RÄTTS-ANSTALTER, BROTTEN.

Erik XIV följde den af fadren började banan, då han 1561 inrättade sin kungliga nämnd för hela riket. 1563 befallde han häradshöfdingarne att årligen aflemna visse, klare och oförfalskade domböcker, så framt de icke ville mista häradshöfdingedömet och det aldrig igen bekomma (5). I anledning af ständernas tillstyrkan förordnade Carl IX en konungens nämnd 1598, bestående af riksråden, lagmän, häradshöfdingar, fogdar samt andre gode män, hvilka vid Distings marknad i Upsala skulle afdöma från under-rätterna vädjade mål. På riksdagarne 1600 och 1602 beslöts, att från härads- och lagmansting skulle vädjas under konungens rättareting, hvars ledamöter borde utgöras af de lagmän och häradshöfdingar konungen dertill förordnade. På riksrådets tillstyrkan gjorde Carl IX 1602 den författning, att af häradshöfdingarne i alla landsorter skulle den, som närmast var till hands, hvar sitt fjerdedels år komma till konungen, der han var stadd, att afdöma alla rättegångsmål. 1604 den 29 Juni befallde han "riksens råd skicka 6 häradshöfdingar till hofvet i Nyköping, för att rannsaka och döma i de saker der förefalla kunna, uppå de många klagomål, som daglig dags från den ena landsorten och den andra inkomma, helst vi hafve nog af krigssakerna och andre riksens nödige beställningar att göra. Och när desse 6 häradshöfdingar varit här en tid och blifvit hädan förlofvade, det då andra 6 måtte hit förordnas, att icke all omsorgen och bekymret må ligga oss öfver hufvudet" (6). Genom den vid Örebro riksdag 1614 antagna rättegångsordningen blef hofrätten grundlagd samt genom författningen den 23 Juni 1615 vederbörligen ordnad, så att den långvariga oredan med räfst- och rättaretingen upphörde. Göta hofrätt inrättades först den 5 Nov. 1634.

Af den meddelade förteckningen öfver häradshöfdingarne på Dal synes, att rikets högre civila och militära embetsmän sattes till häradshöfdingar, så här som annorstädes. Desse tjenstgjorde dock sällan sjelfve på sednare tiderna, utan hade vikarier, som kallades lagläsare, de der i förstone tillsattes af ordinarie domaren, men sedan af hofrätten, när den blifvit inrättad. Stundom var ordinarien vid tinget, men det oaktadt ransakade lagläsaren och afdömde målen.

Den äldsta dombok vid häradsrätt på Dal, hvilken jag haft tillfälle se, är för 1598 (7). Till upplysning om den tidens enkla skick samt målens fåtalighet må nämnas, att hon för hela landet och hela året upptager allenast 4 3/4 ark i qvartformat. Deri förekommande mål äro egentligen om stöld, slagsmål, äktenskapsbrott och uppbud. Tingen voro icke långvariga. Den 9 Maj hölls ting i Sundal, den 12 Maj i Walbo, den 15 Maj i Wedbo, den 19 Maj i Nordal. Samma år den 20 Nov. i Walbo, den 23 Nov i Wedbo, den 27 Nov i Tössbo, den 29 Nov. i Nordal, den 1 Dec. i Sundal, allt af en och samma domare, lagläsaren Jakob Pedersson. Domboken beseglades af hans, fogden Sven Carlssons och ett härads-sigill. I Göta hofrätt förvaras dessutom denna ortens domböcker åren 1613-1623, i ett qvartband för dessa 11 år. Vidare i ett folioband domböckerna åren 1624-1630. I härads-arkiven finnes deremot icke en bokstaf för dessa år. Den äldsta domboken i Sundal, Nordal, Walbo och Tössbo är för år 1643, i Wedbo 1689.

Man hade inga vissa tingsställen. Tingen höllos än i ena socknen och hemmanet, än i andra. För det besvär allmogen hade af tingen i deras hus, erhölls afskrifning i skatten, Således njöto 10 skattebönder fritt deras årliga foring, tillhopa 60 årliga fogdehästar, för år 1571, "efter som gammalt och förr vanligt varit" (8). Tingshusbyggnad anbefalldes först af Carl XI. I Walbo förenades man om denna byggnad i Febr. 1686. Omsider 1695 var det uppfördt i Rösäter, der tingen höllos intill 1730, då man köpte en byggning i Holmen, Högsäters socken, men beslöt 1735 flytta tingsstaden till Tånglanda. I Sundal var tingshus uppfördt 1695. Konungen resolverade den 10 Nov. 1686 på Wedbo härads besvär sålunda: "Efter dem för kort tid sedan är pålagdt att bygga tingshus, ty bedja de att derifrån blifva befriade, efter de ändå, vid Norrska gränsen och i bergsklipporna boendes, måste uppbygga soldatens boställe. Så emedan dessa knektetorp ingen gemenskap med tingshusens förbättring hafva; ty kan fuller intet med skäl begäras att slippa dem, för det de bemälte torp bygga skola, utan måste väl bägge delarne förrättas, hvilket allmogen sjelf till nytta och bättre beqvämlighet länder." Det dröjde dock några år. I Maj 1693 var tingshuset i Alltorp färdigt till begagnande.

Gustaf Wasa hade redan den 27 Nov. 1548 befallt häradshöfdingarne att till kongl. kansliet insända register på alla sakfall årligen, och Erik XIV infordrade sjelfva domböckerna. Brott mot högmåla-balken inberättade ståthållaren till konungen, hvilken sedan i svar derpå meddelande hvad straff följa skulle. Konungabesluten voro efter tidsens lägenhet. Så t. ex resolverades 1594, att en gift man, som lägrat en piga, skulle förskonas till lifvet på hustruns förbön, men plikta 40 lod silfver och 2 par oxar. 1600 blef en annan, som i margahanda måtto sig fast öfverdådigt ställt hafver, dömd att halshuggas, så framt han eljest stulit den silfversked, hvarföre han beskylles (9). Märkligt är ock, att Carl IX befinnes hafva i egen hög person den 23 Mars 1603 utfärdadt stämning, hvarigenom 2:ne män ålades svara enskilde vid nästa häradsting på Dal i fråga om eganderätten till några ängar.

Häradshöfdingelönen, som enligt Kalmare recess 1483 utgått på det sättet, att hvarje bonde borde hålla häradshöfdingen 2 årliga hästar, förändrades sålunda af Gustaf Wasa, för Westergötland och Dal, att hvarje man borde gifva honom en skäppa korn (10). 1595 stadgades genom plakat och 1604 genom Norrköpings beslut, att denna lön skulle utgöras med 12 öre silfvermynt af hvarje hjonelag, de husarme undantagne. Med hjonelag förstods icke ensamt bönder, utan fogdar, skrifvare, ryttare, knektar (11). 1617 den 16 Dec. skref Gustaf II Adolf till fogden på Dal följande: "Efter vi förnummit, att våre undersåter på Dal fast tröge äro till att utgifva deras häradshöfdinge-penningar, nämligen 12 öre af hvar man och hjonelag, efter som af samtelige rikets ständer uti Norrköping samtyckt och beslutit är, utan der de sitta 2 eller 3 på gården eller hemmanet, der vele de icke göra mer tillhopa, än der en sitter, oansedt den ene så väl som den andre vill hafva och njuta lag och rätt; och ofta händer, att der som sålunda 2 och 3 på gården sitta, der kan en i hopen finnas, som man fast mer hafver göra med för lag och ting, och uti sina saker oroligare är, än hundrade, som bo på gården allena. Derföre befalle vi dig, att du skall förehålla bemälde våra undersåtar, att de hvar för sig isynnerhet efter par(?) eller mantalet förtenkte(förtecknade?) äro, förbemälde häradshöfdinge-penningar utgöra, efter de vilja alla lag och rätt njuta" (12). "Och der någor finnes, som genom tredsko tillbakastår, då befalle vi dig, att du utpantar penningarne och dem sedan vår och rikets troman råd och skattmästare, som samma häradsrätt i förläning hafver, tillställer". Af kongl. brefvet till landshöfdingen den 22 Okt. 1652 inhemtas, att de som hade häradshöfdingeräntan i förläning, sjelfve aflönade lagläsaren. Att ordinarien sannolikt någon gång blef lönlös, måhända äfven vikarien, tycks följa deraf, att fogdarne t. ex. 1580 förständigades, det folket samma år icke fick lemna räntan till häradshöfdingarne, utan skulle hon anammas för kronans räkning, samt borde då utgöras med 1 skäppa råg af hvarje man, eller till det minsta hälften god torkad råg och den andra hälften godt rensadt malt (13). Med 1652 indrogs räntan till kronan, som sedan aflönade häradshöfdingarne. Beträffande åter tingsgästnings-penningarne, som utgjordes med 3 skillingar af matlaget, och hvaraf nämnden fick sin andel, så hafva ej heller dessa alltid ordentligen utgått. Vid 1686 års riksdag klagade ombuden från Dal, att kronan tagit denna lilla aflöning från nämnden. Rättelse lofvades. Genom riksdagsbeslutet 1840 blefvo de skattskyldige helt och hållet befriade från denna afgift.

Vid 1719 års riksdag klagade bondeståndets ombud från Dal, att Carl XII delat provinsen i 2:ne domsagor samt enskildt för landskapet den 18 Juli 1718 inrättat en lagsaga. Denna sednare indrogs den 22 April 1719. Lagmannen Sven Dimborg erhöll Westerbottens lagsaga 1722. Den tillsatte nye häradshöfdingen, David Rosenholm, förflyttades äfven den 22 April 1719 till Flundre, Wäne m. fl. häraders domsaga i Westergötland.

Landskapets delning i 2:ne domsagor gick dock i fullbordan genom rikets ständers beslut den 30 Jan. 1770 (14). 1795 utverkades att norra domsagan blef förenad med borgmästaresysslan i Åmål. Denna förening fortfor ej längre än från den 2 Mars 1796 till den 17 Okt. 1799. Vid 1810 års riksdag väckte Åmåls stads ombud fråga om dessa sysslors återförening. Sedan häradsboerna i Oktober samma år blifvit hörde, utföll afslag från högsta ort.

Af landshöfdingarnes för äldre och sednare tider utfärdade kungörelser, domhafvandernas berättelser till justitie-statministern och andra offentliga handlingar inhemtas, att bränvinet och fylleriet bidraga i betydlig måtto till både gröfre åtalade brott och osedlighet i allmänhet. Efter den erfarenhet, som blifvit gjord under fulla 300 år, äro bränvinet och andra spritdrycker mäktiga att förvilda äfven den i nyktert tillstånd milde, fredlige, ärlige och arbetsamme och föra honom på afvägar, för hvilka han eljest skulle bäfva tillbaka. Dalbon kan icke fritagas från att, likasom andra landskaps invånare, öfverflödigt begagna denna förderfliga dryck. Uti allmän kungörelse den 12 Okt. 1792 beklagade landshöfdingen att folket vid begrafningar lefde i ett vämjeligt öfverflöd; vid bröllop förtärdes hvad de nygifta alltid väl behöfde i sin hushållning. Suparena lemnade maka och barn hemma gråtande efter bröd, under det de sjelfve på krogen förnöjde sin liderlighet. Fylleriet var så allmänt, att landshöfdingen ej visst om han kunde hoppas något till förbättring. Fulla bönder träffades allestädes på vägarne och i städerna. Man vande till och med barnen att supa. Lönkrögerier funnos flerestädes. Han uppmanade på det varmaste adeln, ståndspersoner och presterskapet att kraftfullt samverka för tillvägabringande af tarflighet och nykterhet, samt anbefallde kronobetjeningen till vaksamhet öfver fyllerilasten. Uti allmän kungörelse den 1 Juni 1811 yttrade en annan landshöfding härstädes, att han med djupt bekymmer vid flera tillfällen erfarit, hurusom sedeförderfvet genom ett omåttligt bruk af starka drycker i så hög grad tilltagit, att den ordning, frid och säkerhet, som efter lagarne bör finnas och i helgd hållas på vägar och annorstädes, ganska ofta, isynnerhet å sön- och helgedagar, på det eftertänkligaste sätt stördes genom fylleriets obetänksamma utbrott i oljud, gräl, slagsmål och andra oredor. Gaf derföre allvarsamma varningar och utsatte viten. 1832 den 30 Dec. kungjordes de föreskrifter, hvarefter ordningsmännen i socknarne hade sig att rätta; 1841 ordnings-reglor för näringsställen och krogar. Uti en domhafvandes berättelse läses, att de annars fredliga invånarne ofta i fylleriet uppretas till många förseelser, och att de 1834 ökade brottmålen hade sin förnämsta orsak i fyllerilastens tilltagande, hvilken näres af lättheten att för godt pris erhålla bränvin. För brottmåls-statistiken lemna domböckerna vid härads-rätterna och justitie-statsministerns underdåniga berättelser all den upplysning, som kan äskas. De förra äro dock alltför vidlyftiga att noggrannt genomgås, och de sednare egas af få samt studeras af ännu färre. Det har ej lyckats mig att i embetsverken träffa en fullständig samling af dessa tryckta underdåniga berättelser, oaktadt ett sorgfälligt efterfrågande. Jag nödgas således inskränka mig till uppgift för den tid upplysning härutinnan erhållits, nämligen för 1830, 1831, 1832, 1836-1839, 1840-1842. Under dessa 10 år hafva de för brott dömdas antal varit:

                                       I södra   I norra
                                       domsagan  domsagan

   För mord och dråp  ..................   1.       2.
   Rån och röfveri  ....................   8.       -
   Barnamord  ..........................   2.       -
   Tidelag eller uppsåt dertill  .......   -        1.
   Brott mot 56-59 kap. Missg.b.  ......   1.       -
   D:o mot 16 kap. utan uppsåt  ........   1.       1.
   Gäckeri med gudstjensten  ...........   2.       1.
   Mened  ..............................   5.       -
   Förbrytelse mot föräldrar  ..........   8.       1.
   Edsöresbrott  .......................  14.       -
   Förfalskningsbrott  .................   2.       3.
   Stöld  .............................. 125.      23.
   Snatteri  ...........................  17.      10.
   Tjenstehjons brott mot husbönder  ...   1.       2.
   Vållande till annans död  ...........   -        1.
   Äktenskapsbrott  ....................   3.       1.
   Olaga bränvinsbränning och afsalu  .. 336.     139.
   Skogsåverkan  ....................... 112.      26.
   Fylleri  ............................  92.      72.
   Slagsmål  ........................... 208.      79.
   Lägersmål  ..........................  99.      21.
   Andra brott, belagda med böter  ..... 947.     260.


   Tillägges:

   Summa personer, dömde för brott
   de 4 åren 1843-1846  ............... 1,505.  471.

   Såsom ofvan är visadt, uppgick folkmängden 1845
          i södra domsagan till  ......................  35,878.
          och i norra domsagan till  ..................  33,289.     

Granskad 1995-06-12,