I mediet af förra århundradet, då några löfträd ännu icke skylde de nakna klipporna i omgifvningen och underhållet slappnat, tedde den sig ännu anskrämligare i landskapsbilden. En främling, som 1846 befann sig i staden på genomresa från Karlstad till Göteborg och hvilade öfver där några timmar, beskrifver hur det då såg ut där (3).
"Som jag hade godt om tid", skrifver han, "och aftonen var vacker, vandrade jag uppåt stadens norra del för att bese dess nya kyrka. Sedan jag arbetat mig upp för en tämligen brant backe och sedan min näsa flera gånger varit på väg att formera intimare bekantskap med moder jorden, tillföjd af en mängd, huller om buller liggande stenar, hvilka - i parentes sagdt - genom några dagsverken skulle kunnat bortskaffas, stod jag ändtligen framför templet. Skada är äfven att denna kyrkas yttre genom rappningens bortfallande blifvit så vanställdt. Detta gäller dock endast fasaden. Dess frånsida med sitt snöhvita öfverdrag är däremot ganska vacker! Denna byggnad kan därför med skäl sägas äga en viss likhet med nygifta fruar efter smekmånadens slut: de visa nämligen den minst vackra sidan för sina egna männer". Märkligt nog, tillägger han, har den fordom silfverklingande klockan, sedan rappningen fallit af blifvit sprucken och tonen skärande.
Men om underhållet varit oklanderligt och omgifvningen hållits i ett mera vårdadt skick hade det nya templet likväl icke passat i den gamla stadsbilden, lika litet som en ny vadmalsklut passar i stycke med en gammal, om än sliten gobeläng. Hvarför beslöto icke, kan man fråga, stadens fäder 1777 att i stället förstora den gamla kyrkan genom en tillbyggnad åt väster, eller om grunden där visat sig osäker, flytta kyrkan ett stycke längre åt söder? Så ville också medlemmarna i 1764 års synenämnd. Därigenom skulle den, sade de, "så i anseende till gatorna i staden som till läget på udden invid sjöstranden komma att ansenligen pryda sitt rum samt i god symmetri svara emot byggnaderna inne i staden och själfva stadsplanen". Visserligen hade totalkostnaden stigit därigenom till omkring 98,000 daler s.m., en stor summa, då allt hvad kyrkan lyckats samla efter det stora raset icke uppgick till mer än 1,679 daler s.m. Men med den hjälp som ställdes i utsikt af allmänna medel torde deras förslag utan alltför stora svårigheter kunna realiseras. Byggnadsämbetet i Stockholm hade också gillat och tillstyrkt detsamma. Men efter ett tiotal år var, såsom förut är nämndt, denna plan öfvergifven och det beslöts i stället att en ny kyrka skulle uppföras på åsen norr om staden.
Utan tvifvel hade det ur kulturell synpunkt varit mera tilltalande om kyrkan fått stanna på den från urminnes tid vigda grunden. Den hade då bättre passat i stadsbilden och på samma gång varit en symbol för det fasta och bestående i samhället, det centrala i dess minnen. Omgifven af hänsofna förfäders vårdar skulle den för sena släkten ha vittnat om arfvet från det förgångna. I det miserabla skick, hvari ödekyrkan nu befinner sig, är den en skamfläck för samhället.
"Förgäfves skulle en främling", skrifver en författare i en af hufvudstadens större tidningar (4), "kunna gissa sig till att denna anskrämligt fula, långa byggnad, med sina små, delvis igenspikade fönstergluggar, sin svartnade rappning, som lämnar stora ytor af de förfallna murarna bara, en gång varit ett Herrans tempel." Det enda, som påminner om hvad den en gång i tiden varit, kunna vi tillägga, är den stora ekporten vid ingången med sitt massiva lås samt de alnshöga siffror af fyrkantsjärn, som inmurats under takfoten, och som angifva årtalet för dess invigning.
Man gör sig själffallet den frågan hur en sådan vandalisering kunnat få äga rum i vårt ännu lagstyrda land, utan att den myndighet, som det tillkommer att vaka öfver att fornlämningar, däribland äfven ödekyrkor, icke må genom ombyggnad eller åverkan förstöras, ingripit för att hindra densamma.
Då kronomagasinet vid Norra Långgatan vid 1809 års brand blef lågornas rof lade kronan beslag på gamla kyrkan, som icke mera användes för sitt ursprungliga ändamål, för att använda densamma till förvaring af proviant m. m. för krigsmakten. När sedermera kriget slutade vid västra gränsen och trupperna hemförlofvades, öfverläts nyttjanderätten af densamma till den för sina "förtjänster" under krigsåren "med commerceråds titel bebrefvade" t.f. krigskommissarien Bengt Norström (5), hvilken använde den till lagringslokal för egen spannmål m. m. Efter Norströms död 1828 sålde hans arfvingar samma rätt 1830 för en summa af 5,000 Rdr till handlanden Gustaf Kjellin, hvilken inrättade byggnaden till ett varumagasin (6). Hur nu denna nyttjanderätt sedermera kunnat förvandlas till full äganderätt är svårt att förstå af den, hvilken som författaren icke är bevandrad i jurisprudentian. Kyrkan står ju faktiskt på dess föregångares, medeltidskyrkans, grund. Rätta ägaren har alltså ursprungligne varit kyrkan själf. Genom Västerås recess 1527 erhöll emellertid kronan rätt att i viss omfattning konfiskera kyrkornas egendomar och någon öfverlåtelse af äganderätten till kyrkotomten har sedan icke skett. För öfrigt torde ett förvärfande af densamma af enskild person, genom laga fång med fastebref därå, icke kunnat äga rum utan Riksens ständers medgifvande och ett sådant medgifvande har mig veterligen aldrig lämnats. Icke heller har K.V.H o. A. akademien underrättats om, än mindre tillåtit, de förändringar och ombyggnader som tid efter annan skett.
Vid kyrkans förändring 1879 till brännvinsmagasin försvunno de sista resterna, som påmint om hvad den fordom varit. Den ansågs också kunna användas snart sagdt till hvad som helst. När ett resande teatersällskap sommaren 1881 anlände till staden, i afsikt att gifva några föreställningar på sommarteatern på Steg, befanns denna vara uthyrd till predikolokal, hvarför den fick insätta sin Thespiskärra i gamla kyrkan, eller som denna med en eufemistisk omskrifning kallades i annonsen: "Vågmästaren P. Larssons magasin vid hamnen". Första spektaklet ägde rum söndagen den 20 aug. 1881, då lustspelet "Hans tredje hustru" uppfördes. Dena söndagskväll hade stadens invånare sålunda tillfälle välja mellan åhörande af en predikan i Sommarteatern på Steg eller "kommedien" i gamla kyrkan (7).
Hvad gamla kyrkans inventarier beträffar, fingo en del af dem medfölja till den nya kyrkan. Epitafierna och de fyra oljefärgstaflorna uppsattes i koret, likaså klockorna, som ännu äro i bruk, i tornet (8). Epitafiernas förstöring är i det föregående omnämndt. De la Gardies minnestafla, som i gamla kyrkan var uppsatt öfver altaret, ansågs förmodligen vara för simpel för en så förnämlig plats i den nya, och försvann spårlöst. Kontraktsprosten Wahlbäck, hos hvilken jag 1913 förfrågade mig om dess öde, svarade mig att man visserligen numera icke hade någon säker kännedom om den af Hammarin i Karlstad stifts herdaminne omnämnda altartaflan, men att Dalslands museum hade vid något tillfälle ute på landsbygden förvärfvat en fyrkantig, mycket enkel tafla af tunna bräder, som han, af inskriptionen att döma - hvilken upptog en del namn "på de gods, som ägdes af Magnus Gariel De la Gardie!" - slöt sig till att den möjligen kunde vara den eftersökta (9). En släkting till mig, kanslirådinnan Hedvig Lindhagen, hade nu den vänligheten att anställa närmare forskningar, då hon fann att denna tafla, som förvarades i en s. k. stolpbod ute på Örnäs, tillhörande det återuppståndna Dalslands museum, var den eftersökta (10).
Det berättas i min barndom att det skulle ha funnits grafhvalf under kyrkgolfvet, men enligt trovärdig källa fanns det vid reparationen 1879 hvarken några murade grafvar än mindre grafhvalf. På tre ställen lågo några rester af förmultnade kistor och skelett (11). Det var allt.
Enligt 1777 års stadsplan skulle kyrkogården utläggas till tomter. Innan denna reglering kunde äga rum måste emellertid en ny begrafningsplats anordnas. Därmed behöfde man dock icke brådska, då det fanns godt om obebyggda tomter i staden men få enskilda, som förfogade öfver tillräckliga medel att bygga för. Först några år efter den nya kyrkans invigning kom frågan åter på tal. Det beslöts nu att den nya begrafningsplatsen skulle utstakas utanför norra tullen ett stycke väster om landsvägen, där Beckeman tänkt sig anläggandet af en "stadsträdgård". Men längre än till beslutets fattande kom man icke heller denna gång. Först ett stycke inpå 1820-talet grep man sig på allvar an med verket.
De första ståndspersoner, som fingo sina hvilorum i nya kyrkogården, torde ha varit fröken Catharina Maria De Frese, som afled den 20 nov. 1822 och f. d. bataljonsläkaren vid Västgöta-Dals regemente Ebbe Fredrik Schough, den 11 sept. 1828. Båda fingo sina grafvar strax till vänster om ingången. Den förras graf utmärktes med ett vackert kors af gjutjärn, den senares omgafs med tjocka järnlänkar, fästa i hörnen vid granitpelare. Men ingen vård, ingen inhägnad, aldrig så stark, kan motstå vandalernas förstörelsebegär. Hos dem finnes ej någon nåd, ingen känsla för bevarandet af arfvet af det förgångna. När jag senast - det var på sommaren 1913 - besökte kyrkogården såg jag det vackra grafkorset ligga sönderslaget på marken och järnlänkarna vid den andra grafven försvunna. Det vill nästan synas, som den, till och med hos vilda folkslag, inneboende känslan för sambandet mellan släktleden i utvecklingens oändliga kedja skulle vara på väg att dö bort hos en del af vårt folk.
Arbetet med platsens ordnande tog nu genast sin början. Den vackra anläggningen fick namnet "Plantaget". En sten från 1600-talet, som påträffats under arbetet och hvarå några ord som angåfvo platsens forna ändamål, voro inristade, uppsattes i korsgången. Kunde icke nu några "intresserade personer" förena sig om att inrista på en annan sten midt emot namnen på de 1847 års män, som skapat detta lilla skönhetsvärde åt staden? De voro: bataljonsläkaren D. Ekelund, rådmannen J. M. Dahlgren och vågmästaren och stadskassören P. Larsson. Den förstnämnde ägnade i många år en stor del af sin tid åt stadens förskönande genom utplantering af träd och buskar. De vackra löfträdsplanteringar, som numera skyla de förut kala kyrkbergen och Galgåsen, äro till största delen hans verk. De hafva med tiden förvandlat den "lilla hålan" till en af Sveriges vackaste småstäder.
Den vackraste prydnaden för en gammal stad är dock den som visar samhörigheten med det gamla, hvilket dock ingalunda får förblandas med det föråldrade, för hvilket ej finns någon plats i ett modernt samhälle. De många eldsvådorna och tidens åverkan ha visserligen förstört mycket, som gaf karaktär åt den forna stadsbilden. Men det mänskliga omdaningsraseriet och vanvården ha förstört ännnu mera. Det är tid på att en ändring sker härutinnan. Värdesättningen af ett samhälle ur estestisk och kulturell synpunkt blir alltid i första hand beroende på det sätt hvarpå det förvaltar arfvet efter de släktled, som lagt grunden till hvad som är.
Inlagt 1996-01-14,