Grekiska sagor

GREKISKA SAGOR.

berättade av Hedda Anderson.

Inledning.

Hedda (Hedvig Elisabet) Anderson, f Freudenthal (1832-1912) skrev Grekiska sagor 1895. Den har kommit ut i många upplagor. År 1895 skrev hon även Svenska språköfningar och år 1898 Bibelstunder för barn. Hon har också skrivit andra barnböcker för barn.

Denna nyutgåva av hennes Grekiska sagor, avsedd för Cyberspace, är lätt anpassad till de krav som ställs i det nya mediet. Bilder har ej medtagits. ©. Publiceringen är gjord på min hemsida. Inmatningen har skett med en Amiga 3000 och programmet Cygnus Ed.

Sturefors den 3 februari 1996.

Per-Olov Bergman.


Innehåll:

Inledning.

1. Ur Gudasagan.

2. Sagan om Persevs.

3. Sagan om Herakles.

4. Sagan om Tesevs.

5. Argonautersagan.

6. Sagan om Edipus.

7. Trojanska kriget.

8. Grekernas avfärd från Troja.

9. Agamemnons återkomst.

10. Orestes' hämnd.

11. Odyssevs' hemfärd.

Ansvarig för innehållet på denna hemsida är P O Bergman, Hjortronvägen 89, 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se


1. INLEDNING.

Varje folk likasom varje människa upplever en barndomstid, under vilken det ej har någon kunskap om den ende, sanne Guden.

Vi veta, att folken under en sådan tid kallas hedningar och att många hedniska folk ännu finnas på jorden.

Alltifrån begynnelsen känna dock alla dessa folk behov av någon eller något att tjäna och tillbedja, och de söka att tillfredsställa detta behov genom att själva skaffa sig gudar av allehanda slag. Somliga göra sig gudar av trä, ler och metaller. Andra tillbedja vissa djur eller annat, som de se omkring sig.

Grekerna, det folk om vars hedniska barndomstid denna bok handlar, fyllde i sin inbillning hela naturen med gudomliga väsen. En gud var det - så tänkte de sig -, som upplyste dagen genom solens klara strålar, en gudinna, som spred ljus i naturen genom månens milda sken. Jorden, som gav människan hennes näring, var en god, moderlig gudinna, och särskilda gudar var det, som höllo havet kvar i dess bädd och ledde flodernas lopp. Luften hade sina gudomligheter, elden sina. I allt - i kärleken, skönheten, styrkan - trodde de sig finna odödliga väsen av högre slag, än de själva voro.

De tänkte sig dessa gudar och gudinnor såsom skönare, visare och mäktigare än människorna, men fullkomliga mäktade ej deras inbillning göra dem. Även gudarna kunde känna hat, vrede, avund, sorg och smärta, och ej sällan voro de utsatta för motgångar och olyckor.

Grekerna tänkte sig vidare, att deras gudar och gudinnor hade sin boning på ett högt berg vid namn Olympus men att de ofta stego ned därifrån till människorna, antingen såsom dessas gudomliga hjälpare eller ock såsom vreda hämnare.

För att få dessa gudomligheter till sina vänner eller också för att blidka deras vrede över begångna brott byggde grekerna altaren och offrade på dem åt varje gud det, som för denne var mest behagligt.

Till gudarnas ära uppfördes också präktiga tempel, där gudar och gudinnor på ett särskilt sätt mötte människorna, medförande till sina vänner lycka och framgång.

De sagolika berättelser, som finnas om de olika folkens gudar, kallas mytologi, och det är nu med grekernas mytologi vi här något litet skola sysselsätta oss.

1. UR GUDASAGAN.

Zevs,

De första människorna,

Zevs och Hera,

Pallas Athena, vishetens gudinna,

Afrodite, kärlekens gudinna,

Eros, kärlekens gud,

Hermes, gudarnes budbärare,

Artemis, månens och jaktens gudinna,

Foibos Apollon, solens och skaldekonstens gud,

Faeton,

Sagan om Eko och Narcissus,

De nio muserna eller sånggudinnorna.

Zevs.

Den förnämste bland alla grekernas gudomligheter var Zevs (Jupiter), ljusets och himmelens gud, vilken härskade över allt i naturen. Hans fader var Kronos, tidens Gud, och Rea hette hans moder.

Kronos hade blivit spådd, att en av hans söner en dag skulle beröva honom väldet över världen. På det att denna spådom ej skulle gå i fullbordan, uppslukade han alla de söner, som hans maka Rea födde. Men då Zevs blev född, den sjunde i ordningen, beslöt Rea att genom list rädda denne sin son. Hon tog en sten, inlindade den i den späde gudasonens lindakläder, lämnade den till sin make Kronos och bad honom sluka även denne sin son.

Kronos slukade stenen i den tanke, att det var barnet, och Zevs var räddad.

Av sin moder sändes nu Zevs hemligen till ön Kreta, där han på Idaberget uppfostrades bland herdarna och deras hjordar. En get närde honom med sin mjölk, och bien matade honom med sin honung. Och på det att barnets skrik ej skulle nå dess faders öra, befallde Rea öns invånare att överrösta barnets stämma genom bullrande vapenklang.

På Kreta växte Zevs upp till en kraftig gudayngling. Och snart började han tänka på att störta sin fader från tronen och själv taga hans rike.

Från tidernas morgon hade starka makter funnits, vilka voro väldiga medhjälpare vid gudarnas strider. Till dessa makter eller väsen hörde titanerna, giganterna och cykloperna. Dessa sistnämnda voro utrustade med blott ett öga, vilket satt mitt i pannan. Skönheten hade de således ej fått på sin lott, men hjälpsamma och mäktiga voro de, och villigt betjänade de Zevs vid alla hans företag.

Då de hörde, att Zevs ämnade bekriga sin fader, smidde de med glädje åt honom det vapen han behövde, nämligen en ljungande blixtstråle. Det var med tillhjälp av denna, som det lyckades Zevs att snart förjaga Kronos från tronen.

Sedan detta var gjort, tog Zevs herradömet över världen i sina händer. Men icke ens han fick ensam råda.

Rea hade tvingat sin make att återgiva henne tvenne av de söner han hade uppslukat. Med dessa sina bröder måste Zevs dela makten. Poseidon (Neptunus), den äldste, blev herre över havet, och Hades (Pluto), den yngre, fick härska i underjorden.

De första människorna.

Vid denna tid funnos ännu inga människor på jorden.

Prometevs, en av titanerna, danade en gång några människobilder av ler och gjorde dem sedan levande. Men då dessa varelser ingenting hade fått från himmelen, liknade de djur mer än människor och blevo dömda av Zevs att förgås.

Prometevs försökt då att bringa ned från himmeln det, som hans skapelser behövde för att bliva verkliga människor. Han steg hemligen dit upp och stal något av den himmelska eld, som där förvarades. Denna gömde han i en ihålig stav, gav den till de jordevarelser han hade danat och lärde dem att bruka den till eget gagn.

Men i Zevs' ögon var detta en stor förbrytelse. Och hårt blev titanen straffad därför. På berget Kaukasus låt Zevs vid en klippa fastsmida Prometevs och ditsände sedan en gam, som dagligen hackade i sig hans lever, vilken dock varje natt växte till igen.

Därefter utförde Zevs sitt beslut att förgöra de av Prometevs danade människorna. Han lät uppkomma på jorden en så väldig flod, att den fördränkte hela släktet utom Prometevs' egen son, Deukalion, och dennes hustru, Pyra. Dessa makar räddade sig på ett skepp, som Deukalion på sin faders tillsägelse hade byggt, innan floden kom.

Nio dagar och nio nätter drev skeppet omkring på böljorna, tills det slutligen stannade på berget Parnassus. Här stego de båda makarna ut ur skeppet, offrade ett tackoffer åt Zevs och bönföllo honom om att han måtte låta ett nytt släkte uppkomma på jorden.

Till svar på denna bön befallde Zevs, att Deukalion och hans maka skulle kasta den stora modern jordens ben bakom sin rygg.

Deukalion och Pyrra, som förstodo gudens mening, togo då stenar upp av marken och kastade dem över sina skuldror. De stenar, som Deukalion kastade, förvandlades till män, och de, som Pyrra kastade, blevo kvinnor.

På detta sätt befolkades jorden med ett nytt människosläkte.

Zevs och Hera.

Över det nya människosläktet liksom över allt, som fanns till i himmeln och på jorden, härskade Zevs. Hans hand gav bördighet åt åker och äng. Han var det, som skockade molnen tillsammans, utslungade blixt och dunder och sände storm och oväder. Han utdelade gott och ont, som honom bäst syntes. Inför honom böjde sig gudar och människor. Endast ödet var honom övermäktigt.

Många gemåler hade Zevs, icke blott bland Olympens gudinnor utan också bland jordens fagra tärnor. Men den förnämsta bland alla var hans egen syster Hera (Juno). Som ensam drottning i Olympen härskade hon vid sin makes sida och förde sin spira icke blott med majestätisk stolthet utan även med grym hårdhet, ifall någon vågade bryta emot hennes vilja. Med vrede och svartsjuka förföljde hon i synnerhet Zevs' många andra gemåler, varigenom heta strider uppstodo mellan allhärskaren och hans gudomliga maka.

Hera var moder till tvenne mäktiga söner: Ares (Mars), krigets gud, samt Hefaistos (Vulkanus), eldens och smideskonstens gud. Hon ägde också en strålande dotter, Hebe, ungdomens gudinna, som i Olympen gick sin moders ärenden samt förrättade allahanda slags sysslor.

Pallas Atena, vishetens gudinna.

Det var en tid, då Zevs ständigt plågades av en svår värk i sitt huvud. Från denna plåga, ville han bliva fri till vad pris som helst. Han befallde därför sin son Hefaistos att med en bila klyva hans värkande huvud.

Hefaistos lydde befallningen, och se, därvid skedde ett under, som kom himmel och jord att bäva, havet att svalla och dagen att fördunklas. Pallas Atena (Minerva), vishetens gudinna, framsprang levande och fullt beväpnad ur Zevs' huvud.

Åt denna sin himmelska dotter gav Zevs en gudomlig makt, större än alla hennes medsystrars. Beständigt stod hon sin fader nära, spridande liv och ljus omkring sig. Alla jordens riken beskyddade hon och främjade deras väl i både krig och fred. Hon ledsagade de kämpar, som drogo ut i krig, eldade dem till modig strid, förlänade dem seger och byte och höll sin skyddande hand över deras hem. Pallas Atena gjorde också en mängd uppfinningar till landets bästa. Plogen och räfsan uppfann hon, ävensom konsten att spinna, väva och sy. Dessutom vårdade hon människornas hälsa, skänkte frisk luft, avlägsnade sjukdomar och befordrade de ungas goda utveckling.

Ej underligt att stora och högtidliga fester firades varje år i Aten till Pallas Atenas ära.

Afrodite, kärlekens gudinna.

Näst Pallas Atena var Afrodite (Venus) den mäktigaste av alla Zevs' gudomliga döttrar. Hon uppstod av havets skum och hade stor makt även över havet, varför alla sjöfarande offrade åt henne och anropade henne om lycka på sina färder.

Men framför allt annat var Afrodite kärlekens gudinna; kärleken var den makt, genom vilken hon förenade himmel och jord och som drog det ena väsendet till det andra. Ingen kunde motstå Afrodite. Till och med skogens vilda djur blevo milda som lamm i hennes närhet.

Även över Afrodite själv hade kärleken ett stort välde. Många voro de, som hon älskade, ej blott bland gudarna utan också bland människorna.

En herdeyngling vid namn Adonis, vilken var lika blomstrande som Afrodite själv, var också ett föremål för hennes kärlek. Men det var blott en kort tid Afrodite fick njuta av den fagre ynglingens åsyn, innan döden kom och ryckte honom bort ifrån henne.

Afrodite var otröstlig i sin sorg över Adonis' död. Hon översköljde hans ansikte med sina tårar och ville ej släppa hans döda kropp ur sina armar.

Då Zevs såg denna bittra sorg, kände han medlidande med den arma Afrodite och gav Adonis livet tillbaka. Men endast sina vår- och sommardagar fick han tillbringa i Olympen hos Afrodite. Under höst och vinter fick han sin boning i Hades' rike

Eros, kärlekens gud.

Många söner hade Afrodite, men den yngste, Eros (Amor), var henne kärast av alla.

Eros förblev ständigt en blott halvvuxen gudayngling, som troget följde sin moder, var hon gick fram. Han hade vingar på sina axlar och bar alltid med sig antingen en brinnande fackla eller en båge med pilar.

I yster skalkaktighet roade sig Eros med att upptända kärlekslågor än i gudars och än i människors hjärtan. Om han blott berörde sitt offer med facklan, så stod strax dess hjärta i ljusan låga. Och sköt han på det med sina pilar, alltid träffade han hjärtat.

Men ingen försökte att hämnas på Eros. Ingen vredgades på honom. Den skälmske guden var i stället allas gunstling.

Hermes, gudarnes budbärare.

Av alla Zevs' barn var det ingen, som hade så mycket att bestyra som sonen Hermes (Merkurius). Han var gudarnas budbärare, han var lärare i konsten att hålla tal, han var uppfinnare av lyran, herdeflöjten och andra musikinstrument. Åt honom hade Zevs lämnat vården om alla hjordar och alla betesmarker. Alla köpmän, jägare, jordbrukare och andra yrkesidkare stodo under hans beskydd, och ivrigt befrämjade han gymnastik och andra kroppsövningar. Han var den, som förde drömmarna till dem, som sovo, och slutligen var det han, som ledsagade de dödas andar till Hades' rike.

Med bevingade fötter ilade Hermes genom rymden, då han kom såsom budbärare från gudarna till människorna. Ingen kunde mäta sig med denne smidige gudayngling i snabbhet, klokhet och fintlighet.

Artemis, månens och jaktens gudinna.

På ön Delos föddes tvenne tvillingar, som kallades Artemis (Diana) och Apollon. Deras fader var Zevs, och deras moder hette Leto.

Då dessa gudabarn blivit stora, kallades de av sin fader till Olympen och intogo där sina platser bland övriga gudar och gudinnor.

Hebe iskänkte åt dem en nektar, som gjorde dem odödliga, och satte därefter halvmånens bild som prydnad kring Artemis' panna.

Men ej fick någon av Olympens gudomliga invånare leva ett sysslolöst liv. Till var och en gav Zevs en befattning, som lyckliggjorde dem själva och andra.

Artemis fick i uppdrag att leda månens lopp.

Under dessa sina nattliga färder i den fria rymden fick Artemis en sådan kärlek till naturen, att hon endast trivdes i dess sköte. Zevs utrustade henne därför med en pilbåge och gjorde henne till jaktens gudinna.

Med fröjd hängav sig den gudomliga tärnan åt jaktens nöjen. Men hennes lust var icke blott att med sina pilar nedlägga skogens vilda djur, hon skänkte även kraft och växt åt deras ungar och skyddade med kärlek allt i naturen.

Artemis dyrkades av ungdomen med sång och dans, som hon själv också tyckte om att roa sig med till omväxling med jaktens mödor.

Foibos Apollon, solens och skaldekonstens gud.

Ett ännu ärofullare uppdrag än Artemis mottog Fiobos Apollon (Apollo) av sin fader.

Foibos Apollon skulle styra solens vagn. Han skulle köra det fyrspann af frustande fålar, som varje dag drog solens gyllene vagn genom rynden utan att någonsin tröttna.

Och det var med stolthet och fröjd den unge gudasonen åtog sig detta uppdrag.

En blomsterbekransad gudinna vid namn Eos (morgonrodnaden) öppnade varje morgon för Apollon portarna i öster, där solens strålande borg var belägen. Och då aftonen kom, gingo Apollon och hans fålar efter den lysande färden till vila i det glänsande palats, som havsgudinnan ägde i väster, under det att nattens gudinna, smyckad med vallmokrans, bredde sin svarta, stjärnbeströdda slöja över världen.

Foibos Apollon hade en son vid namn Asklepios (Æskulapius). Denne ägnade sin ungdomstid åt undersökningen av örter och mineralier och lyckades härigenom upptäcka en mängd läkemedel, som botade sjuka. Men häröver blev Hades mycket förtörnad, ty invånarna i hans rike blevo genom dessa Asklepios' konster ej för varje år så många, som han hade beräknat. Han gick därför till Zevs och anklagade Asklepios, vilken genast av Zevs blev dödad genom en åskstråle.

När Foibos Apollon fick veta vad som hänt hans son, blev han så förbittrad, att han steg ned i underjorden och genomborrade med sina pilar de cykloper, vilka hade förfärdigat den blixtråle, som hade dödat Asklepios.

Det blev nu tyst i cyklopernas verkstad. Häröver förundrade sig Hades och begav sig därför dit för att få veta orsaken därtill. Och då han såg de dödade cykloperna, förstod han strax, hur allt gått till.

Åter gick Hades inför Zevs, och det var nu Zevs' egen älsklingsson, Foibos Apollon, som han anklagde för ett grovt brott.

Världshärskaren blev så förgrymmad över sin sons illbragd, att han rynkade pannan, så att hela Olympen skalv av förfäran. Hårt blev också Apollons straff. Zevs fördrev honom från Olympen och fråntog honom det ärofulla ämbetet att styra solens vagn.

Med sorg i hjärtat irrade nu den fallne guden omkring bland herdarna på de tessaliska bergen. Men snart lärde han sig här att genom tonernas makt förjaga sin smärta. Hermes gav honom en lyra, som han själv hade förfärdigat av ett sköldpaddskal. Denna strängade Apollon och framlockade sedan därur härliga toner, till vilka han sjöng sina egna sköna dikter. Bergens herdar rördes härav till tårar, och hela naturen blev gripen av musikens makt. De vilda djuren lade sig tämda vid sångarens fötter, och träden böjde lyssnande sina kronor. Den bundne Prometevs kände ej längre sina kval, gamen upphörde att gnaga på hans lever.

Apollons himmelska toner genomdallrade hela jorden och trängde även upp till Olympens salar.

Gudar och gudinnor kunde nu ej längre finna sig uti att Zevs' gudomlige son - solens, musikens och skaldekonstens gud - skulle höra jorden till. De övertalade därför Zevs att återkalla honom till Olympen samt att giva honom tillbaka kallet att styra solens vagn genom rymden.

Faeton.

Under det att Foibos Apollon landsflyktig hade irrat omkring på jorden, hade han tagit till maka en jordisk kvinna, med vilken han hade en son vid namn Faeton.

Rikligt begåvade Apollon sin son med behag, kvickhet och mod. Men de ännu större gåvorna självkännedom och ödmjukhet glömde han att tilldela honom.

Faeton yvdes över att vara son till en gud och längtade blott att genom något underbart stordåd få bevisa sitt gudomliga ursprung, på vilket människorna ej trodde.

Han företog sig därför en dag att vandra upp till solens borg för att bedja sin fader om tillåtelse att använda den gudomliga makt, som han trodde sig hava ärvt.

Högt på en tron av strålande rubiner satt Foibos Apollon i majestätisk prakt, klädd i purpur och guld samt med en krona av solstrålar på sina gyllene lockar.

Jordesonen, som ej kunde fördraga det bländande sken, som omgav hans fader, måste stanna på avstånd. Men Foibos Apollon igenkände strax sin son och utropade med glad förvåning: "O, Faeton, min son, vem söker du här i min himmelska boning?" - Dig, fader, är det jag söker", svarade honom Faeton. "Jag ber dig, låt mig få visa en tvivlande värld, att jag är solgudens son!" Foibos Apollon avlyftade då från sitt huvud den bländande strålkronan och bjöd sonen att komma i sin famn.

"Jag svär dig, min son", sade han, då Faeton med stolthet vilade i hans armar, "att giva dig vadhelst det vara må, som du av mig vill begära." Och nu begär Faeton att nästa dag få styra solens vagn.

Vid denna bön utbrister hans fader i bitter klagan: "Min son, min son", utropade han, "hur vågar du låta en sådan begäran gå över dina läppar? Förstår du ej, att denna fordran icke överensstämmer med dina blott mänskliga krafter. O, att jag kunde bryta min ed! Att bevilja din bön är att störta dig själv och hela jorden i fördärv. Ingen annan än jag förmår att styra solens vagn. Min son, framställ en visare önskan!"

Med vältaliga ord beskriver fadern sedan de olyckor, som genom sonens djärva tilltag skulle komma att drabba världen. Men intet hjälper. Fadern har lovat med en ed, och sonen vet, att han ej kan bryta sitt löfte. Brinnande av ärelystnad vidhåller han därför sin begäran, tills fadern slutligen, fastän betagen av stor ångest, måste bifalla den.

Stolt intar nu Faeton sin faders plats på den strålande vagnen och fattar de flammande tömmarna, under det att solspannet fyller rymden med sina gnäggningar. Österns gyllene portar öppnas, och solens vagn föres framåt med svindlande fart.

Men snart förlorar Faeton herraväldet över de frustande fålarna. I vildaste sken lämna de vagnens utstakade bana och rusa in bland okända himlakroppar. Därefter störtar vagnen nedåt, berör jorden, sätter denna i brand - och i ett nu äro länder, städer och folk förvandlade till aska av de outsläckliga lågorna.

Zevs låter nu en blixt döda den förmätne Faeton, vilken lik en fallande stjärna nedstörtar i havet, där nereiderna mottaga hans kropp och avtvå hans fradgande läppar.

Hans av sorg betungade fader höljer sitt lysande huvud för världen. Han hatar sig själv, ljuset och dagen och kan ej på länge förmås att styra det misshandlade solspannet.

Sagan om Eko och Narcissus.

Till Olympens gudomligheter hörde utom gudar och gudinnor, även några väsen av mindre gudomlig art, som kallades nymfer. Hafsnymferna kallades nereider, källornas och bäckarnas nymfer najader, trädens nymfer dryader samt bergens nymfer oreader.

Bland dessa sistnämnda fanns en ljuvlig nymf vid namn Eko. Hon råkade en gång få se den unge Narcissus, sonen av en flodgud, och blev så betagen av hans skönhet och behag, att hon bad att få bliva hans brud. Men Narcissus svarade kallt, att han ej kunde älska henne tillbaka.

Stödd mot en klippa försjönk då Eko i en så djup sorg över sin olyckliga kärlek, att hon slutligen sammansmälte med klippan. Intet mer blev kvar av den sköna Eko än hennes stämma, vilken ännu i dag ljuder ur bergen.

Men Afrodite, som vredgades på Narcissus för hans kallsinnighet mot den ömma nymfen, beslöt att strängt straffa honom.

Då Narcissus en gång jagade på Helikon och törstande böjde sig ned över en klar källa för att svalka sina läppar, lät gudinnan honom förälska sig i den bild av honom själv, som log emot honom i vattenspegeln. Men då detta föremål för hans kärlek aldrig kunde nås, blev slutligen han, såsom Eko, förtärd av sin hopplösa längtan.

De nio muserna eller sånggudinnorna.

Andra nymfer än de förut nämnda funnos också, vilka kallades de nio muserna eller de nio sånggudinnorna. Dessa hade att taga vård om de dyrbara gudagåvorna vetenskap och konst, vilka människorna hade fått från himmeln.

De nio sånggudinnorna voro:

Kalliope, hjältediktens och vältalighetens gudinna.

Klio, historiens gudinna.

Urania, astronomiens gudinna.

Melpomene, sorgespelets gudinna.

Talia, komediens gudinna.

Polyhymnia, harmoniens gudinna.

Euterpe, musikens gudinna.

Erato, kärlekssångens och poesiens gudinna.

Terpsikore, dansens gudinna.

2. Sagan om Persevs.

En konung i Argos hette Akrisius. Han var en hård man, och mycket fruktade han döden.

En dotter hade han vid namn Danae. Genom en gudomlig förutsägelse hade Akrisius fått veta, att Danaes son en dag skulle beröva honom livet. Men detta skulle ej ske, menade Akrisius. Han ville själv förhindra Danae att gifta sig. Alltså inspärrade han henne i ett kopparfängelse, satte vakt vid dess portar och trodde sig nu vara säker om att han aldrig skulle få någon dotterson.

Men Zevs, som kände melidande med den olyckliga prinsessan, vilken av sin egen fader var dömd att försmäkta i fängelse, mutade vakten med guld - "förvandlade sig till ett guldregn", som sagan säger -, befriade henne ur fängelset och tog henne till maka.

Snart fingo Zevs och Danae en son, och de gåvo honom namnet Persevs.

När Akrisius fick veta, att Danae var befriad och även hade fått en son, blev han så förfärad, att han för att rädda sitt eget liv beslöt att förgöra både dottern och hennes barn.

Han befallde därför, att Danae och Persevs skulle läggas i en öppen kista, vilken sedan skulle kastas ut i det stormande havet.

Allt skedde så, som den grymme Akrisius hade befallt, och Akrisius trodde nu åter, att han hade hindrat gudarnas förutsägelse att gå i fullbordan.

Men även denna gång kom Zevs till de olyckligas räddning. Då kistan var utsatt i vattnet, bjöd han havets vågor att upphöra med sitt svallande och lät en stilla vind föra moder och barn till en grönskande ö.

På denna ö härskade en konung, som hette Polydiktes. För honom berättade Danae sitt sorgliga öde och bad honom om skydd för sig och sitt barn.

Polydiktes svarade, att han ansåg det för en ära att få mottaga Zevs' ädla maka. Han bjöd henne stanna i hans borg och lovade att själv uppfostra hennes son.

Polydiktes ångrade dock snart, att han tagit Persevs under sitt beskydd, ty då han såg, huru hastigt den unge gudasonen växte upp till en skön, djärv och kraftfull yngling, började han frukta, att hans makt kunde bliva för stor. Så snart Persevs var fullväxt, beslöt därför Polydiktes att undanröja honom genom att giva honom något uppdrag, som satte hans liv i fara.

I fjärran västern, där solen gick ned, hade trenne förskräckliga vidunder, kallade Gorgonerna, sitt tillhåll. Dessa voro så rysliga, att var och en, som kom i deras närhet, vid åsynen av dem förvandlades till sten. Deras kroppar voro betäckta med drakfjäll, de hade stora huggtänder likt vildsvinen; i stället för händer hade de klor av koppar, och i stället för hår hade de kring sina huvud slingrande huggormar.

Blott den yngsta av dessa förskräckliga systrar, Medusa, var sårbar, de tvenne andra kunde intet vapen döda. Men om det lyckades någon att avhugga Medusas huvud, så hade denne på samma gång befriat världen från de tvenne andra, ty allteftersom hennes kropp kallnade, skulle även systrarnas kroppar stelna i döden.

Allt detta berättade Polydiktes för sin djärve fosterson och uppmanade honom därefter på det ivrigaste att draga till Gorgonernas land, avhugga Medusas huvud samt föra detta med sig som ett segertecken.

Den ärelystne gudasonen mottog med glatt mod denna uppmaning. Men innan han begav sig av, bad han Olympens gudar om råd och hjälp. Och gudarna lovade att giva honom tjänliga redskap att använda vid utförande av sitt hjältedåd.

Hades lovade honom en hjälm, som skulle göra honom osynlig. Hermes lovade honom bevingade skor, en väska och en diamantskära, och Pallas Atena lovade honom en spegelblank sköld. Men alla dessa ting skulle han själv hämta hos de nymfer, som hade dem i förvar.

Viss om seger anträdde Persevs den farliga färden.

Först måste han vandra genom det land, som tillhörde Gorgonernas systrar, Graierna, tre gamla gråhåriga häxor, som tillsammans ägde blott ett öga och en tand. Dessa nödvändiga verktyg, nämligen ögat och tanden, använde de alla tre, allteftersom de behövdes.

Graierna visste, var de nymfer bodde, vilka förvarade Persevs' gudagåvor, och han bad dem visa honom vägen dit.

Graierna vägrade att göra honom denna tjänst.

Persevs fråntog dem då ögat och tanden. Häröver blevo Graierna så ursinniga, att de skriade högt och svuro att hämnas på Persevs för den oersättliga skada han vållat dem.

Persevs lovade dem nu att giva ögat och tanden tillbaka, om de blott ville visa honm vägen till nymferna. Och på detta villkor läto de äntligen övertala sig att uppfylla Persevs' begäran.

Allt gick sedan lyckligt för Persevs.

Av nymferna mottog han allt vad gudarna hade lovat honom och med hjälp av de bevingade skorna kom han sedan lätt fram till Gorgonernas land.

Persevs, som ju visste, att var och en, som såg på Gorgonerna, genast blev förvandlad till sten, närmade sig de tre vidundren med stor försiktighet. För att slippa se dem smög han sig baklänges fram till den plats, där de lågo.

Då han kom i deras närhet, hörde han ett väldigt snarkande och förstod därav, att de voro försänkta i djup sömn. Persevs tog nu sin spegelblanka sköld och höll den så, att han i den kunde uppfatta något av deras rysliga bilder. Därefter tog han fram sin diamantskära, måttade mot Medusas huvud och lyckades att med ett enda hugg skilja det från kroppen.

I detsamma framsprang ur blodet, som flöt från det dödade vidundret, en bevingad häst, vilken fick namnet Pegasus. Frustande och gnäggande svingade sig denna genast upp till Olympen, där Zevs mottog honom och lät honom med hovarna öppna den källa, ur vilken de nio sånggudinnorna släckte sin törst.

Men Persevs inlade Medusas huvud i den väska han fått av Hermes och avlägsnade sig, såsom han kommit, med bortvänt ansikte.

Då de båda andra vidundren vid sitt uppvaknande sågo Medusas stympade kropp, rasade de vilt och höjde sig upp i luften för att förfölja mördaren. Men strax kände de, hur deras lemmar hade stelnat, och inom kort nedföllo de döda till marken.

Persevs, som på sina bevingade skor svävade allt vidare framåt i rymden, befann sig efter några timmar mitt över Libyens öknar. Där hände det, att några droppar blod från Medusas nyss avhuggna huvud genom väskans botten nedföllo på jorden. Dessa droppar förvandlades genast till en giftig orm, och alltifrån den dagen blev denna öken uppfylld av ormar och andra skadliga kräldjur.

Sedan Persevs av vindarna drivits än hit och än dit, kom han slutligen till Hesperien, ett bördigt land med sköna trädgårdar fulla av de härligaste frukter.

Konungen i detta land var en ond jätte vid namn Atlas. Trött av den svindlande färden sänkte sig Persevs ned över konungens borg, framträdde inför Atlas och bad honom härberge över natten.

Men Atlas, som fruktade, att Persevs ville beröva honom någon av hans gyllene frukter, drev honom ut ur sitt palats och tillsatte en drake att vakta den fruktbärande trädgården.

Atlas' ogästvänliga bemötande skulle dock ej bliva ostraffat.

Med tillslutna ögon upptog Persevs Medusas huvud ur väskan, räckte fram det mot Atlas och sade: "Du unnade mig ej vad jag begärde av dig, men se här, mottag ändå av mig denna gåva!"

Atlas såg på huvudet och förvandlades i samma ögonblick till ett högt berg. Händer, fötter, armar och ben blevo bergsryggen, skägg och hår utbredde sig till skog, och huvudet sträckte sig som en hög spets upp över molnen.

Persevs lade nu åter in Medusas huvud, hängde väskan över sina skuldror, satte hjälmen på sitt huvud, spände på sig de bevingade skorna och svingade sig än en gång upp i luften.

Genom natt och dag flög Persevs än vidare genom rymden. Plötsligt blev han så trött, att han måste söka vila på jorden. Men det var uti ett olyckligt land Persevs denna gång hamnade. Sedan lång tid tillbaka var det plågat av ett vilt sjöodjur, som vållade död och förödelse vida omkring.

Gudarna hade lovat att befria landet från det grymma sjöodjuret, om konungen offrade sin dotter Andromeda. Det uppskrämda folket hade nu tvingat konungen att utlämna sin dotter, och hon hade därefter blivit fastbunden vid en klippa, just där odjuret brukade stiga upp ur havet.

Då den olyckliga Andromeda så hängde vid klippan, undergivet väntande att bliva slukad av odjuret, fick Persevs se henne. Gripen av det djupaste medlidande med den sköna flickan gick han fram till henne och frågade, vem hon var samt varför hon hängde där, fjättrad vid klippan.

Andromeda omtalade för Persevs sitt olyckliga öde och bad honom frälsa hennes liv.

Men under det Andromeda så talade, började havet att högt svalla, och på dess vågor såg man det odjur komma simmande, åt vilket Andromeda skulle offras.

Andromeda uppgav ett skri av ångest, och fader och moder ilade därvid till hennes sida för att tröstlösa åse hennes död.

Persevs steg då fram till konungen och drottningen och sade: "Jag är Persevs, son av Zevs och Danae. Olympens gudomliga makter äro mig bevågna, och jag har nyss med deras bistånd besegrat de skräckinjagande Gorgonerna. Lova att giva mig eder dotter till maka, och jag svär att befria henne från den nesliga död, som är henne ämnad." Med glädje gåvo föräldrarna sitt bifall till denna begäran och lovade dessutom Persevs att en gång få ärva deras konungarike.

Genast svängde sig den djärve ynglingen högt upp i luften men sänkte sig åter och slog ned som en örn på odjurets rygg. Därefter högg han diamantskäran djupt in i dess kropp och lyckades slutligen efter en lång och hård strid ända dess liv, varefter det hemska odjurets lik fördes bort av de brusande böljorna.

Stolt och glad löste Persevs den sköna Andromedas bojor och åtföljde sedan henne och hennes föräldrar till konungens palats, där han med lysande prakt firade sitt bröllop.

Därefter förde han sin lyckliga gemål med sig till sin moder, Danae. Med henne kommo de båda makarna överens, att de tillsammans skulle fara till Argolis för att besöka konung Akrisius. Persevs ville själv övertyga honom om att han ej behövde frukta för sin dotterson. I stället för att taga morfaderns liv ville Persevs med sonlig vördnad tjäna honom på hans ålderdom

Men nu skulle Persevs få erfara, att vad gudarna låtit förutsäga, det måste ske.

Då Persevs med maka och moder anlände till Argos, gick han ensam upp till sin morfaders borg för att något lära känna Akrisius, innan han omtalade vem han var. Men Persevs kunde ej strax träffa konungen, ty denne var upptagen av diskuskastande - en lek som var bruklig på denna tid. Även som främling hade Persevs tillåtelse att deltaga i leken, och han fattade därför, också han, en diskustrissa och kastade den. I detsamma bytte den gamle konungen om plats, och Persevs' diskustrissa råkade honom mitt i pannan, så att han nedföll död till jorden.

I djup sorg lämnade Persevs med maka och moder sin födelsestad.

Persevs ville ej härska över sin morfaders rike, då detta på ett så sorgligt sätt hade tillfallit honom. Han grundade i stället ett stort välde i Mycene, där han fortfarande utförde stora, berömliga gärningar samt blev stamfader för många härliga hjältar, vilkas bedrifter åt oss äro bevarade i både sång och saga. Medusas huvud skänkte Persevs till Pallas Atena, som fäste det mitt på sin sköld, varest det alltjämt visade sin makt genom att slå landets fiender med förstenande skräck.

3. Sagan om Herakles.

Herakles som späd.

Herakles' uppfostran.

Herakles vid skiljevägen.

Herakles' välde över sig själv.

Herakles' storverk.

Herakles hos Admetus.

Herakles i Omfales tjänst.

Herakles' död.

Herakles som späd.

En av Zevs' många gemåler var Alkmene, sondotter av Persevs. Med henne hade Zevs en son, som fick namnet Herakles (Herkules), och aldrig hade ett skönare och kraftigare barn kommit till världen. Zevs var själv så stolt över denne sin son, att han till och med inför Olympens gudomligheter skröt över hans fägring och frodighet samt förutsade, att han i framtiden skulle bliva en underbar hjälte.

Då Zevs' majestätiska gemål Hera fick veta detta, blev hon avundsjuk på Alkmene för hennes lycka att äga ett sådant barn och fattade också från den stunden ett bittert hat till Herakles. Alkmene fruktade till och med, att Hera ämnade taga hans liv, och detta ville hon framför allt förhindra.

För att dölja sin son för den hämndlystna gudadrottningen utsatte Alkmene honom långt borta på ett stort fält och bad till gudarna, att de där måtte skydda hans liv.

Följande dag hände det, att Hera och Pallas Atena lustvandrade tillsammans i en av Greklands blomstrande ängder. Pallas föreslog då Hera, att de skulle utsträcka sin vandring till det stora fältet, där Pallas visste att Herakles var gömd. Hera tyckte om att ströva omkring på jorden och följde gärna Pallas Atena.

Då de båda gudinnorna kommo till fältet, fingo de strax se det späda barnet, som låg där ensamt och övergivet, skrikande av hunger.

Hera, som ej anade vems barnet var, kände medlidande med dess nöd och lade det till sitt bröst för att stilla dess hunger. Men då barnet bet henne, under det att hon närde det, kastade hon det åter på marken och skyndade upp till Olympen. Herakles hade emellertid hunnit att insupa gudomlig kraft och odödlighet av den himmelska modersmjölken.

Pallas Atena tog nu det späda barnet i sina armar och bar det till dess moder, som med glädje åter tryckte det till sitt hjärta.

Strax därefter fick Hera veta, vilket barn det var, som hon hade närt vid sitt bröst. Utom sig av vrede beslöt hon, att det skulle dö.

En natt, då Alkmene sov, sände Hera tvenne giftiga ormar in i hennes rum för att döda det späda barnet, som låg i vaggan bredvid sin moders bädd. Ormarna ringlade sig upp i vaggan och snodde sig hårt kring barnets hals. Men redan nu var Herakles färdig att visa sin gudomliga kraft. Med vardera handen fattade han en orm om nacken och kvävde dem båda med en enda tryckning.

När modern vaknade, låg barnet med ett glatt leende på sina läppar och betraktade med uppmärksamhet de ihjälkramade ormarna.

Herakles' uppfostran.

När Herakles' styvfader, Amfitryon, såg, vilka underbara krafter Herakles hade att råda över, beslöt han att giva honom den bästa uppfostran för att lära honom att rätt använda sina medfödda stora gåvor. Av de yppersta hjältar som funnos undervisades han i krigiska idrotter samt av Apollons grånade son Linos i sång och strängaspel. Men för musiken hade Herakles ingen håg, ej heller var Linos en mild och foglig lärare.

Uppretad av sin lärjunges håglöhet gav Linos honom en dag ett slag på kinden. Men detta var en skymf, som den stolte Herakles ej kunde underkasta sig utan att hämnas. I vredesmod fattade han lyran och kastade den med sådan kraft i lärarens panna, att Linos föll död ned på golvet.

Till straff för detta dåd blev Herakles bortskickad från konungens palats och måste ända till sitt adertonde år finna sig uti att i en avlägsen landsbygd vakta konungens boskapshjordar.

Herakles vid skiljevägen.

När Herakles hade uppnått sitt adertonde år, var han den längste, starkaste och skönaste man i hela Grekland. Men ännu var han ju blott en fattig herde, som ej hade bestämt, vilken levnadsbana han skulle välja för att finna lycka, ära och berömmelse.

Försänkt i djupa tankar satt han en dag vid en skiljeväg, då han fick se tvenne kvinnor nalkas från skilda håll. De voro mycket olika. Den ena var högväxt, hade rena, ädla anletsdrag samt en klar och öppen blick. Hon bar en enkel vit dräkt och förde sig med stilla värdighet.

Den andra däremot hade djärva, blixtrande ögon, ett av smink vanställt ansikte samt en pråligt grann klädnad. Hon kunde ej lugnt se någon i ögonen utan kastade oroliga blickar omkring sig och betraktade dessemellan sig själv med stort välbehag.

Den sistnämnda av dessa båda kvinnor kom först fram till Herakles och började strax att tala till honom.

"Jag ser, unge man", sade hon, "att du är oviss om vilken väg du bör gå för att vinna lyckan i livet. Följ mig, och du skall ej längre behöva undra, var lyckan finns. Allt vad man kallar njutning har jag att bjuda. De eldigaste viner vill jag iskänka åt dig, de kräsligaste rätter vill jag jag duka fram; på ditt mjuka läger skall du smaka en ostörd vila och sedan stå upp för att endast njuta, njuta, njuta med ögon, öron och alla sinnen. Du själv skall ej behöva arbeta, andra skola skaffa dig allt för intet."

Då Herakles hörde detta tal, frågade han med häpnad: "Vem är du, underliga kvinna, som har så mycket att bjuda?"

Kvinnan svarade: "Mina vänner kalla mig Njutningen, och mina fiender kalla mig Vällusten. Men bry dig ej om mitt namn! Följ mig blott!"

Nu framträdde den andra kvinnan och talade milt och bevekande till Herakles: "Lyssna ej längre, unge man, till Vällustens lockande språk! Mitt namn är Dygden. Hör vad jag har att säga, och jag är viss, att du sedan vill följa mig. -

Först av allt måste du dock veta, att ingen, som vill följa mig, kan utan möda och arbete vinna något, som är värt att eftersträva.

Vill du, att dina vänner skola älska dig, så måste du vara dem nyttig. Vill du, att ditt land skall hedra och berömma dig, så måste du bliva ditt lands välgörare. Vill du skörda, så måste du så. Vill du segra, så måste du strida, och vill du, att din kropp skall vara din tjänare och icke din herre, så måste du härda den genom arbete."

Vällusten försökt väl att överrösta Dygden genom hån och smädelser, men Dygden talade fortfarande så skönt om den ära och den lycka, som endast kan vinnas på hennes stig, att Herakles fast beslöt sig att följa henne på den väg hon bjöd honom att gå.

Herakles' välde över sig själv.

I Grekland funnos på denna tid tempel och andra heliga platser, där människorna trodde sig få särskilda uppenbarelser om gudarnas vilja samt om det öde, som väntade var och en.

Vanligen var det en kvinna, som meddelade vad man ville veta. Denna hade förut genom svavelångor, som uppstego ur jorden, blivit till hälften bedövad, så att hon blott otydligt kunde svara på de frågor, som gåvos. Dessa svar ansågos dock komma från gudarna och kallades orakelsvar.

Till ett sådant orakel gick nu Herakles efter sitt samtal med Dygden och frågade, vad gudarna först fordrade av honom, då han nu hade beslutat att vandra på Dygdens väg.

Oraklet svarade, att Herakles skulle övervinna sitt högmod och ödmjukt tjäna en man, som i allt var ringare än han.

Denne man var Eurystevs, konung i Mycene.

Zevs' vilja hade varit, att Herakles själv skulle bliva konung i Mycene, men då Hera fått veta detta, hade hon strax ställt så till, att hans släkting Eurystevs i stället blev konung.

Den stolte Herakles hade då föresatt sig att aldrig tjäna denna Eurystevs, vilken i allt var honom underlägsen. Men nu, då han ville vandra på Dygdens väg, måste han ju i allt underkasta sig gudarnas vilja. Och just denna Eurystevs var det, vilken gudarna nu befallde honom att lyda. Om Herakles utan lön åt honom förrättade tio stora arbeten, så skulle Zevs själv belöna honom genom att taga honom upp till Olympen och låta honom bo där bland odödliga gudar.

Snart kom bud från Eurystevs, att Herakles skulle infinna sig hos honom för att mottaga hans befallningar.

Den harm, vrede och förödmjukelse Herakles kände vid mottagandet av detta budskap voro så mäktiga, att de nästan förde honom till vanvettets gräns. Men tanken på Dygdens fordran och på den lön, som väntade honom i Olympens salar, hjälpte honom att vinna denna den största av sima många segrar - segern över sig själv.

Utan vidare knot begav han sig till konung Eurystevs och mottog av honom befallning att utföra de verk, som han förelade honom.

Herakles' storverk.

1. Det nemeiska lejonet.
Det nemeiska lejonet var ett vidunder, som hade sitt tillhåll i Argolis' skogar och där åstadkom både skräck och skada. Ingen hade dittills lyckats att såra det. Intet vapen bet på dess tjocka hud.

Detta odjur skulle Herakles döda, så lydde den första befallning han mottog av Eurystevs.

När Herakles begav sig in i skogen för att börja striden med lejonet, var han utrustad endast med sin pilbåge och sin klubba.

Rytande kom lejonet emot Herakles, färdigt att riva ihjäl honom, såsom det hade rivit ihjäl så många andra. Herakles siktade då på dess hjärta och sköt av sin skarpaste pil, men denna studsade tillbaka, liksom hade den träffat den kala klippan. Herakles gick då emot lejonet med sin klubba, bedövade det med ett enda slag och strypte det sedan med sina händer. Därefter lade han det på sina skuldror och bar det till Mycene.

Dristigt steg han in i konungens sal med beviset på sin styrka och tapperhet. Men då Eurystevs såg det väldiga djuret framför sig, greps han av en sådan skräck, att han blev både blek och röd och började skälva i hela kroppen.

"Bort ur min åsyn med det förfärliga odjuret!" utropade han till Herakles samt befallde honom sedan att därefter alltid stanna utanför palatsets port med de segertecken han ville uppvisa.

Från den stunden bar Herakles aldrig sköld eller pansar utan endast det väldiga lejonets hud som skydd mot alla faror. Och aldrig mera skildes han från sin klubba.

zzz

2. Den lerneiska hydran.
I ett träsk vid namn Lerna i Argolis fanns en hydra, ett slags vattenorm med en mängd huvud.

Herakles tog med sig sin brorson Iolanus och gick att på Eurystevs' befallning fånga denna hydra.

Sedan han efter mycken möda äntligen lyckats att få ut hydran ur dess håla, fattade han den med den ena handen och höll den, under det att han med den andra handen högg av det ena efter det andra av dess många huvud. Men snart märkte han, att tvenne nya huvud växte fram för vart och ett av dem han avhögg. För att hindra detta lät han sin brorson med en eldbrand vidröra den genomhuggna halsen, vilket hade till följd, att intet nytt huvud uppkom. Alla hydrans huvud blevo nu avhuggna utom ett, som var odödligt. Detta grävde Herakles ned i jorden och vältrade en klippa däröver.

3. Det erymantiska vildsvinet.
"Drag till Arkadien och döda det farliga vildsvin, som där till alla resandes fasa strövar omkring på berget Erymantus!" Så lydde den tredje av de befallningar, som Herakles mottog av Eurystevs.

Herakles fullgjorde även detta uppdrag. Men först fångade han vildsvinet och bar det levande med sig på sina axlar till Mycene.

Av en händelse mötte Eurystevs Herakles med vildsvinet utanför porten till sitt slott, och Eurystevs blev därvid så förfärad, att han genast hoppade med uti ett djupt kar, som stod vid vägen, och gömde sig där.

4. Artemis' hind.
Artemis' hind var ett härligt djur med horn av guld och fötter av koppar. Det betade på en av Arkadiens blomsterrika ängar och tillhörde själva Artemis, jaktens gudinna.

Denna hind ville Eurystevs äga, han befallde därför Herakles att fånga den och föra den levande till konungens slott.

Den snabba hinden var ej lätt att fånga. Herakles jagde den förgäves ett helt år. Men slutligen lyckades han få den fatt, och nu lade han den på sina skuldror och gick framåt på vägen till Mycene.

På en skogsstig mötte Herakles en skön kvinna, som stannade och med hotfulla blickar betraktade honom och den hind han bar.

Herakles förstod strax, att det var Artemis han hade framför sig. Han bugade sig därför djupt ned till jorden.

Artemis fattade därvid tag i hinden och sporde Herakles med vredgad stämma, hur han hade vågat vidröra denna hind, som tillhörde henne, samt vart han nu ämnade föra den.

Herakles svarade: "Höga gudinna, det är ej övermod som förlett mig att fånga det heliga djur, som tillhör dig. Enligt Dygdens bud har jag blott efterkommit min konungs befallning; och till min konung måste jag nu föra hinden."

Artemis blidkades av detta tal och tillät Herakles att utan vidare hinder bära djuret till Eurystevs.

5. De stymfaliska fåglarna.
Vid sjön Stymfalus hade några förskräckliga rovfåglar sina nästen. De hade näbbar, klor och vingar av järn och åstadkommo mycket ont. Alla dessa fåglar dödade Herakles på Eurystevs' befallning och befriade därigenom Arkadien från en svår landsplåga.

6. Augias' stall.
En konung i Elis hette Augias. Han var en rik man, som ägde tre tusen nötkreatur i sina stall, vilka voro belägna strax utanför hans palats.

Dessa stall hade aldrig varit rengjorda, men nu skulle de bliva det, menade Augias' grannkonung Eurystevs, som nu tyckte sig hava funnit på ett sätt att grundligt förödmjuka Herakles. "Gå till konung Augias i Elis", sade han till honom, "och rengör hans stall på en enda dag."

Herakles åtog sin även detta utan knot och begav sig genast åstad till Elis.

Men då Herakles framträdde inför Augias och erbjöd sig att på en enda dag rengöra hans stall, betraktade konungen honom med misstänksamma blickar och sade: "Icke kan du, en ädel krigare och en tapper hjälte, vilja åtaga dig detta nesliga trälarbete."

Herakles svarade blott, att Dygden bjöd honom lyda sin konung.

Augias log och sade: "Omöjligt synes det mig i alla fall, till och med för dig, väldige Herakles, att på en dag utföra detta verk. Men skulle du mot min förmodan hinna det, så lovar jag att som belöning giva dig tiondelen av alla mina hjordar."

Herakles gick nu ned till floden Alfeus, som flöt ej långt därifrån, tilldämde dess vanliga utflöde och ledde den i stället tvärs igenom Augias' stall. Och inom några ögonblick hade floden bortfört all orenlighet, som fanns efter de tre tusen nötkreaturen.

Men icke heller för detta arbete fick Herakles någon belöning. "Det är floden och icke du, som har rensat mina stall", sade Augias och drev i vredesmod bort Herakles ur sitt rike, då denne påminde honom om det löfte han fått.

7. Den kretiska tjuren.
En konung vid namn Minos på Kreta hade lovat havets gud, Poseidon, att åt honom offra det första djur, som havet den dagen förärade honom.

Poseidon ville sätta Minos' ordhållighet på prov och lät därför en sällsynt präktig tjur uppstiga ur havet i stället för ett vanligt sjödjur.

Minos bestod ej detta prov. Då han fick se den ståtliga tjuren, ångrade han sitt löfte och beslöt att själv behålla den. Han lät genast föra den ut på betesmarkerna till sina hjordar och utvalde bland dessa ett gammalt magert djur, som han i stället för tjuren offrade åt Poseidon.

Men hårt blev Minos straffad för denna bedrägliga gärning.

När tjuren kom in bland de främmande djuren, började han spruta eld av raseri, stångade hjäl Minos' boskap och anställde stor förödelse över hela ön.

Minos beklagade sig då för Eurystevs över denna stora olycka, och Eurystevs befallde Herakles att befria ön från den eldsprutande tjuren.

För Herakles var det en lätt sak att fånga tjuren. När detta hade skett, gjorde han honom tam som ett lamm. Därefter satte han sig upp på tjurens rygg och lät honom bära sig ända fram till Eurystevs' palats.

För första gången prisade nu Eurystevs Herakles' hjältemod. Men sedan han en stund på avstånd med stort välbehag betraktat den underbara tjuren, befallde han Herakles släppa den lös igen.

Då tjuren ej längre stod under Herakles välde, började han åter spruta eld och rasa lika vilt här som på Kreta.

Vi skola i en annan berättelse få se, vilken hjälte det var, som nästa gång fångade den kretiska tjuren.

8. Diomedes' hästar.
Konung Diomedes i Tracien hade fyra hästar, vilka voro så vilda och starka, att de måste bindas vid kopparkrubbor med kedjor av järn.

Dessa sina fålar fodrade Diomedes med människokött. Så snart en främling visade sig i landet, fördes han av konungens tjänare till det kungliga stallet och kastades för Diomedes' hästar, vilka med glupskhet strax förtärde den olycklige.

Men även dessa vilddjur kunde Herakles besegra.

Sedan Herakles först hade övervunnit den här av kungliga tjänare, som kom för att handla med honom på samma sätt som med andra främlingar, grep han den grymme konungen själv och kastade honom framför hans egna hästar.

Efter att med vanlig glupskhet hava förtärt även sin herre blevo fålarna så tama, att de utan motstånd läto sig av Herakles föras till Eurystevs. Men för att reta Herakles lössläppte Eurystevs dem åter, och de ystra fålarna blevo omsider ihjälrivna av vilda djur på de Arkadiska bergen.

9. Hippolytes gördel.
Ett släkte av manhaftiga kvinnor, som bodde dels i trakten av Svarta havet och dels i de Kaukasiska bergen, kallades amasoner. Dessa vinnlade sig om manliga idrotter och drogo gärna ut till strids i stora skaror.

Krigsguden Ares var amasonernas särskilde beskyddare. Han hade därför åt deras drottning, Hippolyte, givit en dyrbar gördel, vilken hade den underbara egenskapen att göra den, som bar den, mångdubbelt starkare än alla andra.

Denna gördel ville Eurystevs hava för att giva åt sin dotter. Han befallde därför Herakles att hämta den.

En skarpare strid än den, som Herakles nu utkämpade med de tappra och sluga amasonerna, hade han ej varit med om. Men slutligen besegrade han även amasonerna och tvingade Hippolyte att giva honom gördeln, vilken han segerstolt hemförde till konungens dotter, den sköna Admete.

10. Geryons nötkreatur.
Geyron var en vidunderlig jätte, som härskade på en av de Baleariska öarna. Han hade tre huvud, sex armar och sex fötter. Ingen människa hade någonsin vågat strida mot honom.

Geyron ägde på ön, där han bodde, en stor hjord av granna rödbruna nötkreatur. Och dessa fick den obetvinglige Herakles befallning att föra till Eurystevs.

Icke heller denna gång vägrade Herakles att lyda, men ej brådskade han med utförandet av detta svåra uppdrag.

På ön Kreta samlade Herakles en stor skara tappra krigare och drog först med dessa till Lybiens öken, vilken han helt och hållet rensade från alla farliga djur, som där hade sitt tillhåll.

Efter långa och mödosamma vandringar kom han till Atlantiska havet. Där uppreste han vid sundet mellan Spanien och Afrika de så kallade Herakles' stoder, varefter han drog vidare, och snart uppnådde han den ö, på vilken Geryon bodde med alla sina hjordar.

Hjordarna vaktades av en jätteherde samt av en hund med tvenne huvud.

Så snart hunden märkte den kommande, rusade han emot honom under vilt skällande. Men Herakles mötte honom med klubban och dödade honom med ett enda slag. Sedan band han jätteherden med en järnkedja, så att han ej skulle kunna försvara sin hjord.

Därefter lockade Herakles till sig nötkreaturen, vilka alla villigt följde honom, och begynte sitt återtåg till Eurystevs. Men under vägen upphanns han av Geryon, och nu uppstod en förfärlig strid.

Denna gång var Herakles nära att duka under, ty hans fiende, gudinnan Hera själv, uppträdde på stridsplatsen för att bistå Geryon, men då Herakles märkte detta, sköt han den hämndgiriga gudinnan med en pil i bröstet, så att hon blödande ur ett djupt sår måste draga sig undan.

Därefter var det lätt för Herakles att föra nötkreaturen till Eurystevs, och mycket gladdes han vid tanken på att detta storverk var det sista av dem han hade åtagit sig att utföra åt denne.

Men då Eurystevs mottog nötkreaturen, sade han till Herakles: "Du tror måhända nu, att du fullgjort alla skyldigheter mot mig och mot ditt land. Men däruti misstager du dig. Ej må du tro, att jag räknar det som ett storverk av dig, att den lerneiska hydran blev besegrad, ty därvid hade du din brorson Iolaus till hjälp. Och inte heller var det du utan floden, som utförde det storverket att rensa Augias' stall. Alltså återstå dig ännu tvenne arbeten att utföra, ifall du vill lyda gudarnas befallning." Den fege Eurystevs fruktade alltjämt, att Herakles skulle taga makten ifrån honom. Han sökte därför ständigt att utsätta honom för de största faror, i hopp att han en dag möjligen skulle duka under.

Men gudarna beskyddade den självuppoffrande hjälten. Intet ont kunde vederfaras honom, så länge han, lydig mot dem, ödmjukt vandrade på dygdens stig.

11. Hesperidernas äpplen.
Hesperiderna voro aftonens döttrar, som långt borta i väster, där solen går ned, ägde en ljuvlig trädgård. I denna sjöngo och spelade de omkring ett präktigt träd med gyllene frukter, vilka ständigt bevakades av en fruktansvärd orm, som slingrade sig omkring trädets stam.

Herakles mottog nu konungens befallning att döda denna orm samt taga de gyllene frukterna och bära dem till Eurystevs.

Även detta uppdrag beslöt Herakles att tåligt utföra. Men hur skulle han väl få veta vägen till Hesperidernas trädgård?

Efter långt sökande och många strider till lands och till sjöss kom han äntligen till samma nymfer, som en gång hade förvarat de gåvor, vilka gudarna hade bestämt åt Persevs. Dessa nymfer gåvo honom det rådet att tvinga havsguden Nerevs att visa honom vägen till Hesperiderna. Havsguden Nerevs var en välvillig gammal man, som hade sin boning i havet jämte sina ungdomliga döttrar Nereiderna, vilka tumlade om bland vågorna eller sutto på klipporna, vridande havsvattnet ur sitt långa hår.

Herakles visste, att Nerevs var en vis man, han lydde därför nymfernas råd, sänkte sig ned till honom och förmåde honom att säga, var Hesperidernas trädgård var belägen.

På vägen till denna trädgård kom Herakles till Kaukasus, där den av Zevs så hårt straffade Prometevs hängde, fastsmidd vid klippan.

Herakles såg, hur gamen satt på Prometevs' knä och gnagde sig in i den olyckliges lever. Och han greps härvid av ett så djupt medlidande med den arme titanen, att han beslöt att rädda honom. Han spände genast sin båge och sköt på gamen, vilken ögonblickligen nedföll död till marken, och därefter löste han Prometevs fjättrar.

Prometevs bad nu att få följa Herakles till jätten Atlas, som bar himlavalvet på sina skuldror. Och Herakles var glad åt hans sällskap.

När de kommo till Atlas, sade denne till Herakles: "Jag vet, att du är stadd på väg till Hesperidernas trädgård för att hämta de gyllene frukterna. Men detta är ett farligt företag. Vill du hålla himlavalvet en stund, så skall jag uträtta detta ärende åt dig, ty härifrån är det ej långt till Hesperidernas trädgård." Herakles gick in på detta byte och satte med lätthet sina jätteskuldror under himlavalvets pelare.

Atlas, som enligt sitt löfte gick till Hesperiderna, kom snart åter och hade de gyllene äpplena med sig. Men nu hade han smakat friheten och kände ingen lust att åter taga himlabördan på sina skuldror. Han föreslog därför Herakles att hålla himmeln ännu en liten tid och låta honom gå till Mycene med de gyllena äpplena.

Herakles förstod väl, att Atlas på detta sätt tänkte att för alltid bliva fri från sin syssla. Men Herakles låtsade, som om han ville gå in på hans förslag, och sade, att om blott Atlas en liten stund ville hålla himmeln, medan han finge lägga en dyna över skuldrorna, på vilka himlapelaren för hårt tryckte, så skulle han sedan återtaga bördan.

Atlas trodde Herakles' ord och satte sina axlar än en gång under himlavalvet.

Men så snart Herakles vart fri, sade han Atlas farväl och bar själv de gyllene äpplena till Eurystevs. Och Atlas fick stå, där han stod, med himlavarvet vilande på sina skuldror.

12. Hunden Cerberus.
Eurystevs, som emellertid blev alltmer angelägen om att röja Herakles ur vägen, beslöt nu att giva honom ett uppdrag, som var farligare än alla de föregående. Han skulle nämligen gå ned i Hades' rike och därifrån upphämta den förfärliga hunden Cerberus, vilken stod bunden vid ingången till detta rike för att hindra dem, som kommo in där, att gå tillbaka igen.

Cerberus hade tre huvud med gräsliga svalg, ur vilka giftigt etter droppade ned på jorden, samt väsande huggormar i stället för hår på sin kropp.

Till och med Herakles ryste, då han fick befallning att nalkas detta odjur. Han ropade till gudarna om hjälp, och Hermes hörde hans bönerop och kom till hans bistånd. Av honom fördes nu Herakles till underjorden och fick av dess härskare, Hades, tillåtelse att bortföra hunden Cerberus men med det villkor, att han ej därvid finge bruka något av de vapen han bar.

Modigt gick nu Herakles fram till den vilt skällande Cerberus och grep denne om hans tre halsar med ett så kraftigt tag, att han utan försök att göra motstånd fogligt lät Herakles föra sig till Eurystevs.

Men då Eurystevs på avstånd fick se den rysliga hunden, blev han så förfärad, att han blek och darrande ropade åt Herakles, att han genast skulle föra den åter till underjorden, vilket Herakles också gjorde.

Herakles hos Admetus.

Äntligen var nu Herakles befriad från att längre tjäna Eurystevs, men ej upphörde han ändå att utföra stora, berömliga gärningar.

Om en bland dessa berättas följande: En konung i Tessalien vid namn Admetus var Appollons synnerlige gunstling. Apollon hade därför av ödets gudinna utverkat den tillåtelsen, att Admetus ej skulle behöva dö, ifall någon funnes, som av kärlek till honom ville dö i hans ställe. Men svårt var det att finna en så god vän. Icke ens hans mycket gamla föräldrar hade lust att bringa honom detta offer.

Blott en fanns, som ville giva allt för honom, till och med sitt liv, och det var hans unga, älskande maka Alcestis.

Knappt hade Alcestis fattat det beslutet att i stället för sin make nedstiga i Hades' rike, förrän hon såg döden nalkas.

Alcestis gjorde sig strax färdig till skilsmässan. Hon badade och klädde sig i prydliga kläder samt nedföll sedan vid husaltaret och bad till gudarna, att de måtte trösta och hjälpa hennes make och barn. Därefter utandades Alcestis sin sista suck, under det att Admetus och barnen snyftade och gräto av sorg.

Medan Alcestis ännu låg på bår, hände det, att Herakles kom på besök till den sörjande konungen.

När Herakles märkte, att alla sågo dystra ut, frågade han Admetus om orsaken härtill. Admetus gav då ett undvikande svar och bemödade sig att dölja sin sorg för att ej störa glädjen och trevnaden för sin gäst.

Dyrbara rätter och viner framdukades. Herakles lät sig det allt väl smaka och var efter måltiden mer glad och upprymd än någonsin.

När kvällen kom, tillsades en tjänare att föra Herakles till hans sovkammare. Men tjänaren hade ej lika stor förmåga som hans herre att behärska sorgen efter den älskade Alcestis. Med tårfyllda ögon betraktade han den muntre Herakles och visade tydligt, att hans skämt förvånade honom,

Detta tjänarens uppförande misshagade Herakles. "Illa passar det dig", sade han till honom, "att visa din herres gäst ett så surmulet anlete. Bort med rynkorna i din panna, och se glad ut som jag!"

Tjänaren svarade: "Vet du då icke, främling, vilken stor sorg som har drabbat min herre och hela hans hus?"

"Nej", svarade Herkules. "Låt mig strax veta vad som hänt!"

Tjänaren berättade honom nu allt, som rörde Alcestis' död, och Herakles utropade med största förvåning: "Är det väl möjligt! Sin unga härliga hustru skulle Admetus hava förlorat! Och oaktat denna sin sorg har han i dag sökt att bereda mig så mycken glädje och trevnad! För en främlings skull har han således lagt band på sin egen smärta. En så ädel självövervinnelse är i sanning värd en rik belöning. Visa mig vägen till hans makas vilorum!"

Åtföljd av en beslöjad ung kvinna inträdde Herakles en stund därefter till den sörjande Admetus och sade: "Då du är en så ädelmodig man, att du döljer din egen smärta för att ej störa en främlings trevnad, så vågar jag förvisso bedja dig om ännu ett bevis på din gästvänlighet. Du ser här en ung kvinna, som är mig mycket dyrbar. Vill du behålla henne i ditt hus, tills jag nästa gång blir din gäst?"

Men i det Admetus med djup rörelse betraktade den beslöjade kvinnan, svarade han: "Gärna skulle jag vilja tjäna dig, ädle Herakles, men bed mig ej behålla denna kvinna i mitt hus. Hela hennes gestalt påminner mig så mycket om min oförgätliga maka, att jag ej skulle kunna se henne, utan att saknadens tårar strömmade ur mina ögon. För henne strax bort ur min åsyn!"

"Men du måste först förvissa dig om att hon verkligen påminner om din maka", sade Herakles och drog härvid slöjan från kvinnans anlete. Och se, där stod nu Alcestis livslevanade inför dem! Utom sig av fröjd och förvåning slöt Admetus henne i sina armar, i det han utropade: "Vilken Gud är det väl, som givit mig min älskade Alcestis tillbaka? prisad och ärad vare han!"

Men Herakles sade: "Tag mot henne som en belöning för din självförsakande gästvänlighet! Jag har för att visa dig min tacksamhet brottats med själva döden och ryckt din ädla maka ur hans armar."

Herakles i Omfales tjänst.

Under vissa tider i sitt liv var Herakles gripen av den rysliga sjukdom, som vi kalla vansinne. Emedan han då ej visste vad han gjort, begick han under sådana tider många grymma dåd och illgärningar. En gång mördade han under ett dylikt anfall sin bäste vän.

Herakles, som häröver kände de svåraste förebråelser i sitt samvete, gick då till oraklet i Delfi och frågade, hur han skulle kunna försona detta brott. Oraklet svarade, att han skulle låta sälja sig till slav på tre år samt lämna de pennningar, som betalades för honom, till den mördade vännens hustru och barn.

Herakles lydde oraklets råd och lät sälja sig som slav till Omfale, drottningen i Lydien.

I början av sin slavtid visade sig Herakles även här som en tapper hjälte och fortfor att på dygdens väg utföra stora bedrifter. Men då Omfale, som fann behag i den hjältemodige slaven, snart återgav honom hans frihet samt gjorde honom till sin gunstling, vek Herakles av från dygdens väg och följde för en tid vällustens lockelser. Han blev inom kort så veklig, att alla föraktade honom, till och med Omfale. För att håna honom iklädde hon sig själv hans lejonhud och påsatte honom i stället sina kvinnokläder.

Så utstyrd satt Herakles en tid vid Omfales fötter tillsammans med drottningens tärnor och spann ull, under det att han darrade av fruktan att på något sätt misshaga sin härskarinna.

Men då de tre åren i Omfales tjänst voro tilländalupna, upphörde äntligen Herakles med detta nesliga levnadssätt. Med avsky skakade han av sig kvinnokläderna, sade Omfale farväl, fick tillbaka sin lejonhud och sitt hjältesinne och vart likasom förr den oövervinnelige segraren i alla strider.

Herakles' död.

En tid efter sin återkomst från Lydien utkämpade Herakles en vild strid mot en flodgud, som med våld ville göra en skön konungadotter vid namd Deianira till sin gemål.

Herakles övervann flodguden och tog själv Deianira till maka.

Deianira älskade högt sin hjältemodige make och följde honom gärna på hans krigiska färder.

En dag kommo Herakles och Deianira till en flod, varest de påträffade en centaur vid namn Nessus.

Centauaren, som var en varelse till hälften häst och till hälften människa, erbjöd sig att på sin rygg bära dem över floden. Herakles svarade, att han själv ej behövde bliva buren av någon, han kunde vada. Men Deianira skulle Nessus få föra över till andra stranden.

När Nessus kommit över, märkte Herakles, att han ej satte ned sin dyrbara börda utan i stället galopperade bort med henne det fortaste han förmådde.

Herakles förstod väl, att Nessus ämnade på allvar bortföra Deianira; han sände därför efter honom en förgiftad pil, som dödligt sårade centauren.

Men centauren tänkte strax på att hämnas. Innan han uppgav sin anda, sade han till Deianira: "Hör mig, sköna Deianira! Eftersom du är den sista, som jag burit över floden, vill jag göra dig en tjänst." Därmed drog han den giftiga pilen ut ur sin kropp och upphämtade blodet i ett kläde, vilket han lämnade Deianira, i det han tillade: "Om du börjar frukta, att din make ämnar förskjuta dig, så laga blott, att han en stund bär på sig detta kläde, så skall du härigenom strax återvinna hans kärlek."

En tid efter denna händelse drog Herakles ut i strid. Han vann då som vanligt seger och tillfångatog många, bland andra en ung konungadotter vid namn Iole.

Då Deianira fick veta, att en skön prinsessa var Herakles' fånge, började hon frukta, att han skulle taga denna till gemål och förskjuta henne själv. Hon tog alltså fram det blodiga klädet, som centauren hade givit henne, insydde det omärkligt i en präktig klädnad och sände en tjänare med denna till sin make tillika med den önskan, att han för hennes skulle måtte bära denna dräkt, som hon själv hade sytt.

Kort därefter sände hon också sin son Hyllus till Herakles för att påskynda hans hemkomst. Men utan sin fader kom Hyllus tillbaka. Det var med sänkt huvud han gick sin moder till mötes, och icke blott sorg utan även förebråelse kunde hon läsa i hans blick. Länge betraktade han henne under tystnad, men slutligen utbröt han, bittert gråtande: "O, varför är du min moder, du som kunnat begå detta nesliga dåd!"

Darrande av förskräckelse bad Deianira sin son förklara vad han menade och ej längre plåga henne med sina grymma ord.

Och Hyllus sade: "Då jag kom till min fader, stod han färdig att offra tolv de präktigaste oxar till tack för den seger han hade vunnit. Men först gick han att pryda sig med den dräkt du hade sänt - knappast hade han pådragit den förrädiska dräkten, förrän han började skakas av de svåraste plågor. Det var, som om giftiga ormar vridit sig i hans inälvor, han skrek och jämrade sig så högt, att skogar och klippor genljödo därav. Snart kommer han hit på sitt skepp. Du skall få se honom död eller levande. Moder, den härligaste bland hjältar har du skändligen mördat!"

Deianira förstod nu, att Nessus hade bedragit henne. Utan ett ord till försvar gick hon in i sitt sovgemak. Och strax därefter fann sonen henne där död, utsträckt på sin bädd, med bröstet genomborrat av ett tveeggat svärd.

I samma stund kom Herakles, utom sig av plågor, till sitt hem. Och då han av sonen hörde, att den olyckliga Deianira av förtvivlan hade dödat sig själv, ropade han, att även han ville dö.

Av sina tjänare lät han nu bära sig upp på ett högt berg vid namn Eta. Här upprestes på hans befallning, ett bål. Utan hjälp steg Herakles upp därpå, lade sig ovanpå veden och befallde sedan de kringstående att genast antända bålet. Men ingen fanns, som ville bevisa honom denna sorgliga kärlekstjänst. Då anlände slutligen av en händelse hans vän Filoktetes. Honom förmådde han att antända bålet och räckte honom sedan till tack för denna tjänst sin båge och sina segerrika pilar. Då bålet var antänt, nedslogo blixtar från himmeln och påskyndade lågornas utbrott.

Inom kort var den härlige hjältens kropp förtärd, men ett moln sänkte sig ned och upptog hans odödliga själ till Olympen, varest gudarna mottogo den genom elden renade hjälten och gjorde honom till sin like. Själva Hera glömde sitt hat och gav honom till maka sin dotter Hebe, den eviga ungdomens gudinna.

Härmed slutar sagan om Herakles. Men i andra av de sagor, vilka äro berättade i denna bok, torde vi få veta än mer om den väldige gudahjälten.

4. Sagan om Tesevs.

Under Herkules' dagar regerade i Aten en konung vid namn Egevs. Denne konung gifte sig i Argolis med en prinsessa, som hette Etra, och fick med henne en son, som blev kallad Tesevs. Men som detta giftermål måste hållas hemligt i Aten, lämnade Egevs Etra med sitt barn kvar i Argolis. Medan Tesevs ännu var späd, var hans fader en gång på besök hos hans moder. Snart måste han dock återvända till Aten. Men innan han sade farväl till maka och barn, tog han svärdet från sin sida och sandalerna av sina fötter och lade dem under ett klippblock, i det han sade till Etra: "Säg vår son, så snart han kan förstå det, att den dag, då han har styrka nog att lyfta detta klippblock samt framdraga och visa mig detta svärd och dessa sandaler, vill jag erkänna honom som min son men ej förr. Till dess må han stanna här hos dig och din fader." Med glädje behöll Etra hos sig den späde sonen, vilken under hennes och hennes vise gamle faders ledning hastigt växte upp till en yngling, som överträffade alla sin jämnåriga i ädelmod, klokhet och manhaftighet.

När Tesevs var sexton år, var han redan så stark, att han med lätthet vältrade undan klippblocket och framdrog sin faders svärd och sandaler. Därefter sade han farväl åt sin moder och sin morfader, satte sandalerna på sina fötter, band svärdet vid sin sida och beredde sig att uppsöka sin fader Egevs.

Den väg Tesevs hade att vandra var en farlig väg, ty en mängd vilda rövare hade sitt tillhåll i den trakten. Hans moder sökte därför övertala honom att resa sjövägen, men Tesevs svarade: "Vad tror du, moder, att min fader skulle säga, om jag bragte honom sandalerna utan stoft och svärdet utan blodfläckar?"

Mycket behagade detta svar hans morfader, som nu äverlämnade honom åt gudarnas beskydd och lät honom gå den väg han ville.

När Tesevs hade vandrat ett stycke, kom han till en ödslig dal. Där fick han höra, att någon högt jämrade sig och bad om hjälp. Tesevs gick närmare och fann, att den som jämrade sig ej var någon annan än rövaren Perifites om vilken han mycket hade hört talas. Perifites låg ständigt där helt nära vägen för att med sitt jämrande locka människor till sig. "Jag har brutit mitt ben, kom och hjälp mig!" brukade han ropa med klagande röst. Och när så de resande kommo honom nära, slog han ihjäl dem med sin järnklubba, tog ifrån dem deras penningar och skrattade sedan åt deras lättrogenhet.

Men nu hade Perifites fått att göra med en man, som ej lät narra sig.

"Jag vet, vem du är", utropade Tesevs, då han kom nära intill rövaren, ryckte därmed järnklubban ifrån honom och gav honom med den ett så väldigt slag, att han genast tumlade omkull och gav upp andan.

Därefter tog han klubban med sig som ett segertecken och gick vidare.

Litet längre fram på vägen påträffade han en annan rövare, som hette Sinnis. Denne ropade till varje förbifarande, att han skulle komma och hjälpa honom att böja ned toppen av ett högt träd, vars översta grenar han sade sig vilja avhugga. Den, som lyssnade till hans rop och gav honom den begärda hjälpen, blev alltid själv av Sinnis bunden i trädtoppen, vilken Sinnis sedan släppte upp med en sådan häftighet, att den olycklige, som var lätt fastbunden vid den, kastades mot det närliggande berget och slog ihjäl sig.

Då Tesevs nu hörde Sinnis' rop om hjälp att böja trädet, gick han strax fram och gav honom det begärda biträdet. Men då detta var gjort, var det ej Tesevs, som blev bunden vid trädtoppen, utan i stället Sinnis själv, vilken nu genom trädets svängning blev kastad ut i luften samt krossad mot klippan.

På den smalaste delen av vägen, varest stigen löper mellan havet och en hög bergvägg, hade en tredje rövare vid namn Skiron sitt tillhåll. Denne plägade tvinga de vägfarande att tvätta hans fötter, och medan de utförde denna gärning, brukade han sparka till dem, så att de slungades långt ut i havet. Tesevs straffade även denne ogärningsman genom att låta honom få samma död som hans olyckliga offer.

Den värste av alla dessa nidingar, rövaren Prokrustes, var dock ännu obesegrad. Dennes sätt att plåga de resande bestod däruti, att han skruvade fast dem uti en säng, vilken var så beskaffad, att den alltid kunde göras antingen för lång eller för kort åt den, som lades däri. Var den för kort, så avhögg Prokrustes benen på sitt offer, och var den för lång, så uttänjdes offrets kropp, tills den passade för sängen, varefter alla, som kommo dit, snart dogo av plågor.

Men då Tesevs kom, blev det slut med Prokrustes' makt. Tesevs fattade lugnt hans händer, band dem tillsammans med en järnkedja och skruvade sedan fast honom i den säng, där Prokrustes själv förut hade plågat så många andra. "Men du är ju alldeles för lång för denna din sköna vilobädd!" utropade därefter Tesevs, i det han fattade sitt svärd och avhögg hans huvud.

Efter att hava utfört dessa och ännu flera bragder anlände Tesevs äntligen till Aten. Hans fader Egevs, som strax igenkände sitt svärd, mottog med glädje sin hjältemodige son och hörde med stolthet hans berättelser om de prov på styrka och mannamod han redan hade givit.

Men icke länge trivdes den stridslystne ynglingen att sysslolös gå hemma i konungens salar. Mäktigt drog honom hans håg till fortsatta strider och äventyr.

Snart fick han höra, att den kretiska tjuren, som Herakles en gång hade fångat och Eurystevs sedan lössläppt, nu rasade vilt i trakten av Maraton. Och strax beslöt Tesevs att befria landet från denna plåga. Utrustad med sitt enda vapen, Perifites' klubba, drog han ut till strid mot det rysliga odjuret, vilket sprutade eld och var så argt, att ingen människa mer än Herakles dittills hade vågat att anfalla det.

När Tesevs hade dragit ut för att fånga den rasande tjuren, blev han en dag så trött och hungrig, att han måste söka vila och vederkvickelse i en liten hydda, som han fann vid vägen. Här uppfriskades Tesevs av vatten och välsmakande örter samt ännu mer av den vänlighet, varmed stugans invånarinna, en gammal kvinna vid namn Hekabe, bemötte honom.

När Hekabe fick veta, vilken fara den ädle ynglingen gick att möta, knäppte hon andäktigt ihop sina händer och bad till gudarna, att de måtte hjälpa honom i striden mot det farliga odjuret och låta hans blickar göra det tamt som ett lamm. Och den fromma kvinnans böner blevo ej ohörda.

Knappast hade Tesevs kommit ut ur hyddan, förrän han fick se den eldsprutande tjuren vilt råmande komma ut ur skogen. Tesevs gick emot honom med sin klubba och var just färdig att giva honom dråpslaget, då tjuren helt plötsligt stannade, upphörde med sitt råmande och sitt eldsprutande och utan motstånd lät sig fångas av Tesevs.

Genom alla Atens gator förde nu Tesevs tjuren levande med sig till konungens slott. Och folket jublade, var han gick fram.

Men Tesevs offrade strax den väldiga tjuren åt Pallas Atena såsom ett bevis på sin tacksamhet för den hjälp gudarna hade givit honom.

----

På ön Kreta regerade vid denna tid en mäktig konung vid namn Minos, som hade en enda son, den han högt älskade. Denne son blev dödad av några ynglingar från Aten, och den olycklige fadern, som var utom sig av sorg, beslöt att grymt hämnas.

Skyndsamt utrustade han sina skepp, bemannade dem med sitt lands yppersta krigare och seglade till Aten. Här utkämpades nu en blodig strid, varefter Minos lät sina krigare vilt härja och plundra i landet.

Egevs, som ej hade någon annan utväg än att bedja om fred, sände några av sina förnämsta män till Minos för att underhandla.

I vältaliga ord skildrade dessa det elände kriget hade åstadkommit och bådo Minos själv bestämma fredsvillkoren.

Efter mycket betänkande svarade Minos, att han ville gå in på att sluta fred med Aten men endast på det villkor, att staden erlade den skatt han fordrade. Därefter förklarade han, att denna skatt skulle utgöras av sju adertonåriga ynglingar och sju adertonåriga flickor, vilka från Aten vart nionde år skulle utsändas till Kreta för att där bliva uppslukade av ett grymt vilddjur, Minotaurus, som var till hälften tjur och till hälften människa.

Ej förrän någon av de utsända lyckades döda Minotaurus, skulle denna beskattning upphöra.

Stor blev sorgen i Aten, då sändebuden vid återkomsten från Kreta framförde den hämndgirige Minos' fordringar.

Vem ville väl sända sina barn att gå denna rysliga död till mötes! Och vilka bland de unga skulle bliva de olyckliga offren!

Ändtligen blev det beslutat, att denna fråga skulle avgöras genom lottkastning.

Strax efter Tesevs' återkomst, sedan han hade besegrat den maratonska tjuren, ägde en sådan lottdragning rum för tredje gången. Och Atens gator återskallade av de jämmerfulla klagoropen från mödrar och fäder, som måste offra sina barn. Den ädle Tesevs intogs av den bittraste smärta vid tanken på de unga offrens sorgliga öde. Men hastigt betvingade han sina känslor, gick fram inför sin fader och bad att få följa de avresande till Kreta. Med manlig beslutsamhet förklarade han, att han ämnade besegra Minotaurus och därigenom befria staden från den skymfen att längre behöva erlägga den nesliga skatten.

Ogärna ville Egevs bifalla Tesevs' begäran. Tesevs var ju hans ende son! Men Tesevs gjorde allt för att få sin önskan uppfylld. "Icke må du frukta för mitt liv, fader", sade han. "Gudarna skola bevara och hjälpa mig. Var viss, att jag kommer som segrare tillbaka!"

Äntligen måste Egevs giva sitt bifall till sonens resa, och Tesevs lovade, att om han vunne seger över Minotaurus, så skulle skeppet vid hans återkomst bära ett vitt segel i stället för det svarta, som det nu bar, på det att Egevs på långt håll skulle kunna se, att hans son var räddad.

Efter ett ömt avsked av sin fader gick Tesevs frimodigt ombord på "dödsskeppet" tillsammans med sina fjorton kamrater. Det svarta seglet hissades, och under allt folkets högljudda klagan styrde skeppet söder ut emot Kreta.

Då skeppet hade landat vid Kretas kust, blevo alla ynglingarna, även Tesevs, samt alla flickorna uppförda till konungen, som själv ville bestämma, i vilken ordning de skulle offras.

Vid detta tillfälle var konungens unga dotter Ariadne närvarande. Då hon såg den unge, blomstrande Tesevs, blev hon betagen av djup sorg över hans olyckliga öde och beslöt att försöka rädda hans liv.

Minotaurus hade sitt tillhåll i en byggnad med så vilseledande irrgångar, att ingen, som kom in där, kunde hitta vägen ut igen. En sådan byggnad kallades labyrint. Och i den blev nu Tesevs dömd att inträda för att först av alla offras åt vilddjuret.

Vid ingången till labyrinten fann Tesevs den sköna Ariadne, som med tårar i ögonen bad, att han måtte följa de råd hon hade att giva. "Se här ett svärd", sade hon, i det hon lämnade honom ett sådant, "det är av gudarna invigt, begagna det, och du skall därmed kunna besegra Minotaurus." Därefter gav hon honom ett trådnystan, vars yttersta tråd hon hade fastknutit i dörrens gångjärn, och bad honom att under sin väg genom irrgångarna låta tråden löpa med, på det att han, genom att följa denna, då han återvände, lyckligt skulle komma ut ur labyrinten.

Med förnyat mod och med Ariadnes svärd i den ena handen samt trådnystanet i den andra inträdde nu Tesevs till Minotaurus, som vrålande av hunger öppnade sitt vida gap och gjorde sig färdig att uppsluka sitt offer. Men Tesevs lyfte med kraftig hand det invigda svärdet och klöv vidundrets huvud mitt itu.

Ledd av tråden kom Tesevs lyckligt ut igen ur labyrinten. Skyndsamt gick han ombord på sitt skepp, åtföljd av alla sina kamrater samt av sin ädla välgörarinna Ariadne, som flydde med honom. Och med förlig vind seglade skeppet från Kreta under den mörka natten.

Snart uppnådde de en liten ö vid namn Naxos, där de alla lade sig till vila i en sval grotta.

Men om natten hade Tesevs en dröm eller en uppenbarelse, som gjorde honom stor sorg. Vinguden Dionysos visade sig nämligen för honom och sade, att om han vågade bortföra Ariadne, som han, Dionysos själv, ämnade taga till brud, så skulle svåra olyckor drabba både honom och hans land.

Tesevs, som från sin barndom var van att i allt lyda gudarnas vilja, stod genast upp, väckte sina kamrater och seglade vidare, lämnande så den slumrande Ariadne ensam kvar på den öde ön.

Här fann Dionysos Ariadne vid hennes uppvaknande, försänkt i den djupaste sorg. Först avtog han henne då det blixtrande diadem, som hon bar kring sin panna, slungade detta upp i rymden och fäste det sedan på himlavalvet. Därefter tog han den övergivna tärnan i sina armar och bar henne upp till Olympen, där han strax gjorde henne till sin maka.

I sin sorg över förlusten av Ariadne glömde Tesevs löftet till sin fader att sätta upp det vita seglet i stället för det svarta.

Med samma svarta segel, som skeppet bar vid avresan från Aten, lät han det flyga fram mot hemmets kust.

Den bekymrade fadern, som redan för länge sedan hade börjat vänta sonens återkomst, gick en dag upp på ett berg för att kunna se ut över det vida havet. Där tyckte han sig märka en mörk punkt i fjärran på den blanka vattenytan. Den närmade sig, och nu igenkände han tydligt sin sons skepp med det olycksbådande sorgeseglet.

Överväldigad av smärta utropade den gamle: "Min son är således död! O, jag arme, barnlöse man! Varför skulle jag vilja leva kvar längre i denna sorgliga värld!" Och därmed störtade han sig ned i havet.

När Tesevs vid sin landstigning mottog underrättelsen om sin faders död, föll han av sorg ned till marken, liksom träffad av blixten. Och aldrig kunde han förlåta sig själv, att det var han, som genom sin glömska var orsaken till sin faders död.

Men högt prisade folket den tappre Tesevs för den välgärning han hade bevisat landet genom att döda Minotaurus. Och med glädje och stolthet utropade det honom till konung efter hans fader.

Det skepp, på vilket Tesevs hade återkommit från Kreta, utsmyckades varje år så präktigt som möjligt och sändes till Delos med rika offer till Apollon, som där hade ett särskilt tempel. Så länge det skeppet var borta, fick ingen förbrytare straffas, vilket brott han än hade begått. Flera århundraden underhölls genom ständiga reparationer samma fartyg och sändes likasom under Tesevs' tid årligen med offer till Delos.

Tesevs regerade nu några år i landet med stort nit och förstånd. Visa lagar införde han och höll tukt och ordning vid makt. Folket indelade han i tre stånd, adelsståndet, lantbrukarståndet och hantverkarståndet, och större välstånd än någonsin förut blev inom kort rådande i riket.

Men Tesevs kunde dock ej i längden finna sig uti att beständigt sitta hemma och ägna sig åt fredliga idrotter. Alltsomoftast deltog han i strid och vilda upptåg både till lands och sjöss, bland annat i Herakles' krig mot amasonerna, vilket står beskrivet i Herakles' saga.

Under Tesevs' många fejder fingo emellertid inbördes tvedräkt och oroligheter överhanden i hans eget land. Länge försökte han att åter införa ordning och skick. Men de otacksamma atenarna, som nu hade glömt allt gott han förut hade gjort dem, lyssnade ej längre till hans råd och befallningar.

I vredesmod lämnade då Tesevs Aten, uttalade en hemsk förbannelse över det upproriska folket och begav sig till ön Skyros, där han ägde stora gods, som han hade ärvt efter sin fader.

Men på än Skyros regerade då en konung vid namn Lykomedes, vilken ej med blida ögon såg den mäktige Tesevs nedsätta sig i hans närhet. Han beslöt därför att med list göra sig av med den besvärlige grannen.

När Tesevs någon tid hade vistats på ön, trädde Lykomedes en dag in till honom och frågade med inställsam röst, om det ej skulle roa honom att följa med upp på ett högt berg, varifrån han kunde se alla sina stora gods ligga utbredda framför sig.

Tesevs, som intet ont anade, följde Lykomedes upp på klippspetsen. Med glad överraskning betraktade han det sköna landskapet, i det han utropade: "O, vilken härlig syn! Jag tackar dig, Lykomedes, att du förde mig hit." Men i detsamma stötte hans falske vän till honom i ryggen, så att han störtade ned i bråddjupet och krossade sitt huvud mot klippan.

Många århundraden efter Tesevs' död befallde det delfiska oraklet atenarna att hämta Tesevs' ben samt att ärofullt begrava dem i Aten. Men ej var det lätt att få reda på, var dessa ben funnos, ty de barbarer, som då ägde ön Skyros, förbjödo alla undersökningar på deras ö.

Då hände det på hösten 469 f. Kr., att atenaren Cimon under ett sjötåg intog ön Skyros. Strax började han att söka efter Tesevs' ben. Därunder fick han se, att en örn flög fram och tillbaka över en kulle samt slutligen slog ned på densamma och därpå började att med sina klor ivrigt riva i gruset. Cimon ansåg, att örnen blivit sänd av gudarna för att visa honom, var han skulle finna Tesevs' lik. Han började strax att gräva i högen och fann också en kista tillika med ett svärd och en lans av koppar.

Cimon och hans följeslagare, som kände sig vissa att det var lämningarna efter den store Tesevs de hade funnit, förde dessa med glädje och stolthet till Aten, där folket mottog dem med jubel och stor högtidlighet.

Ett särskilt tempel blev också i Aten uppfört åt Tesevs, vilken från den tiden blev dyrkad som en av Greklands gudomligheter.

5. Argonautersagan.

En offerfest.

Det gyllene skinnet.

Argonauternas avfärd.

Argonauterna på Lemnos.

Herakles kvarlämnas.

Iason i Eetes' palats.

Iason plöjer, sår och skördar.

Iason bemäktigar sig det gyllene skinnet.

Argonauterna förföljas.

Iasons återkomst och död.

En offerfest.

Konung Atamas i Beotien hade en son vid namn Frixus och en dotter, som hette Helle. Deras moder hade dött, då de voro späda, och de fingo i stället en styvmor, vilken var så elak, att hon på allt sätt sökte att skada barnen.

Under ett svårt missväxtår kom den elaka styvmodern en dag in till sin gemål och sade med låtsad bedrövelse, att hon hade att meddela honom något, som gjorde henne djupt sorgsen. Hon hade låtit fråga oraklet i Delfi, sade hon, vad som borde göras för att landet åter skulle få ett gott år, och oraklet hade då givit det rysliga svaret, att konungen vid nästa fullmåne måste offra sina barn Frixus och Helle.

Med vrede svarade konungen, att han ej ämnade efterkomma en så grym befallning. Men Ino - så hette drottningen - framhöll så vältaligt hans plikt att lyda gudarnas vilja, att han slutligen, fastän med förtvivlan i sitt hjärta, lovade henne att ställa till offerfesten.

Vid foten av ett högt berg upprestes offeraltaret. Det byggdes av ohuggna stenar samt bekläddes med löv och blommor. Och mitt för altaret grävdes en grop, i vilken offerblodet skulle nedströmma. Frixus och Helle voro inbjudna till offerfesten liksom alla andra, men ej visste de, att de själva voro ämnade till offer.

När månen var full och festdagen var inne, tågade en stor skara folk i högtidlig ordning till offerplatsen. Främst gingo tvenne långa rader av blomsterprydda unga flickor, bärande korgar fulla av sköna rosor. Sedan kommo konungen och drottningen och efter dem en offertjänare, som bar den breda offerkniven, samt därefter talrika skaror av präster, krigare, hantverkare och jordbrukare. En stor hop av kvinnor slutade tåget.

Vid framkomsten till altaret utströdde de unga flickorna sina rosor vid dess fot, varefter konungen som överstepräst ställde sig på trappan till altaret med drottningen vid sin sida och talade till sina undersåtar. Han sade, att han för dem ville göra det största offer, som gudar och människor kunde begära, och uppmanade dem att offra något, även de, för att blidka gudarna. Men deras offer skulle som lön tillfalla offertjänarna, vilka nu gingo omkring och insamlade de små gåvor av säd och rotfrukter, som tillföllo dem. Dessa gåvor invigdes sedan av översteprästen och nedlades vid altaret.

Med rörd stämma utropade konungen: "Fören hit mina älskade barn Frixus och Helle. Det är dem, som jag efter oraklets befallning måste offra."

Men Frixus och Helle voro försvunna. Offertjänarna och prästerna sökte dem nära och fjärran men allt förgäves.

Darrande av fruktan, att de måhända kunde bliva räddade, ropade Ino, att än flera, måste sändas ut för att söka. Men konungen bad i sitt hjärta: "Gode gudar, frälsen mina barn från döden!"

Och se, Frixus och Helle voro räddade! Deras egen moder hade blivit av gudarna sänd att frälsa dem. Hermes hade givit henne en bevingad vädur med gyllene skinn, på vilkens rygg modern hade satt upp sina tvenne barn och låtit väduren flyga bort med dem över land och hav.

Under det att offertjänarna sökte de försvunna barnen, fick emellertid konung Atamas av en gammal tjänare veta, att det var drottning Ino och ej oraklet, som hade bestämt, att Frixus och Helle skulle offras. Och konungen blev då så förgrymmad på Ino, att han för att straffa henne befallde, att hennes egna barn skulle offras i stället för styvbarnen.

I sin förtvivlan över denna befallning tog Inom båda sina små barn i sin famn och kastade sig med dem utför berget ned i havet. Och därmed var offerfesten slut.

Det gyllene skinnet.

När Frixus och Helle hade kommit upp på den flygande vädurens rygg, fattade båda uti hans gyllene skinn för att hålla sig stadigt fast. Men skinnets glans var så stark, att den bländade Helles ögon. Och då hon därtill hörde dånet av det böljande vattnet under sig, blev hon yr i huvudet och föll ned i havet, vilket efter denna händelse fick heta Hellesponten. Men Frixus däremot satt kvar på väduren, som lyckligt förde honom till Kolkis, ett land beläget vid Svarta havets strand.

I Kolkis regerade då en konung vid namn Eetes, vilken mottog Frixus med stor gästvänlighet och gav honom sin dotter till äkta. Frixus förärade honom då det gyllene skinnet som vängåva, och Eetes hängde upp det i en ek, som växte i en lund, vilken var helgad åt krigsguden Ares.

Eetes blev spådd, att han skulle få leva lycklig på jorden, så länge han ägde detta skinn; han satte därför en fruktansvärd drake att vakta det och utgav samtidigt den grymma befallningen, att varje främling, som visade sig i Kolkis, skulle utan förskoning offras åt krigsguden Ares.

I staden Iolkus i Tessalien regerade vid denna tid en konung vid namn Pelias. Han hade bemäktigat sig riket genom att störta sin egen broder, vilken strax därefter avled. Pelias satt därför ej med lugn på sin tron. Ständigt fruktade han, att någon skulle komma att handla mot honom, som han själv hade handlat mot sin broder.

Driven av denna oro gick Pelias en dag till ett orakel och frågade, vad han borde göra för att få behålla sin makt. Men oraklet svarade endast, att han skulle taga sig i akt för den man, som komme till honom med blott en sko.

Den störtade konungen i Iolkus hade en son vid namn Iason, som blivit uppfostrad av den vise centauren Kiron. Men nu var tiden inne för Iason att lämna sin fosterfader, och han beslöt att gå till Pelias för att fordra sin faders rike tillbaka av honom.

Under vägen kom Iason till en bred flod, vid vars strand han fann en gammal kvinna, som med tårar bad honom om hjälp att komma över till andra stranden.

Den gamla kvinnan var Hera själv, som på detta sätt ville pröva Iasons välvilja. Och utan att ana vem hon var, tog Iason henne på sina armar och bar henne över floden.

Under det att han så vadade, hände det, att han i vattnet tappade sin ena sko. Med blott en sko kom han alltså fram till konungens palats.

Då Pelias fick se den unge mannen med blott en sko, blev han blek av förskräckelse. Men han mottog honom ändå med låtsad vänlighet och tillställde stora fester för att fira hans ankomst.

Sex dagar förgingo, utan att Iason yppade sitt ärende. Men äntligen på sjunde dagen framträdde han till sin farbroder och sade: "Du vet, konung Pelias, att ingen annan än jag är den rätte ägaren till allt, vad du i detta land nu råder över. Men jag vill ej vara nog hård att taga allt detta ifrån dig. Alla de får och nötkreatur samt all den jord du berövat min fader må du behålla. Blott en sak fordrar jag att återfå, och det är den kungliga krona, som jag ärvt efter min fader." Pelias svarade inställsamt, att han väl insåg billigheten i Iasons begäran samt kände sig manad att bevilja den. "Men först måste du göra mig en tjänst", tillade han. "Drag til Kolkis och hämta åt mig det gyllene skinnet, som konung Eetes där förvarar i en helig lund. När du återkommer med detta härliga byte, skall jag genast avstå konungakronan åt dig." Det gyllene skinnet ansågs som världens dyrbaraste skatt, ty envar trodde, att den som ägde det ej kunde drabbas av någon motgång. Många hjältar och konungar hade därför sökt att erövra det, men alla hade de därvid satt livet till. Och Pelias hoppades nu, att samma öde skulle drabba hans brorson Iason.

Iason lät ej skrämma sig av andras olycka, ej heller genomskådade han sin fabroders onda avsikter utan åtog sig villigt med undomsfriskt mod det svåra uppdraget att hämta det gyllene skinnet.

Argonauternas avfärd.

Iason lät nu under Pallas Atenas ledning bygga ett väldigt skepp, som blev kallat Argo, vilket betydde snabbseglare. Detta var ett härligt skepp med femtio åror, byggt av ett träslag, som aldrig ruttnar i vatten. Det var prytt med en mängd sköna bildhuggeriarbeten, men det var ändå så lätt, att femtio män kunde bära det på axlarna.

Då skeppet var färdigt, uppmanade Iason Greklands förnämsta hjältar att deltaga i tåget till Kolkis. De som lydde denna uppmaning kallades argonauter, och bland dem må nämnas följande: Herakles, Tesevs, Admetus (den fromma Alcestis' gemål), sångaren Orfevs, hjälten Polyfem samt Kastor och Pollux, Zevs' unga tvillingsöner.

Före avresan helgade Iason sitt skepp åt havsguden Poseidon och anställde åt honom ett högtidligt offer.

Under gynnande vind seglade därefter Argo ut i det öppna havet. Orfevs uppfriskade med härliga toner argonauternas sinnen. Och utan hinder drog Argos förbi klippor och skär, tills det efter några dagar av en storm blev drivet till ön Lemnos.

Argonauterna på Lemnos.

På ön Lemnos funnos endast kvinnor. Men av dessa blevo argonauterna mottagna med stor gästfrihet. På spel och dans och kräsliga måltider bjödos de den ena dagen efter den andra och blevo därav så upprymda, att de glömde sig kvar längre än tillbörligt hos de muntra kvinnorna.

Herakles var den ende av hjältarna, som föraktade dessa festligheter. Han stannade kvar på skeppet, i det att han skarpt hånade de andra för deras veklighet. Ja, när han märkte, hur svårt hans stallbröder hade att slita sig lösa från det glada livet på ön, blev han så vred, att han på allvar hotade dem med att taga skeppet och resa ifrån dem. De kunde ju för alltid få stanna kvar och leka med kvinnorna, menade han.

Men vid detta tal blygdes hjältarna över sin svaghet och lämnade strax Lemnos.

Herakles kvarlämnas.

Efter en stormig färd landade hjältarna en dag vid staden Kios. Även här blevo de mottagna med mycken festlighet, och även här avstod Herakles ifrån att deltaga däri. Då de andra hjältarna en dag sutto glammande vid gästabudsborden, gick han i stället till skogen för att skaffa sig virke till en bättre åra. Snart fick han se en fura, som han fann lämplig till ändamålet, fattade den med händerna och ryckte upp den med roten.

En av dem, som Herakles hade lämnat kvar i staden, var den unge Hylas, hans tjänare, som var honom mycket kär, Innan middagsmåltiden var slutad, den dagen, steg denne Hylas upp från bordet och gick till en källa för att hämta vatten, varmed han ville svalka sin herre vid hans återkomst från skogen. Men då han lutade sig ned över källan, blev han bemärkt av en vattenymf, som genast fattade i den sköne ynglingen och drog honom ner till sig i djupet.

Polyfem, som strax därefter hade gått för att möta Herakles, hörde den stackars Hylas ropa efter hjälp. Men då han kom till källan, låg Hylas redan livlös på dess botten.

Det var med bitter smärta Herkules av Polyfem mottog underrättelsen om sin gunstlings död. Han kastade sin fura på marken, sprang strax till källan och lade sig ned där, klagande högt över Hylas' sorgliga öde.

När morgonstjärnan syntes över bergstopparna, blåste en gynnande vind upp, och hjältarna styrde ut på havet.

Men hur förskräcktes de ej, då de vid solens uppgång märkte, att de hade lämnat Herakles och Polyfem kvar på stranden!

En häftig tvist uppstod nu mellan hjältarna. Några ville vända åter för att hämta de kvarglömda. Men andra, som voro glada att slippa höra Herakles' tillrättavisningar, ville utan honom resa vidare.

Endast Iason satt tyst. Djupt bedrövade det honom, att Herakles blivit skild från sina kamrater, och han grubblade nu blott över bästa sättet att få honom åter på skeppet.

Då uppsteg en havsgud ur den skummande vågen, fattade med stark hand i skeppets bog och tillrådde hjältarna på det bestämdaste att lämna Herakles, där han var, "ty,", sade han, "till andra värv än att hämta skinnet av en vädur är han av gudarna bestämd". Havsguden dök åter ned i djupet. De tvistande tystnade och seglade under frisk vind fredligt framåt på det böljande havet.

Äventyr under färden.

Morgonen därefter lade Argo till vid en halvö, där en vild konung vid namn Amykus regerade.

Med spotsk min närmade sig Amykus det främmande skeppet och förklarade, att ingen främling finge lämna hans land utan att hava brottats med honom. "Söken därför ut eder tappraste hjälte", sade han, "och ställen honom upp mot mig! Eljest skall ingen av er levande få lämna mitt rike."

Då framträdde den unge hjälten Pollux, Zevs' guldhårige son, och bad att få mäta sin kraft med Amykus.

Den jättelike Amykus skrattade högt och hånade Pollux för hans spensliga växt. Men snart fick han märka, att Zevs' son var honom vuxen både i styrka och mod. Brottningen hade ej länge fortgått, innan Pollux hade kastat sin motståndare till marken med sådan kraft, att denne av smärta ej kunde resa sig utan måste erkänna sig besegrad.

Nu jublade argonauterna högt. Och Orfevs strängade sin lyra och prisade i en klingande sång Zevs' manhaftige son.

En afton, då solen gått ned, landstego argonauterna på en liten ö för att där vila ut över natten.

Knappast hade de gått några steg från stranden, förrän de möttes av fyra ynglingar, klädda i de eländigaste trasor samt bleka och darrande av hunger. En av dessa steg fram inför hjälteskaran och sade: "Vilka I ock ären, ädle män, så måste vi bedja eder om hjälp i vår nöd. Vi äro fyra bröder, som lidit skeppsbrott här på kusten och nu hålla på att förgås av elände."

Iason lovade strax att skaffa dem föda och kläder. Därefter frågade han dem, vad de hette och från vilken släkt de härstammade.

Ynglingarna berättade nu, att de voro söner till Eetes' äldsta dotter samt konungasonen Frixus, vilken på ryggen av väduren med det gyllene skinnet hade kommit över till Kolkis.

När Iason hörde detta, hälsade han ynglingarna som sina fränder samt uppmanade dem att deltaga i striden för det gyllene skinnet.

Men ynglingarna dolde ej sin fruktan därför. "Vår morfader, konung Eetes, är en grym man", sade de. "Hårt straffar han alla, som söka komma åt det dyrbara skinnet, vilket ständigt bevakas av en förfärlig drake. Ingen främling, som kommer till Kolkis, vänder åter med livet."

Vid detta tal blev mången hjälte bävande. Men Tesevs förebrådde dem i kraftiga ord deras feghet och ingav dem åter hopp och mod.

Även Frixus' söner kände sig styrkta av Tesevs' tal och tvekade ej längre att följa de tappra hjältarna till Kolkis. Tidigt följande morgon seglade de ut igen, och snart sågo de spetsen av Kaukasus höja sig över havet.

När det led mot aftonen, gled skeppet in i mynningen till den flod, vid vilken Kolkis' huvudstad, Kyta, var belägen. Muntert klättrade då hjältarna upp på segelstängerna och avtacklade skeppet, varefter de med årorna drevo det in i flodens breda bädd.

Under denna rodd på floden sågo de på dess ena strand Ares' heliga lund, där draken bevakade det gyllene skinnet, vilket hängde i den väldiga ekens lövrika grenar.

Iason uppsteg nu på skeppets däck, svängde i sin hand en gyllene bägare, fylld med fradgande vin, och offrade ett dryckesoffer åt landets gudar, bedjande dem skydda argonauternas skepp samt hjälpa dem vid utförandet av det ärende de hade åtagit sig.

Därefter ankrade de i en skuggrik vik och lade sig alla till vila.

Iason i Eetes' palats.

Följande morgon gingo alla hjältarna tillsammans för att rådpläga. Iason förde ordet. Och hans mening var, att endast han själv, åtföljd av Frixus' söner, borde gå upp till konungen och söka med goda ord förmå honom att lämna dem det gyllene skinnet.

Alla hjältarna gillade Iasons förslag, och med fredstav i handen lämnade Iason skeppet tillsammans med konungens dottersöner.

Den äldste av dessa var en klok och förslagen ung man, som mycket behagade sin frände Iason.

Då Iason och hans följeslagare kommo upp till konungens palats, stannade de i förgården och betraktade med beundran konungaborgens tjocka murar, högvälvda portar och väldiga pelare. Trenne ständigt flödande springkällor sorlade i deras närhet. Den ena uppkastade en stråle av vin, den andra en dylik av doftande olja och den tredje en av klaraste vatten.

Inuti själva palatset funnos en mängd irrgångar och gemak. Några beboddes av konung Eetes själv, andra av hans son Apsyrtus och de övriga av hans döttrar Kaliope och Medea.

Medan Iason och Frixus' söner stodo där och sågo sig omkring, utträdde Medea ur sina gemak.

Vid åsynen av Iasons härliga gestalt utstötte hon ett lätt anskri av överraskning och skyndade med rodnande kinder att kalla sin syster. Och då Kaliope kom ut och fick se Frixus' söner, igenkände hon i dem sina egna barn och sjönk jublande i deras armar.

I detsamma utträdde också konungen och hans gemål. Och med stor gästfrihet mottogo de Iason och sina dottersöner samt anställde ståtliga fester till deras ära.

Under en av dessa fester frågade Eetes sakta sin dotterson Argus, i vad ärende Iason och hans tappra stallbröder voro komna till Kolkis.

Argus svarade: "Jag vill ej dölja för dig, morfader, att dessa hjältar äro hitkomna för att av dig utbedja sig den nåden att få föra med sig till sin konung det gyllene vädursskinnet, som min fader en gång förde hit."

Därefter omtalade Argus för Eetes, att Iason och hans bundsförvanter voro Greklands förnämsta hjältar sammt att Pallas Atena själv hade hjälpt dem att bygga deras skepp.

När konungen hörde allt detta, bävade han i sitt hjärta och fattades på samma gång av en häftig vrede mot sina dottersöner, som han trodde hade fört främlingarna till hans land.

"Gån bort från min åsyn!" utropade han till Argus och hans bröder. "För att rycka ifrån mig min kungliga krona haven I hitkommit, men jag skall veta att försvara mig och att blodigt hämnas på eder."

Iason, som hörde detta tal, svarade konungen i fogliga ordalag, att han kunde vara lugn för sin krona. Det var blott det gyllene skinnet, som ödet och en grym konungs befallning hade tvingat dem att söka erövra. Och han bönföll därefter underdånigt, att konungen utan motstånd måtte lämna dem skinnet. "Gärna vilja vi bevisa dig vår tacksamhet genom att bistå dig, om du har några fiender att bekämpa", tillade Iason, "och förhärligat skall ditt namn bliva över hela Grekland."

Till en början tänkte Eetes på att strax låta döda sina besvärliga gäster men beslöt sedan att först pröva deras mod. Han svarade därför med låtsat lugn:

"Icke behöver väl du, tappre Iason, framställa dina önskningar i så ödmjuka ord. I, Greklands hjältar, härstammen ju från själva gudarna. Icke kunna vi motstå eder! Tagen alltså skinnet, om I kunnen. Men först måsten I giva mig ett bevis på er tapperhet genom att utföra ett arbete, som jag eljest alltid själv brukar förrätta. På Ares' berg har jag tvenne eldsprutande tjurar med kopparfötter. Med dessa tjurar plöjer jag den hårda jorden och besår den sedan men icke med säd utan med draktänder, vilka sedan växa upp till väldiga stridsmän, som jag själv hugger ned med mitt goda svärd. Gören nu I på samma sätt, och tagen sedan det gyllne skinnet!"

Efter något betänkande svarade Iason:

"Något värre än döden kan detta uppdrag ej vålla, och döden fruktar jag ej. Jag åtager mig alltså att med mina stallbröders biträde utföra det arbete du fordrar."

"Gott", sade konungen, "men kom ihåg, att om detta ej lyckas, så dragen I genast bort ur mitt rike utan det gyllene skinnet."

Iason och Argus gingo nu till skeppet och meddelade de övriga hjältarna, vilket bevis på deras mod konungen hade fordrat.

Vapenbröderna sågo tysta på varandra. Alla visste de, att de ej hade annat än döden att vänta.

Men nu uppstod Argus och sade, att han hade ett gott förslag att framställa. "Jag känner en jungfru", sade han, "som genom trolldom skulle kunna hjälpa oss. Hon är syster till min moder, och hennes namn är Medea. Låten mig försöka att bringa henne på vår sida!"

Några av hjältarna knorrade barskt över detta förslag och menade, att det vore en nesa för grekiska hjältar att tigga en kvinna om hjälp i stället för att anropa krigsguden Ares. Men Iason vände sig beslutsamt till Argus och befallde honom utröna, om den trollkunniga prinsessan kunde och ville frälsa dem från det olycksöde, som hotade dem alla.

Konung Eetes meddelade emellertid sina hovmän, vilket uppdrag han givit åt de grekiska hjältarna. "Och så snart tjurarna hava stångat ihjäl anföraren", tillade han, "skola vi uppbränna skeppet tillika med dess besättning. Ja, även mina dottersöner, vilka fört hit de djärva missdådarna, skola få ett gräsligt straff."

Men under det att konungen fattade alla dessa beslut, gick Argus till sin moder och bad henne övertala Medea att genom sina trollmedel söka rädda Iason och hans följeslagare.

Lätt var det för Kaliope att härtill förmå sin syster, ty denna hade med den varmaste kärlek tänkt på Iason, alltsedan hon första gången såg hans ädla gestalt. Gärna ville hon göra allt för att frälsa hans liv.

Iason och Medea.

Då Argus återkom till skeppet, medförde han den hälsningen, att Iason följande morgon före solens uppgång finge möta Medea i det tempel, som var helgat åt nattens gudinna Hekabe. Och när morgonrodnadens första strimma visade sig i öster, uppsteg Medea från sitt läger och började göra sig redo till det utsatta mötet.

Sitt svarta, glänsande hår band hon upp i rika flätor och smorde sig med dyrbar nektarolja. Därefter iklädde hon sig en purpurdräkt, vilken sammanhälls av gyllene pilar, och kastade en snövit slöja över sitt huvud.

Efter att så hava prytt sig framtog Medea ur ett skrin en salva, beredd av det blod, som ur titanen Prometevs' sönderfrätta lever droppat ned på marken.

Med detta trollmedel begav sig Medea till det tempel, som tillhörde Hekabe, vilkens prästinna hon var. Här offrade hon åt nattens och de hemliga kronsternas gudinna och bad henne giva den rätta kraften åt de medel, genom vilka hon nu ville rädda den ädle främlingens liv samt befrämja det verk han hade att utföra.

Med klappande hjärta gick hon därefter att mottaga Iason, som nu infann sig i templet.

Afrodite själv hade i dag utrustat både Iason och Medea med en mera strålande skönhet än någonsin. Båda förstummades de av beundran, då de sågo på varandra.

Iason var dock den, som först talade. Med djup vördnad och i glödande ordalag tackade han den höga prästinnan för det bistånd, hon hade lovat, samt bad henne säga, vilket bevis på hans tacksamhet hon fordrade.

Medea hörde med rörelse den ädle ynglingens ord och bad sedan med rodnande kinder att få meddela honom vad han hade att göra för att bliva räddad.

"Se här en salva", sade hon, "smörj dig själv och även dina vapen med den, och du skall bliva stark och oövervinnelig som en gud. Ingen människa, intet djur, icke eld och icke vatten skola kunna skada dig." Därefter undervisade hon honom i andra trollkonster, som han skulle begagna sig av för att nå sitt mål, fattade sedan hans hand och bad honom att ej glömma henne, då han lycklig komme åter till sitt land.

Men Iason svarade, att han ej kunde återvända till sitt land utan henne. Han besvor henne att följa honom dit som hans brud och lovade henne trohet intill döden.

Först när solen stod högt på himmeln, utträdde de båda unga ur templet, åtföljda av Argus, som hade varit vittne till deras ömsesidiga trohetslöften.

Iason återvände till sina stallbröder på skeppet och Medea till sin syster, som med otålighet väntade hennes återkomst.

Iason plöjer, sår och skördar.

Nästa morgon sände Iason tvenne män till konung Eetes för att hämta draktänderna, vilka efter plöjningen skulle sås i fårorna.

Med lugn överlämnade Eetes draktänderna åt sändebuden, viss att de eldsprutande tjurarna genast skulle döda Iason, lika väl som de hade dödat alla andra, vilka kommit dem nära.

Eetes iklädde sig hela sin rustning, sitt pansar och sin gyllene hjälm med de fyra fjäderbuskarna samt skölden, sammanfogad av fyra lejonhudar, och begav sig i sin kungliga vagn till fältet, där Iason skulle möta tjurarna. Konungen ville själv åse, huru dessa söndersleto Iasons kropp.

Samtidigt med konungen anlände Iason till åkerfältet. Han var lugn som Ares själv och började strax att med kännarmin betrakta plogen och övriga åkerbruksredskap, som lågo framför honom på marken. Härunder framrusade nu plötsligt de båda tjurarna, frustande lågor och omgivna av virvlande rökmoln.

Alla Isons vänner bleknade av fasa, då de sågo de vilda odjuren, men Iason hade smort sig med Medeas salva, han väntade därför med oförfärat hjärta tjurarnas angrepp.

Med sänkta horn störtade sig de rasande odjuren mot Iason, givande honom den ena stöten väldigare än den andra. Men icke en lem förmådde de härmed att skada.

Vilt råmande utsprutade de så mycket eld, att hjälten stod alldeles omvärvd av lågor, men icke heller dessa kunde skada honom.

Sedan Iason länge hade låtit tjurarna försöka att stöta omkull honom, fattade han dem äntligen i hornen och höll dem stadigt, en med vardera handen, under det att Kastor och Pollux hjälpte honom att pålägga dem oket.

Då detta var gjort, måste Kastor och Pollux skyndsamt draga sig tillbaka, ty de sveddes båda av lågorna. Men Iason spände tjurarna för plogen, hängde skölden, fylld av draktänder, på sin arm och tvingade tjurarna att plöja, under det att han samtidigt i varje fåra utsådde en mängd draktänder.

Eetes satt i sin vagn, stum av förvåning över Iasons styrka och hjältemod. Men han hoppades ännu, att Iason skulle bliva besegrad, då draktänderna uppkomme som rustade krigare ur de plöjda fårorna.

När alla draktänderna voro utsådda, löstes tjurarna från plogen och drevos på flykten av den oförfärade hjälten. Och ej länge dröjde det sedan, innan hela fältet var uppfyllt av väldiga krigare.

Iason upptog nu från marken en sten så stor, att ej fyra vanliga män skulle hava kunnat röra den, och kastade den djärvt in bland de ur jorden uppvuxna krigarna. Några bland dessa blevo härigenom slagna till döds, och de övriga blevo så vilda, att de började anfalla och döda varandra.

Under denna strid rusade Iason och hans stallbröder med höjda vapen in bland de kämpande, och snart var hela fältet avmejat, så att ingenting mer återstod av den krigiska skörden än en mängd döda kroppar, som lågo kringspridda på den jord, ur vilken de nyss hade uppstått.

Iason bemäktigar sig det gyllene skinnet.

När Eetes återkom från stridsfältet, märkte Medea strax, att han anade vem det var, som genom sina trollkonster hade bistått de grekiska hjältarna. Darrande för sin faders vrede tog hon därför sin tillflykt till det grekiska skeppet och bad om hjältarnas beskydd. Och med den djupaste aktning bemöttes Medea av Iason och hans stridskamrater, vilka tävlade om att få visa henne sin tacksamhet för den tjänst hon gjort dem.

Men den viktigaste tjänsten återstod. Hon måste ju också hjälpa dem att bortröva det gyllene skinnet. Och redan samma natt borde detta ske.

När mörkret inbröt, befallde hon alltså hjältarna att ro skeppet till den heliga lunden, där skinnet förvarades.

Redan på avstånd sågo de, hur det gyllene skinnet blixtrade likasom en samling av klara stjärnor i den mörka natten. Men omkring eken, i vilken det hängde, väste den vaksamma draken, så att ekens rötter darrade.

Men den trollkunniga konungadottern var ej den, som bävade för drakens ilska.

Följd av Iason närmade hon sig vidundret, i det hon med ljuv stämma sjöng en bönesång till nattens mäktiga gudinna, besvärjande henne att insöva draken och främja de tappra hjältarnas företag.

Bedövad av den trolska sången upphörde draken med sitt väsande. Och då Medea nu med en enkvist stänkte ett förtrollat vatten över hans ögon, insomnade han så tungt, att han blev liggande likasom död omkring ekens rötter.

Äntligen var nu stunden inne för Iason att bemäktiga sig det gyllene skinnet.

Med rask beslutsamhet ställde han sig på den sovande draken och nedhalade det dyrbara skinnet från ekens grenar, under det att Medea fortfor att stänka trollvatten över drakens ögon.

Ledd genom natten av det strålande skenet från skinnet, som han bar på sina skuldror, skyndade Iason sedan ned till skeppet, åtföljd av sin välgörarinna.

De övriga hjältarna mottogo med stolthet sin anförare och hans trolska brud, och raskt ilade Argo åter genom floden ut i det öppna havet.

Argonauterna förföljas.

Hur mycket Medea än älskade Iason, hade hon likvisst funnit det smärtsamt att lämna sitt hem och allt, som där var henne kärt. Hon hade därför övertalat sin minderåriga broder Apsyrtus att fly med henne.

Men när Eetes fick veta, att två av hans barn hade flytt med de förhatliga grekerna, vilka också hade stulit det gyllene skinnet, blev han utom sig av vrede och beslöt att förfölja dem och nedhugga dem till sista man. Sina snabbaste skepp lät han skyndsamt utrusta, bemannade dem med sina tappraste män och seglade själv med dessa utåt havet för att upphinna grekerna.

Detta skulle också hava lyckats, om ej Medea genom en grym list hade förhindrat det.

När Medea såg sin faders skepp nalkas, betogs hon av en till vansinne gränsande förskräckelse. Men Iason och sig själv måste hon rädda, kosta vad det ville, det kände hon. I vild förtvivlan fattade hon då tag i sin lille broder, tryckte honom ett ögonblick i sin famn och stötte därefter en kniv i hans hjärta. Sedan sönderskar Medea den oskyldige ynglingens lemmar och kringströdde dessa längsefter kusten. Men huvudet och händerna upphängde hon på en klippa, på det att fadern skulle se dem och känna igen, att de voro lemmar av hans sons kropp.

Medeas plan med denna rysliga gärning gick också i fullbordan. Så snart Eetes fick ögonen på de stympade lemmarna, såg han, att de hade tillhört hans son.

I gränslös smärta avstod han nu från att förfölja sina fiender och for i stället omkring på kusten, såsom Medea hade beräknat, för att hopsamla lämningarna efter sitt älskade barn. Med dessa återvände han till Kolkis. Argonauterna fingo ostörda av honom draga vidare.

Men icke blev Medeas rysliga brott ostraffat. Kämpande med faror och svårigheter av alla slag, måste argonauterna i flera år irra omkring på det osäkra havet, innan de nådde Iolkus' strand. Och aldrig mer efter det hemska brodermordet kunde Medea känna glädje i livet. Endast i det ondas tjänst använde hon också efter denna tid sina trollkonster och blev därigenom alltmer en elak häxa i stället för en god undergörerska.

Iasons återkomst och död.

När Iason med det gyllene skinnet trädde fram inför konung Pelias och fordrade, att denne nu enligt överenskommelse skulle lämna honom riket, fick han till svar, att detta icke kunde ske, emedan Pelias redan hade bortgivit det åt sin son.

Medea mördade då på ett rysligt sätt den gamle Pelias och blev därför tillika med sin man fördriven ur riket.

Iason och Medea begåvo sig nu till Korint, där de blevo väl mottagna av konung Kreon, vilken då regerade där i landet.

Men icke heller här fingo de njuta någon verklig lycka.

När Medea började att åldras och förlora sin skönhet, förlorade också Iason sitt tycke för henne. Allt vad hon hade gjort för honom glömde han och såg slutligen i henne blott en ond trollkvinna. Sin kärlek gav Iason nu i stället åt konung Kreons sköna dotter Glauke, som han också snart gjorde till sin andra gemål.

Icke kunde den häftiga och hämndgiriga Medea finna sig i att bliva så kränkt av den hon älskade! Dagligen utbröt hon mot sin trolöse make i de bittraste förebråelser. Och slutligen uttänkte hon ett listigt sätt att bereda honom en djup smärta.

Med sorgsen uppsyn inträdde hon en dag i hans gemak och bad honom om ett enskilt samtal. Och under detta samtal förställde hon sig så, att Iason trodde henne hava blivit en ny och bättre människa.

"Djupt sörjer jag över alla de onda ord jag uttalat mot dig och din unga brud, ädle Iason", sade hon, "glöm dem, och mottag här åt din sköna Glauke en gåva från mig! Jag vill genom denna gåva bevisa min önskan att bliva försonad med både dig och din nya gemål." Härmed lämnade hon Iason en dyrbar purpurdräkt, broderad med pärlor och guld.

Iason tackade henne varmt och gladdes uppriktigt över hennes förändrade sinnelag.

Men föga skäl hade Iason till denna glädje. Den dräkt Medea sände till Glauke var förgiftad och avsåg att bringa plågor och död åt Medeas förhatliga rival.

Några timmar efter dräktens avsändande kom en tjänare in till Medea och meddelade henne, att Iasons nya gemål, iklädd den präktiga purpurdräkten, låg död på golvet i sitt gemak samt att den dödas fader också hade avlidit, då han i förtvivland hade kastat sig över hennes lik. "Skynda dig, Medea, bestig ditt skepp och fly bort härifrån", tillade tjänaren, "ty Iason misstänker, att det är du, som mördat Glauke och hennes fader. Snart kommer han hit för att taga hämnd."

Medeas ögon blixtrade vid detta tal, men hon svarade intet utan gick skyndsamt in till sina båda små söner, vilka sovo i närgränsande rum. Då hon kom fram till deras bäddar, utropade hon i vansinnig förtvivlan: "Mod, mitt hjärta, blott ett ögonblick! Må jag i denna stund förgäta, att jag är moder till dessa oskyldiga barn, vilka jag nu går att döda för att hämnas på deras fader." Och därmed stötte Medea dolken i deras hjärtan.

Snart därefter inträdde Iason för att hämta henne, som hade mördat hans unga brud, och låta henne lida det straff hon hade förtjänat. Men i stället för Medea fann han sina båda söner, badande i blod, ligga döda i sina bäddar.

Medea kunde han ej mera nå med sin hämnd. På en med drakar förspänd vagn, som hon själv hade framtrollat, flög den onda trollkvinnan upp genom luften och försvann i rymden.

Efter denna dag tärdes Iason av en ständig oro. För att finna lugn begav han sig en dag till helgedomen på näset vid Korint, där Argo, som han helgat åt gudarna, förvarades. Än en gång ville han återse det härliga skeppet. Men just då han kom det helt nära, föll dess akterdel ned och slog ihjäl den tappre Iason, argonauternas oförfärade anförare.

6. Sagan om Edipus.

Det var en gång en konung i Tebe, som hette Laios, och hans drottning hette Iokaste.

Dessa makar hade inga barn, och däröver voro de mycket bedrövade. Ofta hade de bett gudarna skänka dem en son, men intet svar hade de fått. Laios gick därför en dag till oraklet i Delfi och frågade, om gudarna hade hört deras böner.

Oraklet svarade: "Din önskan skall bliva uppfylld, du skall have en son, men vet, att denne skall bliva sin faders mördare."

En tid därefter föddes den utlovade sonen. Men icke kunde föräldrarna nu glädjas över honom. De visste ju, vilket rysligt brott han skulle begå.

För att frälsa sin son från denna missgärning samt även för att rädda sitt eget liv beslöt då Laios att döda honom, medan han ännu var späd.

Med sorgset hjärta lämnade han det lilla barnet till en slav, tillsade denne att bära det ut i öknen och där med en sten krossa dess huvud.

Sin herres befallning måste slaven lyda. Han tog alltså den lille konungasonen med sig till ödemarken, fattade en sten och skulle just krossa honom med den, då barnet vände sig om och såg honom in i ögonen med sin oskyldiga blick. Slaven kunde nu ej fullfölja sitt dåd utan kastade stenen med fasa ifrån sig.

I stället för att döda barnet lade han det under ett träd, band fast dess ena fot vid trädets stam och gick sin väg, bedjande gudarna beskydda den livdömde lille konungasonen.

En herde, som i dessa trakter vaktade sin herres, konungens av Korint, boskapshjordar, fick en stund därefter höra ett klagande skrik. Med stor förundran upptäckte han snart, att detta klagoljud kom från ett spätt barn samt att detta låg fastbundet vid ett träd. Genast löste han det, tog det till Korint och lämnade det där till sin herre, konung Polybus.

Polybus och hans maka, som ej hade några egna barn, mottogo det lilla hittebarnet med glädje. De ansågo det som en god gåva från gudarna och beslöto att uppfostra det som sin egen son.

När drottningen denna afton lade det lilla barnet i sitt sköte, märkte hon strax, att dess ena fot var tjock och svullen, till följd av att den varit fastbunden vid trädet. "Stackars lilla tjockfot!" utropade hon då medlidsamt. Och alltifrån den stunden blev barnet kallat Edipus - tjockfot -, vilket namn den fullväxte mannen också fick bära.

Epidus växte upp till en tapper och ädel yngling. Aldrig sade honom hans fosterföräldrar, att han ej var deras eget barn. Och ej heller kunde han ana det, då han alltid av dem fick mottaga den varmaste kärlek. Edipus' barndom var således för honom en lycklig tid, men så snart hans ynglingaålder hade inträtt, började ett olyckligt öde att förfölja honom.

Vid sexton års ålder kom han en dag vid ett gille i gräl med en korintisk yngling. Denne smädade honom och sade, att han ej vore annat än ett fattigt hittebarn, som ej hade rätt att sätta sig upp mot någon.

Bestört över denna beskylling gick Edipus till drottningen, omtalade vad korintiern hade sagt och frågade, om det väl vore möjligt, att icke hon var hans moder.

Drottningen ville icke heller nu säga honom sanningen utan bad honom i stället fråga oraklet i Delfi om allt vad han ville veta.

Edipus gick då till oraklet i Delfi och bad att få upplysningar om sin härkomst samt om sina kommande levnadsöden.

Men oraklet svarade blott: "Fly din hembygd! Du skall eljest komma att mörda din fader och gifta dig med din moder." Förfärad över denna rysliga spådom vågade Edipus nu ej återvända till Korint, ty han trodde ju, att detta var hans hem samt att Polybus och hans maka voro hans föräldrar. Han beslöt därför att draga till Tebe, icke anande att just Tebe var hans födelsestad.

På vägen till Tebe mötte han i ett trångt pass på Beotiens berg en gammal man, som kom åkande i en stor vagn och var åtföljd av många tjänare. Vägen var smal, och Edipus hann ej nog fort undan. Körsvennen slog då till honom med sin piska, och den gamle röt åt honom med befallande ton, att han skulle skynda sig undan. En träta uppstod. Edipus, som var häftig, höjde sin stav mot körsvennen, som hade slagit honom, men råkade därvid att i stället slå till den gamle, som därav föll död ned i vagnen. I sitt raseri anföll han nu också den gamles tjänare, vilka alla blevo dödade utom körsvennen, som genom flykt lyckades rädda sitt liv.

Edipus hade ej kunnat undgå sitt öde. Den gamle, som han hade dödat, var nämligen, fastän Edipus ej visste det, hans egen fader, konung Laios.

Laios' mening hde varit att resa till Delfi för att söka hjälp och råd hos oraklet, ty Tebe hade på sista tiden blivit hemsökt av en förfärlig landsplåga.

På en klippa strax utanför staden uppehöll sig nämnligen en sfinx, ett odjur, förfärligare än alla andra, med huvud som en människa, kropp som ett lejon samt vingar och klor som en örn. Varje vandrare, som måste gå förbi sfinxen, blev av denne uppmanad att lösa en gåta, innan han fick gå vidare. Kunde han ej detta, så blev han genast uppslukad av odjuret.

Då nu Edipus några dagar efter Laios' död på sin vandring till Tebe skulle gå förbi sfinxen blev även han tillsagd att först lösa en gåta.

"Låt höra den!" sade Edipus.

"Vad är det, som om morgonen går på fyra ben, om middagen på två ben och om kvällen på tre?" frågade sfinxen.

"Människan", svarade Edipus, "ty vid livets morgon kryper hon, vid dess middag går hon upprätt och vid dess afton stöder hon sig på sin stav."

"Ve, ve! Du har gissat rätt!" vrålade sfinxen i klagande ton och störtade sig därmed utför klippan ned i havet och drunknade.

Några dagar därefter inträdde Edipus i Tebe. Och hur stor blev ej hans förvåning, då han där med jubel blev mottagen av alla stadens invånare. "Du är vår konung", ropade de, "ty du har frälst oss från sfinxen. Tag ditt rike, och tag även till maka den döde konungens efterlämnade drottning, den ädla Iokaste!"

Drottning Iokastes egen broder, som efter Laios hade regerat i Tebe, hade själv bestämt, att den, som kunde befria landet från sfinxen, skulle bliva konung i Tebe samt få Iokaste till brud.

Orakles andra förutsägelse gick således nu också i fullbordan - Edipus gifte sig med sin egen moder!

Edipus, som var en god och rättvis konung, härskade därefter många år i Tebe, älskad av sina undersåtar och lycklig vid Iokastes sida. Men plötsligt hemsöktes landet av en stor olycka, som störde lugnet för både konung och folk. Ett svårt missväxtår inbröt. Tegar och fält blevo förbrända av den rysligaste hetta, och därtill började pesten att rasa bland både människor och djur. Stor nöd blev rådande i landet. Förgäves ropade folket till sin konung, att han även nu skulle frälsa Tebe från fördärvet.

Med djupt bekymmer vände sig då Edipus än en gång till oraklet i Delfi och frågade det, hur landet skulle kunna bliva befriat från det olycksöde, som nu tryckte det.

Oraklet svarade blott, att Laios' mördare skulle straffas.

Efter detta svar anställde Edipus de noggrannaste forskningar efter Laios' mördare. I hela landet lät han kungöra, att den, som kunde uppdaga, vem denne var, skulle få en riklig belöning. Och över mördaren, vem han ock månde vara, uttalade han en hemsk förbannelse, önskande honom sorg och nöd under hela hans liv.

Men tiden gick, och ingen kunde finna den brottsling, som söktes.

Edipus tillkallade då en vis spåman, som fanns i Tebe, och befallde honom att genom sin konst söka upptäcka Laios' mördare.

Men när denne spåman infördes i slottet och trädde fram inför konungen, bleknade han plötsligt, hans ögon voro nära att sprängas ut ur sina hålor, och med bävande röst utropade han: "Förfärligt är att yppa en sanning, som endast medför sorg och skam. Låt mig tigande vända om, o konung! Låt mig slippa att förstora din olycka!"

Men då Edipus av detta tal förstod, att spåmannen kände till den sorgliga hemligheten, befallde han honom med vrede att säga vad han visste, såvida han ej själv ville bliva ansedd som konungens baneman.

Då vågade spåmannen ej längre dölja sanningen. Med darrande stämma utropade han inför alla de församlade: "Så vet då, konung Edipus, att du själv är den mördades son, din faders mördare och din moders make!"

Vid dessa ord blev den tyst i salen. Konungen gjorde ett tecken åt spåmannen, att han fick gå. Och själv skyndade han in i sin gemåls gemak.

Då Iokaste fick se honom, blev hon förvånad över hans upprörda utseende och frågade honom bävande vad som hade hänt.

"Endast det", svarade Edipus med låtsat lugn, "att spåmannen anklagade mig för att hava mördat konung Laios."

Då log drottningen och sade: "Hur kan detta uppröra dig, ädle make? Vi hava ju häruti endast ett nytt bevis på hur föga alla spåmän äro att lita på. Laios var spådd, att hans egen son skulle mörda honom. För att hindra detta läto vi en slav döda vår ende son. Långt därefter mördades min make av en kringvandrande stråtrövare i ett pass på Beotiens berg. Och så blir du, en konungason från Korint, anklagad för hans mord!"

"Mordet skedde således i ett pass på Beotiens berg?" sade Edipus bleknande. "Säg fort, Iokaste, hurudant var Laios' utseende?"

"Min gamle make var högväxt och såg vördnadsbjudande ut", svarade Iokaste, "och mången gång har jag funnit stor likhet mellan dig, min Edipus, och honom."

"Lever ännu den man, som körde Laios' vagn, då mordet skedde, så låt mig genast se honom!" bad Edipus.

Mannen inkallades. Och inför konungen, drottningen och en mängd folk, som följde honom, vittnade nu denne, att han redan för länge sedan hade i konung Edipus igenkänt Laios' mördare, fastän han ej hade vågat att yppa det. "Men nu måste jag lätta mitt samvete och bekänna allt, som trycker det", sade mannen. "Det var jag, som i stället för att döda Laios' och Iokastes barn fastband det vid ett träd och lämnade det i gudarnas hägn. Och jag vet nu att det barnet blev upptaget av konung Polybus i Korint som hans egen son och att han nu är vår konung." "Samt sin faders mördare och sin moders make!" utropade Edipus och sjönk vanmäktig ned på marken.

Då nu även drottningen blivit övertygad om sin makes brottslighet, lämnade hon de församlade under ett högt klagoskri och skyndade in i sitt enskilda gemak. Och när konungen hämtat sig från sin vamnakt, följde han efter henne dit. Men här möttes Edipus av en förskräcklig syn. Drottningen hade dödat sig själv!

Edipus lade sin döda moder på hennes bädd, ryckte till sig den gyllene pil, som sammanhöll hennes gördel, och stack med den ut båda sina ögon.

Den, som mördat sin fader och äktat sin moder, var ej längre värd att skåda dagens ljus, menade den olycklige Edipus.

Därefter framträdde den blinde konungen inför folket och anklagade sig själv som jorden största brottsling, värd gudars förbannelse och människors avsky.

Sitt rike överlämnade han åt sina båda söner, och själv drog han ut i landsflykt, höljd i trasor och med tiggarstaven i sin hand.

Den blinde Edipus skulle dock ej ensam draga ut i världen. Han ägde tvenne ädla döttrar, Antigone och Ismene, och Antigone beslöt sig för att följa sin olycklige fader.

"Jag skall aldrig övergiva dig", lovade hon, "varthän du än vandrar, skall jag vandra med dig, leda dig i mörkret och dela alla dina lidanden."

Och Antigone höll ord. Med nakna fötter irrade hon omkring vid sin blinde faders sida i vilda skogar och på ödsliga stigar. Solens hetta, blåst och regn uthärdade den späda jungfrun för sin faders skulle och kände sig lycklig att genom sin kärlek kunna mildra hans smärta.

---

Edipus var en from man. Han längtade därför ofta efter att få veta något om gudarnas vilja.

Följd av Antigone vandrade han därför till Delfi och frågade oraklet, om gudarna hade någon tröst att giva honom i hans elände.<å> Oraklet svarade, att en gång, då han hade nått det land, som gudarna hade bestämt att han skulle nå, ville eumeniderna, den försonande hämndens gudinnor, där skänka honom en stilla vila.

Tröstad av detta löfte vandrade Edipus vidare omkring, ledd av sin kärleksfulla dotter och uppehållen vid liv av medlidsamma människors allmosor.

Efter många långa och mödosamma dagar kommo Edipus och Antigone en afton till en härlig lund av lager och olivträd, där vinrankornas blommor doftade och näktergalen slog sina ljuva drillar. I fjärran syntes en stad framskymta, och Antigone erfor snart, att de befunno sig i närheten av Aten.

Trött av den långa vandringen satte sig Edipus ned på en sten i den svala lunden. Men i detsamma kom en förbigående man fram till honom och gav honom det rådet att genast lämna sin plats. "Ty detta är en helig lund", sade han, "som ingen dödlig utom konungen har lov att beträda. Den tillhör de allt utforskande eumeniderna."

När Edipus hörde eumeniderna nämnas, kom han ihåg oraklets ord och förstod, att han nu var nära slutet av sin vandring. Men han sade intet därom utan frågade blott mannen, vem det var, som nu härskade där i landet.

"Känner du icke vår ädle, oförfärade konung?" frågade mannen. "Tesevs är hans namn, och oförgätliga äro hans bedrifter."

Edipus gick då till konungens borg och bad om ett samtal med Tesevs. Detta beviljades. Och Edipus yppade nu för Tesevs alla sina sorger, anropande honom om hans beskydd, och bönföll om att få bliva begraven i det land, där han nu hade hamnat.

Väl behövde den olycklige Edipus Tesevs' mäktiga beskydd. Han var till och med vid denna tid förföljd av sina egna söner. Dessa hade råkat i fiendskap med varandra och ville tvinga sin fader att blanda sig i deras strider. Under brödernas fejder hade deras syster Ismene flytt till sin fader och sin syster Antigone och delade nu deras armod.

Sedan Tesevs med ädel gästvänlighet hade mottagit Edipus och hans döttrar, började ett häftigt oväder att rasa. Åskan dånade och blixtar korsade varandra, under det att hela nejden insveptes i mörker.

Den blinde Edipus tydde detta som en kallelse till honom från gudarna och beredde sig att dö. Under djup rörelse nedkallade han gudrnas välsignelse över Aten, vars konung så nådigt hade bemött honom. Och därefter bad han Tesevs ledsaga sig till det ställe, där han ensam skulle gå sin död till mötes.

Tesevs, Antigone och Ismene följde Edipus tillbaka till eumenidernas lund. Men ingen fick i dag leda den blinde mannen. Med stadiga steg gick han före sitt sällskap rakt emot målet.

Vid en håla, vars ingång var försedd med en kopparport, stannade Edipus. Här satte han sig på en sten, avtog sin tiggardräkt och iklädde sig i stället en purpurmantel, som Tesevs hade förärat honom.

Därefter tog han ett ömt farväl av sina döttrar, lade sedan deras händer i Tesevs' och bad denne, att han aldrig måtte övergiva ddem.

Plötsligt hördes en åsklik stämma ropa: "Vi dröjer du, Edipus?" Och Edipus förstod, att det var gudarna, som så kallade honom. Med ett tecken bjöd han sina ledsagare avlägsna sig. Kopparporten öppnades, tillslöts åter, och utan en klagan var den här på jorden så hårt prövade Edipus förflyttad till Hades' rike.

I detsamma klarnade himmeln, ingen blixt syntes, intet dunder hördes. Allt var tyst och stilla. Och försänkta i djupa tankar vandrade Antigone och Ismene med sin faderlige beskyddare åter till Aten.

7. Trojanska kriget.

Konung Priamus och hans söner.

Paris' dom.

Paris' återkomst.

Den sköna Helenas bortförande.

Förberedelser till hämnd.

Agamemnon och Ifigenia.

Grekerna draga till Ilion, och striden börjar.

Akillevs' tvist med Agamemnon.

Paris och Menelaus.

Patroklus i Akillevs' rustning.

Akillevs' sorg.

Akillevs' försoning med Agamemnon.

Hektor i Paris' borg.

Hektor och Andromake.

Akillevs åter i striden.

Patroklus' likbegängelse.

Kämpaspel.

Akillevs och Priamus.

Akillevs' död.

Ajas' död

Trojas intagande.

Konung Priamus och hans söner.

På Mindre Asiens nordvästra kust låg i forna dagar en stad, benämnd Ilion eller Troja. Skönt var den belägen mellan floderna Simois och Skamander, och så präktigt var den byggd, att man sade, att själva gudarna hade uppfört dess murar.

I denna stad regerade en konung vid namn Priamus. Sent skulle hans ätt dö ut på jorden, ty han hade femtio söner och dessutom många döttrar.

Äldst av alla Priamus' söner var Hektor. Med stort förstånd, styrka och mod var denne son utrustad. Men skönare än Hektor var hans yngre broder Paris. "Den gudalike" kallades denne för sin fägrings skull, och med välbehag blickade till och med gudar och gudinnor ned på hans blomstrande anlete.

Alltifrån barndomen voro Paris' levnadsöden mycket skiftande. Redan vid hans födelse förutsade hans syster Kassandra, som av gudarna hade fått siargåvan, att Paris skulle bliva orsaken till en stor olycka. Trojas fall skulle han komma att vålla.

Men en så sorglig spådom finge ej gå i fullbordan, menade hans föräldrar. Hellre ville de låta sitt barn förgås. De lämnade det alltså till en slav och befallde honom att utsätta det på berget Ida, där de trodde att det snart skulle dö av hunger eller bliva uppätet av vilda djur.

Slaven lydde befallningen. Men efter fem dagar återvände han till Ida för att se, om han kunde finna något spår av det arma barnet. Och hur förvånad blev han ej, då han här fann barnet friskt och blomstrande ligga kvar i sin mossbädd på berget!

Gudarna hade ej velat tillstädja, att den lille konungasonen skulle hungra ihjäl. De hade därför sänt en björninna att giva honom di under de fem dagarna på berget Ida.

Slaven beslöt nu att rädda barnets liv. Några herdar vaktade konungens hjordar på berget. Till dessa lämnade han den späde konungasonen. Herdarna mottogo honom med glädje och uppfostrade honom såsom ett enkelt herdebarn.

Paris' dom.

Då den tiden var kommen, att den konungslige herdegossen hade vuxit upp till en skön och högväxt yngling, stod han en dag allena i en ödslig trakt och blickade tankfullt ned på staden och på det brusande havet i fjärran.

När han stod där, märkte han att ett svart moln uppsteg vid horisonten, och med bävan såg han en guldglänsande vagn, dragen av bevingade hästar, sakta sänka sig ur molnet ned på jorden.

Ur vagnen nedstego trenne av Olympens gudinnor. Paris kände dem väl, ty ofta hade han offrat åt dem i deras tempel.

Framför gudinnorna gick Hermes, gudarnas budbärare. Denne närmade sig Paris och meddelade honom anledningen till gudinnornas besök.

Med vältalig tunga berättade han följande: "Ett bröllop firades i tessaliska landet på andra sidan havet. Pelevs, Tessaliens konung, var brudgummen, och havsgudinnan Tetis var hans brud.

Alla gudar och gudinnor voro inbjudna till denna fest utom en, tvedräktens gudinna, Eris.

I sin vrede över att vara utesluten från bröllopet beslöt Eris att stifta oenighet mellan de gudomliga gästerna. Hon kastade i denna avsikt ett gyllene äpple med påskrift: Till den skönaste in i bröllopssalen. En strid om äganderätten till äpplet uppstod mellan tre av gudinnorna. Och dessa äro nu av Zevs sända till dig, för att du skall bliva deras skiljedomare."

När Hermes hade meddelat detta, höjde han sig på sina bevingade fötter och svävade bort ur Paris' åsyn.

Framför Paris stodo nu tre olympiska gudinnor. Den främsta, som bar maktens diadem kring sin panna, sade till Paris: "Här ser du framför dig Hera, himmelns drottning och gudakonungen Zevs' maka. Tilldöm mig skönhetspriset, och jag gör dig till härskare över hela Asien."

Prydd med hjälm på huvudet och omgiven av vishetens gloria, talade den andra:

"Jag är Pallas Atena, vishetens gudinna. Vishet och krigarära giver jag dig framför alla jordens hjältar, om du tilldömer mig skönhetspriset."

Nu blickade den tredje gudinnan med ett ljuvt leende på herden och sade: "Paris, låt ej dåra dig av löften om förgängliga skänker. Jag är Afrodite, kärlekens och skönhetens gudinna. Giv mig priset, och jag skänker dig en maka, som i skönhet och behag står mig närmare än alla andra kvinnor på jorden."

Paris tvekade ej länge. Hänförd av kärleksgudinnans löften förklarade han, att äpplet tillhörde den härliga Afrodite.

Föga anade Paris, vilka olyckliga följder denna dom skulle hava med sig.

Hera och Pallas Atena vände sig från denna stund bort från Paris och svuro att hämnas icke blott på honom utan på hela hans land.

Paris' återkomst.

En tid därefter hände det, att tvenne av Paris' bröder, Hektor och Helenus, kommo till Ida för att bland konungens hjordar utvälja ett offerdjur. Då valet därvid föll på den förnämsta av alla tjurarna, nekade Paris att utlämna djuret. Hektor och Helenus togo då tjuren med våld och ledde den till konungaborgen, men Paris följde efter dem för att taga djuret tillbaka.

Mellan bröderna uppstod nu en häftig strid, som kunde hava slutat illa, om ej Kassandra, hade blandat sig i saken och mäklat fred. Hon, som i den unge herden strax hade igenkänt sin broder Paris, yppade genast vem han var. Och stor blev glädjen i konungens borg. Den olyckliga spådomen var glömd. Priamus och hans maka mottogo med stolthet den fagre ynglingen och erkände honom som sin son.

Den sköna Helenas bortförande.

Det yppiga livet i konungens salar behagade den unge konungasonen så väl, att han till och med var nära att glömma det löfte han hade mottagit av Afrodite. Afrodite själv kom dock så mycket bättre ihåg det.

En dag, då Paris låg makligt utsträckt i trädens skugga, framträdde ännu en gång kärlekens gudinna till honom och sade: "Upp, Paris! Rusta dina skepp, och drag till Hellas! Hos Spartas konung Menelaus skall du finna den härliga gåva jag lovat dig." Paris var ej sen att följa gudinnans uppmaning. Han rustade genast sina skepp och anträdde resan åtföljd av sin vän Eneas, Afrodites son.

Vind och våg voro honom gynnsamma, och med glada förhoppningar landsteg han på den lakoniska kusten.

Omgiven av ett talrikt följe begav han sig till Sparta, där dess konung, Menelaus, mottog honom med den gästvänlighet han var skyldig främlingen och den utmärkelse, som tillkom en konungason.

När den första festmåltiden var slutad och Paris som bäst höll på att förtälja om Ilion och om dess härlighet, inträdde konungens gemål, Helena, med sin gyllene slända för att deltaga i männens samkväm.

Dotter till Zevs, ljusets och himmelns gud, var Helena skön som Afrodite själv. Paris kände strax i sitt hjärta, att det var hon, som var honom ämnad av Afrodite.

Dag efter dag kvarstannade Paris i konungens borg. Och den ädle Menelaus, som intet ont anade, gladde sig åt att så länge få hava den unge konungasonen till gäst.

Helena betraktade också med omisskännligt välbehag den intagande trojanen med de långa svallande lockarna och den prydliga dräkten, strålande i purpur och guld. Icke heller förminskades hennes beundran genom de många dyrbara gästskänker, som Paris förärade henne.

Vid denna tid kallades Menelaus till Kreta för att deltaga i ett festligt offer. Och under hans frånvaro lyckades det Paris att alltmer vinna den sköna Helenas ynnest.

Slutligen gick hon till och med villigt in på att för alltid lämna konungaborgen och sin ädle make och fly till fjärran länder med den trojanske ynglingen.

Trots en häftig storm, som Hera uppväckte mot de brottsliga, kommo de lyckligen till Troja, där deras bröllop genast firades med stor prakt och högtidlighet. Men långvarig skulle ej deras stulna lycka bliva.

Förberedelser till hämnd.

Det var icke blott makan och hennes kärlek Paris hade berövat Menelaus. Han hade också fråntagit honom en stor del av hans dyrbaraste skatter. Hera, som redan förut var förtörnad på Paris, lågade av rättmätig vrede över hans låga handlingssätt.

Sin budbärarinna, gudinna Iris, sände Hera till Menelaus för att meddela honom Paris' skändliga dåd och mana honom att hämnas. Och ej ovilligt lyssnade Menelaus till det rådet.

Då den förorättade konungen åter inträdde i sin plundrade borg, var det blott för att rusta sig till en blodig hämnd.

Först vände sig Menelaus till sin broder, den mäktige konung Agamemnon i Mycene, och bad om råd och hjälp. Agamemnon följde honom till den gamle fursten Nestor i Pylus. Denne hade erfarenhet som få, ty tvenne släktled hade han sett sjunka i graven. Det var över det tredje han nu härskade.

Nestor tillrådde bröderna att uppmana alla grekiska furstar att deltaga i ett hämndekrig mot Troja.

Och själv gick han från stad till stad och skildrade med vältaliga ord den smälek Menelaus hade lidit.

Den sköna Helenas bröder, Dioskurerna, gudasönerna Kastor och Pollux, skulle först värvas för kriget. Dessa hade genast vid underrättelsen om Helenas bortrövande dragit ut för att eftersöka de flyende samt återföra sin syster. Men Afrodite, som beskyddade Paris, hade uppväckt en så häftig storm, att skeppet hade kantrat och blivit begravet i vågorna. Kastor och Pollux själva hade vid detta tillfälle av sin fader Zevs blivit förvandlade till tvenne strålande himlakroppar och uppsatta på himmeln som ledstjärnor för alla dem, som färdades på haven.

I Grekland funnos vid denna tid många berömda hjältar och härförare, vilka alla skulle värvas för hämndetåget. Bland de tappraste av dessa voro Ajas från Salamis, Diomedes från Argos samt den snabbfotade gudaynglingen Akillevs. Den regerande fursten på ön Itaka var mycket beryktad för sin slughets skull. Odyssevs var hans namn, och av stort värde var det att få denne listige kämpe med i striden, menade Agamemnon.

Men ej var det lätt att övertala Odyssevs.

Odyssevs hade till gemål en av den tidens skönaste och klokaste kvinnor, den ädla Penelope. De lyckliga makarna hade nyss fått en son, Telemakus. Odyssevs kände ingen lust att utbyta sin husliga sällhet mot krigets besvärligheter, han sökte därför att genom en list bereda sig en utväg att komma undan. När han uppfordrades att deltaga i kriget, låtsade han sig vara vansinnig. Han spände en oxe och en åsna för plogen och började plöja med dem och sådde därunder salt i fårorna i stället för säd.

En man i Agamemnons följe vid namn Palamedes, som misstänkte, att Odyssevs' vansinne blott var förställning, beslöt att sätta honom på prov.

Medan Odyssevs körde sin plog och sådde sitt salt, gick Palamedes hemligen in i hans palats, tog hans späde son Telemakus ur vaggan och lade honom ned framför dragarnas fötter.

Fadern hejdade genast djuren och lyfte varligt upp sitt barn.

Härvid uppgåvo de kringstående ett utrop av fröjd, ty de förstodo nu, att hans vansinne endast var låtsat.

Odyssevs kunde ej längre vägra att deltaga i kriget, men bittert hatade han från den stunden Palamedes och svor att hämnas på honom.

----

Om Akillevs' barndom har sagan mycket att förtälja:

Då han var späd, ville hans odödliga moder, havsgudinnan Tetis, göra även sin son odödlig.

För att bränna bort den dödlighet han hade ärvt av sin fader Pelevs, höll hon honom varje natt över en förtrollad eld, vilket vållade den späde gossen många brännskador. Men då morgonen kom, läkte hon dessa med en salva, beredd av nektar och ambrosia.

En natt blev hon överraskad av sin man, konung Pelevs, just då hon höll barnet över elden. Pelevs, som blev utom sig av vrede vid denna syn, rusade emot Tetis med draget svärd, men Tetis räddade sitt liv med att kasta sig i havet, där hennes släktingar Nereiderna med glädje mottogo henne.

Tetis hann således ej att göra sin son odödlig, men osårbar hade han blivit utom i den ena hälen, i vilken Tetis hade hållit honom över den förtrollade elden.

Pelevs, som trodde, att Akillevs' brännskador voro farliga, förde honom strax till den berömde sårläkaren Kiron, vilken förut varit så många hjältars uppfostrare. Denne mottog gossen, läkte hans sår och närde honom sedan under de första barndomsåren med björnmärg och lever av lejon. Härav fick Akillevs björnens styrka och lejonets mod.

När Akillevs var tio år gammal, förutsade siaren Kalkas, att den asiatiska staden Troja ej skulle kunna erövras av grekerna utan den unge Akillevs' medverkan.

Denna profetia förnam Tetis med stor förfäran i sitt rike. Redan förut hade hon genom ett orakel fått veta, att hennes son antingen skulle föra ett långt men obemärkt liv på jorden eller också dö en tidig hjältedöd.

För att frälsa honom från denna tidiga död upsteg Tetis ur havet, smög sig in till sin son, klädde honom i kvinnodräkt och förde honom till konung Lykomedes på ön Skyros. Här uppfostrades Akillevs på sin moders befallning som flicka och inövades i kvinnliga göromål.

Odyssevs fick emellertid av siaren Kalkas veta, var Akillevs hölls dold. Åtföljd av Diomedes reste han alltså till Skyros för att hämta honom. Men hur skulle de få veta, vem som var Akillevs bland alla de kvinnor de där sågo? Odyssevs begagnade sig av en list för att utröna det. Likasom av en händelse förde han en sköld och ett spjut in i salen, där flickorna sutto, och därefter lät han blåsa i krigstrumpeten, likasom om fienderna varit i annalkande.

Alla kvinnorna blevo av dessa krigiska ljud så uppskrämda, att de med förfäran flydde ur salen. Men Akillevs stannade kvar och grep genast modigt till skölden och spjutet.

Akillevs, som härigenom hade yppat, vem han var, lovade villigt att deltaga i striden mot Troja. I spetsen för tessalierna slöt han sig till den grekiska hären med femtio skepp. Hans vän Patroklus följde honom. Och med stor fröjd var det, som Akillevs utbytte sina kvnnosysslor på Skyros mot krigaryrketes faror och mödor.

I havsbukten vid Aulis samlade sig på sina skepp alla de tappra hjältar, som voro redo att draga ut mot Troja.

Aldrig hade Grekland skådat en väldigare flotta än denna. Skeppen voro över tusen till antalet, och ett hundra femtio krigare funnos på varje skepp.

De flesta skeppen tillhörde akeerna, den mäktigaste folkstammen i Grekland. Och till hela flottans anförare utnämndes Agamemnon, härskaren över Mycene.

Agamemnon och Ifigenia.

Under det att skeppen ordnade sig i Auliska viken, fördrev Agamemnon tiden med jakt. En dag fick han i sikte en hind, som var helgad åt jaktens gudinna, Artemis. Förledd av sin jaktiver lade konungen an på det heliga djuret och fällde det, i det han skrytsamt utropade: "Artemis själv kunde ej bättre hava träffat sin hind!"

Retad av detta övermod lät Artemis en sådan vindstilla uppstå, att den stora flottan vecka efter vecka måste ligga kvar i Aulis.

I sin nöd vände sig grekerna till siaren Kalkas och bådo att få veta, vilket offer gudrna krävde för att vindstillan skulle upphöra.

Kalkas svarde: "Om Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia åt Artemis, så skall gudinnan vara försonad, en gynnande vind uppblåsa och intet hinder mer stå i vägen för Trojas erövring." Denna dom betog Agamemnon allt hans mod. Med djup bedrövelse lät han en härold utropa för hela den grekiska hären, att Agamemnon ej längre ville vara dess anförare.

Vid förkunnandet av detta beslut hotade ett uppror att bryta ut bland grekerna. Stor oordning blev rådande i hären, och allmänt var missnöjet över Agamemnons trolöshet.

För att rädda sitt folk och sin krigarära måste Agamemnon slutligen återgå till sin post samt lova att offra sitt barn.

Genast sände han ett ilbud till sin maka, Klytemnestra, med hälsning, att hon skulle föra till honom deras unga dotter Ifigenia.

När dottern anlände till lägret, omfamnade hon sin fader med barnslig ömhet, i det hon utropade: "O, min fader, vad det fröjdar mig att se dig åter! Men varför är din blick så orolig? Ser du ej gärna din dotter?"

"Konungar och furstar hava mycket, som trycker på deras hjärtan", svarade Agamemnon undvikande.

Men Ifigenia utropade ännu en gång med smärta: "O, fader, jag ser även tårar i dina ögon. Varför denna sorg, då du sluter ditt barn i dina armar?"

"Jag sörjer över att en skilsmässa förestår oss", sade fadern. "Även du, mitt barn, måste företaga en resa. Men först skola vi offra."

Ifigenia började nu ana orsaken till sin faders sorg men kände sig ändå modig och stark. Då hennes fader hade sagt henne, att Artemis hade gjort hennes död till villkor för grekernas seger över Troja, böjde hon sig stilla för gudarnas vilja och bad sin fader ej sörja mer. "Greklands befrierska skall man kalla din dotter!" utropade hon. "Villigt offrar jag mitt liv för mitt sköna lands ära."

Därefter lade hon sin lille broder Orestes i sin moders famn och bad henne glädja sig över honom samt över sin dotters lyckliga lott att få dö för sitt land.

Men Klytemnestra lämnade barnet ifrån sig, kastade sig ned på sitt ansikte till jorden och utstötte höga jämmerskri.

Under tiden församlade sig i Artemis' blomsterrika lund hela den grekiska härsmakten. Ett altare upprestes och bredvid detta ställde sig siaren, prästen Kalkas.

Ledd av sin fader framträdde till altaret den unga Ifigenia. Härolden bjöd tystnad, och Kalkas drog ur slidan en blank, skarp kniv, vilken han i en gyllene korg nedlade framför altaret.

I full rustning och med draget svärd trädde nu Akillevs fram i avsikt att förhindra offrandet, kosta vad det ville. Men en blick av den ädla jungfrun omintetgjorde hans plan. I stället för att bruka sitt svärd till Ifigenias räddning kastade han det långt bort ifrån sig, fattade offerkorgen och bar den flera varv omkring altaret, i det han bad högt: "Nådiga gudinna, mottag med välbehag det offer vi bjuda dig, den ädla ungmöns oskyldiga blod! Låt våra skepp få god vind. Och giv, att vi segra i striden mot Troja."

Kalkas tog nu offerkniven i sin hand och gjorde sig färdig att stöta den i Ifigenias hjärta - då i detsamma det undret skedde, att jungfrun försvann ur allas åsyn!

Gripen av medlidande med den unga flickan hade Artemis beslutat att i sista stunden rädda hennes liv. Hon gjorde henne osynlig i det ögonblick hon skulle offras och ditsände en hind att offras i hennes ställe. Ifigenia förde hon därefter till Taurien (Krim) och gjorde henne där till sin prästinna.

När Kalkas såg den slaktade hinden ligga på altaret utropade han med glad förvåning: "Hören och sen, I greker, att Artemis är försonad, utan att den ädla jungfruns oskyldiga blod har oskärat detta altare. Ännu i dag skola vi lämna den Auliska bukten. Framgång och seger skall gudinnan skänka oss."

Under detta tal förtärdes offerdjuret av elden på altaret, vindstillan upphörde, skeppen i hamnen började vagga genom de upprörda vågornas svallande, och med höga jubelrop skyndade allt folket till skeppen för att rusta sig till avresa.

Grekerna draga till Ilion, och striden börjar.

Med god vind seglade grekernas väldiga flotta till Ilions kust.

Anförda av Priamus' äldste son, den oförfärade Hektor, hade trojanerna samlat sig här för att hindra grekernas landstigning.

En siare hade spått, att den ibland grekerna, som först satte foten på Asiens jord, skulle genast drabbas av döden. Vem ville väl då gå först i land. Blott en fanns, som var villig att offra sig. Hans namn var Protesilaus. Utan att bäva för döden, som väntade honom, landsteg han med lugn hållning och mottog strax banehugget av Hektors starka hand.

Över Protesilaus' lik sprungo nu de stridslystna grekerna i land. Och efter en hård kamp måste trojanerna draga sig tillbaka och rädda sig inom stadens fasta murar.

När grekrna sågo, huru väldiga dessa murar vore, förstodo de, att ett långvarigt krig förestod dem. De drogo därför sina skepp upp på stranden, välvde dem för att skydda dem mot regn och slogo sedan läger omkring skeppen.

Därefter började de härja och plundra i landet. Tolv städer förstörde Akillevs och hans kämpar samt medförde från deessa plundringståg stort byte, bland annat en skön slavinna vid namn Briseis, vilken sedan blev för Akillevs en trogen väninna, som han höll mycket kär.

Trojas murar mäktade grekerna ej storma, ej heller voro de många att kunna omringa dem. Men blodiga strider utkämpades dock på det stora Skamandriska fältet, inneslutet av floderna Skamander och Simois. Bakom detta reste sig den härliga staden Troja med sina av gudarna befästade murar, tinnar och torn, där den veklige Paris i sitt yppiga palats fegt dolde sig för den anryckande fienden.

Varje morgon ryckte de grekiska trupperna ut på fältet till strid, anförda av sina hövdingar, vilka stodo på sina strdsvagnar, dragna av tvenne hästar. Med spjut eller tveeggade svärd stredo de framilande kämparna under ständiga rop av uppmuntran till de försagda, av pris till de modiga eller av hån till den mötande fienden. På huvudet buro de hjälm med fladdrande tagelplym, på vänstra armen sköld, och bröstet var skyddat av ett pansar. Alla dessa skyddsvapen voro av tjockt läder och beslagna med koppar.

Ofta bestod striden endast i tvekamp mellan en grek och en trojan. De båda härarna slöto sig då tätt tillsammans omkring de kämpande och väntade under vapengny och otåliga åtbörder på utgången.

Varje afton, då solen gick ned, slutade striden, och varje morgon börjades den igen. Först uppsöktes dock de fallnas lik, vilka lades på ett bål och brändes under veklagan och sorgesånger. Var det en hövding, som hade fallit, så anställdes kämpaspel och offer till hans ära, och hans aska uppsamlades och lades under stor högtidlighet i en gravhög.

På detta sätt hade nu kriget fortgått i nio år. En mängd greker hade funnit sin grav i det främmande landet, och än flera voro de trojaner, som hade fallit för grekernas svärd. Själva Olympens gudar och gudinnor hade deltagit i striden. Men Troja var ännu icke intaget.

Akillevs' tvist med Agamemnon.

Då det tionde året av de trojanska kriget hade inbrutit, tillfångatog Akillevs en ung jungfru vid namn Kryseis och gav henne som äreskänk åt konung Agamemnon.

Kryseis' fader var präst vid Apollons tempel. Varmt älskade han sin dotter. Det kränkte honom därför djupt, att hon blivit gjord till slavinna.

Med sin guds lager lindad kring den gyllene fredsstaven framträdde han inför Agamemnon och bad att få återköpa sitt barn. "Olympens gudar skola beskära dig seger, ädle Agamemnon", sade han, "om du, vördande Apollon, vars präst jag är, mot en riklig lösepenning återgiver mig min älskade dotter."

Men Agamemnon, som icke ville förlora den unga Kryseis, blev vred över prästens begäran. Med hårda ord svarade han, att han ej tänkte sälja sin slavinna, samt befallde prästen att gå sin väg och aldrig mera visa sig för hans ögon.

Prästen blev förskräckt och skyndade tigande ned till havsstranden. Men där lyfte han sina händer till den gud han tjänade och bad honom vedergälla grekerna för de tårar han fällt över förlusten av sitt barn.

Apollon hörde sin tjänares bön. Med vrede steg han ned från Olympen, tog sin silverbåge i handen, siktade på grekernas läger och avsköt den ena giftiga pilen efter den andra. Och var och en, som träffades av en sådan giftig fastän osynlig pil, dog plötsligen pestens hemska död. Krigarnas led glesnade alltmer, och många dödsbål brunno ständigt i lägret.

I nio dagar rasade pesten med oförminskad häftighet. Men på den tionde trädde Akillevs på Heras befallning fram inför siaren Kalkas och frågade vad som borde göras för att få slut på den rysliga farsoten.

Siaren svarade, att det var Apollon, som hade sänt plågan till det grekiska lägret såsom ett straff för Agamemnons hårdhet mot hans präst samt att plågan ej skulle upphöra, förrän prästen utan lösen hade återfått sin dotter Kryseis.

Detta svar framförde Akillevs till Agamemnon och tillrådde honom på samma gång att försona Apollon genom att låta prästen utan lösen återfå sitt barn.

Men Agamemnon blev förtörnad på Akillevs för detta tal och svarade, att om han bleve tvingad att giva bort en slavinna, som var hans egen tillhörighet, så tänkte han taga sig en annan. "Du må själv återföra Kryseis till hennes fader", sade han, "men vet, att jag då hämtar din Briseis och gör henne till min slavinna i stället för Kryseis, på det du må lära dig förstå, att jag har rättighet att göra vadhelst mig lyster."

Vid detta tal blev Akillevs så vred, att han var nära att draga svärdet mot Agamemnon. Men i detsamma uppenbarade sig för honom Pallas Atena och bad honom dämpa sin vrede och böja sig för Agamemnons vilja.

Akillevs stack åter sitt svärd i skidan men svor att ej längre deltaga i striden. Och lätt kunde han undvaras, menade Agamemnon. I grekiska hären funnos nog många hjältar honom förutan.

Nu befallde Agamemnon Odyssevs att återföra Kryseis till hennes fader samt Patroklus, Akillevs' vän att hämta Briseis och insätta henne i Kryseis' tjänst.

När Akillevs hade sett Patroklus bortföra Briseis, vilken var honom lika kär som en älskad syster, satte han sig djupt bedrövad vid havets strand, blickade ut över de blåa böljorna och anropade sin moder Tetis, som bodde där nere i djupet, om hämnd över Agamemnon.

Tetis dök då upp ur havet, smekte sin sons kind och lovade, att hon skulle fara upp till Olympen för att beveka själve Zevs till hämnd.

Och Tetis höll ord. Då elva dagar hade förflutit, ilade hon upp till Oympens glänsande salar och framställde sin begäran för allhärskaren.

Fastän Zevs visste att hans gemål, den vitarmade Hera, skulle vredgas däröver, lovade han Tetis att uppfylla hennes bön. Och lycklig över detta löfte sänkte sig Nerevs' silverfotade dotter åter ned i havets djup.

Hera, som anade vad Zevs hade lovat Tetis, inträdde nu till sin make och sökte förmå honom att återtaga sitt löfte. Men med vredgad stämma befallde Zevs henne att tiga och förklarade det vara sin vilja att giva segerlyckan åt trojanerna, ända till dess Agamemnon hade försonat sig med den förorättade Akillevs.

Hera måste giva med sig. Men hon darrade av vrede, så att Olympen skalv.

Akillevs höll sig emellertid instängd i sitt tält och fördrev tiden med att spela cittra. Endast hans trogne vän och vapenbroder Patroklus fick besöka honom i hans dystra ensamhet.

Paris och Menelaus.

När trojanerna märkte, att den skräckinjagande Akillevs hade dragit sig tillbaka från striden, fingo de nytt mod.

Ej på länge hade de vågat visa sig utanför sina murar, men nu stormade de fram över slätten och utmanade dristigt grekerna till kamp.

En häftig strid uppstod. Grekerna beskyddades av Pallas Atena och Hera, trojanerna av sin skyddsgud Apollon.

Till och med den fege Paris vågade sig nu ut på stridsplatsen. Klädd i en brokig panterhud, med bågen hängande över skuldran och svärdet vid sidan, utmanade han trotsigt den tappraste av alla greker till tvekamp med sig. Detta hörde på sin stridsvagn hans dödsfiende Menelaus, och glad lik ett lejon, som ser sitt rov, mottog han Paris' utmaning. Men vid åsynen av Menelaus bleknade den fagre Paris av skräck, grep till flykten och försvann i mörkret.

Den oförfärade Hektor, trojanernas tappraste hjälte, skyndade att uppsöke sin fege broder och lyckades slutligen förmå honom att återvända till stridsfältet. Och Paris åtog sig att i öppen strid kämpa med Menelaus om den sköna Helena, varefter greker och trojaner överenskommo, att Helena skulle tillhöra den, som segrade, samt att det sedan skulle bliva ett slut på det olyckliga kriget.

Nu uppställde sig de båda kämparna mitt på slagfältet, och krigshärarna slöto sig tillsammans omkring dem.

Paris började striden genom att kasta sitt spjut mot Menelaus. Men detta träffade blott den kopparbeslagna skölden och föll med krökt spets till marken.

Anropande gudarna om hjälp kastade Menelaus därefter sitt spjut mot Paris' hjärta. Men icke heller han nådde sitt mål.

Länge kämpade de båda fienerna på detta sätt förgäves mot varandra, tills äntligen - som sagan berättar - Afrodite räddade sin älskling Paris genom att insvepa honom i dimma och föra honom bort från stridsfältet.

Ingen hade segrat. Kriget måste alltså fortsättas. Agamemnon svor, att han ej skulle vila, förrän Trojas murar hade fallit.

Men Zevs höll vad han hade lovat Tetis. Agamemnon blev förföljd av ständiga motgångar, under det att trojanerna hade lyckan med sig vid allt vad de företogo.

I spetsen för sin här nedrev Hektor grekernas vall, fyllde deras löpgravar och trängde under höga rop ända in i skeppslägret.

En mängd grekiska hjältar föllo för trojanernas svärd, och lika många sårade lågo kvar på stridsfältet, badande i sitt blod.

I denna nöd framträdde den erfarne gamle Nestor inför Agamemnon och rådde honom på det allvarligaste att försona sig med den vrede Akillevs.

"Må så ske, gubbe", svarade Agamemnon. "Jag nekar ej till att ditt råd är gott. Låt säga Akillevs, att jag vill giva honom riklig ersättning för den förolämpning han lidit, om han blott åter vill bliva vår vän och budsförvant. Tio talenter guld bjuder jag honom samt tolv par hästar. Sin slavinna Briseis må han få tillbaka. Om vi lyckas erövra Troja, så vill jag vid delningen av segerbytet fylla hans skepp till bredden med koppar och guld. Och komma vi hem igen till Mycene, så må han välja en av mina egna döttrar till maka."

Med stor förnöjelse avsände Nestor detta budskap till Akillevs. Odyssevs och Ajas voro sändebuden. Och med mycken enträgenhet sökte de förmå honom att försona sig med Agamemnon samt att åter deltaga i striden.

"Hektor rasar ibland oss med brinnande mordlust", sade Odyssevs, "våra skepp bliva kanske snart lågornas rov. Stå upp, Pelevs' son, och rädda dina landsmän från undergång! Endast du är mäktig därtill."

Men intet kunde röra Akillevs. Redan följande dag skulle hans skepp simma på Hellesponten, svarade han, och efter tre dagar ämnade han vara hemma. Aldrig mer ville han strida tillsammans med den förhatlige Agamemnon.

Patroklus i Akillevs' rustning.

Med djup bedrövelse mottog Agamemnon Akillevs' svar.

Striden rasade allt häftigare. Hektor hade antänt akeernas skepp. Agamemnon var nära att förlora modet och började tänka på flykt.

Men då uttänkte den ädle Patroklus en djärv räddningsplan.

Med strömmande tårar störtade han in till Akillevs, som ännu ej hade avseglat, beskrev det elände, som rådde i grekernas läger, och besvor honom att få utföra den plan han hade uttänkt till deras räddning.

Rörd av sin väns smärta bad Akillevs att få del av hans plan.

Patroklus omtalade nu, att han hade beslutat ikläda sig Akillevs' rustning, om han kunde få låna den, för att skrämma trojanerna, vilka, då de finge se rustningen, skulle tro att det var Akillevs, som bar den.

Sin vän Patroklus' böner kunde Akillevs ej motstå. Han lämnade honom rustningen och förmanade honom att bära den så, att Akillevs' ära därav ej bleve förringad.

Skyndsamt påsatte Patroklus den prydliga brynjan, som fästes med gyllene spännen. Bröstet täcktes av ett harnesk, prytt med glänsande bilder. Vid sidan hängde han sitt svärd av koppar, tog skölden på armen, tvenne spjut i handen och satte på huvudet den hästsvanssmyckade hjälmen.

Så utrustad besteg Patroklus stridsvagnen, dragen av Xantos och Balios, Akillevs' stridshingstar, vilka flögo framåt som susande pilar.

När trojanerna sågo Akillevs' glänsande rustning glimma i solen, betogos de av en sådan skräck, att de ej längre voro mäktiga att försvara sig. Följd av Akillevs' kämpar lyckades det Patroklus att jaga dem bort från akeernas skeppsläger och sedan vidare över slätten, varunder en mängd tappra trojaner föllo för hans hand. Och inom kort måste de genom vild flykt söka räddning och skydd inom sina fasta murar.

Till och med den tappre Hektor var färdig att följa de övriga på flykten. Men då viskade Apollon i hans öra uppmuntrande ord. "Styr din vagn mot Patroklus", sade han, "jag skall vara med dig och giva dig seger."

Hektor befallde nu sin körsven att driva hästarna in i grekernas läger.

Patroklus, som strax igenkände Hektor, sprang skyndsamt ur sin vagn, upptog en sten från marken och slungade den med sådan kraft mot Hektors körsven, att denne föll död till marken.

Nu uppstod en vild kamp mellan de båda hjältarna. Men Apollon stod på Hektors sida. Hektor blev därför den segrande. Efter väldigt kämpande lyckades han sticka sin lans i Patroklus' bröst, i det han utropade: "Se där, djärve Patroklus! Vad båtar dig väl nu Akillevs' lysande rustning, då gamarna skola bjudas på ditt kött?"

Med döende stämma svarade Patroklus: "Din segerglädje blir ej långvarig, stolte Hektor, du skall själv snart falla för Akillevs' egen hand." Och därefter utandades den ädle hjälten sin sista suck.

Akillevs' dyrbara rustning behöll Hektor som segerbyte. Men om Patroklus' döda kropp uppstod en väldig strid. Hektor ville, som han hade sagt, bjuda gamarna på den. Men Ajas och Menelaus lyckades slutligen rycka den ur hans händer, varefter de under djup sorg buro den till Akillevs' tält.

Akillevs' sorg.

Vid åsynen av sin väns blodiga lik överlämande sig Akillevs åt en hejdlös sorg. Han sönderrev sina kläder, strödde aska på sitt huvud och klagade så högt, att hans moder hörde det i sin grotta på havets botten. Rörd av hans jämmer steg Tetis då åter upp ur djupet och ilade till sin son för att meddela honom tröst i hans bedrövelse. Men Akillevs ropade, att endast hämnden kunde lindra hans smärta - hämnd på Hektor, som hade dödat hans käraste vän och sedan hade tagit hans härliga rustning. Hektors blod ville han gjuta och sedan dö.

Men hur skulle Akillevs kunna hämnas, då han ej mer hade några vapen? Jo, hans moder visste råd. Snabbt ilade hon till Hefaistos, smideskonstens gud, och beställde av honom en lika strålande rustning som den förra. Och själv bar hon denna till sin ännu veklagande son, varefter hon åter dök ned i havets djup.

Innan rustningen påsattes, hade dock Akillevs en helig plikt att fullgöra. Han hade att taga vård om sin väns livlösa kropp. Och med stor omsorg förrättade han denna kärlekstjänst. Den döde tvåddes i vin, smordes med kostbar olja, sveptes i linnekläder och lades på en bår, kring vilken Akillevs och hans svenner stodo som hedersvakt, så länge natten varade.

Akillevs' försoning med Agamemnon.

Vid morgonsolens första strålar iklädde sig Akillevs den nya rustningen, vilken lyste vida omkring lik månen på det blåa himlavalvet. Därefter begav han sig till akeernas läger och väckte med tordönsstämma de ännu slumrande kämparna.

Vid ljudet av Akillevs' röst uppstod hela hären och slöt sig tillsammans omkring den efterlängtade hjälten.

Fastän svårt sårade infunno sig även Odyssevs och Diomedes, stödda på sina lansar, och slutligen Agamemnon själv, också han sjuk efter nyss mottagna svärdshugg.

När alla voro samlade, talade Akillevs: "Greker, min vrede mot vår anförare har nu lagt sig. Låtom oss glömma det förflutna och hasta ut till strids! Mig lyster att pröva, om trojanerna hava håg att ännu rasta vid våra skepp."

Vid dessa ord skallade ett tusenfaldigt jubelskri genom luften. Men konung Agamemnon bjöd tystnad och förklarade, att han själv ville tala till Pelevs' son. Därpå vände han sig till Akillevs, erkände, att han hade förbrutit sig mot honom, och bad honom att få överlämna de böter han genom Odyssevs hade erbjudit.

Men Akillevs svarade, att allt var honom likgiltigt utom den hämnd han törstade efter.

Därmed åtskildes de församlade.

Men Briseis och alla skänkerna blevo förda till Akillevs' tält.

Hektor i Paris' borg.

Djupt grämde det Hektor, att hans broder Paris fortfarande höll sig undan från striden. Med tungt hjärta uppsökte han honom i hans yppiga palats för att söka väcka hans mod.

Sysslande med sin präktiga rustning satt Paris hos sin sköna gemål, då hans broder steg in. I kraftiga ordalag förebrådde Hektor honom hans feghet samt bad honom besinna, att det var för hans skulle kriget nu rasade kring Ilion. "Din plikt är det framför alla andras", sade han, "att kämpa för dina fäders borg, vilken nu hotas av flammande lågor."

Paris svarade: "Oemotståndligt är ditt mod, Hektor, som en bila av brons, och hårt är ditt tal. Men du tadlar mig icke orättvist. Vet dock, att det varit av sorg över Trojas öde, som jag hållit mig instängd, men att jag nu ämnar draga ut i striden, sedan min egen maka uppmanat mig därtill. Dröj blott en stund, tills jag pådragit min rustning, så vill jag följa dig till stridsplatsen."

När Paris hade lämnat rummet, utgöt Helena för Hektor sin sorg över att vara orsaken till all denna strid och jämmer. "O, att den förhärjande stormen hade slungat mig ut i det brusande havet, innan min moder hade fött mig!" klagade hon. "Jag hade då undgått det olyckliga ödet att bliva den föraktligaste bland kvinnor samt maka åt Paris, denne vankelmodige man, som varken hån eller harm kan giva mod i bröstet. Men sätt dig ned, min svåger", tillade hon, "och njut någon vila efter dina många mödor!"

Hektor svarade: "Väl menar du, Helena, men bjud mig ej att vila! Mana mig hellre att hasta till Trojas murar, där min återkomst med oro förbidas. Och påskynda även din make, så att han må följa mig till stridsfältet, sedan jag först gått att hälsa min dyra gemål, min jollrande son och mitt husfolk."

Och därmed lämnade Hektor sin sörjande fränka, den sköna Helena, och gick att uppsöka sin maka.

Hektor och Andromake.

När Hektor kom till sitt palats, fann han ej den han sökte. Hans trogna maka, Andromake, hade med sitt barn stigit upp i Ilions resliga torn för att åse den rasande striden.

Hektor skyndade ut ur palatset, ämnande sig upp till tornet, men på vägen mötte han sin maka, som kom springande emot honom, åtföljd av en tärna, vilken bar hennes och Hektors son, den späde Astyanax. Leende betraktade fadern sitt barn. Men Andromake fattade ömt hans hand och talade till honom under strömmande tårar:

"Fruktansvärda make, ditt mod dödar dig. Du förbarmar dig ej över din späde, jollrande son och ej över mig, din olyckliga maka, som snart blir änka. Men bättre vore för mig att få sjunka ner i Hades' rike än att skiljas från dig. Min fader och mina bröder hava stupat för Akillevs' hand, och min moder föll för Artemis' pilar. Du, min Hektor, är min fader, min moder, min broder och min blomstrande make. Bliv av förbarmande kvar hos mig i tornet! Gör icke ditt barn faderlöst, icke din maka till änka!"

Hektor svarade: "Djupt bekymrar mig ditt och vårt barns öde, älskade maka, men mitt mod, min ära och min faders frejdade namn förbjuda mig att fegt draga mig undan striden och därigenom bliva till spott och spe för Trojas kvinnor och män. En röst i mitt hjärta säger mig att den dag skall komma, då det heliga Ilion faller med Priamus själv och allt hans folk. Men icke är denna tanke så bitter, min maka, som den, att en kopparbepansrad akeer måhända en gång skall föra dig tårögd bort och tvinga dig att sitta i vävstolen bland trälande kvinnor och att gråtande hämta vatten åt grekiska herrar, vilka skola peka på dig och säga; "Se där Hektors gemål!" Hellre vill din make ligga begraven i jordens sköte än höra ditt skri, när du släpas bort som fånge till akeernas skepp."

Så talade Hektor och utsträckte därefter armarna mot sin son. Men barnet, som skrämdes av den kopparglänsande hjälmen och dess vajande plym av svartaste tagel, vände sig förfärat ifrån honom och lutade sig snyftande intill tärnans bröst.

Leende lyfte då fadern den blänkande hjälmen av sitt huvud, tog sonen i sina armar och kysste ömt hans rosiga kinder. Därefter bad han en brinnande bön, att Zevs och övriga gudar måtte taga hans son i sitt hägn och göra honom stark, modig och segerrik, på det att man en gång måtte säga om honom; "Se, han överträffar sin fader."

Akillevs åter i striden.

Aldrig hade Olympens gudar kraftigare givit sin närvaro till känna, än då Akillevs åter uppträdde på slagfältet.

Den fruktansvärde Ares' röst hördes ryta i de stormande vindarna. Zevs lät sin åska väldigt dundra från Olympens tinnar, Poseidon, havets behärskare, skakade jorden, så att hon skalv, och Hades själv sprang upp från sin tron, fruktande att jorden skulle rämna. Eris gick omkring bland de kämpande skarorna vid Trojas murar och utsådde split, under det att Hera och Pallas Atena stego ned för att bistå grekerna och Afrodite för att skydda sin älskling Paris, Priamus' son.

Härunder for Akillevs fram som ett retat lejon. Hans hästar travade över sköldar och lik, och hjulen på hans stridsvagn dröpo av blod.

De flyende jagade han ned i floden Skamander och störtade själv med svärdet i handen efter dem dit.

Men förbittrad över Akillevs' grymhet beslöt flodguden att straffa den förmätne krigaren. I ett nu lät han floden stiga över sina bräddar och kastade under dovt rytande de dödade upp på stranden, hotande att behålla den djärve Akillevs i sin kyliga famn.

På flodgudens bön antände Hefaistos träden kring stränderna, så att flammorna bredde sig som ett gyllene täcke över de svallande böljorna, och spärrade så uppgången till stranden.

I denna stund kände Akillevs äntligen sin egen vanmakt och började ropa till gudarna om förbarmande. Hefaistos släckte då på Heras befallning den eld han hade tänt, och Pallas Atena ryckte sin gunstling ur den vredgade flodgudens armar och lade honom oskadad på stranden.

Men hastigt reste sig Akillevs och började åter sitt rasande tåg genom fiendens skaror. Oräkneliga voro de trojaner, som föllo för hans svärd, och många blevo också fångna.

Länge spejade Akillevs' örnblick förgäves efter Hektor. Men slutligen upptäckte han honom och störtade fram emot honom med hämnlystnadens eld brinnande i sitt öga.

När Hektor såg den oemotståndlige hjältens hatfulla blick, greps han av dödsångest och sökte för första gången i sitt liv rädda sig genom flykt. Men snart var han nära att upphinnas av Akillevs. Liksom jakthunden förföljer den uppskrämda hjorten, så jagade Akillevs Hektor tre varv kring Trojas murar. Men då de fjärde gången kommo till Skamander, stannade Hektor och ropade till sin fiende:

"Nu flyr jag ej längre för dig, Pelevs' son. Min ära fordrar, att jag med dig vågar en kamp, på det att jag antingen må döda dig eller själv stupa för ditt svärd. Men låtom oss först inför gudarna svärja, att den av oss, som blir den segrande, ej skall misshandla den dödes kropp."

Med bister min svarade Akillevs: "Lika litet som ulven inlåter sig på överenskommelse med fåret, innan han uppslukar det, lika litet går jag in på någon överenskommelse med dig, min väns mördare."

Nu sammandrabbade de båda kämparna, och inom kort lyckades det Akillevs att stöta sitt spjut genom Hektors hals, så att Hektor på sina knän nedsjönk till jorden. Döende besvor han Akillevs än en gång att ej misshandla hans lik, men då Akillevs åter med hårda ord nekade att bifalla hans begäran, stammade han med svag röst: "Jag känner dig, Akillevs, och vet, att du är en järnhård man. Men tänk på mig, när Apollons pilar träffa dig vid den Skeiska porten!"

Med denna profetia på sina bleka läppar lutade Hektor sitt huvud mot sitt svärd och uppgav andan.

Den grymme Akillevs avtog nu den döde hans rustning, genomborrade hans hälar, trädde därigenom remmar, vilka han fäste vid sin stridsvagn, den han sedan besteg, varefter han körde runt omkring Trojas murar med liket släpande efter vagnen.

I Ilions torn satt Hektors åldrige fader, Priamus, med sin maka, Hekabe, och åsåg sin sons sorgliga öde. Och vida omkring hördes deras klagoskri.

"Hektor, Hektor, min son", ropade Priamus, "alla mina andra fallna söner glömmer jag för dig. O, att du hade fått dö i mina armar!"

I sitt palats satt Andromake flitigt sömmande, då hon fick höra klagoljuden från tornet. Med av oro klappande hjärta ilade hon dit. Men då hon genom torngluggarna fick se, hur hennes gemåls lik efter Akillevs' vagn släpades i stoftet till grekernas läger, föll hon vanmäktig ned och låg länge liksom död.

När hon slutligen kom till besinning igen, ropade hon gråtande: "Ve mig, arma, och dig, min olycklige make! Din kropp skall nu bliva förtärd av hundarna. Och din egen son skall nödgas tigga sitt bröd. Ve, ve, att vi alla blivit födda till olycka!"

Patroklus' likbegängelse.

Sedan Akillevs hade stillat sin törst efter hämnd, anställde han en högtidlig likbegängelse efter sin fallne vän Patroklus. Tjurar, får och svin slaktades, och en dyrbar sorgemåltid tillagades.

Akillevs' kämpar redde till åt sin herre ett stärkande bad och bådo honom vederkvicka sig därmed, innan måltiden började. Men Akillevs svor en dyr ed, att han ej skulle två blodfläckarna från sin kropp, förrän Patroklus' lik blivit bränt och en minnevård upprest till hjältens ära. Tysta satte sig då alla kämparna till bords och gingo därefter att njuta en välbehövlig vila.

Men i Akillevs' tält låg Patroklus ännu på bår, och strax utanför tältet, med ansiktet tryckt mot jorden, låg den dödade Hektor. Hellre än i tältet lade sig Akillevs på kiselstenarna vid havets strand.

Under det att han vilade där på sin hårda bädd, uppenbarade sig Patroklus för honom och bad honom att snart få bliva bränd, på det att han måtte finna ro i Hades. Han omtalade därefter, att även Akillevs snart skulle falla, och bad honom så ordna hans grav, att bådas deras ben där kunde vila tillsammans, "liksom vi tillsammans hava uppväxt i din faders boning", sade han och försvann i detsamma ur Akillevs' åsyn. - "Så leva då själarna ännu i Hades' rike!" utropade Akillevs, i det han sprang upp från sitt läger. Och skyndsamt började han ordna likbegängelsen. Redan i daggryningen hade Agamemnon låtit uppresa ett likbål, hundra fot i fyrkant. Det bars nu Patroklus på bår av sina stridskamrater. Hela den döda kroppen var betäckt med det hår, som hans vänner i sin bedrövelse över hans död hade ryckt av sig. Och hans huvud stöddes av Akillevs, som försänkt i djup sorg gick bredvid båren. Före liket kommo alla furstarna på sina vagnar, och efter det följde en tät massa av fotfolk.

Då detta tåg hade framkommit till bålet och liket blivit upplagt därpå, avklippte även Akillevs sitt långa, lockiga hår och lade det i den döde vännens hand.

Liket betäcktes nu med talg, för att det skulle brinna med klar låga, och omkring bålet ställdes krukor med olja och honung.

Därefter anställdes offer till den dödes ära. Med egen hand offrade Akillevs tolv fångna trojanska ynglingar och kastade dem sedan på bålet, på vilket också lades fyra hästar och tvenne av Akillevs' egna hundar.

Slutligen antändes bålet. Och därvid utropade Akillevs med dånande stämma: "Far med fröjd till Hades, Patroklus! Se, tolv offer förtäras nu av lågan. Men Hektor skall den ej förtära. Hundarnas byte skall han bliva."

När kropparna voro uppbrända, släcktes bålet med vin, och askan hopsamlades samt inlades i en urna av guld, som nedsattes i en gravhög, vilken sedan pryddes av en präktig minnesvård.

Kämpaspel.

Efter Patroklus' begravning anställde Akillevs högtidliga kämpaspel till den fallne hjältens ära.

Först företogos kapprännningar med vagnar. Akillevs deltog ej själv i detta spel, men fem andra furstar utförde det, bland dessa Menelaus och Diomedes.

På en gång bestego de fem furstarna sina vagnar, lyfte sina piskor, manade på hästarna och stormade fram i vinande fart. De körande stodo i vagnarna, vilka än rullade på marken och än lyftes långa stycken i luften av de i vilt sken framstörtande hästarna.

Till prisdomare hade Akillevs utvalt sin faders stridsbroder, den grånade Fenix.

Med sin av guld och tenn skimrande vagn, dragen av tvenne eldiga fålar, kom Diomedes först till målet och erhöll alltså första priset, bestående av en ung slavinna samt av en kopparkittel med handtag av guld. Även åt de övriga tävlande utdelades pris fastän mindre dyrbara. Och alla voro de skänkta av Akillevs.

Efter kappränningen kom knytnävskamp. Segrarens pris skulle nu bliva en mulåsna och den besegrades en pokal.

Tvenne unga kämpar ställde sig mot varandra. Knytnävarna smällde mot käkarna, och svetten droppade ned av de kämpandes anleten. Slutligen lyckades den ene giva den andre ett så kraftigt slag på kinden, att han föll till marken och måste av sina vänner, blodspottande och utmattad, bortföras från platsen.

Härefter kom brottning. Priset för den segrande i detta spel skulle bestå av tolv nötkreatur samt av en slavinna för den besegrade.

Nu var det Odyssevs och Ajas, som mätte sina krafter. Deras ögon flammade, det knakade i deras ryggar, och på sidor och skuldror syntes tydliga blodstrimmor. Snart lyfte Ajas Odyssevs högt upp i luften. Men i detsamma gav den listige Odyssevs sin motståndare med sin häl en stöt i knävecket, så att han föll baklänges omkull. I fallet drog han Odyssevs över sig, och ännu omslutande varandra rullade de båda i stoftet.

Under grekernas högljudda jubel ropade då Akillevs: "I ären båda segrare, jag belönar eder med samma pris!"

Nu följde målskjutning.

Tio yxor och tio bilor utsattes som pris åt de tvenne skickligaste skyttarna.

Vid masten av ett skepp fastbands en duva med ett fint snöre. Och den, som kunde skjuta denna duva, skulle bliva ägare av yxorna.

En ung kämpe framträdde och siktade med sin pil på duvan. Men han träffade endast tråden. Duvan, som nu blivit fri, svingade sig upp i luften. Hastigt fattade då en annan sin båge, sköt på den flygande duvan och träffade henne, så att hon död nedföll till marken.

Under mängdens bifallsrop mottog segraren yxorna, under det att den, som blott avskjutit tråden, fick nöja sig med bilorna.

Därefter frambar Akillevs själv en präktig lans, som Patroklus hade tagit som byte vid en av sina segrar. Denna nedlade Akillevs mitt i kretsen och uppmanade de tappraste hjältarna att i full rustning kämpa om densamma.

Ajas och Diomedes störtade då fram emot varandra. Ajas genomborrade Diomedes' sköld, och Diomedes måttade åt Ajas' hals. Men nu blevo akeerna så oroliga att de båda kämparna möjligen kunde döda varandra att de med våld skilde dem åt.

Diomedes erhöll dock segerlönen.

En med blommor sirad urna samt ett spjut infördes slutligen som pris åt de tvenne skickligaste i spjutkastning.

Då uppstod konung Agamemnon själv och erbjöd sig att tävla i detta spel med en ung fursteson. Men Akillevs sade:

"Väl veta vi alla, hur mycket du, konung Agamemnon, i detta spel överträffar alla andra hjältar. Tag därför utan tävlan det första priset, den blomsterprydda urnan, och lämna spjutet åt den unge furstesonen, som varit nog modig att vilja tävla med dig."

Agamemnon gjorde efter Akillevs' önskan, och därmed slutade kämpaspelen vid Patroklus' likbegängelse.

Akillevs och Priamus.

Efter kämpaspelens slut vederkvickte sig var och en med mat och sömn utom Akillevs; han kunde varken äta eller sova. Oroligt kastade han sig hit och dit på sitt läger och tänkte blott på sin döde vän.

Tidigt följande morgon uppsteg han från sin bädd, spände sina fålar för vagnen, fastband Hektors lik vid vagnssätet, så att det släpade på marken, och körde tre gånger omkring Patroklus' gravvård. Därefter kastade han av liket utanför sitt tält och lät det ligga på ansiktet i stoftet. Men Apollon själv skyddade den döde, så att intet skadade eller vanställde hans sköna kropp.

Många av Olympens övriga invånare kände också medlidande med Hektor och föreslogo, att man skulle stjäla den döda kroppen och i hemlighet lägga honom i jorden. Men Zevs förklarade, att hans vilja var, att Akillevs själv skulle lämna Hektor till hans fader. Han avsände därför gudarnas budbärarinna Iris till Tetis med den befallning, att hon skulle stiga upp till sin son och söka förmå honom att lyda denna hans vilja.

Den ömma modern inhöljde sig strax i en kolsvart mantel och ilade snabbt ur det böljande havet upp till sin son.

Försänkt i sorg och omgiven av gråtande vänner satt Akillevs i sitt tält, då hans moder trädde in.

Tetis tog plats bredvid sin son, smekte hans bleknade kind och talade till honom med mild stämma: "Ack min son, varför skall du låta sorgen så fräta din själ, då du vet, att du själv snart skall vandra samma väg som din vän? Och varför skall du längre, förledd av din vrede, behålla din dödade fiendes kropp? Till och med gudarna vredgas över denna din oförsonlighet. Och Zevs själv bjuder dig nu genom din moder att mot riklig lösen utlämna den dödade Hektor till hans fader."

Akillevs svarade: "Vare det så, moder, att den, som bjuder en antaglig lösen för Hektors lik, må taga det, eftersom det är Olympiernas vilja, att jag skall lämna det ifrån mig."

Samtidigt med detta samtal sände Zevs Iris till Priamus med uppmaning till honom att fara till Akillevs och utlösa sin döde son.

Med stor beredvillighet lydde den åldrige konungen denna maning. Han lät strax lasta sin vagn med de dyrbaraste saker, vilka han ville giva som lösen för sin son, och körde under nattens tystnad mitt igenom fiendens läger till Akillevs' tält. Hermes själv var med honom på färden och skyddade honom för allt ont.

När Priamus inträdde till Akillevs, låg denne sömnlös utsträckt på sin vilobädd.

Den grånade konungen steg dristigt fram till sin fiende, föll ned vid hans läger, omfamnade hans knän, kysste de händer, som hade dödat så många av hans söner, och talade så till honom:

"Gudalike Akillevs, jag kommer här till dig för att mot omätlig lösen friköpa min son Hektors döda kropp. Frukta gudarna, son av Pelevs, tänk på din egen gamle fader, som kanske snart blir barnlös, och hav förbarmande med mig! Och tänk även på vad jag lider i denna stund, då jag trycker till mina läppar den hand, som dödat de flesta av mina femtio blomstrande söner."

Akillevs, som blev rörd över den gamles ord, fattade honom milt vid handen och bad honom stiga upp. Men den gamle låg kvar under strida tårar. Akillevs grät också vid tanken på sin fader och på sin döde vän, och tältet genljöd av deras klagan.

Men hastigt sprang Akillevs upp som ett lejon ur sin kula. Åtföljd av sina vapenbröder begav han sig ut till Priamus' vagn för att se, vilken lösen han hade att bjuda. Och då han där fann de kostbaraste skatter och klenoder, vilka han strax lät införa i sitt tält, beslöt han att låta Priamus återfå sin sons lik.

Akillevs lät dock först två och smörja Hektors kropp, insvepte honom därefter i en dyrbar mantel och lade honom själv på en präktigt tillredd bädd. Och medan denna av hans män upplyftes på Priamus' vagn, ropade Akillevs sin väns namn och sade: "Patroklus, vredgas ej på mig över att jag nu lämnar din banemans lik åt hans fader! En härlig lösen har han givit därför. Och även du skall därav hava din andel."

Nu vände Akillevs åter till sitt tält och sade till Priamus:

"Se, gubbe, din bön är nu uppfylld! Jag har mottagit den lösen du medfört, och på en ståtlig bädd är din son lagd på din vagn. När morgonen randas, må du se honom och sedan med honom draga härifrån. Men låtom oss först stärka oss med mat och dryck! Då du kommit åter till din borg, har du tid nog att begråta din son. Och i sanning, han är värd dina tårar!"

Efter måltiden lovade Akillevs Priamus vapenvila under nio dagar, på det att han skulle med tillbörlig ståt kunna begrava Hektor. Och så snart morgonen grydde, åkte Priamus med det dyrbara stoftet åter till det sörjande Ilion, där sedan Hektors likbegängelse firades med samma högtidlighet som Patroklus'

Akillevs' död.

Trojas skyddsgud, Apollon, kunde ej förlåta Akillevs, att han hade dödat hans gunstling Hektor. I vrede beslöt han, att Akillevs med sitt liv skulle plikta för detta dåd. Och för Trojas vekligaste man, Paris skulle han falla.

Akillevs hade strax efter de nio dagarnas vapenvila begivit sig ut i striden igen och hade drivit trojanerna ända fram till den Skeiska stadsporten. Han beredde sig nu att med sin övermänskliga styrka avlyfta denna port från hakarna och på detta sätt insläppa grekerna i Priamus' stad.

Då ditkallade Apollon skyndsamt Paris och uppmanade honom att skjuta på Akillevs. Paris lydde uppmaningen, och styrd av Apollon träffade hans pil Akillevs i hälen, den enda punkt på hans kropp, som var sårbar.

Akillevs föll ned på jorden men var ännu ej död. Med vrede ryckte han pilen ur hälen, kastade den långt bort ifrån sig, lyfte sig med ett språng upp från marken och störtade sig än en gång in i striden.

Men ur den sårade hälen flöto strömmar av svart blod, och Akillevs' lemmar började bliva kalla och stela. Och snart nedsjönk han under rop på hämnd över trojanerna livlös till de övriga döda på slagfältet.

Med högljudd glädje uppmanade nu Paris sina landsmän att bemäktiga sig Akillevs' lik. Men Ajas och Odyssevs ställde sig på vakt omkring det och skrämde med sina framsträckta lansar var och en, som ville nalkas.

Under djup sorg nedförde akeerna de präktigaste träden från berget Ida och tornade därav upp ett väldigt bål. Därpå lade de slaktade offerdjur, många stupades dyrbara rustningar, guld och ädla metaller. De grekiska hjältarna avskuro sitt hår, och även Briseis, den trogna slavinnan, offrade sina gyllene lockar på sin herres bål.

Därefter utgötos många krukor med olja på den uppstaplade veden, ädla kryddor, vilka spredo en ljuvlig doft, ditlades samt ovanpå allt detta hjältens ännu i döden sköna kropp.

Uti en av guld och silver smidd urna nedsänktes sedan den oförfärade Akillevs' aska vid berget Segeion, nära Hellesponten, vid sidan av Patroklus' gravhög.

Ajas' död

Akillevs' sörjande moder, Tetis, bestämde, att hennes sons dyrbara rustning, vilken Hefaistos själv hade förärat honom, skulle tillfalla den, som tapprast hade försvarat hans lik mot trojanerna.

Ajas och Odyssevs tävlade om den ärorika belöningen, och var och en av dem ansåg sig hava största rättigheten därtill.

Slutligen bestämdes det, att Odyssevs skulle bliva den lycklige ägaren av rustningen.

Men detta grämde Ajas så djupt, att han blev vansinnig.

Med draget svärd störtade han om natten in bland de betande boskapshjordarna och nedhögg en mängd djur, troende att han stred mot sina fiender. Och därefter begick han i sin förvirring även många andra lika vanvettiga gärningar.

Då vanvettet hade lämnat honom, blygdes han över sitt tillstånd och beslöt att själv ända sitt liv.

En dag, när solens första strålar visade sig i öster, steg han upp på en kulle, stötte sitt svärd i marken med spetsen uppåt, lyfte sina händer mot den uppgående solen och bad sålunda:

"O, du härlige Foibos Apollen, som styr den glänsande solens vagn genom rymden, håll in dina tyglar, då du färdas över Salamis, och förkunna min åldrige fader och min olyckliga moder deras sons bittra öde! Farväl, Salamis, med dina blomstrande ängar! Farväl, Aten, med dina källor och floder! Faren väl, även I trojanska fält, och slut mig nu, o död, i dina armar!"

Med dessa ord störtade sig den tappre Ajas över sitt svärd och var ögonblickligen död.

Trojas intagande.

Striden om Troja hade nu fortgått i tio år. Paris, som varit orsaken till detta långvariga krig, hade fallit för greken Filoktetes' hand, och Helena hade blivit återgiven till Menelaus. Men ej kunde grekerna ändå sluta fred, förrän Ilions murar hade fallit. Gudarna hade ju bestämt, att den härliga staden skulle bliva intagen av de grekiska hjältarna. Åter och åter löpte dessa därför till storms mot dess fasta murar men alltid förgäves.

Då framträdde en dag än en gång den vise gamle siaren Kalkas och gav grekerna det rådet att uttänka någon list, varigenom staden kunde intagas. "Ty veten", sade han, "att I aldrig genom svärdet skolen lyckas att erövra den."

Den slugaste av alla hjältarna var Odyssevs, och det var också han, som nu uttänkte den list, som skulle göra slut på kriget.

På berget Ida växte några väldiga tallar. Dessa lät Odyssevs nedhugga samt av dem timra en så ofantlig häst, att dess buk kunde rymma hundra män. Då hästen var färdig, uppbrände grekerna sina tält, seglade bort med alla skeppen och dolde dem och sig själva bakom ön Tenedos.

Allt detta gjorde de för att inbilla sina fiender, att de hade uppgivit hoppet om stadens intagande och därför rest sin väg.

Endast Odyssevs och de övriga furstarna med sina män stannade kvar på lägerplatsen och gingo alla in i hästens buk.

När trojanerna märkte, att grekerna hade dragit sin väg, ilade gamla och unga bort till det övergivna lägret, och fingo där med djup förvåning se den jättestora trähäst, som grekerna hade kvarlämnat.

En ung grek vid namn Sinon hade av Odyssevs fått befallning att stanna kvar i närheten av hästen för att narra trojanerna att draga in den i staden. Själv hade Odyssevs lärt Sinon vad han skulle göra och säga.

När trojanerna hade samlat sig på lägerplatsen och som ivrigast funderade på vad hästen kunde betyda, smög Sinon fram ur vassen vid Skamander, där han legat gömd, och låtsade sig vilja fly av fruktan för trojanerna. Då några av dessa omringade honom och ämnade taga honom till fånga, föll han till marken och bad om förskoning samt berättade under hycklade tårar, att hans fiende Odyssevs hade velat taga hans liv och att det var därför han hade gömt sig i vassen.

Trojanerna erbjödo honom då strax en fristad i Troja, om han blott ville säga dem, vartill den stora trähästen var ämnad.

Sinon låtsade först, som om han ej på några villkor ville omtala detta, men slutligen lät han dock övertala sig därtill. Han sade, att hästen var ett försoningsoffer, helgat åt Pallas Atena, samt att grekerna hade byggt den så stor, för att den ej skulle kunna föras in genom Ilions portar. "Ty grekerna visste", tillade han, "att om trojanerna finge in hästen i sin stad, så skulle Pallas Atena därefter bliva stadens beskyddarinna, och den lyckan unnade de ej sina fiender."

Härvid började trojanerna högt jubla och förklarade, att de förvisso skulle taga in hästen i staden, hur detta än skulle gå till.

Men då framträdde en präst vid namn Laokoon och talade sålunda: "Olyckliga medborgare, tron I verkligen, att grekerna på allvar seglat sin väg? Kännen I så litet den sluge Odyssevs? Någon fara är fördold i hästen, varen vissa därpå, den är måhända någon krigsmaskin, som de i grannskapet lurande fienderna ämna föra fram mot vår stad. Mitt råd är, att I uppbrännen den hemska kolossen."

Därmed lämnade dem Laokoon och gick, åtföljd av sina söner, att offra åt sin gud, Poseidon, vid havets strand.

Ur havet uppkommo nu tvenne oerhörda ormar, vilka väsande utsträckte sina tungor mot de offrande och hastigt slingrade sig omkring de båda gossarna.

När fadern sökte hjälpa sina söner, anföllo ormarna även honom och sprutade över sina rov ett etter, som inom kort dödade dem alla tre.

Trojanerna sågo i denna hemska händelse ett straff för Laokoons tvivel. Och de beslöto nu att så snart som möjligt föra hästen in i staden.

Skyndsamt förfärdigades hjul, som sattes under hästen. Sedan slogs linor kring hans buk, varefter gamla och unga fattade i linorna och började draga.

På båda sidor om detta tåg gingo skaror av högtidsklädda gossar och flickor. Och alla sjöngo de under färden till staden heliga sånger till Pallas Atenas ära.

Genom någon av stadsportarna kunde de ej införa hästen, därtill var han alldeles för stor. En del av muren måste rivas, om han skulle komma in. Och när detta var gjort, fördes hästen under höga jubelrop in i staden och fram till Pallas Atenas tempel.

Men efter denna glada dag följde för Ilions invånare en förskräcklig natt. När dessa, tryggare än på många år förut, hade överlämnat sig åt sömnens vila, steg den listige Sinon upp på stadsmuren och gav med en brinnande fackla de utanför lurande grekerna ett tecken, att listen hade lyckats. Därefter öppnade han sakta en hemlig lucka i hästens buk och utsläppte de hundra beväpnade greker, som där legat dolda. Dessa begåvo sig nu till stadsportarna, nedhöggo väktarna och släppte in de plundringslystna skaror, som strömmade dit från skeppen.

Sinom gick omkring med brinnande facklor och tände eld på husen. Snart stod hela staden i ljusan låga, varunder den blodigaste strid utkämpades. Och med vilt raseri roffade de segrande grekerna åt sig allt vad de kunde rädda undan lågorna.

Konung Priamus hade med gemål och barn tagit sin tillflykt till det inre av palatset, där han bedjande kastat sig ned inför husaltaret. Här funno honom hans fiender och nedhöggo först hans barn inför hans ögon och sedan honom själv.

Priamus' gemål och många andra förnäma kvinnor från Troja, bland andra Andromake, blevo förda till grekernas skepp och medtagna till Grekland som slavinnor.

Blott några få trojaner lyckades komma med livet ut ur den brinnande staden. En bland dessa var den fromme Eneas. När han såg sitt hus antändas, lyfte han hastigt sin gamle lame fader, Ankises, upp på skuldrorna, fattade sin lill son Askanius vid handen, och kom med Afrodites hjälp lyckligt till havets strand, gick där med far och son ombord på sitt skepp och seglade bort ifrån Troja, som låg i ruiner.

8. Grekernas avfärd från Troja.

Redan morgonen efter Trojas intagande började grekerna bereda sig till avresa.

Först nedfördes till skeppen en mängd fångar - män och kvinnor -, vilka skulle medtagas som slavar, och därefter de omätliga skatter, som blivit tagna i den besegrade staden. Bland dessa var det så kallade palladiet, en helig bild av Trojas skyddsgudinna, Pallas Atena, vilken Odyssevs och Diomedes under kriget hade rövat från staden för att lättare kunna intaga denna.

Sist nedtågade de förnämsta hjältarna, var och in medförande någon av de furstinnor, som blivit gjorda till fångar. Och främst gick Menelaus, förande sin maka, den sköna Helena.

Efter Menelaus kom hans broder, konung Agamemnon, med Priamus' visa dotter, sierskan Kassandra. Därefter kom Odyssevs med Priamus' gemål, Hekabe, Diomedes med Priamus' yngsta dotter Plyxena samt Akillevs' unge son Neoptolemus med Hektors maka Andromake.

Alla kvinnor gingo bleka och tårlösa framåt utom den åldriga Hekabe. Under höga jämmerskri avslet hon sitt gråa hår och ropade namnet på sin lille sonson Astyanax, vilken hon nyss sett nedstörtas från muren.

Med nedböjt huvud och av blygsel rodnande kinder följde Helena sin rätte make till hans skepp. Och knappast voro de komna ombord, förrän hon kastade sig på knä och anropade honom om förlåtelse för allt det lidande hon hade berett honom och hans land.

Den ädle Menelaus lyfte henne upp i sina armar, skänkte henne sin förlåtelse och besvor henne att blott tänka på den lyckliga framtid, som åter väntade dem.

Högljudd glädje rådde nu bland de segerstolta grekerna. Rika måltider anrättades, och mitt i laget satt en son av Apollon, som i sköna sånger påminde dem om deras yppersta hjältes - Akillevs' - ärorika bragder.

När dagen var till ända och var och en låg slumrande på sitt läger, fick Akillevs' son, Neoptolemus, en uppenbaralse i sömnen. Akillevs kom själv till honom och gav honom faderliga råd och förmaningar samt sände den hälsningen till Agamemnon, att han före avresan skulle offra det skönaste av allt det byte, som tagits i Troja, på det att han - Akillevs - också skulle kunna fröjda sig över Trojas fall och få känna sig fullt lycklig.

Då Neoptolemus följande morgon framförde denna hälsning, beslöt Agamemnon strax att åtlyda den fallne hjältens vilja. Och som intet av allt det byte de fått var skönare än Priamus' yngsta dotter, Polyxena, var det hon, som blev utsedd till offer.

Den unga jungfrun var villig att giva sitt liv. Då offeraltaret var uppfört vid Akillevs' gravvård, framträdde konungadottern självmant till altaret, fattade en tveeggad kniv, som låg bland offerredskapen, och stötte den utan en suck i sitt hjärta, varefter hon föll död ned vid altarets fot.

I samma ögonblick jämnade sig havets böljor till en spegelklar yta. Alla förstodo då, att Akillevs var nöjd med offret, och den gamle Nestor rådde sina landsmän att anträda hemfärden.

Med glädje åtlyddes detta råd. Skyndsamt lossades linorna, som höllo skeppen kvar vid land, seglen hissades, och under böner till gudarna om en lycklig färd styrde de segersälla grekerna mot sitt hemland.

----

Många voro de hjältar, som under de tio krigsåren hade ådragit sig gudarnas misshag. Till straff härför fingo dessa under hemresan kämpa mot de största faror och svårigheter. Flera skepp förgingos helt och hållet, och blott några få hjältar, bland vilka märkas Nestor, Diomedes och Neoptolemus, kommo utan svårare äventyr till sitt land igen.

9. Agamemnons återkomst.

För konung Agamemnon gick hemresan till en början både fort och väl. Men snart uppkom en svår storm, vilken slutligen drev hans skepp söder ut till konung Egistus' rike. Här kastade han ankar i en lugn havsbukt och beredde sig att invänta gynnande vind.

Under tiden fick Agamemnon veta, att Egistus ej var hemma utan i Mycene, där han hjälpte Klytemnestra att i hennes gemåls frånvaro styra riket.

Glad över att hans maka ej ensam behövt bära regeringsomsorgerna styrde Agamemnon åter med god vind mot hemmet och landsteg kort därefter vid dess kust.

Sedan han åt Poseidon hade offrat ett rikligt tackoffer för en lycklig resa, mottog han konung Egistus, som i spetsen för en stor folkskara infann sig för att hälsa honom välkommen.

Hjärtligt tackade Agamemnon Egistus för det bistånd han hade lämnat hans maka samt frågade efter hennes befinnande, då i detsamma också drottningen infann sig, iklädd sin dyrbaraste skrud samt åtföljd av alla sina tärnor.

För att betyga konungen sin vördnad kastade hon sig ned för hans fötter och försäkrade honom samtidigt om sin varma kärlek.

Men i själva verket kände Klytemnestra blott hat till sin gemål och önskade av hjärtat att så snart som möjligt bliva av med honom för att sedan få gifta sig med Egistus.

När Agamemnon också hade hälsat på sina kära barn, Elektra, Krysotemis och Orestes, bjöd honom Klytemnestra med kärleksfulla ord, att han skulle uppfriska sig med ett stärkande bad, som hon hade låtit tillreda åt honom. Konungen tackade sin maka för hennes ömma omsorg och gick utan några onda aningar in i badrummet. Men knappast hade han stigit ned i badet, förrän Klytemnestra och Egistus störtade fram från ett hörn i rummet, där de stått gömda, och genomborrade den värnlöse konungen med sina dolkar.

Strax därefter mördade de också Kassandra, som ensam och sorgsen irrade omkring i konungaborgens dunkla salar.

Egistus lät nu sina vilda krigarskaror rycka in i staden och befallde dem att nedhugga var och en, som vågade visa något missnöje över det begångna mordet.

10. Orestes' hämnd.

Elektra, konung Agamemnons äldsta barn, fruktade med skäl, att hennes tolvårige bror Orestes också skulle bliva mördad. Hon sände därför i hemlighet bort honom till en konung vid namn Strofius, vilken sorgfälligt uppfostrade honom tillsammmas med sin son Pylades.

Mellan Orestes och Pylades uppstod strax den ömmaste vänskap. Tidigt svuro de varandra trohet i lust och nöd.

Så snart de voro fullväxta, kommo de överens om att draga till Mycene för att hämnas Agamemnons död.

Då de hade anlänt till det kungliga palatset, gåvo de sig tillkänna för Elektra och kommo genom hennes bistånd in i drottningens gemak. Här dödade de Lytemnestra, och strax därefter nedhöggo de hennes make, konung Egistus, på samma plats, där Agamemnon några år förut blivit mördad i badet.

Men knappast var modermordet begånget, förrän Orestes fattades av de rysligaste samvetskval. De vredgade hämndgudinnorna, erinnyerna, förföljde beständigt modermördaren med facklor i händerna och väsande ormar inflätade i sitt svarta hår. Ingenstädes fann han ro eller vila.

Slutligen tillsade honom Apollon genom oraklet i Delfi, att om han kunde föra systern från Taurien till hennes land, så skulle han finna ro i sin själ.

Åtföljd av Pylades begav Orestes sig strax till Taurien. Och som han visste, att Artemis var syster till Apollon, trodde han gudens mening vara, att han skulle bortföra Artemis' bildstod, som fanns i Taurien.

Orestes och Pylades sökte då att bemäktiga sig bildstoden men blevo för detta brott tagna till fånga och dömda att offras på Artemis' altare.

Prästinnan stod redan färdig att smörja offren för offrandet, då hon fick höra Orestes utropa: "O, så här offrades också min syster Ifigenia i Aulis!"

Bestört över dessa ord frågade honom prästinnan, varifrån han var och vem som var hans fader. Och då hon fick veta, att han var son till Agamemnon, föll hon i hans armar och omtalade, att hon var hans syster Ifigenia samt att hon framför allt annat önskade att komma åter till sin faders rike.

Nu äntligen förstod Orestes, att oraklet hade rått honom att hemföra sin egen syster och ej Apollons. Och med glädje togo de båda vännerna Ifigenia i sitt beskydd och flydde med henne på gudarnas befallning till det älskade fäderneslandet, där Orestes sedan med lugn och lycka i många år satt på sin faders tron.

11. Odyssevs' hemfärd.

Odyssevs' strid med cikonerna.

Odyssevs hos Lotofagerna.

Odyssevs hos Polyfem.

Odyssevs hos Eolus.

Odyssevs i lestrygonernas land.

Odyssevs i Circes palats.

Odyssevs i Hades' rike.

Sirenerna.

Skylla och Karybdis.

Odyssevs på Trinakia.

Odyssevs i Kalypsos grotta.

Telemakus söker sin fader.

Odyssevs i feakernas land.

Odyssevs' återkomst till Itaka.

Odyssevs' strid med cikonerna.

På samma gång som de övriga hjältarna lämnade Oydssevs Ilions kust, även han under bön till gudarna om en lugn och lycklig hemfärd. Men Poseidon, som var grekernas fiende och som särskilt hatade Odyssevs för hans listiga sätt att intaga Troja, beslöt, att Odyssevs' bön ej skulle bliva hörd.

Inom kort blevo Odyssevs' skepp skilda från de övriga samt av en häftig storm drivna till Tracien. Vid kusten låg en stad, bebodd av ett folk benämnt cikoner. Här landade Odyssevs, drev bort cikonerna och plundrade deras stad.

Odyssevs' män gjorde sig nu glada dagar. De slaktade och åto cikonernas oxar, får och getter, drucko ur deras vin och ville ej lyssna till Odyssevs' maning att fortsätta färden.

Cikonerna, som hade tagit sin tillflykt till det inre av landet, skaffade sig emellertid hjälp och kommo snart åter till sin stad med en krigshär.

En häftig strid uppstod. Cikonerna segrade. Sjuttio greker blevo kvar på slagfältet. Och med de övriga måste Odyssevs skyndsamt begiva sig av från Tracien.

Odyssevs hos lotofagerna.

Den vrede Poseidon sände Odyssevs åter en storm. I nio dagar drevo skeppen framåt utan att kunna styras. På tionde dagen nådde de äntligen en strand.

Det var till Libyens - Afrikas - kust Odyssevs nu kom. Här gick han i land för att hämta friskt vatten och några män utsändes för att speja. Dessa upptäckte att landet hörde till lotofagerna, ett folk som hade fått sitt namn därav, att dess föda bestod av en frukt, benämnd lotus. Denna frukt var söt som honung och hade även den egenskapen att ingiva glömska.

Lotofagerna bjödo nu Odyssevs' män att äta av deras lotus. Männen åto och glömde därmed bort Odyssevs, skeppen, hemfärden och allt, som hade hänt dem. De tänkte blott på att äta lotus och ville ej längre följa Odyssevs. Med våld måste han föra dem ombord på skeppen.

Odyssevs hos Polyfem.

Med bekymrat hjärta seglade Odyssevs vidare och kom till cyklopernas land. Cykloperna voro enögda jättar, som bodde var för sig uti välvda klippgrottor i bergen. De varken plöjde eller sådde men fingo ändå av den fruktbara jorden allt vad de behövde.

Strax utanför det berg, i vilket cykloperna hade sina grottor, låg en liten ö i havet, på vilken talrika hjordar av vilda getter betade. Dit kommo Odyssevs' skepp under en mörk natt. När morgonen inbröt gingo Odyssevs och hans män ut på jakt, sköto en mängd getter och beredde sig av dessa en festmåltid. Vin hade de ännu kvar i sina krukor.

Då de sålunda hade förplägat sig, seglade de till berget, där cykloperna bodde, och åtföljd av tolv kämpar begav sig Odyssevs i land. De övriga stannade kvar på skeppen. Matsäck hade Odyssevs med sig och därjämte vin i en lägel.

Sedan männen grundligt sett sig omkring på berget, stego de in i en stor grotta. Men grottans ägare Polyfem var ej hemma. Han hade följt sin boskap ut på betesmarken.

Med nyfikna blickar betraktade männen hålan. Runt omkring väggarna stodo korgar med ost samt en mängd byttor och andra kärl. Lamm och killingar funnos också där inne.

Polyfems objudna gäster slogo sig nu till ro i grottan, gjorde upp eld på spishällen och togo för sig av den välsmakande osten. Men snart blev det slut på deras ro. När det började mörkna, återkom Polyfem med sin boskap, och han hade även med sig en vedbörda, vilken han utanför hålan kastade av sig med sådant dunder, att grekerna av skräck gömde sig i grottans hörn.

Därefter drev Polyfem boskapen in i hålan och stängde till dörröppningen med ett väldigt klippstycke. Sedan mjölkade han korna, drack ur några kannor av mjölken och förvarade den övriga i de kärl, som funnos samt gick till spisen för att göra upp eld. Men nu märkte Polyfem, att detta redan var gjort, och började förstå att någon hade varit där. Snart upptäckte han de förskrämda grekerna och röt åt dem, att de skulle bekänna, vilka de voro samt vad de hade i hans grotta att göra.

Odyssevs steg då dristigt fram, omtalade, att de voro greker stadda på hemväg från Troja, och bad honom i Zevs' namn om gästvänskap.

Men Polyfem, som varken fruktade gudar eller människor, grep strax med sin ena jättehand tvenne av Odyssevs' män och slog dem till marken som valpar.

En grekisk skald, Homerus, beskriver denna illgärning sålunda:

Han slog dem, så ut flöt hjärnan på marken och fuktade jorden.  
Därpå han lem från lem dem skar och beredde sin måltid.  
Frossade sen, bergslejonet lik, och slök ej allenast 
innanmäte och kött men jämväl de märgiga benen.

När jätten var mätt, sträckte han ut sig till hela sin längd på golvet i grottan och föll i djup sömn.

Gärna hade Odyssevs nu stött sitt svärd i jättens bröst, men hur skulle då Odyssevs och hans män hava kommit ut? Ingen annan än Polyfem själv kunde vältra undan klippstycket från dörröppningen.

Följande morgon spisade Polyfem till frukost åter två greker, drev därefter ut sina kor och satte klippstycket för ingången.

Hela dagen funderade Odyssevs på hur han skulle komma ut ur hålan. Slutligen uppgjorde han en listig plan.

När Polyfem kommit hem i skymningen och till kvällsvard hade förtärt ännu två greker, fyllde Odyssevs en stor skål med vin, lämnade den till Polyfem och sade: "Var god och smaka på vad vi ha att bjuda, Polyfem! Vin är nyttigt på människokött."

Cyklopen drack med begärlighet och bad Odyssevs giva honom mer. Tre gånger fyllde Odyssevs skålen, och varje gång drack jätten ur den ända till sista droppen.

Av allt detta vindrickande blev Polyfem slutligen så mild till sinnes, att han lovade Odyssevs en värdefull gästskänk, om denne blott ville säga honom sitt namn.

Odyssevs svarade:

"Ingen jag kallas, ty så mig benämnde fader och moder."

"Nåväl", svarade cyklopen, "eftersom du sagt mig detta, så vill jag som gästskänk giva dig det löftet att ej äta upp dig, förrän jag förtärt alla dina kamrater."

Därmed föll jätten i sömn.

Nu tog Odyssevs fram en järnstör, som han förut hade tillspetsat, höll den i elden, så att den blev glödande, och borrade den därefter in i cyklopens enda öga, vilket satt mitt i pannan.

Cyklopen for härvid upp och skrek så högt av smärta, att alla granncykloperna samlade sig utanför och frågade vad som var på färde.

"Vill någon mörda dig, Polyfem, eller göra dig någon annan skada?" sporde de.

"Ingen vill mörda mig, Ingen vill göra mig skada", skrek Polyfem.

"Nå, då har väl Zevs sänt dig någon sjukdom", svarade grannarna, "och en sådan kan endast han bota."

Därmed gingo de sin väg.

Den blinde cyklopen tänkte nu endast på hämnd. Trevande sig fram till dörren, bortvältrade han klippstycket och satte sig mitt i dörröppningen i avsikt att klämma ihjäl var och en, som vågade försöket att gå ut.

Medan Polyfem sov, hade emllertid Odyssevs bundit tillsammas alla de ulliga gumsarna, tre och tre, samt under buken på den mellersta i varje rad fastbundit en av sina män.

Åt sig själv hade han gömt den största och bästa av alla gumsarna. Under dennas buk hängde han sig och höll sig fast i den yviga ullen.

När gumsarna nu trängde sig ut genom dörren, strök Polyfen över ryggen på var och en av dem, innan han släppte dem. Den största höll han längst kvar, klappade honom och sade:

"Store gumse, varför går du i dag sist, du, som eljest brukar gå i spetsen för de andra? Är du kanske bedrövad över den olycka, som hänt din herre. O, att du kunde säga mig, i vilken vrå den skändlige Ingen har gömt sig, så att jag finge krossa honom mot klippan!"

Därefter släppte han ut även den gumsen, och därmed voro Odyssevs och de sex män han hade kvar räddade.

Så snart Odyssevs kommit ut ur hålan, löste han sina kamrater och tog dem med sig till skeppen, där de alla med glädje blevo mottagna av de män, som där väntade dem.

Gumsarna togos också med, och den största gumsen offrades strax som ett tackoffer till gudarna för den lyckliga räddningen ur cyklopens håla. Därefter hissades seglen, och Odyssevs styrde åter ut till havs.

Nu först märkte Polyfem, att han var narrad av den listige greken. Och med vilt raseri fattade han ett klippstycke och kastade det efter Odyssevs' skepp. Dessa voro nära att kantra av det väldiga vågskvalpet men blevo dock ej skadade.

Nu ropade Odyssevs till cyklopen: "Polyfem, om någon dödlig skulle fråga dig, vem det var som stack ut ditt öga, så kan du tala om, att det var Laertes' son Odyssevs från Itaka."

Då utropade cyklopen med stor ångest: "Ve mig, nu först kommer jag ihåg, att en siare en gång förkunnat mig, att en grek vid namn Odyssevs skulle beröva mig min syn! Men ej kunde jag väl tro, att denne lille pyssling kunde vara han!"

Därpå sträckte han sina händer mot himmeln och bad till sin fader Poseidon sålunda:


"Hör mig, jordomfamnande gud, hårsvarte Poseidon!
Är jag för visso din son och du säger dig vara min fader,
låt ej Laertes' son Odyssevs hinna sin hembygd!
Dock om hans öde det är att skåda denna och vända
hem till sitt höga palats och fädernejorden tillbaka,
giv att han sent, olycklig och alla kamrater berövad,
kommer på främmande skepp och  finner elände i huset!"

Efter denna bön, slungade Polyfem åter ett klippstycke ut i havet, så att skummet stod högt mot skyn. Men även denna gång undgingo Odyssevs' skepp att bliva krossade.

Poseidon vågade ej för de övriga gudarna låta Odyssevs förgås. Men sedan han hade fått veta, hur mycket ont Odyssevs hade gjort hans son Polyfem, förföljde han honom med än större vrede än förut.

Odyssevs hos Eolus.

En gudarnas tjänare vid namn Eolus var satt till härskare över vindarna och bodde på en ö, vilken simmade på böljorna.

Efter flera dagars motvind landsteg Odyssevs med sin flotta på denna ö och blev mottagen med stor gästvänlighet av Eolus i hans strålande palats.

När Odyssevs efter en månads gästande hos Eolus åter skulle fortsätta sin färd, fick han som avskedsgåva en svällande säck med tillsägelse att ej öppna denna förrän vid hemkomsten till Itaka.

I säcken, som var gjord av en stor tjurhud, hade Eolus instängt alla de vindar, som brukade blåsa över jorden, och själv fastband han säcken med glänsande silversnören vid Odyssevs' skepp så starkt, att ej en enda fläkt skulle kunna tränga sig ut ur den.

Endast Zefyr, västanvinden, lät han vara fri samt gav honom befallning att föra Odyssevs' skepp till Itakas kust.

I nio dygn seglade nu Odyssevs med god vind mot sitt hemland. På tionde dagen såg han Itakas strand framskymta, och överväldigad av glädje liksom av trötthet lade sig Odyssevs en stund till vila och föll i djup sömn.

Odyssevs' män, som länge hade undrat vad den märkvärdiga säcken möjligen kunde innehålla, beslöto nu att under sin herres sömn stilla sin nyfikenhet.

Försiktigt upplöste de silversnöret, men, se, i samma ögonblick flögo alla vindarna ut ur säcken! Odyssevs vaknade av vindarnas vilda tjutande, då de fattade tag i seglen och med dånande fart vände skeppen, vilka ofördröjligen vräktes tillbaka till Eolus' ö.

Djupt bedrövad gick Odyssevs åter upp till Eolus och bad honom om hjälp mot de lössläppta vindarna. Men Eolus svarde: "Olyckliga människa, uppenbarligen är du förföljd av någon gud, ej vågar jag då än en gång bistå dig. Gå bort från mitt hus!"

Odyssevs i lestrygonernas land.

Sedan Odyssevs åter i sex dagar hade drivit omkring på havet, kom han långt upp i norr till ett land, där dagarna voro långa och nätterna korta och ljusa.

Här bodde lestrygonerna, ett jättefolk som lika gärna spisade människor som fisk.

Odyssevs sände några män upp i land för att speja, och snart mötte dessa en jungfru, vilken var så stor, att de själva bredvid henne togo sig ut som dvärgar.

Vänligt bad jungfrun männen följa henne till konungens, hennes faders, palats. Här mottogos de av drottningen. Men vid hennes åsyn grepos nämnnen av fasa. Ty drottningen var så lång, att hon nådde ända upp till den högsta bergspetsen.

Drottningen ropade sin gemåls namn. Konungen kom strax ut. Men i stället för att hälsa grep han genast en av främlingarna och befallde sin dotter att skyndsamt tillreda denne till aftonmåltid.

Med stor förfäran flydde de övriga spejarna till skeppen, vilka skyndsamt gjordes segelfärdiga. Men lestrygonerena slungade klippstycken efter dem, så att alla skeppen blevo krossade utom Odyssevs' eget, vilket, bemannat med endast fyrtiofyra män, åter drevs mot söder.

Odyssevs i Circes palats.

Det räddade skeppet fortsatte sin färd och landade slutligen vid en ö.

Här bodde i ett skönt palats av huggna stenar solgudens dotter Circe, vilken var så kunnig i trolldom, att hon, när det behagade henne, kunde förvandla människor till djur.

Odyssevs sände som vanligt några män före sig upp i landet för att bespeja det.

Circes palats bevakades av lejon och vargar, vilka vänligt viftande på svansen kommo emot spejarna. Men dessa lejon och vargar voro människor, som Circe hade förvandlat till djur.

När spejarna sågo, att icke ens rovdjuren här voro farliga, gingo de dristigt in i palatsets förgård. Endast en man stannade utanför. Circe kom dem vänligt till mötes, slog upp de guldglänsande dörrarna och bjöd dem stiga in i hennes salar.

Nu tillblandade hon åt dem en dryck av vin, mjöl, riven ost, gröngul honung och saft av hemliga örter. Männen tömde välkomstbägaren, och i detsamma blevo de alla förvandlade till svin samt av trollkvinnan insatta i svinstian.

Sin tanke och sitt förstånd hade de alla kvar och ledo därför de svåraste kval.

Mannen, som ej hade gått in, skyndade nu till skeppet och berättade gråtande vad som hänt. Och strax begav sig Odyssevs av till palatset. På vägen dit mötte han Hermes, som i en skägglös ynglings skepnad på det allvarligaste varnade honom för att gå till Circes palats. "Det kommer att gå dig, som det gått dina män", sade han, "kasta dig ej i olyckan!" Men då Odyssevs omtalade, att han ville befria sina män, sade Hermes: "Nåväl, gå! Men se här, tag först in ett medel, som skyddar dig för trolldryckens verkningar!" Därmed lämnade han Odyssevs en ört, som denne genast förtärde, varefter han fortsatte sin väg till palatset.

Även Odyssevs blev av Circe mottagen med den mest inställsamma vänlighet. Hon förde honom fram till en gyllene tron, satte själv en pall under hans fötter och bjöd honom därefter välkomstbägaren.

Men hur förvånad blev ej trollkvinnan, då hon märkte, att drycken ej gjorde verkan, och hur förfärad, då Odyssevs nu gick emot henne med draget svärd, låtsande sig vilja giva henne dödshugget! Med ett anskri föll hon ned till hans fötter, i det hon ropade: "Ve, ve! Vem är du, väldige, som min trolldryck ej har kunna förvandla? Är du Odyssevs, den sluge hjälten, så stick ditt svärd i skidan, och låtom oss bliva vänner!"

Men Odyssevs svarade: "Ej kan jag bliva vän med dig, som har ett falskt hjärta och blott önskar vålla min ofärd."

Circe svor då, att hon intet ont skulle göra Odyssevs, varefter denne lovade att stanna hos henne till solens nedgång.

Circe befallde då fyra nymfer att betjäna Odyssevs. Den ena betäckte hans tron med pupurdynor, en annan ordnade det silverbord, vid vilket han skulle intaga sin middag, den tredje tillblandade vinet i guldbägaren, och den fjärde tillredde åt honom ett bad, doftande av välluktande kryddor.

När Odyssevs kom från badet, inbars en läcker måltid. Men Odyssevs rörde den ej. "Hur kan du begära, att jag skall hava lust att äta", sade han till Circe, "så länge du kvarhåller mina kamrater förvandlade till svin i din stia?"

Circe gick då till stian med sitt trollspö i handen, drev ut alla de förtrollade svinen och förvandlade dem till människor igen.

Odyssevs och hans män ville nu resa vidare. Men med kärleksfullt våld kvarhöll Circe dem ett helt år i sitt palats.

Då detta år var gånget, förklarade Odyssevs åter, att han ville lämna förtrollerskans ö. Och nu svarde hon honom sorgset, att hon ej längre med våld ville kvarhålla honom. Han finge resa, men ett fordrade hon: han skulle, innan hon på allvar släppte honom, göra ett besök i de dödas rike för att där av den gamle siaren Tiresias taga reda på sina kommande öden.

Odyssevs blev djupt bedrövad, ty han fruktade att inträda i de dödas land, och han försäkrade Circe, att han dessutom ej visste vägen dit.

Men Circe svarade: "Var icke bekymrad, Odyssevs! Spänn blott dina segel, så skall nordanvinden sedan föra ditt skepp till den rätta stranden."

Under bittra tårar av fruktan och sorg följde Odyssevs Circes råd och styrde mot okända kuster.

Odyssevs i Hades' rike

Nordliga vindar drevo nu Odyssevs' skepp till världens ända, ett lågt kustland som aldrig belystes av solens milda strålar. Här låg Hades' rike, de dödas boning.

Circe hade rått Odyssevs att, så snart han kom i land, offra för de döda. Han gjorde så. I en grop, som han grävde i jorden, utgöt han drickoffer samt offrade även tvenne svarta får, vilkas blod rann ner i gropen.

Nu närmade sig siaren Tiresias, drack av offerblodet och började därefter förkunna Odyssevs, vilka öden han hade att vänta.

"Den vredgade guden Poseidon skall lägga många hinder i vägen för din hemkomst", sade han; "slutligen skall du dock lyckligt nå hemmet men på det villkor, att du och dina män avhållen eder från att röva de åt solguden helgade hjordarna, som I skolen möta på eder väg. Om I rören ett enda av dessa djur, skola alla dina män förgås och du själv på ett främmande skepp bliva vräkt till hemmets kust. Ditt hus skall du vid hemkomsten finna i skändliga mäns våld, men då du lyckats döda dessa och därefter har offrat hundra djur åt gudarna som tackoffer, så skall du i ro invänta din död vid hög ålder.

Efter att hava lyssnat tilll denna spådom önskade Odyssevs få tala med sin moder, som han såg bredvid offerhålan. Men Tiresias sade: "Bjud henne dricka av offerblodet, eljest kan hon ej igenkänna dig!"

Därefter försvann Tiresias, och Odyssevs lät sin moder dricka av offerblodet. Strax kände hon igen sin son och utropade med stor förvåning: "Min son, hur är det möjligt, att du levande kommit in här i de dödas rike? Varför har du ej återvänt till din sörjande maka och din son?"

Odyssevs svarade: "O moder, ej är det av fri vilja jag begivit mig hit ned. Ännu irrar jag omkring på haven utan att kunna nå mitt hemland. Säg mig, moder, vad du vet om min maka och mitt barn!"

Modern omtalade nu, att den trogna Penelope natt och dag begrät sin make samt att hon ständigt var plågad av en stor skara djärva friare, som hade slagit sig ned i hennes palats för att söka tvinga henne att gifta sig med någon av dem. Men Penelope, som alltid hoppades, att hennes make ändå en gång skulle återkomma, förklarade, att hon ej ville göra sitt val, förrän den väv var färdig, som hon höll på att väva, och på det att detta aldrig måtte ske, rev hon upp om natten det hon hade vävt om dagen.

"Din son Telemakus är den, som styr i landet", tillade modern, "och hans trogna vän och uppfostrare, Mentor, är hans stöd och rådgivare. Men mig har den tärande längtan efter min son redan för länge sedan lagt i graven."

Med sorgset hjärta öppnade Odyssevs sina armar för att sluta modern i sin famn. Men i detsamma var hon försvunnen ur hans åsyn.

Andra skuggor framträdde i stället, drucko av blodet och talade till Odyssevs, bland dessa konung Agamemnon, som med bedrövelse förtäljde Odyssevs om sin skändliga död och bittert beklagade sitt öde.

Akillevs, vilken vid Patroklus' sida också visade sig, förklarade sorgset, att han hellre ville arbeta som den ringaste träl på jorden än vara konung i Hades' rike. Dock upplivades hans sjunkna mod, då Odyssevs berättade honom om hans sons bedrifter. Med stolta steg gick hans hjälteskugga framåt över slätten och försvann i mörkret.

Den ena skuggan efter den andra av fallna hjältar visade sig sedan, Men en av dessa vände sig strax om och försvann, då han igenkände Odyssevs. Denna skugga var Ajas, som ej ens i döden kunde glömma den oförrätt han hade lidit på jorden.

Slutligen lämnade Odyssevs dödens hemska boning, gick ombord på sitt skepp och hamnade åter vid Circes ö.

Sirenerna.

Åtföljd av sina tärnor kom Circe själv högtidsklädd ned tills stranden för att mottaga Odyssevs samt för att även säga honom farväl, ty enligt hennes löfte fick han nu tillåtelse att resa vidare. Men innan de skildes, ville hon giva honom några goda råd och förmaningar.

"Du kommer snart till sirenernas ö", sade hon, "och där blir ditt liv utsatt för en stor fara. Men om du blott lyder mitt råd, skall du bliva räddad."

"Sirenerna äro sköna nymfer", fortsatte hon, "vilka sitta vid stranden och med förtrollande sång locka sjöfarande till sig, varefter de skoningslöst döda dessa och låta deras döda kroppar ligga kringströdda på stranden. Vill du nu undgå att komma i sirenernas våld, så lita ej på din kraft att motstå dem, utan låt binda dig så hårt fast vid skeppmasten, att du ej förmår att lösgöra dig. Du må också stoppa vax i dina mäns öron, så att de ej höra vare sig sirenernas lockande sång eller dina rop om att bliva löst från masten."

Sedan Odyssevs av Circe mottagit dessa råd och ännu flera, sade han henne farväl och begav sig åter ut på det böljande havet.

Ej länge dröjde det, innan han tyckte sig höra en ljuvlig sång från en avlägsen kust. Genast stoppade han vax i öronen på sina män, så att de ej hörde ett enda ljud, och lät därefter fastbinda sig själv vid skeppsmasten. Men ju närmare han kom sirenerna, desto mäktigare lockade honom deras förtrollande sång. Slutligen blev hans håg att komma till dem så stark, att han för att bliva fri började rycka och slita i de band, med vilka han var bunden. Men då hans män sågo detta, bundo de fast honom ännu hårdare. Därpå rodde de av alla krafter förbi de lockande sirenerna, och snart hördes ej mera deras förföriska sång.

Skylla och Karybdis.

Efter några dagar kom Odyssevs på sitt skepp in i Messinska sundet. Han måste här segla mellan tvenne havsvidunder, Skylla och Karybdis, vilka höllo till på var sin sida i detta sund.

Skylla, som hade tolv fötter och sex huvud samt tre rader tänder i sitt svalg, sträckte ut sin ormlika tunga för att fånga de seglande. Och sökte man undvika Skylla, så råkade man ut för Karybdis.

Vid varje andetag Karybdis tog uppstod en så ofantlig vattenvirvel, att den drog ned hela fartyget i djupet.

Med ångest i hjärtat rodde männen så fort de förmådde, alltjämt stirrande på Karybdis, som de allra mest fruktade. Men därvid kom skeppet så nära Skylla, att sex män av detta vidunder blevo uppslukade.

Med de övriga av sina män kom Odyssevs lyckligt undan.

Odyssevs på Trinakia.

Sedan Odyssevs åter länge hade kämpat mot vind och våg, hamnade han en natt vid Trinakias ö, där solguden hade hjordar på bete.

Med Tiresias' spådom och varning i friskt minne lät Odyssevs sina män gå ed på att de ej skulle röra ett enda av de heliga djuren, och därpå lade de sig alla till vila.

Följande dag var det vindstilla. Odyssevs kunde ej segla vidare. På samma sätt var det nästa dag och många följande dagar.

Circe hade visserligen vid Odyssevs' avresa från hennes ö rikligt försett honom med livsmedel, men dessa voro nu slut, och på den obebodda ö, dit de kommit, fanns intet att nära sig med annat än de heliga djuren.

Hungerns kval angrepo de stackars männen allt svårare. Och slutligen en natt, medan Odyssevs sov, glömde de sin ed och allt utom sin hunger och slaktade några av solgudens oxar.

När Odyssevs vaknade, blev han mycket förfärad över det, som hade skett. Dock kunde icke heller han motstå frestelsen att stilla sin hunger med den förbjudna kosten.

Men straffet för detta brott var ej långt borta.

Knappast hade Odyssevs åter kommit ut på havet, färrän Zevs uppväckte ett förfärligt oväder. Himmel och jord insveptes i mörker, åskan dånade, och blixtar flammade, så att luften blev uppfylld av svavelångor. Därefter uppstod en så väldig storm, att Odyssevs' skepp splittrades i stycken och alla hans män omkommo.

Själv drev den olycklige Odyssevs omkring på en spillra av sitt skepp, tills slutligen efter nio dagar gudarna förbarmade sig över honom och kastade honom upp på stranden av en ö, belägen mitt i det brusande havet.

Odyssevs i Kalypsos grotta.

Den ö, dit Odyssevs hade kommit, hette Ogygia och beboddes av Atlas' sköna dotter, nymfen Kalypso.

Under en vandring vid havets strand blev Kalypso själv varse den skeppsbrutne hjälten, som låg där utmattad på sanden. Och med stor gästvänlighet förde hon honom med sig in i sin svala grotta.

I denna ljuvliga boning, beskuggad av cypresser och inuti beklädd med vinstockar, fullsatta av mognande druvor, vårdade Kalypso sin gäst så ömt och omsorgsfullt, att han snart återvann sina förlorade krafter. Och betygande Kalypso sin tacksamhet anropade Odyssevs henne om hjälp att kunna fortsätta färden till hemmet.

Men därtill svarade Kalypso ej. Ingalunda ville hon nu lämna den ädle hjälten ifrån sig. Under löften om odödlighet och evig ungdom, om han blott ville stanna hos henne, behöll hon honom på sin ö i sju långa år. Men aldrig kunde Odyssevs glömma sitt hem, sin sörjande maka och sin unge son. Ofta satt han ensam vid stranden, skådande ut över havet, under det att hemlängtans bittra tårar fruktade hans fårade kinder.

Men äntligen beslöt Pallas Atena att förbarma sig över den hårt prövade hjälten.

En dag, då Odyssevs' argaste fiende, Poseidon, var borta på besök hos etiopierna, gick hon dristigt fram till sin fader Zevs och bad, att Odyssevs' kval måtte bliva mildrade samt att han snart måtte få komma till sitt land igen.

Zevs lyssnade till sin dotters bön och sände genast Hermes till Kalypso med gudarnas befallning, att hon skulle låta Odyssevs lämna hennes ö.

De höga gudarnas vilja måste alla lyda. Kalypso gick alltså till Odyssevs, där han sörjande satt vid havets strand, och gav honom med tungt hjärta sin tillåtelse att resa till hemmet.

Nu återkommo på en gång ynglingakraften i hjältens armar och modet i hans bröst. Inom fyra dagar hade han med verktyg, som Kalypso förärat honom, timrat sig ett nytt skepp. Och ledd av stjärnorna styrde han lycklig och glad än en gång mot Itakas kust.

Telemakus söker sin fader.

När Palls Atena sålunda hade befriat Odyssevs ur fångenskapen på Kalypsos ö, beslöt hon att göra ett besök i hans hem för att ingiva hans son Telemakus mod och hopp.

Själv band hon under sina fötter de gyllene sandaler, vilka buro henne snabbt som vinden över hav och land. Och inom kort inträdde hon i Penelopes palats under gestalten av en den kungliga familjens gästvän vid namn Mentes.

Med sorg och harm såg Pallas Atena, hur Penelopes djärva friare, om vilka Odyssevs' moder hade talat, gjorde livet tungt för dennes maka och son. Genom dryckesgillen, överdådiga fester och skändliga upptåg förstörde de allt vad som fanns i huset. Men ett blodigt slut skulle det en gång bliva på detta ofog. När Odyssevs återkom, skulle han få kraft att hämnas. Så beslöt Pallas Atena.

Den stackars förföljda Penelopes trohet gladde däremot gudinnans hjärta. Med tårar av rörelse såg hon henne vaka under natten för att hinna repa upp vad hon hade vävt under dagen.

Telemakus mottog den förklädda gudinnan med gästvänskap, och då hon började tala om att han borde resa ut för att söka sin fader, lyssnade han med största begärlighet till detta råd. Även hans ädle fosterfader, den gamle Mentor, delade gudinnans mening, och Telemakus beslöt alltså att redan följande dag draga ut i världen.

När skeppet var färdigt att avsegla, gick även Mentes ombord, förklarande att han ville följa sin vän på vägen. Och med förlig vind komme de snart till Pylos.

Här besökte de den gamle Nestor och frågade honom, om han hade några underrättelser att meddela om den så länge saknade Odyssevs.

Men den gamle visste blott, att Odyssevs vid Trojas kust hade skilt sig från sina kamrater och seglat åt annat håll. Sedan dess hade han intet hört om hans öden. "Men res till konung Menelaus i Sparta, unge man", tillade han, "måhända har han, under de åtta år han själv irrat omkring, fått spörja något om din far."

Mentes talade därefter enskilt med Nestor och bad honom inbjuda Telemakus att vila över natten i hans hus samt att följande dag sända sin son Pisistratus med honom till Sparta.

Och se, när gudinnan hade uttalat dessa ord, förvandlades hon plötsligt till en örn och svävade åter till Olympen.

Nu fattade Nestor Telemakus' hand och sade: "Vid gott mod kan du vara, min son, ty dig skydda de höga gudar. Pallas Atena har själv ledsagat dig hit. Låtom oss offra åt henne!"

Nu framfördes en väl gödd kviga, och en guldsmed kallades att förgylla hennes horn. Tvenne av Nestors sex söner ledde henne därefter i de förgyllda hornen till altaret, en tredje son bar offermjölet och vattenbäckenet, en fjärde yxan och en femte skålen att upphämta blodet uti. Pisistratus, den yngste sonen, slaktade offerdjuret under sin moders och systers böner till Pallas Atena.

De bästa styckena av köttet övergötos med vin och brändes till gudinnans ära. Det övriga sattes på spett och stektes till offermåltiden, vilken varade, tills solen gick ned. Därefter överlämnade sig alla åt en stärkande vila.

I Nestors vagn, dragen av snabbfotade fålar, anträdde Telemakus följande morgon sin resa till Sparta. Och Pisistratus följde honom, såsom gudinnan hade befallt.

Då de kommo fram till konungens av Sparta palats, voro där församlade stora skaror av förnämliga gäster. Konungaparet firade sin dotters, Hermiones, trolovning med Akillevs' son, Neoptolemus. Och yppig var den festmåltid, till vilken Telemakus och hans följeslagare nu blevo inbjudna. Själv lade Menelaus för de nykomna gästerna de fetaste bitarna av köttet samt fyllde den gyllene välkomstbägaren med ädlaste vin.

Under måltiden förvånades Telemakus på det högsta över all den prakt, som omgav honom. "Se, Pisistratus", viskade han till sin granne, "vilka skatter av glänsande koppar, guld, silver och elfenben här äro hopade! Zevs palats i Olympen kan ej vara härligare."

Menelaus, som hade hört Telemakus' ord, svarade honom då och sade: "Jo, min son, Zevs har förvisso ett vida härligare palats, ty med honom vågar ingen tävla. Men sant är, att ej någon bland jordens dödliga i rikedom kan mäta sig med mig. Gärna skulle jag dock nöja mig med hälften, om alla de tappra hjältar, vilka tillsammans med mig kämpat vid Troja, ännu vore vid liv. Bittrast saknar jag den ädle Odyssevs, som förvisso fått utstå svårare prövningar än vi alla. O, att jag åtminstone visste, om han lever eller är död!"

Telemakus kunde vid detta tal ej återhålla sina tårar, men ännu yppade han ej, vem han var.

Omgiven av sina tärnor och strålande av skönhet och prakt utträdde nu i salen också drottningen, den sköna Helena, för att hälsa de främmande gästerna. Men då hon såg Telemakus, kommo tårarna henne i ögonen, och hon utropade under djup rörelse: "O min make, vad denne yngling liknar vår ädle vän Odyssevs! Helt visst är han hans son."

"Även mig synes det så", svarade konungen, "och nyss såg jag honom färdig att gråta, då jag förde talet på Odyssevs."

När måltiden var slutad, omtalade Pisistratus, att Telemakus var Odyssevs' son samt att han var hitkommen för att spörja konung Menelaus, om han hade något att förtälja om hans faders öde.

Med glädje och rörelse omfamnade Menelaus sonen till sin prövade vän. Men ej mycket hade han att förtälja om denne. Blott det visste han, att han efter många års kringirrande på haven en tid hållits fången på Kalypsos ö. Detta hade flodguden Nerevs berättat honom under hans egen åttaåriga irrfärd.

På det enträgnaste bjödo konungen och drottningen Telemakus att stanna en tid i deras palats. Men Telemakus lät ej beveka sig därtill. Efter tvenne dagar vände han om till Pylos, skildes där från Pisistratus och seglade åter till Itaka för att trösta sin bedrövade moder och ingiva henne hopp om att än en gång få återse sin begråtne make.

Odyssevs i feakernas land.

Sedan Odyssevs lämnat Kalypsos ö, seglade han framåt för god vind under tvenne dagar. Men knappast hade hans fiende Poseidon märkt, att det gick honom väl, förrän han åter uppväckte en vilt rasande storm. Vindarna tjöto över varandra, och skeppet kastades hit och dit som ett spån på havet. Odyssevs darrade av fasa och önskade i sitt hjärta, att han hade fallit i ärlig strid mot trojanerna heller än att lida skeppsbrott än en gång. I detsamma splittrades mastträd och segelrår, skeppet kantrade, och Odyssevs själv drogs djupt ned i de fräsande bränningarna. Äntligen fick han tag i en bjälke efter sitt krossade skepp, kastade sig på denna och drevs framåt likasom en fjäder för vinden.

Slutligen märkte honom en av havets nymfer och beslöt att förbarma sig över honom. Lik en vattenfågel steg hon upp ur djupet, slog sig ned på bjälken bredvid Odyssevs och sade till honom: "Drag av dig kläderna, omgjorda dig sedan med min slöja, och rädda dig genom simmande!" Därmed lämnade hon honom en slöja och dök åter ned i djupet.

Odyssevs lydde nymfens råd. Hastigt avkastade han kläderna, iklädde sig slöjan och störtade sig i vattnet. Efter att länge hava kämpat för sitt liv mot de vredgade vågorna uppkastades han äntligen på stranden av feakernas land. Av glädje kysste han marken och tackade gudarna för sin räddning. Slöjan lämnade han i havet, på det att den välvilliga havsnymfen måtte återfå den, lade sig sedan på en bädd av vissnade löv ett stycke från stranden och föll snart i stärkande sömn.

I feakernas land härskade en konung vid namn Alcinous, vilken hade en dotter, Nausikaa, som i skönhet och behag liknade själva Afrodite.

> Medan Odyssevs låg där nere vid havet på de vissnade löven, slumrade även Nausikaa i sitt prydliga gemak. För henne uppenbarade sig då i sömnen Odyssevs' skyddsgudinna, Pallas Atena, och talade till henne sålunda: "Vi slumrar du ännu, sömnaktiga flicka? Tänker du ej på att dina präktiga linnekläder, gördlar och dyrbara mantlar ännu ligga otvättade i dina skåp? Snart tillstundar den tid, då du skall fira ditt bröllop. Kom ihåg, att det då höves dig att vara klädd i nya, sköna kläder och att jämväl förära sådana till dina tärnor och svenner! Upp därför, och begiv dig till tvättgroparna med de otvagna plaggen!"

Därmed försvann gudinnan, och Nausikaa vaknade.

Tänkande på den tydliga drömmen klädde hon sig skyndsamt, sprang därefter in till sina föräldrar och omtalade vad gudinnan hade sagt samt bad sin fader låta spänna mulåsnorna för vagnen, så att hon måtte få åka ned till tvättgroparna med kläderna.

Fadern svarade: "Du vet, mitt barn, att jag aldrig nekar dig vad du begär. Befall slavarna att spänna för en starkhjulad fraktvagn, försedd med ställning för lasten, och far sedan åstad att fullgöra dina åligganden!"

När allt var i ordning, bar Nausikaa själv de dyrbara kläderna från skåpen och lade dem i vagnen, under det att hennes moder ditsatte en korg med bröd och grönsaker, vin i en lägel samt därtill en flaska välluktande olja, varmed prinsessan och hennes tärnor efter arbetet skulle smörja sina händer och fötter.

Därefter svingade sig Nausikaa lätt upp i vagnen, fattad töm och piska och körde själv ned till havets strand, följd av sina tjänande tärnor, vilka gingo bredvid vagnen.

Utmed stranden voro gropar grävda, vilka ständigt voro fyllda av vatten. I dessa lades nu kläderna, varefter Nausikaa och hennes tärnor själva stego ned i groparna och trampade kläderna, tills dessa voro rena och vita som svanens fjädrar. Och sedan utbredde de dem att torka vid stranden på de av vågorna rensköljda kiselstenarna.

Därefter badade flickorna, smorde sig med den doftande oljan och satte sig sedan ned att intaga de förfriskningar, som voro medsända.

Medan kläderna torkade, roade sig Nausikaa med sina unga tärnor. Lekfullt bortlade de sina slöjor och började att under sång och jubel kasta boll vid havets strand.

Pallas Atena ställde nu så till, att Nausikaas boll en gång föll ned i havet. De lekande flickorna uppgåvo därvid ett så högt anskri, att Odyssevs, som låg i närheten, vaknade därav och förvånad satte sig upp och lyssnade.

"Var har jag väl nu hamnat?" sade han för sig själv. "Mig tycktes, att jag hörde röster liksom av jublande barn. Måhända finnas här människor i närheten."

Därpå steg Odyssevs upp, betäckte sin nakna kropp med tjocklövade grenar av olivträdet och gick åt det håll, varifrån han hade hört de glada rösterna.

När tärnorna fingo se den underlige mannen, som de trodde vara ett vidunder, uppstiget ur havet, flydde de förfärade var och en åt sitt håll. Endast Nausikaa stannade kvar och vände sig oförskräckt mot främlingen, väntande att han skulle tala.

Odyssevs visste ej, om Nausikaa var en gudinna eller en dödlig människa. Han vågade därför ej nalkas henne utan stannade på avstånd och talade till henne sålunda:

"Är du en gudinna eller en dödlig? Jag vet det ej men dristar dock att anropa dig om barmhärtighet. Vet, att jag är en olycklig man, som lidit skeppsbrott och som naken, ensam och okänd av svallande vågor fördes till denna strand. Förbarma dig över mig, giv mig något, varmed jag kan skyla min nakenhet, och visa mig vägen till närmaste bostad! Och måtte sedan gudarna till belöning giva dig allt vad ditt hjärta önskar!"

Nausikaa svarade: "Gärna vill jag visa dig vägen till närmaste bostad, min faders borg. Du har hamnat i feakernas land, där min fader, den frejdade konung Alcinous, regerar. Och aldrig än har en olycklig gått ohulpen bort ifrån hans slott."

Därefter ropade Nausikaa på sina tärnor, omtalade vad hon fått veta om främlingen och befallde dem att åt honom utvälja passande kläder bland dem, som hunnit torka. Själv lämnade hon honom korgen med förråden och bad honom uppfriska sig med vad däruti fanns.

När hjälten hade badat, smort sig med den välluktande oljan, druckit något av vinet samt iklätt sig de rena kläderna, framträdde han glad inför alla de unga. Och se, Pallas Atena gav honom i denna stund ett skönare utseende än någonsin.

Från hans hjässa nedföll håret i rika lockar; hans ögon strålade av tacksamhet, och hela hans gestalt var omgjuten av fägring och behag.

Med stor beundran betraktade honom de unga tärnorna och erbjödo sig villigt att ledsaga honom till konungens slott.

Nu lastades vagnen med de rena kläderna, mulåsnorna förspändes ånyo, och Nausikaa tog plats på vagnen och körde fort till sin faders slott.

När Odyssevs en stund därefter närmade sig konungaborgen, vilken var belägen i en skön trädgård, stannade han och betraktade med beundran all dess härlighet. Murarna voro av koppar, dörrarna av guld, dörrposterna av silver och även tröskeln av ädel metall. Och stora hundar av silver och guld, en skänk av Hefaistos, voro ställda på båda sidor om dörren liksom för att bevaka ingången till konungens borg.

I salen, dit hjälten därefter inträdde, rådde en än större prakt. Och oräkneliga voro de slavar och slavinnor, som betjänade kungaparet och dess gäster.

När Odyssevs kom fram till konungaparet, kastade han sig på knä för drottningen och upprepade för henne vad han förut hade sagt till hennes dotter. Men konungen själv räckte honom handen, bad honom stiga upp och förde honom till en plats bredvid sin egen. Och som en hedrad gäst deltog Odyssevs därefter i den festliga måltid, som denna kväll var anrättad till Hermes' ära.

Utan att fråga Odyssevs efter hans namn eller hans släkt lovade konungen honom gästvänligt härbärge och sedan ett nytt välrustat skepp för hemfärden. "Såvida du är en dödlig man", tillade konungen, "är du däremot en gud, som vill hedra oss med ditt besök, så tillkommer det oss att i stället anropa dig om beskydd."

Men blygsamt svarade Odyssevs: "Om någon är en fattig dödlig, i behov av barmhärtighet, så är det jag. Större än alla andras är i sanning mitt elände."

När konungen hörde dessa sorgliga ord, ville han göra något för att muntra upp sin gäst. Han befallde därför sina sångare, harpolekare, dansare och snabblöpare, att de skulle träda fram och roa främlingen. "Visen på bästa sätt edra ädla konster", sade han, "på det att denne främling må hava något att berätta om oss och våra nöjen, då han kommer till andra länder."

Och därmed började konstnärerna att utföra sånger, spel och allehanda lekar till Odyssevs' förlustelse.

Allra mest behagde det Odyssevs att av den blinde sångaren Demodokus höra sina egna bragder besjungas. Rörd utropade han, då denne slutat sin sång: "Lycklig prisar jag dig framför andra dödliga, du ädle sångare, att du av Apollon fått lära så sköna kväden. Och du, o konung", tillade han, "må känna dig stolt över att ingen i konstfärdighet kan tävla med dina feaker."

Glad över detta beröm utropade konungen: "Vår gäst är sannerligen en förståndig man. Väl förtjänar han en ärofull gästskänk. Jag själv och tolv av landets förnämligaste furstar vilja var och en giva honom en mantel och en livrock samt en mark av det kostbaraste guld." Därpå vände konungen sig till Odyssevs och sade: "Tjugu man av mina tappraste feaker skola ock på ett prydligt skepp ledsaga dig till ditt hem. Men på det att dessa skola kunna styra kurs åt rätt håll, måste du säga oss, var ditt hem är beläget. Och gärna vilja vi nu också veta ditt namn."

Odyssevs svarade: "Stor är din frikostighet, ädle konung, och billig din fordran. Så vet då, att mitt hemland är den solbeglänsta ön Itaka och mitt namn Odyssevs, Laertes' son."

Vid detta tal förstummades alla av häpnad, ty ryktet om Odyssevs' tapperhet och märkvärdiga klokhet hade redan för länge sedan nått till feakernas land. Men Odyssevs tog själv till ordet och sade: "Lyster det eder, ädla feaker, att höra vad jag upplevat, sedan jag lämnade Troja, så vill jag gärna för eder förtälja mina växlande öden."

Därefter berättade Odyssevs för konungen och hans män alla de underbara äventyr han upplevat under de tio år han irrat omkring på väg till sitt hemland.

När Odyssevs hade slutat berätta, sade konungen: "Hell dig, ädlaste bland de gäster mitt hus någonsin mottagit! Må du snart i dina fäders borg förgäta de prövningar omilda gudar sänt i din väg!"

Följande dag anställde Alcinous ett offer åt Zevs för att beveka honom att lyckligt föra Odyssevs till Itaka. Och därefter firades avskedsfesten med stor högtidlighet.

Efter slutad måltid tackade Odyssevs konungen och drottningen för deras gästvänskap, önskade dem de olympiska makternas välsignelse och lämnade salen.

Prinsessan Nausikaa hade ej sedan Odyssevs' ankomst till slottet visat sig för honom, men då han nu utträdde ur gästabudssalen, kom hon honom till mötes för att säga honom farväl.

Med beundran fäste hon sina blickar på den frejdade hjälten och sade blygsamt rodnande till honom:

"Hell dig, ädle gäst! Må gudarna ledsaga dig till ditt sköna hemland! Och när du är lycklig där, så tänk någon gång på mig, som har räddat ditt liv!"

Med rörd stämma svarade Odyssevs: "Om Zevs låter mig uppleva hemkomstens dag, så skall jag under hela mitt liv åkalla dig som min räddande gudinna."

Ledsagad av konungens tjänare begav sig Odyssevs till det segelfärdiga skeppet, dit konungen förut hade avsänt alla de dyrbara skänker, som han och hans feaker hade förärat sin gäst.

Tigande steg hjälten ombord och lade sig strax ned att sova på de mjuka dynor, som voro utbredda på det prydliga skeppets bänkar. Ljuv var hans sömn och även djup. Som en pil flög skeppet framåt på de purpurfärgade vågorna, men Odyssevs vaknade ej.

Odyssevs' återkomst till Itaka.

Redan följande morgon, när dagen grydde, styrde skeppet med full fart in i en bukt vid kusten av Itaka. På stranden stod ett olivträd, som beskuggade en sval grotta, i vilken havets nymfer hade sin boning. Utanför denna grotta lade feakerna den sovande Odyssevs på hans bädd av mjuka kuddar. Bredvid honom ställde de kistorna med de dyrbara gåvorna han medförde och styrde därefter mot sitt land igen.

När Odyssevs äntligen vaknade och såg sig omkring, trodde han först, att feakerna hade bedragit honom och lagt honom på en främmande kust, ty hela nejden var insvept i dimma, så att Odyssevs ej kunde se, var han var. Men då han strövat omkring en stund visade sig för honom Pallas Atena i skepnad av en herdegosse och omtalade för honom, att det var Itakas jord han trampade.

Plötsligt skingrades dimman, och Odyssevs kände igen de gamla klipporna samt allt, som omgav honom. Och han föll med glädje ned på sina knän och kysste med djup rörelse sin älskade fädernejord,

Pallas Atena gav sig nu till känna för sin gunstling samt meddelade honom många goda råd och förmaningar. Allra först skulle han uppsöka den gamle svinaherden Eumeus, en av de få som förblivit honom trogna, samt stanna i hans hydda, tills han där finge möta sin son. Men på det att Odyssevs ej strax skulle bliva igenkänd, förvandlade honom Atena till en gubbe. Hans ögon gjordes röda, hans hud skrynklig och hans hår grått. Hans rika dräkt utbyttes mot trasor, i handen fick han en stav och på sin krökta rygg en tiggarpåse. Så utrustad inträdde Odyssevs till sin trogne tjänare Eumeus, vilken mottog honom med stor vänlighet. På sin egen bädd bad han tiggaren sätta sig ned och gav honom rikligt av både mat och dryck.

Därefter talade svinaherden om sin saknade herre, konung Odyssevs, som hade varit borta i tjugu år; om de förhatliga friarna, vilka hade slagit sig ned i palatset och där levde kräsligt på Odyssevs' gödda svin och oxar; om den trogna drottning Penelopes sorg och slutligen om hennes son Telemakus, som dragit ut i världen för att söka sin fader.

När svinaherden hade slutat tala, sade Odyssevs; "Jag svär dig, att Odyssevs skall komma åter, innan denna månad gått till ända, och då blodigt straffa de fräcka sällar, som hava dragit fördärv och bedrövelse över hans hus."

Svinaherden log sorgset och sade: "Håll inne med din ed, gubbe! Min herre kommer förvisso aldrig tillbaka. Hundar och fåglar hava säkert redan förtärt köttet på hans ben, såvida han ej blivit uppslukad av fiskarna."

Medan Odyssevs och svinaherden så språkade med varandra, inträdde i hyddan en ung man, skön som Apollon och klädd i en dräkt, strålande av purpur och guld.

Stor blev nu glädjen i den låga hyddan. Hundarna rusade fram, tjutande av fröjd, och slickade ynglingens händer. Och under tårar av rörelse tryckte honom den gamle svinaherden i sin famn.

Odyssevs förstod strax, att det var sin älskade son han här hade framför sig. Han visade dock ej vad han kände utan steg blott upp och bjöd den unge mannen taga hans plats. Men denne bad honom vänligt sitta kvar och slog sig själv ned i ett hörn av hyddan på en hög av gröna löv.

De trenne männen samtalade nu länge om de underrättelser Telemakus hade fått om Odyssevs. Telemakus berättade också, att friarna hade lagt försåt för honom själv för att under hemvägen mörda honom men att han hade tagit en annan väg, än de hade tänkt, och därigenom blivit räddad. Han vågade emellertid ej ännu visa sig för friarna utan bad svinaherden låta drottningen veta, att han lyckligt var återkommen från sin resa.

Skyndsamt band Eumeus sina sandaler under fötterna, fattade lansen och begav sig åstad till drottningens gemak.

När far och son nu voro ensamma i hyddan, trädde Pallas Atena fram, fastän osynlig för dem båda, rörde vid Odyssevs med sin gyllene stav och återgav honom därmed hans verkliga gestalt.

Med häpnad och beundran betraktade Telemakus den ståtlige man han nu såg framför sig i stället för den skrynklige gubben, och viss att det var en gud, som på detta sätt uppenbarade sig, föll Telemakus ned på sina knän och anropade honom om förbarmande.

Men Odyssevs lyfte upp sin son, slöt honom under strömmande tårar till sitt hjärta och sade honom, att han var hans fader.

Nästa morgon gick Telemakus till palatset för att hälsa sin moder. Men ej omtalade han ännu, att hans fader var kommen.

Senare på dagen begav sig Odyssevs, som nu återfått sin tiggarskepnad, också till konungaborgen, åtföljd av den trogne Eumeus. Då han hade gått ett stycke, fick han se sin gamla jakthund ligga halvdöd av ålder och vanskötsel på en sophög ej långt från borgen. Den döende hunden, som strax kände igen sin herre, började tjuta och vifta på svansen men förmådde ej släpa sig fram till honom. Med blicken på sin husbonde sträckte han blott ut sin avtärda kropp, drog en djup suck och uppgav därmed sin anda.

Följd av Eumeus trädde Odyssevs in i salen, där alla friarna voro församlade vid en kräslig måltid. På tiggarvis satte han sig på tröskeln innanför dörren. Men strax viskade Pallas Atena till honom, att han skulle gå omkring och tigga friarna om allmosor för att därigenom utröna, vilka bland dem som voro de mest hårdhjärtade.

Odyssevs gjorde så. Några bland friarna visade sig medlidsamma och gåvo honom ett stycke kött eller bröd i hans påse. Men andra hånade och smädade den förmenta tiggaren. En bland dessa, vid namn Antinous, kastade sin pall efter honom och ropade vredgad till Eumeus, att han borde blygas över sin oförsynthet att draga med sig gamla landstrykare in i salen. Eumeus svarade intet, och även Odyssevs fördrog ännu allt tyst och tåligt.

Genom sitt fönster hade Penelope med stor harm sett, hur tiggaren blivit behandlad av Antinous. Hon kände därvid medlidande med den arme gamle mannen och befallde svinaherden att föra honom till hennes gemak. När Odyssevs kom inför henne, visade hon honom mycken vänlighet och frågade honom slutligen, om ej han, som sade sig hava vandrat så vida omkring, möjligen hade hört något om hennes make, Odyssevs. Tiggaren berättade då, att han hade sett Odyssevs på Kreta samt att han trodde, att denne ännu levde i tesproternas land.

Under häftiga glädjetårar sade drottningen: "Säg mig, hur min make såg ut och hur han var klädd, då du råkade honom, på det jag må förstå, om du talar sant eller ej."

Tiggaren beskrev då hennes gemåls utseende och dräkt, berättade även något om hans senare öden, vilka han sade sig hava hört omtalas av tesproternas konung, och tillade slutligen, att det vore så gott som säkert, att Odyssevs snart skulle återkomma till sitt land.

Drottningen, som ej vågade fullt lita på den gamles ord, suckade blott och sade: "O, gubbe, om det skedde så som du säger! Men jag kan ej hoppas att mer få återse min älskade make."

Därefter kallade hon sin äldsta trotjänarinna, Odyssevs' gamla amma, och tillsade henne att två den gamles fötter och att sedan tillreda åt honom en bädd av de mjukaste dynor.

Under tvagningen upptäckte amman på Odyssevs' fot ett ärr, vilket hon väl kände igen sedan hans barndom. I sin förvåning häröver slog hon omkull tvättskålen och utropade hastigt, darrande av rörelse, Odyssevs' namn. Men Odyssevs gav henne strax ett tecken att tiga och viskade till henne, att hans förklädnad vore nödvändig, om han skulle kunna komma åt att hämnas på friarna.

I stället för att intaga den av amman tillredda vilobädden gick Odysssevs, då kvällen kom, till salen, vilken friarna nu hade lämnat, och bar med Telemakus' bistånd bort alla vapen, som där funnos, varefter han lade sig till vila på en oxhud i försalen och sov lugnt till följande morgon.

Men då var hämndens dag kommen. På Pallas Atenas ingivelse hade Penelope lovat friarna, att hon skulle göra den till sin make, som denna dag lyckades taga priset vid en målskjutning med Odyssevs' båge.

Festligt pryddes salen, och allt ordnades på bästa sätt för den förestående målskjutningen, vilken skulle äga rum där inne i drottningens närvaro. Och med lugn frambar Penelope själv sin makes präktiga båge, viss som hon var, att ingen av friarna skulle förmå att spänna den. Sedan uppställdes tolv yxblad i rad på salens golv och en härold utropade, att den, som kunde skjuta en pil genom hålen på dessa yxblad, skulle vinna det härliga priset, drottning Penelopes hand.

Den förmente gamle tiggaren fick av Penelope tillåtelse att stå vid salens dörr och åse målskjutningen. Men då han fick se sin kära gamla båge, var han nära att förråda vem han var. Hans ögon blevo så fulla av tårar, att han måste lämna salen en stund för att behärska sin rörelse.

När allt var i ordning, infunno sig friarna, och målskjutningen skulle börja.

Den ene friaren efter den andre fattade bågen för att skjuta. Men ingen enda förmådde att spänna Odyssevs' väldiga båge.

Den gamle tiggaren, som stod nere vid dörrren, steg nu fram och bad, att även han måtte få försöka avskjuta en pil. Alla friarna brusto härvid ut i ett hånfullt skratt, men Penelope sade: "Denne främling är ej så eländig, som I menen. Sen, hur grova hans armar äro! Given honom bågen! Kan han spänna den, så skall hans pris bliva en livrock, en mantel samt sandaler under fötterna." Odyssevs fattade bågen, som Eumeus med glädje lämnade honom, betraktade den på alla sidor och spände den sedan lika lätt som sångaren sin lyras strängar. Därefter siktade han. Och i samma ögonblick flög pilen genom alla de tolv yxbladens hål.

Nu upplystes salen av en ljungande blixt, och en väldig åskknall följde. Alla förstodo härav, att Zevs fann behag i den gärning, som blivit gjord.

Friarna blevo förstummade. Men än mer häpna skulle de bliva.

Knappast hade åskan upphört att dåna, förrän den gamle tiggaren rätade sin böjda rygg, kastade av sig sin trasiga dräkt och i en ståtlig hjältes skrud och skepnad ställde sig på tröskeln mitt framför den församlade friarskaran.

Först tömde han vid sina fötter alla pilarna ur kogret. Därefter spände han bågen än en gång och riktade en pil mot Antinous, just som denne lyfte den gyllene vinbägaren till sina läppar.

Pilen träffade den unge mannen i halsen. Hans hand släppte bägaren, och död nedföll han till golvet, varvid bordet slogs omkull och allt vin utspilldes.

De övriga friarna störtade med vrede upp från sina säten och grepo efter vapen, men då de märkte, att alla sådana voro försvunna, blevo de så förfärade, att de störtade om varandra ned under bänkar och bord för att gömma sig för den vredgade hämnaren.

Denne ropade nu med dundrande stämma: "I trodden, I hundar, att Odyssevs ej mer skulle återkomma. På ett skändligt sätt haven I förstört mina ägodelar och plågat min trogna maka. Men nu är hämndens stund inne!"

Telemakus, som på ett tecken av sin fader hade ställt sig vid hans sida, hjälpte nu till att utföra hämnden.

Pallas Atena satte sig i skepnad av en svala på takbjälken för att leda striden. Och inom kort lågo alla de övermodiga friarna döda på det av blod översköljda golvet.

Innan Odyssevs hade avklätt sig tiggardräkten, hade Penelope på sin sons inrådan dragit sig tillbaka till sitt eget gemak. Här hade gudarna låtit henne falla i en djup sömn, så att hon slapp åse vad som tilldrog sig i salen. Men då liken voro bortskaffade och alla spår utplånade efter det rysliga blodbadet, blev Penelope väckt av den gamla amman, vilken nu också under strömmande glädjetårar omtalade, att Odyssevs var kommen.

Men Penelope kunde ej tro den gamlas ord, ej heller sina egna ögon, då Odyssevs nu själv närmade sig henne. Först när Odyssevs i hennes öra hade viskat en hemlighet, som endast han och hon kände till, ilade hon i hans öppna famn. Och vid hans trogna hjärta grät hon sedan ut sin glädje och sin tjuguåriga längtans bittra kval.

Följande morgon besökte Odyssevs sin gamle fader, Laertes, vilken av friarna blivit bortdriven ur konungens borg och nu levde åldrad och glömd på sin lantgård. Icke heller Laertes kände igen Odyssevs eller kunde tro, att det var sin son han såg framför sig. Men då Odyssevs visade honom ärret på sin fot samt påminde honom om några små händelser från sin barndoms dagar, kunde han ej tvivla mer.

Nära att falla i vanmakt kastade han sig i sin sons armar. Och ömt tryckte sonen sin älskade far till sitt bröst.

Då Odyssevs, sedan fadern hämtat sig, omtalade för honom, att han hade dödat alla sin makas oförsynta friare, gladdes den gamle i sitt hjärta. Men på samma gång uttalade han sin fruktan, att de dödades fränder skulle anfalla Odyssevs för att hämnas. Detta inträffade också ej långt därefter. Men i den gamle vise Mentors skepnad stiftade Pallas Atena fred mellan Odyssevs och hans fiender. Och älskad och ärad av alla, som kände honom, härskade Odyssevs sedan i sitt sköna land vid sin trogna makas sida alltintill sin höga ålderdom.


Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.

För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.

Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.


Inlagd 1996-02-02, kompletterad 1998-05-31,