NÅGRA ÅMÅLSORIGINAL FÖRR I TIDEN.

Först ett par ord om "Manden selv" och huru det kom sig, att hans vägar förde honom till denna afkrok i världen. Han hade börjat sin bana som folkskollärare, men snart tröttnat på yrket, hvarefter han följt med en dansk skådespelartrupp öfver Sundet. Efter att ha genomrest en stor del af Sveriges södra och västra provinser, kom han en dag till staden Borås, där truppen måste upplösas, emedan direktören råkat i obestånd. Han stod nu på bar backe, utan några resurser. Hvad skulle han kunna hitta på att försörja sig med i den lilla staden, främling som han var? Men nöden är uppfinningarnas moder. Han var en talangfull yngling, som bland annat lärt sig att föra sitt ritstift och detta blef hans räddning. Han beslöt att rita af folk för betalning; och försöket slog öfver all förväntan väl ut. Några fotografer funnos ännu icke och dagerrotypporträtten, som nyss kommit i marknaden, kostade minst en trea banko samt kunde blott ses i en viss dager, då han däremot åtnöjde sig med blott 2 Rdr och hans konterfej kunde ses lika bra i alla dagrar. Det var ju själfklart att han skulle vinna i en sådan konkurrens. Redan första kvällen, då han "tog a£" några gubbar på klubben, blefvo de goda Boråsborna så öfverförtjusta öfver de lyckade alstren af hans talang, att hans lycka var gjord i ett enda slag.

Sedan han "tagit af" ett flertal personer af båda könen, fortsatte han från stad till stad med sitt geschäft, tills han en vacker majdag befann sig i Åmål, där han tog in på gästgifvargården. Föregången af sitt rykte som skicklig porträttör vann han äfven här inom kort en vidsträckt kundkrets. Hans annons hade icke väl stått att läsa i Veckobladet innan han var öfverlupen af beställare af "porträtt i crayon". Och facilare konstnär kunde man icke gärna träffa på. Enhvar, han "tog af", blef vacker som en kyrkängel och var det någon, som ej var belåten med konstverket, gaf han honom genast ett annat för samma betalning, hvarjämte han ritade ett "a deux crayon" med ett moln därunder, hvars framställande var hans stora hemlighet.

Under den snart instundande sommarmarknaden blef hans recett så lysande att han beslöt stanna kvar ännu någon tid, där hans popularitet befann sig i ständigt stigande. Härtill bidrog icke minst att han var utlänning och därtill en ovanligt vacker och elegant ung man med sitt böljande artisthår, fina mustacher och klädd i en liten, med snodder och slingor ornerad slängkappa - någonting dittills osedt i den lilla staden. Han ökade ytterligare förtjusningen genom sin lekande kvickhet och sina glada visor och damerna därjämte med sina fina kavaljerslater och hela sin vackra apparition (2).

Efter att ha vistats i Åmål tills frampå sommaren - en omtyckt gäst i alla hem - begaf han sig till Värmland för att, på uppdrag af en engelsk litograffirma, taga några nordiska landskapsvyer. Här kom han nu, under det han ritade af folk och land, att gästa både städer och herrgårdar, sjungande sina glada visor och deklamerande Tegner och Oehlenschläger. Efter någon tid reste han öfver till Norge, där han blef tidningsredaktör i Kristiania, hvarpå han 1849 begaf sig med sin norska brud åter hem till Danmark, där han snart gjorde sig känd i hela Skandinavien för sina visor och "fortællinger".

Det var under de månader han vistades i Värmland, som han vid ett kortare besök i Åmål utsattes af sina därvarande vänner för den "drift", han funnit så lustig, att han beredt den en plats bland sina utvalda berättelser.

---

"En dag", berättar han, "då jag färdades en tämligen lång vägsträcka genom landet - jag skulle nämligen på förmiddagen passera en af provinsens småstäder, för att innan midnatt vara i en annan - råkade jag på en gästgifvargård en mycket jovialisk präst, en förträfflig man, med hvilken jag snart kom i tal, medan vi väntade på hästar. Därvid kom jag att beklaga mig öfver den allt nivellerande kritiken, hvilken småningom bragt ur världen alla dessa mer eller mindre lustiga original som förr i tiden tjänade som förebilder för målare, diktare och skådespelare vid framställningen af deras mest effektfulla figurer. Han försäkrade mig att detta blott var fallet i de stora städerna, där det nog ägde sin riktighet att originalens antal decimerats, men i småstäderna hade man icke svårt att finna dylika personager af allehande slag, från sådana, som blott hade en skruf lös, till sådana som voro splitter galna.

"Naturligtvis", invände jag. "Ju längre bort man kommer från kulturlifvets afslipande inverkan, dess kantigare och mera barocka te sig personerna. Men till och med i landets minsta städer, liksom på själfva bondlandet, äro de, enligt min erfarenhet, på väg att dö ut."

"Långt därifrån" utbrast han. "Det är dock en lyckträff, om man får syn på dem."

"Det vill säga som napp, då man fiskar? - Men i så fall har jag ingen tur. Fiskar och villebråd känna lukten af mig på långt håll. Jag tror icke att en fisk skulle nappa på min krok, kastade jag än ut den i en fisksump."

"Det skulle då vara en sällsynt otur!"

Ett knappt märkbart leende smög sig öfver prästmannens ansikte vid dessa ord. Det tycktes nästan som om han funnit i mig en alltför skeptisk natur. ty han bytte tvärt om samtalsämne.

Efter ett par timmars resa voro vi framme i den första staden. Jag tog afsked af min treflige reskamrat, tackade honom för godt sällskap och körde så in på gästgifvargården, där jag enligt resplanen skulle hvila öfver en timme och under tiden spisa frukost (3). Bagaget uppbars i mitt rum, därifrån man hade en präktig utsikt öfver stadens torg och dit man lofade att äfven bära upp maten, som jag beställde.

Men knappt hade jag hunnit kasta en första blick genom fönstret, då en röst hördes bakom mig:

"Välkommen hit, herr Granborg!"

Rösten var mig alldeles obekant, och då jag förvånad vände mig om mot den talande, såg jag framför mig på golfvet en vildt främmande person, välklädd, något barskallig och uppfläkt i halsen. Hans ålder kunde vara vid pass trettio år. Det som jag genast fäste mig vid var ett virrigt och öfverspändt uttryck i hans ögon.

"Ni känner mig inte", återtog han, då hans fråga icke blef besvarad. "Det är ju helt naturligt. Det är icke Er sak att känna mig. Men jag - jag känner Er, som Ni finner. Det hör till mitt fack. Jag är nämligen till professionen mecenat. Helt säkert har min herre hört omtalas George Tallon? Det är mitt namn!"

Jag bugade mig för min oväntade gäst och bad honom taga plats.

"Min herre stannar här blott en timme, hör jag? Annars skulle jag ta mig friheten introducera Er hos våra honoratiores. Men vi kunna ju uppskjuta det till i dag åtta dar, då Ni ju kommer tillbaka?"

"Jaså! Ni vet också detta?" "Jag! Jag vet allt, som angår ankommande konstnärer. Sade jag Er inte. att mitt namn är George Tallon. Jag har ingen annan ursäkt för min existens, än att jag städse står till tjänst för konstens söner och döttrar. Kommer hit en teatertrupp, skrifver jag prologer åt dem - äfven teaterstycken om så önskas. Kommer hit en virtuos, och misströstar han om konstnärlig assistens i denna kråkvinkel, biträder jag honom som deklamatör - ja, kniper det - som ackompanjatör. Jag är själf virtuos. Har konserterat med Ole Bull. Ja, det vill säga för hans räkning, ej för min. Jenny Lind var det på vippen att jag skulle få sjunga duetter med i fjol. Men så behagade hon inte komma hit. Pratte var här med sin harpa på nyåret. Det hade sett för tokigt ut, om jag inte hjälpt honom med min flöjt. - Åh ser jag inte att Ni har med Er en gitarr! - Ni är också musikalisk? Godt och väl! När Ni återkommer skola vi spela igenom några af mina kompositioner. Då skall jag, om Ni tillåter, kuska omkring med Er och visa Er alla vackra ställen här i omgifvningen - Ingen annan har så god reda på dem som jag, som själf är konstnär."

"Målar Ni?"

"Om jag målar? Elev af hofmålare Backman. - Och traktens lefvande skönheter är det ingen, som kan göra Er intimare bekant med än jag. Jag är 'bror' med dem alla. Nej, nej, nej! - Käre vän! Jag ser att Ni vill tacka mig... För sådana bagateller! Tänk ej på sådant. Jag spiller ju ingen tid härpå. Min tid är ej till för något annat. När det ej är någon konstnär i staden, fungerar jag allenast som dagdrifvare, namnsdagspoet och - 'Maitre de plaisire.' Men se där ha vi pigan, som kommer för att duka - Au revoir! - Vi ska ha en fransk pratstund med hvarandra, när vi råkas härnäst. - Till dess farväl - farväl så länge! - Au revoir!! - "

Och ut for han som en stormvind - Innan jag kom mig för att följa honom till dörren, hörde jag hans steg i förstugan och hur porten slog igen med en väldig skräll.

Då jag skulle öppna dörren, hindrades jag därifrån af en högst besynnerlig företeelse i människohamn. Den var verkligen så egendomlig att jag icke tror att någon artist är i stånd att med sin fantasi skissera fram någonting liknande, om icke måhända i feberyrsel; och helt säkert skulle ingen teaterdirektör våga släppa fram en sådan på scenen.

Det var en liten, men mycket korpulent dam i femtioårsåldern. Hennes rödblonda hår var krusadt i lockar i nacken, såsom småflickor bruka, och på hufvudet bar hon en herdinnehatt, knappt så stor som en desserttallrik. Kjolen, som var af mycket kostbart, gammaldags, storblommigt siden, nådde blott ett par tum nedanför knäet, hvarigenom hon sattes i tillfälle att briljera med sina små fötter och ett par mycket omfångsrika vador, iklädda bländande hvita strumpor. Äfven hennes klänningsärmar voro i kortaste laget och slutade strax nedanför axeln, lämnande de ännu beundransvärdt vackra, ehuru något för fylliga, hvita armarna utan annan betäckning än några pärlband. Det mest vågade i hennes klädsel var dock nedringningen öfver bröstet, hvilken blottade icke blott halsen, hvilken helt visst varit oförlikneligt vacker i hennes yngre år, utan äfven hela hennes kolossalt utvecklade barm ända ned till dess yttersta höjdpunkter. En långschal af flor, som endast bars som ett nedhängande draperi, och ingenting skylde af de antika skönheterna, samt en besynnerlig kinesisk parasoll, som hon höll uppslagen och hvars skaft hvilade öfver hennes ena skuldra, fullbordade den märkvärdiga toaletten.

Lutande sitt hufvud mot andra axeln hälsade hon med ett barnsligt kokett leende, i det hon neg för mig på ett så storstiladt och högförnämt sätt, att jag anade att denna artighetsbetygelse måtte enkom varit inlärd för någon presentation på hofvet, hvilket också lär ha varit fallet, efter hvad jag sedan fick veta.

"Min herre är artist?" började hon, "Herr Granborg?"

"Till Er tjänst, min nådiga"

"Och jag är Hennes nåd, generalskan Leijongård."

Meddelandet gjordes med en så själfmedveten, imponerande höghet, att det var mycket svårt för mig att hålla mim mimik i tillbörliga ceremoniella rynkor.

Hon märkte också mina bemödande; men då hon naturligtvis uppfattade dem som prisvärda försök att bevara mitt sinneslugn inför en så öfverväldigande ära, som den hon visade mig genom sin visit, ansåg hon nödvändigt att ingifva mig det kurage, som tycktes felas mig, genom att sända mig ett af sina mest bedårande småleenden samt bedyra att jag icke alls behöfde vara rädd eller förlägen. Hon kom endast - "som protektris".

Jag fick nu fram en länstol åt min nådiga beskyddarinna, i hvilken hon poserade en målerisk attityd i klassisk stil, halft sittande, halft liggande, alltjämt hållande den uppslagna parasollen öfver sin axel såsom bakgrund. Därpå drog hon fram en otroligt stor solfjäder, som hon slog ut och började vifta med under den paus, som nu uppstod, och hvilken förmodligen var beräknad på att låta mig få tid att hämta mig något efter den öfverraskning, som åsynen af alla de behag, som utvecklade sig inför mina ögon, otvifvelaktigt måste framkalla.

"Jag har alltid varit en beskyddarinna af de sköna konsterna", började hon ånyo. "Mycket svag för artister", kom det därpå med ett förstulet småleende.

Åter en längre paus.

Hon dolde nu ansiktet fullständigt, medan jag, helt förbluffad, väntade på fortsättningen af hennes bikt - -

- "och därför skulle det vara mig en stor glädje, om min protektion kunde förhjälpa Er till att lyckas i Edert förehafvande."

"I mitt förehafvande, Hennes nåd?"

"Ja! - Ni är genomskådad."

"På hvad sätt?"

"Edert inkognito är röjdt."

"Jaså! - Jag skulle alltså icke vara Granborg, landskapsmålare?"

"Ni får lof - gärna för mig - att bära hvilket namn Ni behagar. Jag kan också tala om att Ni reser omkring för att rita af berg och sjöar i Värmland. Kom ihåg, att jag är Eder protektris." Ännu ett viftande med solfjädern och ett småleende, sådant som medeltidens furstinnor begagnade sig af för att göra sina pager förryckta.

"Tillåt mig, Hennes nåd, att göra en fråga? - Det skulle väl inte möjligen vara en liten mystifikation - - ?"

"Jo, jo!" - ett nytt viftande - "Men Ni har lof att mystifiera det goda folket här. - Låt det nu vara nog, då jag säger Er, att jag vet hvem Ni är och vad Ni söker."

"Vore jag alltför indiskret, om jag bad Hennes nåd tala om för mig denna intressanta hemlighet?"

"Nåväl! Ni aftecknar vackra landskapsvyer, säger Ni. Kan Ni då försäkra mig, att Ni icke ännu hellre porträtterar lefvande skönheter?"

"Det vågar jag icke svära mig fri ifrån."

Nu började ett ljus uppgå för mig.

"Jag har själf sett dem" - fortsatte hon - "Diana af Potiers - bedårande! - Ninon! ah, superbt! - Du Barry! - Den Du Barry!! - Men några nordiska skönheter finnas där ej, inte sant? - Och nu utsänder man sin hofmålare? Vet jag besked, eller hvad?"

Här fanns uppenbarligen ingen betänketid.

"Hennes nåd", svarade jag, "är förunderligen väl underrättad! Men jag litar på min nådigas diskretion, då Ni ju nyss lofvat mig Er protektion. Måhända törs jag hoppas, att Ni vill använda Edert inflytande till att förskaffa mig tillfälle att blifva bekant med landets skönaste kvinnor. Ni har ju själf visat mig den gracen att göra en början . - Hennes nåds porträtt blir naturligtvis det första i samlingen."

Nu följde en mycket dramatisk scen, hvarunder min vis-a-vis genomlöpte en hel skala af effekter, blef öfverraskad, förnärmad, försonad, altererad, orolig för att det "kunde vara för sent", upprörd vid tanken på att jag måhända skulle exponera henne i en lika legere dräkt som Diana af Poitiers o.s.v. Men - nog sagdt - slutet blef, att Hennes nåd - detta dock endast och allenast af särskild gunst och nåd mot min ringa person och af purt intresse för de sköna konsterna - lofvade öfvervinna sin blyghet så till vida att jag skulle få måla af henne som "Sjynå" - förmodligen det uttal af gudinnan Junos namn, som hon lärt sig i pensionen under studiet af Madame de Staels franska mytologi. Gifvetvis var det utsikten till att få blifva en pendang till den sköna Diana i konungens af Bajern konstgalleri, som tilltalat henne. Hon förbehöll sig endast att icke behöfva vara "så rysligt decollete" - men därom kunde vi ju närmare få talas vid sedan.

Hon reste sig och räckte mig handen att kyssas, skakade ett ögonblick på hufvudet, liksom halft ångrande sitt obetänksamma löfte, drog en djup suck, dolde ansiktet bakom parasollen - och försvann med en alldelels oefterhärmlig värdighet.

Det gick mig nu som med Ixion, lapiternas konung, hvilken, till straff för sin brottsliga kärlek, blef fastbunden vid ett evigt kringsnurrande hjul. Allt gick rundt för mig. Att Hennes nåd Leijongård icke hade alla sina skrufvar i behåll var icke svårt att begripa, men hur i all världen hade hon kunna falla på den tokigheten att ta mig för en artist, som for omkring och målade antika skönheter?

Medan jag förgäfves brydde min hjärna med lösningen af denna gåta, slogs dörren upp på vid gafvel och for igen med en smäll, som kom fönsterrutorna att skallra.

En tarfligt klädd kvinnsperson steg öfver tröskeln.

"Här är jag", stönade hon fram, i det hon stirrade förfärad på mig, pressande sig med ryggen mot dörrkarmen.

"Säkert går Ni miste."

"Jag är tillsagd att komma."

"Af hvem?"

"Af vaktmästaren, vet jag."

"Hvem är Ni då själf?"

"Gumman Noak, vet Ni väl!"

"Har ingen aning därom."

"Jo! Gunås! jag är Noakan! Var gift med honom, den fyllbulten!"

"Jaså! - Er salig man led alltså af samma svaghet som hans namne, patriarken?"

"Det var ju han själf, vet jag." "Han i arken?" "Ja visst! - Just han!" "Nå nå! - Då är Ni mor till Sem, Kam och Jafet?"

"Jaha! Gunås! Två af de lymlarne gåfvo sig ut i världen, hvar på sitt håll och nu låta de mig gå här för bara luten och kallt vatten. - Den tredje dog, förstås, då han var liten."

Kvinnan såg ganska förnuftig ut. Det var ju rimligt nog att, när hennes man hette Noak, skulle hans tre pojkar uppkallas af folkhumorn efter sina bibliska förfäder, liksom att hans hus skulle kallas arken och höjden, hvarpå det låg - om det nu fanns en sådan - Ararat. Jag hade därför ej några skäl att fatta misstankar.

"Ni är alltså gumman Noak. - Godt och väl! Men hvem söker Ni?" frågade jag.

"Hvem jag söker? Jag söker ingen, om man blott vill lämna mig i fred."

"Det ska Ni verkligen få lof till, hvad mig beträffar." "Jo visst, jo! Nehej! Godtrogen är jag, men icke så dum, att någon kan inbilla mig hvad som helst, inte! - - Det är syndigt af Er! Ja, det är det." "Hvad nu för något?" "Att Ni vill ha fatt i mig!" "Jag?" "Ja, just Ni. - Synd och skam, säger jag - jag tål inte att gå upp." "Men hvarför gick Ni då hit?"

"Åh, bevars! Inte är jag så svag i hufvudet att jag tar skada af att springa i trapporna - Jag är van att löpa omkring i sta'n - med affischer, med plakater och hvad det nu är - till alla världens människor. Och så vill jag göra äfven för Er, om jag blott blir fri från det andra."

"Från hvilket andra?"

"Att gå upp med Er!"

"Hvart upp?"

"Upp i luften, vet jag!"

"Hör på, kära mor! Ett är skämt, ett annat allvar. Hvem tar Ni väl mig för?"

"Kors! Visst vet jag hvad herrn är - en luftseglare, vet jag!"

"Luftseglare? - Jag?"

"Tjänar inte till att neka. - Vaktmästaren har sagt det och mer till. - Där står kofferten!"

"Hvilken koffert?"

"Med påfågelsfjädrarna i, som herrn ska spöka ut mig med, när herrn går till väders."

"Hör nu på ett ögonblick, min bästa madam Noak. - Det Ni nu pratar om är något man inbillat Er."

"Åh nej! - Jag har det af vaktmästarens egen mun. - Snälla, söta goda herrn, slipper jag inte att gå med? - Kan Ni inte för en gångs skull lika så gärna gå upp med Grönqvistskan? Hon kommer att ta sig riktigt bra ut med påfågelsfjädrar i håret - och hon är inte rädder af sig heller." Alla mina försäkringar, att jag inte var någon luftseglare och att jag hvarken ville ha madam Noak eller Grönqvistskan med mig upp i luften, voro förgäfves. Men det var fåfängt att spilla ord därpå. Vaktmästaren hade ju själf sagt henne det och hans auktoritet var obestridlig. För att gå fri från min plågoande fanns ingen annan utväg än att gå med på skämtet. Jag bad henne därför tillsäga Grönqvistskan att hon skulle möta följande dag på torget, iklädd en eldröd florsklänning med blått skärp. Påfågelsfjädrarna hade jag själf med mig i kofferten.

Nu vardt gumman ändtligen tillfreds, tackade mig tusenfaldt "allra ödmjukast" och neg sig bokstafligen ut genom dörren.

Jag stängde nu dörren i lås och satte mig ner för att äta. Men knappt hade jag satt gaffeln i steken, förrän det dundrade på dörren.

"Hvem där?"

"Grönqvistskan - !"

"Kom igen i morgon!"

"Skulle blott lämna något till herrn."

"Hvad för slag?"

"Ett bref från prästen i X-by."

"Lämna det åt pigan." -

Då jag slutat min måltid och kärran höll framför porten fick jag brefvet. Det lydde som följer:

"Ursäkta mig att jag inte personligen kunde gå i författning om att underrätta stadens original. Jag hade blott tid att uppehålla mig i staden några minuter. Men ett par af mina vänner lofvade mig att i största hast söka ombestyra att en liten profsändning skulle komma Er tillhanda. Jag hoppas nu att de hållit ord och att Ni måtte anse densamma som ett fullgiltigt bevis för det påstående, som gjordes af

                                      Eder reskamrat."

---

Så långt Erik Bøgh och hans Åmålsoriginal. Otvifvelaktigt hade hans reskamrat, prästen, rätt, att man icke behöfde förgäfves fiska i sumpen för att finna några original där på stället. Såvidt jag kunnat utröna är berättelsen noga anpassad efter "de lokale Forhold". De uppträdande sakna visserligen namn eller ha tillagts sådana, som de icke hade i verkligheten. Men några af dem kunna med lätthet identifieras. Prästen torde ha varit den kände skalden och skämtaren Nils Bergman, denna tid komminister i Laxarby. En af "vännerna" var sannolikt vågmästaren Svante Ödman, i hvars hus Bøgh under sin föregående Åmålssejour varit en gärna sedd gäst. Den tredje misstänker jag ha varit min egen kära pappa.

Georg Tallon, den på sin tid allbekante "doktor Jean Jacque", alias Jean Jacobsson, var en sinnessvag f. d. student, till hvilken jag återkommer här nedan. Generalskan Leijongård var ärkebiskopinnan Fredrique af Wingård, född Åkerman, hvilken enligt den tidens välmenande, men babariska bruk såsom sinnessvag inackorderats hos en ansedd familj i staden "för att ändock få vara med människor och slippa att inspärras i någon asyl", men som just därigenom blef utsatt för ett oafbrutet skämt och gyckel af en okunnig omgifning, hvilken i första rummet såg det löjliga hos henne, utan att tänka på att hon var en stackars sjuk människa, som framför allt behöfde lugn och hvila. Därigenom att hon behandlades som ett "original" och fritt fick röra sig som hon ville, uppkommo om henne en mängd sorglustiga historier. Så berättar bland annat Ödman (4), hurusom hon en gång på en "Lussebal" i rådhussalen - hon besökte gärna stadens baler och då alltid utstyrd i den ungdomligaste toalett - satte sig ned på golfvet midt i salen och förklarade, att hon ej steg upp, förrän en viss namngifven löjtnant kom och bjöd upp henne till dans. Det hjälpte ej, hur man än försökte att få henne att frångå sin åstundan. Hon rörde sig ej ur fläcken, förrän hennes utvalde kavaljer kom och tog upp henne.

I butikerna ställde hon ibland till de befängdaste uppträden. Hon ville se allt utan att köpa något. Hela disken låg slutligen full af nedtagna tygstycken och profkartor, tills en dag ett af biträdena hittade på att kalla henne "tant". Detta tog skruf. Hon försvann ögonblickligen och kom aldrig mer igen i den butiken, då hon, såsom Erik Bøgh så komiskt framhåller, höll lika mycket på sin ungdomlighet som på sin värdighet. Bøgh gör henne emellertid ett tiotal år yngre än hon var i verkligheten. Efter några år lämnade hon Åmål och flyttade till Mariestad, där hon afled 1871, 81 1/2 år gammal. Hon var alltid som ett strålande solsken, där hon vandrade fram på Åmåls gator, utspökad efter sista modet, drifvet ända till karikatyr. Hvar helst den lilla ökända gumman gick fram, hade hon alltid en svärm skrattande pojkar efter sig. Men långt ifrån att misstycka deras närgångenhet kände hon sig stolt och smickrad däraf. Jag ser henne för mig när jag vill.

Hvad gumman Noak beträffar, minns jag också henne. Hon var en liten, ful käring, som ständigt hade, som man säger, "en tår på tand". Hennes enda sysselsättning var att bära omkring affischer och anskaffa rekvisita åt resande teatersällskap, akrobater m. fl. Någon "gubbe Noak" hörde jag däremot aldrig omtalas och har anledning misstänka, att någon sådan aldrig funnits i verkligheten utan att hon fått sitt namn efter stugan, som, ovisst af hvilken anledning, kallades "arken". Hennes ständiga antagonist hette icke Grönqvistskan, utan Löfqvistskan. Dennas man var snickare och bodde, om jag minns rätt, i arbetsinrättningen huset längst åt väster från Kungsbron söder om ån. Med vaktmästaren menar Bøgh troligtvis stadstjänaren, som de tvänne polismännen då för tiden benämndes. Det var nog i så fall O. Nyman, som äfven var stadens hårfrisör och "klippare".

Och nu till slut några ord om George Tallon, alias "doktor Jean Jacque", hvars borgerliga namn var Jan Henrik Jacobsson, född i Åmål 1813. Inom Dal och södra Värmland var han i medlet af förra århundradet en af alla känd och omtalad personlighet, om hvilken det berättades otaliga mer eller mindre sannolika historier. Under sina ljusare perioder kunde han vara, som man sade, "ganska klok" och gaf då ofta prof på både tankeskärpa och humor. I mitt föräldrahem gick han då ut och in som en medlem af familjen och användes af min mor ibland som "barnfröken", d.v.s. han anförtroddes det icke alltför lätta uppdraget att se efter mig, så att jag icke, hvartill jag visade mycken benägenhet, under mina ostyriga pojkupptåg föll i ån, hvilket flera gånger lär ha händt. Några ord om denne min hängifne lekkamrat och hans sällsamt olyckliga lefnadssaga böra icke saknas bland mina barndomsminnen.

Öfver hans ungdomslif hägrade rika och ljusa framtidslöften. Han hade erhållit en god uppfostran, blef student i Uppsala och hade för afsigt att bli läkare. Af naturen begåfvad med ett godt hufvud, ingaf han de bästa förhoppningar för framtiden. Hans goda hjärtelag, hvarmed han förstod att förena icke vanliga talanger som sångare och tillfällighetspoet, förskaffade honom en stor vänkrets.

Då föll han för ödets hårda slag. Redan tidigt hade han visat tecken till bristande inre harmoni, som man ansåg berodde på för mycket studerande. Så råkade en äldre bror till honom i olycka och detta kom honom att alldeles förlora jämvikten. Hans förstånd blef omöcknadt. Samtidigt råkade hans far på obestånd, och utan att ha något hem i ordets vanliga bemärkelse, började han flacka omkring på Dal och i södra Värmland, utan rast eller ro; föregifvande sig vara, hvad som tidigare varit hans framtidsdröm, medicine doktor och kirurgie magister. Han förvärfvade sig därunder tack vare ett utomordentligt minne, en intim kännedom om de mera bekanta släkterna i orten, och hans minne på detta område var förvånansvärdt.

När man på 1850-talet vek af nedåt "Hårskogatan" - nu Lunnegatan - såg man nere vid "flået", på vänster hand, ett litet rödt envåningshus, fallfärdigt af ålder och skröplighet. Det var allt som återstod af den Jacobssonska förmögenheten. Där hade Jean sitt hem.

Inne i förstugan - "gången" som den kallades - hvilken gick tvärs igenom huset och mynnade ut i en bakgård, belamrad med all möjlig bråte, hade man till vänster "Gamlepatrons" (5) två rum och till höger Jeans. Patrons yttre rum var tämligen stort, men lågt i taket och uppfylldt af allehanda skräp: gamla utslitna segel, tågvirke, rostigt järnskrot och annan lump. Innanför var hans sängkammare, ett litet krypin. Men hur där såg ut vet jag ej, ty så långt kom jag aldrig. Att det icke var snyggare där än utanför, kan jag sluta mig till däraf, att stora råttor sades haft ett riktigt eldorado i hans potatishögar och skulle till sist, för visad gästvänskap, ha ätit upp värden själf, då han, efter att ha stängt sig inne, låg på sitt yttersta.

Midt emot i förstugan bodde, som nyss är nämndt, Jean. Man kom äfven här först in i ett större och lågt rum, men skillnaden var i andra afseenden betydlig. Visserligen voro de glesa golfplankorna så lösa att de rörde sig vid hvarje steg man tog, men allt var fint och putsadt. Och hans lilla sofkammare innanför var ett riktigt museum. Öfverallt på väggarna hängde musikinstrument af allehanda slag, möjliga och omöjliga. Där fanns valthorn med och utan byglar, enkla jägarhorn, munharmonikor af flera storlekar barntrumpeter samt på kakelugnshyllan en utställning av krukmakaren Anderssons finaste lergökar för att icke glömma utställarens "cheval de bataille", gitarren, som hängde öfverst.

En mera roande och uppfinningsrik lekkamrat än Jean i hans ljusa stunder, då han bjöd en på konsert, fick man leta efter. Och hans förråd af roliga, något bisarra - dock aldrig plumpa och skabrösa - historier var outtömligt. Men länge stod det icke på, innan han, bäst som det var, for ut genom dörren för att, som han sade, uträtta något mycket angeläget ärende, då han kunde vara borta i flera dagar.

För det mesta befann han sig på resande fot. Det kunde gå dagar och veckor utan att man visste i hemmet hvar han höll till. Och när "den mörka anden fick makt öfver honom" fanns han där aldrig. Råkade han då på ett klaver skulle han partout "musicera" och musicera gjorde han med besked. Hans fantasier - allt hvad han spelade var ur egen fatabur - kunde vara både lustiga och sympatiska, ty det var obestridligt att han ägde verkliga anlag och musikaliskt sinne. Men låg det stora mörket, öfver honom, gjorde man klokast i att stänga klaveret i tid, ty eljest kunde det hända, att han i ifvern tog både näsa och armbågar till hjälp för att åstadkomma "den sanna effekten" och man fick då vara glad, om efter den långa seansen någon sträng fanns i behåll.

Hans vurm att vara läkare ledde understundom till de mest komiska situationer. Sent en vinterkväll, berättar man, befann han sig i en gästgifvargård på norra Dal. Det var stark snöyra och omöjligt att taga sig fram på de igenyrade vägarna. En bonde i närheten kom in i gästgifvarstugan och beklagade sig för gästgifvaren öfver det "uschla vädret", som hindrade honom att fara in till Åmål efter läkare åt sin sjuka hustru. "Var lugn!" inföll Jean och reste sig. "Jag ä' doktor och ska bota di' käring! Du ska ta en svart tupp å koka'n me' fjära på, å klor å näbb - å koka'n så det inte blir kvar så möcke som ett kvarter en gång. Ger du gumma di' däraf, blir ho' bra, ska du få se!"

Sagdt och gjordt! Bonden plumsade i väg genom drifvorna tillbaka till sitt hem och kokade den ordinerade tuppdekokten, och det besynnerliga i alltsammans var att kära mor kryade till sig efter att ha fått smaka på den rara drycken. Därmed var Jeans rykte som läkare stadgadt där på trakten.

Hände sig nu att en kvinna i granngården någon tid därefter sjuknade med liknande symtom. I ställe för att spänna för och hämta en läkare beslöt hennes man att följa Jeans ordination, som visat sig så välgörande. Men då han ej hade någon svart tupp att offra, tog han i stället sin svarta höna. Denna gång lyckades icke heller kuren så bra som förra gången, ity att gumman dog. Hennes make for in till staden och beklagade sin olycka för Jean. Detta hade han dock kunnat lämna ogjordt; ty när han omtalade att han tagit en höna och icke en tupp blef "doktorn" topp tunnor rasande, berättade han vid hemkomsten, körde honom flux på dörren, med många fula ord, kallande honom bland annat "din sakramentskade bondtupp!"

Jeans underliga ordinationer gjorde dock på långt när icke samma uppseende som hans "Köpenickad" i en af grannstäderna.

Det var en lärdagskväll i rötmånaden. Efter slutad aftonrond hade läkaren lämnat lasarettet och de bägge sköterskorna hade slagit sig ned med sitt sticktyg på trappan.

Då få de se en civilklädd person med militärmössa på hufvudet närma sig med raska steg, hvilken presenterade sig som generalfältläkaren, anländ nyss med ångbåten för att inspektera lasarettet. Sköterskorna blefvo gifvetvis högeligen altererade, då läkaren ej var tillstädes. Men den höge förmannen bad dem lugna sig; han ville nu blott kasta en flyktig blick in i sjukrummen, så skulle han följande dag, kl 10 f.m. återkomma för att i vanlig ordning förätta inspektionen. Insläppt i ett af rummen, förklarade han med myndig min, sedan han tittat sig omkring, att han fann det vara i ett högst miserabelt skick. Han skulle dock se till, slutade han sitt strafftal, att det blefve bättre, "ty det behöfdes!" Vid dessa ord sträckte han på axlarne", hvaraf sköterskorna förstodo att de hade att göra med en hög herre.

Också hade han icke väl aflägsnat sig förrän det blef ett fasligt rumor och rännande i den nyss så fridfulla småstadsidyllen. Det gällde först att få fatt på doktorn. Men denne var utrest till landet på några timmar. I väntan på hans återkomst började man städa och skura öfverallt samt förse de få sjuka med nytvättade sängöfverdrag. När den förmente generalfältläkaren, alias Jean Jacobsson, följande morgon på utsatt tid infann sig var det ock så putsadt och fint i det gamla lasarettet som det icke varit på mången god dag. Jean infann sig på klockslaget. Men när han märkte att han var igenkänd, föll han alldeles ur sin roll och skyndade sig att så hastigt som möjligt ta sin Mats ur skolan och försvinna. Efteråt påstod malicen att Kongl. Sundhetskollegium gifvit honom ett nådevedermäle för hans inspektion af lasarettet i X.

Då skarpskytterörelsen tog fart i början af 1860-talet kom Jean riktigt i sitt esse. Ifrigare kunde ingen vara för den nya ideen. Ständigt gick han klädd i Åmåls skarpskyttars uniform, hvilken han förbättrade genom att på bröstet fästa olika färgade bandstumpar och annan grannlåt, och det dröjde icke länge innan han i sina tankar avancerat till general. Han ändrade nu namn och kallade sig general Stjärngranath eller von Stjärngranath. Som sådan blef han dock snart så besvärlig att man måste på allvar söka ta hand om honom. Man försökte först att få honom inackorderad någonstans på landsbygden - jag vill minnas i Edsleskog - där en bonde lofvat ge honom ett stadigt hemvist. Men den som icke var belåten med det stadiga var Jean. Hur han nu bar sig åt vet man ej, men en vacker dag sågs han komma inåkande i staden i sufflettvagn efter två hästar, och med värden sittande på kuskbocken. Aldrig hade Jean varit vid ett mera strålande humör. I sin inbillning var hann nu en riktig storpatron. Alla bruk på Dal hörde honom till; ja, han ansåg sig mångdubbelt rikare än själfva Carnegie i Göteborg.

Sedan alla försök att bli honom kvitt visat sig fruktlösa, beslöto ändtligen stadens myndigheter, sedan stadsläkaren tagit i på skarpen, att låta internera honom på någon anstalt för sinnessjuka, och han fördes nu till Vadstena, där han förblef till sin död. Ryktet visste berätta, någon tid efter hans afresa, att då hans vårdare, en handlande från staden, som förfriskat sig något för mycket under resan, infunnit sig med honom på hospitalet, det mött en viss svårighet att konstatera hvilken af dem båda som var patienten.

Det dröjde nu många år innan jag hörde något om Jean. Men en kulen februaridag 1889, fick jag läsa i en tidning att hans oroliga ande ändtligen funnit ro. Han hade då något mer än en månad kvar tills han skulle fylla sitt 76:te lefnadsår. Hans gamla vänner skola alltid minnas den rörande hängifvenhet, han kunde lägga i dagen, då han under sina ljusa stunder bemöttes af dem med kärleksfull försynthet.

När Jean i medlet af 1850-talet började lida nöd i hemmet och hans klädedräkt blef allt trasigare, föranstaltade några personer om en insamling till hans förmån. Samtidigt beslöto de att låta utge af trycket en del af hans många tillfällighetspoem, och en granskningskommitte tillsattes, som utvalde de bästa af dem. Troligtvis fingo äfven dessa undergå någon retuschering, kanske äfven ett eller annat poem af okänd hand blef insmuggladt. Det lilla häftet trycktes på J. E. Dahlgrens tryckeri i Åmål 1855 (fastän tryckorten uppgifves på titelbladet vara Stockholm). Dikterna fingo strykande åtgång och lästes en tid flitigt inom de kretsar, där Jean gjort sig känd. Priset var så rikligt tilltaget och upplagan så stor att Jean fick sig en hel ny kostym och åtskilligt mera därtill. Ett exemplar af det lilla häftet torde numera vara svårt att uppleta. Jag har dock ännu mitt i behåll. Och ur detsamma meddelas här nedan ett prof af Jeans skaldeskap, ett litet stycke, som jag tror mig veta att han själf skrifvit. Jag har också förgäfves forskat jämte min nyligen aflidne vän , Karl Warburg, efter någon förebild till detsamma hos någon af våra dåtida skalder.

             Resignation.

          Fordom äfven jag
          Kände mig en dag
          Bland de lycklige på jorden;
          Nu min glädje flytt,
          Den i sorg sig bytt.
          Smärtan är min lott nu vorden.
      Men jag vandra vill här stilla och förnöjd.
      Anförtro min sorg åt Gud i himmels höjd.
          Fordom äfven jag
          Kände mig en dag
          Bland de lycklige på jorden.

          Säg hvar finns en vän,
          Som vill hjälpa den,
          Som är torftig, sjuk och klagar?
          Se den usles nöd!
          Lindra du hans sorgsna dagar.
      Män'ska slut ej till för uslingen ditt bröst,
      Ty vet Religionen bjuder hjälp och tröst!
          Stolta öfverflöd
          Se den usles nöd
          Lindra du hans sorgsna dagar.

          Då, med stilla fröjd
          Kan du blicka nöjd.
          Ifrån lifvets små bekymmer.
          Och med saligt hopp
          Kan Du blicka opp
          Till det mål, din sällhet rymmer.
      Du med lugn kan hvila uti grafvens famn,
      Ty en eftervärld välsigna skall ditt namn.
          Då med stilla fröjd
          Kan du blicka nöjd
          Ifrån lifvets små bekymmer.