Handeln.

HANDELN.

Till utrikes ort afgå numera härifrån endast jern, trävaror samt stundom spannemål. I södra fögderiet afyttras årligen mycken säd, förnämligast hafra. Under de sednare åren har ett betydligt belopp af sistnämnda sädesslag utskeppats, egentligen af herr William Thorburn i Uddevalla, hvilken genom sina uppköp på ett utmärkt sätt gagnat fögderiets invånare och förvärfvat sig deras odelade erkänsla.

Den inre handeln med säd bedrifves för öfrigt i städerna och vid jernbruken samt till folket i Wedbo härad, som till stor del alla år måste köpa denna lifsförnödenhet. Andra saluartiklar föryttras i städerna och på landtmarknaderna samt något i landthandelsbodarne, men skogsprodukterna till jern-, och sågverksegarne.

Marknader.

1. Äldsta kända marknadsplatsen var vid Hesselskogs kyrka midsommarstiden årligen. Derpå finnes konung Magnus Smeks bref den 27 Sept. 1349, gifvet i Lödöse (1), att ingen, vid 3 marks böter, fick sätta tält eller små bodar innanför gärdesgårdarne på prestgårdens åker eller äng. Alla slags penningeböter vid denna marknad hade af ålder tillfallit domprosten i Skara, hvilken innehade Hesselskog såsom prebende-pastorat (2). När marknaden upphörde är okändt.

Möjligen hafva kanske lika gamla, om icke äldre, marknadsplatser funnits vid Dalbergså och vid Åmål, ehuru skriftliga intyg derom numera saknas.

2. Vid Dalboå eller Dalbergså har marknad varit af ålder, hvilken i sednare tid kallats N. Strätet och Qvantensburg, i Bolstads socken. Af Gustaf I:s bref till fogden Lasse Svensson den 29 Jan. 1547 (3) inhemtas, att Lödöse borgare "varit vane att bruka sin handtering derstädes med allahanda nödtorftiga varor och der lägga in med sina båtar och skuter. Konungen kunde väl lida att samma handtering måtte åter upptagas, på det landet desto bättre tillföring med allahanda nödtorfter af Lödöse och andre städer bekomma måtte, och åter varorna, som der må efterlåtne blifva att föra utrikes, måtte i det stället blifva här hos våre inrikes köpmän, och ej försäljas till Norge", såsom Dalboarne begärt. Af Carl IX:s bref den 6 Okt. 1598 (4) vill synas, som denna marknad stått 2:ne gånger om året, och att Lödöse borgare densamma nu ödelagt. Men konungen tillät Dalboarne få behålla densamma, under förklarande, "att hvad af ålder varit hafver, äre vi icke till sinnes tillbakagöra, utan mycket hellre dertill förhjelpa, att det oryggeligt och stadigt blifva må". År 1640 den 31 Aug. resolverade regeringen, att marknaden härstädes skulle flyttas till den nya staden Åmål. Huru dermed gick är ovisst. Emellertid förmäler Hesselgren, att marknad hölls här 1718 S:t Eriks dag, den 18 Maj. Den lärer dock någon tid derefter blifvit ånyo aflyst. Uppå allmogens riksdagsbesvär och anhållan att marknad måtte, nu som i förra tider, få hållas å platsen vid Strätet, resolverade konungen den 5 Aug. 1747 att sådant tilläts, och marknadsdagen bestämdes till den 1 Juni. Men 1752 den 11 April beslöt Kongl. Maj:t att denna marknad skulle flyttas till Wenersborg. Sedan allmogen ånyo klagat deröfver biföll Kongl. Maj:t den 29 April 1757 att marknaden skulle hit återflyttas från Wenersborg samt efter nya stilen hållas den 11 Juni. Efter det att "marknadsanstalten" i riket, - förut tillhörande läns-styrelserna, - genom kongl. brefvet den 11 Juni 1788 blifvit öfverlemnad till kommersekollegium, ordnades detta ärende i riket åren 1793-1799. I resolution den 28 Jan. 1794 för Elfsborgs län bestämde kongl. kollegium tiden för Qvantenburgs marknad till den 16 och 17 Juni; men förordnade deremot den 26 Febr. 1850, att denna marknad skall upphöra (5).

Af denna korta redogörelse synes, att marknaden, så till namn som tid, varit underkastad vexlande öden genom "tillbakagörande". Carl IX fästade så mycket afseende på belägenheten härstädes, att han i bref till Michel Pedersson den 16 Mars 1610 yttrade sin önskan att här måtte anläggas en stad, eller, om detta icke lät sig göra, åtminstone en kungsgård (6).

3. Åmåla-backen var likaledes en urgammal marknadsplats. Uti stadfästelsen på Brätte stads privilegier den 16 Dec. 1619 tilläts borgerskapet derstädes att hafva en egen vid Mattesmessan den 21 Sept. på Åmåla-backen, förutan den allmänna marknad, som der hölls Paulsmessan den 25 Januari. Sedan staden Åmål blef beslutad, och redan innan den var anlagd, aflystes 4 marknader på landet genom öppet mandat den 31 Aug. 1640 (7), hvilka hit borde förflyttas, nämligen marknaden vid Sulvik i Wermland (8), Knusesund eller Brobacken vid Säfflebron i By socken, vid nyssnämnda Dalboå och vid Brattefors i Ödeborgs socken. Men att icke så blef, kan slutas deraf, att Åmålsboarne 1672 och 1682 i underdånighet anhöllo få Brobacken till Åmål förflyttad. 1722 den 18 Dec. resolverades, att Brobacks marknad, som inföll den 8 Sept., skulle förläggas till Warpnäs i Nors socken, och hölls der marknad första gången 1723. Ett talande bevis på huru envist gamla vanor sätta sig emot styrelsens "tillbakagörande" är, att ännu hålles ett slags marknad vid Brobacken årligen, dagen före Åmåls Oktober-marknad, och der försäljes ofta en myckenhet kreatur. Stället bibehåller således på visst sätt sin egenskap af kreatursmarknad, såsom den af ålder varit. Genom kongl. resolutionen den 19 Mars 1635 fick Brätte stad sig anslagen en enskild marknad på Åmåla-backen 8 dagar före midsommar. Om detta allt gått i verkställighet, skulle vid Åmåls anläggning staden varit rikeligen försedd med marknader, eller med 7 stycken. Det stannade dock vid mindre. I almanackor för 1712-1721 finnas endast 2:ne upptagna, nämligen den 25 Jan. och 21 Sept. Och lära väl icke flera varit, sedan Brätte stad ödelades och Wenersborg i dess ställe uppkom. Genom kongl. resolutionen den 18 Dec. 1771 fick Åmål en årlig sommarmarknad den 20 Juni, hvilken af kommersekollegium fastställdes 1794 till 3:ne dagar, likasom 3:ne dagar då äfven utsattes för marknaderna derstädes den 20 Jan. och 2 Okt.

4. Ferglandsbacken eller Brattefors i Ödeborgs socken, Ferglanda pastorat. Ferglandsbacken omtalas af Blutherus 1632 såsom hållen S:t Margaretas dag, den 20 Juli årligen. Hesselgren uppgifver, att den för gräl och oljud blifvit afskaffad på 1650-talet. Af namnet har man tagit sig anledning gissa, att marknadsplatsen varit vid Ferglanda kyrka. Detta är icke sannolikt. Uti bref den 3 Aug. 1639 till rikskansleren Axel Oxenstjerna (9), skrifver landshöfding Olof Stake från Carlstad, att han nyligen under en resa på Dal, härad för härad, hållit ting med folket samt besökt en plats, Brattefors benämnd, der marknad då stod. Under sin dervaro lät landshöfdingen göra staket omkring densamma i och för tulluppbörden, som förut icke varit erlagd, och hade allmogen icke gjort någon motsägelse. Genom det här ofvan anförda mandatet 1640 blef Brattefors marknad då afskaffad, och skulle i stället hållas i Åmål. Det synes som marknaden hållits i Juli, då Stake var der. Således är icke troligt, att en annan landtmarknad i samma månad skulle hållits vid Ferglanda kyrka, endast omkring 1/2 mil från Brattefors.

5. Mobacken i Ödskölds socken, mellan hemmanen Altorp och Backen, varade en kort tid och befinnes redan vara aflagd 1718. Omnämnes af Hesselgren, och skulle dessförutan numera icke vara bekant. Vid riksdagen 1761 sökte Wedbo och Tössbo häraders fullmäktige att få en hästmarknad på Altorps mo, men denna anhållan beviljades icke.

6. Grea marknad, vid hemmanet N. Grean i Ärtemarks socken. Vid riksdagen 1740 väcktes fråga om marknad på detta ställe af riksdagsmannen för Åmål. Ständerna förordade bifall dertill och föreslogo att den borde hållas den 10 Augusti årligen. Kongl. Maj:t gillade förslaget uti resolution den 1 Okt. 1741. Hölls, enligt almanackan, till och med 1801, då den upphörde i och för slagsmål och oljud.

7. Hällemon, belägen i gränsskillnaden mellan Högsäters och Ferglanda socknar samt hemmanet N. Hällan i sistnämnda socken. Om dess tillkomst berättas, att allmogen betingade sig densamma af landshöfdingen 1788, då frågan om kronobrännerirörelsen förevar. Upptogs i almanackan första gången 1791, under den 8 Oktober. Uti kommersekollegii resolution den 28 Jan. 1794 är den upptagen för 2:ne dagar, den 8 och 9 Oktober. Å samma ställe är afrättsplats.

8. Westra Ed i Eds socken, vid södra ändan af Stora Le, och

9. Sunnanå i Holms socken, vid frälsehemmanet af samma namn, tillkommo båda vid samma tid som Hällemon. Fastställdes äfven på samma gång af kommersekollegium, W. Ed till 2 dagar, den 2 och 3 Sept., Sunnanå till 2 dagar, den 27 och 28 Sept., men flyttades af kollegium till den 10 Okt. genom bref till landshöfdingen den 2 Febr. 1836.

Återstå 3 på landet och 3 i staden. Provinsen har sålunda marknad inom hvarje härad utom Sundal, med tillhopa 15 marknadsdagar.

LANDTHANDELN.

Till uppstädernas och bergslagernas fördel samt på det att jordbrukaren icke måtte dragas från sin handtering till andra sysselsättningar, hvarigenom åkerbruket komme i lägervall, var landsköp redan under medeltiden och i köpmålabalken af landslagen förbjudet. Enligt Gustaf I:s handelsordning 1546, fick ingen på landet upphandla spannemål eller andra varor, och dermed bruka köpenskap till prångs, ej heller i städerna uppköpa salt, kläde eller annat gods, att detsamma åter utprångla, utan skulle en hvar allena afyttra hvad han af sin egendom kunde försälja såsom säd, boskap, ost, smör m. m., och detta till städerna eller bergslagen. Handeln med Norge var äfven sedan länge förbjuden. Gustaf I mildrade detta i någon mån för Dal, såsom det inhemtas af följande hans bref till fogden härstädes den 29 Jan. 1547: "Wår ynnest &c. Wet Lasse Svensson, att den menige man på Daal hafva haft deras bud här hos oss och beklagat deras trång och brist, att dem icke väl möjeligt är att hemta alla deras nödtorfter i Lödösse eller de andra städer der i Westergötland, som är salt, fisk och annat slikt, för den onda och långa väg skull, som de hafva till dessa inländska städer, och hafva fördenskull begärt vår gunstiga vilja och tillåtelse, att de måtte med den del de kunna afstäde komma, som är jern, smör och ost, sälja in till de nästa Norska städer, der att hemta deras nödtorfter. Deruppå hafve vi gifvit dem sådant svar, att efter sådan lägenhet med den landsändan på färde är, med den långa och onda väg till dessa inrikes städer, hafve vi efterlåtit och till godo unnt, att samme Dalbor måge och skole med smör och ost efter måttelighet, så ock jern, så mycket de kunna åstad komma, söka intill de Norske städer att köpa eller förbyta sig till hvad de behöfva kunna, hvarföre är vår vilje och befallning, att du icke gör dem häremot något hinder eller förfång, utan låter dem frie och obehindrade njuta den gunst och nåde vi dem ännu efterlåtit hafve, dock så att oxar och all annan boskap, desslikes alla köpmansvaror, platt och alldeles skole förbjuden vara och ingalunda utföras, utan i våre egne städer föryttras och säljas, dock må du hafva all tillsyn, att ock smör och ost efter måttlighet utfördt blifver. Der rätte dig efter. - - - Deremot du intet vidare hinder och förfång göra skall, ändock sådant aldrig tillförene hafver förbjudet varit, som är smör, ost och annat fetalie drage till kronans berg med der i Wermland och der byta sig jern till igen och sedan med samma jern söka intill de Norske städer, der att hemta deras nödtorfter med samma jern, som de vid kronans berg tillbytte, desslikes ock med de svarfvade kärl, som der göras och svarfvas i landet. Der rätte dig efter" (10). Invånarne på Dal besökte Johan III med bud och skrivelse bland annat om upphäfvande af förbudet att handla på Uddevalla och andra Norrska städer. Derpå gaf konungen från Stäkeborg i bref till fogden den 6 Juli 1580 följande svar: "Wi hvarken vilja eller kunna tillstädja förenämnda Dalboer att göra någon utföring öfver gränsen, eller med deras köpenskap besöka Norska städer, utan hvad de hafva till att sälja, föryttra eller förvandla till deras nödtorft, det skole de såsom alle andre våre undersåter der nere, föra till de närmaste köpstäder uti Westergötland och ingalunda öfver gränsen till Norge, såsom en lång tid härtill skedt är, hvilket hafver varit orsak dertill att våre köpstäder äro afsigkomne och förderfvade. Dock der som de Norske bönder göra hit öfver gränsen in i Dal någon tillföring med sill eller annat, då kunne vi väl lida, att de byta sig sådant till för korn eller hafra som på deras hemman växer, men ingalunda skola de föryttra bland dem antingen hudar, skinn, feta varor eller någon boskap. Och efter de allenast besvära sig för den långa vägen skull, som de hafva till de inhemska städer, derföre förr än de skole antingen någre Danske eller Norske städer besöka, då se vi fast hellre, att en marknadsplats må förordnas på Dal, der köpmän och borgare både af Elfsborg och andre Westgöta städer må sammankomma och göra dem nödtorftig tillföring, derom våre trogne män och tillförordnade ståthållare herr Erik Göstaffsson (Stenbock) och herr Knut Posse måge laga och förordna efter som de kunna tänka att det sig bäst skicka vill och landet till nytta och fördel vara kan" (11). Carl IX förbjöd äfven handeln på Norge, och befallde den 16 Mars 1610 fogden Michel Pedersson icke allenast låta borgarne i Brätte flytta till Hufvudnäs (der Wenersborg nu befinnes), såsom bättre beläget, utan äfven vid Dalboån upprätta en stad, eller, om inga kunde bekommas som der ville bygga, då der uppföra en kungsgård, hvarmed början också gjordes, och der hafva en viss karl, som kunde hafva inseende att icke någon drager öfver gränsen till Norge eller annorstädes på den Danska sidan med sina varor, utan sådant blifver allt inom riket uti Svenska städer handladt och föryttradt. Uti bref den 21 Mars s. å. förnyades befallningen (12). Till beredande af inkomster för staten fann regeringen sedermera godt att tillåta vissa varors utförsel till Norge, hvarföre gränsetullar inrättades och tullhus byggdes på 1620-talet efter gränsbandet å flera ställen samt på invånarnes bekostnad (13), såsom vid Trombeljen i Frendefors, vid Nättjebacka och Stufveryr i Torps socken, vid Strömsäter i Ryr socken, vid Jakobsrud i Töftedaln, vid Solhem och Strand i Nössemarken. Men det dröjde ej länge innan denna anstalt förorsakade hvarjehanda klagomål, som föranledde att regeringen nödgades tillförordna riksmarsken Jakob de la Gardie och rikskansleren Axel Oxenstjerna att här i orten anställa undersökning och afdömma besvärspunkterna emot gränsetullinspektoren Johan Sinkler. 1639 i April utfärdade desse herrar följande öppna bref till folket på Dal: "Wi underskrifne Svea rikes råd göre veterligt, att hos oss hafva varit undersåtarne på Dal och sig besvärat öfver inspektoren vid gränsetullen derstädes och hans tjenare, som skulle de vid uppbärandet af samma gränsetull icke förhålla sig ordningen likmätigt, utan ofta till pris göra och sin kos taga både hästar och klöf med mera, som de medhafva. Så ehuruväl vi efter intagna besked och rättelser uti den saken befinne, att hvad en eller annan i så måtto kan vara fråntaget, härröra mestadels af den orsaken, att de uti tullens erläggande, så väl som angifvande af deras varor, intet hafva förhållit sig som med rätta ske borde; dock emedan största delen af dem förmedelst ovetenheten sig hafver änskyllat och eljest i gemen utlofvat bättring och låta finna sig rättrådige i all måtto, synnerligen att så utlägga tullen, att någre besvär och klagomål öfver deras underslef förmedelst bivägar och undandöljningar m. m., som hit länder, härefter icke skola stå till att spörja. Wi hafve derföre å Hennes Kongl. Maj:ts och rikets vägnar och af den fullmakt, som hit neder åt landet af den kongl. regeringen medgifven är, unnt och beviljat förberörde kronans skattskyldige undersåter, att dem för denna gången må igen levereras hvad hästar och klöf de sålunda bortmist hafva, så många som ännu kunna oförsålde vara. Sammalunda ock de som sina hästar och klöf kunna hafva igenlöst med penningar eller penningevärde skole med bekomma hvad i så måtto utaf dem är utgifvet; sedan ock att de, hvilkas hästar allareda kunna bortsålda vara, skola derföre få betalning efter det värde, som de äro förde kronan till räkning. Men hvad uti varor en eller annan kan hafva förbrutit och dem deröfver fråntagit är, det lemnas såsom fördolt och understucket gods icke obilligt under kronan, så att den der sådant hafver bortmist, derpå intet mer hafver att tala. Wi befalle fördenskull inspektorn af samma gränsetull att rätta sig efter denna vår förordning och låta dem åtnjuta hvad vi i så måtto för denna gång hafva beviljat, intet tviflandes derjemte, att den menige allmoge efter deras gjorda löfte och tillsägelse akta sig för allt underslef härefter bättre, och emot inspektoren af gränsetullen, eller hans folk, med otillbörlige ord eller gerningar sig icke i någor måtto förgripa, utan der någor öfver förhoppning framdeles med skäl något kan hafva till klaga, att honom af gränsetjenarne sker förnär, han gifve det först tullinspektoren tillkänna, hvilken skall vara skyldig dem att förhjelpa till rätta, så vida någon orätt dem är tillfogad: och hvar han det då ej efterkommer, då andrages sådant hos landshöfdingen, hvilken saken skall upptaga och så vida skäligt kan vara den afhjelpa, att både Kongl. Maj:t och kronan må ske rätt och allmogen icke heller någon orätt. Till mera visso är detta med våre egne händers underskrift och signeter bekräftadt" (14). Härmed var dock saken icke hjelpt. 1640 begärdes lindring i gränsetullen. 1642 att den måtte afskaffas, emedan man har så ringa förtjenst på det som säljes till Norge, samt att i stället en årlig afgift måtte utgöras af hemmanen. 1643 ny anhållan om lindring i gränsetullen, eller att i stället få utgöra nämnda afgift. 1649 enahanda begäran och förklarades denna tull alldeles odräglig. Dylika besvär fortsattes framgent, men afslogos, emedan ett bifall skulle lända städerna och bergslagerna till skada (15). Emellertid föreföllo ej sällan lurendräjerier, slagsmål och blodiga upträden i och för dessa anstalter och för den inkomst staten af dem borde ega. Genom kongl. förordningen den 24 Maj 1825 om handelsförhållandena mellan Sverige och Norge, upphörde tullarne vid gränsen. De flyttades till städerna Wenersborg och Åmål. Så väl tull- som kronobetjeningen här i orten ålades att vaka öfver samma förordnings efterlefnad (16).

Ett annat än svårare, hinder för varuhandeln på landet uppstod genom den vid 1622 års riksdag åtagna så kallade lilla tullen eller landt-tullen, för att eftergöra hvad i "andra välbeställda regementen" öfligt var, och derigenom låta kronan få en inkomst, som "näppeligen skulle märkas att något besvär derpå hunge". Den utgjordes med 32:dra penningen af ätliga och förnötliga varor, som fördes till torgs eller marknad. Förhöjdes af Carl XI 1686 med 1/4. En utlänning, Petter Flygge från Lybeck, hvilken satt sig ner såsom handlande i Christinehamn, uppdrogs att på utländskt vis ordna landt-tullarne 1638 i Westergötland, Nerike och Wermland samt Dal. Tullbommar inrättades vid städerna, och marknadsplatserna omgåfvos med staketer, såsom ofvan vid marknadsplatsen Brattefors är omnämndt. Men det går sällan rätt väl att eftergöra hvad i andra välbeställda regementen är öfligt. Anstalten, långt ifrån att "näppeligen märkas", väckte ett så grundeligt och allmänt missnöje i landet, att marknads-allmogen i Westergötland och Wermland med raseri anföll tullbetjeningen, nedhögg bommarne och staketen, och allmänt uppror hade nära utbrutit. Här på Dal öfvades likväl veterligen icke ett sådant oväsende. Emellertid skedde för den lofliga rörelsen mycket hinder, stridande mot gamla vanor, dem allmogen isynnerhet gerna vill behålla, om ock någon gång i strid mot deras egna ombuds tillgöranden vid riksdagarne, - underslef kunde ej undvikas, afgiften föll i flera hänseenden olidelig, hvarföre Dalboarne, liksom andra landskaps invånare, tid efter annan begärde att dessa så kallade småtullar måtte afskaffas, som ock ändteligen skedde genom riksdagsbeslutet 1810, hvarigenom denna kräfta på folkets sedlighet omsider försvann. Sedan ett ondt i författningsväg, som upphäfver folkets urgamla sedvänjor, en gång inkommit, är det icke lätt att få det omgjordt, ehuru nästan hela nationen ogillar det, såsom förhållandet är med åtskilligt annat än småtullarne. Till deras afskaffande åtgick en tid af 188 år, med derunder förefallande tusentals bedrägerier, mutor, slagsmål och processer m. m. årligen. En varning till en hvar, som, i bästa afsigt, kan vilja införa hvad i andra regementen öfligt är.

Uppstäderna och bergslagen hade, genom författningarne mot landsköp, fått ett alltför tryckande band på landtmannen, som derigenom hindrades att till hvem han ville och hvar som helst inom landet afyttra sina egna landtmannaprodukter och tillverkningar. Detta gick ända derhän, att borgerskapet i Wenersborg hos generalguvernören, hertig Adolf Johan, utverkade dess bref till landshöfdingen Tönnes Langman, den 10 Maj 1652, att Dal ordentligen delades i 2:ne handelsdistrikter, ett söder om Köpmannebro samt söder om der från Wedbo kommande vattendraget, hvarest allmogen skulle föra alla sina varor af hvad beskaffenhet som helst till Wenersborg, och den öfriga allmogen på Dal sina varor till Åmål (17). Folket klagade härstädes ofta öfver de närgränsande städerna. När man säljer dit, heter det, måste varorna borgas bort, och ej sällan händer, att någon betalning icke erhålles. När man söker till bergslagen eller Göteborg med sina oxar, skinn, fetalier och annat , blifver det af stadsboarne förbjudet och godset dem fråntaget, ehuru stadsboarne hvarken vilja eller kunna köpa varorna (18). 1660 klagades vid riksdagen deröfver, att om den ene grannen sänder några varor med den andre till staden, blifver denne sednare tribulerad såsom för landsköp. Så äfven 1693 och flera andra år, och magistratens i Åmål protokoller hafva ett rikt förråd på rättegångar om landsköp, icke blott mot allmogen, utan mot prester samt andra ståndspersoner, som skulle föra sin afvel till bergslagen att försäljas, hvilken boskap togs i beslag, eller arresterades, som det den tiden hette. Sådana tvister förelupo årligen, stundom öfver de mest obetydliga saker. Så stämdes en gumma inför magistraten för det hon till sin granne aflåtit 1/2 aln rulltobak af den tobaksrulle, som hon i staden köpt. Om smörbyttor, ostar m. m. sådant vankades oftast förhör, när åklagaren ansåg att det var något mer, än säljaren förmodades kunna på sin egendom eller af sin ladugård åstadkomma. Han troddes då hafva i hemorten gjort uppköp, antastades och mistade ofta varan.

Blef landtmannen sålunda i äldre tider, för vidtagna okloka och för landet tryckande lagar till städernas förmån, misshandlad, så torde uppstäderna nu i sin ordning få plikta för fädernas missgerningar. På grund af de förslag till förnyad handelsordning och författning om landtmannens handelsfrihet, som rikets ständer, "och särskildt borgare-ståndet", i underdånighet ingifvit, utkom den af Kongl. Maj:t i nåder fastställda handelsordningen den 22 Dec. 1846. Genom densamma synes som borgareståndet, särskildt i uppstäderna, möjligen skulle uti icke ringa måtto blifva lidande, helst minuthandeln derefter till väsendtlig del sker på flera ställen inom häraderna i de nya landthandelsbodarne, så att folket mindre behöfver besöka städerna för sina uppköp. Deremot förekommer det mången temligen sannolikt, att grosshandlarne och andra i stapelstäderna skörda så mycket mer, då landthandlaren från dem tager sitt förlag. Med erkännande af de fördelar, som en närmare belägen handelsbod kan, i fråga om nödvändighetsvaror, medföra, derest landthandeln endast omfattade sådana, höres likväl allmänt inom landskapet, att man redan gjort den erfarenheten, att dessa fördelar för landtfolket vida öfvervägas af de olägenheter och betänkliga följder, som åtkomsten af öfverflödsvaror haft både i ekonomiskt och sedligt hänseende. Man räknar nämligen här kaffe, the, flera specerier, konjak, skorpor, kringlor, pepparkakor m. m. såsom öfverflödsvaror för åboer å små hemmansdelar, torpare och backsktuguhjon, hvilka för råg, korn, hafra, potäter, ull, lin, kött, fläsk o. s. v. kunna tillbyta sig hvarjehanda ur handelsboden. Berättas äfven den händelsen, att någon bonde för flitigt idkad handel måst sälja en del af sitt lösbo till landthandlaren, hvilken med detta köp i laga ordning förfarit. Den lätta åtkomsten af vissa handelsvaror, så för in- som utvärtes bruk, deribland äfven bränvin, försåldt i mindre parti, om ej i minut, anses såsom olycksbringande. På Dal äro för närvarande redan 22 landthandelsbodar, deraf 13 i Wedbo härad. Flera nya tillkomma troligen.

MÅTT, MÅL, RÄKNESÄTT.

Mått. Under medeltiden mättes jorden icke, såsom nu, efter tunnland och kappland, utan efter markland, halfmarkland, öresland och örtugland, enligt Westgöta-lagen. Huru stor vidd hvartdera af dessa innehöll är väl okändt, men torde hafva varit någorlunda lika med det mått, som begagnades på 1580-talet vid jordrefningar inom hertig Carls furstendöme. Den tiden räknades 8 tunnors utsäde för ett markland. På ett markland var 8 öresland, och på hvarje öresland var sannolikt 3 örtugs jord. Öreslandet, som svarade mot 1 tunnas utsäde, mättes under hertig Carls tid med en stång, som var 9 alnar. Det skulle innehålla 18 sådana stänger i längden och 9 i bredden, således 13,122 qvadratalnar (19).

Innan ordentliga vägar blefvo anlagda och indelade, fanns icke något bestämdt vägmått. I bihanget till Westgöta-lagen omtalar rast och att biskop Bengt i Skara anlade 2 raster väg å Tiveden. Okändt är huruvida dermed förstods ett bestämdt antal alnar, eller blott ett stycke väg, så långt man i allmänhet gick utan att behöfva hvila, hvilket icke gifver någon bestämd ledning för måttet. Emellertid har man namnet rast qvar på ett och annat ställe. Miltalet var så oafgjordt och ovisst, ännu 1649, att ortens landshöfding, som till generalguvernören ingaf berättelse om de större vägarne den tiden, allenast fick 5 1/2 mil mellan Wenersborg och Åmål, således 3 mil kortare, än den i verkligheten är. Man hade i äldre tider ett längdmått, kalladt veku sjös, sjömil. 1582 förekommer denna benämning om afståndet mellan Ny-Lödöse och Lilla Edet, som var 4 vekur sjös; från Lilla Edet till Åkerström var 1 veku sjös; öfver Lilla Edet sades vara 1 kålffskott.

Mål. Spann var Göternas äldsta mål för säd, hvarföre säd äfven deraf fått sitt namn spannmål. Här på Dal, så väl under medeltiden som långt derefter, måldes säden allmänneligen med skäppa. Hennes storlek öfverensstämde icke med skäpporna annorstädes i lagsagan. Konungarne sökte väl att få likhet i målet, men gamla inrotade bruk och vanor skrifvas icke bort i hast. Det dröjde öfver 150 år från första påbudet, innan skäppemålet blef likstämmigt i riket, och skall till och med ännu i dag icke vara det på en viss trakt i Småland. Under Gustaf I:s och hans söners regeringstid indelades målet sålunda:


    1 läst eller pundeläst lika med  ....  48 tunnor,
    1 spannemålspund  ...................   4  d:o
    1 tunna på Dal  .....................   6 skäppor,
    1 spann  ............................   3  d:o
    1 skäppa  ...........................   4 sättingar,
    1 sätting  ..........................   1 1/2 fat.

Understundom förekommer fjerding, och räknades 8 sådana på en tunna, såsom nu. På en del ställen kallas nu för tiden fjerdingen för sättung. I Wermland förekommo 4 fat i fjerdingen 1609.

Emedan stort missbruk varit med tiondemålet, skäppa och spann, säger konung Johan III, så befallde han, i bref till fogdarne i Götaland den 1 Juli 1580 (20), att 6 skäppor skulle räknas för mer än en tunna, på det icke 1/6 af tionden skulle blifva borta för Kongl. Maj:t och kronan. Tunnan borde göras sådan, att hon inrynde 48 Stockholms kannor, hvarefter skäppor, fjerdingar och spann skulle jemkas. År 1582 den 27 Febr. stadgade konungen, att fogdarne i Westergötland och på Dal skulle uppbära och utlemna tionden efter Hjo kopparskäppa, hvilken med Skara och Orreholms målet ansågos draga öfverens (21). Enligt anteckningar i kammar-arkivet skulle tunnan samma år blifvit bestämd att innehålla 50 Stockholms kannor (22). Vid samma tid och ännu till och med 1641 räknades och i jordebokshandlingar för Dal upptogos 6 skäppor i tunnan. Vid 1638 års riksdag stadgades, att tunnan i Westergötland borde bestå af 5 skäppor, eller 32 Uplands fat eller Finska kappar, eller 54 Stockholms kannor. Men emedan på Dal och annorstädes 6 skäppor räknades för en tunna, och räknades så, när landtågsgärden beviljades 1617, blef en tunna gärdesspannemål härstädes lika med 1 1/5 tunna samt 1 1/2 tunna gärdespannemål lika med 1 4/5 tunna. Häröfver klagade en bonde på Dal, anförande att skäppan härstädes vore alltför stor emot skäppan i öfriga Sverige, hvaröfver kammarkollegium resolverade den 11 Okt. 1642, att han icke hade något skäl till klagan, ty utlagorna böra utgöras såsom förr brukligt varit. I annat fall skulle kronan efterskänka den ena skäppan, eller 1/5 på hvarje tunna, hvilket icke kunde beviljas. Detta öfverensstämde äfven med riksdagsbeslutet 1582, enligt hvilket väl nya tunnor skulle brukas i uppbörden, men levereringen ske efter hvarje landsändas sed och bruk. Rimligen kunde väl ej heller annorlunda ske. Ty om tunnemålet t. ex. förändrades från 40 kappar till 16 kappar, så skedde väl detta icke i den meningen, att tiondegifvaren skulle få 24 kappar efterskänkta på hvarje tunna, utan borde han efter förändringen erlägga samma belopp, som förut eller innan denna förändring med målkärlens storlek företogs. Bland riksdagsbesvären från Dal 1672 finnes, mot förmodan, den anhållan att återfå det gamla målet, som var i konung Gustaf I:s tid, hvilken begäran afslogs. Med anledning af riksdagsbesvären 1686 hade kammarkollegium nedsändt till orten ett helt, halft och fjerdedels tunnemål af koppar, hvarefter landshöfdingen Eldstjerna låtit göra hela, halfva och fjerdedels tunnor af trä samt lemnat dessa till alla städer och kyrkor i länet. Han inberättade likväl den 14 Aug. 1690, att blott Göteborg inrättat målet derefter, hvilket i de öfriga städerna och på landet endast begagnades vid kronotionde-uppbörden. För öfrigt användes gamla målet, hvilket man ej vill aflägga, emedan säden derefter uppköpes och man dessutom icke är van vid annat än skäppemål. Men beräkningen af 5 skäppor i tunnan hade icke lång varaktighet. Genom kongl. brefvet den 31 Aug. 1698 beslöt Carl XII, att målet med 5 skäppor i tunnan skulle afskaffas i Skaraborgs län och 4 skäppor derefter räknas för en tunna, samt befallde kammarkollegium tillse, om icke samma stadga kunde lämpas på Elfsborgs län. Landshöfdingen Macklier i Wenersborg gaf följande utlåtande härutinnan till kollegium den 11 Juli 1699: "På denna orten hafver aldrig något tunnemål varit brukligt, utan allenast skäppor, hvarpå ock kronans jordeböcker äro inrättade, och att afradsspannemålen sammaledes af gamla tider utgått efter det gamla målet, som nu kallas den stora skäppan, jemväl ock gärdespannemålen. Samma räntor böra ännu efter detta mål utgå. Hafvandes fuller i gamla tider varit, såsom det ock ännu brukeligt är, att när en nämner eller ackorderar om en tunna spannemål, så förstås dermed 6 skäppor efter det stora målet. Emedan folket i denna magra ort nästan allmänt måste köpa spannemål, skulle det falla allmogen och städerna svårt, hvaröfver de ock mycket lamentera, om de skulle köpa efter den mindre skäppan, föregifvande, att säljarne lära ringa lämpa priset efter det lilla målet." Man finner således, att regeringen, för att åstadkomma likhet, åstadkom bråkräkning i kronoräkenskapen och förlust för folket. I sociala förhållanden händer ofta, att en i teorien riktig tanka blifver skadlig i praktiken.

Frågas nu huru stor den påbjudna tunnan var, så vet man väl, att hon 1580 innehöll 48, år 1582 deremot 50 och 1638 54 Stockholms kannor. Men då kubikinnehållet af en sådan kanna är okändt, liksom om detta var lika eller olika under dessa 3:ne uppgifna år, så är äfven tunnans kubikinnehåll obekant. Att den äldsta tunnan likväl motsvarade 1 1/2 tunna efter nuvarande mål, vill synas tydligt deraf, att prostetunnan, som är en tunna af hvarje kyrkohärberge, enligt kronoräkenskapen 1681, "efter gammal plägsed" upptogs med 1 1/2 tunna eller 6 skäppor, och sålunda ännu utgöres på Dal. Domkyrkotunnan utgjordes 1681 på lika sätt härstädes med 6 skäppor.

Räknesätt. Ehuru lång tid förflutit sedan mark var gångbar i mynträkning, äfvensom då daler silfvermynt och kopparmynt gick och gällde, får man dock ännu på landsbygden, så här som annorstädes, höra mark och daler. Under medeltiden innehöll 1 mark (marca) 8 öre (ora), hvarje öre 3 örtugar (solidus), hvarje örtug 16 penningar (numulus). Så förmäler ortens då varande lagbok. En mark är ännu 8 öre eller styfver, d. ä. 2 skillingar, som motsvara 24 örtugar. Frågar man huru mycket en fastighet kostat i inköp, så svaras allmänneligen i daler riksgäldsmynt, icke i riksdaler. Tolf skillingar riksgäldsmynt kallas 6 mark, 18 sk. riksgälds 9 mark. Deremot benämnas 16 sk. en plåt och 24 sk. heta 3 daler, 40 sk. 5 daler, 1 r:dr 8 sk. 7 daler, o. s. v. Någon gång får man äfven på vestra Dal höra en sådan bestämning eller värde som: tre gånger attan daler o. s. v., alldeles såsom man i medeltiden sade, enligt Westgöta-lagen; trenne nio mark; trenne sexton örtugar. Ja, det är ej längesedan man på södra Dal nämnde och använde runstyckets (örtugens) fördelning i penningar, dock icke i 16, utan 8 penningar. Vid gränsen mot Bohuslän räknas stundom i daler kopparmynt. Häraf synes, att allmänheten är både mycket historisk och konservativ. Man bebehåller genom århundraden sina vanor, i trots mot alla påbud om förändringar i sortindelningen, men tvingas i någon mån att följa med den allt omstöpande tiden. Derigenom uppkommer en mångfald, hvilken just icke är välgörande för redigheten, men deremot icke sällan orsakar villervalla. Här i orten räknas således mer eller mindre fullständigt 1:o mark och öre eller styfver; 2:o daler, plåt och öre silfvermynt; 3:o daler kopparmynt; 4:o r:dr, sk r:st. riksgäld; 5:o r:dr, sk. r:st. banko. Finge man ännu en förändring, t. ex. i krona eller kurant, eller någon annan benämning, med underafdelningar, olika eller stridande mot det hittills vanliga, skulle säkert högst få, om ens någon, dermed finna sig belåtne, och man kan vara säker om, att de icke på mansålder kanhända komme att ingå och allmänneligen användas i folkets affärslif. Tiotalsfördelningen (decimalsystemet) i mynt, mått, mål och vigt har den för allmogen svåra olägenheten med sig, att icke passa in med hemmansklyfningen och de afgifter, hvilka efter densamma måste utgöras i kronotionde och annat, vare sig i varor eller mynt; ty hemmanen äro styckade efter ett annat system. Efter hemmansklyfningen lärer sortindelningen böra rätta sig i vårt land, hvars jordbrukande invånare vida öfverstiga antalet i stads- och fabriksnäringarne.

Granskad 95-06-12