Af Landtrådet Carl Manderfelt.
Götheborg, Tryckt hos Samuel Norberg, 1799.
Det Kongl. Patriotiska Sällskapet samt Sällskapet för Allmänna Medborgerliga Kunskaper, som Tacksamhets-Offer för det goda de stiftat, och önskat at stifta i Fäderneslandet;
Med wördnad tilägnadt
af Författaren.
Denna nyutgåva av hans tal, avsedd för Cyberspace, är lätt anpassad till de krav som ställs i det nya mediet. Inmatningen är gjord på Amiga 3000 med programmet Cygnus Ed (CED)
Sturefors den 29 februari 1996.
P O Bergman.
Det gifwes många slags belöningar, som list och högmod uphittat för at snärja och förblinda människor; men ingen enda bland dem kan göra en människa, än mindre et helt folk lyckligt, ty de äga alla sit största wärde i inbillningen. Den wälgörande Naturen har allena i sina outtömeliga skattkamrar förwarat de säkraste belöningar för wårt arbete, de rätta medel til wår lycksalighet. Så länge människorna sökte dem, wärderade dem, och icke skuggwerken, lefde de glada, fredliga, lyckliga. Naturens Fader skapade alt hwad människor behöfde til nödtorft, nöjen, och beqvämligheter, undantagandes penningar. Han skylde wisligen i de hårda klippors djup de skatter, som Han förut såg at människorna wille missbruka til at skapa sig onaturliga behof, til at fördärfwa sit slägte. Lyckligtwis ligga ännu de flesta af sådane skatter förborgade, annars skulle de snart förstöra werlden.
Den förste wekling, som ej iddes arbeta, skapte den förste penningen; den förste dåre tog den emot, som byte, eller betalning för sin goda wara; och få gick werkligheten och dårskapen hand i hand, gradewis up til den ofantliga högd, hwarifrån de nu synas; så blef ändteligen penningen werldens afgud, och alla laster dess tillbedjare; så förwandlades de lyckliga jordbrukare, de glada herdar, i yppighets-krämare, konstmakare, sjöfarare, människoslagtare; så blef den årliga enfalden föraktad, och bedrägeriet en lönande wetenskap; så stöttes förnuftet från styret, och måste kämpa sig fram emot passionernas brusande swall, och penningens slukande allmagt; så trampades dygden i stoftet, oskulden gömde sig i hyttor, ty högmodet och wällusten blefwo werldens beherrskare; så uttogade stora röfwareskarar, för at plundra och utrota jordens oskyldigaste bebyggare; så omstörtades naturens milda hushållning; så upväxte tyranner. Men jag skyndar från all denna förödelsens styggelse, och kallar Eder tilbaka til wår beständiga wälgörare, jorden. I dess famn skole wi ännu söka tröst, i dess sköt wår visaste belöning.
Mina wänner! Sådane belöningar som i dag utdelas, kunna icke många bland Eder winna; de äro icke så oinskränkta som Patriotiska Sällskapets Nit för allmänna wälfärden. Kasten därföre icke afundsjuka ögon på den lott ädelmod och rättvisa tildelat Eder medbroder; men följen mig med upmärksamhet, så vil jag wisa Eder en belöning, som wida öfwerträffar silfwer och guld, som står lika öpen för Eder alla. Jag wil wisa Eder, at ur sjelfwa förbannelse-domen: du skal föda dig i din anletes swett, utströmma idel välsignelser, om wi följe naturens wisa bud, och riktigt använde både själs och kropps förmögenheter.
Som människa har du det företrädet för djuren, at kunna tänka och begripa, skilja imellan godt och ondt, nyttigt och skadeligt. Bruka denna himla-gåfwan i all sin kraft, så skal du aldrig sjelf bereda dig olyckor, aldrig misshandla din moder, jorden, och hon skal aldrig neka dig sit närande bröst; så skal heller aldrig Biet och Myran utskämma dig i sit arbete och sin hushållning. Om denna Urskilning och Tankekraft icke ännu hos allmänheten är, hwad den kunde och borde wara: om ännu i mit Fädernesland, jag säger det med nedslagna ögon, saknas de klokaste och nädwändigaste inrättningar til en riktig folk-upfostran; om wi ännu icke äge en national-anda, en föreningspunct för det allmänna bästa, hwarifrån werksamhet och drift til alla grenar utflyta; om wi ännu äre blinda tilhängare af gamla fördomar, eller swaga efterapare af främmande, som hwarken äga wårt climat, wåra drifter eller wåra tilgångar; om ännu i de bättre classer finnes et underligare sammanwäf af artiga småheter, än national-wärdighet; och hos Allmogen ännu en djup okunnoghet, förenad med en dum högfärd at också wilja härma, och pråla med något främmande kram; men det som är aldraunderligast, om här ännu finnes stordårar, som hafwa hjärnlöshet nog at yttra, fräckhet nog at påstå, at uplysningen kunde blifwa farlig, (ja för all slags boskap, kanske, men aldrig för människor) så skole wi därföre icke fälla modet, mina Bröder, men i tålamod hoppas, at förnuftets sol, som skimrar bak molnen, och kastar strålar åt Thronerne, en dag skal framtränga i all sin segrande glans, och förjaga alt mörker, alla fördomar til afgrunderne.
Imedlertid begriper en hwar af Eder så mycket, at om han är liderlig och lat, wansköter sit hus och sin egendom, kan han aldrig wara lycklig. Så mycket begriper en hwar, at om han årligen wil arbeta på at göra den jord han äger, så nyttig och fruktbärande den kunde blifwa, skulle han af denna sin anletes swett skörda rika frukter. Så mycket begriper en hwar, at om han i stället för at blindt följa sina Förfäders bondpractia där den intet duger, wille af sina uplyftare medborgare lära at rätt behandla sin åker och äng; lära, at tilräckeligt utdika wattnet, upblanda och förbättra jordarterne, wäl reda och uphöja åkerjorden, icke så för tjockt; lära, at bättre sköta sin ladugård, uprödja flere beteshagar på utmarken, och mindre låta afgnaga ängen; lära, at i stället för de skogförödande gärdsgårdar, inhägna sina ägor med sten, där den finnes, eller med grafwar och wallar af den upkastade jord och torf, där läget sådant medgifwer; lära, at årligen plantera mera potäter, kål och rötter än hittils brukeligt warit; om en hwar jordägare bland Eder, wille lära och följa dessa och flere nyttiga hushållsråd, så skulle wi icke se så många oupodlade fält, så många ohyggeliga mossar och kärr, så många låga och sura åkrar, sumpiga, tufwiga och mossgrodda ängar bära wittne om sina ägares wårdslöshet eller oförstånd; så skulle icke heller så många uslingar gråta efter bröd, som wi icke kunne gifwa dem.
Det är de uplystares och förmögnares owilkorliga plikt at föregå de enfaldigare med mogna råd och exempel; och det är din plikt, menige man, at följa de samma. Om herremannen gifwer sina underhafwande kloka mönster i jordbruket och hushållningen; om han understödjer dem af all sin förmåga i nödens stund; om han lämnar dem tilräckelig tid at wäl sköta sina hemman, så wälsigna honom som en Far, och lyd med tacksamhet hans råd. Men om han utmattar och förtärer bondens krafter, för at mätta sin snålhet, sit högmod, sit öfwerflöd eller sina nycker, så ware afsky och förakt hans wälförtjenta lön. Om Läraren, icke blott på prädikstolen fördömer girighet, liderlighet, lättja och öfwerflöd, men i synnerhet i sit lefwerne, i sit eget hus, i alla sina samtal och förrättningar, bewisar huru högt wärde han sätter på de gudomliga sanningar han förkunnar, huru lycklig han finner sig i utöfningen af de borgerliga dygder, hjelpsamhet, sedighet, arbetsamhet och måttlighet, så följer han sit wigtiga kall, så är han oskyldig i Edert lidande, så förtjänar han Eder wördnad och hörsamhet. Äfwen af alla Ståndspersoner, civile och militaire utan åtskilnad, såsom de där böra weta mera än allmogen, hafwen I rätt at fordra goda och förnuftiga efterdömen.
Eder felas icke heller upmuntringar och anmaningar af Länets förste Ämbetsman och Höfdinge, at betänka Edert eget bästa. Huru ofta har han icke i sina kungörelser, under sina ämbetsförrättningar och samtal, upfordrat Eder til jordens bättre häfdande, til oländiga markers uprödjande, til Edra swaga skogars besparing, och stengärdsgårdars anläggande. Huru lysande eftersyn har han icke på sit eget Boställe gifwit Eder, at det går an, med ospard flit och möda, at förwandla steniga och tufwiga marker i de skönaste åkrar och ängar. Huru ifrigt bemödar han sig icke at i de swåra åren förebygga hungers nöd i sit Län. Lyckligt för Fäderneslandet, om alla Län äga sådane Styresmän. Men hwarken hans, eller sjelfwa wår faderliga Regerings omsorg, kan frälsa Eder, så länge I blifwen stående wid samma punct, där dumheten och okunnogheten satt Edra fäder, så länge I med kraft och alfwar ej gripen Er an at bryta Edra owanor, Edra fördomar, och at blifwa förståndiga människor. Det är endast genom Eder idoghet och flit jorden skal manas at öpna sina skatter; med Eder anletes swett fugtad, skal hon frambära rikare förråd til at föda Eder, Edra barn, och många andra i Samhället, som hwarken kunna plöja eller så, men dock hwar i sit kall, bidraga till det helas bestånd. Är Edert arbete det tyngsta, så är det också det ädlaste och hederwärdaste.
Det fanns aldrig ära eller förtjenst uti at makligt förtära hwad andra med swett och möda samla. Men det är en sann ära att arbeta för egen och Statens underhållning, och denna äran tilhörer i synnerhet dig, aktningswärda Bondestånd! det äldsta och nödwändigaste af alla. Det war i dina händer Naturens Herre anförtrodde jordens skötsel, och böd at hon skulle frambära allehanda frukter, med detta enda wilkor: Du skal arbeta. Hårdare straff utgick icke från Skaparens magtspråk, ty Domaren, som wille näpsa de olydiga, war deras och hela skapelsens Fader. Men aldrig böd denne Gud: Du skal wattna jorden med blod och tårar; det war tyrannens bud, och bäfwande slafwar lydde. Aldrig böd denne Gud: Du skal i weklighet och wällust föröda alt hwad dina trötta medmänniskor hinna framsläpa för dina fötter; det war den starkare lastens bud, och de swagare lydde. Aldrig böd denne Gud: at wi skulle wara träldjur för at göda blodiglar som utsuga alt, och intet wilja uträtta, intet upoffra för det allmänna bästa; det war dårskapens bud, och dårar lydde.
Medborgare! mit hjerta blöder, jag måste nedswälja mina tårar, innan jag kan uttala dessa förskräckeliga ord: all den nöd och förbannelse, som hwilar öfwer jorden, är wårt eget werk. Snart i 2000 år har alla himlars och werldars Stiftare, genom sit ord, och genom alla Naturens Riken, ropat til människoslägtet: Nyttja jordens otaliga rikedomar och alla de gåfwor jag skänkt Eder för at wara lyckliga; men missbruka icke dessa rättigheter, förnedra ljuset Eder icke under djuren, misshandla icke naturen; plåga icke människor, förfölj dem icke; fjättra dem icke; förakta icke Ljuset, Gudomens afbild, men framlocka uplysningen, hedra den, upmuntra den, som enda säkra wägwisaren til lycksalighet för Regenter och folk; uphitsa icke ondskan med din räddhåga, men krossa henne med dit förakt; uphören at wara de mägtiga lasternas, de rasande passionernas nedriga werktyg, och blifwen hwad I ären skapte til at wara, ädla och fria warelser, goda och sediga människor, så skolen I sjelfwe borttaga all förbannelse af jorden, och förwandla henne i et Paradis. Så talade den ewiga Sanningen, och dess genljud återskallade härligt och högt, från hela den tacksamma Naturen. Men snart i 2000 år hafwa människorna arbetat twärtemot, at göra jorden til et helfwete. Aldrig blefwo de hwad Gud och förnuftet böd dem at blifwa, Bröder af samma slägt, som skulle öfwer hela jordklotet räcka hwarandra handen, til at genom arbete, kunskaper och erfarenhet tränga sig up til all jordisk lycksalighet; utan de blefwo hwad mörkrets gudar wille at de skulle wara, slafwar eller tyranner, förblindade eller swärmande dårar, ömsom plågoris, förförare och förförde. Knapt i 10 år har något Land ägt hwilorum mellan ödeläggelser. Knapt hinna folken under dessa korrta andetagen samla nya krafter, förr än de åter blifwa rof för nya missgärningar. Huru skal den jord hinna frambära sina frukter, som så ofta sköflas och förtrampas; eller de människor njuta någon glädje af lifwet, som så ofta bortsläpas til slagtbänken, utan at begripa hwarföre? I detta ögnablick jag med fasa och sorg talar om mänsklighetens olyckor, är öfwer en million människor til wattn och lands utrustad för at dräpa och förstöra. Gud! war det et sådant slägte, en sådan jord Du wille wälsigna.
Så går det til på werldens stora skådeplats; knapt wågar mit förskräckta öga kasta en blick in i det enskildta lefwernet. Hwar är nu wårt lif, kärleken, wälwiljan, ömheten? Hwar är wår tröst, wänskapen, enigheten? I himlarne hafwa de tagit sit säte, på jorden äga de blott et namn. Här trifwes bäst dödens redskaper; här söndersliter herrsksjukan, högmodet, afunden, falskheten, otacksamheten, alla de heliga band, som borde sammanknyta människor, och styrka dem på lifwets korrta och tröttsamma band.
Et puste-rum, mina Bröder! för at aftorka mina tårar.
Fast icke krigets lågor rasa bland oss, så hafwe wi dock alla mer eller mindre känning af dess grufweliga följder, nöd och elände. En hård misswäxt har hemsökt wårt, och flera Land; det står i Herrans hand, hwad öfwer wårt förhärdade slägte framdeles beslutadt är; men om det också wille, kan dock det ena landet, den ena människan icke hjelpa de andra, så länge det mordiska kriget warar. Då hafwa de rikare Stater blott penningar til at köpa men icke til at rädda människolif.
Huru länge skola jordens Wäldige wara orörlige wid mänsklighetens tårar och qwal? Huru länge skola millioner upoffras för at strida om en ting, som aldrig har warit, aldrig kan blifwa til, dess namn är jämnwigt. Huru länge skal haf och jord färjas med blod, för at winna och åter förlora utplundrade Städer och Land? Huru länge skola bröder twingas at stöta dolken i bröders hjertan, och barnen slitas från mödrars blodiga bröst? När skola jordens Beherrskare blifwa eniga om en större ära, än den som köpes med människoblod och ruiner? Förnuft! förnuft! du har länge fördömt dessa illbragder, men du höres icke. Ännu en liten tid skal du ropa förgäfwes.
Så gråt dig imedlertid mätt, människowän! öfwer dina bröders öden. Hela Naturen gråter med oss, och höljer sig i sorgeflor. De oskyldigas blod ropar af jorden; de nödlidandes suckar, enkors och faderlösas klagoskrik bestorma himlarna: Herre! fräls oss wi förgås; och krossa blott dem, som plåga människoslägtet, och fördärfwa jorden!
Medborgare! jag ser at I delen mina känslor lika ömt, som jag blandar mina tårar med Edra. Detta måste jag, detta kan jag; men trösta Eder och mig, det kan blott en Gud och de, som borde likna Honom på jorden.
I dessa bedröfwelsens mulna dagar, hwad är för den redlige medborgaren, den gode undersåtaren at göra? Wara tålmodig, waksam, ödmjuk, beredd; wälsignande Landsens Fader, som utestänger krigslågan från wåra gränsor och sörjer öfwer at han ej kan gifwa oss alla bröd; samt hwar och en i sin krets, anspänna all sin kraft, all sin omtanka, at arbeta, och spjärna mot udden, så at den tyngd, som kunde krossa wår wälfärd, icke också skal kunna krossa wårt samwete.
Mina wänner! jag har icke gått ifrån mit ämne och min föresats, då jag sökt upröra Edra ömaste känslor för mänsklighetens, fäderneslandets, och Edert eget öde. Det war Edra hjertan jag wille bereda at emottaga och bewara de råd, jag wid detta tillfället önskar at inskärpa hos Eder alla. I kunnen så mycket tryggare antaga dem, följa dem, som de flesta från et bröst, som ömar för allas wäl. Jag är född bland Eder; jag är från barndomen känd och älskad af Eder; och många bland Eder lefwa, som ännu torde erinra sig, at jag som swag yngling, från detta år andakten helgade stället, talat til Eder, upmuntrat Eder, at följa religionens bud. Det war min lyckligaste och gladaste tid. Det blef ej min lott at på denna sköna bana få upfylla mina plikter. Jag skulle på et widsträcktare, mera lysande, mindre tilfridsställande fält, lära at känna människan och werlden, strida mot strömmen, krossas mot klippor, men altid stå bergfast och orygglig i min nitiska kärlek för Konung och Fädernesland, dem jag, stundom misskänd, haft den glädjen at få bewisa de trognaste tjenster.
Jag har sett mycket, erfarit mycket i werlden; men twänne ting såg jag aldrig i något land: en flitig man blifwa föraktad, och en lat blifwa hedrad. Detta wåld på naturen kunde ingen dödlig werkställa, ehuru mycket man annars bemödar sig at wända up och ned på dess wisaste lagar. En årlig och arbetsam man, är medborgare i det stora Samhället, werlden; öfwer alt har han rättighet fordra bröd och beskydd, när den oduglige late är en börda för hwar jordtorfwa han rörer med sin fot, och en wanära för människo-namnet. Men om til alla tider, flit, idoghet, ordentlighet i lefnad och hushållning, befordrat både enskildt och allmänt wälstånd, likasom oordningar, wårdslöshet, okunnighet och försummelse alstrat fattigdom; så behöfdes dock til ingen tid strängare eftertanka at anwända både natur och konst til at arbeta, til at rätt wårda och sköta sin ägendom, än nu, då nöden står för dörren, och ingen dödlig kan förutse hurur långt den går, eller hwar den skal sluta. Du som ännu har brödfödan i dit hus, tacka Gud, och nyttja den sparsamt, at du icke med hustru och barn, en dag skal lida hunger och törst. Många få nu plikta för det oförlåteliga felet, at i goda tider förtära mera på en wecka, än de kunnat behöfwa at lefwa af en hel månad. Den, som ej wil blifwa en usling, måste wänja sig til beständig måttlighet och arbetsamhet. Lägg dig icke på latbänken at äta och sofwa, när du får en rik skörd; besinna hwad erfarenheten lärer, at på det sättet jorden stötes och behandlas här å orten, måste på et godt år, följa flera magra. Men du som ännu kunde hafwa mera i förråd, än du nödwändigt behöfwer til dit och dinas underhåll, fördölj det icke för dina nödlidande bröder, deras suckar och tårar kunde annars blifwa förskräckeliga wapen emot dig på wedergällningens dag. We! trefallt we! blodsugaren, kornjuden, ockraren, ehwar han finnes, som wille begagna sig af allmänna nöden, för at utprässa den fattigas sista skärf. Darra, brottsling! om hans förtwiflan en dag kunde kräfwa dryga räntor af de capitaler du på hans bekostnad sammanskrapat, för at i dit öfwerflöd kunna förakta hans jämmer, wara döf wid hans nödrop.
Det ware wid detta tillfället sagt till Eder gamle hederwärde Pastors, Herr Prostens Florelii förtjenta beröm, at han i de swåra åren utsålt sin Spannemål til lindrigt pris. Det är Prästen och Medborgaren wärdigt. Måtte flere följa et så wackert exempel.
Mina wänner! då jag kanske för sista gången offentligen talar til Eder, så unnen mig den trösten at följa de wälmenta råd, at fästa upmärksamhet wid de wigtiga sanningar jag i dag wille djupt intrycka i allas bröst, och både I, och Edra barn, skola wälsigna den stund I hörden mig. Antag en stadgad och förnuftig ordning, både i dit arbete, din hushållning, och din lefnad. Gör aldrig något som du behöfwer at ångra; men när du börjat en god sak, et nyttigt arbete, så håll aldrig up innan du öfwerwunnit alla swårigheter. Utblotta dig aldrig i de drägliga åren intil sista tunnan af din säd, och det sista lasset af dit foder, så at du nästa år icke skal nödsakas köpa dem dubbelt dyrare igen. Denna grofwa misshushållning har bragt mången jordbrukare til tiggarestafwen. Du har läst, eller hört omtalas af Bibeln, at Joseph blef en stor man i Egypten, för det han räddade Konungen och Landet med det helt simpla rådet, at i de goda åren samla alla magaziner fulla. Om alla Rikshushållare beständigt följde denna enfaldiga och kloka Statskonst, så hade många Stater blifwit räddade. Men följ du den, i dit eget hus, så långt du förmår, och bespara i de goda åren så mycket at du i de swåra ej skal sakna lifsbärjning för folk och kreatur. Denna besparing blir nu så mycket lättare, sedan det altförödande bränwins-brännandet uphört, prisad ware Konungens wishet, och lycka för honom och Riket, om det til ewig tid uphört.
Om jag skulle wisa Eder, at bränwinet är hufwudordsaken til wår närwarande nöd och fattigdom; at bränwinet upslukat mera strid säd, än hela Sweriges Rike frambringar: at det borttagit största delen af Landets redbara mynt, för at af utlänningen upköpa den säd, som, här förwandlad i denna hetsiga dryck, har i grund förstört millioners wälfärd,; om jag rätt lifligt wille måla för Eder all den styggelse bränwinssupandet werkat i folkets seder, tänkesätt, religion, hälsa och hushållning, så wille I lika ifrigt som jag, förbanna detta wärsta af alt ondt; så wille I lika tydligt som jag inse, at bränwinet, långt mer än krig och misswäxter, tilskapat wårt elände. Jag har förfägtat, jag skal til mit sidsta andetag för Konung och Fädernesland förswara den sanning, at med bränwins-öfwerflödets bibehållande, står aldrig Sweriges Rike at räddas om också alt annat öfwerflöd kunde utrotas; och jag skal med sanningens segrande wapen offentligen krossa alt hwad lasten och egennyttan kunde inwända häremot; och alla, som ännu hafwa känsla för Konung och Fädernesland, skola instämma med mig.
Widare, råder jag Eder alla som hafwa jord och friska lemmar, at icke försumma någon dag til at odla och förbättra Eder jord. Tag hwart år för Eder et stycke, så stort möjeligen kan medhinnas, at rödja, updika, plöja och beså, Öka rågutsädet, som det mäst födande, och bäst lönande i alla jordmoner. I ären icke mer än andra människor skapte til at lefwa af hafra; mäst öfwer hela wida werlden brukas sådan slösäd endast til kreaturen. Upblanda Er hårda lera med tjenlig sand, eller med hopbränd tufwe och stubbejord från ängar och utmarker. Håll träget ut med denna odling i 10 år, så skolen I med förundran se Edra hemman gifwa dubbel afkastning, Edra hus blifwa wälmående; och den tacksamma jorden skal rikeligen belöna all Eder anwända flit och möda. Ty I bören weta, mina wänner, at nästan all slags jord, genom riktig behandling, blandning och häfd, kan blifwa fruktbärande, så at den emotstår både torrka och wäta. I bören också lära, at Edra täta misswäxter, icke äro så mycket syndastraff från Himmelen, som fast mera naturliga straff för Eder lättja och wårdslöshet wid jordens brukning, samt Eder tröghet at taga efter de klokare jordbrukares exempel. I Östergötland, som nästan öfwer alt har lika styf lera med Dal, anses 4:de kornet af wårsäd, och 8:de kornet af höstsäd för misswäxt, som här kallas god skörd. Är icke du min Landsman, Dalbo, lika så wäl människa som Östgöten? Har du icke hufwud och händer skapta som hans? Så låt då oxen stå länge nog i dit wapen, och för din plog, men blif aldrig hans wederlike.
Mina bröder! om det nit och drift, som råda i min själ, kunde genomtränga Eder alla, så skulle Ni blifwa bland Sveriges lyckligaste Inwånare. Huru länge skal jag se min Födelsebyd, som naturen så rikeligen wälsignat, under den enwisa dumheten wantrifwas? Måtte jag inom 10 år, om jag lefwer, få mätta mina ögon i glädje öfwer Eder tilwäxt i flit och arbetsamhet, öfwer Edra frodigare åkrar och ängar, öfwer Eder däraf upwäxande lycksalighet! Detta war den belöning jag låfwade at wisa Eder; en belöning som icke kan upwägas med silfwer och guld, ty den blir frukten af Edra egna händers werk, den går i arf til Edra senaste efterkommande. Och wille du wäl, flitige och förståndige bonde! för något pris i werlden bortbyta den belöning, at se din nya tilskapade jord blomstra under dina händer, din wälmagt årligen tilwäxa, när sofwaren hwart år, gäspar sig längre fram til sin undergång? Wille du, för all werldens höghet och pragt, bortbyta den lugna glädjen, at efter en wäl använd dag, mättad af en sund, icke konstig föda, i en älskad makas armar, som glad med dig delat dagens bördor, omgifwen af friska barn, som wälsigna dig för sin warelse, och kappas at lätta dit arbete, få uthwila, få sofwa den dygdiges ostörda sömn; och när den upgående solen åter utmanar dig, at med den wederqweckta naturen, instämma en förnyad lofsång til Skaparen, då åter munter och styrkt få börja et nytt arbete, för at bereda dig nya wälsignelser. Bonde! Bonde! huru ofta har jag icke önskat at kunna byta med dig. Om du wisste at rätt wärdera din lycka, du naturens ägta Son! så skulle du aldrig missunna dess styfbarn sina lånta och prunkande fjädrar, som fladdra för wädren; du skulle aldrig önska dig de storas wällust och ledsnad, glimmer och sömnlösa nätter. Så känn då dit wärde, njut din lycka med förståndighet, och wet at den är förknippad med din flit och sedighet, och at den uphörer med dessa.
Och nu åter til dig, min redlige Nils Sandberg. Det är en utmärkt heder för dig, at högtidligen få emottaga en så skön upmuntran för din osparda möda. Men jag wille at alla dina medbröder skulle täfla med dig i flit och arbetsamhet, dygd och beskedlighet, för at winna ännu större och rikare belöningar; och därföre har jag talat til alla. Om det skedt med all den nytta och werkan, som mit hjerta önskar, så war detta ögnablicket et af de få lyckliga i mit lif.
Stig fram, emottag denna Bägaren med ödmjuk tacksamhet mot et af de berömwärdaste Sällskaper något Land kan framwisa; et Sällskap, som wågar, icke blott at kalla sig, men at wara Patriotiskt, på en tid, då kärlek till Fäderneslandet synes blifwa et urmodigt ord, en af de mattaste känslor i de flestas bröst.
O! mit Fädernsland! om den tanka som upfyller min själ, om det nit som tärer detta bröst, war en werksamhet, en eld, som jag kunde ingjuta i allas bröst, så skulle du aldrig få sucka öfwer otacksamma söner; så wille också jag, med en himmel i mit hjerta, låta min sidsta warma blodsdroppa flyta för dig; ty den kalla kunde blott stelna för en tyran. Icke har du uphört at wara älskwärdt; fast dina älskare öfwergifwit dig. Nej, man har bortskrämt dem från dit altare. Så kalla dem tilbaka, du folkets förste wän! och låt dem med upräckta armar mot himlarne, med tårefulla ögon, wända mot Gustafs graf, med rörda och trofasta hjerta mot hans dygdige Efterträdare, wid altarets skälfwande fot swärja; at stå eller falla med Konungen och Fäderneslandet.
Sådane tänkesätt är det Swenske män wärdigt at uplifwa, när de högtidligen mötas; och om de blifwa den stora pluralitetens tänkesätt hos alla Rikets Stånd, när de en gång så samlas kring Thronen, så är Thron och Rike räddade.
Lycklige Bonde! gif mig din hand, och swär i din själ, at den hedersskänk jag nu öfwerlemnat dig, aldrig skal missbrukas, aldrig af någon i dit hus, eller i din slägt orenas med swalg och dryckenskap, en farlig fiende för alla Stånd, farligast för bonden. Bruka den wid Högtider, at i hembryggadt öl dricka det Kongl. Patriotiska Sällskapets beständiga wälgångs skål; och säg wid samma tilfälle dina barn: Denna bägaren skal städse gå i arf til den af Eder och efterkommande, som trognast följt mina spår, som flitigast och förståndigast skött sin fädernejord; men aldrig, aldrig skal den komma i en lättings ägo.
Härmed önskar jag dig, och Eder alla, den Högstas wälsignelse och kraft, at i goda och onda tider skicka Eder wisligen, med ståndaktighet i motgång, ödmjukhet i medgång, upriktighet och warma i Eder Gudsdyrkan; otwungen lydnad mot Konung och Lag; renhet i seder; ärlighet i sammanlefnaden; trohet i arbete; ordning och förståndighet i all Eder hushållning, samt inbördes sämja, kärlek och hjelpsamhet! Måtte Edra bördiga fält länge tilwäxa och blomstra, när en liten jordtorfwa blir nog at gömma mig undan werldens buller; och måtte min själ, om den får kasta en blick tilbaka på sit fädernestoft, med hugnad skåda, at mina öma råd blifwa för Eder, för edra barn, til wälsignelse!
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.