Stockholm 1907, Hugo Gebers förlag.
Nils Peter Ödman (1838-1911), var född och uppväxt i Åmål. Han kom sedan att verka som lektor vid läroverket i Gävle 1877-1905. Han tillhörde Namnlösa sällskapet och skrev vers och prosa.
I hans bok Nya svenska resebilder beskrivs en resa som han gjorde från Stockholm till Karlstad över Göteborg och Åmål år 1901. Jag har här tagit med den del som berör Åmål. Han tar med barndomsminnen från Åmål och berör bl a branden 1846 och berättar även om några Åmåls-original.
Detta utdrag, avsett för Cyberspace, är lätt anpassad till de krav som ställs i det nya mediet. Inmatningen är gjord på en Amiga 3000 med programmet Cygnus Ed.
Sturefors den 10 februari 1996.
Per-Olov Bergman.
En anmärkning vill jag emellertid ha nöjet att göra själf, och den gäller titeln på boken. "Nya svenska resebilder" är kanske ej fullt korrekt, då nästan alla här förekommande skildringar redan varit synliga i tidningar; men ordet "nya" använder jag med särskildt afseende på utgifvandet i bokform. Och dessutom är det så till vida något "nytt" hos dem, att de genom en hop hälsosamma strykningar, förkortningar och äfven tillägg fått ett delvis nytt utseende. För resten skall jag säga, att det är en ganska svår sak för en författare att hitta på en lämplig boktitel, och viktig är den också - ty titeln är det första, som faller i ögonen, och bokens öde kanske i ej ringa mån beror på hur den låter. Bland många olika, som föreslagits, valdes den nu gifna såsom den kortaste och bästa.
En annan sak. Somliga människor synas vara af den åsikten, att man i skildringar sådana som dessa bör utan den ringaste konsideration sätta ut fullständigt alla namn på personer. Ja, så låter det, när det gäller andras namn, men hur är det, när det gäller ens eget? Alla, som jag tillfrågat, hafva undanbedt sig att få sina namn utsatta och därföre få de nyfikna nöja sig med att genom gissningar eller genom förfrågningar på ort och ställe tilfredsställa sin vetgirighet. Och detta är kanske, när allt kommer omkring, lika roligt och jag höll på att säga mera pikant. - Emellertid måste jag medgifva att jag ej varit konsekvent, enär ändå ett och annat namn är fullständigt utsatt. Men där sådant förekommer, har det alltid skett antingen därför att det ifrågvarande namnet tillhör offentligheten eller ock därför att jag varit öfvertygad att den, det gällde, ej på minsta sätt kunde såras däraf. Skulle jag i denna förmodan ha misstagit mig i något särskildt fall, ber jag den sårade hjärtligen om ursäkt.
Men mitt "företal" har blifvit allt för långt, och jag har nu bara en önskan att tillägga, nämligen att den glada resestämning jag själf känt under mina besök på skilda orter i vårt kära fosterland, måtte verka smittsamt och alltså i någon mån öfvergå på mina ärade läsare. Då få de själfva mera nöje, och jag för min del kan lita på mera öfverseende med mina brister.
Stockholm i september 1907.
Författaren.
Ett litet besök i Malmköping.
Tre bref från Öregrund.
I Torshälla.
En liten titt till Askersund.
Två dagar i Uddevalla.
Lysekilsminnen.
En utflykt till Kvistrum.
En sällsam ö.
När man gör en resa, om än aldrig så liten, ser eller erfar man alltid något som är af intresse, och som möjligen äfven kan intressera andra.
Jag gjorde i sistlidne oktober månad en resa som icke sträckte sig längre än till Stockholm, Göteborg, Åmål och Karlstad - och det är från denna färd jag nu skulle vilja förtälja ett och annat. Resans ändamål var egentligen att i sällskap med en annan "kommitterad" bese "läsestugor", men jag såg naturligtvis äfven åtskilligt annat, och det är nu mest om detta jag ville tala.
.........
I. I Stockholm.
II. I Katrineholm.
III. På väg till Göteborg.
IV. I Göteborg.
Det var i dag en strålande solskensdag midt i oktober, och hela naturen stod därjämte i en fager eftersommarskrud. Träden voro delvis ännu gröna, och hela landskapet verkade som ett sommarlandskap - och vederkvickande var det att blicka ut öfver det. Där flöt den ståtliga Göta älf fram, afspeglande den klara himmelen i den vackraste blåa färgton, och på vattnet syntes här och där hvita segel och framilande ångare; och bortom denna leende tafla sträckte sig som en ram på andra sidan älfven den genom afståndet och soldimman förtonande kedjan af berg, tecknade i fina och växlande våglinjer. Det var en härlig tafla, man kunde ej se sig mätt på den, och skönheten förminskades ej af den tvärs öfver älfven glittrande solstrimman, som följde oss hela vägen och tycktes gå i kapp med tåget.
Och midt i allt detta framträdde snart på motsatta stranden om ock blott för ett ögonblick det täcka Kongälf i sin lilla vik och Bohus gamla fästning bredvid, tronande på sin bergkulle - det var i sanning en pittoresk "ögonblicksbild".
---
Det mäktiga Trollhättan fingo vi emellertid ej se röken af en gång, enär järnvägslinjen passerar så långt ifrån det. Jo, det var sant, "röken" fingo vi verkligen se, ty tåget passerade ju en järnvägsbro öfver Göta älf ett godt stycke ofvanför fallet, och då hade vi en vacker anblick af en del af köpingen Trollhättan och fingo samtidigt äfven se en liten rök från fallen där nedanför.
I Öxnered trädde helt oväntadt upp på tåget en f.d. Geflegosse, numera provinsialläkare och bosatt i Vänersborg. Han kände genast igen sin gamle lärare, och jag honom - och sedan sutto vi och samspråkade trefligt om gemensamma Gefleminnen ett godt stycke uppåt Dalsland.
Södra Dalsland är flackt och fult, men från och med Köpmannebro börjar det ta sig. Då kommer man in i provinsens vackra nordliga del med dess berg och sjöar. Sjön Ånimmen t. ex. skäms minsann inte för sig, och längre in i "Nor-Dal", som det kallas, har man den underbart vackra sjön Laxen med det naturskönt belägna Baldersnäs. Men så långt in i landet går icke järnvägslinjen.
Snart passerade vi Tösse station, belägen i den socken af samma namn, som blifvit odödliggjord genom Dahlgrens visa på "Varmlandske Tongmåle" om "Bremmsen", hvars första vers lyder så:
"A Bremmsen han for te Pärmess en gang
Å köfft sej e gröna mösse,
Å sänna flög han hem å gnola å sang,
Den bremmsen va hemm' i Tösse."
Då namnet Tösse återkommer i hvarenda af visans tio verser, så kan man
antaga att namnet är väl inpräntadt hos alla, som känna till F. A.
Dahlgrens visor.Några få minuter sedan vi lämnat Tösse station bakom oss, blåste tåget för Åmål, och vännen L. och jag skyndade att sticka ut hufvudet och sågo nu staden ligga utbredd framför oss i solskenet - n.b. så mycket som var kvar af den efter eldsvådan i somras.
Till den sidan af älfven (den södra) där dessa byggnader och många andra hederliga och respektabla gamla tvåvåningshus af trä i olika färger äro belägna sträckte sig icke den sista eldsvådan. Denna hejdades som bekant af älfven som flyter midt igenom staden. Vi togo in på "stadshotellet", hvars prydliga namn väcker större förväntningar, än verkligheten visar sig kunna motsvara. Jag vill ej vara elak mot Åmåls "stadshotell", men hellre, med ömmande känsla för stadens bästa och dess behof uttrycka mig så: hvad det kära lilla Åmål behöfver, så snart sig göra låter, är ett bättre och tidsenligare hotell, och det torde nog Åmålsborna själfva ha insett, långt innan jag sade det, men så kom branden och satte tillsvidare p för alla högtflygande planer.
Det gamla kända ordstäfvet "Det var ändå något sa' den som första gången fick se Åmål" torde nu lämpligen böra få följande lydelse: "Det är ändå något kvar, sa' den som fick se Åmål". Ja, det var till och med mer kvar än jag hade väntat mig, och dock har elden sannerligen icke farit skonsamt fram: nära halfva staden lades som bekant i aska. När L. och jag gingo ut för att ta Åmål i närmare betraktande och kommit öfver bron till norra sidan, hade vi här en bedröflig syn framför oss. Den snygga husrad, som förr mötte ögat, och som sträckte sig i rak linje öfver tvenne kvarter längs älfven ända ned till viken, var försvunnen, ja hela kvarteren voro försvunna, och där fanns intet annat kvar än svarta askan. Ja, på hela denna sida af älfven fanns knappt något annat öfrigt än första kvarteret på vänstra sidan.
Men på den breda öppna platsen mellan älfven och de nedbrunna kvarteren - en plats som förr i världen var liten nog men genom den 1846 timade eldsvådan betydligt förstorats - stod nu en rad af små träbaracker, i hast hopsatta af ohyflade bräder och hvar och en hysande en liten handelsbod med kammare innanför, men genom målade skyltar och uthängda varor i hvarjehanda färger företeende en rätt brokig anblick och i viss grad "verkande" marknad. Det var idel brandskadade handlande och handtverkare, som i dessa baracker höllo till, och likadana baracker funno vi äfven på andra ställen i den af branden härjade stadsdelen, ja ofta uppförda midt i svarta askan - hvilket tog sig rätt vemodigt ut. De glada färgerna af uthängda tyger och andra varor sågo mot denna svarta grund ut som motsatsen till "sorg i rosenrödt" d.v.s. som "rosenrödt i sorg", eller, om man hellre vill, som gladt kolorerade bilder, försedda med breda svarta sorgkanter.
Med ett visst vemod såg jag, att äfven det hus, där jag för nu snart 64 år sedan föddes, var bland de nedbrunna. Det stod på sin tid midt i den nu försvunna husrad jag först nämnde och var då lätt igenkännligt genom sin gredelina färg. Nu var där blott den brända svarta myllan. Till ersättning gjorde jag i stället vid en fortsatt vandring på den af branden härjade stora gatan mot norr, den s. k. "Kungsgatan", den för mig mera hugneliga upptäckten, att det gamla röda hus där jag tillbragt många af mina barnaår, och där mina egentliga barndomsminnen äro samlade, ännu stod oskadt hvar på sin gamla plats nedanför kyrkbacken. Ja, just där hade elden hejdats åt detta håll: det stod alldeles vid brandgränsen.
Den som, likt mig, är född i en liten småstad - eller lika gärna i en större - och har denna sin barndomsstad kär för alla de gamla minnen från lifvets tidiga solskensdagar som den gömmer, ja som den vimlar af, förstår hvad jag kände både vid synen af det där gamla huset och vid synen af mångt och mycket för öfrigt i den kära staden. Vid hvarje gathörn, ja, jag kan säga vid hvarje steg, döko gamla förbleknade minnen opp, ibland leende och glada, ibland dystra. Och när de hus jag sökte voro borta och jag endast fann aska i stället, då förstår man mig ock, åtminstone förstår mig hvar och en som så att säga har en särskild hjärtekammare för sina barndomsminnen.
Och man skall därföre måhända förlåta mig, om jag nu i det följande talar en stund om dessa minnen.
Det sades försmädligt, att Åmål låg i en "grop", förmodligen emedan man både från norr, söder och väster åkte ned till staden utför en backe - och det var väl därför det af elakt folk fick heta "hålan" - men jag tyckte och tycker fortfarande, att Åmåls läge i en dalsänkning vid en vik af Vänern är ganska vackert, om ock detta läge hade i min barndomstid en ännu mera idyllisk prägel, enär mycket som nu är gator och gränder och förstadsbitar, då var rama landet med berg och backar och ängar och betande boskap. Jag minns, hur roligt vi barn tyckte det vara att på klara solskensdagar om sommaren gå upp i kyrkbergen och skåda ut mot vikens öppning åt Vänerns stora blå yta, låta blicken öfverfara den och i fjärran söka upp Kinnekulle, som då syntes som ett litet ljust kullrigt moln vid södra horisonten. Och så att kasta blicken öfver den lilla Åmålsviken till den vackra skogiga stranden på andra sidan och där söka upp de små hvita herrgårdarne, som här och där tittade fram ur det gröna, och slutligen att rikta våra ögon mot fartygen nere vid stadens lastageplats, ja kanske till och med få se en skymt af själfva "ångfartyget", om det för tillfället fanns där.
Ja, "ångfartyget", det var en märkvärdighet för både stora och små åmålsbor på 1840-talet, ty vi lefde då, så att säga, ännu i ångfartygens första barndomstid. De voro något alldeles nytt. Åmåls enda ångfartyg (jag tror till och med det hette "Åmål") kom från Göteborg en gång hvarannan vecka eller så omkring - ångbåtarne gingo långsamt på den tiden - och den dagen då det väntades var en högtidsdag för hela staden. Då samlades hela skaror af män, kvinnor och barn, mest naturligtvis af sistnämnda sort, uppe på den s. k. "Galgåsen" (numera "Kungsberget") på stadens södra sida, för att speja utåt Vänern först efter röken och sedan efter själfva ångfartyget, som småningom framträdde allt tydligare. Och när det så efter en lång väntan ändtligen ångade förbi fyren in i viken, så stegrades stämningen bland alla de yngre åskådarne till verkligt jubel. Själfva ordet "ångfartyget", nytt och långt som det var, vållade stora svårigheter för de små, när de från toppen af Galgåsen jollrade fram det vid synen af den märkvärdiga uppenbarelsen. Kom så kanonskottet och väckte alla ekon kring Vänersvikens stränder, och då förstummades de små af idel häpnad, men de stora hurrade och viftade dess mer.
Men utom "ångfartygets" ankomst var det ock andra stora tilldragelser i min barndom, som stå lifligt för mitt minne. Bland dessa en, som nog vid samma tid hade samma betydelse i alla svenska städer, och väl också i många af dessa framträdde likartadt. Jag syftar på firandet af Oscar I:s kröningsdag den 28 sept. 1844. Då sköts det med kanoner från Galgåsen, och på kvällen var hela staden illuminerad. Hvad jag minns tydligast från denna dag, var det idkeliga dånet af kanonerna vid middagstiden och min rädsla att bli skjuten. Jag var bara sex år och just ingen hjälte, hvarföre jag ock, som jag ännu minnes, skrek af alla krafter midt på stora torget: "Skjut mej inte! skjut mej inte!" - till stor förlustelse för alla kringstående.
Det märkvärdigaste af alla mina minnen från barndomen var dock den stora branden 1846. Den skall jag tala om längre fram litet mera utförligt. Här antyder jag den blott, för att därmed nu ha framhållit de tre förnämsta af den grupp minnen, som skulle kunna kallas de samhälleliga, näml. ångfartyget, Oscar I:s kröningsdag och stora branden - och jag öfvergår nu tills vidare till de mera privata och personliga småminnena.
----
När vännen L. och jag stannade framför det där gamla rödmålade huset nedanför kyrkbacken - började genast, hela svärmen af barndomsminnen att tränga sig omkring mig: ja, ur hvarje fönster tittade de ut och liksom nickade åt mig, ty hvarje rum hade sin särskilda historia och sina särskilda minnen. De flesta af dessa äro naturligtvis af en så privat och familiär natur, att de föga lämpa sig för offentliggörande, men några få, som på samma gång äro af den art att de belysa förhållanden och bruk i min barndomstid, kunna möjligen intressera såsom små diminutiva kulturbilder från ett gånget sekel.
"Skeppar ortens järn- och trävaror till Göteborg", stod det om Åmål i gamla Palmblad, såsom jag förut citerat. Att så också var verkliga förhållandet, hade jag i min barndom rikt tillfälle att iakttaga på mitt sätt. I det där fönstret ytterst till höger i öfra våningen satt jag nämligen ofta som barn i den tidiga morgonstunden och skådade ut öfver den landsvägsliknande gata som här i norra utkanten strök förbi hemmet, och som på motsatta sidan icke hade någon husrad utan blott små täppor och trädgårdar, sträckande sig ända ned mot sjön. Och från det fönstret såg jag då nästan dagligen formän köra in till staden stångjärnslass och planklass i "långa banor", och jag kan ännu, när jag vill, höra det starka slamret af stångjärnet, som låg lastadt korsvis (i sned, långsträckt korsform) på kärrorna och stack ut långt med ändarna både bak- och framtill, så att hästarne gingo delvis inuti den vinkel som framtill bildades af stängerna. Och planklassen voro ordnade på samma sätt, men dånet af dem var ett annat, dofvare. Detta skrammel af järnstänger och dån af plankor hör jag ännu, så fort jag tänker på Åmål, så nog måtte från den staden ha skeppats ut järn och trä i myckenhet. Och formännen voro vanligen stora kraftiga karlar, järnkörarne därtill ofta sotiga i ansiktet från arbetet i brukssmedjorna. Här må anmärkas att äfven Åmål, liksom Gefle, hade i sin närhet, bland många andra bruk, ett som hette Forsbacka. Men jag tror, att dess bruksrörelse nu är längesedan nedlagd.
Jag lade som barn märke till, att de där formännen ofta hade vackra hvita tänder, och jag hörde ock omtalas, att detta skulle komma sig däraf, att de dagligen åto hafrebröd - enligt dåvarande allmoges enkla och tarfliga vanor.
En annan syn från våra fönster, mindre vacker än den förra, minnes jag ock, att det var de från torgdagarna hemvändande fulla bönderna. Vi oförståndiga barn tyckte nog, att denna syn var mycket roligare. Bönderna voro nämligen ofta så blixt fulla, att de dinglade öfver kanten på pinnsätet och voro nära att falla i backen, så att deras hustrur, som vanligen följde med, fingo sköta tömmarne; eller också hade de så pass mycket medvetande och krafter kvar i fyllan, att de körde själfva och därvid skreko som vildar och slogo hästarne som galningar, så att dessa satte af i hejdlös karriär. Någon nykter från staden hemkörande bonde kan jag ej påminna mig, att jag då för tiden någonsin såg. Af allt detta kan jag nu inse, att fylleriet bland allmogen på den tiden måtte ha varit vida större än nu. Mycket naturligt också, ty det var ju på husbehofsbränningens tid. Och vid stadsbesök hörde därjämte "fyllan" alltid till regeln.
Vi barn hade emellertid roligt icke blott åt de fulla böndernas krumbukter på sina kärror, utan också åt de ökända fyllerister, som tillhörde sjäfva staden och som på den tiden ej voro så få. De hade det också ganska behagligt och trefligt efter sina begrepp, ty de fingo ostörda af hvarje polis gå omkring och skråla och "tralla", så mycket de ville, på gatorna. Endast vid slagsmål lade sig "stadstjänaren" Nyman i saken, om han fanns till hands. Därföre tyckte också den under min barndomstid så kände och alltid i sitt rus godmodigt sjungande: "Fyll-Kristian", att Åmål var ett jordiskt paradis. Det berättades åtminstone om honom, att han en gång, då han af en allvarlig man förehölls sitt fylleri och af denne tillfrågades, om han inte till sist ända "ville bli en ordentlig och gudfruktig man och en gång komma till himmelen", svarade efter något betänkande: "nej då stannar jag hellre här, för här ä jag känd mä' folke". Fyll-Kristian var också, sorgligt att säga, en mycket populär personlighet, såsom notoriska fyllbultar på den tiden ofta voro - innan nykterhetsarbetet blifvit mera allmänt i landet och det Wieselgrenska föredömet i kampen mot superiet hunnit vinna någon efterföljd. Nu har dess bättre denna fyllbultarnes popularitet alldeles försvunnit. Då skrattade man åt dem, nu harmas man eller sörjer öfver dem, äfven om man själf icke är absolutist.
Apropos populära personligheter, så fanns det många sådana och af skilda slag på min tid i Åmål. Jag vill nu blott nämna en, och det var icke mer och icke mindre än en - ärkepiskopinna, nämligen den olyckliga sinnessjuka änkan efter ärkebiskop W. Hon hade af släkten förpassats till det lilla obetydliga och undangömda Åmål, och där hade hon det nog i eget tycke rätt bra och var äfven som sagdt högeligen populär. "Olycklig" var hon ej heller i den meningen att hon kände sig olycklig. Tvärtom, hon var alltid som ett strålande solsken där hon vandrade fram utspökad efter sista modet, drifvet ända till karikatyr. Och hvar helst den lilla ökända gumman gick fram, där hade hon alltid en svärm af skrattande pojkar efter sig. Och hon misstyckte icke heller deras närgångenhet, utan kände sig snarare smickrad, stackars gumma.
Åtskilliga historier berättades om henne. Ett par må här antecknas. En gång på en "Lussebal" i rådhussalen - hon besökte gärna stadens baler och då alltid i den ungdomligaste toalett - satte hon sig ned på själfva golfvet midt i salen och förklarade att hon ej steg upp, förr än en viss namngifven löjtnant kom och bjöd upp henne till dans. Och det hjälpte inte hvad man försökte, man kunde ej få henne från fläcken förr än löjtnanten kom och tog henne. - Hon tyckte mycket om att gå i bodar och ställde då till ett förfärligt besvär för betjäningen, utan att köpa någonting. Man visste sig ingen råd att bli af med henne, tilldess en bodbetjänt hittade på att kalla henne "tant". Då försvann hon genast och kom aldrig mer igen i den butiken, ty hon höll mycket på sin värdighet.
Jag kunde också ha nämnt den i Åmål allbekante sinnessvage Jean Jacobsson, en f. d. student som trodde sig vara läkare och som det berättades otaliga lustiga historier om - men detta skulle föra mig för långt. Däremot torde det ej vara ur vägen att omtala, att i min barndomstid vistades under några veckor eller månader i Åmål en ung man, en dansk, som där hela tiden så att säga bars på popularitetens armar, och som i sitt senare lif fått denna sin popularitet utsträckt öfver hela Skandinavien, ja kanske ännu längre. Hans namn är kändt af oss alla. Det var Erik Bögh, den danske visförfattaren. Han var då en helt ung man, omkring 24 år, och uppträdde i Åmål icke som visförfattare och litteratör utan som - porträttritare. Han hade från Danmark - sedan han där af någon anledning afgått från sin befattning som folkskollärare - följt en dansk teatertrupp öfver till Skåne. Denna hade sedan besökt många städer i södra och mellersta Sverge, särskildt Västergötland, och där slutligen i staden Borås blifvit upplöst i följd af direktörens ekonomiska "krasch". Den unge Bögh, som hade många talanger af naturen, företog sig då en afton att på "klubben" i Borås rita af några af gubbarne i profil och lyckades träffa likheten bättre, än han själf förväntat, Gubbarne blefvo förtjusta, och hans lycka var gjord. Han tog sig nämligen nu för att begagna sig af sin nyupptäckta talang som "lefvebröd" - tog 2 Rdr B:co för hvarje porträtt och ritade att börja med af alla boråsare, som hade lust att se sitt konterfej, och därpå fortsatte han färden norrut på samma sätt från stad till stad och kom så slutligen 1846 (eller 1847?) till Åmål, där jag då såg honom vid flera tillfällen i min fars sällskap och i vårt hem, den omnämnda röda gården. Naturligtvis ritade han äfven af min far bland många andra. Hans "specialitet" som konterfejtecknare var att anbringa ett moln i blyerts under porträttet - men hur han gjorde detta fick ingen se; då måste delinkventen gå ut. Och när molnet var färdigt, väckte det alltid stor beundran för sin mjukhet och sina runda former. Blef inte porträttet likt, så var man ändå alltid glad öfver att som en ängel sitta i ett moln. Särskildt slog detta an på gubbarna. Och det visste Bögh så väl. Erik Bögh var på den tiden en ovanligt vacker ung man med böljande artisthår och fina mustascher, och bar en liten med snoddar och slingor ornerad kort slängkappa, som var någonting hittills osedt i Åmål, och som han bedref ett visst koketteri med - och han förtjuste dessutom alla med sin lekande kvickhet och sina glada visor och damerna därjämte med sina fina kvaljerslater och hela sin vackra apparition.
Och jag kan ju här äfven tillägga, att han från Åmål fortsatte färden till Värmland, gästade där både städer och herrgårdar, ritade af folk, sjöng och deklamerade, och sedan efter något år begaf sig till Norge, där han snart i Kristiania blef tidningsredaktör; hvarpå han, sedan marken där genom ett allt för fritt och för norrmännens "æresfölelse" sårande skrifveri blifvit för het under honom, begaf sig med sin norska brud (af förnäm släkt) åter hem till Danmark och slog sig ned i Köpenhamn, där han snart blef den i hela Skandinavien kände och uppburne visskrifvaren och författaren Erik Bögh, och där jag under en liten upsaliensisk sångarfärd 1861 förnyade min bekantskap med honom, och påminde honom om hans Åmålsbesök i ungdomens dagar.
Hvad jag här egentligen ville framhålla, var denna gamla påsksed, som väl nu länge sedan är borta, och som bestod däri, att pojkar, mestadels minderåriga handtverkslärlingar, under påsken och särskildt på påskafton, klädde ut sig på ofvan nämnda vis och ströko kring gatorna, ofredande folk - om ock ej på något allvarsammare sätt. Om de s. k. "påskebrefven" och om Lussefirandet och gamla gängse julseder på den tiden har jag utförligt skrifvit på annat håll - så att allt detta kan jag på tal om mina Åmålsminnen nu förbigå.
En originell figur, som i sammanhang med mina barndomsminnen från jularne dyker upp för min hågkomst, var en gammal spelman som kallades "Knapen" och som var känd i hela Åmål och allra mest af barnen - ja, de nästan afgudade honom, och detta ehuru det var en ganska ful och snusig liten gubbe och därtill mager som en skrika och för resten inte alltid nykter heller. Men det var han som spelade fiol vid alla barnbjudningar under jularne, där det förekom dans och danslekar, och bara synen af "Knapen" och hans fiol väckte festliga känslor i alla barnahjärtan. Om jag inte misstager mig allt för mycket, fanns säkert på den tiden inom hvarje stadssamhälle ett slag motsvarighet till "Knapen" i Åmål. Riktiga pianon funnos ju då ännu ej eller voro åtminstone en stor sällsynthet i småstäderna, och äfven de då för tiden brukliga "klaveren" voro långt ifrån allmänna - så att det vanligen var en sådan där spelman af "Knapens" sort, som skötte musiken.
---
När jag från den gamla rödmålade gården vände mig och tittade uppåt utfartsvägen ur staden, stannade mina blickar vid den famösa kyrkbacken, där jag i min barndom så ofta åkt kälkbacke. Då för tiden tycktes den mig så väldig och hög, nu åter så liten och låg. Och det är en iakttagelse som säkert mången med mig gjort, att när man vid mognare år återser skådeplatserna för sina barndomslekar, tycker man de ha på ett underligt sätt krympt ihop. Allt som då var stort, ja kolossalt, blir nu så smått, så smått, och det icke endast backarna, nej, äfven hus och trädgårdar och sjö och skog och allt. Och mycket naturligt är ju detta förhållande_: man var själf bara en "lillepytt" på den tiden, och därför syntes allt så stort. Men fast barndomstidens skådeplats krympt ihop, är det alltid lika kärt att återse den.
Apropås kälkbacken, så brukade många pojkar på min tid äfven åka ett slags "kälkbacke" om sommaren. Särskildt var detta i Åmål en mycket omtyckt sport. Man åkte utför branta och släta berghällar sittande på en flat sten, eller, om en sådan ej fanns tillhands, på själfva byxorna. Sporten ansågs emellertid af alla förståndiga mammor så pass dyrbar, att den af dem vanligen förbjöds, äfven om den unge "sportsmannen" hade, såsom då för tiden ofta var fallet, de nämnda persedlarna beslagna med skinn. Ty detta var en nötning, som icke ens det starkaste skinn motstod - inte mer än om det satts mot en rullande slipsten. Att använda flata stenar vid den där åkningen var ju därföre ock det vanligaste. - Jag återsåg nu den i min barndom så välkända, men för mig och mina bröder förbjudna "bergkanan", som vi kallade den. Den låg uppe i bergen norr om vår gård, och de två åkbanorna lyste ännu hvita och blanka mot det grå berget. Denna sport tror jag nu inte längre är i flor bland den yngre generationen- och så godt är det. Dock har jag ännu på gamla dagar sett den om somrarne idkas i Öregrund - men där är ju också mycket alldeles så som det var för 50 år sedan.
Där uppe, till höger om kyrkbacken, tronade på sin bergiga grund ännu som i forna dagar den gamla kyrkan och såg ännu i det närmaste ut som då. Hur väl jag minnes hennes inre i julottebelysning. Det var på talgljusens tid: de stodo i långa rader instuckna i hål på bänkraderna och längs kanten af de långa läktarne, och de runno, rökte och osade, och ingen var det som "snöt" dem. Och som en rök bolmade andedräkten från alla munnar i den iskalla kyrkan. Men skönt och strålande står i alla fall julotteminnet ännu kvar i min hågkomst både med sin yttre glans och med den högtidliga julstämningen. På tal om kyrkan tror jag mig ock kunna säga, att om också en djupare religiositet ej då lefde i så många hjärtan som nu, så var dock den yttre vördnaden för kristendom och gammal kristlig sed vida allmännare än nu. Då var det så mycket som i nänniskors ögon - både inom högre och lägre samhällslager - ännu ansågs som heligt och oantasteligt. Nu är det, sorgligt att säga, nästan intet.
Mellan nedbrända tomter gingo min vän L. och jag åter ned till staden. När vi kommo till det förut omnämnda räddade kvarteret, utpekade jag för honom det gamla Kjellinska hörnhuset, där på min tid stadens förnämste handlande Gustaf Kjellin hade sin bod och sin stora våning. I denna våning hade han årligen på själfa juldagen sitt stora julkalas, då så godt som hela staden och således också vi voro bjudna. Ja, min barndomstid var de stora julkalasens tid: då festades och surrades öfver höfvan, så att, som sagdt, till och med juldagen, som nu vanligen är en mera stilla dag inom familjen och släkten, då alltid var en bullersam bjudningsdag - då det var si och så med nykterheten också. Inte tror jag många gubbar gingo klara hem från Kjellins. I det hänseendet var det sämre ställdt i den gamla tiden än i vår.
---
L. och jag voro denna första dag bjudna på middag hos min frände borgmästarn, som i själfva verket var en af de där kusinerna jag här ofvan talat om. Äfven en annan, ännu närmare anförvandt mötte mig i dag i borgmästaregården, och så blefvo här många gamla minnen från barndomens dagar väckta ur glömskan och dryftade med lif och intresse.
Dagen därpå gick jag åter ut på förmiddagen, denna gång i den sist nämnda anförvandtens sällskap. Vi ströfvade omkring på gamla kära ställen. Och så kommo vi först att stanna på den hvälfda stenbron - den mellersta af stadens broar - som från den afbrända stadsdelen för öfver till gamla torget. Hur ofta hade vi inte här i barndomen stått och metat upp löjor ur det klara åvattnet! Nu var detta vatten så grått och grumligt, att löjorna troligen ej längre trifdes där - och det var nog fabrikernas fel i det moderna Åmål. Sådana funnos ej i min idylliska barndomsstad på 1840-talet.
Och därifrån gingo vi ned till Åmålsviken, som nu låg där så vacker i solskenet, nästan som förr i världen. Jag mindes den äfven täckt med spegelblank is om vintrarna och erinrade mig, hur förskräckt jag blef en dag, då jag under en vandring på isen hörde smällar och stötar i den, så starka som kanonskott och de äldre pojkarne förklarade, att det var sjörån som bultade åt oss, emedan hon stördes af vårt trampande på hennes tak. Och från sommaren påminde jag mig bland annat en båtfärd som jag vid ungefär fem a sex års ålder gjorde med mina föräldrar och syskon till ett landställe på andra sidan viken, där vi skulle besöka tre gamla mamseller, som voro mina föräldrars goda vänner och ställets ägarinnor, men som jag aldrig hade sett. Och jag minns ännu hur förskräckt jag blef, när de tre små gummorna vid vår ankomst kommo ned till stranden och togo emot oss, ty något fulare och skrynkligare och krokigare hade jag aldrig sett - så jag var färdig att springa till skogs i den tron att de voro sådana där "hexor" jag hade hört om i sagorna i barnkammaren - men då de hade godt om russin, sviskon, nötter och pepparkakor och äfven hade bärbuskar i trädgården, så förvandlades de småningom till gamla välvilliga feer som man ju också råkar på i sagan - men riktigt titta på dem vågade jag dock icke.
Äfven uppe på "Galgåsen" voro vi under vår vandring. Huru förvandladt allting här var! Denna bergås, som i min barndom stod öde och kal, var nu delvis bebyggd och trädbeväxt, åtminstone nere på sluttningarne. Och öfverst på toppen, där vi förr brukade speja efter ångfartyget, stod nu en ofantligt hög sten, liknande en forntidens bautasten, och denna var rest till minne af Oscar II:s besök i Åmål, och hans namn stod inristadt på den efter hans egen ritning, såsom fallet är på så många andra orter i Sverige, som vår flitigt resande konung besökt. Och sedan den stenen rests, blef gamla Galgåsen förvandlad till "Kungsberget", och det låter ju onekligen vackrare.
Från detta berg hade vi nu, liksom förr en god utsikt öfver staden och kunde med en enda blick öfvertyga oss om, hur ofantligt den lilla staden svällt ut sedan vår barndom. Också är den ju nu med sina tre och ett halft tusen invånare nästan tre gånger så stor som på 1840-talet. Äfven Åmåls hela omnejd låg utbredd framför oss i alla riktningar och väckte otaliga minnen. Blott ett enda vill jag nämna. Där borta i väster mot skogsbrynet låg herrgården Nygård, där på vår tid den originelle gubben Sveder, alla barns farbror och vän, bodde. Att få vandra ut till honom en vacker höstdag och få sina fickor af honom själf fullstoppade med äpplen från hans stora präktiga fruktträdgård, det var Åmålsbarnens förtjusning. Äfven vi och våra kusiner voro där mer än en gång, och en af oss skar vid ett sådant tillfälle hål på fickorna och fick på det sättet äfven rockfodret fullstoppadt. Ja, hvem minns inte den snälle gubben Sveder på Nygård?
---
Och nu blott tvenne minnen till, och så vill jag sluta. Det ena af dessa skulle man kunna kalla "Den stora branden som aldrig blef af" och det andra "Den stora branden som blef en förfärande verklighet". Och jag vill omtala dem i den ordning de nämnts.
Så hände sig en gång, att vi fingo till vår förfäran höra, att det också skulle finnas vargar i Hannebolsskogen. Det var några andra gossar, som berättade det, och vi trodde naturligtvis därpå. Och sedan, så fort en hund skällde eller tjöt i riktningen åt den där skogen, trodde vi, att det var en varg; ja, en gång under vår hemvandring från prästgården, tyckte vi, att vi tydligt hörde ett sådant där vargtjut djupt inne i skogen, och påskyndade förskräckta våra steg.
Men så fick jag - jag tror det var dagen därpå - en i mitt tycke mycket lycklig ide, som jag genast meddelade åt min yngre bror. Han kunde vara vid pass 6 år och jag 8. Det var i förbigående sagdt samme broder, som nu mötte mig i Åmål sistlidne oktober månad. Vi kunna ju kalla honom Olof, såsom jag benämner honom i en annan skildring, där han är med.
Den nämnda iden var, att vi skulle bränna upp "vargarne" och det skulle ske på det sättet att vi "tände eld på skogen". Han fann förslaget förträffligt. Ingen af oss hade en aning om, att en skog kunde vara till någon nytta. Skogen vore bara ett otyg, tyckte vi, ett styggt tillhåll för vargar. Barn vid den åldern förstå sig, som vi väl veta, inte alls på naturskönhet heller. Den känslan vaknar först vid mognare år. Vi hade den föreställningen, att hela Åmål skulle tacka oss, om vi kunde bränna upp den fula skogen, och särskildt att vi skulle göra våra föräldrar stor glädje därmed, ty de vandrade ju också ibland till Hannebol.
Sagdt och gjordt, dagen därpå, vid ett tillfälle då våra föräldrar voro utgångna - ty vi ville öfverraska dem med vår bedrift, sedan den väl var utförd - gingo Olof och jag in i sängkammaren och togo en bunt strykstickor som låg i spegellådan på föräldrarnes byrå, och så tågade vi af. Det var en dag tidigt på hösten, naturen var ännu sommarlik, men händelsevis, och jag kan tillägga lyckligtvis, var vädret den dagen disigt och fuktigt och himlen höljd af moln, som sågo rätt regndigra ut. Vi gingo den vanliga vägen förbi kyrkogården och kommo så till slut genom en gärdesgårdsgata fram till den grind, som bildade inträdet till skogen. När vi kommit innanför grinden uppstod mellan oss en dispyt om, huruvida vi borde tända på inne i djupa skogen eller börja redan med det yttersta trädet, en hög tall, som stod för sig själf några alnar från själfva skogsbrynet. Min bror, som af naturen var mera praktiskt anlagd än jag, talade för det förra sättet, jag för det senare. Och jag grundade mitt yrkande på den åsikten att ej ett enda träd borde skonas. Tände vi på inne i skogen, så komme detta trädet att stå kvar. För resten var det nog också fruktan för vargarne, som afhöll mig från ett djupare inträngande i skogen - men därom sade jag ingenting.
Såsom äldre broder afgick jag naturligtvis med segern. Olof måste, påverkad af min vältalighet, till sist ge mig rätt, och så togo vi då upp tändstickorna och började vårt filantropiska arbete. Men tallen var svår att få eld på. Vi tänkte nämligen i början aldrig på att försöka antända den mera eldfängda barren, jag minns ej ens, om vi nådde dit, men det minns jag att vi stucko den ena brinnande tändstickan efter den andra mellan barken och stammen, där vi funno att den förra lossnat och lämnade någon liten lämplig öppning - vi ansågo detta mest praktiskt, åtminstone jag - men hvar enda tändsticka slocknade, så fort den kommit dit. Till slut hade vi blott några få kvar. Då yrkade Olof på, att vi åtminstone nu skulle göra ett litet försök vid själfva skogsbrynet. Vi gjorde så men med samma, efter vårt förmenande olyckliga, utgång. Till slut hade vi blott en tändsticka kvar, och vi skulle just under mycket tryckt stämning försöka tända barren med denna, då vi helt plötsligt fingo höra ett aflägset tjut, som vi naturligtvis togo för vargtjut, hvarpå jag ögonblickligen kastade tändstickan från mig och lade benen på ryggen, och Olof efter.
Andfådda kommo vi hem. Nu var vår mor hemma, och vi berättade genast ifrigt och med gråten i halsen, att vi "hade varit borta för att bränna upp Hannebolsskogen med alla vargarne i, men hvar enda tändsticka hade slocknat, så att det gick inte", och därmed höllo vi på att sätta till lipen - men hur förvånade och förskräckta vi blefvo, när vi märkte vår kära moders häpnad, kan jag ej beskrifva. Vi kunde inte alls förstå, att vi ej åtminstone fingo beröm för vår goda afsikt. Hon talade nu i stället om, hvilken förfärlig olycka vi kunde ha ställt till, hvilken oersättlig skada vi kunde ha åstadkommit, och hvilket allvarsamt straff vi själfva skulle ha fått lida för vår gärning, och att det nu i sanning var en Guds skickelse, att vädret i dag var så fuktigt. Och under fortgången af hennes allvarliga tal fingo vi äfven till vår förvåning höra, att det inte ens fanns några vargar i Hannebolsskogen. Hur hon försonade min far, när han kom hem, så att vi sluppo stryk, minns jag nu inte - det var väl vår ärliga vilja att tjäna vårt samhälle och våra föräldrar som räddade oss. Men något vidare försök att ställa till skogseld gjorde vi ej.
Ja, detta var historien om "den stora branden, som ej blef af".
En afton i januari månad 1846, efter tidigt intagen kvällsmåltid, sutto vi, alla barnen, samlade hos mor inne i sängkammaren, det där hörnrummet till höger, som jag förut talat om. Vår far var för tillfället borta någonstädes. Hon satt och sydde vid skenet af ett talgljus, som matt belyste den lilla kretsen af ansikten kring bordet men lämnade hela det öfriga rummet i hemlighetsfullt mörker. Det var just en sådan belysning som sagor och sägner trifvas i. Också berättade hon den aftonen för oss den ena sagan efter den andra, under det vi sutto lyssnande i stark spänning och stirrade än in i ljuslågan, än på henne.
Plötsligt öppnade en af oss sin mun - jag tror nästan det var jag själf - och ropade ifrigt:
"Snälla mamma, berätta en spökhistoria!"
För att förstå, hur ett barn kunde be sin mor om en spökhistoria, med den ringaste förhoppning att få sin bön uppfylld - något som numera, dess bättre, ej torde förekomma så ofta - så måste man veta, att på den tiden ingenting var vanligare än spökhistorier. Detta stod väl bland annat i sammanhang med hela den tidens romantiska litteratur, som vimlade af troll och sägner och spöken. Allt nog, spökhistorierna lågo så att säga i hela tidsandans riktning, och sådana berättades både i herrgårdarna och bondstugorna, både i salongen, i köket och i barnkammaren. Ett bevis på hvilken roll spökhistorierna spelade på den tiden, se vi bland annat i Selma Lagerlöfs bekanta Gösta Berlings saga. Mången vinterkväll lyssnade vi alltså till spökhistorier, som "pigorna" berättade för oss i köket eller barnkammaren. Om vår mor visste af det, minnes jag ej, men icke hade hon heller formligen förbjudit det. Att hon inte skulle ha tyckt om det, tror jag dock visst - och jag kan ej minnas, att hon själf berättade någon sådan historia mer än denna enda gång.
"En spökhistoria, kära barn", svarade hon nu och såg upp från sömnaden med en förvånad och forskande blick, "någon sådan berättar jag inte för er. Då bli ni bara rädda och kunna inte sofva i natt."
"Nej, vi bli inte alls rädda", försäkrade vi nu om hvarandra men tittade härvid förstulet bortåt de mörka vrårna i rummet. "Snälla mamma, berätta, berätta!"
"Men det finns ju inga spöken, kära barn."
"Nej det förstås, men det är så roligt ändå, bara en enda", envisades jag.
Allt nog, hur vi bråkade med henne, så sade hon till slut med bestämd uppsyn: "Nåväl, jag skall berätta en spökhistoria för er, men bara för denna enda gången - och sedan tror jag inte heller, att ni någonsin ber mig om några fler."
Många gånger i mitt senare lif har jag undrat på, hvad som kunde förmå vår fromma och förståndiga mor den där aftonen att berätta oss en så hemsk historia - och jag har icke kommit till annat resultat än att hon med den velat bota oss för lusten att höra spökhistorier, låt vara att hon äfven i någon mån påverkats af tidens smak för sådana historier.
Jag minnes nu ej längre alla detaljer i denna, men i sina hufvuddrag var den af följande innehåll:
Det var en gång i en liten stad en tornväktare, som satt uppe i kyrktornet en natt för att som vanligt vaka öfver stadens säkerhet mot eldsolycka och dylikt - under det alla andra lågo djupt försänkta i sömn. Kyrkan låg uppe på en kulle för sig själf vid en utkant af staden. Det var fullmåne, och klockan närmade sig tolf. Tornväktaren hade en stund stått vid den öppna lucka, som vette mot staden och blickat spejande ut öfver denna och nu flyttade han sig till en annan lucka, den som vette åt kyrkogården på andra sidan om vägen. Ej många minuter hade han stått och betraktat detta fält af grafvar och kors, förr än han i månljuset tyckte sig se någonting hvitt höja sig sakta vid en af grafvarna. Häpen stirrade han på denna punkt. Af det hvita blef i nästa ögonblick en mänsklig skepnad, och just som tolfslaget ljöd öfver hans hufvud, började denna skepnad röra sig mot kyrkogårdsgrinden. Håren reste sig på tornväktarens hufvud och han stirrade alltjämt dit bort och ville knappt tro sina ögon. Den hvita skepnaden trädde ut genom gallergrinden, som öppnade sig af sig själf. Därutanför stannade den ett ögonblick och tycktes speja uppåt tornet - hvarpå den fortsatte sin färd med samma jämna långsamma gång och gick tvärs öfver landsvägen rakt mot kyrkdörren - och några ögonblick därefter hörde den häpne väktaren kyrkdörren öppnas med ett dån, som gaf eko i hela kyrkan. En iskyla genombäfvade honom och han var nära att svimma, men han bemannade sig och lyssnade i stark spänning. Då hörde han tydligt liksom skramlande steg uppför torntrappan. Darrande i alla sina lemmar vacklade han fram till storklockan och började - klämta som vid en eldsvåda. Klämtslagen hördes i den stilla natten vidt ut öfver staden och nejden. Folk vaknade på alla håll, kastade på sig kläderna och rusade ut i den tron att elden var lös. Men då intet eldsken syntes till, ehuru många klefvo upp på vinden och tittade genom takluckorna - så började man till slut tro. att det var något galet med väktaren, att han hade blifvit tokig eller drucken - och så skyndade en hop människor, försedda med lyktor, upp mot kyrkan, funno kyrkdörren öppen och rusade uppför torntrapporna. Klämtningen hade nu upphört. De som kommo först upp mot toppen af den öfversta torntrappan ryckte till vid synen af något hvitt, som låg tvärs öfver själfva tröskeln till tornrummet. De närmade sig och undersökte det och ryggade förfärade tillbaka. Det var en svepning och ett benrangel - och när de samlats allt fler och tagit mod till sig att klifva öfver det, funno de tornväktaren ligga på golfvet midt i tornrummet blek och till utseendet liflös med högra handen hårdt knuten kring ett rep, som var fäst vid kläppen af storklockan. Han kom visserligen sedan till lif igen men hade för alltid förlorat sitt förstånd.
Sådan ungefär var spökhistorien. Vi sutto som förstenade och stirrade framför oss, när mor slutat, ingen sade ett ord, och ingen tänkte på att be om en till. Och till råga på den hemska stämningen hade jag det intrycket, att allt det där tilldragit sig i Åmål. Hela tiden tänkte jag på Åmåls kyrka och kyrkogård, och att klämtslagen hörts från Åmåls kyrktorn. Inte underligt heller, då jag aldrig sett någon annan stad.
"Är det sant", frågade jag till slut med dof och bäfvande röst.
"Nej, det är det inte, det kan ni vara vissa om", sade vår mor tröstande, "men ni ville ju nödvändigt ha en spökhistoria och därför berättade jag den här. Och nu är det tid att göra aftonbön och gå till sängs".
Jag vet ej, hur länge jag hade sofvit, då jag tyckte mig i själfva drömmen åter höra de där hemska klämtslagen. De blefvo allt tydligare och starkare, och så tyckte jag mig höra buller och höga samtal, och slutligen vaknade jag häftigt upp vid ropet: "Elden är lös! upp barn!" Det var vår mors röst, hon stod vid sängen och ruskade oss vakna.
Jag reste mig förvirrad upp och tittade åt fönstret, gardinerna voro uppdragna, och därute syntes ett starkt eldsken på himmelen, och under tiden dånade klämtslagen från kyrktornet alldeles som i spökhistorien, och nerifrån staden hördes ett doft trummande. Det var larmtrumman som gick. Och ängsliga samtal och brådskande steg hörde jag inifrån sängkammaren, under det vi skyndade att få på oss kläderna, min bror Olof och jag. Men vi hade ej så stor insikt af farans vidd, vi befunno oss mera i ett slags spänning, som ej på långt när var så hemsk som den som verkats af spökhistorien. Min äldre bror och min syster kommo snart in hvar och en från sitt håll, och så var hela familjen samlad. Nu trängdes vi barn kring reflexionsspegeln, där vi kunde se hela Kungsgatan nedåt. Höga flammor slogo mot himmelen och väldiga rökmassor, liksom beströdda med gnistor vältrade sig fram ofvanför. Det tycktes vara ett godt stycke nere på gatan. Men när vi tittade rakt ut genom dubbelfönstren, sågo vi också rök och gnistor fara förbi vårt hus högt upp i luften. Och nere på gatan utanför sågo vi redan folk komma löpande med saker, som de bergade. Och vi hörde rop och jämmer.
"Vinden ligger hitåt", ropade min far brådskande, "vi måste snart, äfven vi börja med bergningen af vårt lösöre."
Nu kommer en af jungfrurna tillbaka, som skickats ned till staden för att höra, hvar det brann.
"Det är hos handlanden Söderberg det brinner", sade hon andfådd. "Elden har kommit lös i Brantenbergs färgeri inne på gården."
"Hos Söderbergs! Hos moster Karin!" ropade vi nu om hvarandra. Det var våra kära kusiners hem - och min far kastade på sig hatt och öfverrock och skyndade ut för att få närmare underrättelser.
Under tiden sågo vi genom fönstret vid eldskenet, som gjorde allt ljust nästan som om dagen, hur en allt starkare ström af folk drog brådskande förbi, somliga bärande saker i handen, andra på ryggen i säckar, andra samfäldt tyngre möbler. En del ställde dem från sig på den lilla öppna planen, som låg mellan vårt hus och vägen, så att där snart stod en tät rad af husgeråd af alla sorter, vaktade af folk, mest barn; andra skyndade vidare uppåt kyrkan till, för att vara säkrare. Det var för oss barn ett skådespel fullt af lif och rörelse, hvars make vi aldrig sett förr i Åmål - och jag säger, som sanningen var, att vi just ej mottogo något djupare intryck af den sorgliga sidan af detta skådespel, utan mera betraktade det med barnslig nyfikenhet och förvåning. Under tiden blef röken från den tilltagande branden allt tätare och tjockare, och midt i denna rullande, bolmande rök, som drifven af vinden vältrade fram i vild fart öfver himmelen hit åt vårt håll, flögo gnistor och bränder som fåglar af eld i allt större och större skaror.
Snart kom min far åter och förtäljde, att hos Söderbergs var allt förbi, huset nästan nebrunnet, de hade tagit sin tillflykt hos en familj på södra sidan af ån, dit elden inte kunde komma öfver mot vinden, men att stor fara var för hela norra stadsdelen, elden hade redan spridt sig till granngårdarna och äfven kastat sig tvärs öfver gatan och var nu på väg uppåt på båda hållen. Här vore inte annat att göra, menade han, än att med största skyndsamhet börja bärgningen. Och vi barn skulle föras i säkerhet til Nolby, en landtgård bortom kyrkogården på västra sidan om norra landsvägen, vi skulle få åka dit på en lastvagn, som på samma gång skulle frakta några af våra saker åt samma håll; men far och mor själfva skulle stanna hemma och leda den öfriga bärgningen. De två äldre syskonen fingo också stanna, vill jag minnas.
Medan vi väntade på lastvagnen, hjälpte vi till med att bära ut saker, och jag minnes, att hvad vi små ansågo dyrbarast och därför framför allt ville bärga, det var de små rödmålade skrin, som vi fått i julklapp, och som vi voro mycket förtjusta i, isynnerhet emedan våra namn voro målade på locket. I dessa små skrin plockade vi in våra leksaker, så många vi kunde få rum med, och så knogade vi ned med dem på gatan. Här var nu ett vimmel af flyende människor både gående och åkande, och när vi tittade nedåt staden, så sågo vi där hela Kungsgatan nedanför den backe, som förde upp till oss, myllrande af folk och hemskt belyst af de högt flammande lågorna, och samtidigt hörde vi ett underligt doft brus af röster, liknande bruset af ett vattenfall, och blandadt med ett sprakande och dånande ljud från de brinnande husen - och då började äfven vi barn känna något af verklig bäfvan i hjärtat och inse till slut, att vi stodo inför en förfärande olycka. Och när så karlen med lastvagnen anländt och en mängd småsaker lastats på denna, - det var barvinter och hjuldon - stego vi beklämda upp, och så bar det af. Men hela tiden vände vi oss om och sågo med ängslan tillbaka på den brinnande staden. Det var som ett haf af lågor, jag minns det så tydligt än i dag, och jag minns, hur de i rödt skimrande rökmassorna hvälfde sig fram högt öfver våra hufvuden och hur gnistor och eldflakar ibland föllo ned helt nära oss under färden.
Framkomna till landtgården, som låg på en liten höjd, några stenkast från staden - blefvo vi mycket vänligt mottagna af folket, som tydligen blifvit förberedda; gumman på stället visste ej, hur väl hon ville oss, och trakterade oss med ölost och skorpor m. m. Och sedan sutto vi en lång stund och sågo vemodigt genom fönstret ned mot den eldfärgade himmelen öfver staden, och sågo äfven då och då lågor flamma upp och åter förminskas, till dess den snälla gumman till slut fick oss i säng.
Fram på dagen fingo vi återvända, då var eldsvådan slut och all fara förbi. Vårt hus hade skonats och äfven två hela kvarter nedanför det på hvardera sidan. Men längre ned hvilken förödelse! Hvilken ohygglig skog af svarta skorstenar, hvilka hopar af svart rykande aska! Huru emellertid elden kunnat hämmas så pass snart, är mig en gåta, med de usla brandredskap, som då funnos. Förmodligen hade vinden gått öfver på väster, ty åt det hållet rasade elden värst, sedan den i grund tillintetgjort det stora kvarter, där den först började. Öfver trettio gårdar hade nedbrunnit, och det var mycket för lilla Åmål. Hundratals människor hade blifvit husvilla och inhystes i och omkring Åmål hos alla som möjligen kunde afstå plats åt dem, och det dröjde länge innan staden repade sig igen. Vidskepliga historier kommo under sinnenas svallning sedan i gång. Vålnaden af den nyligen aflidne och begrafne handlanden Söderberg, min fars svåger, hvars hus först hade brunnit, hade man sett midt uppe i lågorna på taket o.s.v. Och hvad oss själfva beträffar, var det icke utan att vi barn åtminstone satte spökhistorien, som mim mor berättat, i ett slags förebådande sammanhang med branden - särskildt när vi tänkte på klämtningarne, som spelade en så stor roll i båda fallen. ---
Härmed må nu Åmålsminnena vara afslutade. Jag vill blott tillägga - och jag tror mig kunna göra det, då jag redan meddelat så mycket af rent personlig art - att vårt hem i Åmål upplöstes, då min far som änkeman flyttade till Värmland 1851. Dessförinnan hade jag, redan 1847, inträdt i Karlstads elementarläroverk och från den tiden fick jag under åren 1847-51 endast återse det kära Åmål under jul- och sommarferierna. Jo, en gång, 1849, fick jag äfven resa dit under påskferierna, men det var en sorglig färd - jag och mina bröder reste då till vår moders begrafning.
Min "medkommitterade" hämtade mig enligt aftal i Åmål dagen efter min ankomst dit, och han och vännen L. och jag reste nu vidare till Karlstad. Jag lämnade kära vänner kvar, som jag ej vet när jag får återse, och jag lämnade äfven något annat, och det var tvenne buketter på tvenne grafvar å Åmåls kyrkogård. De vissnade nog snart, men kärleken till de hädangångna och tacksamheten för hvad de gifvit, hoppas jag aldrig skall vissna.
...
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.