En Åttiårings Minnen.

Wenersborgs-postens bolags boktryckeri, 1875.

Faksimilupplaga utgiven 1978 av C. Zakariasson, Ed.

Inledning.

Denna nyutgåva av Lilliestiernas bok, avsedd för Cyberspace, är lätt anpassad till de krav som ställs i det nya mediet. För att öka läsbarheten har många långa stycken delats upp i flera. Inmatningen har skett med en Amiga 3000 och programmet Cygnus Ed (CED).

Sturefors den 8 april 1996.

Per-Olov Bergman.

Innehåll:

I.

II.

III.

IV.

V.

VI.

VII.

VIII.

IX.

X.

XI.

XII.

XIII.

XIV.

XV.

Till läsaren!

För att genast bereda läsaren tillfälle afgöra, huruvida de händelser, här skildras, ega nog allmänt intresse för att läsningen icke bör slutas redan med företalet, anhåller jag få nämna: att anteckningarne lemna vissa bidrag till kännedom om flera svenska konungars enskilta förhållanden, Sveriges 3:ne sista krig, mitt eget deltagande i desamma, hittills okända tilldragelser vid Axel von Fersens mord, förloppet vid åtskilliga dueller, af hvilka den ena renderat förf. fästningsstraff, o s v.

Den enda förtjenst dessa anteckningar torde ega, är den sanning hvarmed desamma, efter min uppfattning och mitt minne, återgifvits.

Åmål i December 1874.

Utgifvaren.

I.

Jag har många minnen af min far och förvarar ännu några dess anteckningar. Ehuru mycket ung då han afled, erinrar jag mig honom väl. Ibland hans efterlemnade papper har jag funnit följande anteckningar: "Håll dig vid sanning, ingen last är större än lögnen." "Gifakt!" det betyder att vara uppmärksam och hafva tanken fästad på det rätta, som inses då man ihogkommer att

                "Tänka väl och göra godt,
                Vara nöjder med sin lott,
                i lyckans tid sig ej förhäfva.
                Aldrig uti faran bäfva.
                Döma mildt om andras fel
                Sjelf ej taga i dem del".

Under kriget med Ryssland 1788, då armeen afgått att försvara Finland, utskrefs ett Landtvärn, som skulle hindra Danskar och Norrmän att inrycka i riket. Detta Landtvärn var så illa anfördt och utrustad och for så oregerligt fram på sina marscher samt der de voro förlagda, att mycken klagan förspordes. På min fars egendom Wedbyholm (då kalladt Wedbjörsbyn) hade under en natt flera kreatur blifvit bortstulna och många våldsamheter föröfvade av Landtvärnet. Häröfver hade min far fällt några anmärkningar, såsom "att de trupper, som skulle vara till landets försvar, ej voro bättre än sjelfva fienden och att styrelsens anordningar ej voro goda"; detta blef anmäldt af min fars åbo, en man vid namn Långström, som bodde på egendomen Sunnanå och hvilken af nedriga beräkningar så vanställt min fars ord att dessa antogo karaktären af Majestätsbrott. En prest, som bodde hos åboen Långström, hade åtagit sig biträda angifvaren, men innan saken skulle förekomma vid domstol, inställde sig både presten och bonden hos min far. De fordrade öfverlåtelse på hemmanet, som brukaren innehade om de skulle nedlägga angifvelsen, i annat fall skulle den fortsättas och de anskaffa flera vittnen. Min far ingick ej härpå, kanaljerna kördes ut och saken förekom i laga ordning. En skriftlig vittnesattest förevisades vid ransakningen af en bonde, Per i Wässby, af innehåll, att kapten Lilliestierna vid ett tillfälle yttrat: "att Konungen, som så styrer och ställer, borde sättas på stegel och hjul" - ett straff som den tiden brukades för brottslingar hvilka mördat och begått likartade grofva brott. Min far, förvånad och uppbragt öfver denna falska beskyllning anmodade en aktningsvärd prestman, hvars namn var Stenberg, att förhöra vittnet, hvarvid Per erkände, att han väl underskrifvit en vittnesattest, som upplästes för honom, "men denna attest hade varit af helt annat innehåll", och i detta skick blef målet understäldt Konungen. Min morfar brukspatron S. Koch, som var i Stockholm och var väl känd af Konungen, begärde och erhöll audiens, och efter förevisande af erhållna intyg, blef befallning utfärdad, att målet skulle nedläggas; men straxt derpå uppgick till Konungen en skrifvelse, af innehåll, att Konungens trogna undersåter ej kunde lida det Hans höga person så förnärmades, och hoppades att straff måtte följa m. m. Denna nedrighet hade dock ingen annan påföljd, än att Konungen vid sin onåd, förbjöd detta måls upptagande. Som anledning var att förmoda och Långström erkände, att domaren som ransakat i målet, understödt angifvelsen, så reste min far åtföljd af Baronerna von Scheding och Ribbing till domaren, hvilken i förödmjukande ordalag måste göra min far afbön, hvarefter åboen Långström blef skiljd från hemmanet.

Konung Gustaf III hade eljest ett ojemnt lynne, ofta blefvo Hans Hofnarr och Hoffröknar tillkallade att förströ honom, och berättelserna härom voro rätt löjliga. Denne konung hade många beundrare, som kröpo för och smickrade honom, men ännu flera, som voro fiendtligt sinnade mot honom, isynnerhet bland adeln.

En sammansvärjning ingicks år 1792, lotten föll på en kapitain Ankarström, att beröfva Konungen lifvet, hvilket beklagansvärda brott, såsom man af historien känner, ock utfördes på en maskeradbal i Stockholm den 16 mars 1792 deröfver min far ofta uttalade sin djupa förtrytelse men med tillägg att ett dylikt slut länge varit den s. k. snillekonungen förutsagdt.

Efter denna inledning torde jag böra börja meddelanden om mig sjelf. Jag föddes den 8 oktober 1791 å egendomen Wedbyholm i en naturskön trakt på Dal. Min far tode af det föregående vara tillräckligt känd; min mor hette Koch i sig sjelf och tillhörde en aktad slägt. Hon var af ett mildt och älskligt sinnelag, samt älskad och omtyckt af alla. Bland många syskon var nog undertecknad den värste rustaren, uppsökte alltid de vidlyftigaste pojkarne och i våra lekar blef intet pojkstreck oförsökt; ofta var jag äfven i batalj och var svår hålla med kläder, hvarföre skinn sattes derpå, öfver armar och knän; hälst gick jag äfven barfota. Efter en tärande sjukdom afled min far 1800, efterlemnade maka och sex oförsörjda barn. Jag blef erbjuden komma till min morbror Major Nils Koch på Blomsholm, som var gift med fröken Sophia Hammarhjelm, hvilket erbjudande med tacksamhet antogs. Om min resa dit vill jag nämna hvad som fästat sig i minnet. Åtföljd af min mor till Nordkärr, der Lagman Flach bodde, emottogs jag der af min morbror Löjtnant Jean Koch och en dess kamrat Baron Lars Hjerta, med hvilken sednare jag skulle fortsätta resan till Blomsholm. Jag sprang omkring och besåg mig noga både ute och inne samt var särdeles road af en slagklocka, som spelade ett stycke för hvarje timma, men blef förbjuden vidröra det snöre som kom den att repetera. Jag kunde dock ej afhålla mig derifrån, men fick dyrt plikta för denna olydnad inför värdinnan Lagmanskan Flach, som var en mycket häftig fru. Då hon hörde klockan repetera, inkom hon i rummet, fick mig i luggen och ruskade mig dugtigt. Min mor bad för mig, men Lagmanskan lät sig ej beveka utan var lika förbittrad. Mitt skrik inlockade slutligen min morbror och Baron Hjerta, då den uppretade Lagmanskan ändtligen släppte mig. Då jag skulle skiljas från mim mor skrek och gret jag förtvifladt och måste med våld föras i vagnen; väl kommen dit, försökte jag hoppa ur den, men hotades med stryk vid en påle som stod vid Melleruds gästgifvaregård, der jag några dagar förut sett en tjuf få spö, hvilket hot hade den verkan, att jag tvangs till tystnad, blef dock muntrad med att få utdela slantar åt grindpojkarne, och fick slutligen sitta hos betjenten på kuskbocken, hvilket föreföll mig roligare än sitta inuti vagnen. Derpå fortgick resan till Wenersborg, hvarest jag med förundran såg de många husen; jag hade förut aldrig sett någon stad.

Derifrån fortsattes färden till Slädene, som då beboddes af Chefen för Westgöta Dals regemente Baron Bunge, hos hvilken jag erbjöds få stadna öfver sommarmånaderna. Han var mycket road af barn, och som jag var munter och yr brukade han ofta gyckla med mig.

En dag skulle Baronen resa bort, jag ville, men fick ej följa med, men sökte göra mig skadeslös härför och passade på tillfället att få åka med en bonde till Sparlösa gästgifvaregård, der många pojkar voro samlade på söndagseftermiddag för att leka. Jag blef snart mycket införlifvad med dem och ihogkom ej hemmet Slädene, förrän sent på aftonen, då jag gråtande återvände. Baronen var då hemkommen, hade öfverallt låtit förgäfves söka mig, och då jag hemkom vankades många bannor. Sedan måste jag beständigt åtfölja Baronen, som hade sin uppmärksamhet fästad på mig.

Jag var mycket yster och obetänksam i mitt tal, hvilket gaf anledning till löje och skämt på min bekostnad. - Om någon tid afhemtades jag af min morbror Nils, som kom från Göteborg, der han varit kommenderad. Jag skiljdes nu från Slädene; Baron Bunge reste till Stockholm och jag åtföljde morbror till Blomsholm, hvarest jag snart blef hemmastadd.

Moster Sophie var särdeles öm om mig, hon försåg mig med nya kläder, och skulle lära mig läsa, deruti jag ej hade haft någon öfning sedan jag lemnade hemmet, men dermed gick ganska trögt, och man var här alltför god mot mig för att med stränghet hålla mig till läsning. I vallgossen på Blomsholm hade jag fått en trogen lekkamrat, och vi hade beständigt några upptåg för oss, hvilket förtog all håg för läsning. Bland annat vi roade oss med var att reta en tjur och en bagge, hvilket tillgick på följande sätt: En af oss ställde sig framför tjuren och bölade medan den andre smög sig bakom och fattade tag i tjurens svans under hvilken sattes en qvist af en nyponbuske, hvilket, när tjuren drog åt sig svansen, helt visst gjorde mycket ondt. För att reta baggen påklädde vi en lösryckt stubbe Jonas' hatt och tröja och satte den på ett berg, der en bäck flöt nedanför, hvarefter vi körde baggen dit. Han gaf genast den förmodade pojken en knuff, med den påföljd att stubben vek undan och baggen stupade i bäcken. Efter detta äfventyr blef han ej så lätt att narra. Våra pojkstreck togo dock ett ledsamt slut, ty Jonas blef en gång af tjuren så illa stångad att han efter några år afled. Många streck hade Jonas lärt mig, men denna händelse kom mig till eftertanka så att jag började stadga mig. Julhelgen skulle passeras på Wrem i Bohuslän, hos Major von Döbeln, som hade 2:ne söner, Wilhelm och Conrad; den förre var mycket stadig, men den sednare en värre rustare än jag. Vi blefvo ock ganska goda vänner och lekkamrater, ehuru vi alltemellanåt lufvades och slogos af alla krafter, men när slagsmålet var slut voro vi åter vänner.

När de första dagarne af julen voro passerade, skulle Wilhelm till krigsakademien, men jag stannade att läsa tillsammans med Conrad för hans informator Sjöström. Detta var ganska påkostande och ledsamt för mig, såsom ovan dervid, allra helst derföre, att stryk på den tiden hörde till ordningen för dagen. En dag då informatorn slagit mig hårdt, tog jag min tillflykt till min goda moster, som blef mycket ledsen när hon fick se flera blånader på rygg och armar. Hon klagade för min morbror, som uppgick till informatorn för att taga reda på förhållandet. Conrad omtalade då, att Sjöström beständigt nyttjade käppen, hvarpå informatorn lärer fått en allvarlig tillrättavisning och vi fingo för den dagen lof. Han blef derefter foglig för några dagar, men käppen kom derefter åter igång och Conrad blef den förste, som fick smaka den. Det kostade mer på mig än Conrad sjelf, ty han stod alldeles stilla och tillkännagaf sin förbittring och smärta endast genom att bita ihop tänderna. Derefter kom min tur, men då jag fått ett par duktiga rapp rusade Conrad upp, ryckte käppen ifrån informatorn och afbröt den i flera delar. Sjöström skulle då örfila oss, men ej heller detta lyckades, ty vi gjorde motstånd och Sjöström blef liggande på golfvet. Derpå gingo vi ner till Major v. Döbeln och omtalade hvad som passerat.

När julen var förbi återvände jag till Blomsholm. Jag skulle der fortsätta läsningen för min moster, men dermed gick ganska trögt. Så förflöt några år, hvarunder jag ofta åtföljde mina värderade slägtingar på resor, än till Norge, än i grannbygden; men till Wrem kände jag ingen längtan. En resa dit blef emellertid beslutad och vid framkomsten mötte mig den glädjande underrättelsen att Sjöström var flyttad. Conrad hade varit på väg att rymma från hemmet, emedan han af Sjöström misshandlades. Då man hade saknat honom blef han upphunnen ett godt stycke på väg till Uddevalla och endast med svårighet lyckades man få honom hem igen, hvartill fordrades heliga löften af Sjöström att aldrig mera slå honom. Våra lekar börjades nu ånyo, men afbröts hastigt af en olycka: Conrad bröt neml. af ena benet då han föll ur en gunga, och när det blef läkt företog han en längre sjöresa. Vid hans återkomst var fadren död, och han skickades då till krigsakademien hvarifrån hans bror Wilhelm kort förut utgått med serdeles utmärkelse. Jag nämner dessa ungdomsvänner så omständligt, emedan de framdeles ofta förekomma i mina äfventyr.

Under mitt vistande på Blomsholm tillkom en liten son, vid namn Nils Samuel. Jag var mycket förtjust i den lille, snälle gossen, hvilken, då han blef lite äldre, jag tog med mig ut på Blomsholms stora gård, der en stor och trogen hund, vid namn Wingård fick draga oss båda i en liten vagn.

Bref ankom från min mor med underrättelse att en informator vid namn Ullen blifvit anskaffad, och jag blef då, under mycken gråt, hemskickad. Hemkommen tog min och en äldre brors läsning genast sin början, först med latin, ehuru vi ej ännu kunde läsa svenska, samt derefter fransk och tysk grammatik tillika med utanläsning af långa glosor. Informatorn önskade lära sig spela viol och föreslog derföre, att min äldre bror skulle, tillsammans med honom, taga lektioner för en musiklärare, hvilket äfven på min mors bekostnad skedde. Efter ett års förlopp skulle informatorn till Lund att fortsätta sina studier och under väntan på annan lärare fingo vi en gammal afskedad fältväbel, Ahlfeldt, som skulle öfva oss i skrifning och räkning. Derefter erhöllo vi en annan informator vid namn Haralde från Skåne, och nu skulle, efter hvad han sjelf sade, läsningen med all fart börjas. Lik andra skåningar på den tiden, hvar hr H. mycket egenkär. För att betala lönen till denna informator, hade mim mor emottagit för undervisning jemte oss en jemnårig gosse, Johan Adolf Bratt. En guvernant för mina systrar, fröken Cathrina Lagerberg, hade yttrat något om Haralde's röda skägg, och detta förbittrade honom till högsta grad. Det blef en lång explikation dem emellan, och efter den stunden trifdes den herrn icke mera inom huset. Han var nästan dagligen borta i en granngård, Rinnen, der han blef intagen af dottren i huset, mamsell Marianne Silven. Han började skrifva vers och tillsända henne, jemte bref, och fick jag vara brefbärare åt honom. Denne Haralde var ingalunda någon ordentlig karl, ty om aftnar, sedan alla gått till hvila, kommo bekanta till honom och det blef ett spelande och drickande natten om. Vi gossar skulle ligga i samma rum, som informatorn, men kunde i följd af rummellifvet der ej förmås dertill, utan valde hellre att ligga i ett rum innanför, oaktadt en fönsterruta der var utslagen, som ej på hela vintern blef insatt, hvarföre vi foro ganska illa. Haralde förbjöd oss äfven att nämna något härom till vår mor, under förevändning att vi väl kunde behöfva härdas. Hans lefnadssätt blef dock slutligen bekant, hvilket hade till följd hans uppsägning. År 1805 skickades mina äldre 2:ne systrar till Carlstad i pension hos en fru Wennerstjerna, hvilkens dotter var mycket talangfull och ännu hos många torde vara i minne, bland annat för sin utmärkta dans, samt sitt svärmeri för Napoleon.

Min mor gjorde en resa till Blomsholm dit jag och min äldre bror Smauel fingo medfölja. Efter fem dagars resa kommo vi ändtligen fram, och min glädje att få träffa de kära slägtingarne var större, än jag kan beskrifva. Af moster fick jag en alldeles ny sedel å 14 skilling kopparmynt, som blef min grundplåt, och ehuru jag ofta varit i stort behof, har jag den ännu i behåll, men den har flyttats ur den ena utslitna taskboken i den andra. Nummern på sedeln är 30.725 af år 1804 den 30:de Jan. Min moster var i allo en utmärkt qvinna, och jag skulle om henne ännu kunna berätta många ädla drag. Efter återkomsten från denna angenäma resa fingo vi, kort efter vår hemkomst, till informator en filosofie mag C. Ekman, son till en prest i Skie pastorat i Bohuslän. Denne var en hygglig ung man, med både bok- och folk-vett. Examen anställdes nu med oss och resultatet blef att vi ej kunde någonting. Vi fingo nu en ganska grundlig undervisning i latin, tyska och franska med förklaringar öfver hvad vi läste, hvilket förut ej kommit ifråga, utan hade all undervisning varit inskränkt till en dödande lexläsning, utan någon tanke på att förstå det lästa. Under loftiden lärde mig hr E. spela bräde, och sedan jag blifvit något hemma deri, hände en och annan gång att magistern blef "Jan", då det alltid hette att jag hade "bondtur" förstås. Jag måste dock spela oftare med honom, än jag ville, och detta var nog påkostande för den, som gerna ville leka med jemnåriga på fristunderna; dock ville jag gerna göra hr E. till viljes. Vi gossar fingo både aktning och vänskap för denne vår lärare, fastän han ofta följde tidens sed att slåss och vi lärde också mer för honom på några månader, än förut på flere föregående år. Det var derföre med saknad vi sågo honom lemna oss då han, efter ett års vistelse i vårt hem skulle tillträda tjenstebefattning i Göteborg.

Efter en tids förlopp erhöllo vi återigen en ny informator i studenten P, O. Dahlström från Småland, hvilken var jemnårig med oss. Läsningen gick i början bra, men krigslusten började vakna hos Dahlström då han genom tidningarne hörde omtalas de stora segrar Napoleon vann samt huru fort det gick att vinna befordran. Hr D. uppeldade äfven våra unga sinnen för kriget, så att äfven vi kände stor lust derför, och att få utmärka oss. Större delen af svenska armeen hade afgått till Tyskland. Konung Gustaf IV Adolf var ingen fältherre och ordnade just icke sina trupper så väl, utan litade på sina generaler. Endast adelsmän kunde blifva officerare, enär han endast hos dessa väntade sig finna mod och tapperhet. Napoleon deremot hade helt andra åsigter, följde sjelf sin arme och gjorde på slagfältet befordringar, der han ansåg sådana var förtjenta. Ryssland hade nu förklarat Sverige krig, och en större styrka måste afsändas till Finland, att understödja finska armen. Ryssarne hade intagit Åland, Stockholm var således i fara. En prest på Åland vid namn Gomerius, jemte en länsman, beslöto att med biträde af allmogen köra ryssarne derifrån, och det lyckades dem att afväpna fienden samt att som fångar öfversända dem till Sverige. Sveaborg hade emellertid som man vet, genom förräderi blifvit öfverlemnadt åt Ryssarne och derefter var ej mycket att hoppas. Befallning utfärdades om utskrifning af allt manbart folk för att förstärka armeen. Detta föranledde till upplösning af vår skola och jag antogs den 15 Jan. 1808 till sergeant vid Bohusläns regemente med rättighet att passera graderna vid Westgöta-Dals regemente, hvilket då var förlagdt i kantoneringsqvarter vid Wättungen på Dalsland. Min äldre bror hade något förut blifvit under-officer vid Wermlands regemente och vann under sistnämnde år befordran till officer.

Sedan jag fått min uniform i ordning, hvilket i brist på medel var förenadt med svårigheter, afreste jag till Wättungen med gladt mod och tio riksdaler på fickan, - förutom min ofvannämnde grundplåt, - och var denna kontanta förmögenhet en present af en vänlig slägting fru Fredrika Bergius, född Uggla. När jag skådar tillbaka på min långa bana, framställer sig månget dyrbart minne af den huldhet jag så ofta fått röna af menniskoslägtets bästa hälft; i bekymrens likasom i lidandets stunder är det vanligen qvinnan förbehållet att lindra smärtan af beggedera.

Den tillökning i garderoben, som betingades af min anställning vid regementet, var för öfrigt välbehöflig. Man klemade nemligen ej med pojkar på den tiden och jag minnes bestämdt det jag icke före min afresa till öfningslägret (jag var då 17 år) haft strumpor i skodonen.

II.

Vår klädsel var den mest brokiga man kan tänka sig. Några gamla afskedade officerare hade uniform efter forntidens bruk, som, då de gamla aflagde persedlarne icke varit completta, blifvit godtyckligt completterade, hvilket gjorde det hela så mycket mera löjligt. De, som icke egde någon uniform, voro civilt klädda. Uppställningen skedde efter längd, men som i ledet funnos gamla män med krokiga ryggar och utstående magar, tog det sig ganska kostligt ut. Då vi i 3:ne veckor fortsatt befälsmötet, ansågos vi skickliga att exercera det utskrifna landtvärnet, och hvarje bataljons-chef skulle afresa med sitt befäl till det bestämda öfningslägret. Men före afresan gjorde officerscorpsen afskedsuppvaktning hos brigad-chefen grefve Lewenhaupt, vid hvilken uppvaktning major Zelow föreslog, att en officer af hvarje bataljon skulle åtfölja honom till Stockholm, för att uttaga de uniformspersedlar, som för befälet voro nödiga hvilket äfven efter någon diskussion så bestämdes. Jag, jemte 3:ne andra adliga ynglingar, utsågos att åtfölja honom. Vid ankomsten till Stockholm var vårt första göromål att anskaffa oss ny uniform. Den tidens uniform var blå frack med en knapprad, grå pantalogner, stöflar med kragar uppstående 2 tum öfver knäet och svart läderhalsduk med en hvit kant samt venstra armen öfver armbågen omlindad och knuten med en hvit halsduk. Värjan var hängande mot magen i ett gult, fyra tum bredt gehäng, igenknäppt med en messingsplåt, hvilken var försedd med svenska vapnet och var fyra tum i fyrkant. Hufvudbonaden utgjordes af en åtta tum hög hatt, med en uppstående klaff, vid hvilken en tuppfjedersplym var fästad.

Sedan vi fått vår uniform i ordning skulle vi underdånigst uppvakta H. Maj:t konung Gustaf IV Adolf hvartill Zelow utverkat nådigt tillstånd. Han gaf oss upplysning om huru vi vid presentationen skulle bete oss, hvarvid förnämligast borde iakttagas att bugningen skulle ske mycket djupt, som för oss just ej föll sig så lätt med de spända pantalongerna. För öfrigt skulle vi stå mycket raka med klackarna väl tillsammans och tåspetsarna ut, samt noga tillse, att alla knappar voro ordentligt igenknäppta. Detta allt ansågs som hufvudsak och fick ej uraktlåtas. Innan vi begåfvo oss på uppvaktningen, bjödos vi af Zelow på frukost på ett värdshus, efter förestånderskan kalladt Maja Lisa, hvarest vi serverades de bästa köttbullar man kunde önska sig. Några glas vin bestods äfven under många tal och muntrationer af vår frikostiga värd. Värdinnan Maja Lisa frågade huru gammal jag var och om så små gossar kunde få vara med i krig derpå Zelow svarade, att sådana äro de allra bästa emedan ingen kula kan träffa dem. Vid 11-tiden gingo vi på vår tillämnade uppvaktning och fingo en stund, sedan vi anmält oss, invänta H. Maj:ts ankomst. Vi bugade oss så djupt permissionerna tilläto och stodo sedan som bilder då Zelow i all underdånighet presenterade oss såsom af general Armfelt constituerade fändrikar. Zelow omtalade derefter, att han lyckats få sin bataljon uppsatt med unga officerare, som alla brunno af begär att få utmärka sig i sin konungs och fäderneslandets tjenst. Hans Maj:t granskade oss med mycken uppmärksamhet, men jag kan ej erinra mig att han yttrade ett ord, utan gaf oss endast en nick hvarefter han vände oss ryggen. Vi följde sedan Zelow på åtskilliga ställen och gjorde uppvaktningar och öfverallt omtalade han, att vi haft audiens hos konungen, som varit mycket nådig och utnämnt honom till öfverstelöjtnant, hvilken benämning vi tillsades hädanefter gifva honom.

På återresan från Stockholm stannade vi öfver en dag i Westerås, emedan bal derstädes skulle ega rum. Vi bjödos på middag till landshöfding Liljehorn, som var gammal bekant till Zelow, och bevistade på aftonen balen, då jag skulle föreställa Zelows adjutant och hade af denna orsak lånat mig ett par sporrar. Den tiden brukades, att man efter att hafva uppbjudit en dam kastade sin handske eller näsduk på den plats der man ville dansa, och som hvar och en gerna ville intaga de förnämsta platserna, uppstod af denna anledning ofta gräl. Jag hade till anglaisen uppbjudit en af de förnämsta damerna; men just som jag skulle börja dansa hände mig det missödet, att jag föll framstupa på golfvet, som kom sig af min ovana vid sporrar. Med min kamrat Gustaf Mentzer's tillhjelp kom jag emellertid snart på benen igen, men danslusten var för den aftonen betydligt afsvalnad. Mentzer hade kommit i gräl med en civil herre, hvilket väckte någon uppmärksamhet, ehuru det på den tiden var ganska vanligt att officerare och civila herrar på tillställningar blefvo oense. Genom Zelow's lustiga infall tog grälet dock ett snart slut.

Från Westerås styrde vi färden till Lidköping och huru Zelow ställde det blef äfven der bal. Under vår bortovaro hade landtvärnet blifvit samladt och Dalslands bataljon, till hvilken jag hörde, var förlagd omkring Altorp i närheten af Ödskjölds moar. Jag anmälde mig hos bataljonschefen baron Ribbing, aflemnade de medhafda persedlarna, och berättade hvad som passerat under resan. Gustaf Mentzer hade begärt transport till Dalbataljonen och uti honom fick jag en serdeles god vän. De utskrifna landtvärnisterna, som blifvit fördelade i kompanier, voro klädda i egna kläder, men lofvades uniform, hvilken dock uteblef. De voro på alla sätt dåligt utrustade och excercerade med gamla kasserade gevär. I augusti månad började sjukdomar härja bland folket, som var halfnaket och nästna barfota. Ohyran tog äfven öfverhand, oaktadt vi på flerahanda sätt sökte göra oss fria från den. Mentzer och jag begärde en dag permission, att resa till Westra Ed, der Westgöta Dals regemente var förlagdt för att bevaka norska gränsen och jag hade flera bekanta sedan jag passerade graderna. Det tilläts, och vid uppvaktningen hos regementsbefälhafvaren majoren Eric Haij, anmodades vi medfölja till general en chef Armfelt, hvilken hade sitt högqvarter hos en rik, särdeles väl känd bonde, Petter Bågenholm. Major Haij anhöll hos generalen, att vi, jemte några underofficerare af landtvärnet måtte blifva transporterade på Westgöta-Dals regemente, der en stor brist på officerare och underbefäl uppstått, emedan regementet blifvit tillökt med en bataljon kallad Vargeringsbataljonen. Generalen svarade, att han skulle hålla mönstring med landtvärnet och derefter taga saken i öfvervägande. Vi blefvo till middagen bjudna till generalen der en mängd af hans adjutanter voro närvarande. De voro alla magnifika herrar, som knappast gaf oss stackars landtvärnister en vänlig blick ännu mindre nedläto sig till något samtal. Straxt efter måltiden skiljde jag mig vid sällskapet och påträffade värden på stället, Petter Bågenholm. Han hade en dotter Greta, som var ett mycket vänligt och hyggligt fruntimmer, i hela orten omtald såväl för sitt vackra utseende och behagliga sätt att vara, som för sin oklanderliga lefnad.

Vid hemkomsten berättade vi för vår bataljonschef de förslag major Haij gifvit generalen, och han skyndade då genast till Vestra Ed att förekomma det. Landtvärnet mönstrades sedan af generalen och det var både ömkligt och löjligt att se dem i sina sönderslitna kläder. Generalen lofvade dem nya, men det förblef vid blotta löftet. En jägaredivision bildades vid bataljonen, och jag utsågs som dess chef. Då en tid förflutit, kom ordres att Westgöta Dals regemente skulle hålla sig beredt att afgå till Finland. Mentzer och jag samt fyra underofficerare fingo befallning att medfölja regementets vargeringsbataljon och jag blef vid ankomsten till Vestra Ed transporterad på 1:sta vargeringskompaniet, som fördes af löjtnant Carl Magnus Hård. Jag fick ligga i hans jordkoja på bara marken, med min gamla tunna kappa som täcke och min kappsäck under hufvudet. Hård sjelf låg i en säng. Han var ofantligt sträng, svor och piskade manskapet beständigt och äfven jag fick som oftast lida af hans häftiga lynne.

Min första kommendering blef på strandbevakning och derefter att tillse sjukvården vid ett sjukhus. Under mitt vistande derstädes begaf jag mig på en ledig stund till Strand för att förnya bekantskapen med Greta Bågenholm, hvilken jag förut en gång omnämnt. Jag blef der mycket vänligt emottagen samt bjuden på kaffe, som jag knappast börjat dricka då löjtnant Hård inkom i högsta grad uppretad öfver att jag lemnat min post vid sjukhuset. Jag ursäktade mig, så godt jag kunde, med förklaring att en gammal fändrik Holmqvist aflöst mig och att jag just nu ämnat återvända till kompaniet. Men han blidkades ej af mina ursäkter utan hotade mig med arrest om jag vågade anföra något till mitt försvar, och jag måste helt beskedligt förfoga mig hem utan att ens få dricka ur mitt kaffe. På hemvägen mötte jag Mentzer, som blef mycket förargad när han fick höra Hårds beteende emot mig. Mentzer var mycket för nöjen och betraktade tjensten nästan som en bisak hvarföre han också med skäl ofta fick tilltal för sin försumlighet. Ankomna till lägret fick jag af Hård några uppdrag, men Mentzer bad han "dra' åt fanders", och då denne endast skrattade åt hans ilska blef han ännu mer förargad samt lofvade honom arrest.

Dagen derpå skulle en recognoscering företagas i Norge hvarvid kapten H. Haij beordrades till befälhafvare samt fändrik J Uggla och jag till hans subalterner.

Sedan jag efteråt, under kronprinsen Carl Johans befäl gjort fälttåg, kan jag säga att vi voro mycket illa instruerade och anförda.

Generalen hade ej gjort sig det minsta underrättad, hvarken om den trakt, som skulle recognosceras, eller om fiendens ställning etc., men generalen var också ingen fältherre utan hofman och sådana passa ej i krig. En norsk major Spork förstod deremot bättre sin sak, och tog ofta genom öfverrumplingar, flera patruller, utan att lossa ett skott. Ändtligen kom generalordres att regementet skulle med durchmarsch afgå till Gefle och derifrån vidare till Finland. Vid uppbrottet från Vestra Ed fingo Mentzer och jag permission för att besöka våra hem. Jag hemkom en lördag och bevistade på söndagen gudstjensten i Örs kyrka, der det till allas förundran lystes 3:ne gånger för kapten Carl Ribbing och hans hushållerska mamsell Brun. Jag öfvervar vigselakten och återvände sedan hem för att redan påföljande dag vara regementet till mötes vid Dykälla gästgivaregård.

III.

Vid framkomsten fingo vi ordres att i god tid följande morgon afmarschera till Blåsut, i närheten af Wenersborg, men våra kompanichefer åtföljdes till Hårds boställe Klefverud. Vi inmarscherade sedan under full musik i staden och efter verkställd inqvartering skedde afmönstring hvarvid flera klädespersedlar utdelades bland truppen. Jag var så upptagen af göromål, att jag ej ens fick tid att äta. Den som varit med vid ett uppbrott i krigstid vet väl huru mycket man derunder har att bestyra. All bränvinsförplägning till trupperna var strängt förbjuden men att en och annan öfverlastade sig kunde omöjligen förekommas. I Wenersborg förordnades om en rastdag, men ej för mig, jag var ytterligt ansträngd och uttröttad men lyckades slutligen genom den hederlige fältväbeln Brands försorg att få hvila några timmar. Jag erhöll till uppassare en gammal soldat af Kullings kompani vid namn Kämpe. Denne var mycket vand vid fältlifvet, emedan han bevistat flera krig, och gjorde mig vid många tillfällen ovärderliga tjenster såsom jag framdeles kommer att berätta.

Före uppbrottet från Wenersborg skulle Brand och jag, före kl. 4 på morgonen, inställa oss hos Hård för att afgifva dagrapport samt emottaga nya ordres. 6 a 700 hästar fördelades af regementsqvartermästaren Belfrage på kompanierna. En del af det högre befälet hade egna åkdon. Jag fick befallning att åka i queu, för att tillse det ingen blef efter, hvilket dock var en omöjlighet att förekomma genom allt krångel som uppstod då vagnar gingo sönder o s v. Det är omöjligt beskrifva den svårighet som möter för en trupp, att åkande färdas igenom ett land. Vid framkomsten till Lidköping föreföll det mig, som om jag varit alldeles sönderskakad i hela kroppen. Vi uppehöllo oss der en dag och redan tidigt på morgonen kom bränvinsflaskorna flitigt i gång bland manskapet, hvarförutan en underläkare Östenberg var så öfverlastad, att han måste arresteras. Resan fortsattes i mycket god tid andra dagen, men jag slapp då vara i queu och dessutom skaffade mig min omtänksamme Kämpe ett bättre åkdon än de rapphönor jag förut haft.

I Upsala, der vi äfven rastade en dag, blef bal anställd , till hvilken jag inbjöd min värdinnan fru Björnberg, tillika med hennes 2:ne unga döttrar och hvilken bjudning af dem väl upptogs. Jag föreslog Mentzer att tillsammans med mig göra en visist hos min värdinna hvartill han samtyckte och blef ofantligt intagen af hennes döttrar. Han hörde till deras antal som lätt bekajas, men för hvilka den åkomman dock går lätt öfver. En student Wernstedt, som bevistade balen var serdeles lifvad, och lockade mig att flitigt sköta glaset, hvilket bekom mig så illa, att jag af Mentzer måste ledsagas till mitt qvarter. Genom min trogne Kämpes vård blef jag dock snart återstäld, men fick af honom det rådet att hädanefter vara försigtigare.

Ifrån Upsala fortsattes färden till Gefle, der jag inqvarterades hos en herr Blomqvist, hvars fru var den rådande i huset. Andra dagen efter vår ankomst gjorde vi uppvaktning hos landshöfdingen samt visit i några familjer. Min morbror var inqvarterad hos lagman Ennes och jag blef af honom införd i familjen, der jag sedan åtnjöt mycken välvilja. En teatertrupp gästade staden under vårt vistande der och som jag förut aldrig sett något spektakel begagnade jag mig nu af tillfället. Jag trodde att de många rörande scener, som framställdes, voro fullkomligt sanna, men när jag kom underfund med, huru mycken uselhet det fanns bakom kulisserna gjorde det ett sådant vidrigt intryck på mig, att jag sedan ej haft lust att besöka något spektakel.

Jag tjenstgjorde vid sjukvården och som fältsjuka uppkommit bland manskapet hade jag nästan aldrig tid att vara med mina kamrater, hvilket nog för mig var det nyttigaste, emedan jag derigenom tvingades afhålla mig från spel och andra förstörande nöjen.

En afton infann sig en ordonance med helsning från några äldre af officerarne, att de väntade mig nere på gatan i afsigt att företaga en visit. Jag gjorde mig i ordning och var snart bland sällskapet, men visste ej hvem visiten gällde. Framkomna till bestämmelseorten fick jag af min morbror påminnelse, att vid presentationen ej glömma kyssa värdinnan och döttrarne på hand såsom den tiden brukades, men hvilken erinran jag fann något öfverflödig. Jag hörsammande emellertid tillsägelsen, och frun jemte den ena af döttrarne slogo sig ned hos mig och gjorde hvarjehanda frågor. Efter en stund infann sig den andra dottren och då jag genast uppstod för att såsom artig kvaljer lemna henne min plats tog hon mig hastigt om lifvet och kysste mig. Ett ihållande skratt från kamraterna i nästa rum följde härpå och jag blef på det högsta både förlägen och sårad öfver detta opassande gyckel. Jag lemnade derför genast sällskapet och skyndade till mitt qvarter der jag, på tillfrågan af den beskedlige Kämpe hvad som fattades mig, svarade att jag mådde illa. Efter en stund kom en ordonnance med helsning från major Haij, att jag genast skulle infinna mig i hans qvarter, men jag sade mig vara af illamående hindrad. Underläkaren Östenberg, blef af majoren skickad för att tillse mig och jag passade ett tillfälle då Östenberg vände mig ryggen, att sticka ned fingrarne i halsen för att få kräkas, hvilket äfven lyckades. Östenberg förklarade då, att jag förkylt mig och hade feber, med hvilken rapport han återvände till majoren.

För Mentzer, som besökte mig, berättade jag hvad som passerat och rådde han mig att ej taga saken hett eller lägga den vid mig, men kunde ej frångå, att det var ett oanständigt skämt af min morbror och Svinhufvud, hvilka voro de egentliga tillställarne af spektaklet. Påföljande morgon inställde jag mig hos major Haij, för att rapportera mig frisk, och mötte vid hemgåendet från honom den ädla fru Enness, som bjöd mig till midag. Jag nekade dock härtill under någon förevändning, men fick på e m besök af hennes son med helsning att ändtligen infinna mig, som jag äfven gjorde. Hans systrar hade några unga flickor hos sig, och aftonen förflöt mycket angenämnt under dans och lekar. Min kompanichef hade blifvit missnöjd med sitt qvarter och ville intaga mitt, af hvilken anledning herrskapet Ennes erbjödo mig att bo hos dem, och jag blef sedan som eget barn i den älskvärda familjen. Jag förmodar att lagmanskan Ennes fått reda på hvad som passerat, samt det gyckel man drifivit med mig, och att detta hade kommit mig till heder och nytta istället för skam.

Ordres ankom att trupperna ofördröjligen skulle begifva sig till Finland. Jag blef af den goda fru Ennes försedd med en riklig matsäck samt fick äfven några småpersedlar i min kappsäck. En liten bönbok erhöll jag äfven, i hvilken jag aldrig läste utan under tacksam tanke på gifvarinnan. Då vi afseglade var vädret godt med lagom vind, men snart uppstod stark storm. Manskapet var på fartyget så hoppackadt, att det ej kunde sitta utan fick stå med gevär och packning. Mot aftonen tändes lyktor på chefsskeppet men som vi af stormen, hvilken alltjemt tilltog, drefvos från hvarandra hade vi ingen ledning af dem. Några fartyg blefvo läck och måste söka land. 2:ne fartyg med befäl och manskap, med undantag af några få bland dem, omkommo. Af kapten baron Kuylenstierna på Landsjö hörde jag sedermera, att han jemte löjtnant baron De Geer, varit på ett af de förolyckade fartygen, samt att han af en soldat, som var skiclig simmare, blifvit räddad, hvaremot De Geer hade omkommit. Vi blefvo i flera dygn kringdrifna af stormen, utan att finna land; nöden blef allt större och flera af manskapet afledo och blefvo kastade öfver bord.

Slutligen sagtade sig stormen och vi lyckades att inlöpa i Öregrund, der vi landade på Gräsön. Jag kommenderades i land med manskapet, för att tillse det de blefvo rengjorde och befriade från smuts och den ohyra, som under dessa bedröfvelsens dagar till en förfärande mängd spridt sig bland dem. Mot middagen ankom äfven löjtnant Ehrengranat till Gräsön från ett annat fartyg, kommenderad i samma ändamål som jag. Han befallde mig att taga befälet öfver hans manskap, emedan han ämnade begifva sig till Öregrund. Jag gjorde den invändningen häremot, att jag väntade signal från mitt fartyg för att återvända dit, men mitt vägrande upptogs så illa, att jag hotades med arrest och måste lyda. Kort derpå gafs den väntade signalen, men det dröjde en stund innan jag kunde hörsamma den, emedan jag först måste söka reda på någon underofficer af Ehrengranats trupp åt hvilken jag fick öfverlemna befälet. Signalen förnyades och manskapet måste utan mig begifva sig på återvägen. När jag ändtligen anlände till fartyget, fick jag tillsägelse om arrest, emedan jag skiljt mig från truppen. Jag sökte ursägta mig, men det tjenade till intet. Straxt derefter kom order från major Haij att jag skulle arresteras, emedan jag enligt löjtnant Ehrengranats rapport ej fullgjort hans befallning. Jag tillkallades, och då jag aflagt fullständig förklaring öfver förhållandet, fordrade major Falkenberg, att Ehrengranat skulle arresteras derför att han obehörigt kommenderat mig. Jag deremot befriades och fick tillåtelse att begifva mig till Öregrund för att skaffa mig föda. Som jag inga penningar egde, måste jag af en kamrat låna mig några rdr och begaf mig dermed till den lilla staden, der det smakade rätt godt att undfägnas med strömming och nejonögon.

En kurir, som afgått till Stockholm med underrättelse om vår förolyckade sjöresa, hade nu återkommit med befallning att vi genast skulle återvända till Gefle. Vi afseglade äfven påföljande dag och inträffade i Gefle vid middagstiden. Våra hederliga värdar mottogo oss lika vänligt som förut, och hvar och en af oss fick återtaga sitt qvarter. Jag återkom till lagman Ennes' der jag fortfarande fick åtnjuta den största välvilja. Jag tillskref min mor, omtalande mina öden, och att jag kommit i svår penningeförlägenhet, till stor del förorsakad deraf, att min morbror uttagit min aflöning och ej låtit den komma mig till godo. Min mor hade ondt om mynt, men min gamla hederliga tant, fru Fredrika Bergius, hvilken förut, såsom jag omnämnt en gång, hade bestått mig, sände mig genast 20 rdr, hvilket var en stor summa för en fattig fändrik.

Fältsjukan började sedan härja; alla sjukhusen fylldes och vi måste spridas på landet. Derefter ankom ordres att vi skulle afgå till Grisslehamn och vidare till Åland, men som tillgången på båtar var otillräcklig och de befintliga voro i ett bedröfligt skick, drog det längre ut innan vi kunde komma öfver hafvet. Jag låg emellertid inqvarterad i Tomta by, tillsammans med löjtnanterna Dahlfelt och Ingman. Desse kamrater voro mycket roade af att spela raffel och försökte äfven hos mig uppväcka lust derför, försäkrande att detta spel vore det största nöje man kunde ha. Till en början, jag vet ej huru det tillgick, vann jag, men sedermera, då jag kommit in i spelet och bort kunna reda mig förlorade jag oupphörligt. Jag ville då ej sluta utan påräknade att de 3:ne tärningarne åter skulle gynna mig, så att jag återvunne mina förlorade penningar; men förlusten ökades i stället dagligen och då jag ej hade att betala med måste jag låna af Dahlfelt, som för hvarje dag fick allt större fordran hos mig. Tvenne månaders aflöning kunde slutligen ej betäcka min skuld - och hvad skulle jag väl nu hjelpa mig med? Jag var högst bedröfvad, men skämdes omtala det.

Under min förtviflan träffade jag min påhittige vän Gust. Mentzer, som sökte trösta mig med det meddelandet att han haft skulder så långt han kunde minnas tillbaka, dock tänkte han ej mycket på huru de skulle blifva betalta. Dessutom sade han, behöfde jag ej betala de skulder jag åsamkat mig under omyndiga år; synnerligast sådana, som uppkommit på sätt likt mina, hvadan jag ingenting behöfde frukta. Jag nämnde dervid för Mentzer huru man lockat in mig i spelet, bland annat genom att Dahlfelt satte ut 2 rdr mot 1 rdr af mig, men att sedermera, sedan min egen spellusta tilltagit, vi höllo lika, då jag nästan jemt förlorade. Mentzer gaf mig då ett annat råd, nemligen att jag borde, likasom i början, draga mig undan från spelet, då Dahlfelt, såsom Mentzer trodde, nog åter skulle erbjuda sig hålla dubbelt mot mig, och låta mig vinna en tid; kunde jag på detta sätt återvinna mina förlorade penningar, borde jag sedan alldeles upphöra med rafflandet. Detta råd lyssnade jag till, och då Dahlfelt åter ville inleda mig i spel, gjorde jag som Mentzer lärt mig, hvilket lyckades, och hela min skuld blef qvitterad. Till all lycka kommo i detsamma ordres om öfverfart till Åland, då det blef annat att tänka på än spelet. Under öfverfarten, som skedde i öppna båtar, kunde vi ej spela; väl sattes trumman flera gånger fram och tärningarne rullade, men sjögången blef så stark, att man ej kunde stå utan att hålla sig fast. Efter detta aktade jag mig, så väl för Dahlfelt, som för andra spel-orrar.

IV.

Om morgonen erhölls ordentlig inqvartering och jag skjutsades af min värd 5 mil innan jag kom till mitt qvarter, Rosenberg i Sunds socken. Tvenne systrar, enkefruarne Rosenmüller och Plate, egde nämnda lilla vackra egendom. De hade ett par broderbarn hos sig neml. en flicka om 16 och en gosse om 9 år, hvilka voro från Stockholm, der fadren var perukmakare; med dessa hyggliga unga varelser roade jag mig på lediga stunder och de beskedliga gamla gummorna omhuldade mig på bästa sätt så att jag jemförelsevis hade det trefligt. Också hade min trogne Kämpe all möda ospard för att göra mig väl känd på stället. Gumman Rosenmüller, så som den egentliga värdinnan, gaf jag som oftast smeknamnet mamma, och med flickan valsade jag ofta omkring hvarvid vi båda sjöngo. Vid jultiden ökades inqvarteringen med 2:ne officerare, J I von Döbeln vid Westgöta-Dals reg:te och Hökkenberg vid Lifgrenadier-reg:tet, hvilken senare var sjuk.

Jag kommenderades att hafva öfverinseendet vid ett sjukhus, Bärböhle, som sköttes af en doktor Lennartson (sedermera stadsläkare i Lidköping) med biträde af underläkare Östenberg. Min vän Mentzer blef äfven kommenderad till Bärböhle, och detta gjorde att vi ofta råkades. Jag skjutsades hvarje dag dit af gummornas åbo och åtog mig deremellan att på lediga stunder, mot en ringa ersättning, inköra en ung häst åt bonden. Sedan jag med Kämpes tillhjelp fått hästen skodd och en släda i ordning, körde jag hvarje dag med den unga hästen, först till sjukhuset och sedan till kamraterna, hvilka oftast uppehöllo sig på en kungsgård Thosarby eller på värdshuset Godby, dit källarmästaren, som var Stockholmare, hade fört flera unga vackra flickor för uppassningen.

Den vanliga serveringen på aftonen bestod af äggtoddy, som vi sjelfva tillagade af rom, socker och ägg samt vatten förstås. Denna dryck började smaka äfven mig, så att jag köpte rom och socker som jag medtog till Rosenberg. Mina dervarande kamrater, fändrikarne von Döbeln och Hökkenberg läto sig väl smaka, hvarföre äfven för deras räkning hemtades dylik requisita. Hökkenberg tillfrisknade snart och då började vi roa oss med att spela kort, trädkarl vanligast; pointen var alltid låg, men spelet muntert och äggtoddy dracks alltemellanåt. Den lilla 9-åriga gossen omgaf oss beständigt och tycktes ofantlig road af raffel, hvilket spel vi för roskull och ombyte ibland sysselsatte oss med. Ihågkommande det föregående ville jag för alltid betaga gossen spelsmaken, i hvilken afsigt, då han en dag kom till oss och ville spela raffel, vi tilläto honom det, men sade att det finge vara om penningar eller penningevärde. Han satte då genast ut sin mössa, och då den straxt tappades utsatte han halsduken, som hade samma öde, och så det ena plagget efter det andra tills han slutligen endst egde sitt linne qvar. I detsamma kom pigan in och han gömde sig då under bordet i sin förskräckelse. Hon varseblef honom dock och han framkom gråtande. Jag föreställde honom nu följderna af spel och tog af honom det löftet, att aldrig hängifva sig deråt, hvarefter han återfick sina kläder. Jag har sedan aldrig hört något om denne så passionerade gosse.

På sjukhusen tilltog antalet af sjuka, en mängd afledo och tyvärr är fullt antagligt det många skendöda begrofvos. I februari blef stark vinter och hafvet tillfrös, så att det kunde köras från Grisslehamn till Signildsskär. Proviant hade ankommit till truppen, som varit så utblottad derpå, att manskapet en längre tid fick åtnöja sig med half i stället för hel portion, och ändå hade de stackars Åländningarne fått tillsläppa allt hvad de egde. Rörelsen blef derföre nu stark för att afhemta provianten, hvilken fortskaffades på ett godt slädföre.

General von Döbeln väntades för att taga befälet öfver armeen, som uppgafs vara omkring 8,000 man. Ordres gafs om hans emottagande vid Thosarby, der trupperna, i en köld af 30 gr., länge fingo vänta på honom, och hade all möda för att bevara lifsvärmen. Tvenne officerare hade emellertid blifvit kommenderade att afresa till hemorten för att tjenstgöra vid landtvärnet. Min kompanichef, löjtnant Carl Hård, hade önskat vara en af dem, men detta vägrades honom. Häröfver blef han utom sig af vrede och började så hängifva sig åt spirituosa, att han knappast kunde styras. Under sådant tillstånd träffade han en löjtnant Goldkuhl, som, sedan Gustaf IV Adolf reducerat gardesregementena, blifvit placerad på Westgöta-Dals reg:te och var i tur att blifva äldste löjtnant. Detta uppretade Hård ännu mera, så att han utmanade honom, mem genom några kamraters mellankomst förföll saken. Emellertid ankommo generalen jemte öfverstelöjtnant Lagerbring, då trupperna utan någon honeur fick befallning att återvända till sina qvarter, der extra förplägning skulle utdelas. Generalen var mycket missnöjd med att trupperna blifvit samlade i så sträng vinter.

Jag erbjöds af en fändrik Helm vid regementet att få åka hem bakpå hans kappsläda, af hvilket jag äfven begagnade mig, men frös förfärligt under vägen. Jag skulle försöka att springa, men detta var ej möjligt. Vi skulle passera en liten sjö, och då Helm hörde att jag frös, föreslog han mig att jag skulle taga mig "en buss" samt tugga duktigt derpå och svälja ned saften. Detta gjorde jag; men en stund derefter blef jag så illamående att jag föll af slädan, hvilket ej af Helm observerades, förrän han kom i land på andra sidan af sjön. Han var nog ädelmodig återvända och efter att hafva funnit mig lyftade han mig i slädan samt förde mig till löjtnant Hårds qvarter, der han lemnade mig.

Hård hemkom en stund derefter, sjuk af dagens förplägning. Hans sjukdom tilltog allt mer och mer, hvarunder han yrade mycket och hade många rysliga föreställningar. Hustru och barn voro förmål för hans oro samt ånger öfver hans hjertlöshet mot truppen. Jag påminner mig just ett exempel härpå, som jag vill omtala. En dag framkallade han i mycket sträng vinter alla vid kompaniet varande sjuka, under påstående att de maroderade. Jag tyckte det var synd om de arma menniskorna och bad att de skulle få gå in i varmt rum, men han blef då mycket ond och beskyllde mig för att understödja truppens lättja. Sedan de arme sjuke länge stått och frusit, utkom han och ville se på deras tungor, som han sade, för att få veta hvem som var sjuk eller ej; den, som då ej hade oren tunga, förklarades för frisk och skulle genast på lägervakt. Detta hade emellertid till följd, att en af de sålunda på vakt kommenderade, om natten afled. Minnet af detta och mycket annat kom nu för Hård under hans sjukdom och oroade honom mycket. Jag måste qvarstanna hos honom hela påföljande dag, då läkare efterskickades, hvilken ordinerade åderlåtning.

Ordres ankommo att 2:dra bataljonen af Westgöta-Dals regemente skulle förläggas på fältvakt vid Skarpans gästgifvaregård, derifrån förposter skulle utgå till Kumlinge ö och Bomarsund med flera andra ställen. Fändrik Kneiff fick befallning att taga befälet öfver det kompani jag tillhörde, nemligen Kullings, i ställe för Hård. Vargeringsbataljonen hade blifvit fördelad på stamkompanierna så att endast 2:ne bataljoner då voro vid regementet. Omkring den 4 mars ankommo vi till Skarpans gästgifvaregård, belägen 1/4 mil från Bomarsund. Från fältvakten detacherades flera förposter mot Finska kusten. Vintren var fortfarande sträng och hafvet så tillfruset, att isens tjocklek öfversteg 1 1/4 aln.

Genom öfverlöpare från Finland erhöllo vi underrättelser att ryska armeen samlades i Åbo och att dess afsigt vore att intaga Åland samt derifrån vidare gå på Stockholm. Vi vågade dock ej sätta fullkomligt tro härtill, men hoppades genom finska officerare, som kunde lyckas rymma, erhålla tillförlitliga underrättelser. Flera förposter utsattes mot finska kusten och jag kommenderades att med 50 man afgå till Bomarsund, för att utsätta poster deremellan och Skarpan. Äfven till Kumlinge, 1 mil från Bomarsund, afsändes ett detachement af 80 man med befäl, och till befälhafvare deröfver kommenderades fändrik Wærnstedt, en ung officer, som föregående år utgått från Carlberg. För rapporters skyndsamma befordring hade fyra husarer af Lifgardet till häst blifvit kommenderade till Kumlinge.

Då jag några dagar varit på fältvakt i Bomarsund, kom ordre, att jag skulle taga befälet på Kumlinge efter Wærnstedt, som insjuknat. Jag tillfrågade fändrik Holm, som aflöste mig, om ej några ordres voro gifna huru jag skulle förhålla mig om Ryska armeen ankomme, men derom visste han intet. Nog fann jag hårdt och orättvist, att jag, som flera dagar varit på vakt, skulle så ansträngas, då hvarken Holm eller någon af de andra kamraterna gjort särdeles nytta, dock vågade jag ej yttra något knot utan afreste. Kämpe, som åtföljt mig till Bomarsund, fick jag medtaga, till bådas vår belåtenhet, hvarigenom jag ej behöfde ha omsorg för födan, som den trogne bussen alltid så omtänksamt förstod att anskaffa. Ankommen till Kumlings underrättades jag af Wærnstedt om förhållningsordrena, som voro att utsätta vedetter på närbelägna holmar och pass, samt hafva utkik på en höjd, der en s k vårdkas till 30 alnars höjd var uppförd och der det fanns en kikare hvarmed man kunde öfverskåda de öar och skär, som i mängd funnos mellan Kumlinge och Åbo. Åtta dubbla och fyra enkla vedetter voro utsatta och berodde det af mig att öka eller minska antalet.

Jag hade trenne gamla underofficerare, sergeanterna Ehrencrona, Porat och underofficerskorporalen Wacker, hvilka alla hade, likasom min Kämpe, bevistat krigen i Finland 1787-88, samt i Tyskland 1805-06 och dessutom i Norige. Ehrencrona var vid hufvudstyrkan, Porat hade tillsynen vid kikaren och Wacker hade på sin lott den jemna patrulleringen. För att skydda oss mot kölden uppförde vi ett läger af ris, bakom ett högt berg, och skulle vårdkasen antändas då fienden syntes vara i antågande; i öfrigt hade jag att förvänta vidare förhållningsordres från fältvakten. Den 13 mars 1809 började några spridda kossacker att visa sig, men då de kommo i närheten av vedetterna samt möttes af skott, drogo de sig hastigt tillbaka. Vedetterna voro så ställda, att de kunde hafva utsigt öfver trakten, utan att sjelfva vara synliga. Vid ett tillfälle hade en kossack kommit i skotthåll utan att observera våra vedetter och en soldat Byström af Tössbo kompani skickade honom en kula, som träffade så att han föll af hästen, dock höll han sig fast i denne och släpades så ett stycke utefter marken. En patrull utsändes då för att tillegna sig hästen, men som denne var mycket obändig var det svårt få honom att gå och i detsamma syntes ett stort antal kossacker komma i fullt carriere, då den utsända patrullen, efter att hafva skjutit hästen, skyndade sig tillbaka på sin plats. Jag afsände derpå genast en gardist till fältvakten med rapport, att ett större antal kossacker visat sig, samt anhöll om förhållningsordre, emedan snart en stor fientlig truppstyrka vore att förvänta. Vi hade nemligen med kikar'n upptäckt större massor af folk, som rörde sig ner mot finska viken.

Då emellertid inga förhållningsordre afhördes, afsändes åter en gardist; några timmar senare ännu en, men allt utan påföljd; och som vid solens nedgång en kossack-hop syntes närma sig, afsände jag ändtligen sergeanten Porat jemte en 4:de gardist, med befallning att ovilkorligen på ett eller annat sätt meddela oss hvad orsaken kunde vara, att vi ej erhölle något svar. Hela natten och derpå följande dag förflöt under fruktlös väntan; vår ställning var högst kritisk och vi voro mycket bekymrade, i synnerhet sedan vi genom en finne, som lyckats rymma, fått höra att ryska armen med stora steg marscherade mot Åland samt att förberedelser för nattläger på vägen redan voro vidtagne.

Förgäfves var vår väntan på svar från fältvakten. Kossackerna ströko jemt omkring, ehuru de möttes af skott från de på skären gömda vedetterna. En man, som vid någon aflösning blifvit efter, omringades hastigt af några bland skären gömda kossacker och tillfångatogs. Hvilket öde som träffat denne arme man förblef en hemlighet för alltid. När andra dagens afton inbröt, utan att besked ännu erhållits, rådgjorde jag med mina gamla underofficerare hvad som var att göra. Att lemna min post utan tillåtelse stred mot pligt och heder och ett dylikt beteende var dessutom i krigsartiklarne belagt med döds-straff; men att qvarstanna syntes mig vara en säker död, utan tillfälle till en utmärkelse, som motsvarade mina ungdomsdrömmar. Resultatet af våra rådslag blef att vi skulle söka hålla ut ännu en dag och skulle under tiden min gamle Kämpe, jemte en sjuk man, begifva sig å väg till fältvakten vid Skarpans för att omtala vår belägenhet; återkomme ej Kämpe eller erhöllo vi ej annorledes någon underrättelse till kl. 12 påföljande natt, skulle detta vara ett tecken att vi borde sätta oss i reträtt. Jag bad Kämpe taga vägen om mitt qvarter, Rosenberg, för att hemta mina saker, och med detsamma helsa fruarne Rosenmüller och Plate. Vi skiljdes åt med ögonen fyllda af tårar då han till afsked sade "Gud bevare fändriken!"

Då kl. blef 12 och vi ingenting afhört, antändes den omnämnda vårdkasen, hvarefter vi satte oss i afmarsch så fort som möjligt. Sergeant Ehrencrona blef min trogne följeslagare; korporal Wacker skulle vara efterst för att tillse det alla följde med. Så snart vi kommit på den glatta isen upphörde ordningen med marschen; man slog kanor och gick om hvarandra så fort man hann. Fort gick det och snart sågo vi land i den af månen upplysta natten. Vintern var stark, troligen omkring 35 grader. Då vi sågo oss tillbaka voro eldarne i full låga, synnerligast lyste vårdkasen högt i höjden. Ankomne till Bomarsund kunde vi ej upptäcka en enda lefvande varelse, och äfven vid Skarpans, der vi rastade, var öde och tomt. Manskapet begärde få taga genvägar till sina qvarter, hvilket jag beviljade, upplöste min kommendering och åtföljdes sedan endast af den gamle Ehrencrona.

I dagningen ankommo vi till Godby. Öde var det äfven der och endast ett lass med flyttgods stod ännu qvar å gården. Vid närmare efterseende påträffade vi likväl i ett rum en qvinna som låg och sof. Jag igenkände henne, hon var från värdshuset Godby och hette Lotta. Då vi väckte henne började hon genast gråtande omtala att hästen blifvit frånspänd lasset när uppbrottet skulle ske från Godby värdshus, men att man lofvat hemta henne, och hade hon förgäfves väntat härpå alltsedan gårdagen. Hon visste nu ej alls hvad hon skulle taga sig till och var mycket förskräckt för att falla i fiendens händer. Jag tröstade henne så godt jag kunde samt tillrådde henne att ej längre vänta utan följa med oss. Af denna qvinna erfor jag först att Gustaf IV Adolf var afsatt hvarjemte hon meddelade mycket annat från hemlandet, hvarom jag ej hade någon vetskap. Lotta hade varit mycket tjenstvillig mot mig, då jag allt som oftast före reträtten hade infunnit mig vid Godby i sällskap med kamrater; hon kallade mig då alltid sin lille fändrik och det gladde mig derför att nu komma henne till tröst i bekymren. Jag var mycket hungrig och då Lotta fick veta detta sade hon sig hafva åtskilliga matförråder på lasset, men som de voro åtsnörda var det svårt komma åt dem hvarpå gubben Ehrencrona erbjöd sig att framtaga hvad som fanns och inom kort hade vi gryta och panna på elden, kaffe kokades, kött uppvärmdes, socker fanns en hel topp, och föga betydde det att grädda och mjölk felades. Genom Lottas och Ehrencronas gemensamma och flitiga åtgöranden fick jag min ränsel påfylld med matvaror, sedan vi alla mättat oss.

Vi skulle derefter tillika med Lotta fortsätta vår bedröfliga återfärd, beredda att lemna lasset i sticket, då i detsamma en ridande artillerist anlände, för att hemta flickan och hennes egendom. Hästen, en södenrbruten krake, spändes nu genast för lasset och åt Lotta bereddes en så beqväm plats derpå, som kunde åstadkommas, hvarpå det bar utaf. Ehrencrona och jag lunkade efter och länge dröjde det innan vi påträffade någon enda menniska. Emot aftonen, då vi marscherat omkring 4 mil träffade vi slutligen en klunga med bönder och äfven några soldater från sjukhusen; vi voro nu halfvvägs till Signildskär, voro mycket trötta och gingo in i en stuga der eld var upptänd och hvarest en mängd qvinnor med små barn, jemte gubbar och gummor sutto gråtande och jemrande; det var så hjertslitande höra deras klagan att alla djupt rördes, ehuru jag ej vågade visa det. Här var ej tänkbart att få någon hvila, utan måste jag fortsätta marschen, så trött jag var, åtföljd av min outtröttlige sergeant. Slutligen kommo vi till en öde stuga, der lade jag mig i den tomma sängen. Ehrencrona gjorde upp eld och uppvärmde det medhafda kaffet, hvilket vi, jemte någon annan föda, förtärde. Efter att till maten hafva tagit ett glas af det bränvin Ehrencrona försett sig med, kände jag mig så uppfriskad att jag åter kunde tåga åstad, sedan jag först hjelpt Ehrencrona på med hans tunga rensel och sedan han fått eld på sin pipa hvarefter vi skyndade i väg med all fart.

Ju längre vi kommo, dess flera ilade vi förbi och voro dessa stackare likaledes stadda på flykt undan fienden. De arma menniskorna greto och beklagade sig alla. Snart började jag åter tröttna och kände stort behof af sömn, hvaremot Ehrencrona fortsattte sitt rökande och valkande på bussen; han ville öfvertala mig till detsamma, men jag ihågkom för väl hur det gick med mig då jag lät fändrik Helm narra mig att taga tobak i mun. Jag föreslog hvila och min kamrat lät beveka sig dertill. Vi gingo då in på ett närbeläget ställe der eld var upppgjord, omkring hvilken några personer sutto: de beklagade sig jemmerligen öfver, att de ej förmådde fly undan fienden som man visste vara strax efter. Ehrencrona beredde mig plats att hvila, undfägnade såväl mig, som de öfrige med bränvin efter hvars förtärande jag genast insomnade. Då jag åter vaknade undfägnades vi med samma fluidum hvarpå vi fortsatte vår marsch. Mina stöflar hade gått sönder, men denna olägenhet afhjelpte gubben genom att af sitt förråd låna mig ett par skor med damasker. Ränseln tyngde så mina axlar att de blefvo ömma, men på min fråga hur det var med Ehrencrona svarade han att puckeln på ryggen var honom till hjelp.

Vi fortforo att på vår marsch gå förbi allt större grupper af flyende och föresatte oss att ej hvila förr än vi hunnit till Signildskär. Den sista halfva milen syntes oss längst. Det låter otroligt men är dock sannt, att jag allt emellanåt tog mig en blund under det jag gick framåt, och då jag i sådana ögonblick stundom höll på att falla omkull, kom min kamrat mig troget till hjelp. Obegripligt föreföll det mig huru den gamle kunde uthärda utan hvila och sömn, och af det exempel han gaf kan man finna huru långt försakelserna af lifvets alla beqvämligheter kunna uppdrifvas. Alltid var han sig lik, vänlig och undergifven, smuttade då och då på innehållet i lomflaskan, som blifvit hans lifselixir.

Under flykten påträffade jag en soldat Ros, med hvilken jag inlät mig i samtal och märkte ej derunder att min trogne följeslagare försvunnit förrän jag hunnit ett godt stycke framåt. Mörkt som det är under natten, var det äfven svårt att urskilja sin omgifning. Jag blef ytterst orolig då jag märkte att kamraten var borta, särdelse som Ros ej tordes gifva sig tid att vänta utan fortsatte sin väg, lemnande mig ensam. Sedan jag länge stått och väntat, hvarunder många gingo mig förbi, och jag länge ropat "Ehrencrona", hörde jag fram före mig ropas: "Fändriken! fändriken!" Jag lyssnade, rösten kom mig närmare, jag svarade och ändtligen återförenades jag med gubben, som gladdes lika med mig öfver att vi fingo reda på hvarandra. Under mitt samtal med Ros hade han kommit före mig, hvaremot jag trodde honom vara efter. Då han märkte det vi voro åtskiljda, stannade han, upphanns derpå af Ros, som omtalade att jag stannat efter för att invänta honom. Gubben skyndade då tillbaka och då vi åter träffades var han så andtruten och medtagen att den menskliga naturen så tillvida tog ut sin rätt att han behöfde stanna; hans gamla flaska kom åter i bruk supen verkade stärkande, derpå tände han sin pipa och vardt åter i stånd att fortsätta marschen. Glädjen öfver återföreningen var så stor, att alla bekymmer syntes oss vara ett intet. Gubben vardt om en stund så varm att han måste bära hufvudbonaden i handen och alltjemt torka af sig svetten.

Vid ankomsten till Signildskär önskade jag innerligen att återse min gamle uppassare Kämpe och påträffade lyckligtvis en soldat, som jag af talet hörde vara af Kullings kompani. Jag tillsporde honom om så ej var, hvarpå han svarade: "Jo, Gud bevare fändriken!" Derpå började han högt ropa "Kämpe! Kämpe! fändriken är här", då den gamle bussen i hast kom springande. Han berättade att min fordne kompanibefälhafvare, löjtnant C M Hård, aflidit på Rosenberg, och att hans stoft skulle begrafvas i Sunds kyrkogård, hvarvid ett kompani soldater var samladt, jemte reg:ts pastor, Palm, som skulle förrätta jordfästningen. Begrafningen hade i all hast påskyndats, och flere döda soldater blefvo samtidigt laggda i en kista, nedsatta i samma graf, samt hedrade med den i krigstjenst vanliga gevärssalfvan. Brådskan med begrafningen var föranledd af ordres om skyndsamt uppbrott i anseende till Ryssarnes förmodade ankomst.

Kämpe hade vid ankomsten till Bomarsund fått besked om truppernas uppbrott, hvarvid han skyndade genast till Rosenberg för att om saken underrätta mina beskedliga gummor, hvilka naturligtvis blefvo högst bekymrade. Deras åbo, tillika med hustru och barn, hade begifvit sig på flykten och medtagit de begge äldre hästarne och endast lemnat den unga hästen qvar. Kämpe blef der väl trakterad af den nästan orörda begrafningsmaten, fick dessutom med sig matsäck till mig, och så spändes den unga hästen för en i hast tillskapad släda, hvarmed Kämpe borde vara mig till mötes vid Signildskär eller hvar hälst han trodde sig kunna anträffa mig. På vägen sökte andra flyende beröfva honom hästen, men då han föregaf det han körde generalens saker, som till en del var sant enär han af general von Döbelns betjent emottagit en kappsäck till forsling, fick han fara i frid. Den 17 mars hade han kommit till Signildskär och der insatt häst och släda i en lada, i hvilken han medelst uppresande af halmkärfvar sökte dölja dem; hans kamrater hjelpte honom dessutom att bevaka hästen. En större eld var uppgjord i närheten av ladan, omkring hvilken det uttröttade manskapet laggt sig. Många sofvo der rätt godt, och allt flera ankommo dit för att värma sig samt få sin mat uppvärmd i sina kopparflaskor. Min trogne Ehrencrona passade sig att få kaffe uppvärmt, och han, tillika med Kämpe voro lika angelägna om att få varm mat till den lille fändriken, som till sig sjelfva, hvilket smakade oss alla rätt godt. Vi hade nemligen ännu qvar af hvad vi fått af Lotta vid Godby samt af den matsäck man skickat mig från Rosenberg.

Under det jag vid brasan satt på min ränsel varseblef jag vid en af eldarne en gammal kär bekant min beskedlige fahnjunakre Brun, som ofta hjelpt och trakterat mig med mat. Jag blef oändligt glad öfver att återse denne man, steg obemärkt upp och utan att observeras af honom, slog honom på axeln. Glädjen vardt nu ömsesidig. Han nämnde att han hört det jag träffat Lotta vid Godby och att hon nu satt på sitt lass, hvilket hon ej ville öfvergifva; hon hade för en kort stund sedan ankommit. Artilleristen, som afhemtat henne, hade gått ifrån henne hvarefter hon ej visste hvart hon skull taga vägen. Gerna ville jag träffa Lotta och, ehuru trött, följde jag med Brun till henne och erhöll i hennes oförställda glädje öfver återseendet ett nytt bevis på hennes goda hjerta. Jag öfvertalade henne medfölja till elden för att värma sig sedan jag förmått en känd soldat bevaka lasset. Hon åtföljde oss. Ehrencrona hade kaffet färdigt och han såväl som jag, Brun och Lotta värmde oss godt af kaffetåren samt några glas af den tillämnade begrafningspounchen.

På min fråga efter min bataljonschef, baron Ribbing, upplystes att han jemte flere officerare, hvaribland regementsbefälhafvaren E. Haij hade sitt qvarter i en större byggnad vid magasinet. Anseende det vara min pligt att rapportera min ankomst, begaf jag mig till angifna stället, der jag endast med möda lyckades framkomma till det bord, kring hvilket det högre befälet var samladt. Jag afgaf genast min muntliga rapport till baron Ribbing, tillkännagifvande jemväl att jag under reträtten slutligen varit åtföljd endast af sergeanten Ehrencrona. Baronen gaf mig derpå blott det korta svaret, att han hvarken trott få återse mig eller någon af min kommendering. Major Haij tillsporde mig deremot om åtskilligt, och jag redogjorde för allt, hvaribland att jag gående tillryggalagt hela vägen från Kumlinge, och säkert ej någonsin hunnit fram, om ej Ehrencrona så oegennyttigt understödt mig. Bland de tillstädesvarande officerarne befann sig äfven min morbror J. Koch, som bad mig taga för mig af hvad som fanns på bordet, men jag svarade, som sanning var, att jag ej förmådde äta och att mitt enda behof var hvila. Major Haij tillfrågade baron Ribbing, huru han kunnat företaga sig kommendera mig, som var så ung, till befälhafvare för en så maktpåliggande vakt, hvarpå Ribbing svarade, att det endast fanns en officer på de andra kompanierna, och att han ej kunde kommendera sjelfva kompanibefälhafvarne på vakt, derpå Haij återigen genmälde att på de vigtigaste posterna borde de äldre kommenderas framför de yngre. Klockan var omkring 2 på natten, då det tilläts mig återvända till mina vänner, hvilka ännu sutto framför elden och smålurade. Kämpe föreslog vid min återkomst att vi samtliga skulle hvila i ladan, hvarpå Lotta jemväl ingick sedan vi låtit ditföra äfven hennes häst och Kämpe lofvat låta bevaka lasset. Hvilan blef emellertid ej lång, ty redan kl. 4 på morgonen väcktes vi af reveljen och kort derpå slogs till uppställning. Ehrencrona hade under natten blifvit så stel, att det var honom omöjligt att stiga upp utan hjelp. Det beslöts derföre att han, jemte Lotta, skulle åka på lasset, och att han skulle rapporteras sjuk. Kämpe föreslog det han och jag genast skulle afresa med vår unga häst, men jag vågade det icke och fann det dessutom skamligt, utan skyndade jag att jemte fanjunkare Brun söka samla Kullings kompani.

Emellertid hade magasinerna blifvit upplåtna till plundring, hällre än att dess innehåll skulle falla i Ryssarnes våld och försåg sig enhvar med något, hvaraf han kunde vara i behof. Jag för min del tillegnade mig ett tält och 2:ne kapotter samt flera par skor och strumpor, hvarefter jag tänkte upphinna Kämpe, hvilken förut, på min tillsägels, begifvit sig å väg, såvida jag kunde erhålla permission. Emellertid inställde jag mig hos regementsbefälhafvaren för att få veta till hvilken bataljon jag numera egentligen hörde, sedan 3:dje bataljonen, till hvilken jag förut hört, blifvit upplöst. Till svar härå erhöll jag befallning anmäla mig hos kaptenen och regementsqvartermästaren Belfrage, för att biträda honom vid förrådet.

Jag efterkom genast befallningen, inställde mig vid förrådet och fann Belfrage sysselsatt med att utdela hvarjehanda persedlar. Trängseln var här förfärlig, hvadan jag endast med möda kunde komma in. Soldaterna vanda vid försakelser och umbäranden af alla slag, voro som vildar vid tanken på det byte de nu skulle göra, de hoppade ut och in genom fönstren, af fruktan att eljest icke medhinna undanskaffandet af hvad de kunde bekomma. Då jag ändtligen kunnat framkomma och anmält mitt ärende, svarade Belfrage, att här ingenting kunde uträttas emedan folket var liksom ursinnigt och hvarken hörde eller lydde. Han bad mig derför sätta mig på de saker, han hade aflagt för egen del, så att dessa ej måtte blifva bortroffade. En mängd bränvinsfat utrullades slutligen, ur hvilka bottarna slogos, och då blef larmet och trängseln ännu värre; ty som truppen ej på länge fått något bränvin, komma alla med sina kopparflaskor och ville fylla dem, allt annat lemnades då åsido. Sedan alla bränvinsfatan utkommit och hvar och en fått sin portion, började soldaterna supa hvarandra till, och detta så grundligt, att när trummorna kallade till uppställning, ganska få, så väl af underbefäl som manskap hörsammade. Då man erfor detta, gafs befallning att alla bränvinsfat och flaskor skulle tömmas, hvilket äfven skedde, men denna åtgärd kom för sent, ty flera af de arma bestarne voro då redan rusiga.

Den oordning och det elände, som nu företedde sig, kan ej beskrifvas. De uthungrade soldaterna, som knappast i sitt utmattade tillstånd kunnat tåla en enda sup, kunde nu icke röra sig, utan måste, när marschen anträddes, lemnas qvar. Befallning gafs, att magasinerna skulle antändas, hvilket skedde. Elden grep snart omkring sig i både kläder och bränvin, och det dröjde ej länge innan den spred sig till det ställe der de öfverlastade soldaterna lågo utan förmåga att kunna röra sig. Bland de af lågor omgifna, igenkände jag vid en blick åt elden 2:ne soldater af Tössbo kompani, Säfström och Korsberg, hvilka voro mycket beskedliga karlar; de hade varit på sjukhuset under den tid jag hade haft sjukvården derstädes, och användes, efter deras tillfrisknande, dels som uppassare, dels som sjukvaktare. Jag skyndade mig ögonblickligen till dem der de lågo, omringade af lågorna, som fattat i deras kläder. De vände sig åt höger och venster, utan att kunna stiga upp. Jag sökte att hjelpa dem, fick fatt i en gammal kapott, som ej var antänd, hvarmed jag slog i den lågande elden, hvilken det slutligen lyckades mig att qväfva. Då de igenkände mig, greto de bittert och bådo mig taga vård om deras hustrur och barn, som bodde i Ånimskogs socken på Dalsland, nära mitt hem. Jag lofvade dem detta, men måste derpå öfvergifva dem. Det löfte jag gaf, har jag sedermera sökt uppfylla efter förmåga; hvarom längre fram torde komma att nämnas. Anropad af kapten Belfrage hvilken tillika med en fanjunkare Ek hade försett sig med åtskilligt af värde från magasinet och packat detta på ett högt lass, derå Belfrage och Ek redan tagit plats, med en uppassare bakpå slädmedarne, beklagade Belfrage, att han ej hade plats för mig, tackade mig för hjelpen och bjöd mig farväl.

Under tiden hade major Engelbreckt med en bataljon af Södermanlands reg:te blifvit anbefalld utgöra arrieregarde för armeen. De kommo marscherande och stannade vid det antända magasinet, samt utsände några patruller, för att efterse om det fanns något qvar, som kunde medtagas. Södermanlands reg:te hade varit förlagt i midten af Åland, och således ej haft så långa och besvärliga marscher, som åtskilliga andra kårer. Efter hvad som sades, hade general von Döbeln befallt ett uppehåll, i tanke att då trupperna voro samlade försöka motstånd mot Ryssarne. Han blef nära ursinnig vid tanken på att fly utan minsta motstånd; trodde att den Ryska armeen vore uttröttad af den långa forcerande marschen från Finland, och att ett ihärdigt motstånd möjligen skulle bidraga till seger. Med underrättelsen om konungens afsättning, omnämndes ock ett å bane varande förslag om fredsuppgörelse med Ryssland, hvarom den ena kuriren efter den andra afsändes. Emellertid kommo ordres till generalen att skyndsamt retirera. En hedersman, öfverstlöjtnant Lagerbring, som var adjutant hos general von Döbln ankom och hade samtal med major Engelbreckt åtskilliga kända officerare språkade mig an, patrullerna återkommo och arriergardet sattes i marsch. Jag skyndade mig då att uppsöka Westgöta-Dals reg:te och påträffade under vägen fältväbeln J. Nordström, hvilken erbjöd mig att åka med sig. Vi anlände snart till reg:tet, och Nordström begärde då af major Haij tillstånd resa förut, på hvilken begäran Haij svarade: "Res åt h-te herre, så fort ni hinner!" Jag tyckte mig ej böra följa med på så lång färd, utan frågade hvad jag borde iakttaga. Haij skrattade då och frågade mig om jag ej ville åtfölja Nordström, och då jag undanbad mig detta, klappade han mig på axeln sägande, att jag både behöfde och borde få åka sedan jag slitit så ondt; men att han ej kunde hjelpa mig dertill, emedan alla platser voro upptagna, utan bad han mig söka min framgång bäst jag kunde.

Som jag ej för tillfället hade någon viss bestämmelse, sökte jag få reda på min vän Gust. Mentzer, hvilken blifvit kommenderad bland arrieregardet; jag fann honom snart och vi sökte muntra oss så godt vi kunde, under samspråk om vår äfventyr. Han hade stor svårighet att hålla truppen i ordentlig retrait, ty manskapets förmåga att gå, var mycket olika. Vi stannade derför och jemväl för att invänta några bekanta samt upphunnos emellertid af en bataljon af Södermanlands reg:te under major Engelbreckts befäl. Vi slöto oss till bataljonen, men fingo af majoren tillsägelse, att skynda till vårt eget reg:te. Vi hörsammade tillsägelsen och hade ej hunnit långt då vi hörde aflossandet af gevärssalfvor, och när vi sågo oss tillbaka, var Engelbreckts bataljon omringad af en större afdelning ryskt kavalleri, hvilken afväpnade och tillfångatog bataljonen samt sedan eftersatte oss; det lyckades oss dock undkomma.

Då Mentzer och jag ilat fram omkring 1 mil, blef jag varse min gamle Kämpe sysselsatt med att laga sin släda, som gått sönder; jag skyndade mig till honom och blef dermed skiljd från Mentzer. Kämpe hade aflossat alla på slädan befintliga saker, emedan slädan gått midt itu; vi hjelptes åt så fort vi kunde och lagningen försiggick i största hast hvilket ock var på tiden, ty några kossaker voro i hack och häl efter oss; vår lilla häst var dock villig och snäll, och vi lyckades derigenom undkomma. Slädan kom emellertid åter i olag och färden måste afstanna för ny reparation.

Under tiden anlände Mentzer helt oförmodadt och vi följdes nu åt omkring 1/2 mil, då Mentzer fick åka med en bekant och jag blef lemnad ensam att fortsätta marschen. Då det led mot aftonen blef jag mycket trött hvarföre jag gick bakom ett isberg i afsigt blott att hvila mig, men insomnade; lyckligtvis väcktes jag snart af en soldat, vid namn Cesar, af Kullings kompani. Han hade i månskenet igenkänt mig der jag låg och gaf sig ej förrän han fått mig på benen igen, hvarpå vi gjorde sällskap. Under vägen sökte han muntra mig med hvarjehanda lustiga visor och jag gaf honom alltemellanåt en sup af det bränvin jag medhade. Jag kände mig förfärligt trött och olycklig och ville ovilkorligen stanna efter för att hvila, men Cezar tog mig då oupphörligt under armen, öfvertalade mig smaka på bränvinet och att lunka på så länge lifhanken räckte. Jag ansträngde mig för hvar gång på nytt och fick, bäst det var, se min morbror och baron Ribbing komma åkande. Jag bad då morbror, emedan Ribbing sof, att få sitta upp bakpå slädan, ty jag var uppgifven af trötthet och skulle sannolikt stupat om jag ej fått åka. Min bön bifölls, jag satte mig upp på hundsvotten men insomande snart, hvarunder jag olyckligtvis råkade att stöta hufvudet mot ryggen på Ribbing, hvilken dervid vaknade och gaf mig en knuff så att jag föll af slädan. Cesar, som var i närheten hjelpte mig på benen igen, morbror stannade och tyckte vara synd om mig, men Ribbing yttrade kärft: "Vi måste först se till att vi sjelfva komma undan." Min harm öfver hans beteende satte mitt blod i omlopp så att sömn och trötthet försvunno.

Jag hade nu intet annat val än att till fots begifva mig i väg igen. Cesar uppmuntrade mig som förut, i månskenet såg jag på min klocka, den befanns vara öfver 10, marschen fortsattes raskt, vi kringgingo flera, äfven Ribbings släda. Ju mera jag tänkte på denne mans mot mig visade hjertlöshet desto mera harmade den mig då jag ihågkom huru många gånger jag blifvit mera än andra ansträngd vid sjukhusen, på kommenderingar och på fältvakter, under det han, såväl som mina äldre och starkare kamrater, låtit passa upp sig och i all maklighet skött sina nöjen.

Omkring kl 12 på natten inträffade jag med Cesar i Grisslehamn, dit åtskilliga af trupperna redan anländt. Vi bemärkte några eldar, till dessa styrde vi kosan och funno till min stora glädje, vid en af dem äfven min Kämpe likasom Lotta och Ehrencrona, då båda sistnämnda sofvande på lasset. De väcktes och greto båda af glädje då de återsågo mig; äfven jag fällde glädjetårar, öppet erkännande det jag utan Cesars bistånd troligen aldrig återsett dem. I sådana ögonblick glömmer åtminstone den oförderfvade menniskan alla yttre företräden och minnes endast troheten och välviljan. Sedan vi samtliga försett oss med hvad våra matsäckar innehöllo, togo vi på Kämpes förslag nattherberge i en närbelägen kolhytta. Kölden tilltog under natten, så att vi fröso alla, i synnerhet gubben Ehrencrona.

Bittida på morgonen gick Kämpe ut och berättade vid återkomsten att general von Döbeln jemte några adjutanter gått omkring och talt vid folket. Vid denna underrättelse skyndade jag mig ut och varseblef då öfverstlöjtnant Lagerbring, samtalande med några soldater. Han närmade sig derefter mig och frågade efter mitt namn, samt vid hvilket reg:te jag var. Sedan jag besvarat hans frågor bad han mig åtfölja sig till generalen, som var i närheten. Vi träffade honom snart, och då öfverstlöjtnanten presenterat mig yttrade generalen vänligt: "Min unga gosse, hur har du kunnat komma med oss?" "Jag har gått nästan hela vägen från Kumlinge, der jag varit på fältvakt", blef mitt svar. Åter frågade han mig: "När kom du hit?" - "I natt kl. 12". - "Är du från Dal?" - "Ja, herr general!" Han tog mig då i hand och tillsade mig att besöka honom vid första lägliga tillfälle. Jag gjorde detta snart och medan jag var hos generalen inkom äfven dess brorson, adjutanten I J von Döbeln, med hvilken jag varit inqvarterad på Rosenberg. Han hade tjenstgjort vid generalens stab och haft något uppdrag af honom vid hvilket tillfälle han blifvit omringad af några Ryska kossacker, men genom tappert motstånd och begagnandet af sin pistol, hvarvid han sårade en af de förföljandes hästar, lyckades han undkomma. Denne von Döbeln hade varit vid Vestgöta kavalleri, var en skicklig ryttare, och blef placerad på Vestgöta-Dals reg:te samt åtföljde generalen såsom varande en mycket rask och oförskräckt yngling. Han hade varit med reg:tet år 1805 i Pommern och stod alltid i stor grace hos generalen. Vi helsade nu hjertligt på hvarandra, och jag hörde generalen yttra till honom: "Jag skall hafva dig i minne, sök mig vid tillfälle". Jag hade ofta råd och hjelp af denne kamrat, särdeles vid tillfällen då min kompanibefälhafvare, löjtnant Hård, var för orimlig och sträng.

Jag återgick till mitt läger der alla voro i rörelse. Jag kände en stelhet i min högra axel, och försökte att värma den vid elden, men då började den värka, så att jag knappast förmådde upplyfta den; men Kämpe ansåg den vara förfrusen och använde snö för att fördrifva det onda. Fanjunkaren Brun kom för att af Kämpe få expeditionsväskan, men denna, såväl som det öfriga på hans släda, hade blifvit lemnat på hafvet, undantagandes våra egna saker. Jag gick för att söka reg:tet, hvilket börjat samla sig, då trumman ljöd: kl. var då omkring 7 på morgonen. Jag påträffade då några kamrater af hvilka jag hörde att adjuntanten Gustaf Kock och fändrik Bäärnhjelm hade återkommit från hemorten, der den förre haft bröllop med den sednares syster. Vi funno dem tillsammans med flera andra officerare sysselsatta att äta ur sin matsäck, och de inbjödo oss att taga plats, som dock var svår att finna, men regementsbefälhafvaren major E. Haij uppmanade kamraterna att maka sig tillsammans under uttryck: "Pojken har slitit ondt, ja kanske värst af oss alla, kom hit!" hvarpå jag fick min plats i knäet på Bäärnhjelm. Skrattande frågade mig då Haij, hvarföre jag ej ville följa med sergeant Nordström samt berättade derefter för de närvarande den lilla episoden från Signildskär, hvilken väckte allmän munterhet.

Sedan måltiden var förbi, skedde samling och öfverräkning af trupperna, som voro ganska fåtaliga. Derefter kom generalordres att vakter, skulle utsättas på flera ställen omkring Grisslehamn, emedan Ryska trupper voro i antågande. De af befälet och manskapet som blifvit minst ansträngda kommenderades. Från vårt reg:te kommenderades kapten Hägerflyckt, Hans Lidström och Vollert samt lika många af Lifgrenadier- och Södermanlands reg:te; till befälhafvare öfver denna kommendering utsågs öfverstlöjtnant Lagerbring. Jag blef tillsagd att få hvila ut, träffade sedan Bäärnhjelm hvarvid talet föll på Lotta, som satt bedröfvad och gråtande hos Kämpe. Bäärnhjelm, som mycket väl kände henne, och dessutom alltid är god och deltagande, ställde så om, att hon fick afresa till sina föräldrar, hvartill hon af honom fick tillräckligt med penningar. Han beredde henne äfven ett sammanskott af kamraterna, hvartill alla regementsofficerarne deltogo, till och med generalen.

Sedan vargeringsbataljonen blifvit upplöst, hörde jag ej till något kompani, hvarföre jag inställde mig hos major Haij med anhållan att blifva placerad på ett nytt. Jag anställdes då vid Kullings kompani, hvilket jag äfven tyckte mycket om, emedan jag derigenom fick behålla min gamle Kämpe. Jag anmälde mig derefter för kompanibefälhafvaren, Sundin, hvilken af major Haij tillsades att taga en öm vård om mig. Härefter skulle vi inqvarteras i en närbelägen by, men hade knappast hunnit dit, då några larmskott kallade oss till samling. Man befarade, att Ryssarne skulle landstiga hvadan vakterna skulle ökas. Kullings kompani kommenderades afgå till en vik af hafvet, ej långt från mitt forna qvarter Tomta. En tredjedel af kompaniet utsattes såsom vedetter och återstoden, utgörande en fältvakt, indeltes till patruller, lägerposter och vedettaflösning.

Mot aftonen fick jag af Sundin befallning gå till Tomta, för att af regementsbefälhafvaren erhålla ordres för natten. General von Döbeln och öfverstlöjtnant Lagerbring voro vid Tomta, då jag kom dit, jag framförde till den senare mitt ärende och fick af honom det svar, att vi snart kunde vänta blifva indragna, emedan man nu med visshet trodde sig kunna påräkna, att Ryska armeen skulle draga sig tillbaka, sedan fredsunderhandlingen vore nära afslutad. Jag skyndade tillbaka med den glädjande underrättelsen, men fick åter af Sundin befallning uppsöka reg:tet, för att till major Haij rapportera vår ställning och hvad som passerat. En korporal skulle åtfölja mig för att genast i fall någon olycka hände mig, återvända med underrättelser. Man ser sålunda att jag icke blef synnerligen skonad.

Det var ej lätt att få reda på reg:tet, som förändrat läge, sedan vakterna blifvit utsatta, men lyckligtvis träffade jag major Haij, framförde mitt ärende och fick det svar, att vår postering nu vore öfverflödig och skulle indragas. Ordre derom uppsattes skriftligen, och som jag fick tillåtelse att stanna qvar sändes de med den mig åtföljande korporalen. Jag blef med mycken vänlighet omfattad af majoren samt G. Kock och Bäärnhjelm, varande vårt hufvudsakliga samtalsämne Gust. IV Adolfs afsättning samt vestra armeens inträffande i Stockholm under öfverstlöjtnant Adlersparres befäl. Påföljande dagen blefvo alla vakter indragna och ordre gifna om uppgift å förlusten på befäl och manskap. Tyvärr var denna icke obetydlig och af vårt reg:te fanns endast hälften qvar. Flera af dem, som fallit i fångenskap, lyckades dock rymma och ankommo nu dagligen, den ena efter den andra, utsvultna och halfnakna, och hade mycket att berätta om omensklig behandling men många hade dött af hunger eller köld.

Det torde kanske intressera någon att höra något om kossackernas vapen och sätt att sköta det. Vapnet består af en 5 alnar lång stång med en omkring 4 tum hvass jernspik i öfre ändan. Denna stång är medelst en läderrem i nedre ändan och en på midten fästad vid kossackens högra fot och arm. Vid attack släpper han stången i horizontelt läge med foten, och då fienden är på lämpligt afstånd, gifver kossacken vapnet fart med foten mot den del af motståndarens kropp, han vill träffa. Man kan dock lätt undvika hans anfall genom att kasta sig på marken, och en rätt öfvad motståndare kan sålunda freda sig mot flera kossacker, till och med blifva farlig för dem om han skickligt vet att nyttja sitt gevär. En man af Wahlbo kompani hade under reträtten blifvit efter och omringades af 3:ne kosacker, men lyckades, genom att kasta sig på marken, icke blott försvara sig med bajonetten och befria sig, utan han hade derjemte så skadat dem, att de ej kunde komma från stället; sjelf var han blott lindrigt sårad i bröstet. Karlen öfverdref måhända sin berättelse om äfventyret, men säkert är, att den som har mod och rätt använder sin förmåga, icke allenast kan försvara sig mot flera dylika fiender, utan jemväl öfvervinna dem.

Som bevis på hvad själsnärvaro i krig kan uträtta, vill jag anföra ett exempel: En kapten Belfrage vid Wermlands reg:te som deltagit i 1806 och 1808 årens krig och var känd för sin tapperhet, påträffade under en recognoscering i Norge en patrull, hvilken han förföljde, men fick i detsamma se en annan Norrman som rigtar sitt gevär mot honom, och det på så nära håll, att han nödvändigt, om skottet aflossats, skulle blifvit dödad. Belfrage höjde då sin sabel och skriker till: "Dævel gale dej, om du skjuter får du ej pardon!" Norrmannen blef då rädd och drog sitt gevär tillbaka, men Belfrage var ej sen att springa fram och rycka det ifrån honom med de orden: "nu får du pardon och skall, dævel gale dej, få en dram," hvarefter han tog upp sin bränvinsflaska och söp honom till samt lät honom gå sin väg sedan han förmanat honom att ej sigta så länge.

Men jag har kommit långt från mitt ämnel Vi voro förlagda omkring Grislehamn till sista dagarne af April, då regementena hemförlofvades och afgingo. Detta bedröfliga krig var således slut och den besvärliga reträtten äfven. Det hade kostat Sverige mången tapper soldat, värd ett bättre öde, men ock en konung hans thron.

V.

Jag lade mig att sofva, insomnade lugnt tills kl. 12 på dagen, då Kämpe väckte mig emedan order kommit till officerscorpsen att inställa sig hos regementsbefälhafvaren, major Haij, klädd till parade. Jag blef i hast färdig och inställde mig derpå hos befälhafvaren, der kamraterna börjat samla sig. Då major Haij fick se mig i min nya drägt yttrade han helt förvånad: "Du är ju ganska elegant! Nu skola vi göra uppvaktning hos Landshöfdingen, sedan ha vi bal". Den tiden nyttjades mycket höga uniformshattar med gula plymer. Jag kom nu att tänka på det jag icke hade någon dylik, men äfven ur denna förlägenhet hjelpte mig min gamle Kämpe, som anskaffade en sådan, jag mins ej huru.

Uppvaktningen egde derpå rum och jemväl presentation, vid hvilken den gamla förargliga frågan återkom, då turen kom till mig, huru gammal jag kunde vara, "som såg så barnslig ut." Landshöfdingen erinrade sig då öfverstlöjtnants Zelows svar vid anmärkningen om de ovanligt små officerarna, nemligen, att "de små äro de allra farligaste." Han kom äfven att nämna det Zelow varit en bland dem, som efter Gust. IV Adolfs afsättning, med en landtvärnsbataljon marscherat till Stockholm och förklarat sig vilja förena sig med vestra armeen, under öfverstlöjtnant Adlersparres befäl. Han hade för att ej väcka för mycket uppseende vid inmarschen i Stockholm kommit mycket tidigt på morgonen och uppmarscherat på borggården.- Då brödmönstring, såsom vanligt här skedde, hade Zelow så ordnat, att hans bataljon var fulltalig, och det, fastän flera för sjukdom måst blifva efter. Detta lärer så tillgått att det kompani, som blifvit afmönstradt på högra flygeln sedan tog plats på venstra, så att Zelow till och med fick manskap öfver, men dermed var på den tiden ej så noga. I anledning af denna berättelse ihågkom jag huru Zelow, då han och några landtvärnsofficerare, hvaribland äfven jag, vid en uppvaktning hos konungen bedyrat, att vi alla voro villiga att vara vår konung och vårt fädernesland trogna. Huru lätt glömmes ej stundom den tro- och huldhets-ed man svurit sin regent! Det kan derföre med skäl frågas, hvartill de många ederna tjena? Under de dagar vi vistades i Upsala utdelades nödig beklädnad till manskapet.

Lotta från Godby hade medföljt till Upsala der hon uppkallades till Landshöfdingen och fick redogöra för hvad hon kände rörande fälttåget och reträtten från Åland. Jag såg henne nu för sista gången och har sedan aldrig hört något vidare om denna välvilliga och raska qvinnas öden. Troligen har hon, som de flesta af dem, hvilka haft något gemensamt med mina tidigare öden, gått till hvila, men minnet af den dygdiga och välvilliga flickan är mig kärt än på ålderdomen.

Den 3 Maj på morgonen skedde afmarschen från Uppsala, sedan vi förut hållit korum på torget. Student-corpsen följde oss, under sång och musik, ett stycke utom staden der, på ett vackert ställe, frukost var arrangerad. Vi marscherade sedan vanligen 3 mil om dagen 2:ne dagar å rad, och hade derefter en rastdag. Sedan major Haij, jemte flera af de äldre officerarne från Upsala afrest till Stockholm, fördes befälet af major Falkenberg. Allt gick under hemfärden gladt och lustigt till, men i anseende till den starka värmen marscherade vi vanligen om nätterna, hvarpå truppen vann, bland annat i så måtto, att den 3:ne gånger om dagen erhöll mat, hvilket eljest ej blifvit förhållandet. På den tiden bestods manskapet endast 1 sk. om dagen till tobak. Dricka och mat erhölls i qvarteren och var kosten ofta ganska klen. Befälets aflöning var högst obetydlig. En underofficer hade 24 sk. om dagen, en soubalternofficer 36 sk. och en kapten 1 rdr 6 sk. Det ville derföre mycken sparsamhet till att kunna uppehålla sig, men genom försakelser af många slag, fick det gå för sig. Jag hade mycken vinst af att Kämpe skötte min kassa och hushållade för mig, ty han gjorde det förståndigare än jag sjelf kunnat göra.

Under flygande fanor och klingande spel inmarscherade vi i Westerås, der vi på torget emottogos af Landshöfding Lilljehoorn ( f d Landshöfding i Elfsborgs län) för hvilken honneur gjordes, och hans återhelsning med kraftiga hurra besvarades. Han kände alla officerarne, var mycket gästfri och hade den angenämaste omgifning. Han inbjöd oss på middag, hvilken var serdeles lifvad. Landshöfdingens yngre dotter, fröken Fredrique, var ett ofantligt älskvärdt fruntimmer, som alltid spred glädje och trefnad omkring sig. Äfven hade han tvänne utmärkt hyggliga söner, af hvilka den äldre, Gustaf, var kapten vid Vestgöta-Dals reg:te och chef för Wahlbo kompani. Den yngre, Ulrik, var kornett.

Kapten Lilljehoorn hade varit adjutant hos general Armfelt, hvilken före Gustaf IV Adolfs afsättning haft befälet öfver vestra armeen, men sedan derifrån entledigats. Han önskade nu att helsa sitt kompani och jag tillsades att derom underrätta befälhafvaren fändrik Jonas Uggla. Då jag utkom, höll kompaniet på att samlas till korum och vid min underrättelse spred sig en allmän glädje bland manskapet öfver att efter så många vidrigheter få återse sin förman. En sergeant Evers sändes att underrätta honom om att kompaniet vore samladt och med otålighet väntade honom. Han ankom strax derefter och helsade dem med ett kort tal, hvarvid allas ögon fylldes af tårar. Han efterfrågade löjtnant C M Hård och fändrik Gabriel Hård, man redogjorde för deras öden, nemligen att den förra aflidit och den senare fallit i fångenskap. Af underofficerare voro blott 2:ne, och af manskapet ej hälften vid lif. Mången utmärkt man hade, i sina bästa år, fått sluta sin bana i nöd och elände, utan tillfälle att få utmärka sig. Kaptenen syntes djupt rörd af dessa meddelanden och lät efter korum utdela extra förplägning.

Påföljande dag var stor bjudning, jemte bal hos Landshöfdingen, dagen derpå hölls korum på torget dervid regementspastor Palm tjenstgjorde, hvarefter paraderades för Landshöfdingen som tillika med alla stadens invånare hjertligt tackades för den utmärkta godhet och välvilja som bevisats oss alla, hvarpå vi afmarscherade under musik. Äfven här var en afskedsfrukost arrangerad straxt utom staden, hvilken, frukosten nemligen, under munter sinnesstämning intogs.

Efter många afskedsbetygelser och hurrarop, skildes man slutligen åt, men hade ej marscherat långt då i anseende till dagens hetta vi måste rasta, hvarvid flera af oss utsågo sig en lämplig plats, för att taga en grundlig middagslur. Mentzer och jag slogo oss tillsammans, och som han efter vanligheten äfven nu var kär, underhöll han mig hela tiden med kärlekspjoller tills trumman gick till uppställning. Han fick då af kapten Hägerflycht befallning att öfverräkna manskapet, men troligen hade alla skålarna vid frukosten, tillika med kärleksgrillerna, bidragit att göra honom litet hufvudyr, ty det dröjde länge innan befallningen blef verkstäld, och ändå slog ej räkningen riktigt in. Han erhöll några rättelser och tillsades att förnya räkningen, men som den ej heller denna gång slog bättre in, blef kaptenen mycket häftig och gaf Mentzer framför fronten skarpa förebråelser för hans vårdslöshet. Mentzer gaf, i förbittringen häröfver några hastiga, förnärmande svar, som hade till följd att han förklarades arrest.

Jag träffade honom en stund derefter, han var då alldeles disperat och förtviflad, talade om att utmana sin kapten, och hellre blottställa sig för hvad som helst, än att fördraga en sådan skymf. Jag sökte lugna honom, men han svarade, att hedern gick framför allt och skulle upprättas. I Örebro der majorsförhör öfver uppträdet hölls, blef jag af kapten Hägerflycht tillkallad, men, som bättre var, hade jag ingentigng att meddela, emedan jag ej kände till saken, mera än hvad Mentzer sjelf och några underofficerare berättat. Efter förhöret återfick Mentzer sin värja men tillsades det han ej kunde påräkna få qvarstå vid regementet. Han tog äfven afsked och beslöt att tillsammans med min fordne informator Dahlström söka sin lycka i Fransk krigstjenst.

Jag vill i korthet nämna något om de öden, som der träffade dem. Några deras slägtingar och vänner hjelpte dem med en liten reskassa, och så afreste de till Helsingborg, der de en liten tid under afbidan på lägenhet till Frankrike måste uppehålla sig. Som båda hade fördelaktigt utseende och angenämnt sätt att vara, ådrogo de sig snart uppmärksamhet och fingo flera bekantskaper, hvaribland officerare, med hvilka de lefde friskt undan ända tills kassan tog slut och krediten dessutom var hårdt anlitad. Som de icke visste sig någon utväg att betala sina skulder, beslöto de att i tysthet rymma sin väg, och då de saknades befanns på deras bord ett afskedsbref, stäldt till några af officerarne, hvilka sammansköto och betalade deras skulder, samt sände dem qvitterade räkningar derå. Ankomna till Frankrike vunno de snart befordran. Mentzer blef adjutant hos en högt uppsatt officer, men det varade ej länge, innan hans häftiga lynne och öfverdrifna tanka om hederns fordringar, kom honom att utmana sin höga förman. Han suspenderades från tjensten och reste till Italien, der han såsom simpel soldat ingick i tjenst. Vid hans återkomst till fäderneslandet, erhöll han åter engagement vid Vestgöta-Dahls regemente, men var då så utlefvad och förstörd, att han ej kunde sköta sig. Han kände sig äfven mycket olycklig och orsakade sjelf sin död år 1819 under ett befälsmöte i Wenersborg. Han skickade bud efter mig och jag fick afhöra hans sista stunder som voro mycket upprörande.

Dahlström hade vid sin ankomst till Frankrike ingått vid ett kavalleriregemente, der han fick genomgå rid- och fäktskola samt hade efter ett års förlopp passerat graderna och blifvit officer. Han likasom Mentzer var mycket fallen för kärlek och blef förtjust i ett fruntimmer af bättre familj. I en af sina kamrater hade han emellertid en rival, som när han fann att Dahlström var den gynnade utmanade honom. Mentzer var sjelfskrifven såsom Dahlströms sekundant, och hans motståndare, som var preussare, valde en landsman. Flera af deras kamrater, som varit närvarande vid utmaningen, inställde sig nu såsom åskådare af duellen. Sedan secundanterne markerat platserna och hvar och en kommit på sitt bestämda ställe, drog genast preussaren sin sabel, men Dahlström torkade helt lugnt sina glasögon, och satte dem på sin behöriga plats och intog derefter position. Preussaren gjorde först ett häftigt utfall, med sabeln riktad i afsigt att klyfva sin motståndares hufvud, men denne parerade skickligt hugget. En het strid följde under hvilken preussaren vid ett tillfälle så oförsigtigt blottade sig att Dahlström med största lätthet kunna stöta ner honom, men han drog sig istället värdigt tillbaka. Slutligen erhöll preussaren ett hugg som nära afhögg hans handlof och striden var dermed slut. Det utmärkta lugn och den värdighet Dahlström under hela striden ådagalagt, hade fästat alla de närvarandes beundran och uppmärksamhet. Det blef snart allmänt bekant och satte honom då i ett sådant anseende, att han kort derefter utnämndes till sqvadronchef. Han var sedan 1812 med Franska armeen vid Moskwa der han observerades af Napoleon, som sjelf bestämde de poster honom skulle anförtros. Han blef äfven dokererad och utnämnd till major, men slutade sin bana vid Moskvas brand.

Jag återkommer till vår hemmarsch. Vi hade i Örebro ingen rastdag utan afmarscherade, efter att hafva hvilat der öfver natten, tidigt på morgonen. Jag begärde och erhöll permission att besöka en slägtinge, kapten Adolf Lilliestierna, som bodde i närheten af Askersund på sitt fideikommiss Edö.

Anländ till Askersund tidigt en Söndagsmorgon företog jag en promenad för att bese mig och fick derunder af en händelse veta att min slägting med familj befann sig i staden för att deltaga i ett middagskalas. Den herre som omtalt detta erbjöd sig välvilligt att genast underrätta min kusin om min närvaro, och genom denna persons välvilja fick jag snart sammanträffa med den jag sökte, hvilken emottog mig mycket vänligt. När apothekaren, hos hvilken kalaset var, fick vetskap om min ankomst, hade han den godheten inbjuda äfven mig på middag. Jag träffade der min kusins unga vackra fru, född Hirsch (judinna), samt hennes syster Malin och Sofie Lilliestierna, en syster til min kusin. Bland andra närvarande för hvilka jag presenterades voro: en fru Burnstam med 3:ne rätt vackra döttrar, fröknarne Caroline, Charlotte och Fredrika samt major Mörner, gift med en fröken Ribbing, dotterdotter till general Axel Roos. Hon var mycket bekant med min mor, och jag fick derföre omständligt berätta alla mina öden under fälttåget. Vid smörgåsbordet blef jag af min glade kusin tillfrågad om jag kunde supa, hvilken fråga, när man deltagit i krig och var officer på andra året, tycktes mig mycket förnärmande, helst det på den tiden hörde till bravouren att kunna supa, röka, svära och kurtisera. Jag svarade derföre litet förnärmad, att jag ej ville påstå det jag riktigt kunde, men att jag börjat och ej fann det så svårt. Till bordsgrannar hade jag den vänliga och snälla fru B. samt en af dess döttrar. Då middagen var slutad tillspordes jag af min kusin Lilliestierna hvilken af fruntimren som fallit mig bäst i tycke, och jag svarde då att frun visst vore utmärkt vacker, men att fröken Fredrique Burnstam dock mera fästat min uppmärksamhet. Detta svar kom snart till allas vetskap, hvilket gjorde mig bryderi och kom mig nästan att ångra min öppenhertlighet. Det har från min barndom alltid varit min vana att svara hvad jag tänkte, ehuru jag härföre ofta träffat illa ut. Eftermiddagen förflöt mycket gladt och först sent på aftonen åtföljde jag mina slägtingar till Edö, hvarunder vi passerade det vackra Stjernsund. Jag fick nu riktigt hvila ut och blef bemött med största hjertlighet, men fick ofta berätta om de mina och mitt hem, hvarom mina slägtingar ej kände mycket, och jag kan ej neka det jag erfor någon grämelse vid tanken på huru olika ödet delat. Min farbror ärfde det stora vackra fideikommisset, hvaremot min far fick helt obetydligt. Han hade 9 barn, hvaremot den äldre brodren endast egde en enda son och 3:ne döttrar vid namn Ulla, Sofie och Antoinette. Af dem var Ulla gift med en major Axelson Sofie ogift och lefde på nåder hos brodren samt Antoinette som ej af sin svägerska var omtyckt hade fått söka andra slägtingars hjelp.

Efter att några dagar vistats på Edö afreste jag, då mina slägtingar åtföljde mig öfver sundet. Dock hade jag ett litet missöde innan jag skiljdes vid dem. Då jag nemligen skulle uppstiga i en gammal bondkärra, var stolen ej bättre fästad än att då jag med foten på ena hjulet skulle kasta mig deri, föll jag baklänges med kärrstolen i handen. En förfärligt stöt erhöll jag, men måste dock fortsätta resan till Mariestad för att upphinna reg:tet i behörig tid; jag ditkom på natten. Min gamle Kämpe förde mig till ett godt qvarter och betjenade mig äfven här. Påföljande dagen var rastdag. Jag måste dock hålla mig inne i anseende till åkomman, som förorsakats af fallet från kärran. Jag badade armen med kallt vatten och blef snart återställd.

Uppbrottet från Mariestad skedde kl. 3 påföljande morgon, jag var, som jag förut nämnt, tillfällig befälhafvare för Wedbo kompani och ville vid tillfälle gifva kompaniet en extra förplägning, derom jag tillsagt Kämpe. Vid en rast som gjordes erinrade mig gubben härom och som för ändamålet inköpts några kannor bränvin, tycktes nu tillfället härför vara passande. Jag blef rätt glad att han kommit ihog saken och anförtrodde honom omsorgen om utdelningen. Härunder marscherade några kompanier förbi, som tycktes hafva god lust att deltaga i traktaten. Efter supen hurrades för fändriken af alla krafter, hvilket gaf en fändrik Vollert vid Wäne kompani anledning efterfråga orsaken dertill. Regementspastor Palm och auditören Krull, som jemt togo sig anledning att skämta med Vollert, svarade att det vankades extra förplägning. Vollert, som trodde att det gällde alla kompanierna, blef mycket mån om att äfven hans kompani skulle få en liten förplägning och gick derföre genast för att sammankalla det och bringa sina soldater den fägnesamma underrättelsen. Derefter öfverräknade han med största noggrannhet folket, svor och brummade öfver dem, som ej voro tillstädes, samt skickade till sist en karl att uttaga bränvinet. Han ombesörjde till och med att andra ankommande kompanier fingo vetskap om kalaset. Man kan derföre lätt tänka sig hans harm och förlägenhet, när det utskickade karlen återkom med det besked, att om fändriken hade lust att, liksom de andra kompanibefälhafvarne, bestå sitt kompani förplägning, så hade de visst ingenting deremot, men att här ingenting var att bekomma. Svaret väckte allmän munterhet hos de församlade, hvilket ännu mer ökade den gode Vollerts' förlägenhet.

Slutligen afmarscherade vi och inryckte påföljande morgon kl. 8 i Lidköping under stor högtidlighet. Först gjordes korum af Palm, hvarefter han höll ett vackert och rörande tal till dem, som voro nog lyckliga att nu få återse sina hem och anhöriga. En upprörande sorg och jemmer förnams från alla närvarande hustrur och andra anförvandter till soldater som aflidit under fälttåget. Vi inqvarterades derefter och hade allt skäl att prisa denna stads innevånare för den utmärkta välvilja och gästfrihet vi åtnjöto. Sedan vi kommit oss i ordning i våra qvarter, uppvaktade vi vår regementsbefälhafvare, som höll ett kort men innehållsrikt tal, hvilket skulle besvaras af major Falkenberg, men som dessa herrar icke voro serdeles goda vänner, blef svaret, till allas vår ledsnad och obelåtenhet, ganska snöpligt.

Regementsläkaren, assessor Hollberg, en utmärkt man och skicklig läkare, som förut varit öfverfältläkare vid vestra armeen, hade inställt sig för att hålla sundhetsmönstring med de kompanier, som skulle upplösas, men soldaterna hade blifvit väl trakterade med bränvin och mönstringen gick derföre ganska oredigt, så att då kapten Leijonstolpe skulle emottaga sitt kompani (dåvarande 2:dra majors numera Kållands) hade detta tagit så väl till bästa, att sundhetsmönstringen ej kunde företagas. Middag intogs af officerscorpsen gemensamt, och på aftonen var bal arrangerad af fändrik Kafle. Jag var glad att få dansa, och blef af fändrik Bäärnhjelm presenterad för flere af ortens damer, ibland hvilka jag ihogkommer några fröknar Frölich, som hade den artigheten att benämna mig kusin, ehuru det blott var helt obetydlig slägtskap oss emellan. Vid uppbrottet från staden skulle jag lemna min beskedlige Kämpe och erhöll jag då i stället till uppassare en soldat vid Wedbo kompani. Afskedet från min gamle trogne kamrat var verkligen påkostande, den gamle mannen gret bittert, och äfven mina ögon tårades, då jag tänkte på all den redlighet, ömhet och omtänksamhet han städse visat, och det var med verklig saknad jag skildes från denna trogne följeslagare, om hvilken jag sedan aldrig hört något.

Första rasten efter vår afmarsch skedde vid Rangtorp, major Haijs boställe, der frukost för så väl befäl som trupp var arrangerad, trakteringen der var så grundlig, att vi alla blefvo upprymda. Jag tog här tillfället i akt att tacka de underofficerare, med hvilka jag tjenstgjort, för deras visade trohet och nit. Dem jag häribland ihågkommer voro: Brand vid 2:dra majorens kompani, Brun vid Kullings, Ek och Evers vid 1:sta majorskompaniet samt Norstrand vid Tössbo likasom Ehrencrona, Porat och Wacker, hvilka sednare åtföljt mig från Kumlinge. Derefter rastade vi vid Forstena, 1:sta majorsbostället, der en major von Kosboth, (gift med fröken Hummerhjelm) bodde och i hvars hus jag förut ofta varit. Ankomna till Wenersborg emottogs vi af t f landshöfdingen derstädes Hjerta, hvilken ännu innehade öfverstlöjtnants-befattningen vid Vestgöta-Dahls reg:te. Han välkomnade oss med ett tal, deri han tillkännagaf, att han ämnade taga afsked, och tackade oss för den tid vi varit tillsammans.

Sorg och jemmer hördes äfven här från de soldathustrur som saknade sina män. Vid afmarschen från Wenersborg erhöll jag af min kapten befallning, att påföljande dags afton inträffa med kompaniet vid Önne, der han skulle vara till mötes att emottaga det. Nu var jag åter befälhafvare, marscherade hurtigt åstad och anlände på utsatt tid till Önne der vi emottogos och välkomnades med extra förplägning af kapten Hägerflycht och hans fru, född NattochDag, hvilken var ett serdeles vänligt och behagligt fruntimmer. De bjödo mig att hvila ut hos dem några dagar. Kaptenen lofvade vara mig behjelplig för vinnande af inträde vid Krigsakademien, och jag skref efter hans diktamen till landshöfding Hjerta, som lofvat sin medverkan. Då jag vistats hos Hägerflychts några dagar, bekostade kaptenen min resa till hemmet. Min mor hade flyttat från Wedbyholm till Sunnanå. Min glädje att återse mina anhöriga var visserligen stor, men blandades dock med sorg öfver att min mor måst afträda det forna, så kära fädernehemmet.

Mycket var förändradt i hembygden under den tid jag varit borta. Under mitt närmaste vistande hemma hos min mor företogo vi flera utflykter. Efter midsommar reste vi till Åttingsberg i Wahlbo härad, der min morbror J. Kock bodde. I hans sällskap gjorde jag en påhelsning hos den hederlige kapten Hägerflycht på Önne. Flere af grannarna voro den dagen ditbjudna, och bland fruntimren voro ett par mamseller Ekelund, döttrar af kamrer Ekelund på Steg, hvilka jag särskildt observerade emedan de mycket behagade mig; äfven sökte jag på allt sätt vara uppmärksam och artig emot dem. Den äldre, m:lle Hedda , var mycket bildad, qvick och munter; den yngre, Ellika mera timide. Min morbror, som såg att jag helst sökte de unga damernas sällskap, började bry mig för dem, hvarpå kapten Hägerflycht, som vid tillfället var närvarande, gaf mig det rådet att söka sådana fruntimmers sällskap som dessa. De voro nemligen i hela orten ansedda såsom utmärkt bildade qvinnor.

Någon tid efter återkomsten till Sunnanå beslutades att jag jemte min mor och tvenne mina systrar skulle resa till Blomsholm, hvilket beslut äfven gick i verkställighet. Under vägen blef en sådan åska och regn att vi måste söka skydd på Sörbyn hos hofsekreteraren Ekelund. Det var en hygglig familj och vi blefvo på det hjertligaste emottagna. Denna aktningsvärda familj var också vida omkring bekant för sin gästfrihet och nästan alla resande togo in hos dem i stället för på den närbelägna gästgifvaregården.

Den hederlige värden var en mycket enkel man, klädd efter forntidens bruk i skor med stora spännen, blå strumpor omknutna vid knäet med rosenröda band, kortbyxor, en mycket lång väst med 2:ne rader stora förgyllda knappar och så stora fickor att händerna godt kunde rymmas i dem, och till sist en frack som hvarken gick igen öfver bröstet eller magen. Håret hade han uppstruket och i en fläta eller så kallad stångpiska. Alla möbler och husgerådssaker voro i mycket gammal stil. Ett stort ekskåp med många uthuggna grannlåter var den förnämsta prydnaden. Servisen var af tenn och mycket skinande. Fönsterrutorna mycket små, omkring 3 tum höga och 4 tum breda, voro insatta i bly. I matsalen var en större spis i hvilken väl kunde rymmas 1/8:dels famn ved. I det stora ekskåpet förvarades alla husets dyrbarheter, hvaribland 1 större silfverkanna, troligen vägande omkring 200 lod, flera större och mindre bägare, kaffekannor, sockeraskar m m, allt af massivt silfver i prydligt och blankt skick. I detta, liksom många andra förmögnare hus på den tiden, funnos blott några få rum, men dessa voro stora, kunde rymma en mängd menniskor, och ofta vid större tillställningar såsom bröllop eller andra högtidliga tillfällen, då mycket folk var samladt, besannades det gamla ordspråket att "sämja ger rum". Husmodren skötte sjelf med biträde af döttrarne, der sådana funnos, hushållet och alla derinom förefallande göromål, såsom väfnad m m, hvilket besparade mannen många utgifter, som nu för tiden tära på husfadrens kassa och öka de husliga bekymren samt äro egnade att framkalla ungkarlarnes betänkligheter vid att utbyta sitt ungkarlslif mot hymens under härvarande förhållanden stundom nog tunga fjättrar. Jag har tillåtit mig en liten utflygt i min berättelse endast för att göra mina unga läsare och läsarinnor något bekanta med forna dagars seder och bruk. Ville våra damer återgå till den forna enkelheten och fliten, så skulle säkerligen icke förloras i älskvärdhet i männens ögon.

Vår beslutade resa till Blomsholm fortsattes. Vi rastade i Wenersborg, der min mor hade flera goda bekantskaper, såsom hos brukspatron Wikströms der trenne älskvärda döttrar, Maja Lotta, Emelie och Jeanna, spredo mycken trefnad i det förmögna och i alla afseenden aktningsvärda hemmet. Bland handelskåren var det handlanden Agrell som åtnjöt det största anseendet. Jag gjorde der bekantskap med sönerna, hvaraf den äldre var en lustig ture, men den yngre, Fredrik, mera stadig. Efter ett dygns uppehåll afreste vi till Uddevalla, der min mor hade slägtingar i Kocks och Åbergs familjer, af hvilka vi öfvertalades qvarstanna öfver natten.

Följande dag, då vi passerade Svarteborgs gästgifvaregård, blefvo vi uppehållna af min forna informator Haralde. Mina systrar ropade honom an och han kom hastigt fram till vagnen, igenkännande alla, till och med de gamla hästarna, men icke mig, till följd af att jag förekom i uniform. Han hade synbarligen tagit sig för mycket till bästa, talade oredigt, och jag hade svårt att se honom med blida ögon, vid tanken på all den misshandel jag fått utstå af honom under det han plågade mig med utanläsning och latinska glosor. Han var nu vice länsman; flera rusiga bönder komma fram och drogo honom i rocken och dermed farväl med honom.

Ändtligen framkommo vi till Blomsholm och jag fick nu den stora glädjen åter omfamna de kära derstädes. Många minnen qvarstodo ännu från den tid jag vistats der som barn. Min lekkamrat, vallgossen Jonas, som blifvit så illa stångad af tjuren, var nu en krympling, svårt plågad, och var det mycket påkostande för mig att se honom. Lilla Nils hade fått tvenne små raska bröder (Rudolf och Hans) sedan jag sist var på besök, och jag roade mig alltemellanåt med att leka med dem. Nils och Hans lefva ännu, och äro bland mina bästa vänner, båda hafva blifvit framstående och aktade män. Nils f d justitiæ kansler, Hans major, boende å Gottenvik vid Norrköping. Rudolf, löjtnant vid Göta artilleri, slutade hastigt sin förhoppningsfulla bana, till stor sorg för föräldrar och anhöriga; han hade varit på en bal och der så öfveransträngt sig, att han kort derpå afled.

Under mitt vistande på Blomsholm erhöll jag bref från kapten Hägerflycht, med underrättelse att min ansökan om inträde vid Carlbeg blifvit beviljad. Denna underrättelse var för mig mycket glädjande, fast äfven bekymmersam, ty huru skulle jag anskaffa så stor summa, som fordrades för min utrustning samt resa m m. Efter ett mycket angenämnt vistande på Blomsholm, anträdde vi återfärden.

Men innan jag fortsätter skildringen af mina egna öden, kan jag icke underlåta att omnämna en händelse af ovanligare slag, som inträffade några år senare å det kära Blomsholm och hvilken händelse är förtjent af sitt särskilda kapitel.

VI.

Efter denna lycklig tilldragelse önskade majoren, som redan förut hade starka sympatier för franska språket, att detta språk skulle blifva det dagliga inom familjen och det var derför med en viss tillfredsställese han i sitt hus emottog en fransk flykting, hvilken en afton infann sig med begäran om gästfrihet under några dagar. Denne person, hvars namn var Vaugrant, uppgaf det han i följd af en politisk förseelse måst öfvergifva Frankrike och nu var på väg till Norge. Mannens sätt röjde det han tillhörde den bildade klassen och majoren fattade en sådan tillgifvenhet för honom att han erbjöd honom som gäst qvarstanna så länge han behagade. Vaugrant förstod att mer och mer tillvinna sig min ädle morbrors tillgivenhet och snart blef främlingen majorens oumbärliga umgänge, särdeles som han derjemte inöfvade ungdomen i franska språkets lediga uttalande.

Tiden gick framåt och Vaugrant, som öfverhopades med den största välvilja, gjorde ingen min af att lemna ett ställe, som för honom blifvit det angenämaste hem. Såsom prof på majorens frikostighet må nämnas, att han bland annat skänkte sin gäst in liten fin och treflig lustjakt, med hvilken Vaugrant gjorde täta utflykter i hafsbugten och dem han ofta utsträckte öfver Svinesund till Fredrikshall. Ridhästarne på stallet stodo ock till den gladlynte fransmannens förfogande så att, med ett ord, kan sägas att han här framlefde verkligt lyckliga dagar.

Å Blomsholms gård var uppförd en större magasinsbyggnad hvari fanns förvarad åtskillig kronan tillhörig proviant, hvaribland en betydlig mängd bränvin afsedt för truppernas behof under Norska kriget. Bestörtningen blef stor då en betydlig brist i förrådet upptäcktes, men länge skulle det ej dröja innan den djerfve tjufven blef röjd. En fattig gumma, boende å Blomsholms gods, hade flera qvällar, då hon vid hemgående haft sin väg förbi magasinet, set Vaugrant smyga sig i dess närhet och som mannen var med oblida ögon sedd af det lägre folket, föreställde sig gumman det han icke under dessa nattliga promenader kunde vara i rätta ärender stadd. Då nu stölden i magasinet blef känd omtalade gumman sina iakttagelser för majorens fru, hvilken i sin ordning delgaf majoren detsamma, men utan annan påföljd än en erinran från den senares sida än att icke lyssna till enfaldigt kärringprat.

Det fanns dock en på Blomsholm, som icke kunde lida Vaugrant, och detta var min syster Nora, då en 18 års flicka och som vid den tid stölden upptäcktes vistades hos våra slägtingar härstädes. Vaugrants lurande blick och hans öfver pannen nedkammade svarta hår, som åt hans utseende gaf en prägel af bofaktighet, hade ingifvit min syster en med fruktan blandad afsky för mannen, hvilket denne i sin ordning väl bemärkt och som hade till följd att han mot henne ständigt iakttog endast en iskall höflighet, medan han i umgänget med familjen i öfrigt var smilande och mjuk som en katt. Denna min syster trodde mer på riktigheten af gummans misstankar, än på Vaugrants oskuld, och det skulle snart visa sig hvilketdera var det rätta.

Ett hjerta klappade varmare än alla andra för främlingen på Blomsholm och det var ---. Hon vistades här som hushållsmamsell. Hennes vårdagar voro väl förbi men den fulla sommaren återstod, och Vaugrant sjöng för henne sina serenader. Alltför gerna lyssnade hon dertill, långt mindre till förnuftet, och dyrt fick den arma plikta för sina franska sympatier...

Det var en mörk natt. En af tjenarne på Blomsholm hade af någon anledning lyckligtvis gått ut och observerade snart att elden var lös i det stora boningshuset. Det gjordes allarm, husets innevånare väcktes upp och det lyckades hämma elden, som då den upptäcktes nyligen utbrutit i matsalsrummet; alla tecken utvisade det elden var anlagd, och vid närmare efterseende befanns att allt bordsilfver jemte andra dyrbarheter blifvit stulna likasom min systers alla i en garderob förvarade klädespersedlar. Man saknade Vaugrant: hvar kunde han väl vara? Hans rum var tomt, hans effekter borta. Äfven båten vid stranden saknades --- man tviflade icke längre och sjelfva majoren började inrymma misstankar mot främlingen. Åt alla håll, äfven det närbelägna Strömstad, skickades ilbud och i dagningen utlöpte en hel liten eskader af små farkoster från stranden för att uppsöka den försvunna lustjakten. En udde utskjuter i hafsviken åt Norska sidan till, roddarne stryka der förbi, men i viken, som bildas af udden, skönjer det vanda sjöfolket en farkost med en man ombord och efter några raska tag närma sig roddarne stranden. Då de hunnit inom den ensamme seglarens skotthåll tillropar dem denne att stanna, vid äfventyr att han eljest skickar dem en salva ur sitt gevär, men innan hotelsen hinner fullbordas har en säker hand hunnit kasta en sten med en kraft, att fribrytaren för ögonblicket förlorar besinningen och strax derpå öfvermannas af sina förföljare. Den brottslige bindes under det han utlöser de vildaste eder, man ransakar i båten och finner det stulna, hvaribland min systers tillhörigheter. Fängslad fördes Vaugrant till Strömstads fängelse och efter ett par veckors förlopp hölls med honom ransakning vid domstol. Då domaren tillsporde fången angående dennes lefnadsförhållanden, svarade han på franska, och på uppmaning att tala svenska genmälde han att ingen makt på jorden kunde tvinga en anklagad att tala ett annat språk, än modersmålet. Det föll nu domaren in att tillsäga fången: "stryk håret ur pannen"; men då tillsägelsen ej åtlyddes befalldes häradstjenaren verkställa detta. För att hindra befallningens utförande betedde sig Vaugrant så vildsint, att man nödgades bakbinda hans händer och sedan detta försiggått samt håret strukits åt öronen syntes i midten af pannan ett inbrändt märke i hästskoform, hvaraf antogs att missdådaren varit dömd till galererna men lyckats undkomma genom flykten.

Sedan brottslingen utstått det straff hvartill han dömdes, nemligen fyratio par spö och offentlig kyrkoplikt, fördes han utur riket och har, så vidt man vet, icke vidare varit här synlig.

Genom en lycklig tillfällighet undgick min morbror och hans familj det hemska öde Vaugrant velat bereda dem. De upphöjda känslor af deltagande med olyckan och öfverseende med en felande, som äro utmärkande egenskaper inom v. Kochska familjen, hafva säkert kommit de ännu qvarlefvande af dessa mina värderade slägtingar att längesedan glömma och förlåta Vaugrant och hans brott; men jag har ansett mig böra meddela händelsen sådan jag minnes den i afsigt att framkalla afsky för en art af brott, som tyvärr icke är sällsynt men som är en af de svartaste, nemligen otacksamhet mot välgörare.

VII.

En bättre klädd karl, som sade sig vara vaktmästare, gaf mig anvisning på bostad, erbjöd sig bära mina saker och syntes vara mycket villig och beskedlig. Jag frågade honom vid framkomsten till logiet om han skulle vilja uträtta några kommissioner, och han lofvade detta med största beredvillighet. Som jag saknade småmynt lemnade jag honom en sedel på 100 Rdr, med begäran att han skulle göra några små uppköp för min räkning, under utförande hvaraf jag tog mig lite hvila efter den ansträngande resan på bondkärran. På tillfrågan sade han mig sitt namn, och gick derefter, utan att jag misstänkte det ringaste. Sedan jag sofvit några timmar väcktes jag af skratt och väsen från närbelägna rum, klädde mig då och gick ut för att höra efter min vaktmästare. Jag träffade snart en äldre fru, som på min fråga efter vaktmästaren fräckt svarade, att hon ej visst hvem jag menade. Jag nämnde då för henne att den person som anvisat mig till qvarteret och hvilken jag trott vara anställd som uppassare der, emottagit en hundra riksdalers sedel för några uppköp samt att det förundrade mig att han ej vidare afhörts. Gumman gick derpå ut och gjorde, såsom jag hörde, några frågor om hvem som varit min följeslagare, hvarefter hon småleende kom tillbaka och yttrade att "herr'n visst måtte vara från landet efter han så kunnat låta narra sig". "Här i denna gård", tillade hon, "bor mycket folk, och hvem som nu hade tagit portnyckeln från sin plats samt släppt mig in, var henne omöjligt få reda på". Hon gick sedan ut i ett annat rum der hon hviskande berättade hvad som passerat. Jag närmade mig dörren och hörde henne säga det jag föreföll henne mycket oerfaren, och kunde jag af alla tecken sluta att här ingen hjelp var att få, hvarföre jag gick ut och skyndade till Norrtull för att, om möjligt, få någon reda på den bedräglige "vaktmästaren". Ingen kände till honom der, alla hade brådtom och intet besked var att få. Under det jag var som mest bedröfvad öfver min entre, ankom en man, den jag tyckte mig ha sett vid min ankomst till tullen, hvarföre jag tillsporde honom om han kunde säga mig hvem den person var som vid ankomsten tog mig omhand. Han svarade mycket vänligt att han erinrade sig det en afskedad vaktmästare vid namn Berglund vid den tiden varit närvarande vid tullen. Jag kom då ihog att mannen uppgifvit sig ega detta namn hvarpå jag bad denne beskedlige karl, att han skulle försöka få reda på honom, hvilket han lofvade. Vi åtföljdes derefter till Berglunds bostad, som var i närheten af mitt logis; det såg här mycket ruskigt och fattigt ut, flera halfnakna barn och en blek, utmagrad qvinna sutto derinne. Vi efterfrågade Berglund och fingo snart se honom liggande sofvande i en säng. På bordet blef jag varse de saker, han haft i uppdrag köpa åt mig och sedan han blifvit väckt samt kommit till besinning erkände han, att han af några kamrater blifvit innarrad på en krog, hvarest han förstört några rdr af de penningar han emottagit. Under sitt rusiga tillstånd hade han köpt en schawl åt hustrun, resten af penningarne, som utgjorde omkring 60 rdr hade han i sin ficka och lemnade mig dem. Hustrun och barnen skreko och greto alltjemt, och för att trösta dem lemnade jag dem några riksdaler samt lofvade att saken skulle få bero; min ledsagare erhöll schawlen som belöning för sitt besvär.

Vid återkomsten till logiet lät jag hemta lite mat, som jag väl behöfde då jag ej ätit på ett halft dygn hvarpå jag åter gick till hvila under tacksägelse till Gud, som hjelpt mig från större förlust. På aftonen sträckte jag opp mig i uniform och gick till söder för att uppsöka m:ll Hirsch, hos hvars slägtingar jag stannade hela aftonen; vid afskedet blef jag af grosshandlare Kahn bjuden på middag följande dag.

Påföljande morgon begaf jag mig i väg på uppvaktning hos regementschefen, baron Bunge, och på vägen till honom träffade jag en löjtnant Aminoff, som efter Finska kriget blifvit placerad på Vestgöta-Dahls reg:te. Han var kompaniofficer på Carlberg och var det mig derför så mycket mera angenämnt få göra hans bekantskap. Han, som just kom från regementschefen, gaf mig anvisning hvar denne bodde, jag följde hans anvisning, såsom jag trodde, men tog miste om våning såsom jag snart erfor. I trappan mötte jag en betjent och frågade denne om öfversten vore hemma, och på hans jakande svar bad jag honom anmäla mig samt erhöll tillåtelse att genast stiga in. Inkommen möttes jag af en äldre man för hvilken jag djupt bugade mig, nämnde det jag fått löfte inkomma å Carlberg för att vinna theoretisk kännedom i militära ämnen, och att jag nu vore kommen att uppvakta hr öfversten. Han tackade mig för min artighet och frågade om jag ännu varit hos min regmentschef. Jag såg förundrad på honom, och sade att jag trodde detta var baron Bunge. "Nej", sade han, "jag är chef för Elfsborgs reg:te, och mina officerare misstaga sig ej på mig. Jag följer mitt reg:te, men Bunge finner sig bättre vid hofvet". Derpå tillade han: "Hur länge har fändriken tjent vid reg:tet?" "Tvenne år", svarade jag. "Har ni derunder ej sett regementschefen?" "Nej, jag har varit med reg:tet i fälttåget mot Norge och sedan mot Ryssland". "Nå hur gammal är fändriken?" "På 19:de året". "Jo, det var raskt! och det är ej ert fel att ni ej känner chefen". Jag anvisades derefter en trappa högre upp och inkom nu till den rätta chefen. Då jag helsat och sagt mitt namn, frågade han om jag var "den vidlyftige pojke, som varit hos honom på Slädene". Jag svarade att så var förhållandet, men att jag sedan dess haft många vidriga öden samt stadgat mig, och att jag hoppades vid Carlberg få inhemta de kunskaper som ej kunnat förvärfvas i skolan eller i tjenstgöringen. "Ja", sade han, "åtminstone träffar du der många vildbasare, som jemt tillställa dumma uppträden". Innan jag aflägsnade mig framställde jag den frågan huruvida jag borde göra uppvaktning hos kronprinsen Carl August, hvarpå han svarade att han ansåge detta mindre behöfligt.

Från öfverste Bunge begaf jag mig till general von Döbeln, men denne var för dagen ej vid det lynne att han ville taga emot, hvarför jag ombads återkomma en annan dag. Innan jag aflägsnade mig uppsökte jag generalens hushållsmamsell och framlemnade till henne ett bref, som jag medfört från Önne. Mansellen syntes vara bortåt 50 år, "såg mycket beskedlig ut samt var tarfligt och enkelt klädd, i mössa och stycke, efter gamla tidens bruk. Sedan jag redogjort för hvad jag kände om Önne och Dahlsland, uttalade hon den förmodan att det skulle glädja generalen få höra något härom, hvarföre hon bad mig snart återkomma. Hennes och generalens lilla gosse var inne hos henne och bullrade allt hvad han förmådde.

Som det led mot middagen tog jag afsked och skyndade till grosshandlare Kahns. Kommen på den gata vid hvilken de bodde var jag ej rätt säker om i hvilket hus det var, husnumret hade jag glömt, men efter en stunds betänkande gick jag in i en byggnad, den jag trodde vara den rätta. Inkommen i matsalen befann jag mig i ett större herresällskap, tysktalande judar allesammans, som icke besvarade min helsning utan började hviska sinsemellan hvarefter de hopvis framträdde till smörgåsbordet, hvilket exempel verkade på mig så att äfven jag steg fram och tog mig en sup. Om en stund inkommo några fruntimmer, men som jag bland dem ej heller igenkände någon af Kahnska familjen, började jag ana att jag misstagit mig, hvarföre jag helt beskedligt tog min hatt och aflägsnade mig så fort jag kunde. Utkommen läste jag på en af dörrarne namnet "Nachman". Jag skyndade utför trappan och då jag kom ned på gatan mötte mig unga Kahn, som sade att man väntade på mig. Jag nämnde då för honom mitt misstag och hur allt tillgått, hvilket han sedan omtalade för familjen, och blef mitt lilla äfventyr ett ämne till mycken munterhet vid bordet, men sjelf var jag helt brydd öfver detsamma.

På aftonen kom min kusin Antoinette Lilliestierna till Kahns och vi blefvo, såsom slägt, snart goda vänner. Mamsell Nachman, en behaglig ung flicka, kom äfven dit. Hon hade fått reda på hvad som passerat och kastade en och annan skalkaktig blick på den unga tölp, som objuden smakat på herrskapet Nachmans smörgåsbord; äfven mina andra missöden blefvo den unga damen bekanta, såsom jag kunde förmärka. Min oerfarenhet eller lantliga oskuld verkade dock alltid till min fördel, så att ofta såg jag mig välkommen der andra unga sprättar af militären ej hade tillträde.

Den tiden brukade många fruntimmer sjelfva sy sina finare skor. De hade då alla erforderliga verktyg dertill och förstodo äfven att begagna dem, dock kunde de ej sjelfva fästa börsten vid rispen utan var detta skomakarens göra, men som jag hade någon öfvning deri fick jag stundom hjelpa mina flickbekanta härmed. Ett bruk bland den tidens damer var begagnandet af långa lösa hårflätor; dessa knötos eller, som man sade, "slungades" i långa fransar, som sedan virades kring hufvudet; jemväl härmed var jag jag så lycklig att få vara behjelplig, likasom med att nysta tråd och silke, eller laga något bristfälligt, och var på detta sätt ofta hela dagar upptagen, hvilket var mig både kärare och nyttigare än att tillbringa min tid på hufvudstadens förföriska sweitzerier bland öfverdådiga ungdomar. Jag fick nemligen icke genast inkomma vid Carlberg, i brist på rum, utan måste uppehålla mig en tid i Stockholm, men blef dock genom grosshandlare Kahns vänliga föranstaltande flyttad från mitt äfventyrliga qvarter på norr, och fick ett litet rum på söder i samma hus som min kusin Antoinette bodde. Genom henne fick jag många goda fruntimmersbekantskaper och undvek derigenom att lefva med kamraterna, hvilkas sysselsättningar ofta voro tvetydiga och alltid kostsamma.

En dag beslöt jag, emot min regementschefs tillrådan, göra uppvaktning hos kronprinsen Carl August, i hvilket uppsåt jag uppgick på slottet för att anmäla mig; i slottstrapporna mötte jag Hans Kongl. Höghet, som stannade och helsade mig vänligt. Jag yttrade då min afsigt att få aflägga min underdåniga uppvaktning. "Tack far!" sade han, "Jag går nu ut, vill du följa med?" Jag vände då om och medföljde prinsen, hvilken ofta stannade och samtalte med mötande personer, hvadan promenaden just icke gick så fort. Endast en adjutant jemte mig åtföljde prinsen. På Norrbro kommo flera förnäma personligheter, dels åkande, dels gående, i prinsens väg, han helsade mycket vänligt på dem, dock föreföll det mig som om han heldre språkade med de lägre klasserna, hvilka ock synbarligen voro honom mest tillgifna samt förtjusta af hans hjertvänlighet och nedlåtenhet. Det sades att H K H till och med rökte en pipa tillsammans med borgerliga personer och jemväl tillät dem bjuda sig ett glas, hvilken nedlåtenhet den högre adeln visst ej gillade. Vid ett tillfälle yttrade prinsen det jag syntes honom mycket ung, men när jag då omtalde det jag likväl bevistat fälttågen i Norge och Ryssland och han syntes vara i beråd att i anledning deraf utlåta sig, möttes vi af en person med hvilken prinsen kom i samtal, hvarunder jag skiljde mig vid H K H och styrde mina steg till general von Döbeln, som ock anträffades klädd i nattrock. Han var nu vid särdeles godt lynne och emottog mig mycket vänligt, frågade efter mina föräldrar, hvilka han kände, samt intresserade sig mycket för Dahlsland, der han sade sig en tid varit boende på kaptensbostället Önne i Wedbo härad. Jag berättade då att jag för en kort tid sedan besökt kapten Hägerflycht, hvarpå generalen genmälde "Ja, jag känner honom; det är en bra karl". Många frågor gjordes angående ställen och personer der i orten, bland annat om jag kände en fru Kruskopf, som förut varit gift med en öfverste Palmfeldt men hette Qvilfeldt i sig sjelf, och i sin ungdom varit en sådan skönhet, att mången rest långa vägar för att få se henne. Jag kände till henne och omtalade det hon nu mera vore i största fattigdom och bodde med sin man på ett litet soldattorp i Örs socken samt fördes som fattighjon omkring i bygden. Generalen blef deröfver synbarligen mycket bestört, och det var tydligt att den fordom så firade skönhetens sorgliga öde gick honom djupt till hjertat. Om en stund utbrast han i förbittrad ton: "en eländig svartrock var första orsaken till hennes olycka och afsteg". Han började gå fram och tillbaka på golfvet med hastiga steg, talande argt och häftigt. Jag stod qvar en lång stund utan att veta om jag borde gå eller dröja, men bäst det var inkom betjenten hvarpå jag bugade mig och gick. I yttre rummet träffade jag hushållsmamsellen för hvilken jag nämnde det jag på generalens efterfrågan redogjort för en gammal gumma som hette Kruskopf. "Det var för ledsamt", sade hon, "generalen tål aldrig höra talas om henne, de ha varit mycket bekanta i ungdomen och det var för hennes skull som hana flyttade till Önne". Äfven nämnde hon att generalen aldrig utan den största förbittring talar om prester, och att han aldrig vill se några sådana. Om en stund aflägsnade jag mig, men innan jag hunnit hem upphanns jag af generalens betjent, hvilken på sin husbondes befallning frågade hvar jag bodde.

Några dagar derefter kom bud från generalen med begäran att jag skulle besöka honom och särskildt helsades från mamsellen att jag alls icke skulle nämna "den der frun", samt undvika att tala om prester. Jag åtlydde kallelsen, och då jag inkom till generalen var han vid godt lynne, talade om kriget och åtskilligt annat. Jag i min ordning kom att nämna mitt misstag vid uppvaktningen hos baron Bunge om hvilken generalen yttrade sig mycket ogillande. Vidare omnämnde jag kronprinsens visade nedlåtenhet, hvarpå generalen yttrade, att det ej bär sig i längden med denna nedlåtenhet, som så mycket klandrades. Sedan åtskilliga andra förtroenden vexlats mellan oss tog jag ett vördnaadsfullt farväl af den tappre generalen och begaf mig derefter till min kusin Antoinette, hos hvilken jag qvardröjde några timmar. Min mesta tid under vistandet i Stockholm tillbringade jag hos Antoinette och hennes bekanta, hvilket kostade mig minst och icke ledde till några dårskaper.

En afton då jag var på väg att besöka en af hennes bekanta inträffade att ett fruntimmer kördes omkull helt nära mig. Jag var ej sen att hastigt springa fram och rycka henne undan hästfötterna; en jungfru med lykta i handen åtföljde fruntimret, och med hennas tillhjelp lyckades jag få lif igen i den afdånade damen, hvars skrik gifvit anledning till en liten folksamling, som dock snart skingrades. Jag erbjöd derpå den okända damen min arm, samt bad få följa henne till sitt hem, men hon vägrade antaga mitt tillbud intill dess jag nämnt mitt namn och hon på fråga fått veta att jag vore slägt med fröken Antoinette hvarpå hon fattade min arm samt nämnde sitt namn. Derefter blef hon villrådig huruvida hon borde vända hem igen, emedan hon var nedstänkt af smuts, men hennes jungfru rådde henne besöka fru E. derifrån kammarrådet, hennes man, ämnade afhemta henne. Som mitt besök äfven gällde tante E, så tyckte jag det passade bra att vi följdes åt dit och yttrade detta till min följeslagerska, men som denna dervid synbarligen blef orolig begärde jag få veta orsaken dertill och om mitt sällskap generade henne. "Visst icke" svarade hon men blef derefter än mera orolig, hvarpå jag utbad mig uppriktigt få veta huru hon ville, så skulle jag i allt rätta mig derefter. Intet svar, en lång paus uppstod. Jag kunde ej begripa det minsta, utan föreföll hennes beteende mig högst underligt, hvarför äfven jag gick framåt under tystnad. Slutligen, då vi gått ett stycke, och voro nära tante E:s bostad, sade hon med låg röst: "Efter ni vill tjena mig så vänd nu om - nämn ej något härom - sök tante E i morgon afton, om ni kan" --

Jag var genast färdig att vända om, fastän jag icke kunde begripa det minsta af denna hemlighetsfullhet. Jungfrun, som bar lyktan, hade hunnit ett stycke förut och kunde således ej höra vårt samtal; då damen ropade på henne och jungfrun vände sig om, var jag redan borta, ändrade min kosa och gick att besöka en bekant, brukspatronen Hülphers, som bodde i närheten och hvilken var gift med en min slägting, Stina Wærn, hvilken var en mycket älskvärd dame för hvilken många mäns hjertan klappat i hennes unga dagar. Med innerlig vänlighet blef jag der mottagen och fick mycket att samspråka med hennes mor, enkefru Maja Wærn, född Uggla, som var på besök hos sin måg och dotter. Sedan jag ledsagat tante Maja till hennes bostad på Kungsholmen och hos henne ätit afton, begaf jag mig på hemväg och under denna vandring voro mina tankar oupphörligt hos den hemlighetsfulla lilla fru som jag räddat men hvars utseende jag dock ej riktigt kommit i tillfälle att bemärka emedan det var helt skumt på gatorna under det bekantskapen gjordes. En viss oro intog mig, och det var omöjligt att få tankarna från det passerade. Om natten drömde jag derom och påföljande dag stod äfventyret fortfarande för mig. Stundom tyckte jag mig böra undvika vidare sammanträffande med den okända, men nästa ögonblick dref mig nyfikenheten att få närmare lära känna henne och slutligen beslöt jag inställa mig hos tante E, såsom vi öfverenskommit.

Då klockan blifvit 6 på e m skyndade jag mig till tante E, som helsade mig välkommen. Länge väntade jag att få se det främmande fruntimret, men hon hördes ej af. Tante E berättade det hon förliden gårdag haft besök af en fru ..., som blifvit omkullkörd, men till all lycka fått hjelp af en okänd herre. "Hon lofvade återkomma i afton", sade tant, "men hon stackars liten rår sig ej sjelf emedan hon har en gammal knarrig man, med hvilken hon är mycket olycklig. Hon är nyss gift, men skiljsmessa torde blifva oundviklig. Hennes föräldrar ha mycket att förebrå sig, som tvingat henne till ett sådant parti der rikedomen endast togs i beräkning." Jag frågade då på hvad sätt hennes man var svår eller elak, hvarpå tante nämnde att han stänger in henne, så att hon aldrig får vara tillsammans med ungdom, samt är till den grad jaloux att han misstycker då hennes egna bröder besöka henne. "Någon enda gång får hon, i en gammal pigas sällskap, besöka några äldre fruar, men detta endast när hennes man sjelf är borta på spelpartier på "Mäster Anders", en klubb belägen på Kungsholmen". I detsamma hördes en vagn stanna utanför porten och som fru E bodde på nedra botten var det lätt att se det tvenne fruntimmer stego ur vagnen. Jag begrep hvilka de voro och förfogade mig derföre in i det inre rummet innan de inträdde. Jag hörde nu en af fruntimren fråga om tante hade något främmande, hvarpå tante svarade "nej", och derefter hördes den gamla jungfrun fråga, huru dags hon skulle hemta sin fru. Tante var då genast färdig att svara: "Kl 9, din fru äter en tarflig afton hos mig enär din herre väl ej kommer tidigare hem". Med detta besked aflägsnade sig jungfrun och tante förde derpå den främmande in till mig, då presentation skedde och jag förstod deraf att jag den förra aftonen ej blifvit nämnd. Den unga frun tackade mig nu på det hjertligaste för den goda hjelpen från gårdagen, och omtalade noga alla omständigheter vid hennes missöde. Hon tillade vidare: "Tante vet nog hvarföre jag så ohöfligt bad den unga herrn att ej åtfölja mig hit, och får jag derföre nu göra min ursägt". Tante inföll då: "Du får förlåta att jag just talat om dig och om dina förhållanden. Det fägnar mig emellertid att ni blefvo bekanta; jag får äfven omtala för dig att denna fändrikens far för 30 år sedan varit min fästman, och har jag derföre ett särskildt intresse för din räddare, och bekänner jag att det gläder mig veta eder få språka tillsammans, medan jag går och ställer med litet the".

Hon lemnade oss derpå allena hvarpå vi helt öppet började tala om ömsesidiga förhållanden och fann jag mig mycket intresserad af hennes älskliga väsen. Med samma förtrolighet som till en äldre bekant eller slägting omtalade hon hur olycklig hon funne sig i sitt äktenskap, hvarpå hon började gråta så bittert att jag hade all möda afhålla mig från att göra detsamma. En lång stund förflöt, utan att vi förmådde yttra ett ord till hvarandra. Då tante inkom märkte hon genast vår sinnesstämning och yttrade till oss några vänliga tröstande råd om huru tiden ombyter och förändrar allt, att man borde hoppas på Guds hjelp, som aldrig felar då man anförtror sig till honom; att vi båda voro så unga och ovilkorligen borde följa hennes moderliga råd att icke söka råkas, utan hvar för sig på ett värdigt sätt fullgöra våra pligter så skulle vi efter pröfningen hafva att påräkna den dygdiges belöning. Jag blef visserligen upprörd af den vänliga gummans ord men min unga väninna det än mera, brast i en häftig gråt och sade: "Jag känner mig olyckligare för hvarje dag, jag måste skiljas vid den plågoande, som aldrig vill unna mig någon glädje". På bestämd tid stannade en vagn utanför; ett kort afsked togs och derefter förfogade jag mig in i det inre rummet, på det att jungfrun ej skulle få se mig, men hvad hände: gubben sjelf kom att hemta sin fru! Han berättade det hans spelsällskap haft förfall och ej infunnit sig, hvarför han beslutat sjelf hemta sin hustru, hvilken återigen sade sig må illa och påskyndade resan för att förhindra vårt sammanträffande. Då jag tog afsked af min goda tante, bad hon mig först och främst att icke för någon nämna hvad som passerat och sedan att icke förnya denna bekantskap, som så oförmodadt inträffat; naturligtvis lofvade jag beggedera.

Efter ytterligare en tids förlopp vann jag ändtligen inträde vid Carlbeg, men som jag ej såsom officer kunde bo tillsammans med kadetterna, fick jag ett ensamt rum i sjelfva slottsbyggnaden. Min regementskamrat, löjtnant Aminoff, förde mig på uppvaktning till guvernören grefve Kronstedt, samt till tjenstgörande majoren Brunkrona m fl. Guvernören tillsade mig, att om jag önskade qvarstanna på Carlberg, skulle jag rapportera alla kadetternas pojkstreck, om hvilka jag kunde få någon vetskap. Jag tyckte det skulle vara ovärdigt att låna mig till något sådant och svarade derföre intet derpå. Sedan talade jag med Aminoff derom och han tillrådde mig att så mycket som möjligt undvika kadetterna, och i stället hålla mig till officerarne. Han namngaf derefter de kadetter, som voro ansedda för de svåraste, och min goda vän Conrad von Döbeln var en af dessa. Då jag tyckte det skulle blifva svårt att undandraga mig honom, sade Aminoff, att det blefve nog en lätt sak, emedan han för det mesta var i arrest, och för öfrigt nog ej komme att länge qvarstanna. Oaktadt sina många pojkstreck, var Conrad von Döbeln dock en rask och hurtig gosse med god karaktär och stark hederskänsla, för öfrigt vänfast och mycket afhållen af kamraterna, fast han ofta hade sina fuffens, hvilka vanligen kommo till guvernörens samt öfrige vederbörandes bekantskap.

Snart kom jag underfund med att det ej lät sig göra taga lektioner tillsammans med kadetterna i stället hvarför jag läste privat för några lärare, hvaribland mathematik för löjtnant Lemke. Gymnastik och fäktning roade mig mycket; aldrig försummade jag de därför bestämda timmar och tog dessutom privata lektioner deruti för fäktmästaren kapten Pehrman, anställd vid lifgardet till häst, hvilket var stationeradt på Kungsholmen och hvarigenom jag beredde mig tillfälle lära rida, derför jag fick så stor lust att jag var i beråd ingå som simpel gardist vid reg:tet, då mina ekonomiska omständigheter ej tilläto mig göra det som officer. Emellertid tyckte jag detta blifva förnedrande, hvarföre jag ställde mig väl med officerarne och fick rida gratis. Ofta var jag med i rekrytskolan, der jag alltid fick de svåraste hästar att rida, men ju värre de voro, dess mer road var jag. Visst hände det ibland att jag kastades till marken, men blef dock aldrig skadad; gymnastiken kom mig dervidlag till stor nytta, och så ofta som det föll sig lägligt, sysselsatte jag mig dermed. Det har ofta förundrat mig att det finnes officerare, som hvarken kunna fäkta eller rida; - hvad tjenar ett vapen till, som man ej kan föra, och huru skall man kunna blifva regementsofficer om man ej kan rida? Men det tillgår härmed liksom med mycket annat hufvudsaken göres till bisak och tvärtom.

Mina käraste sysselsättningar voro som sagdt att fäkta, rida och gymnastisera, och har detta sedermera vid många tillfällen varit mig till gagn. Jag har ofta, särdeles i yngre åren, råkat i gräl och slagsmål, men ännu aldrig af någon blifvit öfvermannad, utan vanligen genom rask expedition lagt min motståndare till marken i en handvändning, utan att egt någon öfverlägsen styrka.

Efter en tids vistande vid Carlberg togo mina penningar slut. Juden som höll mat för kadettbordet, (der äfven jag spisade mot 18 sk. pr dag.) fordrade liqvid och då jag ej kunde betala, anmälde han det för tjenstgörande majoren öfverstlöjtnant Brunkrona. Jag uppkallades till honom för att afgifva förklaring häröfver och omtalade då, att större delen af min kassa åtgått under min väntan att få inträde å Carlberg, visade honom anoteringarna öfver mina inkomster och utgifter, och sade, att som jag med det snarasate väntade penningar hemifrån skulle jag snart betala min skuld. Brunkrona, som var en utmärkt hederlig och välsinnad man, lånade mig derpå 25 rdr, med förmaning att alltid beräkna utgifter och inkomster, samt aldrig ådraga mig krog- och matskulder.

Till mina angenämare bekantskaper under vistandet vid Carlberg räknar jag hofpredikanten Moren och dåvarande kyrkoherden i Solna sedermera erkebiskopen J O Wallin som hade ett enkelt och gästfritt hus och var en synnerligen älskvärd personlighet. Ehuru jag var helt ung, adresserade han sig ofta till mig, och afhörde med intresse mina berättelser om Landtvärnet samt fälttågen mot Norge och Ryssland. Den ädle Wallin syntes hysa deltagande för den afsatta konung Gustaf IV Adolf, hvilken ofta var samtalsämnet i många kretsar, och tyckte jag mig förstå antydningar om vissa klandervärda förhållanden och intriger, som missledt denne olycklige regent. Hoflefnaden var icke i Wallins smak, men i kronprinsen Carl August var han mycket intagen, så klandrad än prinsen var af hofvet och den högre adeln, derom många berättelser voro i omlopp, som ingåfvo fruktan för framtiden. Jag var alltid en stum åhörare vid dylika meddelanden emedan jag ville undvika allt deltagande i partierna, hvilka syntes vara i stark spänning mot hvarandra. Den högre adeln i förening med gamla hofvet, der drottningen stod vid styret, hade ofta spefulla anmärkningar mot den utkorade tronföljaren.

Sedan jag erhållit penningar hemifrån inställde jag mig hos öfverstlöjtnant Brunkrona för att betala min skuld, blef qvarbjuden på supe i sällskap med flera officerare och kadetter bland hvilka samtalet äfven föll på kronprinsen. En kadett, hvars tante var anställd som hofdam hos drottningen, hade hört berättas flera yttranden efter kronprinsen, som ansågos mycket plumpa och enfaldiga och hvilka han nu med något åtlöje berättade med tillägg att prinsen vid hofvet ansågs som den råaste bonde. Öfverstlöjtnanten som afhört hans berättelse, gaf oss då en förmaning att akta oss för yttranden af detta slag, emedan omdömen och tankar derom vore delade, så att medan hofpartiet sökte nedsätta prinsen folkpartiet upphöjde honom. "Man skall höra och inte höra samt aldrig återgifva oförsigtiga yttranden emedan man genom ett annat beteende lätt kan komma illa ut". Jag iakttog ganska noga detta råd och aflägsnade mig helst ur de kretsar der detta ämne kom å bane. Likaledes undvek jag att sällskapa med kadetterna, om hvilka ofta hördes skamliga berättelser hvaribland om den misshandel de nyss inkomna ynglingarne vederforos af de äldre om de ej åtlyda de råaste befallningar. Man skulle knappast kunna tro mig om jag här återgåfve en del af dessa ruskiga berättelser.

På sommaren blef min gamle lekkamrat Conrad von Döbeln, tillika med några andra kadetter, relegerade från Carlberg. Hans förmyndare assessor Funk kallade honom till sig, och som jag var bekant med denne, bad Conrad mig åtfölja sig och fick jag dermed afhöra de förebråelser Conrad erhöll för sina pojkstreck. Då gubben slutligen förklarade att han ej visst hvar han skulle göra utaf sin myndling yttrade Conrad: "Jag blir simpel husar och ämnar ingå vid lifgardet till häst, der jag snart skall försöka tjena mig upp". Så blef äfven beslutadt och vi åtföljdes derefter till general von Döbeln genom hvars bemedling han fick inkomma vid gardet som gradpasserare.

Härigenom fick jag ökadt tillfälle att rida, fäkta och gymnastisera; båda voro vi ifriga och oförvägna. Vi togo lektioner deruti för en utmärkt skicklig underofficer hyrde oss rum i kasernen på Kungsholmen, der vi lågo i samma säng och åto ur samma fat. Oförvägna ryttare blefvo vi båda två och fortsatte dagligen våra öfningar. Som jag äfven tog lektioner för en underofficer Lundberg, som var känd som den skickligaste ryttaren, hvilket kostade mig 18 skilling i timman, blef jag skyldig mera än jag egde i kassan, men jag hade en god vän i kornetten Carleson (sedermera öfverste och chef för Lif-regementets husarcorps) af hvilken jag fick låna penningar, så att jag kunde fortsätta mina öfningar. Mitt rum på Carlberg stod emellertid ledigt, jag hade der endast qvar några få persedlar under trumslagare Westmans vård. En dag kom bud från öfverstelöjtnant Brunkrona att jag skulle inställa mig hos honom. Jag efterkom genast tillsägelsen och då jag infann mig frågade han hvar jag uppehölle mig och om jag icke längre ämnade begagna mig af fördelen att få vistas vid Carlberg. Jag nämnde då att jag mot ringa betalning fick öfva mig i att rida m m, hvilket han väl ansåg bra, men tillade det guvernören ej kunde tillåta, att ett rum så länge finge upptagas för en frånvarandes räkning, hvadan jag bestämde mig för att genast återvända.

Vid min återkomst började ånyo privatläsningen och i löjtnant Lemke, för hvilken jag läste mathematik, fick jag en mycket god vän. Han var, likasom jag, fallen för att raljera och vi hade rätt roligt tillsammans mellan lektionerna.

Tiden förflöt hastigt. Jag hade ej på länge träffat kusin Antoinette, hvarföre jag gjorde henne ett besök. Hon var då sysselsatt med skoarbete, och vi började gladt språka om ett och annat, hvaribland om en viss fru, hvilken hon på det högsta beklagade, emedan hon nu mera vore så sinnessjuk och orolig att man fruktade det värsta. Antoinette berättade vidare, att den sjuka damen skulle resa till sina föräldrar men först vara under läkarvård någonstädes på landet. Flera förslag uppgjordes, bland andra att hon, tillika med Antoinette, borde hyra rum på Kungsholmen, för att vara nära den skickliga lazarettsläkaren Edholm och slutligen stannade vi i det beslut att af Enkefru Wærn som hade egen gård å Kungsholmen med ett landtligt och sundt läge, omgifven af en större trädgård förhyra 3 a 4 rum åt den sjuka.

Påföljande dag fick jag bud från en slägting, major C F Svinhufvud från Carlskrona, som logerade på Kungsholmen hos en läderfabrikör Westin. Jag begaf mig dit, träffade Svinhufvud som var så vänlig uttrycka sin glädje öfver att se en son tilll min mor, som en gång varit hans fästmö. I sällskap med Svinhufvud besökte jag källaren "Mäster Anders", der jag bland andra kunder observerade en af de vederstyggligaste personer jag någonsin sett. Det var en äldre man, klädd efter gamla verldens bruk med pudrad frack, lång väst, korta byxor, uppstruket och väl inpudradt hår, öronlockar och en s k stångpiska i nacken. Han var puckelryggig blek, smalbent och mager, hade små bruna ögon, en på en gång inklämd men dock så uppstående liten näsa, att man såg långt in i näsborrarne, och under densamma prunkade ett stort snussår. Det anade mig just att denne fule gubbe möjligen vore den unga fruns man, och då min aning befanns rigtig beklagade jag henne inom mig på det lifligaste. Vid afskedet från Svinhufvud följande dag tryckte han en sedel i min hand med tillsägelse att jag skulle hälsa till min mor, och sedan jag derpå besökt min kusin Antoinette, som hade bestyr med den förestående flyttningen till Kungsholmen, återvände jag helt sent till Carlberg.

Dagen derpå kallades jag att inställa mig på majorsförhör; men som jag ej kunde förstå anledningen dertill, uppsökte jag före förhöret öfverstelöjtnant Brunkrona, för att göra mig underrättad derom. Han omtalade då, att guvernören på spektaklet anträffat en civilt klädd kadett, som, utan att lyssna till hans kallelse, sprungit undan. De trodde sig igenkänna kläderna såsom mina, hvarföre jag ansågs vara medveten om tillställningen. Kläderna voro mycket riktigt mina, men kadetten hade tagit dem utan mitt medgifvande, hvilket tillgått på följande sätt: tidigt på morgonen föregående dag då jag ännu låg, inkom en af de yngre kadetterna med helsning att han vore befalld att taga dessa plagg, som lågo på en stol i rummet, och innan jag hann att hindra honom, var han försvunnen. Som jag förut nämnt, var det mycket strängt med att de äldres befallningar till de yngre kadetterna, blefvo åtlydda. Ibland gick det för långt med denna lydnad, exempel gafs tillochmed att de yngre måste stjäla för att efterkomma och blindt utföra gifna befallningar af de äldre och om någon vågade klaga, eller visa den ringaste motvilja, medförde detta den svåraste misshandling.

När jag vid förhöret afgaf min förklaring, svarade guvernören mycket onådigt, att om kläderna också ej med mitt medgifvande blifvit utlånta, det likväl ålegat mig att genast rapportera saken; dessutom tycktes det honom, som om jag vore delaktig i kamraternas skälmstycken, hvilket äfven bekräftades genom min regements-chef baron Bunges utsago att jag vore "en vidlyftig dansmästare"; alltnog, jag fick ej tillåtelse vidare förklara mig utan tillsades att jag genast vore skiljd från Carlberg. Med ledsnad måste jag höra detta, och det hade ju varit en stor skandal att på detta sätt återkomma till regementet. Min tillflygt blef åter öfverstelöjtnant Brunkrona.

Den hederlige mannen sade att han ej sjelf kunde vara mig till någon hjelp, men gaf mig i förtroende det rådet att söka grefvinnan Cronstedts bemedling hos sin man; greven sjelf var bortrest till Stockholm.

Jag gick genast att uppsöka grefvinnan och träffade henne lyckligtvis hemma samt omtalade upprigtigt och sanningsenligt allting, hvilket föranledde henne att göra mig åtskilliga frågor, efter hvars besvarande hon sade det hon ogerna blandade sig i sin mans tjenstebefattningar, men trodde, att om jag sökte grefven på e m när han kommit hem, och bad att ännu en tid få stanna, vore det nog möjligt att han dertill lemnade bifall. Jag följde hennes råd, och greven beviljade min anhållan med vilkor, att jag genast skulle anmäla alla de pojkstreck, som kadetterna, mig veterligt, utöfvade.

Således fick jag qvarstanna och blef såmedelst i tillfälle att hembära den ädla grefvinnan min vördnadsfulla tacksägelse. Jag omnämnde för öfverstelöjtnant Brunkrona huru saken aflupit, hvarpå han varnade mig att vara på min vakt och ej pläga umgänge med kadetterna hvarjemte han godhetsfullt erbjöd sig tillsäga kompani-officerarne att upptaga mig bland sig. Jag beslöt derpå nämna att jag flera gånger sökt dem, men att de på lediga stunder ofta spelade kort samt hade umgänge med sina gamla finska kamrater, hvarvid det ofta blef ett sådant rummel att nöjet ej sällan förbyttes i gräl, som slutade med utmaningar. Jag erhöll tillåtelse att fortsätta mina rid- och fäktlektioner och uppmanades af Brunkrona att hålla på med privatläsningen. Jag var nu åter nöjd med min ställning; dock, det skulle ej länge få så förblifva!.

Kusin Antoinette hade nu, tillika med den unga frun flyttat till Kungsholmen, till de rum fru Wærn upplåtit åt dem. Jag beslöt derföre att göra ett besök derstädes. Mycket vänligt emottogs jag af tante Maja, som berättade mig att hennes hyresgäster nu voro utresta. Den unga frun brukade dagligen resa ut, för att få liten förströelse. Fru Wærns syster, fru Fredrique Bergius, hade bott flere år hos min mor på Wedbyholm å Dahlsland, och detta gjorde att gumman nu fick så mycket att fråga mig efter och prata om att jag dröjde der en god stund och emellertid återkommo Antoinette och hennes sjuka väninna. Således kom jag nu åter i sällskap med den qvinna med hvilken jag under så egna omständigheter blifvit bekant. Efter en angenämt tillbringad afton aflägsnade jag mig, men mina visiter blefvo sedermera temligen täta. Den unga frun blef synbarligen friskare för hvarje dag och läkaren var glad öfver att hans ordinationer jemte Antoinettes sällskap verkade denna lyckliga förändring.

Så ofta tiden tillät vistades jag emellertid tillsammans med mina väninnor på Kungsholmen, hvilkas sällskap alltmera intresserade mig. Under förutsättning att mina unga läsarinnor skola finna nöje deri, vill jag berätta ett äfventyr, i hvilket jag mot min vilja kom att spela hjelterollen. Jag gjorde nemligen en afton visite hos en gammal tante på söder, der åtskilliga damer vid min ankomst voro församlade, hvaribland kusin Antoinette och en viss ung fru. Ingen herre mer än jag fanns i sällskapet. Då det hunnit blifva som roligast inträdde en jungfru och berättade att baron F, den unga fruns svartsjuke man, var kommen för att hemta sin friherrinna. Uppståndelsen och förskräckelsen blef allmän för min närvaros skull: jag måste gömmas, men hvar? hvart skulle jag taga vägen? I hast tar jag mitt parti, hoppar upp i fönstret bakom den nedfällda rullgardinen! Jag stod der mycket trångt och kunde endast med svårighet qvarblifva i denna obeqväma ställning. Baronen inträder, många komplimenter och ett långtrådigt pratande följer, men ändtligen går baronen och några af damerna ut i ett annat rum och jag dristar mig att hoppa ner. Emellertid kunde baronen hvarje ögonblick inkomma igen ooch jag måste derför på nytt gömma mig samt kröp för detta ändamål under en med förhänge försedd soffa. Knappt hade jag intagit mitt nya gömställe då baronen åter inträdde, förande en dame, som var fasligt språksam och hade en liten mops på armen. The serverades, - det drog ut på tiden, - och der låg jag i min underdåniga ställning på ryggen, med knäna böjda upp emot hakan så att fötterna ej skulle synas samt dessutom så trångt att jag omöjligen kunde vända mig. Friherrinnan, som troligen föreställde sig mitt svåra läge, föregaf sig vara illamående och gjorde sig redo att taga afsked. Härunder sprang den lilla mopsen omkring och snokade öfver allt, kom så till mig under soffan och började slicka mig om munnen, dervid jag gaf den fördömda mopsen ett kraftigt slag, så att han började tjuta och skälla. Den största förskräckelse uppstod, baronen, som förmodade att en katt smugit sig under soffan, erbjöd sig köra ut den fulingen, men då rusade alla fruntimmerna upp, ställde sig framför soffan och verkade med förenade böner derhän att katten blef lemnad i fred. Friherrinnan påskyndade nu afresan och sällskapet åtskiljdes. Ändtligen fick jag krypa fram igen och jag bekänner det mitt äfventyr mycket misshagade mig; men hvad får man inte underkasta sig för att ej störa den äktenskapliga friden mellan en tyrann till man och en liten söt ung fru, som man räddat från en fara och hvars vänskap blivit belöningen derför?

Ännu ett äfventyr skulle hända mig denna afton; jag kunde nemligen omöjligt få reda på min mössa. Barhufvad vågade jag ej gå och ingen manshufvudbonad kunde erhållas: jag måste följaktligen pryda min hjessa med en gammal fruntimmershatt, så stor som ett spändt paraply.

Kort efter den tragi-komiska aftonunderhållning ett förargligt öde beredt mig, företog jag en uppvaktning hos kronprinsen för att önska honom lycka på hans beslutade resa till fältmanövern i Skåne. Kronprinsen var, som vanligt, mycket vänlig och tackade mig i enkla ordalag för min uppmärksamhet. Påföljande dag afreste han och om några dagar spred sig den sorgliga underrättelsen, att han vid en paradering å Bonarps hed fallit af hästen samt ögonblickligen aflidit. En otrolig förbittring uppstod genast bland folket mot hofvet och den högre adeln, dem man misstänkte hafva förgiftat den ädle fursten. En mängd olika rykten spredo sig om elaka yttranden, som skulle undfallit drottningen och andra högt uppsatta personer, och ju närmare det led för det furstliga likets ankomst till hufvudstaden, dess allmännare blef förbittringen bland de lägre klasserna.

I sällskap med flera officerare gick jag begrafningsdagen in till staden och för att rätt väl kunna skåda likprocessionen sökte vi oss lämpliga platser. Jag och löjtnanten Andersen sutto vid ett fönster hos kommersrådinnan Wigius och afvaktade der liktåget och då detta anlände framströmmade folket i vilda massor hurrande och skojande; trängseln blef så förfärlig, att processionen, ehuru eskorterad af en sqvadron ur lifgardet till häst och en dito till fots, dock knappast kunde framkomma. Fältmarskalken grefve Axel von Fersen åkte såsom prestaf i första vagnen, som var förspänd ett dubbelspann hvita hästar. Då processionen passerat Mariæ kyrka gingo vi ut och följde med hopen. Vid röda slussarne blef trängseln ännu värre, men en gång inkomna i folkhopen var det oss omöjligt vända om. På andra sidan slussarne började den vilda folkhopen kasta stenar in i grefve Fersens vagn och fortfor dermed stora Nygatan framåt. Af folkmassan trängdes vi framom Fersiska vagnen, hvilken stannade i närheten af Bergstrahlska huset der en högväxt man hastigt rusar fram och öppnar vagnsdörren, hvarpå den af sten och glasskärfvor redan blödande grefve Fersen springer ur och skyndar uppföre trapporna. Vagnen fortsatte, och folkhopen, som ej observerat att den var tom, förföljde den med stenkastning.

En herr Schoultz, som var mig något bekant, skjuter oss framför sig in i det hus dit Fersen tagit sin tillflygt, ropande: "Detta är oförsvarligt, följ med, följ med!" Vi skyndade då uppför trapporna och inkommo i det rum der Fersen stod; mannen, som hjelpt honom ur vagnen tillika med Schoultz blefvo honom behjelplige att aftorka blodet samt plocka glasbitarne ur hans ansigte. Efter en stund begärde Fersen vatten, men i detsamma hördes skoj och trampande i trapporna dervid vi tillsades att hålla i dörrarna så att ingen skulle slippa in. Den arme Fersen uppmanades att fly, men han sade att han ej behöfde det, då han ej gjort något ondt.

Dörren ansattes allt häftigare af packet men att öppna den lyckades dem dock icke emedan den gick utåt och vi bundit våra näsdukar i låset för att bättre kunna hålla igen. Om en stund hade dock våldsverkarne beredt sig andra vägar att inkomma, och samtidigt härmed blef allt vidare motstånd omöjligt. En mängd råa personer inrusade nu från olika håll och en man med särdeles vildt utseende hoppar upp mot den 13 qvarter långa Fersen, vrider om halsduken och böjer honom ner, hvarpå sparkningar samt slag af käppar och knytnäfvar hagla öfver det olyckliga offret, som emellertid släpades utför trapporna nerpå gatan der hans ordnar rycktes af honom liksom hans kläder och han vräktes ut bland folkhopen, der de sletos om styckena, som efter segertropheer. Man tänke sig vår smärta, som ville men ej förmådde hjelpa den utan tvifvel ädle mannen! Från fönstren nödgades vi åse de oupphörliga våldsamheter den galna hopen utöfvade under det den släpade sitt offer till Riddarhustorget, der han blef liggande sedan en viss aktör, som det säges, men hvilket jag ej såg, hoppat upp på den olyckliges bröst och genom trampning der gifvit honom nådestöten. Processionen stod ännu qvar vid Riddarhuskyrkan och en stor folkmassa var der församlad att åskåda jordfästningen. Under en förfärlig villervalla inbars liket i Riddarhuskyrkan.

Generalordre utfärdades i hast, att all militär skulle bära uniform och som jag var civilt klädd måste jag skynda till Carlberg att omkläda mig. På Drottninggatan mötte jag H. Maj:t Konungen, som i full fart kom åkande från Drottningholm. Då jag klädt om mig skyndade jag åter till staden, der det öfver allt blott talades om dagens dystra tilldragelser. Påföljande dag blef jag, jemte några andra personer, uppkallad till enskildt förhör hos öfverståthållaren; men som jag af öfverstlöjtnant Brunkrona blifvit varnad att ej nämna det jag egde någon närmare kunskap om tilldragelserna, iakttog jag äfven denna varning och undgick på så vis att blifva inblandad i några vidare obehagligheter och vittnesmål, hvilka till ingenting kunnat tjena men väl att inveckla mig i faror. Återkommen till Carlberg tänkte jag att jag skulle få vara i fred och ro, men detta varade ej länge. Löjtnant Andersen hade blifvit förtjust i min kusin Antoinette, och han gaf sig ej, förrän jag medföljde till henne. Hon träffades hemma, men fann sig mycket generad af hans kurtis. Jg gillade den ej heller, emedan han ej egde något att försörja hustru med, men han hoppades få transport på något reg:te, och hade fått löfte af major Peyron om befordran. Men det var dock ett osäkert hopp, och som icke något motsvarande tycke kunde vinnas, afrådde jag honom från att fortsätta vidare försök men fick derigenom en ovän i den redlige mannen, utan att kunna hjelpa det.

Vid ett besök hos general von Döbeln, föll samtalet på Fersiska mordet, och generalen yttrade dervid att han i högsta grad ogillade de styrandes försumlighet, att ej genast beordra militär, för att dämpa upproret, men han trodde, att de högre stånden, som alltid visat prinsen motvilja, nu vore angelägna om att förhindra vittnesförhör, som skulle kunna afslöja vissa ledsamma omständigheter. Han sade äfven att han tyckte prinsen varit en utmärkt öppen och bra man, men att det fordrades andra egenskaper för ett sådant hof och en sådan adel, nemligen en högre grad af både fysisk och moralisk kraft.

Efter dessa tilldragelser tog jag allt ifrigare tag med mina studier vid Carlberg, för att så snart som möjligt kunna få återvända till hemorten. Emellertid hade min lärare löjtnanten Lemke på senare tiden blifvit ganska kittslig mot mig och begagnade alla tillfällen att förarga och drifva gäck med mig. "Tålig man trifs", tänkte jag och fördrog i det längsta hans elakheter, som uppenbarade sig i att än rycka stolen undan mig då jag skulle sätta mig, än att blanda snus eller flugor i maten osv; men äfven den frommaste tröttnar vid kittsligheter och en gång, då jag kände mig förargad öfver att icke få vara i fred, gaf jag Lemke en liten sagta tryckning i nacken i detsamma han skulle taga sin middagssup, hvilket hade den påföljd att han fick bränvinet i vrångstrupen. Sedan han om en stund återhemtat sig från verkningarne deraf rusade han emot mig i största vrede och gaf mig åtskilliga plumpa benämningar samt lofvade mig stryk. Jag bad honom först genast om ursägt och förklarade, att min mening aldrig varit att det skulle gå så illa, men lät honom derefter förstå att det var en liten vedergällning för alla hans skälmstycken mot mig. Inga ursägter hjelpte emellertid, utan han vardt lika förbittrad samt fortfor med sina grofva förolämpningar och hotelser. Till en början var jag undfallande, men slutligen tyckte jag han gick nästan långt. Jag erkände fortfarande det jag felat, men påstod att han gifvit mesta anledningen dertill samt fordrade upprättelse för de skymfande hotelserna och anhöll att de närvarande officerarne efter måltiden ville möta mig hos Lemke för att, på sätt officerare anstode, få stridigheten behandlad och bilagd, hvarefter jag aflägsnade mig, gick upp på mitt rum och iklädde mig uniform, med full föresats att ej gifva mig, huru de än måtte gå, förrän jag erhållit upprättelse.

Innan jag nedgick till Lemke, knäböjde jag inför Gud, utbedjande mig hjelp att kunna förhålla mig värdigt och rätt, uppsteg lugnad och mötte i denna sinnesstämning min ovän. Officerarne voro redan samlade, Lemke kom emot mig och frågade med häftighet hvad jag ville. Jag svarade att jag fordrade upprättelse, men då han ej hörde härpå utan återigen började att förolämpa mig anhöll jag att kamraterna ville afgöra huruvida hans uppförande vore värdigt en officer. Löjtnant Aminoff yttrade då, att enligt hans åsigt, hade det varit ett opassande skämt af mig mot en äldre kamrat och att jag derföre borde bedja om ursägt. Hvad åter Lemke beträffade, fann han hans yttranden mot mig, både sårande och förnärmande, men som de voro sagda i häftigheten kunde de förlåtas. Han föreslog derför att vi skulle glömma allt och nu i kamraternas närvaro räcka hvarandra handen till försoning. Härpå inföll Lemke genast, att någon upprättelse ämnade han i intet fall lemna mig, utan ville lära en sådan pojke, som jag, att veta hut.

Med största lugn svarade jag, att fastän jag är ung, detta ej berättigade honom förolämpa mig och tillade det jag trodde vara bäst låta vapnen afgöra saken. Lemke frågade då om jag visste hvad det kostar att utmana en förman, hvarpå jag svarade att det vore mig väl bekant, men att jag trodde något förmanskap ej kunde komma ifråga när det gällde hedern och att jag, kosta hvad det ville, fordrade upprättelse. Jag bibehöll alltjemt fullkomligt lugn och aktade mig noga att på minsta sätt yttra något anstötligt. Derefter vände jag mig till löjtnanterna Montan och Jägersköld, hvilka varit närvarande vid de tillfällen Lemke haft sina fuffens med mig, och bad dem yttra sig om mitt beteende dervid. De medgåfvo båda att jag upptagit hvad mig vederfarits som ett skämt och endast skrattat deråt. Då utbrast Lemke: "Nå låt mig se hvad du duger till! men mig tillkommer att bestämma vapen, såsom utmanad.

Vi kunna ju mötas i morgon afton kl 6 på den lilla slätten vid grinden mot Solnavägen. Jag anmodar dig, Björksten, att vara min sekundant." Jag anhöll att Aminoff skulle blifva min och innan vi åtskiljdes beslöts att saken skulle hemlighållas. Jag begaf mig sedan till fäktmästaren kapten Pehrman och omtalade hvad som passerat, samt anhöll om hans råd och ledning. Pehrman upptog detta väl och gillade mitt beteende, samt uppmanade mig att ej giva vika, utan att först erhålla upprättelse. Derpå förklarade han för mig hvad jag borde iakttaga vid en utmaning, "ty", sade han, "ofta uppstår oreda, då ej formaliteterna äro kända, och officerarne sjelfve äro ofta så okunniga att sköta vapen, att de dervid förhålla sig som en hop bönder, som knappast sett ett vapen, än mindre veta huru det bör begagnas". Derpå förklarade han hvad vederbörande ålåge nemligen, att då de stridande kommit på den utsatta platsen hvar för sig skulle afgifva sin berättelse, om hvad som vållat utmaningen; sedan ålåge det sekundanterne föreslå försoning duellanterna emellan; antoges ej detta, får striden ej hindras. Derefter tillhör det sekundanterna utstaka platser för sig sjelfva och de stridande, hvilka platser marqueras med värjor. Sedan äldste sekundanten gifvit signal, med ropet gif akt! intager hvar och en sina gifna platser. Den, som blifvit utmanad, eger att bestämma hur striden skall börjas. Vid ett förnyadt gif akt! drages svärdet och stor salut gifves. (Skulle en af de stridande blotta sitt bröst, för att visa det ej svek eller uppstoppning egt rum, åligger det motparten göra det samma, hvilket bör ske före saluteringen). Blir någon sårad, måste sekundanterna skyndsamt förhindra vidare strid likasom anskaffa läkare derest sådan erfordras. Pehrman framtog derpå ett par floretter och vi företogo en fäktning med få afbrott i flera timmar hvarefter jag fick tillstånd återkomma följande morgon kl 6 för att ytterligare öfva mig, hvilket anbud jag med största tacksamhet antog. Jag var under dessa timmar så ifrig och uppmärksam, att jag derunder lärt mig fullt ut lika mycket, som förut på flera månader. Då jag aflägsnade mig tog Pehrman mitt hedersord på, att jag genast efter affärens slut skulle besöka honom.

Då jag jemte min sekundant inställde mig på mötesplatsen, förklarade Lemke, att som vi kommo efter den bestämda tiden, ansåg han duellen ej få ega rum, men Aminoff upptog sin klocka och visade att vi inträffat på slaget. Vi intogo derefter våra platser och jag började första utfallet. Striden fortgick sedan en stund, men då min motståndare gjorde några mindre noggranna utfall och pareringar, mellankommo sekundanterna och förklarade striden slut. Vi räckte då hvarandra handen till försoning och Lemke föreslog att vi skulle gå in på värdshuset och dricka ett glas. Vi gjorde så och jag erhöll der fullständig upprättelse. Lemke hade efterskickat flera af officerarne, nemligen löjtnanterne Tigerström, Montan, Andersen och Jägersköld, hvilka han uppmanade dricka ett glas med hans goda vän fändrik Lilliestierna. Jag blef mycket uppburen och alla proponerade brorskål med mig. Efter en stunds sammanvaro, bröt jag laget och begaf mig till kapten Pehrman, som med otålighet hade väntat mig. Jag redogjorde för stridens utgång, hvarpå han omtalade det han kort efter det jag lemnat honom haft besök af Lemke och Björksten samt att han för dem nämnt att han ansåg mig ega mycken färdighet i fäktning hvarföre han tillrådt Lemke, som sedan många år tillbaka ej öfvat sig deri, att i tid söka uppgörelse. Jag var emellertid mycket glad att striden fått ett så lyckligt slut, och tackade innerligt Gud, som styrt allt till det bästa, hvarjemte jag föresatte mig att hädanefter vara mera försigtig.

Några dagar efter denna händelse, vid ett besök i staden, träffade jag min gamle vän W. von Döbeln. Jag följde honom till hans bostad, der kort efter vår ankomst general von Döbelns betjent infann sig med helsning från generalen att majoren skulle vara god komma till honom. Vi öfverenskommo då att följas åt, och komna ett stycke på vägen, mötte vi åter betjenten, som nu var skickad att bedja det äfven jag skulle infinna mig. Vi emottogs mycket hjertligt af generalen, ehuru han ej var vid godt lynne utan med häftiga steg gick fram och tillbaka på golfvet. Han var iklädd sin generalsuniform och bad oss om en stund följa sig in i ett enskildt rum, der en prest och en främmande befunno sig. Straxt efter oss inkom äfven hushållsmamsellen, medförande hennes lille son, Napoleon, som kunde vara omkring 7 a 8 år. Generalen kysste den lilla gossen och derefter förrättades i vanlig ordning vigsel emellan honom och mamsellen, hvarunder den lilla gossen stod emellan de nu blifna makarne. Då vigseln fullbordats erhöll presten några dukater, hvarefter han och den andre herrn aflägsnade sig, hvaremot Wilhelm v. D. och jag qvarbjödos till middag, hvilken var ganska tarflig och under hvilken lille Napoleon var den ende som höll konversationen vid magt. Den nu blifna generalskan presiderade naturligtvis vid bordet och såg ganska treflig ut i sitt stycke och mössa. Wilhelm von Döbeln bad mig efteråt att ej nämna något om detta giftermål, emedan han trodde sig veta att det kommit till stånd endst för att lilla Napoleon skulle få blifva sin fars son och att skiljsmessa inom kort skulle ega rum. Efter måltiden aflägsnade vi oss, och jag var sedan hela aftonen tillsammans med W. von Döbeln jemte hans bror Conrad. Den förre var en i allo utmärkt man, var förälskad i en fröken von Stedingk, dotter till exellencen, men ödet ville ej att de skulle ega hvarandra, ty följande året, då han kommenderats såsom chef för avantgardet med den arme, som afgick till Tyskland, slutade han vid Leipzig sina dagar och sin ärofulla bana.

Hösten var nu inne, examen hade hållits jemte flyttning för klasserna. Bland nyinkomna kadetter, som jag särskildt minnes, voro 2:ne från Wermland, hvilka väckte uppseende för sin längd och styrka, särdeles den längsta, Gustaf Brand, son af kammarrådet B. från Aspsäter, hvilken tycktes mycket generad af de mindre kadetterna. Dessa ville nemligen begagna honom till ridhäst, klängde upp på hans rygg och drefvo honom än i lunk än i traf o s v, dock var den hästen något istadig ibland och kastade emellanåt sina ryttare till golfvet. Den andra hette Lilljebjörn och var från Odenstad. Jag hade just ingen beröring med dessa ynglingar, såsom 1:ste-klassister, men de ådrogo sig allas uppmärksamhet för sin storlek. Brand såg alltid morsk och butter ut, och det kostade synbart på honom att nödgas qväfva sin vrede, då kamraterna gäckades med honom, men det hade ej lyckats för en nykomling att sätta sig upp mot de äldre, ty vid hvarje försök dertill skulle vankats smörj, som stundom utdelades med verklig grymhet. Jag hörde en gång doktor Rudolphie berätta att en kadett vid namn Silfversparre, från Ågården i Westergötland, efter misshandel af kamrater måst föras til sjukhuset, der han efter svåra plågor aflidit sedan köttet lossnat från benen och kallbrand uppkommit. Om kadetternas skamlösheter och öfvermod, äfven mot officerarne voro mycket att berätta, och jag bekänner det jag fruktade deras förföljelser just derföre att jag undvek dem. Att min fruktan var befogad, skulle snart förnimmas.

En bal var tillstäld på Ladugårdslandet och i sällskap med några officerare kom jag att besöka den. Jag hade inga fruntimmersbekanta der, hvarföre jag ej heller hade några skyldighetsdansar utan fick välja efter tycke. Jag fick således en mycket rolig afton, men mina kamrater, som ej voro så roade af dans, skötte desto flitigare glasen, och hade af det myckna drickandet blifvit så lifvade att de, när jag efter balens slut bad dem göra mig sällskap hem, sade sig vilja qvarstanna över den s k muff- eller efterbalen, hvilken brukade bevistas af en simplare societet, då det gick mycket fritt till. Som jag ej ville vara med på den, begaf jag mig ensam på hemvägen, men hade endast gått ett litet stycke då jag hörde fruntimmersskrik och skyndade åt det håll hvarifrån ropen förnummos; framkommen fann jag några herrar sysselsatta att med våld inknuffa tvenne damer i en vagn. Ögonblickligen hoppade jag upp i vagnen och lyckades, genom att draga min sabel och med den utdela åtskilliga hugg, befria fruntimren från äfventyrarne, hvilka begåfvo sig på flykten. Då fruntimren hunnit hemta sig från sin förskräckelse och jag lugnat mig något, föreslog jag att vi skulle stanna en stund, hvarunder jag undersökt min högra fot, som gjorde mycket ondt och blifvit vrickad under bataljen.

Damerna omtalde derefter att en bekant herre, som tingat dem en vagn och lofvat blifva deras ledsagare, kommit i rummel och glömt bort alltsammans så att de nödsakats gående begifva sig från balen. Jag anhöll nu att få blifva deras beskyddare, hvilket med tacksamhet antogs, hvarpå jag förde dem till sina hem. Trött och utledsen kom jag slutligen på mitt rum, lade ett kallt omslag på min värkande fot och gick derpå till hvila. Påföljande dag kom doktor Rudolphie och såg om mig, öfverstlöjtnant Brunkrona besökte mig äfven och honom åtföljde en främmande herre, hvilken på det hjertligaste tackade mig för det beskydd jag lemnat de båda fruntimren. Brunkrona uppmanade mig att redogöra för händelsen, hvilket jag äfven gjorde, men han ogillade att jag dragit sabeln när det kanske ej varit af behofvet påkalladt. Jag svarade att fruntimrens skrik gjort mig så uppbragt, att jag ej visste hvad jag gjorde, samt att jag dessutom varit upphetsad af några glas pounsch. Efter förnyade tacksägelser aflägsnade sig den fremmande herrn tillika med öfverstlöjtnanten, den senare med det yttrandet: "det tillkommer hvarje hederlig karl att beskydda qvinnan och icke krypa under soffan".

Sedan jag blivit återställd fick jag besök af majoren W. von Döbeln, som bad mig åtfölja sig till och presentera honom för löjtnanterna Aminoff och Ehrengranat, som lika med von D. blifvit placerade på Vestgöta-Dahls regemente. Vi besökte först Aminoff och derefter åtföljdes vi alla tre till Ehrengranat som var page hos drottningen. Båda funno sig mycket smickrade af von Döbelns artighet, särdeles Aminoff, och sedan bekantskapen var gjord inbjöd oss v. Döbeln på frukost å det välbakanta värdshuset "Maja Lisa". Här träffades många bekanta officerare bland hvilka jag ihogkommer major Peyron, som tjenstgjorde i generaladjutants-expeditionen. Då vi åtskiljdes styrde jag kosan till kusin Antoinette, som nyss hemkommit från landet. Hon hade hört händelsen med de tvenne fruntimren, som jag hjelpt, och var bekant med dem. På eftermidagen bjöd min kusin dem till sig på kaffe, för att surprimera oss å ömse sidor. Vi öfverraskades äfven mycket öfver vårt sammanträffande, men det dröjde ej länge innan det blef muntert och gladt. Jag tackade den yngre damen för sista valsen och de uttryckte båda sin erkänsla och tacksamhet för mitt beskydd, hvarpå jag föreslog att vi ej mera skulle omtala denna händelse.

Under hösten blef bestämdt att Pehrman skulle lemna sin fäktmästarebeställning vid Carlberg, för att återvända till Finland och att han skulle efterträdas af sedermera blifvande professorn Ling, med hvilken jag sammanträffade vid ett besök hos Pehrman och hvarvid han, som troligen ansåg mig en smula påflugen, erinrade om att man skall visa sig vara karl endast då det gäller. Jag fick emellertid en timmes lektion dagligen af den nye fäktmästaren, tillsammans med W von Döbeln och begge voro vi både läraktiga och ifriga såväl i fäktning som gymnastik. Bland Lings elever ihågkommer jag äfven en kapten Stjernkrona (sedermera general). Denne var mycket vig och skicklig i fäktning, fast mycket förnäm och högmodig. Han nedlät sig dock erbjuda mig att blifva sin motståndare på florett, men kom till sin harm att förnimma det jag var honom öfverlägsen. Under den tid jag öfvade mig för Ling, bodde jag hos W. von Döbeln och åt under den tiden ganska ofta middag vid general von Döbelns tarfliga bord.

Flera veckor hade nu förflutit sedan jag sist var på Carlberg och jag fann derför rådligast dit återvända samt besökte genast öfverstlöjtnant Brunkrona. På hans uppmaning uppvaktade jag guvernören grefve Cronstedt, som var en mycket stel och förnäm man, men hans älskvärda grefvinna qvarbjöd mig på supe och hade den godheten flera gånger under aftonens lopp adressera sig till mig deröfver jag kände mig angenämt berörd. Samma afton fick jag vid min hemkomst besök af kadetten T-n, som begärde det jag skulle göra honom bekant med en ung flicka, hvilken jag en och annan gång ledsagat till hennes hem, det lilla landtstället "Ingenting" i närheten af Carlberg. Då jag afslog denna hans begäran och han fortfor att envisas samt slutligen blef stursk visade jag ut honom och nödgades dervid använda handkraft.

Dagen derpå träffade jag Aminoff,

och fick af honom höra att samme kadett var en af de vildaste i laget och mycket hämdfull, hvaraf Aminoff fruktade att jag dyrt finge umgälla det passerade i följd hvaraf han bad mig vara på min vakt.

Påföljande söndag var bal arrangerad för kadetterna. Den tiden voro Carlbergs-baler mycket besökta, dock fick ingen tillträde, som ej var bjuden, hvarföre societeten der alltid var vald och bestod af förnämiteter, äfven från hofvet, äfvensom af kadetternas anhöriga. Af en kadett, Natt och Dag, till hvilken jag stod i särdeles godt förhållande, blef jag underrättad att en af de nykomne kadetterna, H. blifvit af T-n tillsagd det han måtte tillsäga sin syster att ej inställa sig på balen, såvida hon ej ville blottställa sig för chikan i följd deraf att hon med mig skulle haft hemliga sammankomster. H. hade då skyndat till sina föräldrar och omtalat detta. Natt och Dag ålade mig att ej nämna det han meddelat mig denna händelse, ty då blefve han olycklig för den vilde kamraten T-n.

Jag blef både orolig och upprörd häröfver, då bud kom från Öfverstlöjtnant Brunkrona att jag genast skulle infinna mig hos honom. Löjtnant Jägersköld, som delgaf mig befallningen, sade, att alla officerare och några af de mest ansedda kadetterna jemte kadetten T., voro sammankallade till påföljande morgon kl. 8 hos öfverstlöjtnanten, troligen af samma orsak som jag; tilläggande han att jag väl kände hvarom saken handlade. Jag erfor visserligen en inre oro, men min oskuld lugnade mig och mitt beslut blef att öppet och utan omsvep besvara allt hvad mig tillspordes, i hvilken föresats jag infann mig hos den hederlige Brunkrona, som bad mig stiga in i hans enskilda rum, der jag en stund fick vänta på honom. Då han slutligen inkom tog han ur nyckeln till dörren, och jag öfvertygades deraf alltmer att det stod illa till, men mitt lugn öfvergaf mig icke.

"Nå", började öfverstlöjtnanten, "hur har ni nu ställt Er?" Derpå nämnde han att han fått ett bref från en av sina bekanta, en mycket aktad och hederlig man, hvilken var förtviflad öfver att hans dotters rykte blifvit svärtadt. Han uppläste derefter några meningar ur brefvet, samt ålade mig att uppriktigt upplysa om det ledsamma sammanhanget. Jag svarade derpå att från första stund jag blifvit bekant med detta fruntimmer, hade jag intet ögonblick haft en ofördelaktig tanke om henne och att, de gånger jag ledsagat henne hem, sådant skett i afsigt att skydda henne för kadetternas påflugenhet och emedan flere af dessa ofta groft förgått sig mot bättre fruntimmer, hvilka derför voro glada åt hederliga personers beskydd. Jag nämnde kadetten T-ns förhållande för Brunkrona, som kände till honom, och sade att han hade så uppfört sig vid flera tillfällen, att fråga varit om hans relegerande, men som han hade vissa goda egenskaper, var kraftfull och oförvägen, så att man i honom förutsåg den tappre krigsbussen, hade man öfversett med hans fel, hvarefter Brunkrona tillsade mig att påföljande dag åter inställa mig hos honom.

Då jag följande dag infann mig, voro både officerare och flera af de äldre kadetterna redan församlade samt bland dessa kadetten T., hvilken redan genomgått förhör, hvarvid han haft invändningar mot mina uppgifter, hvaröfver jag nu ålades afgifva förklaring, hvilket jag sanningsenligt gjorde. T. uppgaf derefter att han för kadetternas heder ansett sig skyldig från balen afhålla en dame, hvars rykte blifvit fläckadt, hvarpå Brunkrona utlät sig att äfven han skulle så gjort om ryktet egde ringaste grund, men att då nu T. vore utspridaren af ett skamligt förtal och den ifrågavarande damen vore en mycket aktningsvärd flicka, ämnade han sjelf dansa med henne på balen, hvilket öfrige officerare äfven uttalade som sin afsigt. En af officerarne förklarade till och med att han ämnade bjuda upp henne till första anglaisen, hvaruppå kadetten T. tillsades arrest, för att bättre betänka hederns fordringar, och skulle han der förblifva under det balen pågick. Baldagen var inne, jag besökte visserligen balen, men som åskådare, emedan Brunkrona tillrådt mig att för tillfället ej dansa.

Kort efter denna tilldragelse spred sig ryktet om den nyvalde tronföljaren, prinsens af Ponto Corvo, och hans son, Oskars snara ankomst - till våra bygder. Storartade förberedelser gjordes för den högtidliga stund, då tidehvarfvets kanske på en gång ädlaste och tappraste fältherre skulle beträda ett land hvarest han, ehuru främling, redan egde många beundrare. Att skildra det jubel, hvarmed den nye tronföljaren emottogs af hufvudstadens befolkning, vill jag icke försöka, utan inskränker mig till det meddelande att emottagandet var enthusiastiskt, i en grad som påminde om "Nordens fransmän". Högtidligheten fick emellertid för mig ett mindre angenämt slut. En vid operahuset placerad marschall föll nemligen omkull, och som jag var nog olycklig att stå i närheten af den, fick jag mina kläder alldeles förstörda af oljan och måste skynda till Carlberg att omkläda mig.

För min enskilda del uppgjorde jag genast en plan att söka erhålla någon befattning vid hofvet för att få vara i den ädle furstens närhet, och länge dröjde det ej innan jag för detta ändamål dristade begära audiens hos H. K. H., som sedan han genom tjenstförrättande kammarherren Schultzenheim erfarit min åstundan och inhemtat kännedom om mina förhållanden vänligt klappade mig på axeln och sade: "blif qvar på den bana, du kan der få tillfälle utmärka dig och blifva general med tiden"; dock afslog han icke alldeles min begäran utan bjöd mig farväl med de orden: "vi råkas nog". - Det blef väl aldrig såsom jag då hoppades och drömde, men aldrig ett ögonblick har jag upphört att hysa den varmaste beundran för en furste, hvars vishet och kraft förmådde höja vårt lands sjunkna anseende och till hvars råd Europa länge lyssnade med vördnad.

En afton kort efter den nye tronföljarens ankomst besökte jag General von Döbeln, dervid samtalet snart föll på prinsen och den förtjusning hvarmed han blifvit omfattad i sitt nya hemland. "Den tid kan komma", menade generalen, "då opinionen kastar om, ty otack är verldens lön, och en mycket betänklig omständighet är det att prinsen ej kan vårt språk, utan nödgas både tala och höra genom andra, hvarigenom han förblifver i en viss obehaglig ställning till dem som omgifva honom." - Generalen fick nog rätt, opinionens vindkast skulle en gång störa Carl XIV Johans ålderdoms ro; men historien skall en gång gifva honom ett rum bland Sveriges ädlaste och störste konungar.

Några dagar efter mitt besök hos generalen erfor jag det öfverstlöjtnanten E. Haij anländt till hufvudstaden och beslöt jag genast infinna mig hos honom. Jag blef som vanligt från denne ädle mans sida, hjertligt emottagen, men på hans förslag att jag skulle åtfölja honom till regementschefen, öfverste Bunge, ingick jag mycket ogerna, emedan jag egde vetskap om hans obenägenhet för mig. Också dröjde det icke lång stund efter ankomsten till den onådige herrn innan hans ovilja gaf sig luft uti flere nedsättande och förargliga uttryck, dem dock Haij var så ädelmodig att tillbakavisa med erinran om mitt förhållanade under kriget; och sedan vi lemnat Bunge erbjöd mig Haij få ingå vid Bohusläns regemente, hvarest han snart skulle blifva chef efter öfverste Belfrage. Den förtrytelse jag inom mig erfor öfver Bunges oförtjenta klander skulle genast hafva bestämt mig för att antaga anbudet, men uppförd på förslag till indelt lön på stat hvartill hörde fändriksbostället Myran vid Törsbo kompani, i närheten af min mors egendom, ville jag för hennes skulle ej afsäga mig förslaget, hvarjemte jag hoppades att öfverste Bunge snart skulle gå bort, hvilket ock samma år inträffade. Vi sågo sedermera hvarandra aldrig och familjen är med honom utdöd.

Emellertid rufvade i hemlighet en bitter fiende på medel till hämnd, nemligen kadetten T. hvilken, såsom förut är nämndt, fått arrest i följd af min berättelse om hans förhållande angående ett ungt fruntimmer. Varnad af doktor Rudolphie svarade jag det jag nog skulle reda mig om jag ej samtidigt anfölles af flera, emellertid sökte jag sedan undvika umgänget med kadetterna, och således lemna Carlberg, men ville derförinnan aflägga några afskedsbesök och uppvaktningar, hvaribland hos general von Döbeln. Den vördnadsvärda generalen var vid ett särdeles godt lynne då jag infann mig, och uppehöll mig till sent på aftonen. Vid afskedet lemnade han mig ett paquet som han bad mig öfverstyra till den gamla olyckliga fru Kruskopf.

Under återgåendet till Carlberg kom jag i sällskap med löjtnant Tigerstedt, som var kompaniofficer derstädes; han hade under kriget med Ryssland förlorat högra benet och gick derföre nu på kryckor. Komna på andra sidan Rörstrand, mötte vi några kadetter som på en oloflig tid voro utgångna och derföre veko af vägen då de fingo se oss, vi kunde ej urskilja hvilka de voro men hörde dem ropa "snokar" "snokar" (hvilken benämning de hade på sina officerare). Vi fortsatte gåendet helt sakta, tills vi kommo till slottsporten der jag lemnade min följeslagare och afvek till höger, för att komma genom denna omväg, på baksidan af slottsbyggnaden, till mitt tre trappor upp belägna enskildta rum, men hindrades derifrån af några kraftiga slag i hufvudet, hvarutaf jag förlorade allt medvetande; vid uppvaknandet försökte jag uppstiga men lyckades ej, tankarne voro orediga och jag kunde ej erinra hvad som passerat. Genom flera förnyade ansträngingar kom jag slutligen till dörrren af mitt rum der jag med stor möda inkom. Jag kände flera hål slagna i hufvudet och blod rinna derifrån, hvarföre jag sökte binda min halsduk derom men förlorade åter medvetandet tills jag väcktes af städerskan madam Wästman som upplyftade mig i sängen der jag åter inslumrade. Efter hvad jag sedan hört af doktor Rudolphi som blifvit tillkallad hade jag af blodförlust varit så afmattad att man hvarje ögonblick fruktade för mitt återställande till lifvet. Detta hade kommit till den ädla grefvinnan Cronstedts kännedom som jemte det hon besökte mig, lät sända mig soppor och annan stärkande föda, som tillika med den vård jag erhöll af Rudolphi, alltmera stärkte mig så att jag kunde lemna sängen. Och då jag vid förnyadt besök af grefvinnan, blef af henne tillfrågad om jag hade vetskap om hvem som tillfogat mig skadan och jag i förtroende sade henne, på hvem mina misstankar fallit, gaf hon mig många råd och förmaningar att vara försigtigare för framtiden och visade mig ett moderligt deltagande. Öfverstlöjtnant Brunkrona gjorde mig äfven samma fråga och sade, att han haft undersökning om saken och bad mig låta dervid bero, hvilket jag lofvade.

Då jag blifvit återstäld flyttade jag in till staden, der jag bodde fritt hos doktor Rudolphi, och väntade endast på respenningar för att kunna företaga min hemresa. Härunder träffade jag Major Carl Flach, som äfven skulle resa till sitt hem Nordkärr, som låg i närheten af Rinnen, min mors lilla egendom. När han hörde att jag ämnade mig hem, erbjöd han mig fri resa, om jag ville fara förut och beställa hästar för honom och hans ressällskap, bestående af tre personer nemligen: hans bror Major E. Flach, Chefen för Wermlands fältjägarebataljon Major Holmstedt och en löjtnant Koschell, hvilka skulle passera julhelgen hos honom.

Jag antog med tacksamhet tillbudet och var snart å väg. Under vägen hände mig ett litet äfventyr, som jag fann ganska löjligt och derföre vill här omtala. Det var mycket svårt yrväder och stark köld, och jag såg derföre med serdeles belåtenhet hvarje gästgifvaregård der vi kunde få komma in och värma oss. Sent en afton efter att hafva frusit mycket under dagen, anlände jag till en gästgifvaregård, der jag tänkte hvila öfver natten. Inkommen i gästgifvarestugan, som var klent upplyst, emottogs jag af en piga, som så fort hon fått se mig, skyndade in i rummet bredvid, utropande: "Mamsell! Magistern är här." Härpå hörde jag någon svara: "följ honom ner i hans rum och gör upp eld så det blir varmt, jag skall straxt komma efter." Jag följde pigan till en byggnad på gården och anvisades der ett rum. En säng stod bäddad och som jag frös och var mycket ruskig lade jag mig genast. Rummet, som endast upplystes af en lykta var nästan mörkt, och pigan höll just på att göra upp eld i kakelugnen, då ett fruntimmer inkom och med yttrande: "nu finner jag att du riktigt håller af mig, som beger dig ut i ett så fasligt väder", kom direkte fram till mig. Jag kunde ej afhålla mig från att småskratta, men som jag skakade i hela kroppen af köld, kunde jag endast framstamma: "huu! jag fryser." I detsamma trycktes en kyss på mina läppar under yttrande: "Ack du är ju nyrakad i denna kölden, och detta allt för min skull". hvarefter jag klappades. Pigan tillsades omtala för pastorn, att magistern var kommen, och efter förnyade klappningar och en kyss aflägsnade sig mamsellen, för att ställa i ordning mat åt mig. Snart var hon uppe igen med maten, hvilken hon framsatte på ett bord framför sängen, hvarefter hon skulle påtända ljus. Då ljusen voro påtända och hon skulle sätta dem på bordet, fick hon se mig, som satt mig upp i sängen. Vid denna syn blef hon alldeles förskräckt, och utropande "åh! det är ej han", rusade hon på dörren.

En stund derefter inkom pigan och frågade hvad magistern sagt till manselln, efter hon gråter så fasligt der uppe. Under denna fråga hade hon kommit mig närmare, och vid ljusskenet kommit underfund med, att jag ej var den hon trodde mig vara, och i yttersta förvåning frågade hon: "men hvad är då herrn?" Småskrattande svarade jag, "en resande", samt bad henne helsa mamsell, att ej vara ledsen öfver misstaget. På morgonen då jag utgick för att beställa skjutsen, mötte jag en äldre prestman. Han helsade på mig och började samtala, samt bad mig slutligen stiga in i hans rum. Jag tackade derför och vi stego in i ett varmt och trefligt rum. Presten var en mycket glad och språksam man, och vi voro snart i ett lifligt samtal. Härunder öppnades dörren af mamsellen, som så fort hon fick se mig, fick mycket brådtom att genast stänga den och aflägsna sig. Men pastorn ropade henne tillbaka och presenterade henne såsom sin dotter. Hon såg i högsta grad generad och brydd ut men befriades lyckligtvis ur sin förlägenhet genom tillsägelse att hon skulle ställa i ordning frukosten. Hon lät ej säga sig det två gånger, utan skyndade genast ut, men hejdades i dörren af pastorn, som tillsade henne bedja magistern komma in till frukosten. Han är ej här, svarade hon mycket förlägen, "Hvad för något! är han ej här, han kom ju i går afton?" "Nej, det var ej han." "Var det ej han?" sade pastorn i högsta grad förvånad, men härpå svarade hon intet, utan skyndade ut. Det föreföll mig så komiskt alltsammans, att jag började skratta och sade, att det måtte visst ha varit något misstag på magistern och mig. Mamsellen kom ej in mera, och jag for min väg utan att vidare se en skymt af henne.

Omkring ett skjutshåll från gästgivaregården träffade jag den gamla goda fru Wærn. Hon var stadd på resa till sin dotter fru Hülphers som bodde på Emaus nära Westerås. Hennes hästar hade tröttnat och täckslädan flera gånger hållit på att välta i drifvorna. Jag lyckades med mycket besvär få slädan till nästa gästgifvaregård, hvarifrån jag efter öfverenskommelse med gumman, reste till Emaus att tillsäga det de i en mindre släda skulle hemta henne.

I Örebro der jag blef uppehållen, upphanns jag af Flach och hans sällskap, och i stället att jag skulle resa förut för att beställa skjuts för dem, hade vi sedan ressällskap.

Jag hade förfrusit mina fötter mycket svårt, och måste derföre qvarstanna i Carlstad några dagar för att sköta om dem, hvilket gjorde att jag ej hemkom förrän Juldagen på morgonen, då mina anhöriga stodo färdiga att begifva sig till Julottan.

VIII.

Efter julhelgen reste jag till Forssbacka, der min morbror brukspatron E G Ekerman och hans son som var gift med en äldre syster till mig, bodde. - Det var ett mycket gästfritt hus, der var nästan beständigt främmande, och så var äfven förhållandet på de flesta herrgårdarna der på orten, men det var också mera rikedom och välmåga på den tiden än nu är förhållandet.

På det nära belägna Vermlandsnäs lågo en mängd stora herrgårdar tätt tillsammans, hvilka alla voro bebodda af adelsmän, som umgingos endast med hvarandra, och om den höga äran skulle vederfaras en ofrälse att blifva upptagen bland dem, skulle han åtminstone vara mycket rik.

Nådig kallades på den tiden hvarje adelsman och i allmänhet gick underdånigheten alldeles för långt, så att nådig frun t ex brukades af tjenstfolket kyssas på kjorteln.

Kyssar brukades den tiden vid alla möjliga tillfällen, och till och med emellan herrar voro de mycket vanliga. S k fadder-, kusk- och smygkyssar förekommo äfven, det sednare slaget mest mellan Adjunkten och prestmamsellen, men den egentliga smygkyssaren var dock fendriken.

Men jag återkommer till min berättelse om Vermlandsnäs.

Sedan alla julkalasen (som vanligen räckte hela Januari månad) der voro öfverstökade, så beredde sig damer och herrar till Fastingsmarknaden i Christinehamn, som var mycket beryktad och talrikt besökt af folk från alla orter. Sedan de ditkommit, upptogs vanligtvis den första veckan med uppgörelse af affärer som voro ställda till den tiden samt uppköp på marknaden och att ställa toiletten i ordning till den serie af nöjen, såsom baler, spektakler slädpartier m m som derefter vidtog.

Bland de större egendomar, som jag under min hemmavaro besökte, voro Svaneholm och Baldersnäs. Den förra, en mycket täck naturskön egendom, egdes på den tiden af en brukspatron Lennart Uggla. - Och på Baldersnäs som egdes af en brukspatron Carl Fredr. Uggla bror till den förut ofta omnämnda fru Maja Wærn, vistades jag i flera dagar och rönte det hjertligaste bemötande. - Under mitt vistande der ditkom hans systerson brukspatron Petter Wærn, gift med ortens skönaste fruntimmer en m:ll Sahlin. - Han var känd för sin ovanliga styrka, hvilken han var road af att visa, så att han t ex aldrig kunde taga någon i hand utan att låta den känna några duktiga kramningar. Han ville äfven pröfva sin styrka på mig och gaf mig några knuffar, men då han ej derigenom lyckades få mig omkull, fattade han mig i kragen och slängde mig fram och tillbaka. Slutligen af de kringstående personerna uppmanad att försvara mig, tog jag honom i rockkragen och gjorde en kraftig sväng, så att han föll i marken. - Ett skallande skratt följde härpå till Petter Wærns stora harm, som naturligtvis var förargad att ha' blifvit öfvermanad. - Jag ansågs ega en ofantlig styrka, som kunnat besegra en så stark man, men så var dock ej förhållandet utan hade jag derför att tacka min färdighet i gymnastiska öfningar.

Flera andra män beryktade för sin styrka funnos på den tiden på Dahlsland, hvaribland en prest Ekelöf, en page Svinhufvud, - och en adelsman Svenske, voro de mest framstående. De brukade vanligen besöka alla ortens marknader, och pröfvade då alltid sina krafter på s k "skojare", af hvilka marknaderna voro talrikt besökta. Svinhufvud blef, då han en gång ensam red hem från Åmåls marknad, öfverfallen af 3:ne "skojare" och ryckt af hästen, men han lät sig icke förskräckas, utan fattade i den ena och slog sedan med honom de andra två, så att de måste taga till flykten. - Då han derefter släppte den han fått fatt uti, var han död. För denna bedrift blef han dömd till lifstids fästning, men benådades och eftersändes, för att pröfva sina krafter med en slagskämpe från Preussen, en riktig Herkules som rest omkring i flera länder för att visa sin styrka men aldrig af någon kunnat besegras. Han hade nu anländt till Stockholm der han brottats med flera, men öfvervunnit dem allesammans. En allmän önskan hade emellertid uppstått, att det skulle finnas någon, som kunde qväsa hans öfvermod och de erinrade sig då Svinhufvud, hvilken som sagdt benådades och efterskickades.

Det dröjde någon tid innan Svinhufvud kunde våga striden med preussaren, emedan hans krafter efter den klena fängelsekosten och osunda luften blifvit försvagade. - Då han ansåg sig hafva återfått dem, försiggick brottningen, som slutades med att preussaren blef den besegrade och säkert af Svinhufvud blifvit mördad om man ej mellankommit.

Presten Ekelöf hade en söndag i sin predikan talat om rätta vägen till himmelriket. Kort derefter mötte han på en bro en ridande bonde. Denne, som tyckte sig finna presten något berusad, ville smäda honom och frågade om pastorn "nu ville visa honom vägen till himmelriket". "Ja, det skall jag göra", svarade presten, och fattande i häst och karl, kastade han dem i elfven med utrop: "detta är genaste vägen".

Om Svenske hade de äfven åtskilliga berättelser såsom då han en gång anlände till Osteby gästgifvaregård och der påträffade en person, med hvilken han haft ett mål, som han förlorat genom dennes bedrägerier, beslöt han att gifva honom en minnesbeta, och befallde allt folket som var församladt i gästgifvarestugan, förutom denne att utgå. De kände hans styrka och motsatte sig derföre ej, utan fogade sig beskedligt efter befallningen. När de voro utgångna befallde han sin motpart att krypa under bordet och utföra alla möjliga läten såsom skälla och gala, grymta o s v, derefter kyssa honom på foten och handen m m. Sedan han sålunda på alla möjliga sätt förödmjukat honom, körde han ut honom. - Härutaf kan man se, att näfrätten på den tiden, gick alldeles för långt.

Jag hade varit hemma någon tid då ordre kom att Vestgöta Dahls regemente skulle afgå på kustbevakning till Göteborg, emedan krig blifvit förklaradt med England. Vid vår ankomst dit, förlades halfva regementet på kanonslupar vid Aspholmarne och andra hälften beordrades att alternatift med Göta artilleri utgöra garnisonstjenst.

Flera af de äldre officerarne hade tagit afsked och deras platser blifvit besatta af unga, och ehuru aflöningen var ringa, eller blott 75 öre om dagen för en subalternofficer, fördes dock ett ganska muntert lif.

Jag var en af dem som gjorde garnisonstjenst och var dagligen tillsammans med chefen för kommenderingen af Cederströmska husarregementet, grefve Lewenhaupt, hvilket i samma ändamål som Vestgöta Dahls regemente, var kommenderadt till Göteborg.

Under denna oroliga tid uppehöllo sig många utländingar i riket, och som man misstänkte att bland dem voro flera spioner, hade synnerlig uppmärksamhet blifvit anbefalld på alla främlingar och obekanta personer. Denna gick dock till en så klandervärd ytterlighet att ingen kunde resa eller uppehålla sig någonstädes utan att visitation och förevisning af pass skulle försiggå. - Till och med fruntimren blottställdes härför och fingo ofta undergå en alltför närgången visitation.

Bland främlingar, som uppehöllo sig i Göteborg var äfven en officer vid namn Müller som uppgaf sig vara i preussisk tjenst. - Han sökte umgänge i alla bättre kretsar och väckte uppmärksamhet, både genom sitt fördelaktiga utseende och hållning, men som ingen visste hvarför han egentligen uppehöll sig der, föll äfven på honom misstankar att han kunde vara en spion.

Vid ett tillfälle då några officerare, hvaribland äfven Müller, voro tillsammans, uppkom gräl mellan Lewenhaupt och Müller som slutade med att den senare utmanade Lewenhaupt på duell. Härpå svarade Lewenhaupt, att som Müller vore en för honom okänd person och möjligen kunde vara en spion, kunde han ej antaga utmaningen. Detta svar förbittrade ännu mera Müller så att han fordrade skyndsam upprättelse, och kallade en af de närvarande officerarne kapitenen Clas Uggla till sin sekundant, men Uggla nekade härtill på samma grund som Lewenhaupt. - Han vände sig då till några andra af de närvarande, men fick af dem samma svar. Efter hand aflägsnade sig den ena efter den andra, så att slutligen endast löjtnanterna G. Hierta, O. af Sandeberg, Prytz och jag åtföljde Levenhaupt, då han skildes från den förbittrade. - Jag hörde sedan ej något om denna sak förrän fem år derefter, hvartill jag längre fram skall återkomma.

På Aspholmarne tjenstgjorde jag äfven någon tid istället för en kamrat.

Mot hösten var kustbevakningen slut, och vi fingo återvända till hembygden. - Då jag hemkommit, åtföljdes min äldre bror och jag till Vermland, der jag af min bror som hade flera bekanta, introducerades i åtskilliga familjer, bland hvilka jag får nämna en prost Ivarsson på Kila och en häradshöfding Örtendahls på Tveta. Båda dessa familjer voro ofantligt gästfria, och som det tillika var godt om ungdom inom båda tillbringade vi hos dem många glada och angenäma dagar.

Som jag på den tiden var mycket road af nöjen, tillställde jag ofta baler och slädpartier i Åmål, och då en mängd unga officerare voro bosatta på orten, var på dessa tillställningar aldrig brist på kavaljerer. På Luciadagen 1812 tillställde jag bal i Åmål och har sedan dess den dagen hvarje år firats med bal.

Jag hade rekommenderat min kusin, Antoinette som guvernante för en liten snäll systerdotter Erika Ekerman omkring 6 år gammal, och blef derigenom i tillfälle att vedergälla henne för de nöjen hon beredt mig i Stockholm. - Jag gjorde henne bekant i familjerna inom orten, och hon fann sig mycket tillfredsställd med sin plats. Andra julen efter mitt vistande vid Carlberg, tillbringade jag äfven tillika med mina ogifta syskon hos min mor, och under helgen företogo min äldre bror Samuel och jag en resa till Asmundebyn, i närheten af Frändefors prostgård, der en prostinna Högval med sex döttrar och en fosterdotter vid namn Louise Åman bodde. - Vid framkomsten emottogs min bror, till min stora förvåning af den senare med öppna armar, och jag fick då veta en stor nyhet eller att de voro förlofvade. - Jag tyckte min bror var väl ung att ha fästat sig för framtiden, och sade honom äfven det, när vi kommo på tu man hand. Han svarade då "att han ej kunde hjelpa det han blifvit kär, men att det derföre ej vore säkert huruvida det blef något vidare utaf, ty det vore en sak, som lätt kunde ändras."

Min kompanichef Major Norlin bodde i Åmål och vi företogo ofta resor tillsammans.

Nyårsdagen föreslog han mig, att följa med honom på uppvaktning till vår nya regementschef öfverste Gyllenram, hvilken jag ej förut sett. Då Norlin presenterade mig, vände han sig till honom och yttrade med låg röst "den der ser mig ut att vara en dansmästare och behöfs visst hållas efter." - Som jag ej riktigt uppfattade hvad han sade, frågade jag Norlin derom, hvilken då skrattande berättade det, men jag kände ej lust att skratta deråt, utan var mycket förargad.

Efter officersmötet 1812 i maj månad beordrades vi på arbetskommendering vid Götha kanal, och i Lidköping der hela regementet samlades blef jag befalld att emottaga en jägardivision. Det hade nemligen samma år för- ordnats, att en sådan inom hvarje regemente skulle organiseras, dertill 12 man ur hvarje kompani, af det yngsta och intelligentaste manskapet skulle uttagas.

Det gladde mig mycket att erhålla eget befäl och troligen äfven Gyllenram att blifva qvitt dansmästaren.

Efter att hafva öfverlegat en dag i Lidköping, anlände en courir med underrättelse, att H. Kongl. Höghet Kronprinsen, Carl Johan, skulle påföljande dag ankomma till staden. Denna underrättelse gladde oss alla, utom chefen, som gaf ordre, att vi tidigt på morgonen skulle uppbryta, så att vi kunde hinna till våra qvarter utan att möta prinsen. Men det går icke alltid efter beräkning, och så blef äfven förhållandet denna gång. Han hade nemligen ej tagit i betraktande, att de för befäl och tross erforderliga hästarne ej voro beräknade att utgå så tidigt på morgonen, och detta gjorde ett stort hinder för den tidiga afmarschen. Öfversten erinrades härom, men trodde dock, att vi skulle hinna till våra qvarter omkring gästgifvaregården Enebacken, hvilken låg 2 1/2 mil ifrån Lidköping, innan kronprinsen hunnit anlända från Mariestad.

Afmarschen skedde derefter i största brådska, men som ett svårt yrväder på natten uppstått, hvilket alltjemt fortfor, fingo vi vada i snöslask och dy, så att både folk och hästar voro alldeles uppgifna af trötthet. Då vi mot middagstiden voro i närheten af Enebacken, kom länsmannen åkandes i en förfarlig fart och ropade: "håll ur vägen! Prinsen kommer!". Vi fingo då befallning afvika på en liten slätt, och i största hast göra oss färdiga till uppställning.

Jag hade ofta af mina bekanta finska officerare hört omtalas hvilka oredor uppstår deraf att man för mycket påskyndar en trupp, och att man mycket förr kommer i ordning genom att förhålla sig lugn. Jag ihågkom och iakttog detta och fick derigenom mitt folk snart i ordning samt hann äfven att innan Kronprinsen kom gifva dem några förhållningsordre, hvaribland att visa sig hurtiga och lifliga emedan det mycket gladde Kronprinsen, då han sålunda sågo sina soldater. - En korporal vid namn Stuf, som i kriget mot Tyskland 1806, erhållit tapperhetsmedaljen, stälde jag på högra flygeln, och som jag var säker om att prinsen då han fick se hans medalj, skulle tilltala honom, tillsade jag honom vara beredd på, att i korthet afgifva svar.

Jag hade just slutat gifvit mina jägare förhållningsordre då först landshöfdingen och några af den Kongl. sviten och derefter Kronprinsen, bredvid hvilken grefve M. Brahe åkte, anlände. Regementsofficerarne och adjutanterne hade deremot jemnt och nätt kommit til häst, hvaremot öfver- sten just höll på att med flera mans hjelp bestiga sin gamla stadiga häst. I häpenheten kommenderade han endast "rättning" och vände sig derefter mot prinsen som gick honom förbi, till högra flygeln, der jag stod till parad med mina jägare. Jag kommenderade med hög röst "skyldra gevär!", - och saluterade, hvarpå prinsen vänligt nickade. Han fortsatte derefter ledet utefter men gjorde ett uppehåll vändande sig åt venstra flygeln, der den största oreda uppkommit. Musiken spelade, gevär skyldrades, leden öppnades och, såsom jag förmodat, tilltalade prinsen den nyssnämnde medaljerade korporalen. Jag tillsades af en af prinsens adjutanter att, allt efter som prinsen passerade, göra gevär på axel och för fot. Man kan föreställa sig min glädje öfver ordningen på min flygel och de andra kamraternas harm att se sig så illa anförda!

Efter det Kronprinsen afrest fortsatte vi vår marsch till Enebacken, der vi intogo qvarter. - På aftonen kom befallning, att jag skulle infinna mig hos regementschefen. Vid min ankomst voro flere af de äldre kamraterna samlade och efter min helsning yttrade öfversten: "Nå fendriken har just tillställt ett vackert spektakel för regementet. Hvem bad herrn kommendera skyldra gevär? Jag svarade "att jag ansåg rätt, att innan jag saluterade för prinsen hafva gjort nämde tempo och såg äfven att detta ej onådigt upptogs". Han gaf mig då en förnärmande skarp förebråelse och förklarade mig arrest. Jag aflemnade min värja och gick, men bad adjutanten, som åtföljde mig, efterfråga om jag skulle resa till mitt qvarter eller qvarblifva på stället. Efter en stunds väntan fick jag det svar att återresa till qvarteret, men tillråddes dessförinnan af en äldre kamrat att hos öfversten anhålla om ursägt. Härtill svarade jag "nej", "och att jag underkastade mig det straff, som blifvit mig ålagdt, men att man sedan finge se hur det kunde gå." Mitt beslut var nemligen taget att ingifva min afskedsansökan, och i den uppgifva skälen dertill. Jag gick emellertid till mitt qvarter men hade ej varit der länge, då major Norlin ankom och återlemnade min värja med tillsägelse att jag hade min frihet. Han tyckte att jag borde förödmjuka mig för öfversten och att saken dermed kunde vara slut, men då han hört min förklaring öfvergick han på min sida. Flera af kamraterna gjorde det äfven, men andra åter klandrade mig. Jag vidblef dock mitt beslut att inlemna min afskedsansökan och fick af en äldre kamrat ett koncept dertill. Jag inlemnade den, men fick den igenom en adjutant tillbaka med tillsägelse att utesluta orsakerna, då den genast skulle blifva ingifven; härtill nekade jag, ehuru flera af kamraterna sökte öfvertala mig.

Då öfversten såg att mitt beslut ej stod att ändra kallade han mig till sig och gaf mig i några få af de öfriga officerarnes närvaro, en så värdig upprättelse, som en förman möjligen kan gifva, hvarefter öfverenskoms att allt skulle hållas inom oss och således lemnas till glömskan.

Följande dag afmarscherade vi och intogo arbetsstationen Hajstorp, men som befälet hade ganska litet att göra förehade vi en mängd nöjen, vid hvilka jag i längden ledsnade och beslöt att tillse truppens arbeten, som annars tillkom jourhafvande officeren, och jag hade mycken nytta och lärdom deraf.

Arbetschefen var en kapten Friis vid flottan, och han bodde på ett litet vackert ställe Löfsängen der jag alltemellanåt besökte honom.

Mot hösten då kölden hindrade arbetets fortgång återgingo vi till hemorten.

Vid vår ankomst till Venersborg var bal anställd, och vi gjorde på den bekantskap med flera officerare, som under vår bortovaro blifvit placerade på regementet, hvaribland flera af finska armeen - Med nöje sågo vi dem dock ej då de icke allenast togo tourn af oss yngre utan tillika lön på stat, hvaruppå jag och många med mig länge väntat, och hvaraf vi voro i stort behof då våra skulder år från år ökades.

Man tröstade sig dock vanligen med att en rik flicka finge betala dem, helst som fendrikarne stodo mvcket väl anskrifna hos damerna.

Sedan jag hemkommit gjorde jag flera resor på Dal och Vermland och som jag på dem begagnade egen häst och åkdon, slapp jag att anlita kassan.

IX.

Äfven detta år sysselsatte jag mig mycket med kanalarbetet, och biträdde ofta arbetschefen löjtnant C. Forsell, med hvilken jag var god vän, att afväga och utdela betingsarbeten. Baron B. von Platen som med sin familj tagit sitt qvarter på Walla var ofta vid Forsvik, och jag kom serdeles i gunst hos baronen genom att han såg mig vara vid arbetena och stundom deltaga i sådana, som för mig voro lämpliga. Han syntes butter och tvär, ingaf en viss skräck hos hvar och en som han tilltalade, samt visste hålla alla på vederbörligt afstånd, men man måste högakta honom för hans djupa insigt och förstånd att leda och bedöma alla företag. Då han såg att arbetena gick framåt, yttrade han vänliga ord som gingo till hjertat, men att se honom ond var förskräckligt. Han var en mycket flärdlös man som öppet uttalade hvad han tänkte och detta tillika med att han föraktade allt krus och fjesk gjorde att man högt värderade honom.

Mot hösten blef kanalen så färdig att ett fartyg från Venern passerade genom Forsviks slussar.

Man hade all möda hindra vattenmassan att utskära innan slussen öppnades, men då den dock började öfversvämma, var en direktör Bagge nära att omkomma i strömmen men räddades med mycken möda af mig och en soldat Ekman.

På den tiden funnos ej ångfartyg, utan fartygen drogos genom kanalen af hästar. Jag erhöll permission att medfölja fartyget, och då vi sent på aftonen från Rödesund utkom i Vettern, uppstod en sådan storm att vi nära kommit i sjönöd, men lyckades få skydd mot land der vi ankrade öfver natten. Påföljande dag var så lugnt att vi kunde fortsätta resan till Askersund. Derifrån begaf jag mig till min kusin på Edö, stannade der några dagar; samt var derunder ofta i Burenstamska familjen.

Vid min återkomst till Forsvik var kommenderingen färdig att uppbryta. En tillökning i aflöningen utdelades till befälet, och manskapet hade genom öfverbeting erhållit så god förtjenst att de hade en stor behållning. Då vi marscherade förbi Walla uppbjöds allt befälet på frukost till baron v. Platen, och truppen förplägades. Äfven utdelades till flera af manskapet serskildt slagna silfvermedaljer, på hvars ena sida var Konung Carl XIII:s bild och på den andra en inscription så lydande: "För verksamt biträde vid hafvens förening". Soldaten Ekman som hjelpt mig rädda direktör Bagge, fick även emottag hederspenningen. Direktör Bagge kom fram till mig och frågade från baron v. Platen, om jag, ehuru den ej var ämnad för befälet ville emottaga en minnespenning, så ansåg han den väl förtjent, och då jag härpå svarade att jag gör det med nöje, kom herr baronen och sjelf lemnade mig den.

Under vår arbetskommendering, hade större delen af armeen afgått till Tyskland i anseende till den krigsförklaring Frankrike gjort Sverige. Som Danmark och Norige äfven förklarat krig måste en arme under general von Essens befäl förläggas omkring Norska gränsen. Kejsar Napoleon var vid denna tidpunkt genom de stora segrar han vunnit nära att blifva herrskare öfver hela Europa. Carl Johan, för hvilken det nya fäderneslandets väl och bästa, blifvit det mål hvartill alla hans sträfvanden syftade, insåg att dess lugn och fred snart skulle rubbas om Napoleon fick ohejdadt fara fram som han börjat och såg sig derföre tvungen, huru mycket det än kostade på honom, att strida mot sitt eget fädernesland. Carl Johan och Napoleon, dessa tvenne stora härförare, gingo mycket olika till väga för vinnande af segrar. Den sednare höll imponerande tal med löften om befordran och hederstecken samt rättighet att plundra, den förre deremot recognecerade alltid i hemlighet den trakt der striden skulle försiggå, anföll alltid den svagaste sidan för att spilla så litet menniskolif som möjligt, samt sökte att genom öfverrumpling sprida oordning hos fienden och jaga dem på flykten. Han följde alltid sjelf sin arme på afstånd för att kunna se och bedöma, hvar han säkrast och lättast kunde framgå.

Mild och god emot de fångna, gaf han dem ofta på deras hedersord friheten och man behöfde endast se honom för att vilja följa honom och uppoffra allt. Jag hade äfven fattats af en liflig beundran för honom som under hela hans regeringstid förblef oförminskad.

Vår marsch från kanalarbetet var bestämd till norska gränsen der norrmännen allt mer och mer oroade bevakningstrupperna. Efter en rastdag i Lidköping marscherade vi vidare och inqvarterades omkring Grästorps gästgifvaregård. Emellertid ankom en kurir med order från Generalbefälhafvaren von Essen att regementet skulle förläggas på Dahlsland i närheten af Wenersborg, hvilket var mycket hugnesamt att höra då orten ikring vestra Ed, i följe af de många inqvarteringar som der eget rum, var mycket fattig. Ny marschroute tillställdes oss och vi skulle inrycka i Wenersborg påföljande dag och derefter intaga kantoneringsqvarter i Frändefors och Bolstads pastorater. Under flygande fanor och klingande spel inryckte vi i Wenersborg, der vi välkomnades af General von Essen, och afgingo efter en rasttimma derifrån.

Jag med mina jägare inqvarterades i Bolstad i bondgårdarne omkring Löfås. Denna trakt var mindre snygg, den benämndes också allmänneligen Gördalen, och närmaste gästgifvaregården har fått namnet Dykälla.

Vi hade här ganska litet att göra; ett starkt ombyte från det ansträngande arbete vi haft vid kanalen. Endast gevärsexercis var befalld att dagligen öfvas. Jag anhöll hos regementschefen att med mina jägare få göra recognosceringar; detta medgafs och jag sysselsatte mig nästan dagligen dermed. Mitt kompani tillöktes med en underofficer Svante Kruskopf, som varit i fransk fångenskap. Han var en äldre man och hade i sin ungdom tjent vid ett kavalleriregemente, hvarföre han lika som jag var serdeles road af att rida, och vi fingo af öfverstelöjtnant Zelow som ägde Löfås, låna hästar att inrida, men som de till största delen voro gamla tröga vagnshästar, gick det mindre bra, då det är nästan omöjligt att få sådana att lyda tygeln och sporrar. Jagt var äfven vårt nöje, och på harar och fågel var mycket god tillgång, i synnerhet på en landtudde Klöfverskog. En stor del af mina jägare voro snälla skyttar, och vi hemförde mycket villebråd, hvilket vi sedan utdelade på flera ställen. En dag då jagten varit serdeles lycklig, inställde jag mig på Löfås hos Zelow med en mängd harar och fogel samt omtalade då äfven att vi förmärkt björnspår. Då generalen kort derefter anlände till Löfås, nämnde Zelow att björnspår upptäckts och jag blef då uppkallad att genast inställa mig. Då jag noga redogjort för hvad som var mig bekant om jagtmarken, beslöt generalen att utsätta skall, och skulle jag jemte en ryttmästar v. Essen påföljande dag recognoscera trakten, åtföljda af en ingeniörofficer som skulle upprätta en karta deröfver. Generalen beordrade 300 soldater och de af befälet som voro skyttar att sammanträffa på ett uppgifvet ställe i jagttrakten.

Den för skallgången bestämda dagen gynnades af ett vackert väder efter en sträng frostnatt. Alla arrangementer voro vidtagna, och då ryttmästar von Essen och jag bittida på morgonen inställde oss hos generalen, gaf han oss, med ledning af kartan, instruktion huru skallen skulle drifvas och skyttarne utsättas, samt för öfrigt om allt, som vid en sådan jagt kunde vara att iakttaga. Rystmästaren von Essen skulle vara befälhafvare och efter de underättelser han erhöll, leda den utsatta kedjan. Jag skulle föra skallen och fick af generalen låna 2:ne pistoler, med tillsägelse att medtaga så många af mina jägare jag tyckte, för att till befälhafvaren föra rapporter.

Efter erhållna instruktioner åtföljdes ryttmästare v Essen och jag till den utsatta mötesplasten. Jag öfverenskom med honom, att han hos sig, i midten af kedjan, skulle hafva den samlade styrkan, derifrån sedan utryckningar till höger och venster skulle ske, samt att den trumpetare som åtföljde honom, skulle gifva signaler, hvilka sedan af hornblåsare och trumslagare skulle repeteras.

Enligt generalens föreskrift blefvo skyttarne utsatte och instruerade. Jag mottog manskapet och hvarje flygel fick sin befälhafvare.

Då allt var i ordning samt kedjan utryckt och blifvit inriktad, fick jag af ryttmästaren v. Essen ordre, att skyndsamt begifva mig till generalen med rapport härom. Sedan jag framfört mitt ärende gaf generalen mig befallning gifva ryttmästare v. Essen ordre, att skallgången skulle taga sin början kl 11, och att för hvarje halftimma skulle 1/4 timmas halt för inriktande af kedjan göras. På det att jag skulle komma fort tillbaka fick jag låna en af generalens hästar. Ryttmästare v. Essen bad mig vid min återkomst att jag ej skulle skilja mig allt för långt från honom, emedan han ej så noga kände kommandoorden för signalerna och huru de borde användas.

Kl. 11 gafs med jägarhorn signal till marsch, hvilken signal hastigt repeterades af öfriga horn och trummor. Då marschen fortfarit 1/2 timma gafs signal till halt och derefter rättning till midten. Generalens befallning att halt vid hvarje halftimma skulle göras syntes högst nödvändig emedan oordning på högra flygeln redan uppstått. Då qvarten var förbi signalerades åter till marsch och en rapportkarl afsändes till generalen för att underrätta honom, att som svårigheter för högra flygeln mötte, att framgå lika fort med venstra, voro möjligt att kedjan icke på bestämda tider kunde passas. Händelsen var nemligen den att högra flygeln hade en mängd uddar och små öar att undersöka, och som dessa till en del voro bevuxna med skog och buskar åtgick vida längre tid för den högra än venstra flygeln. Rapportkarlen återkom med helsning från generalen att man härvid lika som i öfrigt fick rätta sig efter omständigheterna.

Rapport ankom att man först hört och sedan sett en björn uppspringa från ett busksnår. Skallen fortsattes i all ordning och rapporter afsändes allt som oftast till generalen. Björnen syntes flera gånger utkomma från de tätaste busksnåren, hvarföre efter en signalerad halt, befallning gafs, att med stenkastning och stygn af bajonetten noga undersöka hvarje större busksnår.

En man rapporterade att han sett björn på ett högre berg inlöpa i ett busksnår, der han ställt sig på bakföttren vändande sig åt alla håll, och då han fick se den framkommande karlen, hade han styrt kosan öfver en liten slätt, framför hvilken karlen ansåg att generalen med sin omgifning stod, men att nalle hastigt återkommit och tagit en annan rigtning. Under det vi samtalade härom hördes ett skott, och då jag skyndade åt det håll, hvarifrån det kom, stod en af de utsatta skyttarne och beskådade sitt gevär. Jag frågade honom hvad han skjutit på? Han svarade: "Jo han kom snoende emot mig och då sköt jag på'n." Nå råkade du honom? "Ja, han for upp efter trä't, men se'n såg ja'n inte." Vi framgingo till trädet och funno björnen liggande död. Rapport afsändes genast härom till generalen, hvarefter skallet utdrefs utan någon vidare fångst. Jag hade öfver 1 mil till mitt qvarter och var så trött då jag uppnått det att jag genast intog sängen. Tidigt på morgonen väcktes jag af sergeant Kruskopf som anmälde att en ko under natten blifvit ihjelrifven af en björn, ej långt från den trakt der skallet hållits.

Den fattige torparen, som egt kon, ämnade sig till Löfås för att bedja generalen om hjelp, och som dagrapporten skulle af mig insändas tillsade jag Kruskopf att med den begifva sig till Löfås och på samma gång anmäla mannen, som mistat sin dyrbaraste egendom. Efter en timmas förlopp återkom Kruskopf med befallning att jag genast skulle infinna mig på Löfås. Då jag anlände dit hade generalen ett längre samtal med en kurir som under natten ankommit. Flera officerare voro församlade och en ganska stor insamling åt torparen som mistat kon skedde. Björnen hade blifvit ordentligt slagtad och soldaten som skjutit den, erhöll 10 Rdr i drickspenningar. Zelow bjöd oss allesammans till middag på björnstek och jag jemte flera andra erhöllo en stek hvardera.

Då jag efter någon väntan fick inkomma till generalen, träffade jag hos honom den ankomne kuriren, som var Wilhelm v. Döbeln. Generalen bad mig vara välkommen, frågade huru gårdagens strapatser bekommit mig och sade att ny skallgång skulle anställas, men att han dessförinnan måste återresa till Wenersborg. Som Generalen fick ett besök, aflägsnade jag mig och uppsökte v. Döbeln, som omtalade att han blifvit sänd som kurir från Tyskland med depescher till Stockholm, derifrån han efter några dagars vistande, måst fortsätta resan hit som kurir. En kurir skulle nu genast afgå till Stockholm, och som v. Döbeln efter en så lång resa kunde behöfva några dagars hvila, föreslog han mig anmäla mig som sådan, och nämnde härom får sin intime vän ryttmästare v. Essen, som genast ingick till generalen att anmäla det.

Straxt derefter inkallades jag till Generalen som gaf mig några serskilda muntliga instruktioner och enskilda uppdrag.

Vid afresan mottog jag af v. Döblen bref till hans fästmö, fröken A. von Stedingk, som jag ålades egenhändigt framlemna.

Vädret var gynnsamt, och efter 45 timmars resa var jag i Stockholm. Jag skyndade genast efter min ankomst till Generaladjutantsexpeditionen, der jag uppgaf min adress och fick mitt pass påtecknadt.

Dagen efter min ankomst, träffade jag helt oförmodadt fröken v. Stedingk, framlemnade brefvet, som med glädje emottogs, och underrättade henne hvar jag kunde träffas, i händelse hon skulle vilja medskicka något bref. Då jag skiljts från henne träffade jag min goda vän doktor Rudolphi, och ett lifligt samtal uppstod oss emellan om allt som passerat sedan vi sist råkades. Vi ingingo på värdshuset Maja Lisa, och sammanträffade der med flera finska officerare, bekanta till Rudolphi. Ibland dem var en kapten Kallonius, med hvilken jag hastigt blef mycket god vän. Denna vänskap hade sedan till följd att han sökte blifva, och äfven blef placerad på Westgöta Dahls regmente. Jag torde längre fram komma att mera orda om denna tappra krigskamrat.

Under de dagar jag vistades i Stockholm, var jag på en bjudning hos några goda vänner, och sammanträffade der med fröken v. Stedingk. Vi roade oss med åtskilliga lekar, och uti en, der råd förekom, fick jag af fröken v. Stedingk det rådet att aldrig leka med kärlek, hvilket råd jag sade henne skola bevara i troget minne.

Påföljande dag gick jag till fröken v. Stedingk för att afhemta bref till hennes fästman. Jag mötte henne i trappan och sedan hon skickat flera helsningar till sin kära Wilhelm, lemnade hon mig brefvet. Det var mycket digert, och jag tog mig derföre friheten fråga, om hon användt hela natten till dess skrifvande, och fick härpå till svar, att så nära nog varit förhållandet. Då jag tagit afsked af henne och nedkommit på gatan, råkade jag min goda vän kapten Kallonius, som sade sig vilja göra mig sällskap. Denna min vän var af ett mindre fördelaktigt utseende, nästan afskrämmande vid första påseendet. Han var af en medelmåttig storlek och något kutryggig; ögonen voro ovanligt små, men lifliga, och af hela ansigtet, var nästan intet mer synligt än det stora röda skägget och de buskiga ögonbrynen. Oaktadt sin fulhet hade han dock något tillvinnande när han skrattade, och vann mycket, när man blef närmare bekant med honom. Han talade fort och blandade finska och svenska om hvartannat, och brukade mycket som en slags svordom i uttrycket "djefvul i min klo".

Kl. var nära 3 på e. m., och som jag på morgonen fått ordre, att vid den tiden inställa mig hos H. Maj:t Konungen, styrde vi kosan till slottet. Som H. Maj:t var hindrad att genast emottaga mig, väntade jag en stund, men infördes derefter i H. Maj:ts enskilda rum, och blef sedan tjenstgörande kammarherren fått veta mitt namn presenterad. H. Maj:t tilltalade mig ungefärligen sålunda: "Din resa har gått raskt, men du får nu skynda åter. Huru befinner ni er i lägret?" "Mycket väl Eders Maj:t", svarade jag. "Äro Norrskarne synliga?" "Vi äro ej bland de regementen, som äro förlagda omkring norska gränsen, utan ligga i kantoneringsqvarter 1 1/2 mil från "Wenersborg." "Du är ung, huru länge har du tjent?" "Sedan 1808 då jag började tjenstgöra vid landtvärnet." Kungen nickade och yttrade: "ni slet ondt och omkommo många utan att ha' gjort någon nytta?" Ja, Eders Maj:t, vi voro ofta hungriga, nakna och i största nöd och elände, såsom t ex vid färden från Gefle till Finland i början af November 1808."

Min jägarpipa hängande om halsen, och min sabel i stället för värja, föranledde troligen H. Maj:t att fråga, om vi inöfvade jägareexercis såsom användbarast i den kuperade och vilda marken mot Norge. Jag svarade att vi börjat dermed, och att general v. Essen förra veckan sjelf fört oss an, samt att vi då tillika gjort en björnskall. "Helsa generalen, att det fägnar mig", yttrade Konungen. Vi afbrötos här af en herre, som inkom med några handlingar, och jag blef befalld att vänta i yttre rummet. Det drog länge ut innan jag hörde något vidare af, men erhöll slutligen det besked, att jag kl. 9 på aftonen skulle återkomma, och då vara färdig till afresa. Då jag hemkommit till mitt qvarter ankom en ordonnans med skriftligt meddelande, att som de handlingar jag skulle medhafva, icke kunde blifva färdiga förrän påföljande dag, skulle resan tills dess uppskjutas. Kl. 10 följande morgon afreste jag, och var tvenne dagar derefter kl. 4 på morgonen i Wenersborg. Jag träffade der Wilhelm v. Döbeln och sedan han erhållit sitt bref, åtföljdes vi till general v. Essen, som var mycket vänlig, tyckte att resan gått fort men att jag uppehållit mig länge i Stockholm. Jag förklarade orsaken härtill, samt framförde H. Maj:ts helsning, och generalen tyckte att mitt svar på Kungens fråga huru tiden användes, varit passande. Jag tog mig friheten fråga om någon ny björnskall komme att anställas, och fick härpå till svar, att jag skulle helsa Zelow, det hans björnar nu finge vara i fred. Generalen sade äfven, att Dahlbataljonen skulle få ordre att hemgå, men vara färdig att genast samlas, i händelse norskarne vågade röra på sig.

Jag hade bjudit v. Döbeln på frukost, och då jag vid utgåendet från generalen mötte ryttmästare v. Essen, bjöd jag honom göra v. Döbeln sällskap. Han lofvade komma och jag fortsatte vägen till gästgifvaregården. Frukosten var mycket lifvad, men som min bataljonschef major Norlin glömt att rapportera min resa till Stockholm för öfverste Gyllenram, måste jag aflägsna mig för att göra det. Öfversten blef mycket förvånad när jag anmälde att jag varit i Stockholm, och frågade hvem som befallt mig det. Jag svarade att generalen, genom min bataljonschef Major Norlin gifvit befallning derom. Som jag druckit några glas var jag frispråkig, och helsade öfversten från H. Maj:t Konungen. Öfversten skrattade och frågade hvad han sagt. Jo, H. Maj:t var ganska nådig och sade sin vilja vara att vi medan tillfälle dertill är, skola inöfva jägare-exercisen, hvilken syntes H. Maj:t lämpligast för begagnande i fjellbygden. Härpå svarade öfversten: "ja, den kan passa för sådana som herrn, men jag önskar att aldrig få höra ett ord mer derom." Adieu.

Som jag skulle skynda för att gifva ordre om Dahlbataljonens uppbrott, fick jag i största hast säga farväl till v. Döbeln. En vemodig aning intog mig och jag var så upprörd att tårarne kommo mig i ögonen. V. Döbeln var äfven mycket upprörd men yttrade: "att om vi alltid hafva Gud för ögonen och följa hederns lagar, så går oss väl." Jag skyndade till Löfås med uppbrottsordre och emottog sedan af Kruskopf mina jägare, som ingick vid stamkompanierna. Sedan nu mitt befäl vid jägarne upphört hade jag min frihet och fick hemresa till Forsbacka, der jag uppgaf min bostad, och ämnade tillbringa julen, men dagen före julafton kom ordre att vi genast skulle uppbryta emedan norrskarne inryckt vid vestra Ed och plundrat och uppbränt lägret, men då svenska trupper hastigt ankommit, hade de funnit sig föranlåtne draga sig tillbaka. Gränskompanierna blefvo hastigt samlade och julafton var allmän proviantering vid vestra Ed. Sedan jag varit sysselsatt med provianteringen till kl. 10 fick jag intaga qvarter vid Tössbo kompani omkring Rölanda prostgård. Juldagen blef jag bjuden till middag hos en pastor Lysen, som var en mycket god och hederlig man, gift med m:ll Örtenblad.

Då vi omkring en månad varit inqvarterade i denna trakt, och derunder gjort åtskilliga recognosceringar, kom andra trupper att intaga våra qvarter och Dahlbataljonen förlades i och omkring Ränlanda socken. Som åter jägardivision skulle formeras, fick jag eget befäl och blef inqvarterad i ett hemman Härslätt. Jag hade blifvit bekant med den hedersmannen fältkamreraren Ekelund på Steg. Hans fru, född Fryxel, var en mycket god, glad och vänlig qvinna och deras hus var bland de gästfriaste man kan tänka sig. 2:ne officerare voro inqvarterade på Steg, nemligen major Alb. Haij och hans adjutant fendrik Gustaf Lidström, och som det fanns tvenne mycket älskvärda döttrar i huset, uppstod snart kärlek dem emellan. Jag blef hvardagsgäst der och hade ofta hela min jägardivision med mig när jag ämnade mig ut på jagt.

Vårtiden flyttade vi till Tössbo härad och jag med mina jägare förlades omkring Åmål. Mitt qvarter var på Bjäkebohl hos en patron C P Åberg, och som han var mycket road af fiske, sysselsatte vi oss ofta dermed. Dessutom var jag ofta på jagt, och då jag ej hade hundar, gjorde jag skall eller klappjagt och sköt derunder många harar, hvilka jag sedan utdelade på de herreställen jag under mina ströftåg besökte.

En dag erhöll jag ett oväntadt besök af vännen kapten Kallonius, som blifvit placerad på regementet som jägareofficer. Han qvarstannade någon tid hos mig på Bjäkebohl och vi gjorde upp, att vi skulle söka komma tillsammans vid ett och samma kompani. Jag förde honom emellertid omkring till kamraterna och på en bal som jag arrangerat i Åmål fick han göra bekantskap med flera vackra flickor. Han blef särdeles förtjust i en m:ell Anna Ortendahl, och var nog lycklig att få dansa med henne, hvilket han sedan aldrig kunde glömma, ej heller den quadrille som då spelades, hvilken han sedan erinrade mig och började att sjunga, under en affär i Norge.

En jägarbataljon af 360 man formerades på regementet, i stället för att förut endast varit 150 man och som chef för denna utsågs kapten Goldkuhl, och 2:ne officerare vid hvarje kompani. Jag fick en finsk officer, en löjtnant Malm, till min kompanichef. Han var mycket egen, hade svårt att göra sig förstådd och rätt uppfatta jägare-exercisen och manövrerna, att lemna instruktioner var honom alldeles omöjligt; men det var en hederlig man och i striden der han blindt fick slåss, mycket tapper. Bataljonschefen kapten Goldkuhl var utmärkt skicklig och mycket passande som jägareofficer, men häftig och förgick sig ofta mot kamrater. En sergeant Bergenheim var anställd vid Kallonii kompani, och som det var en rask, liflig och oförtruten yngling, blef han Kallonii synnerliga favorit.

Till midsommartiden voro vi förlagda omkring Åmål, men fick då ordre att närma oss norska gränsen. Jag erhöll befallning att afresa till Wenersborg för att uttaga aflöning för den vid vestra Ed förlagda armeen. På denna färd skulle jag passera Rådanefors bruk som min morbror Major Kock köpt och bebodde. Jag hade hört att exellensen von Stedingk med familj var der på besök, och som jag tyckte det skulle vara roligt att ännu en gång få se min vän v. Döbelns fästmö, beslöt jag mig för att resa upp. Det var mig då obekant att denna vän blifvit ihjelskjuten i Tyskland. Kl. var nära 3 och samtliga herrskapet hade just nyss satt sig till middagsbordet, men som jag ej hade lång tid att uppehålla mig der gick jag direkte in i matsalen, och sedan helsningarne försiggått bjöds jag taga plats vid bordet.

Min morbror frågade mig under måltiden hur m:ell Greta Bågenholm mådde, och om jag var kär i henne. Jag svarade, att jag ej var det och att jag erhållit ett råd som fäst sig i mitt minne nemligen, att ej leka med kärlek. Fröken v. Stedingk hade varit så fördjupad i sin sorg, att hon ej förut observerat mig, men såg nu upp och då hon igenkände mig, började hon gråta, så att hon måste gå ifrån bordet. Jag underrättades då om vännen v. Döbelns död, hvarvid jag ej kunde afhålla mig från tårar, och alla de närvarande voro äfven mycket upprörda. Jag tog snart derefter afsked och fortsatte resan till Wenersborg.

Påföljande dagen då jag var stadd på återresa från Wenersborg och kommit ett stycke förbi Rådanefors, blef jag varse ett fruntimmer och igenkände vid närmare påsende fröken v. Stedingk. Jag hoppade genast af och helsade på henne. Vi samtalade en stund och vid afskedet bad jag, att i utbyte mot det råd jag erhållit, få gifva ett annat, nemligen att hon skulle söka skingra sin sorg och ej öfverlemna sig åt ensamheten.

Vid min återkomst till regementet företogos ofta recognosceringar i Norge, som fortforo till den 1 Augusti då vi skulle rycka framåt. Den arme som varit i Tyskland under H K H Kronprinsens befäl hade återkommit, sjösidan skulle bombarderas, och generalen v. Vegesack, som gjort tyska fälttåget, hade fått befälet öfver avant-gardet som utgjordes af jägarne.

Då han emottog oss höll han ett kort tal af ungefär följande innehåll. "Kamrater! Jag är beordrad föra befälet öfver de jägaretrupper, som skola under recognoscering inrycka i Norge för att intaga det. Jag har endast att säga er: Framåt! Retirera aldrig. Den jägare som retirar, nedskjutes genast. Gå derföre raskt och modigt framåt, och vet, att jägare äro skapade för att skjutas ihjel. Inom kort hoppas jag vi ska' ha' slagit norrmännen och intagit deras land, och låt mig nu se att ni äro tappra, så ska' ni få lön derefter."

Inte minsta tecken till väg fanns, utan tjock skog och oländig mark med sjöar och mossar. Flera fältkartor upprättades, instruktioner meddelades och hvar och en flygelbefälhafvare, fick sin karta för att se huru kedjan skulle ledas. Från sentre-kolonn skulle förtrupper utställas och kolonnen så ledas, att vi hade samband. Promemorier för nödiga iakttagelser lemnades, vägvisare skulle med godo eller ondo, under hotelse att blifva hängda om de missledde, tagas. Jag beordrades ytterst på venstra flygeln, och kom i den värsta mark man kan tänka sig. Signaler med jägarhornet skulle gifva ledning åt marschen. En äldre man i en usel koja blef genast tagen som vägvisare, förplägades med mat och bränvin och syntes benägen lemna de begärda upplysningarne. Vår bestämmelse för dagen var att sammanstöta vid Prestbacka. Jag hade haft en mycket besvärlig marsch, kom sist och var så uttröttad att jag genast måste gå till hvila.

Innan dagningen blef jag väckt och befalld att med min afdelning framrycka för att aflösa en officer, som vid vaktens visitering på natten befunnits försumlig. Ruskig och yrvaken kom jag upp och då jag öfverräknade mitt manskap, märkte jag att en man af Jönköpings beväring vid namn Blomqvist, hvars ögon voro alldeles igengrodda af var. På min fråga om han ej sökt underläkaren doktor W., som tjenstgjorde vid jägarne, svarade han, att denne gång efter annan lofvat hjelp, men ständigt narrat honom. Jag tillsade då en underofficer genast tillsäga doktorn att inställa sig, men härpå fick jag ett plumpt och ohöfligt svar, att han ej frågade efter mina ordre. En korporal och tvenne man befalldes då att afhemta underläkaren, som när han anlände af mig förehölls sin försummelse att ej betjena de sjuke. Häröfver blef han mycket ond och utfor i plumpheter och otidigheter, så att jag som förut var uppretad började att med flata klingan af min sabel rappa på honom och förföljde honom sålunda under allmänt bifall af folket hela fronten utefter. Jag afmarscherade derefter, men måste på kapten Goldkuhls kallelse göra halt och återvända, samt ålades då arrest för mitt förfarande. Några kamrater, hvaribland Kallonius, hade emellertid ankommit, och då de fått höra hvad som passerat förklarde de, att om jag skulle arresteras, voro de förfallna till detsamma, emedan de fullkomligt gillade hvad jag gjort, och i mitt ställe skulle gjort alldeles detsamma.

Jag erhöll då befallning att genast afmarschera. Sedan jag några timmar innehaft denna position, kom jägarebataljonen och vi måste åter lika som gårdagen ut på kedja eller i spridd ordning. Marken var nu bättre och vi framgingo utan minsta motstånd till Ideslätten, der läger uppslogs. Väg hade blifvit så planerad att både infanteri, något artilleri och trossen kunnat hjelpa sig fram och en bro hade under natten till den 1 August blivit vid Sundsbrosund uppgjord. Huru väg så hastigt kunnat göras och lägret i ordning och uppslaget för den anryckande armeen var ett rigtigt underverk; men med mycket folk och kloka anordningar kan allt lyckas. Fältvakten var utsatt och allt i full ordning då ett kanonskott aflossades, som gaf ett återskall från flera håll. Derefter slogs tapto vid hvarje regemente, hvilket lät serdeles vacker och imponerande.

Kl. 4 på morgonen afsköts dagskottet och slogs revelj. Recognoscering och patrullering hade varit i jemn verksamhet hela natten. Spioner voro utsända på alla håll; ja man påstod att allt som passerade på fästningen och sinnesstämningen inom landet var H K H mycket noga bekant. Det kostade penningar att erhålla spioner men huru mycket vanns ej derigenom, ty i stället att blindt rusa fram och uppoffra folk å ömse sidor, gick man nu dit man var minst väntad, och der naturligtvis sådan förskräckelse och bestörtning uppstod, att de genast togo till flykten.

Större delen af de norska trupperna voro samlade inom fästningen, beredda på anfall och färdiga att göra ett kraftigt motstånd. Men Carl Johan hade andra planer än att först anfalla fästningen. Han lät endast kringränna den, medan armen under natten då den ej syntes, passerade den förbi för att först intaga landet, ty hade man det i sitt våld måste sedan fästningen utan strid gifva sig. - Från Ideslätten der armen haft nattläger, blef Vermlands fältjägare och Vestgöta Dahls jägarebataljoner beordrade att under öfverste Holmstedts befäl framrycka mot Fredrikshalls fästning för att afstänga all kommunikation mot Idefjorden. Vi framryckte i god tid på morgonen och sedan några observationsposter blifvit utsatta mot fästningen blef en vedettkekdja å lämpliga platser utsatt, dels för att göra nödiga observationer, och dels för att förhindra all kommunikation.

Befälet led brist på matförråd, och som vi nedanom bergshöjden observerat en större egendom, begärde kapten Kallonius af öfverste Holmstedt att få göra en recognoscering deromkring, för att om möjligt kunna få förrådet förökadt. Det beviljades, och jag erhöll äfven tillåtelse att medfölja. Kapten Kallonius skulle, såsom gammal och krigsvan ega att förhålla sig som han funne för godt. Femtio man skulle få medtagas, och dertill utvaldes det raskaste och vigaste folket. Vid middagstiden företogo vi vår recognoscering. Jag gick först och efter mycken möda och många omvägar kom jag slutligen ned för berget. Efter mig kom Kallonius och så man efter man. En vallgosse som lagt sig att sofva vid foten af berget blef genast tagen i förvar. Han började skrika och gråta, men lät snart genom löften och hotelser tysta sig, och vi fingo då veta allt hvad han kände nemligen att alla männen voro i byen (staden) eller på fästningen, och att på egendomen, som hette Eskeviken, endast en kapten Hvitfelts kone (fru) och några andra fruntimmer voro. Instruktion meddelades huru vi skulle förhållas oss för att ej blifva observerade. Vi skulle nemligen krypa igenom en dal och sedan några män blifvit satta på utkik hastigt kringränna gården.

Så skedde och Kallonius gick derefter in i köket der endast 3:ne fruntimmer voro som i förskräckelsen att se en så grym krigare började skrika och springa sin väg, låsande dörrarne efter sig, hvilket de dock ej gjorde bättre än att de upprycktes af Kallonius. De utkommo derefter i förstugan der jag mötte dem; då jag såg deras förskräckelse bedyrade jag att ej den minsta fara vore för handen. Jag nämnde att jag var slägt med major v. Koch på Blomsholm och att jag med honom för några år sedan varit här på Eskeviken. Jag hann ej säga mer ty Kallonius kom och fruntimmerna började då ånyo skrika och springa, men som vakt var placerad i förstugan kunde de ej undkomma. Kallonius svor och sade att det nu ej dugde att stå och kurtisera utan skynda, frågade om man kunde få köpa någon mat och bränvin samt tillsade att det genast borde framtagas. Som fruntimmerna voro lika förskräckta, bad jag Kallonius vänta en stund så skulle jag mottaga de matvaror vi kunde erhålla. Jag åtföljde dem efter att hafva något lugnat dem, till ett skafferi, der de framtogo mat och några buteljer bränvin, men som detta göromål drog något ut på tiden inkom Kallonius, som var orolig, och tillsade om skyndsamhet. De framlemnade under skrik och tårar några matvaror och en större butelj med spirituosa , och sedan Kallonius tillsagt mig att betala samt genast komma efter tillkallade han de utsatta posterna och beträdde skyndsamt återvägen.

Fruntimren hade svårt att glömma den grymma mannan, men jag försäkrade dem, att de ej hade något att frukta, emedan kronprinsen Carl Johan, som sjelf förde befälet öfver armen var mycket mild och god samt strängeligen förbjudit att bruka våld der det ej ovilkorligen fordrades. De förskräckta fruntimren omtalade att ingen man vågade sig från fästningen, men som jag ej hade tid att längre uppehålla mig men gerna ville höra mer, sade jag mig, såvida jag kunde påräkna att ej blifva förrådd, skola återkomma. De bådo mig vara hjertligt välkommen, och försäkrade att jag ej hade något att befara. Jag skyndade att upphinna de öfriga, som af vallgossen blifvit visade en beqvämare väg för återtåget, och efter tvenne timmars bortovaro voro vi alla lyckligt åter.

Jag omtalade att jag blifvit ombedd återkomma, och begärde dertill tillstånd, som äfven efter någon öfverläggning beviljades. Jag anmodades att vid mitt förnyade besök säga det öfver 100,000 man voro i marsch för att intaga Norge och att allt motstånd endast förvärrade innevånarnes belägenhet. Då jag träffade Kallonius var han mycket förargad och svor öfver att han slagit sönder bränvinsbuteljen, utan att få smaka en enda droppa af innehållet, men till hans stora glädje upptog jag och lemnade honom en butelj, som jag hade i min rensel. Sergeant Bergenhem, som gjorde fältväbels-tjenst hos Kallonius, hade rapporterat för honom att en vice korporal, vid namn Appollo, haft yttranden och hotelser mot Kallonius, som voro af den beskaffenhet, att han efter krigslagarne skulle för dessa yttranden arkebuserats, men Kallonius endast svarade, att då det gäller en gång, skulle han komma i håg det, och ville ej vidare höra talas om saken.

Belägringen hade redan börjat från sjösidan, men ingen kände om dermed skulle fortfara. Den var väl redan uppgjord af kronprinsen, men ingen fick del deraf, förr än den skulle verkställas.

Min bataljonschef kapten Goldkuhl hade varit på recognoscering mot fästningen, och medelst en kikare erfarit allt hvad de förehade, men man hade observerat honom och sändt honom en kula, som likväl ej träffade. Jag var äfven nyfiken att få se hvad de kunde företaga sig i fästningen och gick med några kamrater, dold mellan träd och buskar, tills vi kommo i närheten deraf, då vi turade om att genom en kikare betrakta folkets företag derinom. Slutligen blefvo vi röjda, men lyckades att kasta oss omkull bakom ett berg just som en kula kom sväfvande öfver våra hufvuden. Hemkomna från vår recognoscering påminde mig Kallonius att begifva mig till fruntimmerna på Eskeviken och snart återvända derifrån väl försedd med proviant. Jag utsåg det vackraste folket och en ung vacker underofficer Esbjörn Bergman, som var serdeles omtyckt af alla fruntimmer, att åtfölja mig. Jag emottogs mycket väl och ett lifligt samtal var snart i gång. Jag sade att det likväl ej kunde dröja länge innan Norge var intaget, och talade mycket om kronprinsen, hur god och älskvärd han var samt att han i Sverige var afgudad, synnerligast af alla fruntimmer, som voro riktigt förtjusta i honom, hvarjemte jag förespådde dem, att snart blifva kyssta på pannan af honom, som han ofta brukade då han träffade något behagligt fruntimmer. - Följden af mitt beröm blef emellertid att de unga damerna önskade att snart få se den så älskvärda kronprinsen. Sedan jag fått min rensel väl försedd med åtskilliga matvaror, samt 1 butelj vin och 1 flaska bränvin, skyndade jag tillbaka till lägret, der jag omringades af alla kamraterna, som voro nyfikna höra huru allt aflupit. Då Kallonius öppnade min rensel och fick se bränvinsflaskan gaf jag honom den från damerna tillika med tacksägelse för hans visit. Vi hade mycken ledighet, hvilken vi begagnade att riktigt hvila ut oss till den ansträngning, som vi förutsågo skulle förestå.

Infanteriet hade på natten i all tysthet passerat Fredrikshall, och vi fingo i första daggryningen ordre, att skyndsamt framrycka såsom avant-garde. Inom några timmar hade vi förbigått armeen och nu var fästningen alldeles omringad. Allt var väl förberedt och ordnadt af den kloka fältherren, till hvilken vi med allt mer och mer tillit blickade upp. All proviant var slut, och vi fingo tillåtelse, att förse oss med hvad som fanns i närheten, men förhöllo oss med all mildhet och foglighet. Med omkring 100 man begaf jag mig till en större egendom. En mängd får som betade på en slätt omringades och snart vore en del tagne och slagtade. Sergeant Kruskopf visste, såsom gammal och van vid fältlefnaden hvad som fordrades och hade försett sig med en stor kittel, som han tagit ur ett bränneri, samt för öfrigt potatis, salt och ur hönshuset alla dess innevånare. Inom kort voro alla hönsen och fåren i kitteln och det smakade ganska godt, att få sig en stek. Under det vi smorde oss som bäst, syntes några kavallerister ankomma, och när de kommo närmare, igenkände vi i dem kronprinsen med sina stabsofficerare. Vi skyndade ner till vägen som skulle passeras, och emottogo med jubelrop och hurrningar prinsen, som nickade hjertligt till höger och venster, men hade så brådtom att han icke talade med någon. Vi återvände derefter till vår afbrutna måltid, men blefvo snart ånyo störda af en husarofficer, som hade order att vi skulle framrycka mot Isebro. På vägen dit kom en norsk bonde körande och blef genast qvarhållen, hvarefter han skickades till förpostchefen major Ström.

Kort derefter mötte vi major Ström ridande, och han gaf mig då instruktion om den undersökning som skulle företagas. Bonden hade sagt att en större styrka var förlagd på andra sidan Isebro. Härom skulle nu göras undersökning och bonden hotades blifva hängd om han talte osanning. Smygpatruller skulle sändas på åtskilliga håll, och jag anhöll att med en korporal Rask af Sundahls kompani, som var mig mycket tillgifven få leta mig fram. Detta medgafs, och vi kommo snart på omvägar till en hög kulle, omgiven af småskog. Jag uppklättrade i högsta toppen af ett stort träd, der jag kunde öfverskåda hela nejden utan att sjelf blifva sedd, och rapporterade derefter till major Ström vad jag iakttagit. Kapten Kallonius som äfven varit på utkik, trodde det vara bäst att så snart som möjligt skynda fram, och så fort vi kommit öfver bron sprida oss till höger och venster, - samt bestorma byn.

Kapten Goldkuhl deremot ansåg, att halfva styrkan först borde passera bron man efter man på något afstånd från hvarandra så att ej en kula på en gång kunde träffa mer än en man. Kapten Kallonius skulle föra högra flygeln och löjtnant Malm den venstra, men som Malm hade ondt i en fot, fick jag taga hans befäl. Snart voro vi färdiga och sedan vi af major Ström blifvit bjudna på en afskedssup och noga instruerade, fick hvar och en sitt manskap. I sakta marsch närmade vi oss bron, men öfver den blef farten så mycket hastigare. Endast några få män blefvo träffade innan de hunno öfver bron; derefter började en jemn ömsesidig eld, då flera blefvo ihjelskjutna och ännu flera blesserade. Vi togo skydd för de fientliga skotten bakom träd, stenar, hålor och fördjupningar. De staffeltska jägarne, mot hvilka vi stredo, hade tagit skydd bakom byggnader och andra lämpliga platser, så vi sällan hade dem i sigte utan aflossade våra skott, der vi sågo krutrök. Jag och korporal Rask hade tagit skydd bakom en större sten. Han laddade både mitt och sitt gevär och jag fick skjuta ömsevis med båda. Jag hade bemärkt att eld och rök ofta framlyste från en och samma punkt af en byggnad samt gjorde Rask uppmärksam derpå, hvarefter vi båda riktade våra skott deråt, och måtte hafva träffat, ty flera män syntes straxt derefter skynda från stället. Då den slutna kolonnen, som under vår betäckning kommit öfver bron, hunnit rangera sig, gafs signal till stormning. Bajonetterna påsattes och vi framrusade i fullt språng under skrik och hurrning. Norrmännen aflossade några skott eller salfvor, och togo derefter till flykten. Vi förföljde de flyende och tillfångatogo några af dem jemte de sårade.

Då signal till halt och inryckning gafs blefvo fältvakter genast utsatta och läger uppgjordt. De tillfångatagne afväpnades och sändes till förpostchefen. Då infanteriet jemte något af kavalleriet upphunnit oss, ökades och förstärktes fältvakterna. Vi jägare, som varit i affären fingo aflösning, och sedan vi redogjort för vår förlust af döda och sårade samt för förbrukad ammunition, erhöllo vi tillåtelse att disponera vår tid huru vi ville. Jag uppsökte vännen Kallonius, med hvilken jag trifdes mycket väl, ehuru vi i många afseenden voro olika. Han omtalade att då han under striden fått se den soldat, som lofvat honom sin första kula, hade han grundligt genompryglat honom, under befallning att raskt gå på och göra sin skyldighet, hvartill han visat sig mindre benägen.

Bland mina jägare var en lustig kurre vid namn Norgren af Tundahls kompani, som brukade roa hela regementet. Så snart man kallade honom Jon föll han in i sin löjliga roll då han kallade alla du, och hade på hvar och en, som tilltalade honom, mycket löjliga och träffande namn.

Kallonius fann sig på det högsta road af honom och framkallade honom allt som oftast för att få sig en liten muntration. När skotten börjat smälla, hade emellertid Jon alldeles förlorat modet och gjort en mycket slät figur, hvilket Kallonius varit ofantligt road af. Han framkallades, men såg något förlägen ut. Detta afhjelpte vi dock snart med litet tobak och bränvin, hvarefter muntrationerna började. Härunder fingo vi höra några skott och hvar och en skyndade sig då till sin post. Men vi kommo ej denna gången i elden; skotten hade nemligen vexlats mellan en patrull och några norska jägare.

Under natten kom ett starkt regn, hvarunder jag vaknade vid att vara alldeles genomvåt. Jag hann ej att få mina kläder torra innan ordre gafs att vi skulle framrycka och kände mig derföre mycket ruskig och illamående under vägen, samt blef slutligen så sjuk att jag måste lemnas efter och fick en man till sjukvårdare. Så ledsen jag var deröfver, lika glad var min sjukvaktare att undslippa de fiendtliga kulorna. Vi hade kommit in i en aflägsen stuga och jag var för den dagen oförmögen att gå vidare. Mot aftonen påträffade min sjukvaktare en läkare af Helsinge regemente och genom hans ordination blef jag snart återställd. Då vi derefter skulle begifva oss i väg för att upphinna de öfriga trupperna sökte min sjukvaktare på allt sätt afråda mig derifrån och tyckte att vi voro bra der vi voro, men jag afspisade honom och skaffade mig i stället en rask och tapper man vid namn Gersell, som blifvit efter, med hvilken jag begaf mig å väg. Vi upphunno den öfriga truppen i närheten af Rackesta kyrka, der det rastades. Sedan jag anmält min återkomst blef jag, jemte flera af kamraterna, bjuden på matsäck till major Ström, och i afvaktan på ordres från general v. Vegesach höllo vi ett mycket munter lif. Major Ström var en utmärkt treflig, lugn och human man samt en tapper och oförskräckt krigsbuss. Vi hade från kronprinsen fått förnyad befallning att framgå med yttersta mildhet, emedan prinsen försport klagomål öfver att våldsamheter föröfvats der armen framgått. Kallonius och Malm yttrade, att "om vi för mycket krusa våra fiender, vilja de vara våra herrar." Men major Ström sade att "det naturligtvis skulle vara en gräns derför, och att krusa ej var meningen." Han visade oss en karta öfver terrängen och vi fingo hvar och en en croquis deraf.

Under det vi voro upptagna med betraktandet af våra kartor, ankom en af general v. Vegesachs adjutanter med befallning, att vi skulle framrycka mot Rackestads kyrka. Uppställning skedde och som vi på båda sidor hade kuperad och med småskog bevuxen mark, skulle båda flyglarne söka att så vidt möjligt var framkomma utan att blifva sedda. Kapten Kallonius fick åter befälet öfver högra flygeln och jag tillfrågades om jag vore så återställd efter min opasslighet att jag tilltrodde mig kunna taga befälet öfver venstra flygeln, och framkomma med den lika fort som kapten Kallonius med den högra. Jag svarade ja härtill och Kallonius och jag jemförde derefter våra klockor samt bestämde tiden då vi kunde vara framme. Under det vi formerade oss och erhöllo instruktioner, ankom åter en adjutant och straxt derefter åter en med befallning att vi skulle skynda oss. Kapten Goldkuhl, som aldrig tålt några adjutanter, bad dem draga åt fanders.

Före den bestämda tiden var jag med min trupp framme, och fick då höra ett jemt skjutande på högra flygeln. Jag skyndade fram och fick se att norrmännen börjat rifva en bro och Kallonius hade derföre i förtid börjat affären. Vi förenade oss och norrmännen måste fly för den öfverlägsna styrkan. Rackestad var snart intaget och vi förtrupper befalldes att förfölja våra fiender. Derunder sammanträffade jag med Kallonius som åtföljdes af en trumslagare. Jag bjöd dem båda på en sup, samt tillsade trumslagaren att noga förvara flaskan. Han lade den i sin mössa, hvilken han sedan satta på hufvudet, men i detsamma kom ett skott och gick igenom mössan så att flaskan gick i många bitar och brännvinet rann långt ner efter ansigtet. En af våra jägare, vice korporalen Högfelt, hade upptäckt några smygskyttar, af hvilka den ena just stod färdig att aflossa sitt skott på en af oss, men förhindrades af Högfelt som sköt på honom, så att han svårt blesserades. Han tillfångatogs derefter och förbands, men anhöll mycket enträget att återfå sin frihet, hvilket äfven af Kallonius beviljades honom, med tillsägelse att han skulle helsa sina kamrater det de snart allesammans voro i vårt våld.

Under afvaktan på ordre indrogs vårt spridda manskap och några observationsposter utsattes. Vi fingo sedan hvila tills emot aftonen då ordres ankom att täta recognoseringar och patrulleringar skulle utskickas, och sedan terrängen vore väl undersökt, skulle en fältvakt under kapten Kallonii befäl utsättas. Det var då afton, och på morgonen blefvo vi aflösta och indragna till vår bataljon, hvarefter vi åter beordrades att recognosera. Norrmännen hade flytt undan, och genom spioner och fångar inhemtades, att vi ej hade något motstånd att befara förr än vid Onstasund i närheten af Glommen. Vi framgingo den dagen utan något motstånd, och i god tid dagen derpå kom ordre att framrycka i spridd ordning, samt i händelse af motstånd uppehålla fienden tills hufvudstyrkan hunne anlända. Kapten Kallonius beordrades åter att taga högra flygeln och löjtnant Malm den venstra, men då den sednare ej kunde uppfatta de lemnade instruktionerna, befalldes jag på nytt öfvertaga hans befäl, samt han att inställa sig vid centrekolonnen. Jag skyndade rycka fram, för att hinna i linie med högra flygeln, som redan utryckt men möttes af ihållande motstånd från ett fördoldt batteri, hvilket vi kommit så nära att batteriets kartescher ej hunno krevera innan de träffade oss. Vi sökte skydd i en dal, men som det regnade måste vi aflossa flera skott innan vi fingo våra gevär att brinna af. Under den hetaste striden råkade jag kapten Kallonius. Han började sjunga den quadrille han på balen i Åmål blifvit så förtjust uti och var utom sig af glädje öfver att det gick hett till. Han fick då se vice korporal Högsell, som räddat oss från de mot oss anlagda skotten, och nu var ofantlig lifvad och ifrig i striden; gick fram till honom fattade i sin guldmedalj och yttrade: "den skall du djefvuln i min klo hafva."

Under det Kallonius och jag gingo mellan båda flyglarne, påträffade vi löjtnant Malm, som var mycket sårad och förnärmad öfver att jag fått hans befäl. Härpå tyckte jag mig ej kunna svara annat än att jag lydt ordres, men det kunde han ej finna, utan var lika förbittrad. Kapten Goldkuhl som förde befälet öfver den stridande afdelningen, hvartill en mindre afdelning af Helsinge regemente och Vermlands fältjägare slutit sig föreslog att vi skulle med storm intaga batteriet. Jag upplyste att på venstra flygeln var en så tät skog nedhuggen, att man ej kunde komma fram utan finge med denna flygel göra en omväg. Löjtnant Malm erhöll, för att blifva blidkad, befallning att taga befälet öfver halfva flygeln. Signal gafs till inryckning, men i detsamma ankom en adjutant med ordres från generalen att vi skulle draga oss tillbaka. Härpå svarade Goldkuhl något häftigt: "Hälsa generalen att vi ritirera aldrig! först skola vi intaga batteriet, och fördrifva fienden." Kallonius föreslog att han innan stormningen, skulle med en patrull få undersöka, huru det förhöll sig med batteriet. Detta förslag antogs och jag fick tillåtelse att medfölja honom. Jag hade kommit ytterst på högra flygeln och från en höjd der jag uppsteg i ett högt träd, observerade jag flera båtar, som med manskap och persedlar öfverfördes från batteriet. Jag underrättade härom kapten Goldkuhl och han var genast färdig att framrycka och intaga det. Sedan detta skett blef jag jemte kapten Kallonius beordrad att med vår trupp qvarstanna, tills vi blefvo aflösta. Inom några timmar var hela stranden besatt med fältvakter och poster, och nu var hela landet på denna sidan om Glommen inkräktat. Några blesserade norrmän, som ej hunnit komma öfver utan gömt sig i moras och buskar tillfångatogos, och af dessa fingo vi underrättelse om batteriet och huru striden gått. Som batteriet i största hast blifvit uppfördt, hade det ganska ringa skydd, och då genom en oförsigtighet en kartesch kreverat och antändt krutförrådet, var allt motstånd omöjligt, hvarför de hade tagit till flykten.

Sedan vi blifvit aflösta, återvände vi och kommo till Askims by, der våra kamrater blifvit inrymda i sjelfva kyrkan. General v. Vegesach hade sitt qvarter i prostgården, som låg helt nära kyrkan, och man påstod att prosten af generalen blifvit våldsamt behandlad, då han visat någon mosträfvighet att efterkomma gifna befallningar. Kapten Goldkuhl hade med utmärkt beröm blifvit emottagen och rapport hade afgått till kronprinsen om den seger som vunnits, och hvartill synnerligast Vestgöta Dahls jägare bidragit. Vi officerare kallades att infinna oss hos generalen, som emottog oss med tacksägelse för vår visade tapperhet och ifver. Derefter dracks vår skål, och det ena glaset efter det andra tömdes, men som jag kände, att det myckna drickandet bekom mig mindre väl, beslöt jag att vara försigtig. Goldkuhl, Kallonius och de andra kamraterna läto sig deremot väl förpläga, och generalen sjelf tillika med sina adjutanter gick före med godt exempel.

Innan vi gingo till hvila gjordes korum då förutnämda korporal Rask vid Sundahls kompani som hade en utmärkt vacker och stark röst började afsjunga psalmen n:o 379 och läste flera böner med ovanlig distinction, hvarefter psalmen n:o 422 versen 9 afsjöngs. Då sången började utkom den norska prosten, och afhörde under synbar djup andakt sången och bönen. Också är det något särdeles högtidligt och gripande, när korum hålles straxt efter en strid. Prosten qvarstod en stund sedan manskapet skingrats och jag gick fram för att helsa på honom. Han frågade om vi brukade förrätta korum morgon och afton samt gjorde flera frågor om den man som förrättat bönen.

Då vi hvilat öfver natten, fick jag på morgonen den 10 Augusti ordres att framrycka mot Glommen. Kl. 4 slogs revelj och derefter hölls korum. Prosten utkom och åhörde detta nu liksom föregående afton med synnerlig uppmärksamhet. Jag fick befälet öfver 50 man med hvilka jag genast derefter afmarscherade. Då jag passerade förbi prosten saluterade jag, hvilket han tycktes blifva rörd öfver och med tacksamhet upptaga. På vägen blef jag befald att stanna och fick af en löjtnant Södermark vid Fältmätningscorpsen som straxt derefter ankom, veta, att anledning dertill var att han skulle afteckna terrängen vid Glommen. Han hade begärt eskort af de trupper, som föregående dag varit i affären vid Glommen och kände till trakten. Jag gjorde med honom i största hast en rekognosering så nära sundet vi kunde komma, och upptäckte med tillhjelp af kikare hvad som tilldrog sig på andra sidan derom.

Efter soluppgången uppstod en stark dimma, hvarigenom vi kunde framgå ända till stranden utan att blifva sedda. Den aftecknades och några poster utsattes och tillsades att hafva noga tillsyn om några smygskyttar nerkommo och kunde hindra oss att utse hvar det kunde vara bäst passande grund till en bro. Emellertid höllo vi oss till stranden, hvilken vi följde så nära som möjligt. Det dröjde till kl. 11 innan vi hade hjelplig dager. Södermark började då ånyo göra sina teckningar, men vi observerades och några kanonskott aflossades, men afståndet öfver sundet var så långt att ingen kula kunde med säkerhet träffa. Så snart Södermark hunnit göra sin teckning indrogs våra poster, men jag ifrågasatte om vi ej innan vi lemnade platsen, borde med några skott besvara de som mot oss aflossats, men löjtnant Södermark ansåg ej detta förenligt med sitt uppdrag. Under samtalet härom kom en kanonkula och slog ned på en större sten straxt bredvid oss. En stenskärfva hoppade ur och träffade mitt högra ben någon nedom knäet, men till all lycka upprispade den endast köttet, så att sedan det blifvit förbundet, hade jag ej någon särdelse olägenhet deraf. Alla hade emellertid efter detta kanonskott aflossat sina gevär, och det var endast med möda jag kunde afhålla dem från att fortsätta skjutningen.

Patruller anlände från vakterna och en allmän oro uppstod, som föranledde till allarm inom armeen. Då jag sedan på aftonen återkom till Askims kyrka, kallades jag till general v. Vegesach att redogöra för anledningen till det allarm som uppstått. Då jag omtalat det sade generalen skrattande: "det skadar ej att folk lär att vara på sin vakt och ej sofva bort tiden." En fältläkare som åtföljde generalstaben blef befalld att undersöka min blessure, men som jag fruktade få komma på sjukhuset, sade jag mig ej ha den minsta olägenhet deraf.

Generalen sade att han anmält oss alla till erhållande af belöning för vår tapperhet. Goldkuhl och Kallonius fingo svärdsorden, Malm som redan innehade tapperhetsmedaljen blef kapten och vi andra officerare erhöllo guldmedalj för tapperhet i fält. De bland underofficerarne och manskapet, som utmärkt sig, fingo silfvermedalj, och kapten Kallonius rekommenderade särskildt dertill fältväbel Bergenheim och vice korporal Högsell. De dödsskjutna blefvo under vanlig högtidlighet begrafna i Askims kyrkogård.

Påföljande dag den 11 Augusti, blef fråga om en flottbros anläggning öfver Glommen, och att några män, skickliga i simning, skulle på natten simma öfver till andra sidan för att recognosera. Vi tillfrågades i all tysthet om någon vore villig och tilltrodde sig åtfölja fendrik Condrad v. Döbeln som anmält sig att våga företaget. Endast en man, nemligen soldaten Gam af Kullings kompani anmälde sig dertill. Jag var ej så öfvad simmare, att jag vågade gifva mig ut på en så äfventyrlig färd, och min blessure, ehuru obetydlig var äfven till hinder, men Kallonius och jag beslöt, att då de på natten skulle begifva sig utaf, följa dem ned till sundet. Då vi nedkommit till stranden, underrättade jag v. Döbeln att jag på andra sidan sett några båtar, samt utvisade deras ungefärliga läge. De begåfvo sig derefter å väg, men vi stannade för att invänta deras återkomst. De voro länge borta så vi började blifva oroliga, men fingo slutligen, efter en lång väntan, se något skymta i vattnet. Detta hade äfven observerats af en patrull, och han rapporterade det för fältvakten, hvarifrån utskickades en större patrull för att undersöka hvad det kunde vara. De hade nemligen ej i fältvakten den minsta reda på, att några simmare blifvit utsända, och förmodade derföre att de ankommande voro norrmän. Patrullen ämnade att tillfångataga dem och bemäktiga sig båten, men vi tillkännagåfvo, att det troligen voro våra utsända simmare, hvilket äfven då de kommo närmare besannade sig. De hade för att hålla sig varma simmat bredvid båten, hvilken uppdrogs och för att ej observeras från andra sidan nedrisades.

v. Döbeln berättade, att han smugit sig fram nära intill de norska kanonerna omkring hvilka några män i djup sömn legat. En bredvid dem liggande kapott och mössa hade han tillegnat sig och påtagit, men då han hållit på att blifva upptäckt, hade han måst skynda tillbaka till stranden der Gam stod bredvid båten. Något egentligen af vigt hade de ej heller i den regniga natten kunnat iakttaga. Andra dagen mot middagen kom ordres att vi skulle inqvarteras i närheten af Fredrikstad, och kort derefter började fredsunderhandlingar. En tid derefter uppbröto vi och förlades i närheten af Strömstad. Jag blef mycket välvilligt emottagen både i prestgården hos min förre informator Ekmans far och på Blomsholm hos min morbror. Jägarebataljonen upplöstes, och jag fick en tid befälet öfver Tössebo kompani, emedan chefen, kapten Uggla, låg sjuk i Fredrikstad. Min vän Kallonius hade blifvit placerad på Vestgöta-Dals regemente och blef derefter min kompanibefälhafvare.

I slutet af September hemförlofvades regementet och sedan dess hafva vi ej haft något krig, men väl ständiga rustningar dertill, hvilka, för den som likt mig bevistat fälttåg och vet huru der tillgår, och som till härförare haft en sådan fältherre som Carl Johan, förefallit både löjliga och overkställbara. Då jag varit i tillfälle se, huru många odågor det finnes, som, då det gäller, äro fega och draga sig tillbaka och i stället att göra nytta endast fordra uppassning och betunga trossen, anser jag såsom hufvudsak, att personer som egna sig åt den militära banan, böra derför ega både håg och fallenhet, vara härdade från barndomen och framför allt öfvade i gymnastik och fäktning. Kapten Kallonius jemte flera andra officerare sökte inkomma på regementet, men för Kallonius blef det af regementschefen afstyrkt.

X.

Jag kommer ihåg hur han en morgon tidigt stigit upp och gått ut medan jag ännu sof, men då han kommit ner i förstugan fick han se en butelj, hvars innehåll det föll honom in att smaka på. Då han återkom kunde han ej afhålla sig från att åter taga en klunk af den välsmakande drycken; jag märkte att han förändrat lynne och frågade honom hvar han varit och han nämnde då att han druckit af buteljen och trott det vara vatten, men att det var det bästa bränvin han på länge smakat, hvarföre han ej kunde undgå att ytterligare känna derpå och skrattade sjelf hjertligt deråt. En stund derefter gick han åter ned och återkom hastigt med yttrande: "Jo, nu är djefvulen lös här, en dräng får stryk för det han, likasom jag, smakat på bränvinet." Skrattande bad han mig nu komma med ned, och medla så godt som möjligt. En ransakning hölls derefter, icke för den obetydliga förlusten, men - saken var den att en främmande, som besökt Forsbacka och på morgonen skulle resa derifrån, blifvit utrustad med matsäck för återresan, hvaribland en butelj bränvin. När denne skulle taga sin flaska var halfva förrådet borta. Drängen Sven Otter var full och otidig, och fick derföre stryk; dock blef saken hjelpt dermed att den afresande fick sin butelj påfylld; emellertid hade det varit ett både ömkligt och löjligt uppträde. Jag kunde ej undgå att nämna för min svåger det Kallonius äfven varit med om flagmaten, hvilket ock rätt väl syntes på honom, och fruntimren på stället voro efter den betan mycket generade af sin gäst. Jag kände hans goda sidor och ursägtade honom derför lättare. Hvad han synnerligast fördref tiden med på Forsbacka, var jagt och fiske, hvilket var bland hans käraste nöjen, under hvilkas idkande bränvinsflaskan spelade en hufvudroll emellan honom och Bergenhem.

I slutet af Oktober månad följdes Kallonius och jag åt till Stockholm. Under mitt vistande der var jag på uppvaktning hos kronprinsen Carl Johan, som, när han fick se min tapperhetsmedalj, efterfrågade vid hvilket tillfälle jag erhållit den. Jag svarade att det var för affären vid Onstasund och han utropade då, vänligt nickande: "Ah Goldkuhl!"

Doktor Rudolphi träffade jag ofta under min vistelse i Stockholm. Han hade på min uppmaning sökt och erhållit löfte på regementsläkarebefattningen vid Vestgöta Dahls regemente, efter assessor doktor Hollberg, som tagit afsked. Min gamle krigskamrat Kallonius blef, tillika med löjtnant Anderzen, hvilken senare jag äfven först omnämnt, placerad på Gotlands Nationalbeväring.

Efter en högst angenämt tillbringad tid i Stockholm, återreste jag till hemorten och mottog der befälet och expeditionen öfver Tössbo kompani.

Efter befälsmötet beordrades vi på arbetskommendering vid Göta kanal. Hemkommen gjorde jag ofta besök i grannbygden åtföljd af min syster Nora och kusin Antoinette. Julen tillbringade vi på Forsbacka, men jag blef till nyårshelgen bjuden till prosten Fryxells på närbelägna prostgården Hesselskog, der äfven prostinnan Ifvarsson från Kila med tvenne döttrar och en son voro. Som sonen i huset, Anders, hemkommit från akademien och var serdeles treflig och glad, så stod snart glädjen högt i taket under lekar och dans. Mansellerna Anna Lisa och Karin Ifvarsson voro i hela orten bekanta som serdeles vackra och intagande flickor och blefvo äfven föremål för vårt gemensamma tycke, dock utan att störa vår intima vänskap. Jag måste, trettondagsafton, lemna denna trefliga familj i följd af ett större kalas i Åmål på hvilket jag var bjuden, tillika med kommissarien Ekman, bror till prostinnorna Ifvarsson och Fryxell.

Efter att hafva bevistat kalaset hos borgmästare Åberg, ankom bittida på morgonen bud från Kila prostgård att eldsvåda hade der utbrutit och prosten var innebränd. Jag skyndade genast dit. Oron och förskräckelsen hos de hemmavarande sönerna och tvenne döttrarne, Sara och Louise, var obeskriflig och högst upprörande. Allt tjenstfolket hade varit på dans i nästa grannhemman. Prosten, som var gammal och sjuklig, vårdades af en piga, hvilken vaknat och vid åsynen af att elden slog fram öfver fönstret i hast väckt prosten med tillkännagivande att elden var lös, försökt springa ut genom dörren, men hindrats af eldslågor som mött henne från informator Ornells rum. Hon skyndade tillbaka och föreslog prosten att söka sin räddning genom fönstret, han svarade: "nej barn, sök du att rädda dig och sedan hjelpa mig", hvarpå hon hoppade ut genom fönstret, men afbröt dervid ena benet och genom hennes starka skrik uppväcktes de hemmavarande döttrarne, som i förskräckelsen för sin far sökte komma honom till hjelp, men det var ej för dem möjligt, då taket redan var antändt. Den gamle mannen blef således innebränd, men hade förut kastat penningar och en stor del handlingar ut genom fönstret. Vid min ankomst kl 9 på morgonen flammade ännu elden ur den uppbrända byggnaden, hvarföre min häst anspändes till vattenkörning från den närbelägna sjön, men som jag var rädd om min häst åtföljde jag dit.

Sjön var tillfrusen, men några snöfläckar syntes på sina ställen jemte spår efter en barfotad menniska; då jag följde dessa till en liten ö, der en notbod var uppförd, blef jag varse en menniska, liggande i blotta linnet; vid nogare påseende befanns det vara informatorn Ornell som var så stelfrusen att endast lif kunde synas i dess ögon. Jag ropade på drängen att genast ditkomma med vattenkaret hvari vid nedsatte honom då han ej kunde röra sig. På detta sätt framkördes han och qvarhölls till dess han började röra sig och sluligen tala, med anhållan att komma ur vattnet. Han påkläddes rotgubbens gamla kläde och karpus (en luden skinnmössa) och fördes derefter in i drängstugan der han väckte mycket löje isynnerhet genom karpusen. Besynnerligt nog hade han af denna starka förkylning ej någon olägenhet och visade ej någon annan oro än deröfver att han mistat sina kläder i branden. Det var emellertid antagligt att elden uppkommit deraf att Ornell somnat ifrån ljuset som han sällan kunde förmås att släcka, emedan han sade sig vara rädd att vara i mörkret. Mycket talades härom och märkvärdiga händelser berättades. Påföljande dag skulle prostinnan hemkomma från Hesselskog och då jag lyckats få de hemmavarande döttrarna till herrgården Smedbyn ombads jag att resa den älskliga prostinnan till mötes för att bereda henne på den olycka som träffat henne. Detta var ett svårt uppdrag, men jag fullgjorde det så godt jag förmådde.

Derefter återreste jag till Åmål och som jag numera der hade mitt hem var jag ofta tillställare af baler och andra nöjen. Jag var ännu fendrik och så fort fråga var att jag skulle uppföras på förslag till löjtnant, blef jag af några nykomne disputerad tourn. På detta sätt hade fyra officerare gått mig förbi, ehuru de inkommit på regementet långt efter mig. Slutligen blef jag dock den 26 mars 1816 utnämnd till löjtnant, men med bibehållande af samma lön som förut. Dertill fick jag till en afgående kamrat, som för mindre god conduite blifvit skiljd från tjensten, betala 600 rdr. På den tiden var nemligen förhållandet så, att när en officer förgått sig, eller hans heder på något sätt blifvit fläckad, tvingades han af kamraterna att taga afsked, då de officerare som kommo i dess succession, vanligen sammansköto en summa för att ersätta honom hans afgång. Kort tid efter denna kamrats afgång, fick hans anklagare taga afsked för samma fel, eller falskt spel. Häraf kan man se att vedergällningen kommer.

Vid denna tid förekom äfven en ledsam händelse hvaruti jag blef invecklad. En adjutant vid regementet nemligen F O Stenberg hade i Carlstad kommit i gräl med några officerare af Wermlands fältjägare, nemligen löjtnanterna v. Vegesack och Tersmeden. Detta hade till följd, att han af den senare utmanades, men i stället att infinna sig på mötesplatsen reste han sin väg. Härom ankom en skrifvelse till major A Haij, från chefen för Wermlands fältjägare öfverste Holmstedt, hvilken ansåg sig derom böra underrätta för att få saken bilagd. Frågavarande person blef i anledning häraf tillkallad och afhörd. Han förnekade uppgiften att han skulle ha rest utan att inställa sig på mötesplatsen, och sade sig förgäfves väntat sin motståndare der, och derpå afrest. Major Haij, som kände denne person, att det ej var så tillförlitligt hvad han uppgaf, tillsade honom uppgöra denna affär eller taga afsked.

Nu uppstod fråga om sättet för uppgörelsen och öfverstlöjtnant baron G Lilliehorn föreslog att han borde vidtala några af kamraterna att åtfölja sig, men de afslogo alla. Som jag ej heller stod i något vänskapligt förhållande till honom afslog äfven jag bestämdt; det oaktadt blef jag ålagd åtfölja honom och söka på ett eller annat sätt få saken uppgjord, hvarom icke hade Stenberg sitt afsked. Jag var mycket orolig öfver huru det uppdrag jag erhållit skulle utfalla, både med anledning af hvad jag kände om Stenbergs mod, som äfven om de officerare han förolämpat, hvilka voro kända såsom brutala och kittsliga. I mitt bryderi anhöll jag om råd och hjelp af öfverstlöjtnant Lilliehorn, men han ville icke blottställa sig med att gifv råd i en så kinkig sak, utan hänvisande mig till major Haij. - Jag beslöt äfven att på återresan till Åmål besöka honom på hans egendom Forsane, och som jag kommit i ressällskap med min kompanichef kapten L M Uggla, anmodade jag honom att åtfölja mig. Han gjorde det och jag begärde i hans närvaro af Haij råd huru jag borde förhålla mig, men i stället för råd, fick jag en skarp tillrättavisning samt tillsägelse att han ej vidare ville höra tals om saken. Jag svarade att, som det ej var min skyldighet åtlyda ett sådant uppdrag, trodde jag mig åtminstone af den som anmodat mig dertill, kunna vänta att erhålla råd, hvarförutan jag bestämdt afsade mig uppdraget, hvartill jag äfven ansåg någon äldre kamrat mera passande. Stenberg, som ankommit under samtalet, önskade att Uggla måtte åtfölja honom, men då denne bestämdt vägrade, måste jag åtaga mig det, dock med vilkor att Stenberg helt och hållet rättade sig efter hvad jag bestämde, hvilket han äfven lofvade.

Stenberg och jag åtföljde derefter Uggla till hans hem Jeru, och Stenberg fick der omständligt berätta hvad som tilldragit sig mellan honom och Tersmeden, samt tillkännagifva hvad han ämnade afgifva för förklaring öfver, att han undandragit sig duellen. Men som jag ansåg att hans förklaring af hans motståndare ej skulle anses nöjaktig frågade jag huru han i sådan händelse ämnade bete sig, hvarpå han svarade, att han då vore beredd att slåss. Duellen skulle försiggå på sabel, men som Stenberg under en lång tid ej haft någon öfvning häruti, genomgick han med mig på stället de stötar och pareringar som kunde ifrågakomma.

Vid vår ankomst till Carlstad uppsökte jag öfverste Holmstedt, samt träffade hos honom tvenne kaptener Uggla. Ett längre samtal uppstod genast angående den affär för hvilken jag kommit till staden. Då kaptenerna Uggla aflägsnade sig bådo de mig att på aftonen möta dem på frimurarekällaren. Sedan jag blivit ensam med öfverste Holmstedt framförde jag major Haijs helsning, och bad honom vara god råda mig huru jag borde uppgöra saken. Han sade att Tersmeden var en så häftig och vildsint man, att han troligen ej lät sig nöja med mindre än han fick slåss, och att vi äfven gerna kunde låta herrarne slåss en stund och afbryta när vi så tyckte, så behöfver ej någon fara ske. Han sade äfven att dueller vore enda sättet hålla öfversittare i fruktan och på afstånd, samt äfven att se hvilka som voro karlar när det gällde.

Sedan jag skiljts från öfverste Holmstedt begaf jag mig till Stenberg, för hvilken jag omtalade hvad öfversten yttrat, samt sade att jag tyckte han en stund efter mig borde infinna sig på frimurarekällaren, så finge vi se huru saken utvecklade sig. Vi besökte derefter min goda vän doktor Högberg, för hvilken jag omtalade anledningen till mitt besök i staden. Han kände alla officerarne vid fältjägarne, och sade, att som flera af dem voro mycket kittsliga och brutala hade ofta dueller förekommit, hvilka dock ej haft några svårare följder. I händelse någondera af duellanterna skulle blesseras, försåg han mig med några kompresser till förbindning, så att ej skulle inträffa som förut varit fallet, då en officer varit nära förblöda, emedan de ej genast förbundit honom.

Vi hade ännu en stund ledig innan vi skulle vara på frimurarekällaren, och gjorde derunder visit hos den mycket omtalade fröken Wennerstjerna. Som hon var särdeles förtjust i unga militärer, blefvo vi mycket väl emottagna. Sedan vi en stund samtalat i hvarjehanda ämnen och blifvit presenterade för några af hennes pensionärer (hon höl neml. pension) rekommendrade vi oss och begåfvo oss till frimurarekällaren. Flera officerare, bland hvilka jag ihågkommer: öfverste Holmstedt, öfverstelöjtnant Lagerlöf, majorerne Lilljeström och Gyllenhaal, kaptenerna Uggla, Brisman och Hästskog samt löjtnanterna v. Vegesack, Tersmeden och Wallengren, voro der församlade. Jag välkomnades med några glas, men Stenberg låtsade ingen se, hvarföre han äfven stannade i yttre rummet. Efter en stund ankom en löjtnant, baron J G Uggla, hvilken när han fick se Stenberg frågade honom, så högt att vi alla i rummet bredvid hörde det, om han ej vore rädd att komma hit? En häftig dispute uppstod derefter, hvari äfven flera af de andra officerarne deltogo. Då disputen blef allt hetare och hetare stängde öfverste Holmstedt dörren. Dervid yttrade öfverstelöjtnant Lagerlöf, som var en mycket trygg man; "ja det är ganska rätt, bror Holmstedt, herrarne kunna gerna gräla utan att vi höra på." Grälet varade en lång stund och slutligen skedde en förnyad utmaning af Tersmeden, som var så uppbragt, att han genast ville låta striden försiggå. Den blef dock uppskjuten till påföljande morgon då de skulle mötas utom staden vid den s k sjötullen. Löjtnant v. Vegesack och jag kallades som sekundanter. Stenberg hade en ganska orolig natt och tidigt på morgonen anhöll han, att jag skulle fäkta med honom, hvilket jag äfven gjorde i öfver en timmas tid.

Vi begåfvo oss derefter till den utsatta mötesplatsen, der redan Tersmeden med sin sekundant infunnit sig. Derifrån begåfvo vi oss vidare tills vi kommo på en lämplig plats. Jag begärde ett samtal med v Vegesack, till hvilken jag yttrade, att det tillkom oss sekundanter innan striden började, göra oss underrättade om anledningen till utmaningen och föreslå försoning. Kunde sådan ej åstadkommas, tillkom oss att föreskrifva och bestämma, hvad vi funno nödigt så i ett som annat afseende vid dueller att iakttaga. Vi föreslogo derefter förlikning, men Tersmeden ville ej höra talas derom, utan fattade sin sabel, och vi hade knappast hunnit på våra platser innan striden började. Den försiggick ej med den ordning och noggrannhet som bode iakttagas och länge dröjde ej förrän Stenberg fick ett hugg i pannan någon öfver högra ögat så att han föll. Jag skyndade genast fram och ålade med v. Vegesacks tillhjelp kompressen. Då Tersmeden och v Vegesack aflägsnade sig, bad jag dem sända en vagn och anmoda doktor Högbeg att så snart ske kunde komma till oss. Om en stund ankom äfven doktorn, som då han undersökt blessuren, yttrade: "det är ej så farligt der det nu träffat, men om det träffat näsan hade herrn blifvit en vacker karl." Stenberg och doktorn afreste till staden och jag skyndade till öfverste Holmstedt för att omtala huru duellen aflupit. Han yttrade: "vi skola hålla detta inom oss och jag vill härom tillsäga kamraterna." Jag bjöds derefter att frukostera med honom, och sammanträffade derunder med flera officerare, men ej ett ord om hvad som passerat nämndes.

Hemkommen till qvarteret fann jag Stenberg något dyster till lynnet. Doktorn hade sagt att han skulle hålla sig inne en 8 dagar, men kunde derefter återvända hem. Jag som ej hade någon orsak att qvarstanna beslöt mig för att genast återvända. Då jag hemkommit besökte jag Haij för att tillkännagifva huru mitt uppdrag aflupit, men i stället för någon tacksägelse eller åtminstone visad belåtenhet för den möda och oro jag utstått, brummade han endast öfver att vara, som han sade, oroad af så mycket obehag. Jag kunde då ej underlåta att yttra, det jag ej trodde mig förtjent af ett sådant bemötande, när jag för att efterkomma herr majorens befallning, åtagit mig ett så äfventyrligt uppdrag. Jag rekommenderade mig derefter och afreste till Wenersborg och derifrån till öfverstelöjtnanten baron G Lilliehorn. Jag blef mycket väl emottagen och då jag berättade om duellen, rönte jag af honom ett motsatt bemötande än af Haij. Vi talade om hvarjehanda och Lilliehoorn yttrade bland annat, att regementet är i en olycklig belägenhet med en så opassande chef, och så delade partier. Han sade äfven, att efter hvad han hört sägas, voro öfverste Gyllenram och Haij öfverens om att placera ännu flera främmande officerare på regementet än hvad som redan skett.

En kapten Thor Bonde på 2:dra Lifgardet hade nyligen besökt Lilliehoorn med tillkännagifvande, att som han blifvit placerad på regementet, ville han göra honom sin uppvaktning, men Lilliehoorn hade bedt honom dröja dermed tills han stått på orderna. Han hade äfven sagt honom, att han ej kunde vänta sig vara välkommen på ett regemente, som redan förut fått emottaga så många officerare, och att han med deltagande såg, att flera af hans kamrater, som tjent med utmärkelse under fyra fälttåg, ännu qvarstod i fendriksgraden. Kapten Bonde hade då nämnt, att som han inom Wedbo kompani egde en egendom Härö, hade han hoppats kunna komma i ackord med kapten H Haij, hvilken han äfven vidtalat härom samt tillika erhållit öfverstens och major Haijs löfte om medverkan dertill. Lilliehoorn hade yttrat sin förvåning öfver huru regementschefen kunde blanda sig i en sådan sak då ackord voro förbjudna, och att då sådant skett det alltid varit kamrater emellan, samt att då han (Lilliehoorn) på det högsta ogillade ackorder, kom han att såsom förste major vid regementet motarbeta detta förslag.

Som min ställning, med min lilla fendrikslön, just ej var den bästa, skulle det naturligtvis bekymra mig att höra, det ännu flera främmande officerare skulle inkomma på regementet. Jag hade, som jag nämnt, blifvit utnämnd till löjtnant vid Tössbo kompani, men detta hade i ackord kostat mig nära 3,000 rdr och då dertill kom 1,000 rdr skuld, hade jag att endast i ränta årligen utbetala 240 rdr. Jag hemreste och blef der till mötestiden ingick, då jag utrustades med en stor matsäck, hvilket på den tiden i anseende till de alltför otillräckliga lönerna var ett allmänt bruk bland officerarne. S k matsäcksbjudningar förekom ofta under mötena, och inbjudningen till den tillgick på det sätt, att den som önskade se sina kamrater, uthängde på tältstången sin hatt. Soldaterna hade äfven matsäck, hvarmed hvarje rothållare var skyldig att förse dem, och det var alltid en hederssak för rothållaren att hafva den god och tillräcklig.

Manskapet hade det på den tiden jemförelsevis mycket bättre än nu. En musikant eller trumslagare t ex kunde å sina boställen föda 2 a 3 hästar, 15 a 16 nötkreatur och 20 a 30 får, och å många soldattorp i skogsbygden föddes 1 häst, 5 a 6 kor och en mängd får och getter.

Mötet började och en stark opposition var rådande hos större delen af corpsen i anledning af de många placeringar af främmande officerare, som egt rum vid regementet. På en matsäcksbjudning hos fendrik Liedberg omtalade doktor Rudolphi, som äfven var närvarande, att han af kapten Conrad von Döbeln hört, att som han ej längre hade råd att upehålla sig vid lifgardet, hade han tillika med fendrik Ernst von Kosboth sökt inkomma vid regementet och dertill erhållit regementschefens löfte. Äfven omtalades att chefen och major Haij sökt förmå kapten Henrik von Haij att innan mötets början inlägga om afsked och i all hemlighet uppgöra ackord med kapten Bonde. Kapten Sabelfelt, som för fyra år sedan blifvit placerad på regementet, hade nämnt att detta mött stora svårigheter, men att Haij utverkat chefens medgifvande dertill. Vid sitt inträde på regementet, hade dock Sabelfelt gifvit sitt hederslöfte på att ej taga någon lön.

Flere officerare hade infunnit sig hos Liedberg, och deribland kapten Bonde. Denne höll sig mycket styf, men då han märkte att alla kamraterna drogo sig undan honom, började han samtala med doktor Rudolphi och yttrade något högt, att han väl kan finna det han icke är välkommen på regementet, men att man får vara nöjd med Kongl. Maj:ts vilja och befallning, för öfrigt då han icke hade något att frukta, bryr han sig mindre om det sätt på hvilket han blir bemött. Då jag hörde detta blef det mig omöjligt att tiga, utan yttrade jag med förbittring, att "ehuru ej tilltalad upptoge jag till besvarande hvad herr kaptenen behagat yttra, och får uppriktigt medgifva, att ni inte är välkommen till regementet, hvarken af mig eller af någon af kamraterna, med undantag af de få, som medverkat och understödt er placering på regementet. Jag ogillar äfven på det högsta den underhandling, som i smyg börjat med kapten Henrik Haij, och det tillkommer hvarje man af ära att gå raka vägen samt förhålla sig på hederligt sätt, hvilket nu ej skett." - Som kapten Haij sjelf var närvarande, fordrade jag att han öppet uttalade om det ej förhölle sig som jag sagt. Han gjorde det och kapten Bonde, som var en godsint och beskedlig man, medgaf sitt obetänksamma förhållande, som endast kunde ursägtas derigenom att det understödts af major Haij, och förband han sig att ej vara i vägen för de af kamraterna, som voro till åren äldre än han. Att förbittringen mot öfversten och Haij efter dessa berättelser ökades, var naturligt.

Påföljande morgon samlades vi till exercis, hvilken i anseende till öfverstlöjtnant baron Lilliehoorns bortovaro, hölls af major Haij. En djup tystnad rådde inom hela corpsen, och då öfversten ankom och skulle emottaga officerarne, talades blott några ord. Den missnöjda stämningen hade hela tiden fortfarit och vi voro nu nära slutet af befälsmötet. Öfversten hade under mötestiden varit mycket litet ute och för det mesta uppehållit sig i sitt qvarter, der han sysselsatt sig att spela kort med regementspastorn Palm och några af de äldre kaptenerna. Middagen intogs gemensamt af hela officerscorpsen, men endast några af de yngsta officerarne kunde förmås att taga plats vid det bord, der öfversten och några af de äldre officerarne sutto.

En morgon då vi stodo på torget och rastade, anlände posten och adjutanten Lundblad erhöll då ett bref från sin bror Knut Lundblad vid Cederströmska husarerna, (numera Carl XV) hvarur han för kamraterna högt uppläste, att en baron G v Köhler vid kungens regemente blifvit genom major Haijs medverkan, placerad på Vestgötadahls. Efter uppläsandet häraf voro allas sinnen i jäsning. När Haij kommenderade "gif akt", blef en ganska vårdslös uppställning. Bland officerarne stod jag längst bort på högra flygeln och hade mig närmast kapten Uggla samt löjtnanterne B Piskator och Liedberg, hvilka hade alla möjliga läten, hostade, fnöso och nöso, för att tillkännagifva sin missbelåtenhet, men ingen anmärkning gjordes deröfver.

Vid en förnyad rast gick Lundblad fram till Haij och framförde en ödmjuk helsning från sin bror, samt tillade att han blifvit anmodad skaffa rum åt baron v. Köhler, hvilken hans bror nämnt blifvit genom herr majorens bemedling placerad på regementet. Haij blef ond och lofvade Lundblad arrest, men denne, som var ganska ordfyndig och hade lätt att reda sig med mun, sade, att som han trott detta skulle glädja herr majoren, hade han skyndat meddela brefvets innehåll. Då Lundblad återkom till oss ville han visa kamraterna den glädje han hade att förkunna, men det förekoms genom en stunds exercis. Vid en förnyad rast ankom en officer iklädd kungens regementes uniform och öfverlemnade några handlingar till Haij, hvarefter han återvände utan någon helsning då han passerade officerskorpsen. Förbittringen ökades alltmer. Exercisen slutades och frukost intogs i hast, hvartill jag var bjuden af brukspatron Wikström, som hade ett mycket gästfritt hus. Kapten Sabelfeldt, som ätit en grundlig frukost och var vid ett godt courage, yttrade till några kamrater att som han hade minst att våga, ämnade han besöka Köhler och tillsäga honom att han ej kunde påräkna få qvarstanna vid regementet utan söka sin lycka annorstädes. Exercisen började åter och var, såsom föregående dagar utan ordning och nytta, man stod ofta vid gevären och hängde under ledsnad och förbittring och det blef snart slut på förmiddagsexercisen.

Vid middagsbordet var Köhler närvarande klädd i kungens regementes uniform, och hans placering vid regementet offentliggjordes, samt att han skulle tjenstgöra vid Wedbo kompani. Efter slutad måltid inkommo bålar och det började drickas friskt, men efter att hafva druckit några glas aflägsnade jag mig och gick upp på mitt rum att hvila middag. Jag hade ej legat länge innan jag väcktes af ett starkt bultande på dörren och major Norlin inkom med helsning från Lilliehoorn, som återkommit från beväringsmönstringarne, att han önskade det jag genast skulle komma till honom. Då vi skulle begifva oss i väg inkommo Conrad von Döbeln och fendrik Ernst von Kosboth, hvarvid Norlin aflägsnade sig. Dessa herrar hade kommit med i dryckeslaget och voro väl berusade. På min fråga om de sökte komma in vid regementet, svarade de att det vore i fråga och att de äfven erhållit chefens medgifvande dertill, men då de nu anmält sig hade han dragit det i betänkande. Om en stund skiljdes vi åt, och jag begaf mig till Lilliehoorn, som begärde att få kunskap om allt som passerat under hans bortovaro och huru sakerna stodo, hvilket jag också meddelade honom, men som han hade mycket brådtom, bad han mig återkomma på aftonen.

Nerkommen på gatan fick jag se adjutanten Stenberg. Han kom hastigt emot mig och bad mig åtfölja sig utom staden, sägande sig vara af kapten Sabelfelt anmodad att profskjuta med några pistoler. Jag var ej benägen härtill utan nekade, men i detsamma ankom kapten Sabelfelt och lemnade mig 2:ne pistoler, som han sade sig lånt af kapten Gyllenspets, hvilka han bad mig profva och dertil utse ett ställe, der man kunde få vara ogenerad. Han medhade löjtnant Liedbergs hästar och vagn, och efter att hafva erhållit pistoler, kulor och krut, afreste vi öfver Dahlbobron till Blåsut der vagnen stannade. Stenberg och jag gingo derefter in uti den närbelägna Lockerudsskogen och stannade på en liten slätt plan. Jag undersökte pistolerna, som voro i godt skick, laddade dem samt lemnade den ena till Stenberg, men han ville ej skjuta emedan han ej var van dervid. Jag uppsatte ett märke i ett träd, uttog 25 steg derifrån, men som jag tyckte att afståndet var väl långt minskade jag det med några steg och afsköt derefter först den ena pistolen, som träffade en aln från roten och derefter den andra som träffade nära nog på samma ställe. Jag ålade sedan Stenberg att både ladda och afskjuta pistolerna, hvilket han äfven gjorde men utan att träffa. Vi skyndade derefter åter till staden för att ej försumma stångbataljonsexercisen och hunno jemt och nätt fram till uppställningen.

Sabelfelt var ej närvarande vid exercisen och rapporterades vid efterfrågan såsom sjuk. Då exercisen, som ej varade länge, var slut, ämnade jag besöka baron Lilliehoorn, men mötte på vägen till honom en korporal, som hade befallning att jag genast skulle inställa mig hos major Haij. Jag frågade om några flere af officerarne äfven skulle inställa sig, och han uppgaf då några af hvilka jag erinrar mig kaptenerne Reuter, L M Uggla och Goldkuhl, löjtnanterne H Lidström och Piscator, samt fendrik J M Liedberg. Uppkomna till major Haij begärde han att i förtroende få säga oss, att det kostade på honom se sin misskänd, men att vi kunde vara öfvertygade att han ville vårt väl. Han sade det han ryktesvis hört nämnas, att någon af de yngre kamraterna ämnade utmana baron v Köhler, och ville be oss betänka samt noga besinna att vi ej egde opponera oss mot H Maj:ts nådiga vilja och befallning. Inte ett ord till svar följde härpå, utan en allmän tystnad rådde. Slutligen då jag såg att ingen af de äldre kamraterna ville yttra sig, frågade jag om det tilläts mig ehuru bland de yngsta, att besvara herr majorns yttrande. Härpå svarade han: "nå! hvad har min gunstige herre att säga." Jag sade: "vi tro oss hafva mycket missnöje med en gammal kamrats och förmans förhållande att beständigt understödja regementschefen vid placerandet af främmande officerare på regementet." - Jag sade äfven att vi genom kapten Haij kände, huru det tillgått vid kapten Bondes placering, och att kapten Bonde sjelf nämnt, att herr majorn öfvertygat honom det han ej hade något att frukta, utan kunde påräkna både öfverstens och herr majorns eget stöd. Genom adjutanten Lundblad hade vi äfven hört, att major Haij medverkat till baron Köhlers inträde på regementet och af allt detta synes icke att herr majorn visat kamraterna någon synnerlig välvilja, utan tvertom. Här blef jag af honom tystad med löfte om arrest och vi fingo derefter tillsägelse aflägsna oss.

Då vi utkommit yttrade alla kamraterna sin belåtenhet med hvad jag sagt. Hemkommen fick jag åter bud från baron Lilliehoorn, att han önskade tala med mig. Jag infann mig hos honom och vi började ånyo tala om de ledsamma förhållandena inom regementet. Han gaf mig det rådet att vara försigtig och ej förtro mig till någon utan hålla mig till honom, så ville han i allt råda och hjelpa mig.

Då jag hemkommit infann sig Stenberg med tillsägelse, att jag vid den duell som skulle ega rum mellan Köhler och Sabelfelt måste bli Köhlers sekundant. Jag blef ond, frågade honom hvad han sprang med för ärenden, samt afvisade honom med det besked att jag ej rättar mig efter hans fjesk och prat. En stund derefter fick jag besök af Sabelfelt. Han omtalade att några af kamraterna, neml. kaptenerna Reuter, Uggla och Gyllenspetz, varit hos v Köhler för att öfvertala honom lemna regementet, men att han svarat, att som major Haij uppmanat honom att qvarstanna ville han äfven följa hans råd. Under vårt samtal infann sig major Norlin och sade sig vilja ha ett enskilt samtal med mig. Jag ifrågasatte, om ej Sabelfelt, som det troligen rörde, äfven kunde få del deraf. Han gaf tillåtelse dertill, och sade derefter att han af Haij blifvit anmodad skaffa Köhler sekundant, samt att jag måste blifva det. Jag svarade att som Stenberg vore den andra sekundanten gjorde jag det ej; Sabelfelt inföll då, att han icke anmodat Stenberg derom utan denne sjelf erbjudit sig, hvaremot tillkännagafs det han ämnat kalla mig som sin sekundant. Härigenom trodde han äfven, att det för Köhler skulle bli lättare att erhålla en sådan. Med dessa besked aflägsnade sig major Norlin.

Jag hade helst, om jag blott kunnat, velat draga mig ifrån alltsammans, men det var omöjligt, och när jag skildes från Sabelfelt lofvade jag möta honom på torget följande morgon kl. 4. Då jag, såsom jag lofvat, på morgonen utkom på torget, mötte jag kapten Sunden, en äldre man, som i öfver 25 år tjent vid regementet och derunder gjort flera fälttåg, neml. mot Tyskland 1805 och 1806, mot Norge 1807 och 1808, mot Finland 1808 och 1809 samt återigen mot Norge 1814. Han frågade om jag af Sabelfelt vore kallad till hans sekundant. Jag svarade att så förhölle sig, och att jag äfven lofvat blifva det, om den andra sekundanten blef en kamrat, till hvilken jag kunde ha förtroende, men att om det vore fråga om adjutanten Stenberg, droge jag mig på goda skäl undan. Sunden nämnde då att man öfvertalat honom blifva Köhlers sekundant.

Sabelfelt ankom nu, förnyade sin anhållan och sade sig skola åka öfver bron samt bjöd Sunden och mig att åka med sig, hvartill vi dock nekade. Som det började småregna, skyndade jag mig hem efter min kappa, och då jag återigen nedkom på torget varseblef jag Köhler åtföljd af sin betjent komma gående. Sedan Sunden med hvilken Köhler förut var bekant, presenterat mig för honom, frågade Köhler, om det i grannskapet fanns någon läkare, som vi kunde anmoda att följa oss ut. Adjutanten Björkman, som i detsamma passerade öfver torget, ropades an, och ombeddes att kalla fältläkaren doktor Rudolphi, hvilken bodde i närheten. Rudolphi anlände inom kort och blef af Sunden presenterad för Köhler, hvilken frågade om han ville åtfölja oss. Rudolphi jakade härtill men sade sig först vilja gå in på apotheket dit Sabelfelt, som der hade sin vagn i ordning, åtföljde honom. Då de båda herrarne sedan uppstego i vagnen, begåfvo Köhler, Sunden och jag oss gående öfver Dahlbobron till Blåsut. Kl. var då nära half 6 på morgonen.

Under vägen blef samtal om Sabelfelts utmaning. Köhler sade sig ha blifvit så förnärmad att han på ett eller annat sätt måste ha upprättelse, och major Haij hade äfven tillstyrkt honom att icke gifva vika, såvida han ville qvarstanna på regementet. Jag yttrade mitt ogillande af ett sådant råd, för hvilket Haij kunde komma i stort ansvar, och Köhler bad då att det skulle få vara oss emellan. Jag kunde ej underlåta säga Köhler, att det ej skulle förvåna honom, om det väckte harm och ovilja inom officerscorpsen, att nya placeringar beständigt förekommo på regementet, och det ej af några utmärkta officerare, utan sådana som ej haft framgång på andra regementen, tilläggande jag dervid, att vi ryktesvis hört nämnas att han sjelf inom kort tid, varit vid tre serskilta regementen. Härpå svarade Köhler, att han fann vårt missnöje mycket naturligt och att han vore böjd göra hvad uppoffring som helst för corpsen, men att han gifvit Haij sitt hedersord, att på intet vilkor ingå i någon underhandling, utan visa sitt mod, så hade han framdeles mindre att frukta.

"Jag har blifvit öfvertalad till detta uppdrag yttrade nu kapten Sunden, men vill ej åse en duell der det är fråga om lifvet. Fyra krig och flera affärer har jag bevistat; detta har varit min pligt för konung och fädernesland, men hvad jag nu gör för hedern och för att efterkomma förmäns vilja får ha' en gräns, och jag förklarar derföre på förhand, att om ej en vänlig öfverenskommelse träffas, så drager jag mig tillbaka."

Vi voro nu framme vid Blåsut, der Sabelfelt och Rudolphi stodo och rökade, och utan att till dem yttra ett ord fortsatte vi in åt skogen till det ställe, der Stenberg och jag föregående dag proberat pistolerna. Efter en stund ankommo doktor Rudolphi och Sabelfelt, då Rudolphi bjöd oss samtliga sällskapet på en supe. Jag begärde derefter få tala med Sunden och vi gingo något afsides. I anledning af hvad Köhler yttrat eller att han ej ämnade ingå någon förlikning, uppstod fråga huru vi borde förhålla oss. - Sunden var ledsen och orolig, samt började mer och mer ångra sig att han låtit öfvertala sig till att blifva sekundant. - Jag sade att vi nu ej kunde draga oss undan, utan att det vore vår skyldighet först höra hvad de stridande kunde hafva att anföra och sedan i godo söka uppgöra saken. Kunde förlikning ej träffas, finge vi vidare öfverlägga huru vi borde förhålla oss. Han svarade: "ställ du dermed; jag har aldrig varit med om någon duell och vet ej hvad som bör iakttagas." -

Vi återgingo och jag anhöll, att doktor Rudolphi på en stund måtte aflägsna sig, hvilket han gjorde. Jag yttrade då: "som jag af kapten Sabelfelt är kallad såsom sekundant i en af honom uppgifven hederssak med baron v Köhler, får jag anhålla få utredt huru med saken förhåller sig." Köhler och Sabelfelt började båda på en gång att berätta; men jag begärde då, att en i sender måtte göra sin berättelse och att baron Köhler ville börja. - Denne uppgaf då, att han fått besök af Sabelfelt, och sedan han sagt sitt namn (de voro neml. alldeles obekanta ) yttrat, att som han hört det Köhler blifvit placerad på regementet ville han säga honom, att ingen af kamraterna ville tjena tillsammans med honom, emedan han vore så illa känd att han ej fått qvarstanna vid något regemente, utan måst gå ifrån det ena till det andra.

Härpå hade v Köhler svarat, att han ej trodde det vore något att anmärka mot hans conduite. Orsaken hvarföre han så ofta kommit att söka transport hade varit hans fars önskan och då hans morbror general Belfrage, som gammal bekant till Haij, hade intresserat sig för hans inträde vid Vestgötha Dahls regemente, så voro hans anförvandter mer än han sjelf orsaken till att så skett. Kapten Sabelfelt hade då med mycken hetta och i förnärmande ordalag utbrutit emot honom och förklarat, att om han ej genast inlägger om afsked finge han med honom att göra.

Då Köhler slutat sin berättelse erkände Sabelfelt, att den till alla delar vore enlig med sanna förhållandet. Ordvexling uppstod emellertid Köhler och Sabelfelt emellan, och den sednare yttrade, att Köhler gjort sig känd som en feg stackare, dum och högmodig, att han förut varit utmanad men rest undan och att Sabelfelt väntade att han äfven denna gång skulle göra sammaledes till undvikande af obehag inom regementet.

Både Sunden och jag gaf Sabelfelt en tillrättavisning för sina förnärmande beskyllningar, men han förklarade att förhållandet verkligen vore som han sagt, hvilket ej heller kunde vara Sunden obekant, då han vore från den ort, der Köhler från barndomen vistats. Sunden och jag yttrade, att på detta sätt kunde ej någon förlikning åstadkommas, och Sunden föreslog, att som stridigheterna uppkommit under mötet, kunde saken komma under krigsrättens pröfning. Men härmed voro hvarken Köhler eller Sabelfelt nöjda, emedan det vore en hederssak, hvilken endast på sätt officerare emellan vore brukligt kunde uppgöras. En lång öfverläggning om ömsesidigt tillmötesgående uppstod, men ingen ville på minsta sätt giva vika. Tiden led och Sunden och jag bortgingo åter för att öfverlägga huru vi borde göra. Sunden tyckte att vi borde återvända och låta några förmän medla mellan dem, men jag satte mig häremot, emedan jag trodde mig förutse att uppträden skulle uppstå, som kunde förorsaka menligare följder än om vi nu uppgjorde saken. Baron Lilliehoorn hade äfven tillsagt mig, att saken måtte nu taga hvad utgång som helst, icke återkomma förr än tvisten vore bilagd. Major Haij hade äfven till Sunden yttrat, att om saken kunde bemedlas vore bra, i annat fall skulle vi låta dem slåss.

I anledning af dessa yttranden, frågade jag Sunden, om han ej ansåg bäst, att stridigheterna finge, som äfven Köhler och Sabelfelt sjelfve önskade, afgöras med vapnen. Han svarade att vi ännu en gång kunde föreslå förlikning, och om de ej ingingo derpå finge det blifva som jag sagt. Vi återgingo derefter till de tvistande och Sunden föreslog ännu en gång, att saken måtte i godo uppgöras. Köhler svarade, att om Sabelfelt återkallade sina beskyllningar och bad om förlåtelse, ville han låta saken förfalla. Sabelfelt tyckte detta vara en oförskämd begäran, och yrkade på att striden måtte börjas.

Som vi voro försedda med både värja och sabel föreslog jag att välja hvilketdera de behagade. Köhler svarade, att han ej kände sin motståndares capacite att föra dessa vapen, men som han sjelf vore mindre van dervid, hade han medtagit pistoler, hvilka han lånat af adjutant Stenberg, som sagt sig hafva profskjutit dem. Sabelfelt förklarade sig nöjd med det sednare vapnet, och jag efterfrågade på huru långt afstånd de önskade stå från hvarandra. Köhler frågade, hvad som vore vanligt, hvarpå jag svarade, att det i detta som i allt annat beror af träffad öfverenskommelse. Jag föreslog 25 a 30 stegs afstånd, men sade äfven att jag hört det man brukade slåss på "kappans hörn". Köhler sade sig vara så närsynt, att han ej såg på längre än 12 stegs afstånd. Jag begärde deras värjor och sade att den största ordning borde i alla afseenden iakttagas samt frågade om de sjelfva ville bestämma huru som borde förhållas. Köhler svarade, att som det vore första gången han vore med om en duell visste han ej huru det brukade tillgå. Jag anmodade Sunden att föreslå hvad honom syntes, men båda han och Sabelfelt uppmanade i stället mig att yttra mig. Jag sade då, att platserna borde markeras med duellanternes värjor, att laddningen sker af sekundanterne eller i deras närvaro af duellanterne sjelfva, samt att platserna skola vara i en fyrkant. Då allt är i ordning och den äldsta af sekundanterne utropar gif akt! intager hvar och en sin ställning. De stridande hålla med högra handen pistolen sänkt och korsad öfver lifvet och fatta med den venstra om mynningen. Den som skall skjuta först, tager med venstra foten ett steg tillbaka, uppför pistolen på rak arm och aflossar den utan långsam riktning. På samma sätt förfares sedan af motståndaren, med förutsättning att han dertill har förmåga. Sedan jag visat huru denna manöver borde ske, frågade jag om häruti vore något att förändra, och då härtill svarades nej, laddade Sunden och jag pistolerna, hvartill krut och kulor lemnades af Köhler. Jag korsade derefter pistolerna och erbjöd först Köhler att taga. Han krusade något för att taga först, men slutligen fattande den ena pistolen yttrade han: "det kan göra detsamma". Då fråga uppstod hvem som skulle skjuta först, hänsköt Sabelfelt det till Köhlers bestämmande. Sedan vi intagit våra platser, yttrade Köhler: "det måtte vara öfver 12 stegs afstånd", och framgående mot Sabelfelt började han räkna dem. Det befanns äfven mycket rigtigt vara omkring fyra steg längre, och han sade då till mig, som uttagit stegen: "som löjtnanten är längre än jag har i följe deraf äfven löjtnanten tagit längre steg." På tillfrågan om Sabelfelt vore nöjd med afståndet, svarade han: "baron bestämmer." Mycket lugn tycktes råda å ömse sidor, och på förnyad fråga, hvem som skjuter först, svarad Sabelfelt lika som de föregående gångerna "baron bestämmer".

Köhler upphöjde sin pistol för att skjuta, men som han glömt spänna hanen nedtog han den igen för att uppspänna den och affyrade den derefter, efter en hastig riktning. Sabelfelt var straxt derefter färdig att aflossa sitt skott, äfven han utan noggran riktning. Då skotten aflossades, kom Rudolphi, som tagit sig en lur bakom en sten i granskapet, hastigt fram. Sunden och jag föreslog nu de stridande förlikning, men dertill voro de ej villiga. Sunden förklarade bestämdt, att han återvänder och gjorde sig färdig dertill, men jag förestälde honom det orätta deri och sade att han får svara för följderna. När han var på väg återkallade jag honom med yttrande: "vi ska' väl ej åtskiljas förr än saken är uppgjord." Sunden återkom och på anmodan aflägsnade sig Rudolphi ännu en gång, men bad oss dessförinnan, att ej uppehålla oss allt för länge med öfverläggningar.

Återigen föreslogs förlikning, men då de ej heller denna gång gingo in derpå, bestämdes att striden skulle fortsättas. Allt tillgick denna gång lika som förut med undantag af att Köhler bad Sabelfelt skjuta först, hvilket äfven denne med en bestämd riktning mot Köhler, efterkom. Då denne skulle aflossa sin pistol förmådde han ej. Jag sprang genast fram för att understödja honom och upptäckte då att blod framkom ur bröstet. Då Rudolphi, som påkallats, framkommit, aflägsnade jag mig för att tillsäga om vagnens framkörande, och då jag återkom hade förbindningen redan börjat. Köhler frågad om blessuren vore farlig. Rudolphi svarade att han hade svårt säga, men att han läkt värre blessurer än denna. Sätena i den rymliga jagtvagnen aftogos och vi bäddade i botten med granris, vagnsdynor samt våra kappor.

Sabelfelt och Sunden hade efter förbindningen närmat sig Köhler, som räckte dem handen med några svagt uttalade ord, som jag ej kunde uppfatta. Då jag närmade mig honom tog han äfven mig i hand, och som Rudolphi sagt mig att han ej kunde lefva, kommo vid tanken härpå, tårarne mig i ögonen, och då Köhler observerade det, blef äfven han upprörd. Han lades sedan af Rudolphi, mig och båda drängarne på vagnen, och då detta var gjordt, sade Rudolphi lågt till mig, att vi finge skydnda fort undan, ty han dog troligen under vägen. Sunden och Sabelfelt hade gått förut, och jag upphann dem ej färrän vid Blåsut. Vi kunde ej under vägen till staden besluta oss för hvad vi borde göra, ty hvar och en hade sina att först rådfråga.

Jag skyndade till baron Lilliehoorn och träffade der öfversten och chefen för Bohusläns regemente Erik Haij. Baron Lilliehoorn kom vid mitt inträde skyndsamt emot mig, och sedan jag i korthet nämnt hvad som passerat, tillsades jag att ingå i ett inre rum, der jag, då dörren blifvit låst, fick för öfverste Haij fullständigare redogöra för morgonens tilldragelser. - Både öfverste Haij och Lilliehoorn tillrådde mig att skyndsamt göra mig i ordning för att resa öfver till Danmark. Nog kostade det mycket på mig att på detta sätt såsom flykting lemna mitt fädernesland, men jag hade ej annat val. - Haij och Lilliehorn lofvade att hjelpa mig och förse mig med tillräcklig reskassa, samt tröstade mig med att jag ej hade något att förebrå mig, utan endast följt min pligt. Jag skyndade till mitt qvarter, för att göra mig i ordning till resan. Nära nog alla kamraterna besökte mig der, för att säga mig farväl, och några af dem skulle äfven möta oss vid Gärdshems gästgifvaregård.

Sunden och jag hade blifvit försedda med pass och en tillräcklig reskassa, samt skulle dessutom hafva att påräkna understöd framdeles.

Sedan jag af Lilliehoorn erhållit rekommendationsbref till kommendanten i Helsingborg, med anhållan, att han skulle vara oss behjelplig för öfverfarten till Danmark, afreste vi.

Sabelfelt hade rest förut och inväntade oss i Gärdhem. Medan vi i Gärdhem väntade på hästar, ankommo flere af kamraterna dit, för att ännu en gång säga oss farväl. De intogo bålar och drucko våra afskedsskålar och sökte på allt sätt att muntra upp oss. De sade att vi gjort vår pligt, och att de på det högsta skulle ogillat, om vi återvändt innan affären varit uppgjord.

Jag kände mig dock, oaktadt alla försök att upplifva mig, mycket sorgsen vid tanken på att lemna fäderneslandet jemte alla kära anförvandter och vänner, hvartill äfven sällade sig förebråelsen att om jag följt Sundens råd och lemnat alltsammans, hade jag ej nu varit en rymmare. Sunden sökte trösta mig och sade att han vore nöjd med hvad som skett.

Då vi omkring en timma uppehållit oss på Gärdhem fortsattes resan, och vi uppehöllo oss ej förrän vi kommo till Warberg, der vi skulle stanna en dag.

Vi medförde bref till fendrik Liedbergs föräldrar, kommerserådet Liedberg i Warberg, uti hvilket han omnämnt våra angelägenhter. Vi bjödos af dem till middagen, men som jag var mycket nedstämd, hade jag ingen lust att gå bort, utan stannade i stället hemma för att skrifva bref. Hela framtiden låg mörk och dyster framför mig, och jag kände mig mycket modfälld och bedröfvad, men sökte tröst i bönen som i all nöd alltid är den säkraste tillflykten.

Den beskedliga gästgifverskan, fru Möller, hade troligen observerat min sorgbundenhet, och gjort det kändt hos kommerserådet Liedberg, ty kommerserådet kom sjelf för att bedja mig passera aftonen i hans familj. Jag nekade envist, men då kommerserådets måg, baron Falkenberg, som förut tjent vid Vestgöta-Dahls regemente, äfven ankom och förenade sina böner med kommerserådets kunde jag ej längre neka, utan åtföljde dem. Den gamla kommerserådinnan och hennes döttrar, friherrinnan Falkenberg och m:ll Anette voro ofantligt hjertliga och älskvärda. I deras sällskap skingrades något min sorg, och jag tillbringade en rätt angenäm afton. I god tid följande morgon skulle afresan från staden ske, men som vi blefvo bjudna på frukost till kommerserådets, blef några timmars uppskof.

Under frukosten smög jag mig ifrån och reste förut för att beställa hästar, samt upphanns ej af olyckskamraterna förr än i Halmstad. Från Halmstad fortsattes resan til Helsingborg, dit vi ankommo sent en natt. Tidigt på morgonen gick jag till grefve Lewenhaupt att aflemna brefvet från Lilliehoorn. Som grefven ej ännu var uppstigen, träffade jag honom ej, utan sedan jag lemnat brefvet, återvände jag till qvarteret.

Straxt efter det jag hemkommit, fick jag bud att komma till grefven. Jag begaf mig genast till honom, och fick göra en utförlig berättelse om allt och huru vid duellen tillgått, hvilket i synnerhet mycket intresserade honom att höra, Han omtalade att han nyligen måst antaga den utmaning, han för fem år sedan, då han låg i garnison i Göteborg, af Müller erhållit, men då ej antagit, samt att han utsatt möte å dansk botten. Som han var den utmanade och derför i allt egde att bestämma, hade han valt pistoler, och visade mig en tafla, hvarå en man var afmålad, hvilken var alldeles genomskjuten. Han hade i ett par år öfvat sig med skjutning på den och egde nu en sådan färdighet, att han vid hastig affyrning var säker att träffa en bestämd punkt. Han skulle ej förrän på platsen nämna det stridssätt han ämnade begagna, men hans mening var att de skulle gå emot hvarandra, och den af dem som fann för godt ega att skjuta först. För att visa mig huru detta skulle tillgå, började han att på 30 stegs afstånd gå emot taflan, och lyckades att med säkerhet på 20 stegs afstånd träffa den. Detta upprepade han flera gånger för att visa mig, att han vore säker på sin hand, men jag gjorde ändock flera invändningar mot detta stridssätt, hvaribland, att som han vore närsynt kunde han ej vara säker att han såg då Müller började började gå emot honom, eller att denne möjligen kunde på ett eller annat sätt surprinera honom. Jag ansåg derföre att då han egde göra bestämmelserna, han borde bestämma afståndet och skjuta först, då han kunde vara säkrare att träffa. Men han tyckte det förra vara mera öfverensstämmande med hederns fordringar och ansåg sig för öfrigt så säker att träffa, att han ej ville lyssna till hvad jag anmärkt.

Han sade sig ej vilja tillråda vår öfverfart till Danmark, enär flera som rest öfver blifvit reklamerade, och sade äfven att han just nyligen fått befallning att hafva noga uppsigt öfver passagerarne och granska alla pass. Han tyckte äfven, att vi sekundanter, ej borde hålla oss undan den krigsrätt som helt säkert kom att anställas, hvilket dock Sabelfelt som vore underkastad dödsstraff borde göra. Vi kunde emellertid vara trygga till påföljande dag, då posten från de norra orterna ankom. Derpå bjödos vi på middag af grefven.

Jag återvände till kamraterna, som med otålighet väntat mig, och meddelade dem hvad jag inhemtat. Vi beslöto att hålla oss undan en tid, tills vi hunnit inhemta hvad vi borde göra. Sabelfelt trodde att han tills vidare skulle kunna uppehålla sig hos en god vän i Skåne, en baron Düben. Sunden ämnade resa till sin bror, som var prest och bodde på gränsen mellan Skåne och Halland, och jag tänkte att resa till min kusin på Edö. Jag skulle emellertid gifva grefve Lewenhaupt, till hvilken jag blifvit anmodad återkomma, del af våra planer.

Då grefve Lewenhaupt vid mitt nya besök hos honom, fick del af våra planer, gillade han dem fullkomligt. Vi kommo åter att samtala om den duell, som förestod honom, och jag föreställde honom ännu en gång det olämpliga i stridssättet, men han ville ej höra talas derom.

Efter hvad jag sedan hört berättas gick det dock ej så som grefven hoppades. Då duellanterna träffades, båda försedda med hvar sin sekundant, antogs Lewenhaupts förslag och afståndet uttogs. På gifven signal gingo de derefter emot hvarandra, och Müller upplyfte hastigt sin pistol såsom till riktning. Lewenhaupt ville förekomma honom och aflossade sitt skott, men i detsamma vek Müller åt sidan, så att det gick bom. Müller gick derefter helt nära Lewenhaupt och aflossade sitt skott, som träffade nära vid hjertat, hvarpå han föll och afled sedan efter mycket lidande.

På middagen hos grefve Lewenhaupt voro flera officerare af Kungens regemente och Vendes artilleri. De voro troligen underrättade om våra förhållanden, men vidrörde ej med ett ord detta ämne. Efter måltiden återgingo vi till gästgifvaregården. En löjtnant Callerholm, adjutant hos grefve Lewenhaupt, åtföljde mig och var mycket benägen lemna råd för vår resa, och som det på den tiden var mycket noga med granskning af passen, tillrådde han mig, att hos borgmästaren lagman Ståle, låta påteckna och förändra det pass vi vid afresan från Wenersborg erhållit. Sunden och jag voro nemligen endast försedda med ett pass tillsammans, och som våra vägar nu skulle skiljas, kunde vi ej betjena oss deraf. För detta ändamål besökte jag i god tid påföljande morgon lagman Ståle som bodde 1/8 mil utom staden. Han tyckte det allt vara misstänkt att tvenne officerare under mötestiden kunde hafva tillfälle att resa, men lyckligtvis försvann hans tvifvel, då han fick se, att jag var bekant med major Hult, som kom på besök. Under det jag samtalade med major Hult, inkom en serdeles glad och liflig flicka, som herr lagmannen presenterade såsom sin dotter. En liflig konverstaion uppstod snart emellan oss, och då jag skulle taga afsked, hviskade den unga damen något till sin far, hvilken derefter bjöd mig qvar på frukost. Jag kom att dröja väl länge hos lagmans, så att kamraterna, som blifvit oroliga öfver min långa bortovaro, skickade mig en biljett, innehållande tillsägelse, att jag genast skulle skynda åter. Då jag ankom till gästgifvaregården, erhöll jag en anonym biljett af följande innehåll: "Påskynda er afresa. Posten har kommit och ni äro efterspanade." Vi reste genast och tvenne skjutshåll från staden inväntade oss Sabelfelt, som rest förut. Han skulle nu skiljas från oss för att resa till baron v. Düben, och sedan vi intagit middag, hvarpå Sabelfelt bjöd, togo vi ett upprörande afsked af hvarandra.

Jag hade emellertid fattat mitt beslut att ej länge uppehålla mig som flykting utan, följden måtte blifva hvilken som helst, återvända till regementet. Hvad som passerat ansågs den tiden såsom en hederssak, från hvilken ingen militär, som ej ville blifva ansedd som en pultron, kunde undandraga sig. Att våga allt för hedern var då, och har alltid varit så inskärpt hos mig att jag ansett allt annat som intet när det kommit i fråga att försvara den.

Efter skilsmessan från Sabelfelt yttrade Sunden, då vi kommit ett stycke på vägen: "Vill du så dela vi vårt öde tillsammans. Jag reser ej till min bror, som är en snål prest, hvilken endast tänker på sig sjelf, och aldrig hjelpt mig eller ens velat höra talas om mig, ehuru han kunnat vara i tillfälle dertill då han är i goda omständigheter. Som jag alltid hyst serdeles vänskap och förtroende för denna hederliga kamrat, blef jag mycket glad öfver hans förslag, och vi fattade derefter det beslutet att resa till min kusin på Edö.

Då vi ankommo till Jönköping, efterfrågades genast våra pass och gästgifvaren berättade oss att en duell förefallit i Wenersborg, uti hvilken hela officerskåren deltagit, samt mycket mera angående duellen, som allt var lika öfverdrifvet. Äfven fingo vi höra att vi voro efterlysta.

Vi hade på aftonen anländt till Jönköping, och som vi ej samma dag fingo någon lägenhet öfver till Askersund, beslöt jag att uppsöka min slägtinge, assessorn J G Ekerman.

Då han fick se mig blef han utom sig af förskräckelse och bad mig att genst gå min väg, ty han hvarken kunde eller ville emottaga mig. Jag sökte lugna honom, men han sprang på dörren med sådan fart, att han föll i kull och var nära att bryta halsen af sig. Vid det buller som härvid uppstod, inkom hans fru, och utan att observera mig, skyndade hon att hjelpa honom upp igen. Han hade lyckligtvis ej skadat sig, och ropade bara till hustrun: "tag ej emot honom, utan tillsäg honom att genast gå sin väg." Frun visste ej hvad han menade, men vände sig om och då hon blef varse mig, som var henne väl bekant, helsade hon mycket hjertligt och frågade skrattande hvad som så kunde ha förfärat hennes man. Jag förklarade i hast orsaken dertill, och som hon var ett förståndigt fruntimmer, tog hon saken mycket lugnt och bjöd mig qvar. Mannen stängde in sig i sitt rum och blef ej synlig på hela tiden jag var der.

Då jag för Sunden omtalade denna händelse, sade han: "ja, slägten är värst, och det torde bli samma emottagande om vi komma till din andra slägting. Vi slå det derför ur hågen och ändra vår resplan." Efter åtskilliga förslag afreste vi, och då vi kommo till Gökhems gästgifvaregård, ville jag nödvändigt resa till regementet. Vi fortsatte emellertid till Grästorps gästgifvaregård, derifrån vi ämnade att på natten sända bud till Wenersborg för att rådfråga vännerna. Som vi fruktade att möjligen kunna blifva igenkända, vågade vi ej gå ut, utan låste in oss i ett rum. Jag hade just börjat skrifva till baron Lilliehoorn, då en resande ankom, hvilken vi igenkände vara häradshöfding Stenberg, som bodde i närheten på egendomen Sjöryd. Vi inkallade honom, och som han var en mycket hjertlig och vänlig man, blef det bemötande vi af honom rönte motsatsen till min rädde slägtinges i Jönköping. Han bad oss vara mycket välkomna till honom på hans egendom, der vi i all incognito kunde uppehålla oss, tills vi hunnit planera för oss.

Han uppgjorde den planen att det skulle hetas, att vi pokulerade på hans egendom, och att vi uppehöll oss der för att bese den jemte åtskilliga andra egendomar deromkring. Jag kallades sekreter Berg och Sunden kamrer Sandberg. Häradshöfding Stenberg var stadd på resa till Wenersborg, men återvände nu till Sjöryd, dit vi skulle komma efter i god tid påföljande morgon.

Vi emottogos vid vår ankomst dit på det hjertligaste och vårt värdfolk uppbjöd hela sin förmåga att göra vårt vistande hos dem så angenämt som möjligt. Fru Stenberg, som var en riktig s k matgumma, trakterade oss med de läckraste anrättningar, så att vi lefde som äkta Stenbergare, hvilka alltid varit kända för sin vällefnad.

Häradshöfding Stenberg, som blef vår intime vän och rådgifvare, reste till Wenersborg för att genom sin bror, den omnämnda adjutanten Tolf Stenberg, göra sig underrättad om huru våra angelägenhter borde ställas. Han hade fått det besked, att vi skulle hålla oss incognito tills kronprinsen Carl Johan, som var stadd på resa till Norge, ankommit till Wenersborg. Sent en afton fingo vi besök af en kamrat, löjtnant Cneiff, som hade åtskilligt att meddela. Han var sänd af baron Lilliehoorn, hvilken jag tillskrifvit och redogjort för våra öden samt sagt, att jag fann denna belägenhet så odräglig, att jag ämnade inställa mig vid regementet och underkasta mig den dom jag kunde erhålla. Äfven hade jag sagt, att jag skulle öppet omtala allt, hvarvid vederbörandes förhållande, såsom egentliga orsaken till den split och missämja som rådde inom corpsen, skulle komma i dagen. I anledning af detta yttranden fruktade baron Lilliehorn, att de förtroenden han lemnat mig äfven skulle blifva kända, och hade derföre bedt Cneiff taga våra löften på, att ej för någon yppa de förtroenden han gifvit oss, samt äfven säga, att han ej ansåg tiden för vår inställelse ännu vara inne. Jag bad honom helsa baronen och säga, att jag aldrig, äfven utan påminnelse derom, kunnat missbruka något förtroende, men att vi önskade rättfärdiga oss, emedan det vore mycket smärtande att höra oss vara utropade för mördare, då vi endast uppfyllt hvad hedern fordrade. Ett rykte var nämligen gängse, att en af sekundanterne skjutit Köhler. Berättelsen om duellen hade gått från mun till mun, och såsom vanligtvis sker blifvit så förvrängd, att de mest osanna rykten nu voro i omlopp.

Regementsmötet var nära sitt slut; kronprinsen hade varit på Nygårdsängen och ännu hade ingen underrättelse hörts af. Vi började blifva oroliga, och som vi ansågo vår arrestering oundviklig, men ej ville komma under annan än militärisk bevakning, beslöt jag begifva mig till lägret. Jag ankom dit en natt kl 12 och gick då genast in på sjukhuset å Nabbensberg, för att träffa vännen Rudolphi, och blef af honom, som alltid varit mig bevågen, mycket vänligt emottagen. Jag frågade honom huru jag oförmärkt skulle kunna komma in i lägret och träffa de kamrater jag önskade. Han lofvade att ordna härmed och vi följdes åt. Jag uppsökte först kapten Uggla, i hvilken jag hoppades kunna påräkna ett säkert stöd. Rudolphi, hvilken på min amodan begifvit sig till baron Lilliehoorn, återkom med sträng tillsägelse, att jag borde hållas fördold, och att ingen af kamraterna finge underrättas om mitt vistande i lägret.

Jag var emellertid besluten låta arrestera mig, men som det skulle hållas rådplägning öfver när tiden m m härför vore lämpligast, och beslut ej så hastigt kunde fattas, måste jag i afvaktan härpå hålla mig fördold en hel dag. Det hade beslutats så, att vi samma dag mötet slutade, skulle inställa oss för att arresteras. Vi skulle komma under militärisk bevakning, och som man ansåg att vi ej kunde föras till länshäktet, hade med d v landshöfding Ekorn öfverenskommits, att lämpliga arrestrum skulle för oss på annat ställe beredas.

Med dessa besked återvände jag till Sjöryd, der vi tillbringade den återstående tiden till inställelsen. Den 6 Juli, dagen för vår inställelse ingick, och åtföljda af häradshöfding Stenberg, begåfvo vi oss till Nygårdsängen, der vi inträffade kl 5 på morgonen. Vi blefvo genast arresterade och under bevakning förda till Wenersborg. Sedan vi der undergått ett kort förhör, erhöllo vi tillåtelse, att under bevakning vistas på någon af oss sjelfva uppgifven bostad inom regementet, och som min mor bodde på Westerråda i Dalsland, i närheten af Melleruds gästgifvaregård, uppgaf jag detta ställe, dit Sunden åtföljde mig.

Då fjorton dagar förflutit, kallades vi till krigsrätt i Wenersborg.

Jag hade uppriktigt tänkt omnämna allt i våra skriftliga anföranden, men fick tillsägelse, att de skulle uppsättas så, att ej någon mera än vi syntes hafva kännedom om, eller kunde inblandas i duellen.

Major Haij hade ett svårt uppdrag såsom ordförande, enär han haft så mycken kännedom om och delaktighet uti hvad som passerat.

Under det ransakningen pågick var rummet ända till trängsel uppfyldt af s k både bättre och sämre folk, och då alla osanna rykten som voro i omlopp, vederlades, visades oss ett allmänt deltagande. Mot adjutanten Stenberg förekom så graverande vittnesmål, att ransakningen måste uppskjutas, och vi fingo återresa till Westerråda under bevakning af en soldat, och fingo nu mera frihet då ingenting annat mot oss förekommit, än att vi tjenstgjort som sekundanter.

Vid andra ransakningen, då äfven Stenberg på kallelse tillstädeskommit, blef han arresterad, och vi sattes sedan allesammans å rådstugan inom lås och bom. Vi klagade och blefvo på vårt hedersord försatta på fri fot, dock med vilkor att ej aflägsna oss från staden.

Kongl krigshofrätten hade vid pröfning af målet ej godkänt regementskrigsrättens förda ransakningar, utan förordnat att en melerad krigsrätt skulle tillsättas. Denna sammanträdde och bestod af följande officerare, nemligen öfverstlöjtnant Wahlfeldt, kaptenerna Natt och Dag och Berg samt löjtnanterna friherre Sjöblad och Gyllenhaal.

Det åtgick någon tid innan domen afkunnades, som lydde på tjenstens förlust, fem års fästning samt 1,000 rdrs böter för hvardera sekundanterna. Sabelfeldt, som fått lejd, hade äfven inställt sig vid krigsrätten, och hans dom blif lifvets förlust. Vi sökte allesammans hos Kongl. Maj:t i underdånighet ändring i den fällda domen, hvilken begäran endast så till vida bifölls, att vi sekundanter fingo behålla tjensten, och Sabelfelt ålades att inom viss tid lemna riket eller mista lifvet.

XI.

Kommendanten baron Pfeiff, hade på högre ort gjort sig underrättad huru vi borde behandlas, och i följd af det svar han erhållit, trodde han sig endast böra göra sig försäkrad om våra personer. Ofta voro vi bjudna till kommendanten och sågo äfven honom hos oss alltemellanåt på spelpartier.

Hvad som mycket roade mig, var att höra fångarna berätta sina lefnadsöden, hvilka ofta voro ganska intressanta. Jag fann af dem, att oftast blott en ringa förseelse ledt till stora brott och att bränvinet var orsaken till de allra flesta. Fångarne voro instängda i ett med höga pålar omgifvet fängelse. En bättre man hade eget rum der, dock fick han aldrig gå utom fästningen; han hade flera sysselsättningar, hvaribland att tillverka lack för det mesta upptog hans tid, och med hvilket arbete han var särdeles flitig. En dag besökt jag honom på hans rum och bad att få veta hans namn samt orskaen till hans vistande här. Han svarade: "Jag heter Lexå och kom oskyldigt att blifva inblandad i Fersiska mordet 1810." Jag tyckte mig hafva sett honom förr och påminde mig då, att jag sett honom bland andra personer inkomma i det rum, der grefve Fersen uppgått från Stora Nygatan att freda sig för den uppretade folkmassan. Jag sade honom, att jag igenkände honom och ihågkom den uppbragta sinnesstämning hvari han då befann sig, och att jag trodde honom vara den man som sprungit fram och fattat grefven i halsduken och sedan med biträde af flera andra lika uppretade personer under svår misshandling störtade honom utför trappan, hvarunder han uppgaf höga jemmerrop. Lexå svarade: "det är sant jag var med, men dock ej som ni säger, vi skola ej längre vidröra detta ämne, då ni varit med torde äfven ni hört de rykten som voro spridda om denna stolta man och flera höga vederbörandes visade ovilja för den älskade prinsen." Detta ämne vidrörde vi sedan aldrig mera, ehuru vi ofta träffades, men af de andra fångarne fick jag höra berättas de brott och förseelser, som orsakat deras olycka, och ofta under nattens enslighet har dessa berättelser återförts i mitt minne.

En fånge vid namn Per berättade, att han vid 21 års ålder tjenade hos en förmögen bonde. "En natt blef jag tillropad", sade han, "då jag låg i min djupa sömn: "Per, kom upp, skynda dig och håll i dörren", yrvaken hastade jag upp och försöker hjelpa husbonden hålla i dörren, men som det var svårt komma fram då husbond sjelf höll af alla krafter, tog jag fatt uti en träbetsman, som hängde vid dörren, och var beredd att med den slåss om någon skulle vilja intränga. Då de länge ryckt och slagit på dörren gick ett bräde sönder deri och genom detta hål slog jag oförsynt med mitt vapen, utan att se eller fråga efter hvar det träffade. Striden blef slut och allt blef åter tyst, men ingen vågade sig ut förrän dagen inträdde. Det befanns då att helt nära yttre förstugudörren låg en man död, ett slag i hufvudet hade varit dödsorsaken. Alla inom huset blefvo ännu mera förfärade, än om natten, och som jag varit orsaken härtill visste jag ej hvad jag skulle göra, men beslöt att rymma, emedan en stor oro intog mig. Jag gick och sprang ömsom och skydde hvarje menniska jag träffade. Det blef mörker och natt, vid en mindre stuga träffade jag en person, som der ingick och vid eldskenet derifrån såg jag endast en gumma och en unga flicka, hvarföre äfven jag vågade ingå."

Det skulle blifva alltför vidlyftigt nämna hela hans långa berättelse om sina många öden, utan vill jag endast i korthet omtala att han kom i sällskap med en man (också en rymmare) som för utsväfvande lefnad måst lemna akademien, sedan han tagit studentexamen, denne var son af en prest. De vandrade tillsammans till Stockholm der de båda ingingo vid Lifgardet till häst; de kommo i fylleri och slagsmål, fingo prygel och arrest, men fortsatte dock med sitt rumlande, och för att undgå det hårda kroppstraffet rymde de sjöledes och kommo till Finland der de uppehöllo sig en tid i en prestgård. Studenten antogs som informator och blef serdeles i gunst, Per fick plats som dräng på samma ställe, men som de ej kunde upphöra med sitt utsväfvande lefnadssätt, måste de åter rymma för att ej blifva ertappade för sina många äfventyr och bedrifter. De uttogo penningar på sin lön och begärde få resa till staden der de unga skälmarna togo plats på ett fartyg, som afgick från Åbo under natten. De foro vida omkring, hade jemnt äfventyr och missöden och ledo skeppsbrott men blefvo räddade. Studenten insjuknade derefter och led svåra plågor så till kropp som själ genom samvetsqval och sinnesoro. Han sköttes af Per, men afled, hvarefter Per återvände till Stockholm, tog värfvning vid ett annat regemente, blef åter flera gånger straffad för fylleri och andra förseelser, rymde åter, men ertappades och dömdes för flera brott och satt nu på Warbergs fästning i brist på försvar. Jag lofvade tillsända honom försvarssedel då jag blef befriad, hvilket jag äfven gjorde och hvarigenom han blef frigifven, men hvar han sedan tog vägen vet jag ej. Flera olika berättelser afhörde jag af fångarne med ett serdeles deltagande, men vill ej trötta mina läsare med dessa dystra förtroenden.

Julhelgen tillbringade vi ganska trefligt, och voro på flera bjudningar både inom fästningen och i staden, hvaribland hos kommerserådet Liedbergs. Genom kamraten Liedberg hade jag fått många bekantskaper i staden och uppehöll mig derföre mycket der, men Sunden deremot trifdes bäst på fästningen, der hans dagliga sysselsättning var att spela bräde med kommendanten och kapten Gegerfeldt. Stenberg, som fått sig en liten flamma i staden trifdes äfven bäst der, och som han ofta fick penningar från sin bror lagman Stenberg i Göteborg, lefde han ganska friskt undan och återkom ofta mycket sent på aftnarne till fästningen. En dag då han med några vänner gjort en utflygt till landet, hade han kommit i något krakel och detta tillika med hans sena hemkomster om aftnarne orsakade, att kommendanten såg sig nödsakad inskränka vår frihet till inom fästningens murar. Som jag nu ej kunde få komma till staden och ej var road af spel och dessutom besvärad af Sundens jemna tobaksrökande, var jag ofta uppe hos kommendantens och välkomnades alltid mycket hjertligt både af den älskvärda friherrinnan och hennes minderåriga döttrar.

När jag begärde tillåtelse att gå till staden beviljades det mig, och de familjer jag mest besökte, voro grosshandlare Rommels, kommerserådet Liedbergs, baron Falkenbergs, kapten Gegerfeldts, löjtnant Renstiernas, apothekare Windings samt handlande Guldbrandssons, och på alla dessa ställen var jag som barn i huset, serdeles hos Rommels och kommerserådet Liedbergs. För att fördrifva tiden hade jag börjat lära mig blåsa flöjt, men som kamraterna ej voro roade af att höra på mina öfningar uppsökte jag vanligtvis någon aflägsen plats på fästningsvallen, der jag trodde mig få vara ostörd.

Vistandet inom fästningen hade ej bekommit mig väl, mitt lynne hade blifvit mycket nedstämdt och detta i förening med de fuktiga och osunda rummen inverkade skadligt på min helsa, så att jag började hosta och afmagra. Doktor Teorell ordinerade för mig att dricka islandsmossa samt förbjöd på det strängaste all flöjtblåsning; Sunden tycktes vara mera belåten med sin verld och gjorde allt för att muntra upp mig, men det ville icke lyckas, då hostan var ihållande och tilltog alltmer och dertill kom en svår tandvärk. Mina besök i staden hade aftagit, och då jag för den alltid vänliga kommerserådinnan Liedberg måste förklara orsaken härtill, förbjöd äfven hon mig att blåsa flöjt. Det var mig dock ett kärt nöje och jag hade således svårt att afstå derifrån. Med en fröken Leyonmark, hvilken spelade piano, sammanöfvade jag några stycken, som voro lätta och satta för piano och flöjt, men då hon kom att resa bort, tog äfven detta nöje slut. En afton då jag satt på mitt vanliga ställe och fantiserade på flöjten, varseblef jag på något afstånd tvenne fruntimmer. Jag upphörde genast att blåsa och steg upp för att gå, men i detsamma kommo fruntimren mig närmare, då jag helsade och bad om ursäkt för min dåliga musik. Detta gaf anledning till samtal, de båda fruntimren voro fru Guldbrandsson och en fru Sylvander, båda utmärkt hyggliga och jag blef dem följaktig till staden.

Någon tid derefter gjorde jag visit i Guldbrandssonska familjen, herr Guldbrandsson var för tillfället ej hemma, men jag mottogs mycket artigt af hans fru och blef snart serdeles god vän med en liten dotter i huset vid namn Marie, som var ett okonstladt och behagligt barn. Vid afskedet bjöds jag att snart komma åter och jag efterkom rätt gerna denna uppmaning, men träffade aldrig mannen hemma, emedan affärerna mycket upptogo hans tid, enär han var en af stadens förnämsta handlande. Hos Liedbergs och Rommels var jag, som förut är sagdt, mycket ofta, synnerligast hos den förstnämnde familjen; äldsta dottern der, mamsell Annette, var förlofvad med en major Palm, och var hon ett serdeles bildadt och behagligt fruntimmer. Hon hade nu i flera år varit förlofvad och tog jag mig deraf anledning att allt som oftast raljera med henne och uppmanade henne att "slå upp" emedan fruntimmer alltid förlora på längre förlofningar och jag ej trodde henne vara rigtigt kär. Hos Rommels var tvenne döttrar, af hvilka den äldsta, Sara, var enka efter en Liedberg, son af kommerserådet, och den yngre, Sofia, förlofvad med min kamrat, löjtnant Liedberg.

Sunden brukade ofta skämta med mig öfver alla mina fruntimmersbekantskaper, men jag försäkrde honom att fruntimmerssällskap vore mycket att föredraga framför karlsällskap, der det vanligen rökades och rumlades, och jag föreslog honom att följa mig dit så skulle han snart finna att så var. Dertill kunde han då ej besluta sig, men slutligen fann han mina beskrifningar på huru jag tillbringade tiden i staden, så glada och trefliga, att han beslöt medfölja dit och göra visit hos Rommels. Jag underrättade på förhand Rommels om den tillämnade visiten och förespådde den unga enkan att i honom erhålla en friare. Jag beredde dem äfven på att han i fruntimmerssällskap var mycket tafatt och förlägen, och detta gjorde att de voro ovanligt artiga och förekommande emot honom under vårt besök. Då vi tagit afsked och kommo på hemvägen meddelade han mig att han var mycket belåten med sin dag och fråga blef om huru snart visiten skulle förnyas. Den unga enkan hade han blifvit särdeles betagen uti, hvilket jag sedan berättade henne, men hon yttrade då att hon ej ville ha "en man som jemnt rökade". Jag hade nemligen omtalt för henne, att jag måst fly rummen för hans beständiga rökande. Jag omtalade hennes yttrande för Sunden för att se hvad verkan det kunde hafva, och till min stora glädje beslöt han att aldrig röka, och på det han ej måtte komma i frestelse att bryta sitt löfte, bortgaf han sin pipa till kommendanten. Han hade emellertid blifvit allvarligt fästad vid henne och funderade mycket på att fria, men hade svårt att komma sig för dermed, men då vi af kommendanten fingo den glädjande underrättelsen, att vi snart kunde hoppa blifva befriade från fästningen, gaf detta honom litet mera mod och bidrog äfven till frieriets lyckliga utgång, ty ingen vill väl gerna förlofva sig med en fästningsfånge.

Någon tid efter det Carl XIV Johan år 1818 bestigit thronen blefvo vi och flera med oss benådade. På samma gång som underrättelsen härom anlände, kom äfven bref från öfverste d'Ochimont, som blifivit utnämnd till chef vid Vestgöta-Dahls regemente, med tillsägelse att vi sekundanter skulle taga en omväg till Stockholm för att tacka för den nåd oss blifvit vederfaren. Innan vi skildes från fästningen gjorde vi afskedsvisiter på alla de ställen der vi åtnjutit gästfrihet, och dagen före vår afresa, var hos grosshandlar Rommels en större middagsbjudning, på hvilken kapten Sundens förlofning med dottern i huset, enkefru Liedberg, eklaterades. Jag blef vid bordet placerad emellan värdinnan och baron U Falkenberg. Den sednare hade föresatt sig att få mig riktig pirum, hvilket aldrig lyckats, emedan jag alltid utbytt mina fulla glas mot grannarnes tomma. Detta hade Falkenberg kommit underfund med, och förekom det för denna gång. Det hade äfven lyckats honom få mig att dricka så mycket, hvaribland champagne, att när jag skulle stiga upp från bordet benen ej ville bära mig, utan jag blef qvarsittande. Allas uppmärksamhet riktades på mig och ett allmänt skratt uppstod. Sjelf kunde jag ej göra annat än skratta, men var dock både förargad och brydd öfver min belägenhet. Slutligen kom jag dock, med tillhjelp, upp från stolen, och gick upp på ett vindsrum, der jag tog mig en grundlig middagslur, hvarefter jag åter begaf mig ner till sällskapet.

Dagen derefter var afskedsfrukost hos Rommels och vi afreste sedan glada och lyckliga öfver att få säga farväl åt fästningen.

XII.

Under vistandet i Göteborg voro vi inviterade till lagman P Stenbergs på stor middag. Jag kom att nämna till fru lagmanskan, det jag ämnade göra ett besök i Sahlska pensionen och att jag föresatt mig ej gå derifrån innan jag sett alla pensionärerna. Hon lyckönskade mig skrattande, och jag begaf mig genast å väg. Ankommen till stället steg jag hastigt genom dörren, utan att knacka på och gick in i skolsalen. Båda mostrarna och en mängd flickor voro der församlade, den ena af de förstnämnde kom genst emot mig och var mycket ifrig att jag skulle återvända samma väg jag kommit; men jag förklarade att jag hade en kommission till m:ll Gullbrandsson och kunde ej aflägsna mig, innan jag råkat henne. Alla flickornas uppmärksamhet hade emellertid riktats på mig och då jag vänligt nickade åt dem, började de skratta. M:ll Gullbrandsson var ej tillstädes och då jag på inga vilkor ville aflägsna mig innan jag råkat henne, var ej annat råd än införa mig i ett sidorum, der jag skulle invänta henne. Inkommen dit roade jag mig med att glänta på dörren och helt oförmärkt betrakta flickorna, men som "moster" åtföljd af m:ll Gullbrandsson snart inträdde, varade ej detta nöje länge.

Jag framlemnade det medhafda paketet jemte en påse konfekt och som jag hade ännu en sådan till, ville jag förära "moster" den, men hon tyckte sig ej kunna mottaga den. "Moster", som tyckte att ärendet nu var uträttadt, ville att jag skulle aflägsna mig, men härtill hade jag ingen lust, och svarade derför. "min goda "moster" får förlåta, men så hastigt låter jag ej afvisa mig." "Moster" blef mycket förvånad både öfver att höra sig så benämnas och öfver att ej på något sätt kunna afvisa mig. Då alla hennes försök att slippa mig misslyckats, fick m:ll Gullbrandsson tillsägelse att gå, men jag sade att dertill lemnar jag på inga vilkor mitt bifall. Jag bad dock sedan "moster" om förlåtelse för min djerfhet, och var så ödmjuk och artig, att gumman började skratta och sade mig vara en stor skälm. "Men, min goda "moster", huru kan man säga så", svarade jag; man har sagt mig att "moster" skall vara så god." - "Ja, var nu så god och ej uppehåll oss längre", sade "moster". - "Ja, det var rätt", svarade jag, "så skall "moster" säga, och nu har jag äran rekommendera mig." Sägande detta, gjorde jag en rörelse, att kyssa "moster" på hand, men hon drog den försigtigtvis undan.

Då jag passerade igenom skolsalen, satt den andra "mostern" helt allvarsam, jemte alla flickorna omkring ett bord, men ingen af flickorna tog ögonen från sitt arbete. Jag gick mycket långsamt igenom rummet, i hopp om att slutligen kunna erhålla någon blick, men, då min förhoppning ej syntes vilja krönas med framgång, släppte jag, liksom af en händelse, sabeln i golfvet. Straxt fick jag min önskan uppfylld, ty alla flickorna sågo hastigt upp, och jag tog dervid tillfället i akt och nickade till höger och venster. Om jag ej, efter middagen hos lagman Stenbergs, varit något upprymd, hade jag nog ej kunnat vara så djerf och skälmaktig, som nu var förhållandet. Vid min återkomst till Stenbergs, berättade jag för lagmanskan huru mitt besök aflupit, och alla skrattade rätt godt deråt.

Så fort jag anländt till Stockholm, gick jag till öfverste d'Orchimont, för att tacka honom för hans medverkan till vår befrielse från fästningen. Hos honom träffade jag öfverste E Haij, som nu var chef för Bohusläns regemente. Han förnyade sitt tillbud till mig att inkomma på hans regemente, men öfverste d'Orchimont afslog det. Öfversten tillsade mig att låta göra mig ny uniform till min uppvaktning hos Hams Maj:t Konungen. Den var snart i ordning, och åtföljd af öfversten, inställde jag mig på slottet.

Sedan jag i all underdånighet blifvit presenterad började Konungen, att i skarp ton på fransyska tilltala mig. Som jag ej förstod språket, öfversattes hvad Hans Maj:t behagade säga af öfverste d'Orchimont, och hufvudsakliga innehållet var, att man skulle vara laglydig, och att mitt straff, då jag deremot brutit, varit förtjent. Han syntes vänta på svar, och derföre, äfven då jag genom flera personer hört, att han ej onådigt upptog, att man yttrade sig, tog jag mig friheten svara, att som hedern kräfde att ej fegt undandraga sig, hade jag ej kunnat handla annorlunda än jag gjort. Då mitt svar tolkades för Hans Maj:t, förändrades hans stränga utseende, och med en vänlig nick yttrade han: "då hedern är i fråga, är lifvet ett intet." Detta Hans Maj:ts rättfärdigande af min handling gladde mig ofantligt och skänkte mig ersättning för allt hvad jag lidit.

Som jag bar tapperhetsmedaljen, föranledde det Hans Maj:t att fråga, vid hvad tillfälle jag gjort mig deraf förtjent, och då jag redogjort derför, och på tillfrågan öfver namnet, min ålder samt huru länge jag tjent m m, klappade hans Maj:t mig vänligt på axeln.

Jag har sedan detta samtal aldrig ångrat den del jag tagit i duellen, och min öfvertygelse är äfven, att om den ej blifvit af, ännu större oredor och ledsamheter inom regementet kommit att uppstå.

Min nya uniform, förfärdigad i enlighet med den uniformsförändring kronprinsen Oscar föreslagit, behagade Hans Maj:t taga i skärskådande, frågade hvad den kostade, och då öfversten derom upplyst honom, sade han sig vilja betala räkningen derför.

Jag tackade härför underdånigst och yttrade att det nu vore andra gången jag åtnjöt en sådan godhet af Hans Maj:t. Första gången var nemligen då Hans Maj:t som kronprins ankom till Stockholm, och jag af en mareschall, som af den jublande folkmängden blef ikullslagen, fick min uniform alldeles förstörd, hvilket observerats af Hans Maj:t, som föranstaltade att den blef ersatt med en ny. Allt hvad jag sade öfversattes af öfversten för Hans Maj:t.

Till sist tillfrågades jag om vår hållning på fästningen. Jag svarade att den varit god och att vi noga hushållat, men att böterna, 1000 rdr återstodo. Kungen lät förstå att han ville efterskänka dem, och härmed var denna långa audiens slut.

Vid afskedet från öfversten tillsade han mig att följade dag inställa mig hos honom, för att med honom begifva mig på uppvaktning hos kronprinsen Oscar.

Vid uppvaktningen blef jag af prinsen, sedan öfversten sagt mina öden, tillfrågad om åtskilligt och kom äfven att nämna om vår flykt till Helsingborg och grefve Lewenhaupts duell. Prinsen önskade några närmare upplysningar rörande Lewenhaupts duell, men, som han ej längre hade tid att uppehålla sig, bad han mig komma igen påföljande dag kl. 8.

Gardesregementena skulle denna dag exercera för kronprinsen, hvadan öfversten och jag följdes åt för att åse det. Kronprinsen följde med mycken noggrannhet alla rörelser och gjorde anmärkningar och rättelser i de minsta småsaker.

En serskild afdelning af 50 man exercerades efter en promemoria, som prinsen sjelf uppsatt och hvilken förändrades, allt efter som han fann något lämpligare och bättre.

Hvad jag af exercisen ihågkommer är, att laddningen skedde i 21 tempo, så ock åtskilliga sätt att marschera. Under det truppen hvilade, sökte jag inöfva de nya tempona, och sedan jag länge åsett exercisen, fick jag tillåtelse att deltaga deri, och ställdes på venstra flygeln. Det brukades då ännu att, så snart handgrepp kommenderades, en man af högra flygeln framgick 12 steg, hvarefter han gjorde helt höger om vändning, samt markerade de tempo som blifvit anbefallda. På denne man hade hela truppen sin uppmärksamhet noga fästad, så att alla rörelser och tempo skedde såsom af en man. Den unga rekryten på venstra flygeln, fick ofta, såsom ovan, rättelser, men med håg och uppmärksamhet gick det snart så bra man af en nybörjare kunde vänta sig.

Sedan vi åsett vaktparaden och exercisen blef jag af öfversten bjuden på middag. Då jag på aftonen tog afsked tillsade mig öfversten att möta honom följande dagen vid vaktparaden, derifrån vi sedan skulle åtföljas till kasernen för att åse exercisen der.

Följande dag infann jag mig på den bestämda tiden i kronprinsens enskilda rum på slottet och fick genast berätta hvad jag hade mig bekant om Lewenhaupts duell.

Prinsen tycktes ej ogilla dueller, endast sekundanterne rätt iakttaga sina skyldigheter. Några reglor huru vid sådana tillfällen borde tillgå, ansåg han, då dueller ej voro tillåtna icke kunna föreskrifvas, men tyckte dock att det, ehuru det icke kunde offentligt åläggas fäktmästare, dock borde åligga dem att lemna undervisning deruti. Han sade äfven, att flera tvister emellan officerare under de sednare åren kommit under domstols pröfning, hvilka aldrig bort vara kända, och hvilkas dragande inför domstol haft till följd att flera personer fått lemna tjensten och blifvit olyckliga för hela sin tid, då deremot om de genom duell afgjorts alla ledsamheter kunna undvikas.

Kronprinsen frågade huru vi på fästningen blifvit bemötta och hållna, och jag svarade att vi dermed i alla afseenden varit fullt belåtna. Som ett bevis derpå, neml att vi varit väl ansedda, omtalade jag, att min kamrat kapten Sunden, under sin fångenskap gjort sin lycka, ity, att han blifvit förlofvad med en ung och rik enka, hvilket nog ej, om förhållandet varit motsatsen, kunnat inträffa. Äfven sade jag, att vi hade anledning tro, att vi, för det bemötande vi derstädes rönt, och den frihet oss lemnats, stodo i tacksamhetsskuld till H K H. Härpå svarade han, att han sökt göra hvad han kunnat, för att vårt vistande på fästningen skulle bli så drägligt som möjligt.

Då audiensen, som räckt i flera timmar, var slut och jag skulle aflägsna mig, sade prinsen: "vi råkas om en stund vid vaktparaden. - Han var nemligen alltid närvarande vid den, och såg gerna att de officerare af landtregementena, som voro i hufvudstaden, äfven voro tillstädes dervid.

Efter vaktparaden följde jag, såsom dagen förut öfverenskommits öfverste d'Orchimont till lifgardets kasern och fick då liksom föregående dagen deltaga i exercisen. Prinsen var jemväl nu närvarande, och kommenderade sjelf en stund. Som jag fått påtaga mig en ny rekrytjacka, ansåg jag mig införlifvad med korpsen och framgick vid en rast till prinsen, samt skyldrade gevär, och frågade underdånigst, om det tilläts mig bjuda mina nya kamrater på extra förplägning. Prinsen gaf småleende sitt samtycke dertill, och genast reqvirerades några kannor punsch. Under väntan på glasen fortsattes emellertid exercisen, och vid dess slut, då allt var i ordning, tillkännagaf prinsen, att den unga kamraten bjöd på ett glas, hvilket besvarades med hurra. Då prinsen med sin suite aflägsnat sig, tackade jag mina kamrater för den korta tid vi varit tillsammans och bad att få vara ihågkommen såsom en uppriktigt tillgifven krigskamrat. Flera hurrarop följde härpå, och kort derpå skiljdes jag från dem samt begaf mig till öfverste d'Orchimont, af hvilken jag tillsades att redan påföljande dag afresa, för att aflösa en kamrat som var på arbetskommendering vid Göta kanal. Min station blef denna gång Norrqvarn, der major Gustaf Hjerta var kommenderad. Han var en serdeles glad och angenäm man och som ej vår tid var mycket upptagen, kunde vi få tillfälle bese oss i grannbygden. På detta sätt och i detta behagliga sällskap gick tiden fort undan, och snart var jag åter i min hembygd. Jag hade köpt en särdeles god och liflig häst, och vid min hemkomst reste jag flitigt omkring på Dal, men hade mitt hem hos min mor på Lilla Bräcke.

I Åmål var jag under de första juldagarne, sedan på kalaser i Vermland, som varade till slutet af Februari månad. Derefter uppstod nya bekymmer, då jag blef lagsökt för en borgen och hade intet att betala med; slutligen blef jag dock hjelpt med lån å 1,000 rdr af bruksherrn C T Uggla, men hade emellertid fått rest undan för att undgå bysättning, som för en officeer den tiden skulle medfört tjenstens förlust. - Efter befälsmötet 1819 på Nygårdsängen blef regementet beordradt på läger å Ljungby hed i Skåne, der det tillgick muntert och trefligt. Öfverste d'Orchimont hade nu fått sitt regemente i det skick att det åter kom i anseende. Så blir förhållandet då regementschefen förtjent sin plats och ej befordras genom relationer.

Öfversten, som var en utmärkt exercismästare, hade gjort sig underrättad om den nya exercisen, hvilken på lägret skulle inöfvas, och på rastdagar, under marscher och alla lediga tillfällen öfvades kompanierna deruti, så att ehuru vi ej haft regementsmöte under året, var denna exercis då vi inryckte på lägret af Vestgötadals regemente redan inöfvad, men okänd på öfriga korpser.

En bataljon norska trupper voro förlagda på högra flygeln, dernäst Tössbo kompani af Vestgötadals regemente. En äldre man var chef för den norska bataljonen, han var en from och hederlig man och den norska truppen ett särdeles hurtigt och raskt folk, men dess exercis och kommando helt annorlunda än vårt. Kronprinsen var befälhafvare och med dess nit och noggrannhet var allt väl ordnadt.

Första dagen efter det H K H Kronprinsen ankommit exercerades för honom i mindre afdelningar, början skedde på högra flygeln, der H K H länge sysselsatte sig med den norska bataljonen för att lemna grundlig undervisning om den nya exercisen och såsom för dem alldeles okänd gick den mindre väl. Derefter närmade sig prinsen till Tössbo kompani, som efter ordres stod med geväret för fot, och då kompanichefen kommenderade "på axel gevär" verkställdes detta med en precision, som om det skett af en man. Glad utropade prinsen "bra! bra!" hvarefter exercisen fortsattes i vanlig ordning och allt försiggick under nya bifallsrop. Prinsen gick sedan genom lederna och då jag saluterade prinsen erinrade öfversten honom, "här är den rekryten, som förlidet år gick in i ledet och exercerade för Eders Kongl. Höghet." Hans hjertliga helsning intog mig på det högsta.

Tiden på lägret var högst angenäm. Hans Maj:t Konungen kom ofta ridande till lägret och var det alltid en stor glädje för alla att få se den store hjelten. Carl Johan till häst var såsom allmänt kändt, högst intagande, hans behagliga helsning fästade allas uppmärksamhet, så var äfven med prins Oscar. Sedan trupperna blifvit öfvade och sammanslagna, förekom ofta större paraderingar, som vanligen slutade med defilering. Stora högtidligheter lät Hans Maj:t arrangera på de större paraddagarne, dertill en mängd af ortens förnämsta herrskaper voro inbjudna. Efter detta angenäma läger blefvo trupperna hemförlofvade, och under återmarschen hade vi flera glada tillställningar, synnerligast för mig under rastdagen i Varberg.

Efter hemkomsten från lägret var jag sysselsatt inom tjensten, men bodde fortfarande hos min mor, der nu min yngsta syster, Nora, var hemma; de andra systrarne voro gifta. Min mor och syster samt några goda vänner, deribland Antoniette, kommo ofta med sina goda råd och ansågo mitt ungkarlslif alltför farligt, hvarföre de hade många giftermålsplaner, men de öfverensstämde ej med mitt tycke. Jag erbjöd min syster och Antoinette att åtfölja mig på några resor och bland de ställen vi först besökte får jag nämna Hesselskogs prostgård. Den vördnadsvärda prosten en ärans man, var då gammal, och hans fru en serdeles rask och duglig qvinna. De egde tvenne döttrar och trenne söner af hvilka jag förut nämt äldsta sonen Anders, min intime vän, serdeles treflig och glad. Denne min vän är den nu vidtberömde professor Anders Fryxell, prosten i Sunne, historieskrifvaren, författaren af den välkända vermlandsvisan, hvilken efter hvad jag tror tillkommit vid författarens tanke på sina behagliga kusiner, hvilka bodde i Vermland. Våra lefnadsöden hafva varit olika, men vår vänskap har varit oföränderlig.

Under dessa nöjets resor voro många flickor föremål för mitt tycke, men på fullt allvar fästades jag dock icke förrän år 1820 på en resa i Lidköpingstrakten, då jag kom att göra ett besök på Dommö, der häradshöfding Sundlers bodde och i hvars hus fanns en fosterdotter om 16 år, yngsta dottern till häradshöfding Sundler på Fennerslunda. Jemte ett fördelaktigt yttre röjde denna flicka ett ordningssinne och förstånd som på mig gjorde det djupaste intryck. Som hon derjemte hade någon förmögenhet och ett giftermål med henne således tycktes kunna bära sig började jag med allvar tänka på saken.

Vid min ankomst yppade sig ett tillfälle att på arrende få öfvertaga egendomen Gyltongebyn. Jag uppjorde ock affären, hvartill flere af mina vänner hjelpte mig, synnerligast patron C P Åberg, som icke allenast gick i borgen för arrendet utan bistod mig i många afseenden. Då jag således hade bostad, reste jag i Januari månad 1821 åter till Domnö. Jag tyckte mig finna att jag var välkommen, men efter att hafva tillbringat några dagar der måste jag återvända, dock trodde jag mig förstå att den gamla åttioåriga fostermodren önskade mig till man åt sin lilla Jeanna. Den dag jag skulle afresa till hemmet var en Söndag och som den unga damen ämnade sig till kyrkan erbjöd jag henne plats i min släda. Vi hade ej åkt långt då vi upphunno en släda framför oss i hvilken en ung man tog plats bredvid en flicka som förut satt i slädan. Jeanna gladde sig mycket häråt och nämnde då, att den unga flickan var den unga mannens fästmö. Meddelandet härom ökade mina egna känslors fart och om en stund hade jag gjort min kärleksförklaring. Det svar jag erhöll innebar väl intet afslag, men ej heller ett obetingadt ja och jag gillade detta svar så mycket mer, som det röjde både hjerta och förstånd i vida högre grad än om hon genast sagt ja! och tackat allra ödmjukast. Gören ej det, mina unga flickor, utan tänken sjelfva och uppmanen mannen att närmare besinna sig, ty förhastade löften i den vägen komma eder att ångra hvad ni nog obetänksamt lofvat. Låten icke heller i förtid eclatera edra förlofningar, omständigheter kunna lägga hinder i vägen och vid en brytning förlorar deraf qvinnan mest.

Efter min hemkomst uptogo kyrkoparader och andra tjenstebefattningar min tid och jag beredde mig äfven att den 14 mars emottaga mitt arrende. Mötena började sedan och efter dess slut reste jag åter till Domnö. Gamla häradshöfdingen hade under tiden aflidit. En kapten vid Vestgöta regemente hade anmält sig för mamsell Jeanna, den gamla fostermodern fru Sundler nämnde härom, men sade äfven, "att hon häldre såg sitt kära fosterbarn fästadt vid mig, då deremot en äldre syster och svåger önskade det andra partiet för att derigenom få henne bosatt i sitt grannskap, i trakten af Sköfde. Jeanna var dock så ung, "att intet giftermål ansågs böra påtänkas på flera år." Jag svarade dervid "att om det skulle lemnas åt en aflägsen framtid, skulle troligen en mängd hinder mellankomma, och ovisst kunde vara hur det då gick; jag var bosatt och den inre hushållningen gick mindre väl; Jeanna var, efter hvad jag tyckte, så förnuftig som mången flicka vid högre ålder, ett uppskof måste jag derför anse som afslag." Det blef då beslutadt att Jeanna skulle skrifva till sin far och jag, om jag kunde göra mig ledig, återkomma om en månad, så kunde vi få besluta. Jag föreslog i stället, att jag ensam skulle afresa till föräldrarne och sjelf framföra mitt ärende, och dervid blef det. Jag afreste och som jag såg mig hjertligt omfattad anmälte jag mitt ärende samt yppade min affärsställning. De gamla tyckte äfven att dottern var alltför ung och att jag borde dröja till påföljande år. Jag lemnade ock mitt samtycke härtill och återreste till Domnö, dit jag ankom sent en lördagseftermiddag, hvarpå förlofningen emellan oss blef eclaterad.

Söndagen reste gumman och Jeanna till kyrkan, jag var vid hemmet och sysselsatte mig att meta rudor, som fanns i stor myckenhet i dammarne. Eftermiddagen var munter och glad, men sedan vi tagit godnatt och jag var nära att somna hördes ett förfärligt skrik. Jag rusar upp och finner alla i bestörning omgifva den gamla fostermodern, som fått slag och ögonblickligen aflidit. Nu blefvo nya planer. Efter begravningen skulle Jeanna flytta hem till sina egna föräldrar, och om de så ville, kunde vi gifta oss samma höst. Jag återvände och höll mig sedan vid hemmet der jag hade mycket att göra för att ordna om min bosättning. Min ogifta syster Nora följde mig till bröllopet som blifvit utsatt till den 29 September. Jag hade begärt få det enkelt, då ej jag eller min fästmö hade bekanta i orten; men slägten var stor och ingen kunde uteslutas. Bland de bekantskaper jag gjorde intog mig mest fröken Eva Lillehöök som var brudtärna och min hustrus intima vän. De trenne unga döttrarne, halfsystrar till min hustru, som funnos i hemmet, voro också serdeles behagliga och söta flickor och förde sig i dansen serdeles väl. Då jag och min unga hustru skulle afresa tillkännagaf min svärfar, som var en mycket god och hederlig man, och som lofvat mig penningar för hemresan, att han ej kunnat lyckas indrifva några af de fordringar han påräknat, hvarigenom jag kommit i ganska stor förlägenhet för hemresan om ej min dyra Jeanna haft en liten kassa, som hon lemnade mig. Så började vår sammanlefnad och så fortfor den hela tiden, hvarigenom bekymren delades likasom råd och hjelp. Vi sökte båda använda tiden väl och arbetade efter bästa förmåga, öfvertygade att då man gör hvad man kan, uteblir ej hjelpen från den, som allting styrer och leder. Så har jag funnit likasom att när nöden varit som störst har hjelpen varit som närmast och har välsignelse följt våra bemödanden. I grannbygden, som var stor, blef min hustru hjertligt omfattad och fann sig mycket väl på denna ort. År 1821 utnämndes jag till kapten och påföljande året var stort läger på Ödskjölds moar. Jag förde der regementets jägarekompani. Min hustru, som besökte mig, var tillika med ortens herrskaper inviterad på stor bal midsommardagen.

XIII.

Att i detalj återgifva de många olika vexlingar jag upplefvat, blefve för vidlyftigt och jag vill derför i korthet nämna det, som är af mera intresse och som jag tror kan vara okändt för största delen af mina läsare. Det är derföre jag nu öfvergår till år 1839 då jag såsom ombud för regementet valdes till det extra krigsbefälsmötet, som Hans Maj:t Konungen funnit för godt i nåder förordna att i hufvudstaden hållas med afseende å styrelsen öfver och förvaltningen af armeens pensionskassa. Min föresats var, att efter bästa förmåga söka fullgöra det förtroende kamraterna visat mig, men vid min hemkomst från mötet blef min hustru mycket orolig för det uppdrag jag åtagit mig, isynnerhet för mina vidsträckta och långt åtskilda egendomsarrenden som fordrade trägen tillsyn. Jag sökte dock vid hemmet ordna allt, så att jag kunde på några månader vara frånvarande, och afreste den 10 September till Wenersborg, derifrån resan fortsattes på ångbåten Thomas Telforht med kapitenen Kræmer såsom befälhafvare. Till hyttkamrat fick jag öfverste Hejdeman, en gammal bekant från Karlbergstiden 1810. Passagerare från Norge och andra orter upptogo snart alla platser ombord, så att trängseln var ganska stor; bland andra passagerare minnes jag serskildt general Mansback från Norge med fru och dotter och med dem hade jag serdeles angenämt. Under ett uppehåll vid Motala, der vi afgingo för att se oss omkring, ankom en ung man och anhöll om plats på ångbåten för sig och ett ungt vackert fruntimmer, detta nekades af kaptenen i brist på utrymme, men generalen, som var mycket god och artig, trodde att vi kunde tränga oss tillsammans, för de unga resande, hvarpå de blefvo inrymda, den unge mannen presenterade sig vara adjutant Stenberg som i sällskap med sin unga syster ämnade sig till Stockholm. Alla intresserade sig för den unga mamsell Stenberg. Hon hade ett behagligt utseende och var mycket timide i sitt sätt att vara, hvilket klädde henne väl. Adjutant Stenberg medhade en gitarr och snart hördes sång och musik ombord. Generalen bad att få höra m:ll Stenberg sjunga tillsammans med sin bror, men hon föregaf någon opasslighet och syntes ledsen och orolig. Detta väckte deltagande och en äldre fru med hvilken hon hade delat hyttplats omtalade, att hon under natten ofta suckat och gråtit, utan att vilja tillstå orsaken dertill.

Vi fortsatte resan och hade muntert och gladt, men mot aftonen uppstod stor förskräckelse då eldsvåda utbrutit på fartyget, hvilket stannade, och en del brännbara ämnen kastades öfver bord; stor villervalla uppkom bland passagerarne, synnerligast generalskan var af förskräckelse häftigt uppskakad. Elden blef dock släckt så fort sig göra lät, och vid undersökning om orsaken till dess utbrott, befanns att en mindre skruf lossnat i ångpannen, hvilket förorsakat vattenbrist, upphettning och antändning. Som vi ej voro långt från land komme vi lyckligt till stationen Brådtom, der det bristfälliga blef lagadt så att vi påföljande morgon kunde fortsätta resan. Denna olyckshändelse hade hos oss alla uppväckt en och samma tanke, att i vågorna finna en gemensam graf och vi helsade hvarandra derför med mera hjertlighet och jemnlihet, än under vanliga förhållanden. Innan vi skiljdes från hvarandra vid ankomsten till Stockholm, öfverenskommo vi att åter träffas, och togo ett hjertligt farväl af hvarandra, tackande Gud, som styrt allt till en god utgång.

Jag tog in i Bergstralska huset men kom af en händelse att återvända till ångbåten, då jag på vägen dit träffade en kapten Wahrenberg, med hvilken jag kom att samtala och omnämnde den sjöolycka som träffat oss under resan till hufvudstaden. Kaptenen var af Södermanlands regemente, dit adjutant Stenberg äfven sagt sig höra, och då jag kom att omnämna denna senare samt hans syster, upplyste Wahrenberg att det ej fanns någon adjutant Stenberg vid regementet, utan var det en underofficer vid detta namn, som under mötet tjenstgjort såsom bataljonsadjutant, men denne hade ingen syster.

Vi åtföljdes till ångbåten och träffade kapten Kræmer, som omtalade att den föregifne adjutanten aflägsnat sig utan att betala för sig eller systern, Mamsellen fanns ännu qvar ombord. Wahrenberg observerade genast flickan, gick fram och i det han helsade på henne sade han: "goddag Lisa, hvarför är du här?" Hon kunde ej för tårar svara honom, och då jag frågade honom hvem hon var sade han, att hon var dotter till en klockare i hans hembygd. Det var således påtagligt, att Stenberg enlevererat flickan och nu öfvergifvit henne. När jag sedermera besökte generalen omnämnde jag händelsen med den öfvergifna mamsellen och vi funno det löjligt att ha kommit i sådant sällskap.

Efter att hafva anmält vår ankomst fingo vi den glada underrättelsen, att hans Maj:t uppdragit ordförandeskapet inom krigsbefälet till hans excellence grefve M Brahe, och under denne ädle mans ledning blefvo ärendena raskt framdrifna emedan tiden användes väl, och vi hade ett högst behagligt vistande i hufvudstaden, hvilket äfven Hans Maj:t Konungen för sitt trogna krigsbefäl sökte göra så angenämnt som möjligt. Jag förbigår nämna de ärenden som förekommo vid krigsbefälet, protokollen deröfver finns vid chefs- och kompaniexpeditionerna inom armeen, till hvilka jag hänvisar, och i hvilka äfven mina anföranden och åsigter vid flere tillfällen finnes antecknade. Sedan vi gjort uppvaktning hos ordföranden, hans excellence grefve Brahe, blefvo vi af honom anförda till Hans Maj:t Konungen samt kronprinsen och arfprinsarne. Vi voro flera gånger befallde till diner på slottet hos Hans Maj:t äfvensom till kronprinsen, dessutom var soiree tvenne gånger i veckan hos excellencen Brahe, der de förnämsta kretsar voro samlade, och der krigsbefälet var sjelfskrifvet. En dag voro vi befallda till middag hos Hans Maj:t då vi underrättades att H M Drottningen Desideria, likasom kronprinsessan Josephina, med dess uppvaktning ärnade göra ett besök i de rum, der krigsbefälet, med undantag af generalerna, som omgåfvo Hans Maj:t Konungen, efter måltiden voro samlade. Då Hennes Maj:t Drottningen med sin uppvaktning inkom och gjorde en ronde i rummet undvek jag henne i anledning af min okunnighet i franska språket, men hade deremot den lyckan att få ett samtal med Hennes Kongl Höghet Kronprinsessan, hvilket var mig högst angenämnt, helst jag förut hört Hennes Kongl Höghet omtalas som en i alla afseenden högst älskvärd kunglig person. Hvad Hennes Kongl Höghet hade godheten yttra tror jag mig här våga återgifva. "Jag finner af eder uniform att ni är af ett aflägset regemente." "Ja, Eders Kongl Höghet, af Vestgöta-Dals regemente, som gränsar intill Norge." "Ni har kanske gjort fälttåget mot Norge vid dess intagande?" "Ja, Eders Kongl. Höghet, jag har bevistat fyra fälttåg med början 1808 vid det olyckliga landtvärnet." "Ni var ung då ni började er tjenstgöring." "Ja" sexton år. Och nu får jag den glädjen, då jag afslutar mitt bref till min hustru, att nämna det Eders Kongl Höghet hedrat mig med ett samtal." "Hälsa henne då från mig."

Någon tid efter min ankomst till Stockholm fick jag besök af riksdagsmannen Hans Jansson från min hembygd som från förra riksdagen varit fullmäktig i riksgäldskontoret och var mig bekant från mina yngre år och med hvilken jag varit i beröring vid många tillfällen. Han var i hela orten känd som ett snille och väl ansedd. Vi hade åtskilligt att samtala från vår hembygd likasom han serskildt om hvad som passerat i hufvudstaden, hvaribland den opposition som uppstått emot Hans Maj:t Konungen, hvilken opposition han omtalade med största förbittring. Således redan nu synas många glömt de stora uppoffringar och välgerningar som Hans Maj:t visat riket allt sedan sin hitkomst. De händelser som sedermera passerat deri Hans Jansson blifvit inblandad kan jag ej undgå att nämna.

En dag då vi voro på vår klubb i operahuset, och hans excellence äfven, som vanligt, var närvarande, inkom vaktmästaren och aflemnade posten, då jag hade bref från min hembygd, deruti jag underrättades att intriger voro anstälda emot Hans Jansson, som gjorde att man fruktade, han ej skulle blifva vald till riksdagsman följande år. Jag nämnde härom för en kamrat, kapten Osterman vid Gotlands nationalbeväring, som satt bredvid mig och ofta sammanträffade med Hans Jansson hos mig. En kamrat af krigsbefälet af högre rang, som hört mig nämna detta, yttrade då: "den bofven borde aldrig varit riksdagsman", hvarpå jag svarade: "han är ingen bof, han är en hederlig man." Ett långt samtal uppstod härom, då jag med mycken hetta blef tillfrågad huru jag kunde taga dens försvar, som vore så stämd emot Hans Maj:t Konungen, och som för resten vore illa känd af allt hederligt fok i sin hembygd. Jag svarade något förargad och derföre högt: "det är icke sant, jag känner honom väl och vet att han är lika tillgifven Hans Maj:t som någon af oss och att han vore väl ansedd och aktad af alla inom sin ort." Jag rycktes härvid i rocken af några närstående, som förmodligen ansågo mig hafva orätt, och ej borde i hans excellens närvaro yttra mig så högljudt, men jag tillade: "jag umgås med honom och han är ofta hos mig då han nu är i hufvudstaden såsom mellan riksdagen vald till fullmäktig i riksgäldskontoret, och jag umgås ej med annat än hederligt folk." Då hans excellence aflägsnat sig ogillades mitt förhållande af de närvarande, och de förespådde mig att blifva skiljd från mitt uppdrag vid krigsbefälet. Jag svarade att om så skulle komma i fråga så är jag lugn, då jag ej sagt annat än det som är sanning, och kunde ej höra att en hederlig man förtalades på så groft sätt. Vi åtskiljdes derefter och ingen af kamraterna syntes vilja åtfölja mig.

Vid min hemkomst blef jag af kapten Osterman, hvilken bebodde samma lokal som jag, förebrådd för mitt förhållande. Vi voro eljest mycket goda vänner, ja vår vänskap gick så långt att vi läste hvarandras hustrurs bref, så att jag fick veta huru hans Emelie befann sig och hans huru min Jeanna hade det i sitt hem. Det var således med mycket deltagande han beklagade mig. Jag får säga att jag var ganska lugn och nöjd att hafva uttalat hvad jag inom mig kände vara rätt.

Påföljande morgon sammanträfffadae jag med Osterman vid kaffebordet, äfven då yttrade han sin ledsnad öfver gårdagens uppträde. I detsamma inkom en af hans excellences kammartjenare och efterfrågade kapten Lilliestierna. Osterman aflägsnade sig, då jag helsades från hans excellens att genast inställa mig hos honom, hvilket jag ock efterkom. Den ädla grefven kom mig hjertligt till mötes, bad mig vara välkommen och taga plats. Innan jag efterkom detta bad jag grefven om ursäkt att jag föregående afton varit så högljudd, jag fann det genast vara opassande i herr grefvens närvaro. Han yttrade då, att han ej fästat något afseende dervid, men ville nu i förtroende få meddela mig hvad som passerat sedan vi åtskildes. (Att nu efter 36 år nämna detta, kan väl ej anses att missbruka förtroendet.) Grefvens ord voro dessa: "då jag som vanligt sent i går afton infann mig hos Konungen var Hans Maj:t på det högsta uppbragt och ledsen, emedan han blifvit underrättad att en af krigsbefälets ledamöter ej var så sinnad emot honom som han hade väntat. Och då Hans Maj:t tillät mig få förklara förhållandet, upplyste jag att den person af krigsbefälet, som i går afton uppträdde till riksdagsmannen Hans Janssons försvar med full säkerhet trodde sig veta att han var Eders Maj:t på det högsta tillgifven, och att hvad man sagt om Hans Jansson vore ett förtal, som han ej kunde afhöra utan att få rättfärdiga honom, och tror jag mig vara fullt öfvertygad att äfven jag i omdömet om honom är missledd. Hans Maj:t blef högst tillfredsstäld öfver denna upplysing och är det på det ni vidare måtte få yttra hvad ni känner om saken som jag låtit kalla eder, och ni har kl 1 företräde hos Konungen."

Då jag återkom från grefve Brahe ville kapten Osterman veta hvad som passerat, men jag undvek redogöra något, och som Hans Jansson ankom, nu som vanligt på väg till riksgäldskontoret, bad jag honom vara välkommen, jag omnämnde hvad som passerat. Han var förvånad och hjertligt tacksam för mitt deltagande och sade, att ej någon inom bondeståndet låtit förleda sig öfvergå på den opposition, som i de andra stånden var anstäld och hvars chef var grefve Ankarsvärd. Han hade ofta varit bjuden till nämnde grefve, som var en klok och förståndig man, men på det högsta ogillat dess förhållande emot den store ädle Konungen. Han kände den mildhet hvarmed grefven under kriget med Tyskland af konungen blifvit benådad, och nu hade Hans Maj:t i honom en ovän som gjorde allt för att nedsätta hans höga anseende. Jag bjöd Hans Jansson på middag kl 3 och skyndade sedan till grefve Brahe, som åtföljde mig till Hans Maj:t. Den ädle konungen mottog mig med serdeles hjertlighet och jag kände mig på det högsta intagen af hans visade välvilja, och fick genom grefve Brahe framställa och bestyrka de åsigter jag förut yttrat. Mitt uppdrag blef nu att meddela Hans Jansson att konungen kl 9 på aftonen samma dag ville träffa honom, och att jag då skulle åtfölja samt bereda honom på att Hans Maj:t ville utnämna honom till talman för bondeståndet nästa år.

Då vi vid middagen sammanträffade meddelade jag Hans Jansson mitt samtal med konungen och hans helsning. Han sade att af hvad som passerat var nu så mycket oförtänkt, att han hade svårt reda detta allt, men att han ville öppet förhålla sig mot kamraterna, och ej kunde antaga ett sådant anbud, då han här skulle mera skada än gagna. Han stod nu i goda förhållanden med dem, men så skulle ej blifva om han finge afundsmän. Jag föreställde honom att vi hade pligter att uppfylla emot konungen och då han nu var gammal borde vi i allt söka efterfölja hans önskningar och låta alla betänkligheter vika. Han medgaf detta, hvarpå vi tömde ett glas, derpå farväl: "vi råkas kl 1/2 9, då du kommer till mig", det blef ock så.

Hans Jansson kom då, vi åtföljdes, och precist på slaget kl 9 ingick jag till tjenstgörande kammarherren grefve P Lewenhaupt, med hvilken jag var bekant sedan 1810 på Carlberg och vidare då han blef placerad på Vestgötadals regemente 1833. Han förundrade sig öfver att jag begärde få inkomma till Hans Maj:t så sent. Jag bad honom endast anmäla mig. (och observerade han ej Hans Jansson, som stod bakom mig) så skedde och genast utkom grefve Brahe och mottog Hans Jansson då jag återvände. En timme derefter återkom Hans Jansson, han berättade huru den ädle konungen emottagit honom, dess ord återgafs och öfversattes af grefve Brahe och voro så imponerande, att jag gret som ett barn och förmådde en lång stund ej yttra ett ord. Slutligen förmådde jag yttra hvad jag inom mig kände och äfven upprörd afhörde mig den ädle konungen, och kunde jag ej utan smärta tänka på det sätt hvarpå han nu var belönad på gamla dagar, men ock att jag aldrig kunnat tänkt mig en sådan dag som denna. Jag kände min ringhet mot denne store ädle man, af hvars bedrifter och storhet jag varit en beundrare från yngre år. Jag bedyrade till slut "att så länge jag lefver är jag Eders Maj:t underdånigt tillgifven, men anser mig ej kunna gagna såsom talman för bondeståndet, det passar bättre för andra och jag på den plats jag innehar", så blef ock.

Vid ett annat tillfälle inträffade under en middagsmåltid följande: General-adjutanten Wrede, chef för Kronobergs regemente, som äfven var vid krigsbefälet, inkom sedan vi satt oss till middagsbordet, och innan han intog sin plats kom han till mig och högst uppbragt frågade "om det är vanligt, och går an vid Vestgötadals regemente att första majoren chikanerar befälet, och misshandlar truppen?" Jag svarade att "det är icke vanligt, och icke heller skulle gå an om så skedde." "Men så har emellertid skett vid den instruktionsbataljon, där han är befälhafvare på Drottningholm, men jag skall anmäla den herrn för Hans Kongl. Höghet Kronprinsen och Konungen."

Sedan måltiden var slutad och general-adjutanten något lugnat sig, begärde han få tala med mig enskildt dervid han nämnde att majoren chikanerat och arresterat en af dess utmärktaste officerare neml. underlöjtnant Tegner. Han ville nu veta i förtroende huru majoren vore känd vid regementet, derom han hört åtskilligt. Jag svarade uppriktigt, att jag stod i mindre godt förhållande till honom, hvilket gjorde mig ledsen vid tjensten, från hvilken jag ämnade, så snart jag kunde och hunnit pensionsåldern, taga afsked. Han ålade mig att på heder omtala hvad jag kände om honom, emedan han derom ville underrätta Hans Kongl. Höghet. Jag kunde då ej undgå nämna, att han nyligen inkommit på regementet ifrån Vendes artilleri, att han der fegt förhållit sig och orsakat en högst sorglig händelse, som ännu torde vara i minne. Då han sedan inkommit på Vestgötadals regemente fick han till en början ett visst anseende för sin lätthet att tala och insiunera sig men hans instruktion, huru man i krig skulle förhålla sig, funno vi äldre officerare, som bevistat flera fälttåg, så löjliga att vi ansågo dem för blotta fantasier, som aldrig kunde tillämpas. Att så framgå, som han föreskref, voro alldeles omöjligt; han fästade sig så vid småsaker, att hufvudsaken förfelades och uttröttade derigenom flera af oss.

Samma dag på aftonen blef jag befald att inställa mig hos Hans Kongl. Höghet Kronprinsen. Vid mitt inträde tillsade han mig taga plats jemte sig i soffan och gjorde mig sedan några frågor om ett och annat och äfven om min sejour i Stockholm. Jag yttrade att den varit mycket angenäm, att alla voro högst belåtna och kunde ej annat vara då vi haft hans excellence grefve Brahe som ordförande. Kronprinsen frågade vidare huruvida jag hade mig bekant vissa obehagligheter, som förekommit vid Drottningholm. Jag svarade att jag nyligen träffat några officerare derifrån och bland dem en slägting till mig, löjtnant von Koch, som berättade mig något derom att befälhafvaren ofta var vid dåligt lynne och tröttade genom småsaker, som orsakat obehag.

Prinsen sade att han kände detta och att befälhafvaren var mycket noggrann, men att det var en hufuvdsak just vid en sådan kommendering, som sedan skulle vara efterdömlig inom regementena. Kronprinsen nämnde vidare, att han ämnat sig till Drottningholm men blifvit hindrad och att generallöjtnant Reuterskiöld i dess ställe skulle afresa. Med detsamma inkom general R. och ett enskildt samtal förekom emellan prinsen och generaln, hvarunder jag ingick i nästa rum. Då jag åter sammanträffade med prinsen och generalen, blef jag af den senare anmodad åtfölja honom påföljande dag till Drottningholm. General R. aflägsnade sig derefter och med detsamma anmäldes general-adjutanten baron Wrede som genast fick företräde och ingick med prinsen i ett inre rum i det han tillsade mig qvardröja; då han återkom åtföljde jag honom. Baronen nämnde att han varit ämnad anmäla förhållandet på Drottningholm, för Hans Maj:t Konungen, men ville först underrätta kronprinsen derom. Prinsen hade afrådt honom att dermed oroa Hans Maj:t, emedan sådant blott skulle medföra flera obehag äfven för prinsen, som hade denna kommendering hufvudsakligen under sitt enskilda befäl. Emellertid blef jag tillsagd att ej nämna det allra minsta härom.

Påföljande dag anmälte jag mig hos grefve Brahe för erhållande af permission och afreste med generalen till Drottningholm. Vid vår ankomst var exercisen redan börjad utan att någon mer än befälhafvaren kände till generalens ankomst. Generalen mottog truppen och tillsade fortsättning af exercisen, allt gick väl och beröm vankades. Då exercisen slutades tackade generalen så befälhafvare som befäl och trupp, för den utmärkta skicklighet och goda hållning, som han funnit i allt och tillade, att han skulle glädja så Hans Kongl. Höghet Kronprinsen som Hans Maj:t Konungen härmed, samt tillsade att manskapet skulle få extra förplägning, hvarpå hurrades. Befälhafvaren bjöd på en bål och allt var lustigt och gladt. Jag blef serskildt bjuden till löjtnant von Koch, der jag gjorde bekantskap med löjtnant Tegner, en serdeles glad och treflig ung man, begåfvad med ett ofantligt godt minne. Då Koch, som kände detta, frågade honom om han visste huru gammal jag var, svarade han, efter ett kort betänkande, icke allenat om min ålder utan äfven när jag kom i tjenst och min sista fullmakts dato. Då jag förundrad häröfver frågade huru han visste detta, svarade han, att han af rangrullan, som han genomläst, visste hvarje officers namn, ålder och tjensteår. Detta gaf anledning till flera frågor, för hvilka han med lika noggrannhet redogjorde. Jag afreste med generalen sent på aftonen och han skrattade under vägen rätt godt åt hvad som passerat, samt yttrade, "ja så skall man taga dem." Jag tror dock ej att Wreden var fullt belåten med hvad som passerat.

Någon tid derefter då Drottningholms-kommenderingen skulle upplösas, erbjöds krigsbefälet af kronprinsen att få bevista slutexercisen derstädes, och då ställdes till vår disposition de kongl. ekipagerna. Vädret var godt och resan mycket angenäm. Vid vår framkomst till Drottningholm kommenderade kronprinsen sjelf och allas glädje var stor att stå under prinsens kommando och befäl. Vid en rast hvarunder alla officerare framkallades och fingo helsa såväl på prinsen, som krigsbefälet, blef jag af prinsen tillfrågad, om jag kunde igenkänna den man, som var af mitt kompani. Jag började efterse honom men då det var på något långt håll och han möjligen kunde stå i andra ledet, så svarade jag, att om han stod i första ledet borde jag kunna se honom emedan han egde en serdeles vacker hållning. "Gå då till fanan, jag tror han står till venster derom". Jag gick deråt och träffade min man och då jag helsade honom nämde jag att Kronprinsen sjelf utvisat hvar han stod, och man kan ej föreställa sig huru glad min vice korporal Ekelund blef. Jag gaf honom drickspengar och sade "det gläder mig höra huru du gjort dig väl känd." Då jag återkom frågade prinsen om jag träffat honom? I det jag svarade yttrade jag min förundran att Hans Kongl Höghet kunde bland så många igenkänna samma man, derå han svarade: "Jag har observerat hans hållning och funnit honom rask och pålitlig, hvarföre jag stält honom på en vigtig plats."

Och öfvergår jag nu till hvad som vidare passerat. Soireerna hos grefve Brahe samt dineerna hos Hans Maj:t Konungen och Kronprinsen, hvarom jag förut nämnt, bevistade jag alltid och vid en af dessa sammankomster, då Hennes Kongl. Höghet Kronprinsessan var närvarande, hade jag åter den glädjen att af henne blifva tilltalad, hvarvid hon frågade om jag haft underrättelse ifrån hemmet? Jag svarade att jag nyligen haft bref från min hustru äfvensom mina små döttrar som frågat om jag sett lilla arfprinsessan Eugenie, om hvilken de hört så mycket talas. Hennes Kongl. Höghet täcktes härpå yttra: "Ni skall få se henne, det lofvar jag er." Följande dag fick jag ett bref af så lydande innehåll:

         "Välborne Herr Capitain!

Med anledning af Herr Capitains anhållan hos H:s Kongl.  Höghet
Kronprinsessan, tillåtes Herr Capitain få göra uppvaktning hos Prinsessan
Eugenie i morgon f m antingen kl 1/4 1 eller kl 1/2 2.  Hennes Kongl.
Höghet, som sjelf är närvarande lemnar företräde i sina rum 1 trappa upp i
östra hvalfvet.  Vidare härom då vi i morgon råkas i plenum.

                                   Högaktningsfullt
                                   G H Liljecrantz."

Då det nu led till slutet af våra förehafvanden vid krigsbefälet, skulle val ske till ordförande och ledamöter i armeens pensionskassa, hvarföre sammankomster blefvo utsatta. Dervid visade sig delade åsigter, partier uppstodo, som sökte imponera på hvarandra. Grefve Liljecrantz, i hvars åsigter jag förenat mig, hade lemnat mig en vallista, som genom mig skulle spridas då en annan kamrat i motsats dertill sökte inverka på några andra. Jag hade isynnerhet fästat mig vid en f d kamrat vid Vestgötadals regemente, som nu var kapten vid Lifbeväringen, neml major G Schürer von Waldheim. Jag som förut till honom stått i intim vänskap, kände honom väl och visste honom vara en nitisk och serdeles redbar man, sökte således få denna person i styrelsen, men som vid jemförelsen af våra vallistor min skulle hafva öfvervigt, om jag medverkade till Schürer, så uppstod ett samtal, som öfvergick till ovänskap, och på ett högst förnärmande sätt utfors mot mig. Förargad häröfver fordrade jag upprättelse då detta var en hederssak och gick det så långt att utmaning följde. Närvarande kamrater sökte jemka emellan oss, som ej kunde ske med mindre än att jag fick en nöjaktig upprättelse; så blef ock förhållandet och vid valet erhöll nämnde G Schürer öfvervägande röster. Att min kandidat var rätta mannen synes bäst deraf, att han qvarstod, med ökadt förtroende, som direktör i armeens pensionskassa intill sin död detta år.

Några andra angelägenheter afgjordes jemväl hvarefter följde afskedsuppvaktningar först hos Hans Maj:t Konungen derefter hos Kronprinsen. Efter dessa, blef jag tillsagd af hans excellence, att Hans Maj:t ville hafva mig serskild nådig åtanka och att hans excellence skulle afpassa tid då jag kunde få inställa mig, och blef jag äfven tillfrågad huru länge jag kom att uppehålla mig i Stockholm, hvarpå jag nämnde det jag ännu några dagar ämnade qvarstanna.

Kort derefter blef jag kallad infinna mig hos hans excellence grefve Brahe, beredd att åtfölja honom till Hans Maj:t, och då jag således på utsatt tid ankom begärde hans excellence få veta om jag önskade utbedja mig någon särskild befordran, i hvilket fall han hos Hans Maj:t Konungen skulle söka bemedla min angelägenhet. Jag nämnde då, att jag egnat mig åt landthushållningen, och som jag ej var i tillfälle köpa egendom, önskade jag få arrendera en af konungens egendomar, hvartill jag för flera år anmält mig, nemligen Gammalstorp. Hans excellence yttrade: "att som Hans Maj:t ogerna beviljar afsked till militärer som med honom gjort fälttåg, kunde jag snarare påräkna en högre befordran, och som en majorsplats snart är ledig inom regementet, kan jag till en början påräkna denna. Då jag sedan med hans excellence uppkom på slottet och en stund väntat i audienssalen, blef jag kallad och vid min inkomst emottogs jag på det hjertligaste af den ädle konungen. Då hans excellence framställde för konungen min önskan, att vid mitt afskedstagande: då fyllda pensionsår ingår, kunna påräkna för min framtida bergning arrendet å Gammalstorp, tolkade hans excellence "Konungens vilja att jag qvarstannade i tjensten, och att jag efter besinning hade att anmäla mig hos regementschefen till högre befordran." Vid min hemkomst anmälde jag mig hos regementschefen, men ehuru gammal krigskamrat och vän med chefen, hade det nu till en del förändrat sig genom en tillställning af 1:sta majoren, med hvilken jag som oftast haft obehagliga uppträden.

Något år efter min hemkomst från Stockholm besökte mig riksdagsmannen Hans Jansson, jemte flera personer från såväl Wermland som Dalsland, med anhållan att jag skulle åtfölja dem till Stockholm för att bereda dem företräde hos Hans Maj:t Konung Carl XIV Johan. Anledningen till denna resa var nemligen den, att de såsom en deputation från ortens innevånare skulle hos Hans Maj:t Konungen ingifva en underdånig inlaga, undertecknad af flera personer, med anhållan att sedan beväringen blifvit af Hans Maj:t ordnad i fem klasser, så att den började vid 20 år och sedan fortsatte till 25 år, hvarigenom indelta armeen skulle kunna indragas och riket försvaras genom värfvade trupper så för flotta som landtarmeen, så ville de i underdånighet underställa Hans Maj:t Konungen om ej detta kunde anses tillfyllest för landets försvar. Den indelta armeen var en alltför stor börda för landtmannen hvilket visat sig under föregående krig, då det funnos många rotar som under få år fått uppsätta 3 a 4 nya soldater för att inträda i de afgångnas ställe, allt mot förhöjd lega och större förmåner. Rothållaren hade sjelf blifvit utskrifven då soldat ej kunde erhållas. Norge var nu intaget och vestra gränsen bevakades af norrmännen; detta var mig mycket olägligt, och jag afslog i början helt och hållet deras begäran, men de voro envisa, och resan skulle ej kosta mig något.

Efter något betänkande beslöt jag att åtfölja Hans Jansson och de öfriga deputerade. Vid vår ankomst till Stockholm uppgick jag genast till excellensen Brahe och anmälde ändamålet med resan och de deputerades önskan att få företräde hos konungen, hvilket äfven blef dem beviljadt till påföljande dag. Vid återkomsten derifrån voro de högst belåtna öfver Hans Maj:ts hjertliga emottagande och löfte att taga saken i noga öfvervägande. Kort derefter hade general Reuterskiöld fått sig uppdraget att inom denna ort taga ett noggrannt besked om förhållandet. Alla boställsinnehafvare fingo härigenom sig ålagt att uppgifva boställenas afkastning, beskaffenhet och öfriga förhållanden. Detta fordrade dock tid att utröna, hvadan ingenting deraf kom till beslut innan konung Oscar den I kom på thronen, hvarefter detta förslag ej vidare afhördes.

Då jag 1843 ämnade inlägga om afsked och i sådant ändamål anmälte mig hos grefve Brahe, blef fråga om hvad plan jag hade för min framtid. Jag nämnde då att jag under en längre tid måst hjelpa min svåger, som var postmästare i Åmål, att sköta hans tjenst, och då han nu var sjuklig och utan hopp att återfå helsan, måste jag äfven sköta hans affärer. Det kunde således passa mig då min svåger inlagt om permission, att jag sökte erhålla förordnande att sköta postkontoret. Hans excellence tillrådde mig att anmäla detta för general Peyron, som då var tillförordnad postdirektör, med helsning från hans excellence. Jag sökte genast generalen och träffade honom i hans enskildta rum. Vi voro bekanta sedan 1810, då han som major tjenstgjorde i armeens generaladjutants expedition, men då jag framstälde anledningen till mitt besök, blef han så ond, att han i hettan och förargelsen yttrade att excellensen väl kunde hos Hans Maj:t utverka att militärer finge postkontor, men att lemna förordnande tillkommer honom som postdirektör, han skulle genast härom tillsäga Brahe och derpå adjö! Jag gick ganska lugn, och träffade postmästaren i Carlstad, major Flach, då jag omtalade huru ond general Peyron blifvit, och att han i sin vrede uppgått till excellensen Brahe. Flach skrattade och sade: "när Peyron kommer från Brahe är hans sinne lugnadt." Så blef ock förhållandet. - Som jag var bortbjuden och ej hemkom förrän sent fick jag då först veta att en vaktmästare sökt mig flera gånger. Dagen derpå erhåll jag ett så lydande bref.

"Välborne Herr Kapten och Riddare!

General Peyron har befallt mig hafva den äran tillkännagifva att Herr Generalen önskar få tala vid Herr Kaptenen, och för detta ändamål, så fort dess tid tillåter infinna sig hos Herr Generalen, klädd efter eget godtfinnande. Upplysningsvis får jag nämna, att Generalen träffas ännu en 1/2 timma i Kongl. Krigs-Kollegium; men derefter i sin egen boning. Med fullkomlig högaktning har äran etc etc.

Stockholm den 1 Mars 1843.

Gustaf Zachrisson.

Adjutant hos General Peyron."

Då jag anmälde mig hos generalen, kom denne mig helt vänligt till mötes, och yttrade att han i går sökt träffa mig innan postens afgång, men då detta ej lyckats, afgick mitt förordnande att förestå postmästaretjensten vid Åmåls postkontor, och att jag genast skulle insända borgen för uppbörden. Det dröjde dock några dagar innan jag var färdig till afresa, hvarunder jag uppvaktade excellencen grefve Brahe, som alltid vänligt emottog mig. Jag tackade honom för hans mellankomst med general Peyron, hvarpå han svarade: "Jag önskar er lycka! - Kongl. permission är er beviljad att tills vidare förestå postmästaretjensten i Åmål, det är mig kärt om jag framdeles kan vara er till tjenst."

XIV.

Det myckna stillasittandet gjorde mig dock uppledsen vid tjensten, för hvilken jag hvarken haft lust eller fallenhet, då jag från ungdomen varit van vid kroppslig ansträngning, och har jag således ofta ångrat att jag sökt inkomma på denna bana. Härtill kom bland andra obehag, och som på det högsta oroade mig, att sedan jag tjent som postmästare i 9 år, blef jag af den nyss tillsatte postinspektoren i Wenersborg Gasslander anklagad att hafva inlagt 10 st. enkla bref, som ej på postkarta voro upptagne, hvilket föranledde generalpoststyrelsen att för utrönandet häraf, förordna undersökning vid Åmåls rådhusrätt, hvarvid upplystes att nämnda bref ankommit i en postväska från landet, hvilken blifvit öppnad af ett biträde, och genom dess förhastande införts i postboken men ej på postkartan upptagits. Rådhusrätten ansåg då "att detta efter hvad som upplyst blifvit skett genom mitt biträde och som jag var allmänt känd för en redbar man så skulle jag för förseelsen enligt postmästare-instruktionen böta brefportots dubbla värde uppgående till 40 skilling banko." Då ransakningsprotokollet inkom till poststyrelsen besvärade en tillförordnad postfiskal sig deröfver i Hofrätten med påstående att jag för denna förseelse måtte dömas tjensten förlustig, hvilket äfven efter de af postfiskalen åberopade författningar blef förhållandet. Öfver detta Hofrättens utslag anmälde jag i underdånighet besvär i Högsta domstolen, der den förändring gjordes, att jag för min förseelse skulle böta med förlust af ett halft års lön. Detta förfarande af en embetsbroder, med hvilken jag från ungdomsåren varit bekant och stått i vänliga förhållanden, ogillades allmänneligen. Han hade under tiden invecklat sig i så djup skuld genom en yppig lefnad, att han fick ingifva sin stat, der flere af hans borgensmän ledo så stor förlust att en del måste lemna alla sina tillgångar; likafullt var han bibehållen vid sina postinkomster och tjensten. Jag sökte och erhöll sedan flera gånger tjenstledighet.

Af mina många barn var en dotter Selma, som var en älskling hos alla som lärt känna henne, men skulle äfven hon träffas af pröfningar, som förorsakade henne hjertlidande hvaraf hon flera år tärdes och under ökade lidanden slutade sin jordiska tillvaro vid 22 års ålder. Denna sorg var serdeles upprörande för oss alla.

Äfven en yngre son, Viktor, gaf oss mycket hopp, och hvaraf jag trodde mig få glädje och hjelp. Han var af kamrater omtyckt och afhållen såsom en bra gosse med god karaktär. Särdeles grundlig undervisning erhöll han i Wenersborgs skola af sin nitiske och utmärkte lärare magister John Sundler, der han äfven inhemtade de bästa grundsatser i denna sin slägtings hem. Då det sedan lyckats mig få honom in vid Carlberg, hvartill han i Stockholm läste på sin inträdesexamen, bodde han hos majorskan Fries, född Forsell, och visade hon honom mer än vanlig godhet och omvårdnad, och omfattade han med all ömhet så af löjtnant Jean von Koch som ock synnerligast af justitiekanslerskan von Koch, född Louine. Hos dem var min snälla gosse upptagen som eget barn. Han ifrade att framgå och fruktade att blifva "kuggad", så att han ansträngde sig i sina studier. Jag hade post dagligen bref från honom, hvaribland jag vill omnämna ett som ankom då min hustru och barn voro närvarande interesserade att höra underrättelser från Viktor. Jag hade för postens expedierande ej tid att detsamma afhöra, utan tillsade dem att taga brefvet och gå. Efter postens afgång sökte jag dem då min hustru var smått förargad och flickorna greto. Jag begärde få veta orsaken, och lemnades brefvet, hvaruti inneslöts ett till min brorsdotter Wilhelmina Lilliestierna, som äfven en tid vistats i Stockholm. Viktors bref var af ungefär följande innehåll: "Min pappa, jag har varit oförsigtig och ej bättre påsett utanskriften å detta bref, än jag detsamma öppnat. Jag kom på posten, nyfiken att höra något från hemmet och då jag på Åmåls postkarta såg bref till W Lillestierna begärde jag detsamma och sprang hem i skymningen och öppnade det, och nu synes att brefvet var till Wilhelmina, min kusin. Jag sänder det till pappa, dels emedan Mimmi ej är här, utan på landet, så ock derföre att pappa och syskonen må se hvad de hafva för vänner omkring sig.

Mimmis bref var från en af hennes intima väninnor här i staden Åmål. Det var mycket hjertligt och omnämner att hon träffat mina döttrar på en bal, de voro stora till växten och dansade jemt och på intet sätt i hennes tycke och ej att jemföra med den lilla älskliga Mimmi. Majoren sjelf (eller undertecknad) träffade hon som oftast, han var alltid glad och artig, till och med kurtisör, raljerade och talade gerna. Detta var, efter min tanke, ingenting att lägga på sinnet, som jag ock sökte föreställa de mina, hvilka funno sig på det högsta sårade, de ålade mig att ej umgås med personer, som så upptoge min artighet. Detta var egentligen så litet anstötligt, att det ej förtjenade någon uppmärksamhet, men nog af, det hade sårat mina fruntimmer. Jag tillskref Viktor påföljande postdag, återsände brefvet, och underrättade honom hvad det haft för påföljd vid hemmet. Han likasom vi alla hade häraf att lära, vara försigtig i allt, hvad man anförtror papperet, då igenom många tillfälligheter, såsom nu, det hemliga kan komma idagen och åstadkomma många obehagligheter, man borde äfven noga se på de bref man öppnade, likasom att han bort försegla brefvet och öppet nämnt för egarinnan huru härmed tillgått; att vara uppriktig slår bäst an. Nu borde han söka Mimmi och sedan taga sig nogare tillvara. Att jag icke sedan var så språksam, och hade samma trefnad med den lilla damen lärer väl kunna inses, jag hade äfven lärt någonting för framtiden.

Sedan hade jag den sorgen att min älskade son fick blodhostning, blef förbjuden fortsätta sina studier, och på läkares råd genast sänd på sjön; ett fartyg låg färdigt att afgå till Portugal och med detta sändes han så hastigt, att jag ej fick besked derom förr än han var afrest; så hade de kära vännerna i all välmening stält med min son, som på hösten återkom; resan hade ej haft önskad verkan; tvärtom, sjölifvet hade nedstämt hans lynne, han blef härefter i föräldrahemmet ibland syskonen samt roade sig i grannbygden och öfvertog den lilla detaljen vid hemmet, hvilken han med all ifver fullgjorde till min belåtenhet. Efter någon tids hemmavaro blef han erbjuden få komma till major Hans von Koch på Tottenvik och fick der ingå i detaljerna vid detta stora landtbruk. Han omfattades af hela denna älskliga familj på det hjertvänligaste sätt och blef der ansedd som barn i huset. Denna glädje skulle dock ej länge räcka, en knäskada som han förut ådragit sig tilltog alltmer och innan vinterns inbrott måste han derom consultera läkare i Stockholm som förklarade skadan af så allvarlig beskaffenhet att han måste intagas på Serafimerlasarettet.

Under denna tid omfattades han med all ömhet af slägtingar och vänner. Af de försnämnda utmärkte sig i synnerhet justitiekanslerskan von Koch att i allt vårda honom, så att en mor ej kunnat göra det bättre. Löjtnant Koch och hans familj voro äfven mer än goda emot honom. Plågorna i knäet tilltogo dock alltmer och slutligen måste benet aftagas. Detta gick oss alla hårdt till sinnes och de känslor som intog mig då jag såg detta kära barn så plågadt och stympadt, var mer upprörande än jag kan beskrifva. Emellertid hade min hustru och barnen inflyttat till staden Åmål och för bättre utkomst och att skingra min sorg hade jag tagit en större befattning vid egendomen Påtorp i Westergötland. Min älskade son slutade redan samma år 1857 sitt lidande. Detta dödsfall var upprörande och inverkade synnerligast på min hustrus förut, (genom sorgen af tvenne barns, varaf det ena genom en olyckhändelse, förtidiga bortgång), klena helsa hvilken alltmer aftog och blef allt sämre och sämre. Tvenne mina äldre döttrar hade emellertid blifvit gifta med tvenne bröder Liedberg och kort efter min dotter Wendelas bröllop afled min kära hustru helt hastigt under min bortovaro.

XV.

Under tiden hade en öfverste Chapman flyttat hit till staden med familj och fann jag snart i deras umgänge serdeles trefnad. Öfversten hade varit anställd vid såväl Gustaf den III:s som Gustaf den IV Adolfs hof och berättade mycket som intresserade mig, deribland om riksdagen i Örebro 1809 då ny tronföljare skulle väljas sedan Gustaf Adolf blifvit afsatt. Åsigterna voro dervid delade i trenne partier. Öfverstlöjtnant Adlersparre med ett stort antal riksdagsmän på sin sida, ville hafva invald den danske och norske prinsen Christian August, hvarigenom, efter hans tanke Norge och Sverge lättast skulle kunna förenas. Det andra partiet, till hvilket öfverste Chapman hörde, röstade på den afsatte konungens son prins Gustaf, hvartill äfven bidrog det deltagande och intresse detta parti hyste för den sköna lidande drottningen, hans moder som så länge förut lidit af Konungens egenheter och alltid stränga bemötande och sedan den smärta hon måste erfara att under sträng bevakning såsom fånge inneslutas på Haga utan att veta hvar Konungen och prins Gustaf befunno sig.

Det tredje partiet ansåg, att då man ännu kunde motse stridigheter och oroligheter inom landet, fordrades en verklig fältherre som, i motsatt förhållande till Gustaf IV Adolf kunde leda en armee. Härom voro många strider partierna emellan och mot första eller Adlersparreska åsigterna insågs den svårigheten att Danmark ej skulle kunna förmås afstå Norge och att prinsen snarare skulle vilja hafva Sverge underlydande Danmark tillika med Norge. Men då Adlersparreska partiet blef det rådande, så frångick Chapman likasom flera adelsmän sina befattningar vid hofvet och sökte han sedan från alla stridigheter lugn i det enskilta lifvet. Chapman var en mycket älskvärd man och lyckades vinna en rik och vacker flickas tycke, m:ll Carolina Camitz, dotter i en ansedd familj i Örebro. Han köpte derefter en större egendom, der han bodde till år 1852, då han med familj hitflyttade.

Under vårt samtal hade jag att nämna mina lefnadsöden, och de anteckningar jag gjort deröfver intresserade honom synnerligen.

De sorger och stora motgångar, som på sednare åren träffat mig dels genom flera obehagliga rättegångar och dels genom förluster på borgensförbindelser vill jag förbigå att nämna, endast tilläggande att, i anledning af dessa förluster, fråga uppstod det jag skulle öfverlemna mina tillgångar till mina kreditorer, hvartill nästan alla mina vänner tillrådde mig, men, under förhoppning att kunna göra hvar man rätt, sökte jag, genom en sparsam och indragen lefnad samt det stöd jag erhöll af mina mågar, uppehålla mina affärer, äfvensom jag beslöt att sjelf öfvertaga postkontoret, hvilket blef mig möjligt genom det af mig förut antagna biträdet. Det fordrades dock en ny borgesförbindelse för öfverskottsmedel, som skulle till postverket öfversändas och då jag fått en välvillig man att teckna sig härtill, trodde jag mig kunna anlita en rik man, som från ungdomstiden var gammal vän och bekant till mig, men erhöll ett kort och bestämdt afslag. Jag uppsökte dock efter en lång och besvärlig resa en mera behjertad man, som ej allenast undertecknade borgesförbindelsen utan förklarade sig med nöje skola vara mig till tjenst om så äfven framdeles fordrades. Denne man var Anders Olsson på Bågenholm, numera riksdagsman i Första kammaren.

Åren togo dock alltmer och mer ut sin rätt och jag insåg min oförmåga, att befatta mig med postgöromålen, som jemt omvexlade med ökade besvär. Samtidigt härmed blef äfven den ändring vidtagen att alla äldre postmästare, som uppnått pensionsåldern och ej sjelfva kunde tjenstgöra, blefvo förständigade taga afsked, men som pensionen ej uppgick till postinkomsterna, så måste jag hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om fyllnadspension, hvilken jag trodde mig kunna påräkna efter att hafva varit i Statens tjenst öfver 66 års tid och blef detta äfven af general-postdirektören tillstyrkt och efter en underdånig inlaga till Kongl. Maj:t mig lofvadt, hvarpå jag inlade om afsked, hvilket bifölls samma år eller 1874 den 2 Oktober. Det utdrog dock någon tid hvarföre äfvensom för andra angelägenheter jag måste begifva mig till Stockholm och då jag i underdånighet anmälde mig hos Hans Maj:t Oscar den II, blef jag genast meddelad att Hans Maj:t haft mig i nådig åtanke och erhöll jag dertill en serskilt tillökning ur Hans Maj:ts egen kassa. Af denna serskilta godhet blef det mig möjligt en tid uppehålla mig i Stockholm och hade jag derunder glädjen att i umgänget med gamla, goda vänner tillbringa en särdeles angenom tid. Här åter fick jag erfara den fördel det skänker att söka ädla och goda fruntimmers sällskaper, deruti att ett fruntimmer, som jag från yngre åren varit bekant med och som synnerligen fästat min tillgifvenhet nu, vid underrättelsen om en för mig oförtänkt förlust, hade den utmärkta godheten att hjelpa mig med en penningesumma.

Då jag nu efter denna angenäma sejour aflade några besök för att säga vänner och bekanta farväl, åtföljdes jag ofta af en ung man, brukspatron C A Svinhufvud, hvars bekantskap jag gjorde de första dagarne efter min ankomst till hufvudstaden, och hvars välvilja och tillgivenhet jag har allt skäl att mycket värdera. Samma dag jag afreste var jag af min gamle vän, en nittioårs man, grosshandlare Pripp, bjuden på afskedsmiddag, som för mera nöjes skull, intogs på Hasselbacken, dit vi reste i vännens droska förspänd med hans vackra "Diana", som i flygande fart förde oss till hotellet, der vi till min öfverraskning emottogos af vännens måg, och några unga damer. Lifvad af taffelmusiken och den glada sinnesstämningen då champagnen framsattes och glasen tömdes, kom mig att glömma allt annat för denna glada fest i vänners lag, men jag erindrades af min unga vän att tiden nalkades då jag borde vara vid stationen för att afresa till hemorten. Min gamla vän var då ej sen att efter några åter fyllda afskedsglas i samma ilande fart ledsaga mig i sitt ekipage till Centralstationen, der min unga vän beredt och rangerat allt för min afresa.

Efter att der hafva fått säga ännu ett farväl till vänner och bekanta, lemnade jag med afgående nattåget kl 7 e m Stockholm och anlände kl 8 följande morgon till Wenersborg. Här uppehöll jag mig hos vänner och bekanta till kl 11 f m, då jag inträngde mig i den afgående postdiligensen. Omgifven af postväskor och påsar ankom jag kl 9 e m till min lilla hemstad Åmål och mitt fridfulla hem derstädes. Härmed får jag afsluta mina anteckningar under den förhoppning att "Om Gud så vill" mina återstående dagar må förflyta i mera ro och lugn än mitt lif hittills gestaltat sig. Äfven vågar jag hoppas att allmänheten med samma öfverseende och välvilja emottager detta det andra och sista häftet af mitt anspråkslösa arbete som det första. Och må det slutligen tillåtas mig, såsom en gammal krigare och fosterlandsvän, att afsluta det hela med dessa skalden B E Malmströms ord:

               Du ärorika fosterland,
               Der fädrens kummel stå,
               Du höga, fjellbekrönta strand,
               Der trogna böljor slå,
               Du glada hem, du fridens kust,
               Gud sträcke uti nöd och lust
               Utöfver dig sin hand!
               Fast lång min väg och brant min stig,
               Jag lefver och jag dör för dig,
               Mitt gamla fosterland!


      Åmål i Augusti 1875.

                       Aug. Edv. Lilliestierna.