Geognostiska och mineralogiska iakttagelser

GEOGNOSTISKA OCH MINERALOGISKA IAKTTAGELSER.

                   "Geologien har skänkt nytt intresse åt
                   hvarje sandkorn, och kiselstenen i veten-
                   skapsmannens hand har blifvit ett nytt
                   intyg för den Oändliges vishet." 
                                 Gid.  A.  Mantell.
Bergens beskaffenhet

Östra bergkedjan

Westra bergkedjan

Rullstensflodens verkningar

Lager af saltsjö-snäckor

Stenblock

Källor

Mossar

Bergens beskaffenhet.

Ofvanföre är redan yttradt, att provinsen utgöres af 2:ne stora dalsänkningar. Dessa äro likväl icke jemna, utan späckade med en myckenhet oregelbundna bergkullar och mindre ryggar i riktningen från norr till söder, hvari vestra dalen isynnerhet utmärker sig, så att egentliga slätter ingenstädes förekomma, utom på 2:ne ställen: i östra delen det så kallade Slättdal, i vestra delen Ödskölds moar med närmaste omgifning. Oaktadt de många bergen i vestra dalen, iakttages likväl försänkningen, om man från några högre punkter med tub öfverser fältet, bäst från Hägers-knatten, och framför allt när uppmärksamheten fästes vid vattenhöjderna i de olika sjöarne, hvaraf ett osvikligt utslag erhålles.

Mellan dessa stora dalar kommer en bergkedja från Norrska gränsbandet upp i Wermland, genomgår der Eda, Ny, Elgå, Glafva, Silleruds och Långseruds socknar. På Dal upptager hon hela Dalboredden af Svanskogs socken, hela Laxarby, Hesselskogs, vestra delen af Mo, vestra af Fröskogs, hela Tissleskogs, östra delen af Steneby, vestra delen af Ånimskogs, hela Dalskogs, vestra delen af Örs, östra delen af Jerbo och Högsäters, vestra delen af Ryrs och Frendefors, östra delen af Ferglanda, Ödeborgs och Torps socknar. Denna bergsträckning utgör ett helt för sig. Hon varsnas redan 1/2 mil norr om Åmål på landsvägen, och märkes - med få avbrott, då hon undanskymmes af mellanliggande smärre skogbeväxta höjder, - allt jemnt under resa söderut till Wenersborg, d. ä. omkring 8 mil, då hon visar sig i vestra horisonten lik en väldig fästningsvall. Likaså på hennes vestra sida från vägen i Torrskogs socken söderut till Ferglanda.

Den vestra bergkedjan i Norrska och sedan Bohuslänska gränsen utgör äfven en särskild rygg, välförståendes med flera mindre utgreningar. C. G. Myrin i Vetenskaps-Akad:s handlingar år 1831, sid 171, antyder ett annat förhållande, som dock är misstag.

Öfverallt är rådande bergarten gneis, Graniten är sällsynt. Urlerskiffer träffas desto mer. Han är till större eller mindre del betäckt af gneis, med undantag af några ställen, der gneisen sannolikt varit tunn samt således i rullstensfloden lätt afsliten. Öfvergångs- och flötsbergs-arter saknas alldeles, med undantag af några i jorden liggande mindre stycken af gröfre och finare öfvergångs-sandsten, tjenlig till vätje-sten eller bryne, vid Långviken och Gäddevikshamn i Wenern å säteriet Hängelö mark i Ånimskogs socken. De väl afnötta kanterna på sandstensbitarne antyda, att dessa stycken blifvit hitförda från annat håll, sannolikt i rullstensfloden, och möjligen från Dalarne. Efter det af naturen sålunda danade bergsystemet vilje vi nu först upphålla oss vid

ÖSTRA BERGKEDJAN.

Denna har inom Tössbo härad utgreningar af lägre åsar i sydöstlig riktning, isynnerhet en betydligare i gränsen mot Nordal, löpande ner i Wenern. Denna gren kallas Köpmannefjäll. I detta fjäll, äfvensom längre norrut, träffas omvexlande lager af hälleflinta, glimmer och qvarts, - en art gneis, hvari fältspaten förlorat sin bladighet, upptagit qvarts och sammandragit sig med egenskap af hälleflinta. Likaledes chloritskiffer, än massformig, ganska seg och fast, än tunnbladig, såsom i Ånimskog och Fröskog, med små rostfärgade prickar af jernoxidhydrat. Qvarts finnes isynnerhet i höjderna vid norra ändan af sjön Ånimen. Vid Fröskogs kyrka innehåller berget en oblandad hvit, stundom i litet rödt eller violett stötande qvarts. Öster ut, ej långt derifrån, vid Stenarsbyn i låga åsar nära vägen, är en hvitgrå, halfkornig qvarts, delad i tumstjocka lameller, med chlorithinnor i fogningarne. Den afvexlar med lager af en tunnbladig, talkartad chloritskiffer. Qvartslagret är här flerestädes afskuret nästan vinkelrätt mot skifringen af 1 till 2 tums mäktiga drummer, eller sprickfyllningar, af hvit, fet qvarts, hvilka upphöra der de möta chloritskifferlagret; ett förhållande svårt att förklara, då alla omständigheter vittna, att hela massan af qvarts- och skifferlagren utgöra ett helt, som på en gång måste uppkommit (1). I Tössbo härads berg äro hälleflintans lager här och der instuckna, men förekomma gemenligen ytterst, närmast den omgifvande gneisen, i hvilken hon småningom öfvergår. Chloriten är allmännast på den lägre delen omkring sjön Ånimen. Till sin textur genomgår den alla gradationer, från tunnbladig till massformig, eller med endast dolda skiffergenomgångar. Den bladiga är ofta ganska lös, och öfvergår, vester om Ånimen, ända till lerskiffer (uråldrig). Hela denna bergkedja, så i Wermland som Dal, är mer och mindre skifferhaltig. I Glafva i Wermland är ett mäktigt lager af glimmerskiffer, som från lång tid tillbaka begagnats, och hugges der årligen en mängd till taktäckning. Efter längden söderut derifrån till Dals gräns äro flera brott öppnade, i hvilka stenen dock befunnits tjenligare till andra ändamål, än till täckning. Inom Dal åter träffas föga glimmerskiffer, utan till det mesta lerskiffer. Denna är dels med, dels utan ofvannämnda rostprickar. Sednare slaget är af beskaffenhet att till och med kunna begagnas till griffeltaflor, ehuru sämre än de utländska. Lerskiffern, enligt Berzelius, är dock icke annat än glimmerskiffer, hvari glimmerns beståndsdelar ej hunnit utbilda sig till fjäll, innan stenen hårdnade till en fast massa. Der chloritskiffern är massformig, såsom inom Skålleruds och Dalskogs socknar samt till mindre del i Tissleskog, användes den till qvarnstenar. Vid mindre qvarnar passa de, men der malning förrättas oafbrutet och qvarnstenarne uppnå högre värme, pläga de flagna, större stycken utfalla efter den dolda skifferlagringen.

Denna bergkedja, synnerligast hennes norra hälft inom Dal, äfvensom dalsänkningarne på hennes båda sidor, dock förnämligast den östra delens nordliga del, erbjuda talrika malmanledningar. Dessa hafva ock flerestädes i sin början visat sig särdeles fördelaktigt, lockat till företag, som likväl svikit förhoppningarne och förr eller sednare måst öfvergifvas med förlust; hvarom mera längre fram. I bergkedjans södra hälft äro malmanledningarne mycket få, och försöken hafva ej heller der länge varit lönande. Nu till de särskilda malmerna och deras belägenhet samt tiden då en del af dem inmutades eller försöktes.

Silfvermalm.

I Hesselskogs socken vid Grätved och Daln. Hafsåsberget vid Grätved, der malmen funnits, består af paralella skifringar utaf qvarts och hornsten, som äro stående samt alternera genom hela berget. (BergsKoll. protokoll, 8 Dec. 1774). Hvit och blåaktig qvarts med svafvelbunden molybden, silfverhaltig blyglans. Lefverfärgad kopparmalm. Blekröd, spatig tungspat. Egentl. vigt 4,333. På 100 delar innehåller den svafvelsyrad baryt 80, svafvelsyrad kalk 3, kolsyrad kalk 8, kisel 2, lera och jernoxid 3, vatten 2.5.

I Fröskogs socken vid Linknappen. Blyglans och kopparmalm i lager af qvarts och kalksten. Vid Stenarsbyn blyglansanledning blandad med jernmalm.

I Tydje socken vid Björbyn. Silfverhaltig blyglans, rödbrun kalkspat, gul kopparkis, lefverfärgad kopparmalm. Har gifvit 75 proc. bly med 8 lod silfver, gul kopparmalm af 28 a 29, och kopparlefver af 36 a 40 proc. Rolfsbyn. Slädekärr, gediget silfver i anthracit och i qvarts, fahlerz, som hållit, utom svafvel, 0,26 koppar, 0,03 antimon, och 22 lod silfver på centnern; gulaktig brunspat. Hensbyn. Hult. Vid Slädekärr, en udde i Wenern, kallad Nötön, kopparkis, gul brunspat, antimonialisk fahlerz. Innehållit mer än 20 lod silfver på centnern och 20 proc. koppar. (Rinman, Bergv. Lex. 1. s. 478).

I Ånimskogs socken. Vid Eskekärr blyglans och kopparkis. Har gifvit 4 lod silfver på centnern med 75 proc. bly samt gul kopparmalm af 30 proc. halt. Vid Wassviken gediget silfver i qvarts. Silfverhaltig blyglans, småternig, som hållit 40 lod silfver på centnern. Kopparkis, kristalliserad i tetraedrar. Kalkspatsdruser. Vid Knollen gediget silfver i qvarts och anthracit, kopparglans, lefverfärgad kopparmalm, fahlerz af silfver med svafvelbunden koppar och antimon, som hållit 26 lod silfver på centnern och 24 proc. koppar, qvartsdrus, kalkspatsdruser, bergbeck, kalkspat och brunspat i rhomboedrar, fluss-spat derb (d. ä. ren, utan annan inblandning), violett, eller kubisk färglös. Gången stryker i norr och söder, mest stående. Vid Byn 2:ne qvartsgångar, ringa malmförande. Vid Westergården blyglans, som hållit 73 lod silfver på centnern. Vid stora Kilane blyglans, 33 1/4 lod silfver på centnern. Vid Listetorp blyglans med 36 lod silfver på centnern. (BergsKoll. und. berättelse 25 Okt. 1774 och protokoll 8 Dec. s. å.). Vid Salebol silfver- och kopparmalm, vid Korsbyn silfvermalm (Bergm. relation 1780, 1783). Vid Bolet silfver- och blyanledning (ibid. 1840). Årbol. Slobol. Resbyn. Hängelö 1846. Orrebol 1847. Lund 1847.

I Holms socken. Vid Ingribynm 1845, då 29 mutsedlar uttogos.

I Torrskogs socken. Vid Bråtenäs. (Relation 1825).

I Dalskogs socken. Vid Halängen (ibid. 1834). Gunnesbyn 1846.

I Ferglanda socken. Vid Hillingsäter och Horntveten. Blyglans, som hållit 73 proc. bly och 4 lod silfver, något kis och gul kopparmalm till 29 proc. halt (BergsKoll. prot. 8 Dec. 1774).

I Ärtemarks socken. Vid Mellom Sidan samt vid Daln.

I Skålleruds socken. Vid Svankila 1845.

På Åmåls stads grund vid Örnäs 1847.

I Wårviks socken. Vid Måsvika 1848.

I Ryr socken, Sundal. Vid W. Blekan 1848.

Kopparmalm.

Se här ofvan vid silfvermalmerna.

I Åmåls socken. Vid Rösen eller Skevik å stadens jord 1650. (General-guvernements-handlingar 1652 i Riksarkivet). Vid Knötkärr 1846. Vid Risa 1847.

I Fröskogs socken. Vid Kesebol 1718. Vid Strand, gul koppar, och vid Klapperud. (BergsKoll. prot. 8 Dec. 1774. Relation 1778).

I Ånimskogs socken. Vid Kingebol 1718. Knollen. Westergården.

I Skålleruds socken. Vid Stora Ramsberg. (Relation 1840). Vid Benebo 1847.

I Torrskogs socken. Vid Bråtenäs gul koppar, obetydligt uti en mängd lefverbrun svafvelkis, dels i qvarts, dels i ljusgrå, eldfast täljsten. Arbetades redan 1715.

I Ärtemarks socken. Vid Näsbo. Samma förhållande, som vid Bråtenäs. (BergsKoll. prot. 8 Dec 1774).

I Tösse socken. Vid Hanebol 1848.

I Ferglanda socken. Vid Hillingsäters-sjön 1847. Vid Ö. Stigen och torpet Limvatnet.

Jernmalm.

I Svanskogs sockens Dalboredd. Vid Krakstad. (Felteros ritade karta öfver Dal 1658).

I Laxarby socken. Vid Säviken. Malmen blandad med kalksten. Vid Skåpenäs blodstensmalm i körtlar till högst en kubikfots storlek. Vid hemmanen Gårdsjö, Öfversidan. Herserud, Låbyn, Backas soldat-torp, Klingerud. Å sistnämnda ställe finkornig blodstensmalm. (Bergm. rel. 1666, 1780, 1822, 1835). Rud 1846. Gällesnäs 1846.

I Mo socken. Vid Forsbacka ganska obetydligt. (ibid 1822).

I Hesselskogs socken. Vid Daln. (ibid 1831).

I Fröskogs socken. Vid Klapperud mangan-blandad, först bearbetad 1772 af Sam. Kock. Detta jern har i hammarsmedshärden med minsta möda gifvit smältstål, men svårligen kunnat förbytas till segt jern. Genom luppsmältning på en liten ugn har erhållits ett ypperligt stål, då andra malmer uti samma ugn gifvit mjukt jern. (Rinm. Lex. 1. s. 321). Tackjern af denna malm faller dels helt tätt, såsom hvit klåckmetall, dels trådigt nästan såsom antimonium, och är mer än vanligen vekt för hammaren. Bägge sorterna dragas föga märkligt af magneten förr än de pulveriseras, då de minsta gryn hänga vid en magnetiserad stålspets. Men om samma tackjern hålles något länge uti stark hvitvarm glödning och glödspånen sedan afklappas, återvinnes förmögenheten att dragas af magneten lika starkt, som smidigt jern. (Jernets Hist. 1. s. 107).

I Tydje socken. Vid Björbyn (2), Rolfsbyn, spatig af flera förändringar, upptagen af S. Kock. Hensbyn.

I Steneby socken. Vid Skuggetorp blodstensmalm; vid Åsnebo likaledes och körtelvis; vid N. och S. Fjäll. Enligt relationen 1836 äro körtlarne i Åsnebo malmstreck bildade mellan kalk och talk med någon inblandning af qvarts, och består af en finkornig blodsten med talk- och kalkränder. I masugnen har den gifvit 40 a 45 proc. Vid Falu bergsskola är den analyserad med följande resultat: kiselsyra 9,572, kolsyra 10,775, fosforsyra: spår, lerjord: spår, kalk 14,610, talk 12,000, jernoxid 50, mangan-oxid 1,325, svafvel 0,636.

I Tissleskogs socken. Vid Liden.

I Ånimskogs socken. Vid Gyltungebyn. Vid Wassviken 1846, Bodane 1848. Vid Wikan är malmen svartgrå blodsten af 59 proc., som förekommer i flera smala ränder, hvilka löpa paralellt med hvarandra mellan ränder af qvarts och hälleflinta. Vid Kingebol: innehåller finkornig. starkt mangan-haltig blodsten. Vid Ödegården och Skållebyn likaledes, fjällig, god. Vid Brötelen och Daln är malmen mangan-haltig. Vid Ullerud, Mellbyn, Korsbyn, Ylingebol, Slobol, Hult, Kragsbyn. Vid Vingenäs spatig jernmalm. Rödaktig och hvit, grynig och spatformig tungspat. Innehåller på 100 delar svafvelsyrad baryt (baroselenit) 71, svafvelsyrad kalk 11, kisel 13,5, lera och jern 0,5, vatten 4. Fahlerz, kopparkis, lefverfärgad kopparmalm. Uti Rolfsbygrufvan i Tydje socken är tungspat af 2:ne förändringar. Den ena derb, spatformig och halfgenomskinlig. Egentl. vigt 4,518. Innehåller svafvelsyrad baryt 63, svafvelsyrad kalk 2, kisel 19, lera och jern 9, vatten 2. Den andra är blandad med jernmalmspartiklar och fluss-spat, till färgen svartaktigt. Egentl. vigt 4,399. Innehåller svafvelsyrad baryt 59, svafvelsyrad kalk 7, kisel 20, lera och jern 11, vatten 3.

I Skålleruds socken. Vid Glyxhult en fem qvarter mäktig blodstensgång (3) Vid Upperud. Bränna. Åsen.

I Ödskölds socken. Vid Stommen.

I Dalskogs socken. Vid Kläppesnäs, Gunnesbyn 1846, 1847.

I Wårviks socken. Vid Hökenäs 1846. Kråkviken 1848.

I Jerbo socken. Vid Slättäng (4) och Stora Bön. Vid St. Bön derb, fjällig blodsten, fallande i donläge till vester uti skifrig bergart till 2 alnars bredd. På ett annat ställe vid Bön groffjällig blodsten i hälleflinta, af blott 1/2 alns mäktighet.

I Örs socken. Vid Högsbyn.

I Högsäters socken. Vid Jordsäter (5).

I Ödeborgs socken. Vid Hofsten, ofvanpå Borråsen, hvilken bergkulle synes vara alltigenom svagt jernhaltig.

I Ärtemark. Vid Mellom Sidan 1847.

I Åmåls socken. Vid Århult 1848.

Brunsten.

I Fröskogs socken. Vid Klapperud kolofonifärgad, klar brunsten. Består af mangan-oxid 60, kiseljord 25, vatten 13. Lagret stryker i NNO och SSW, är högst 8 fot mäktigt, och i södra ändan utkiladt af bergarten. Strålig, grön, kolsyrad koppar. Kristalliserad mangan-oxidhydrat. Svart mangan-kisel, derb, färgen svartgrå, brottet ojemnt, glänsande. För blåsrör i kolf ger mycket vatten, på kol uppsväller och smälter till ett glas, som i reduktionseld är buteljgrönt, men i oxidationseld är svart och metallglänsande. Vid Amnerud äfven brunsten.

I Tydje. Vid Rolfsbyn.

I Ånimskogs socken. Vid Skållebyn och Salebol.

Skiffer.

I Laxarby socken. Vid Hedan ur-lerskiffer, svart, mest vågrätt liggande. Vid Öfver Sidan samma slag. Backa 1846.

I Åmåls socken. Vid Gerdsbyn glimmerskiffer. 1846.

I Fröskogs socken. Vid Knarrebyn ljusgrå lerskiffer. Faller jemn på ytan och af lika tjocklek på alla kanter. I anseende till tätt infallande gråbergs-strata, som täcka skiffern, och hvilka först måste undansprängas, blifver den kostsam att bryta. Vid Strand är skiffern lätt att klyfva och hugga, men dess fjälliga egenskap gör den mindre tjenlig till taktäckning.

I Ärtemarks socken. Vid Flatan 1849.

I Steneby socken. Vid Skärbo, af samma beskaffenhet som vid Hedan, men är tunnare, jemnare samt lättare att klyfva. Ligger i jämn stupning efter bergets sluttning mot en sjö, till 150 alnars längd. Vid Åsnebo. Mon.

I Tissleskogs socken. Vid Ramsdaln en svart, på ytan randig och på borst stående skiffer, som har strykning i norr och söder vid en liten å, Himmelsbäcken, mellan sjöarne Lilla och Stora Erfvel. Vid Borga, Korpedalsbrottet, ligger 2 a 3 famnar under gråberg, har 30 famnars längd, 4 a 5 famnars tjocklek. Vid Högsbyn. Vid Wernebo är skiffern af samma beskaffenhet som vid Ramsdaln, stupar 25 gr., stryker i norr och söder.

I Ånimskogs socken. Vid Lilla Bräcke.

I Skålleruds socken. I Ramelberget vid Stora Liane, Backeliane och Korserud.

I Dalskogs socken. I samma berg vid Grönhult, Öfse, Kopparebol, blågrå, dels marmorerad. På andra sidan af berget är qvarnstensbrott. Vid Årbol, Tegen, Kappebo, Landsbol, Gunnesbyn, Halängen, Kälsviken, Tonebyn, Liane, Skärliane, Hedan, Kronoberg, Båsane, Prestbol, Bergane, Trollungebyn. På flera af dessa ställen är förrådet redan uthugget.

I Bäcke socken. Vid Björntveten, Regineberg, Stommen, Wången, Årud, Torpane 1847.

I Gunnarsnäs socken. Vid Hällan, S. och N. Bäckebol, Sandlycke, Backa och Honebyn. Skogsbol 1848.

I Örs socken. Vid Högsbyn.

I Ryrs socken, Sundals härad. Vid Buxåsen och Paradiset.

I Ferglanda socken. Vid Stigen.

Täljsten.

I Torrskogs socken. Vid Ängebodane, Kölen och Ramsbyn.

I Ärtemarks socken. Vid Näsbo, Gällsbyn och Hökhult.

I Ödeborgs socken. Vid Rådane, Tegen.

Qvarnstensgry.

I Skålleruds socken. Vid Korserud, af massformig chloritskiffer.

I Dalskogs socken. Vid Grönhult redan 1718. Trollungebyn, Årbol.

I Örs socken. Vid Gundvarebyn 1847.

I Tissleskogs socken. Vid Borga.

Kalksten, urkalk.

I Laxarby socken. Vid Rud, Skåpenäs, Ösan, Bodane, Hedan.

I Steneby socken. Vid S. Dingelvik och Finnekasen, Skuggetorp, Lästviken, Ballnäs.

I Hesselskogs socken. Vid torpet Kenäs.

I Ånimskogs socken. Vid Säby, Kilane, Wingenäs.

I Tissleskogs socken. Vid Lidan och Wernebo.

I Skålleruds socken. Vid Ryr.

I Dalskogs socken. Vid Hallersbyn.

I Bäcke socken. Vid Kårud.

I Gunnarsnäs socken. Vid Hällan.

WESTRA BERGKEDJAN.

I Norrska gränsen.

Hon upptager mer än halfva Nössemarks, större delen af Eds, hela Töftedals samt delar af Rölanda och Gesäters socknar, innan hon sänker sina förgreningar inåt Bohuslän. Är sönderdelad i bergkullar, såsom den östra kedjan, och har likaledes små sidoåsar. Har på skilda ställen olika namn, såsom Knipefjäll, Töftedalsfjäll, o. s. v. Hon är ojemförligt fattigare på malmanledningar, än den östra kedjan, och der försök blifvit gjorda, hafva dessa snart måst öfvergifvas. Silfvermalm.

I Nössemarks socken. Vid Ingerud eller Nolby, det så kallade Adamsberg. Blyglansen var endast af 1 a 2 tums mäktighet. Låg i qvarts med glimmerskiffer till ställart. Blyglansen föreföll i sammanhängande njurar af högst 5 tum, men aftog betydligt på djupet. Vid S. Rörviken. Vid Strand 1846. Vid Nolby på flera ställen 1847.

I Rölanda socken. Vid Torp, en ännu mera svag anledning.

I Eds socken. Vid Knipan 1847. Räfmarken 1847.

Kopparmalm.

I Eds socken. Vid Knipan 1847.

Jernmalm.

I Eds scken. Vid Räfmarken.

Skiffer.

I Töftedals socken. Vid Jakobsrud 1847.

Täljsten.

I Gesäters socken. Vid Stommen 1847.

Qvarnstensgry.

I Eds socken vid Klefmarken och i Rölanda socken vid Böle.

Största delen häraf är hemtadt utur Bergmästare-relationerna i Kongl. Bergs-Kollegium, jemte dervid fogade mutsedelsförteckningar, hvilka blifvit genomgångna från de äldsta af år 1638 till och med 1848.

Att mutsedels-förteckningarne väl hänvisa på anledningar till malmer, men oftast ganska svaga, är nogsamt bekant. Också äro många af de här uppgifna anledningarne så obetydliga, att ingen i bergsvetenskapen någorlunda hemmastadd skulle vilja på dem bekosta ett enda borrningsförsök.

RULLSTENSFLODENS VERKNINGAR.

Efter att sålunda hafva i korthet upptagit hvad om bergens inre hittills blifvit utrönt, återstår att säga något om deras yta. Såsom redan är antydt, utgöres landets största del af berg med en myckenhet smala och korta dalar dem emellan. Der är berg och åter berg, dälder och åter dälder. Mest bergigt är Wedbo härad, dernäst Tössbo, så Walbo samt norra och vestra delarne af Nordal och sydligaste delen af Sundal. Och denna brutna, kullriga yta, liknande stelnade, oregelbundna vågor omkring hafs-skären, bär allestädes vedermälen efter de väldiga naturkrafter, hvilka dels inifrån, dels utifrån öfvat sin förvånande verksamhet. Att hela orten i urtiden stått under vatten och varit hafsbotten, derom lemna äfven de högsta bergen ojäfaktiga bevis. Med någon uppmärksamhet på de större bergen, finner man lätt, att dessa äro afnötta på norra eller nordöstra delen, men deremot på den södra eller sydvestra ej sällan branta och brådstupande. Orsaken dertill måste till icke ringa del vara, att en flod eller hafsström under en lång tidrymd gått öfver dem från norr eller nordost till söder eller sydvest, hvilken ryckt med sig lösa stycken och vältrat dem så länge, tills de blifvit mer eller mindre afslitna på kanterna, sönderbrutna mot hvarandra och förvandlade till en del i så kallad mindre rullsten, klappersten, grus och sand. Der blocken varit för stora att rulla, hafva de af vattnet och möljan blifvit framskufna efter bergen, deruti de sålunda gjort märkbara räfflor, hvilket än i dag synes å Töftedalsfjället vid gamla vägen. En myckenhet sådana finnas der på sned öfver lagringen och bergsprickorna, i sydvestlig riktning. De träffas äfven flerestädes. När hafsströmmen mött hinder af höga berg och måst gå dem emellan i någon trängre däld, har han på vestra eller södra läsidan, eller På båda, upplagt höga rullstens-, grus- och sandvallar. Exempel derpå finnas på många ställen, men de märkligaste, jag varseblifvit, vid Gölkullen i Hesselskogs socken, vid Kråkviken i Wårviks socken och edet Gambri. Har han kommit att bilda hvirflar, blef följden deraf väldiga grusvallar, sådana som på Ödskölds moar, mellan Källtegen och Bollsbyn i Dalboredden, vid Eds, Ödskölds, Gesäters och Högsäters kyrkor, flera andra ställen att förbigå. Det har icke kunnat undgå, att, i anseende till den ojemna bottnen, en myckenhet vattenhvirflar måst uppkomma, som länge bibehållit sig på samma rum, der kringfört större och mindre stenar, hvilka under sig och på sidorna afnött bergen i djupa aflånga och runda hålor. Vi kalla dem jättetråg, jättegrytor, bergkittlar. Det synes ock som ifrågavarande flod eller hafsström, sedan han fullgjort sin bestämmelse, skulle hastigt minskat sin kraft eller plötsligt upphört genom någon för oss obekant naturhändelse, måhända blott genom en vulkanisk upplyftning av berggrunden i strömmens botten på något, troligen aflägset ställe från denna ort. Ty ofvanpå de högsta bergen qvarligger mindre och, som det tyckes, lätt bortförd vräksten och rullsten, stundom nära vid det sydvestra bråddjupet, eller på långsluttningen å bergens norra eller nordöstra sidor. Sådant märkes öfverallt, äfven på den höga och branta Gölkullen (6). En del naturforskare antaga icke en sådan flod eller hafsström, utan härleda rullsten, räfflor och grusvallar från snö- och ismassors (glacierers, gletschers) inverkan. Huru de kolossala bergkittlarne vid Steneby, som straxt skola beskrifvas, och många andra lika beskaffade, samt de vågformade grusvallarne t. ex. på Sörmon vester om Carlstad, en mil från staden, och de ofantliga vallarne vid Ödskölds moar genom ismassor uppkommit, lärer ej blifva lätt att förklara.

Sandåsar af mindre höjd och utsträckning, stundom i form af vågor, såsom vid Mo kyrka, träffas flerestädes, men de största åsarne befinnas på Ödskölds moar. Dessa moar ligga på en landhöjd af vid pass 2 mil längd och 1 mils bredd, i sydostlig sträckning från södra ändan af Stora Le vid Eds kyrka till östra bergkedjan. Landhöjden delar vattnen dels åt norr, dels åt sydost, söder och sydvest. Hon är icke så jemnt omsluten af berg, att icke vattnet har fritt aflopp både åt Wenern och Kattegat. Det synes således omöjligt, hvad dock några antagit, att Ödskölds moar fordom utgjort botten af en sjö, i annan mening, än som kan sägas om hela Dal, såsom hafsbotten. I annat fall skulle moarne legat minst tvåhundra fot lägre än nu, samt sedermera blifvit enskildt upplyftade, derunder angränsande höjder icke bordt undergå någon förändring eller höjning. Men till en sådan ovanlig företeelse finnas inga spår. Eller skulle denna förmodade djupa sjö blifvit blott delvis igenfylld, under det den lägre liggande sjön Iväg lemnades ofylld. Att icke obetydliga mossar och vattengölar ännu finnas på moarne, bevisar lika litet för en sjö öfver alla moarne, som dylika vattensamlingar på höga, åt flera sidor sluttande berghöjder bevisa, att sådana höjder i sin helhet varit botten af en insjö. Om man betraktar ifrågavarande sandåsar och kullar i sammanhang med andra, närmare eller fjermare aflägsna i samma linie, så synas de hafva tillkommit genom en flod, som framgått från nordost till sydvest. Det är äfven uppenbart, att vestra Dal har ett vida större antal deraf, än östra Dal, der de sparsamt förekomma och i betydligt mindre former. Antingen nu vestra Dals högre läge, än det östra, i hvilket sednare vattnet under rullstensfloden således varit djupare och derigenom icke verkat så våldsamt, som i den vestra delen, der en grundare ström farit vildare fram, eller andra orsaker dertill bidragit, så är uppenbart att, icke blott i bergen och i grusvallarne spåras en starkare flodens fart i vestra Dal, utan också att jordgrunden der icke är så djup, är sämre, magrare, och ej blifver bättre förr än i den lågländare södra delen af Walbo härad. Månne icke Bohusläns sand, som är finare än sanden på Dal, äfven utvisar en flodens riktning från nordost, enär väl må antagas, att den under en längre väg blifvit mer finmalen, än under en kortare? Flygsand besvärar icke Dal, men väl sydligare orter, och visar sig också något i Bohuslän. Jättegrytorna antyda likaledes en sådan flodens gång och beskaffenhet. Af 75 sådana, som äro iakttagna, ligga ej mindre än 55 inom Walbo och Wedbo härader. Deremot har Tössbo härad blott 4, Nordal 9, Sundal 7, alla af mindre betydenhet emot de flesta på vestra Dal, med undantag af en några hundrade alnar i vester från hemmanet Åsen i Skålleruds socken, hvilken i storlek närmar sig till dem vid Steneby. Dessa grytor på Dal äro från 4 alnar 10 tum till 6 tum i tvärsnitt samt från 3 1/4 alnar till endast 4 tum djupa. Märkligarast äro de vid Steneby kyrka i Wedbo härad, som torde hafva högst få sina likar i Skandinavien. Klockeberget, å hvars vestra sida de äro ursvarfvade, är brant. Djupt i dalen nedom rinner Steneby-elfven, som afleder vattnet ur Iväg til Laxsjö. Grytorna äro sju, alla så högt öfver vattenytan i elfven, att hennes vatten aldrig vidrört dem, och en gryta mer än tusen alnar från dessa söderut i en bergkulle vid Tingsbräckan, långt från elfven och vid pass 50 alnar öfver Iväg. Bredvid de förra 7 äro 4 stora ursvarfvningar i berget, liknande nischer, samt 2:ne urslipningar i sned riktning ofvanom grytorna, på bergets öfversta kant, liksom om vattnet kommit ofvanifrån och under fallet genom nötning bildat breda fåror, den ena någorlunda jemnbred, med den andra delvis på 3 ställen smalare och deremellan utvidgad och rundad. Troligen är det denna, som Hesselgren fann vara märke efter en jättes säte och rygg (7). Grytorna voro till större delen obemärkta till omkring 1808, då adjunkten, sedan komministern i Ölme, And. Hvass lät rensa dem från sten, grus och vatten, samt i den branta backsluttningen anlade en gångstig, omgifven av trän, buskar och blommor, hvilket allt dock redan förfallit. Grytorna äro belägna på en längd efter bergväggen af 200 alnar. Grytan längst i söder, vid pass 100 alnar från kyrkans sydvestra hörn, är 4 alnar 10 tum i tvärsnitt och midtuti 2 1/2 alnar djup. Brädden åt berget stiger från botten 6 alnar uppåt. Två andra grytor hålla 3 alnar hvardera i tvärsnitt. Den 4:de är 2 alnar i tvärsnitt. De öfriga 1 1/2 aln och derunder. Den största nischen, kallad Inggerds kammare, är 12 alnar hög, 15 alnar bred. En annan 7 alnar hög, 5 alnar 18 tum bred. En tredje 10 alnar hög. Den 4:de och vackraste är 12 alnar hög och bred, ingröpt 7 alnar djupt i berget, vinkelrätt från nischens inre till en linie, dragen mellan nischens yttersta kanter. Sannolikt finnes i dennas botten en gryta, som nu är full af grus och jord. Så väl nischerna som grytorna och de öfriga urhålkningarne äro invändigt slätslipade, berget i öfrigt deremot ojemnt och skråfligt. Af dessa grytors och nischers glatthet får man begrepp om hvilken ofantligt lång tid erfordras, innan denna bergart (gneis) vittrar till skråflighet, när slipningen står lodrätt. Äfven ett nära vågrätt liggande berg, omkring 200 alnar sydost derifrån vid prestgårdens tomt, bibehåller ännu sin slätslipade yta. Den sistnämnda nischens kant åt norr är skarpare än den södra kanten, och fördjupningen mycket djupare åt norr. Enligt uppgift af komminister Hvass, funnos i grytorna större och mindre klot- och äggformade glatta stenar. Då jag 1836 afmätte grytorna, låg en äggformig sten qvar i backsluttningen. Den höll 1 aln 21 tum i tvärlinie efter längden samt 1 aln 2 tum efter den kortaste tvärlinien. Hvilken utomordentlig kraft har icke erfordrats för att sätta en sådan i rörelse, och vilken oerhörd tid innan dessa ofantliga fördjupningar blifvit fullbordade! Jättegrytan sydvest från Tingsbräckan är oval, öfverst 1 1/2 aln efter längsta tvärlinien, 1 aln efter den kortare samt 3 1/4 alnar djup. En större jättegryta vid Heneviken i Håbols socken bör äfven särskildt nämnas derföre, att ofvan henne är, såsom i Klockeberget, en sned urnötning af 10 a 12 alnars längd, men endast hälften så bred som grytan, hvilken har 1 3/4 alns tvärsnitt och lika djup. Vid Lund i Lerdals socken äro 4, af hvilka den ena är kulpig, eller trångare i öppningen än på midten. Omkring 1780-talet funnos under gräfning i jorden, vid Wrine i Ferglanda socken, 2:ne glattslipade stenklot, som väl förtjente namnet jättebollar, emedan deras axlar öfverstego 1 aln. Man kan skäligen förmoda, att de blifvit tilldanade i någon jättegryta, hvars läge ännu är okändt.

LAGER AF SALTSJÖ-SNÄCKOR.

Ett annat öfvertygande bevis, att Dal fordom varit hafsbotten, erhålles af de hundradetals lass fossila saltvattensnäckor, som finnas inom denna ort. Större eller mindre lager deraf, dels hela dels sönderkrossade, förekomma på eller nära vid östra bergkedjan å följande ställen, och sannolikt på flera, ännu oupptäckta.

a. I Torrskogs socken vid hemmanet Bråtenäs, nära Wermlandsgränsen. Vidare vid hemmanet Alsbyn, söder från Bråtenäs, och ännu något sydligare vid hemmanet Kesnacken. Å sistnämnde ställe är lagret från 6 till 18 tum tjockt, betäckt af 1 fot tjockt jordlager, beväxt med barrskog. Snäcklagret är utbredt i en däld, mellan lägre höjder, till en utsträckning af omkring 150 alnar.

b. I Wårviks socken å bergshöjden mellan sjöarne Lelång och W. Silen, vid hemmanet Wambervikens torp Kockerud. Lagret sträcker sig under nästan hela torpets åker och vallmark, och var, der jag undersökte det, 10 a 12 tum tjockt. Betäcktes af 8 a 9 tums rödmylla och der ofvanpå af svart växtmylla till 2 a 3 tum. Uppgafs vara endast 1 a 2 tum tjockt på några ställen. Snäckskalen mycket sönderkrossade, att det var svårt erhålla några hela. Dessa voro, så här som vid Kesnacken, af slägtet Balanus, Astarte, Saxicava rugosa och Pecten islandicus. Ligga nu här jordade vid pass 490 fot öfver hafsytan.

c. I Steneby socken, å säteriet Södra Dingelviks grund, vid Katrineholm och den så kallade Tusendalersbacken. W. Hisinger fann der 9 särskilda, nemligen Buccinum undatum och canaliculatum, Fusus costatus, Mytilus edulis, Mya truncata, Balanus sulcatus och tintinnabulum, Saxicava pholadis och Cardium edule (8). Se även andra delen

d. I Tissleskogs socken, å hemmanet Glumseruds område.

e. I Gunnarsnäs socken och hemmanet Hällans skog. Under gräfning för sänkningen af ett litet kärn, hvars vatten hindrade arbetet i dervarande skifferbrott, träffades dels hela, dels krossade skal af snäckan Saxicava rugosa, Balanus m. fl. liggande på ett djup af 6 alnar och derutöfver under jordytan i lera och fin sjösand.

f. I Ödeborgs socken vid Kuseruds-sjöns östra sida, i lerjorden af ett åkergärde, som tillhör Mellan-Rådane eller Rådanefors. Något helt skal har icke kunna erhållas på detta ställe, emedan snäckorna härstädes äro mer sönderkrossade och spridda, än på någon annan af här uppräknade fyndorter. Vidare i säteriet Dagsholms skog nära Hofkärnet. Saxicava rugosa ligger der på alns djup i blålera.

g. I Torps socken vid sjön Wassalen. Sistnämnde snäckskal i blålera.

Alla dessa, äfvensom snäcksamlingen vid fordna tomten Ödegården, tillhörande hemmanet Sandviken i Trankils socken och Wermland, näst ofvanför Torrskogs socken, ligga, som sagdt är, ofvanpå eller vesterut från östra bergkedjan. Få ställen i Skandinavien torde finnas med högre liggande saltsjö-snäcklager, än Kesnackens och Kockeruds. När dessa hafs-snäckor, hvilkas skal vi här träffa, voro lefvande i sitt element, saltvattnet, måste hafsytan stått omkring 500 fot högre än nu. Största delen af Svea- och Götaland var då hafsbotten, och blott några, de högsta bergen stucko upp såsom öar. Man erinre sig, att den höga Wettern ligger blott 295 fot öfver hafvet och Wenern allenast 147 fot. Men emedan en del af dessa snäckor åro af samma arter, som ännu finnas vid Westerhafskusten, och flera andra af arter, hvilka tillhöra Grönlands och Spetsbergens haf, så är klart, att tiden för deras tillvaro icke kan vara aflägsen i geologiskt hänseende, ehuru utan tvifvel tusentals år förflutit, innan Skandinaviska vallens lyftning inifrån hunnit till sin närvarande punkt, derest denna lyftning gått jemnt, utan hastiga höjningar. Har denna höjning småningom försigått, så synes äfven någon anledning vara till den förmodan, att föreningen mellan Östersjön och Westerhafvet genom Öresund äfven småningom tillkommit och småningom utvidgat sig till sin nuvarande bredd. Märkligt år ock, att många af dessa snäckor höra till ishafs-arterna och således tyckas antyda, att vattnet hvari de lefde var af ishafs-natur. Ishafvet torde således betäckt en vida större del än för närvarande af jordklotets norra trakter, hvilka likväl förut, i en föregående geologisk tidrymd, uppenbarligen haft en mild, ja varm beskaffenhet, som kan slutas af den myckenhet elefant-tänder, och ben efter andra djur, som endast kunnat lefva i de varma luftstrecken, men uppgräfvas i Siberien.

Ifrågavarande snäcklager ligga icke i dagen, såsom nämndt är. De äro mer eller mindre betäckta med växtmylla, lera eller sand samt skogbeväxta. Det är således en tillfällighet att de blifvit kända. Betäckningen är vanligast en fot djup. Det söndermalna tillstånd, hvari de befinnas inom Torrskogs socken, utvisar att de af hafs-sqvalpet och det närliggande gruset krossats, för en del ända till pulver. Vid Dagsholm åter äro de inbäddade i den finaste lera, hvarigenom de äro väl bibehållna.

STENBLOCK (Geschiebe).

träffas i alla socknarne, så väl på bergen, som å slätten och i dalarne (9). I Dalskogs socken uti hemmanet Lunnebo skog äro 3:ne ovanligt stora stensamlingar af gneis, hvilka der kallas stenharj, och måhända böra hänföras till denna klass af naturföreteelser från urtiden. Den största är 3080 alnar lång från nordvest till sydost och 150 till 200 alnar bred, så sammanvräkt, att boskapskreatur endast på 2:ne ställen förmå komma deröfver. Stenarne äro från 2 till 6 alnars genomskärning, föga afnötta i kanterna. Den andra stenharjen, ej långt från gränsen till Ödskölds socken, är omkring 1000 alnar lång i öster och vester, 150 alnar bred. Den tredje i samma sträckning, nära vid Gällsjön, vid pass 1500 alnar lång, 100 alnar bred. Något skog växer i alla tre. En mindre, lika beskaffad, är vid Tingvalla i Eds socken.

Men orten företer äfven vedermälen af en naturkraft, som inifrån verkat och lemnat bevis på sin fruktansvärda tillvaro, såsom de anmärkningsvärdt stora remnorna här och der i bergen. Af dessa må antecknas 2:ne i vestra bergkedjan. Den ena i Eds socken och Klefmarkens skog kallas Fägatan, af omkring 250 alnars längd i dagen och 10 alnars bredd mellan de ända inemot 20 alnars höjd uppstående bergväggarne, hvilka fordom varit förenade. Den andra å Töftedals-fjället i sluttningen neder till Töftedals-slätten kallas Prestklefven, är öfver 20 alnar bred. Landsvägen är anlagd uti denna remna, hvars riktning är från norr till söder. I östra bergkedjan, Örs socken, Forssebols mark vester om Örs sjö vid Borekulle, är en annan af 13 alnars bredd mellan bergväggarne. Så denne, som den nyssnämnda Fägatan, går från öster till vester.

Berggrottor förekomma, en i Klefmarksberget och nyssnämnda Fägatan, 5 alnar lång, 2 1/2 alnar bred, 4 alnar hög. Vid Borekulle i Ör en, som liknar en blåsa, 5 alnar hög, 3 alnar i tvärsnitt, med en öppning till ingång, endast 1 1/2 aln hög, 1 aln bred. I grottans öfra del går, såsom en blåshals, en trång öppning inåt berget i söder. Vid Hedan i Dalskog är en grotta, 23 alnar lång, 3 bred, 4 hög, med en mycket trång ingång i norr. Har små stalaktiter i taket, ehuru hon är belägen i bergets öfversta del eller kåpan. Vid Hallorsbyn i samma socken är en annan, 10 alnar lång, 7 bred och 3 hög; vid Tångebo en helt liten. I Fröskogs socken och Bocklarud är en grotta, 12 alnar lång, 4 bred och 3 hög, bildad af bergras. I Laxarby socken en vid Lidgingen, 3 alnar lång, 1 1/2 bred och hög. I Nössemarks socken vid Daln på Borrekulle en, 5 alnar lång, 3 bred och 2 hög; i Lerdals socken 3:ne, deraf en i Grönåsberget, som kallas Åsas hål, och 2:ne i Runåskullen vid Lommelanda, hvilka likna ugnar, 3 a 4 alnar långa. I Gesäters socken en vid Näs, kallad Kerstins stuga, och 3 mindre vid Stommen. En vid Lund i Ånimskogs socken. Flera än dessa 17 torde finnas, hvilka ej kommit till min kunskap.

Bland sällsynta naturhändelser kan med skäl anses ett af jordbäfning förorsakadt så kalladt jordkast, hvilket beskrifves sålunda (10): "1694 den 1 januari vid solens uppgång under klar himmel hördes ett dån 3 gånger å rad, hvarpå man blef varse det stora jordkastet vid Ringstad i Gesäters socken på Dal. Jordstycket, som uppkastades, var fyrkantigt och af högländ mark, beväxt med några stora, gamla granar samt björk- och videskog, och dernedanför en liten dal, som tillförne var äng. Kastet skedde vesterifrån och lemnade en grop efter sig af 12 till 16 alnars djup. Dess längd från öster till vester var 138 alnar och den vestra sidan mot gården 104 alnar samt den östra, som gränsade till elfven, 77 alnar. Uti gropen sågs bara blålera helt blöt och flytande, hvilken bubblade och sjudde. Deruti lågo fyrkantiga stycken af hård blålera såsom 3 a 4 kistor tillsammans, hvilka vid sjudningen och jäsningen småningom rörde och vände sig. Jorden kastades dels midt öfver elfven på ett näs, dels ock uti sjelfva elfven, hvarigenom hon förstoppades och fick ett annat nytt lopp. Således har jorden kommit att kastas öfver 300 alnar. Vattnet hofs jemväl så högt, att folket hemtade fisk på torra landet".

I samma dalsänkning från Ed genom Rölanda och Gesäters socknar till Sörbygdens härad, Krokstads socken i Bohuslän, föreföll vid Lebo i Eds socken i September 1831 eller 1832 ett annat jordras sålunda, att omkring 3 tunnlands åkerjord, belägen jemnt på en hög backe ofvan elfven, jemte sjelfva backen, ängsmarken och näsen nedanför, tillsammans något större än åkern, nedsjönko till en del lodrätt, omkring 5 alnar vid den ofvanliggande åkern, dels ihoprördes och kastades i och över elfven. Raset skedde nattetid och sträckte sig 3 a 4 alnar nära boningshuset. Ingen menniska skadades.

Källor.

1. SALTKÄLLOR.

Såsom egenhet i denna provins må äfven nämnas dess saltkällor. Sådana finnas mycket sparsamt i Sverige, då de deremot i Tyskland äro talrikare än surbrunnarne (11). Orsaken ligger i bergens och jordlagrens olika beskaffenhet i de båda länderna. Den ena af ortens saltkällor är vid Svalhede i Grinstad socken, nära Dalbergså. Landshöfdingen i Elfsborgs län, grefve Olof Gyllenborg, uppgaf denna källa för Bergs-Kollegium, och sökte för sig och flera intressenter privilegium att der anlägga saltsjuderi, hvarpå Bergmästaren Ekman den 3 febr. 1728 anbefalldes att undersöka vattnet (12). Sannolikt var detta af för ringa halt, eller ock något annat än koksalt, så att anläggningen uteblef. - Vid Hede i samma socken, omkring 1/4 mil nordvest från Svalhede, är en annan. På K. Bergs-Kollegii förordnande undersöktes hon af Bergsnotarien Ch. Berg d. 18 mars 1812. Källan gaf 60 kannor vatten i timman, och af 1 kanna erhölls, efter inkokning, trefjerdedels lod godt salt, enligt memorial af Andre Landtmätaren G. Chytræus uti Elfsborgs Läns Hushålln. Sällskaps handl:r 1816, 2 h. sid. 127. - Vid Grinstads stom gräfdes för några år sedan en brunn. Dess vatten var så salt, att det icke kunde begagnas till dricksvatten. - Två saltkällor äro vid Bön i Rölanda socken, tvänne vid Stenungen i samma socken, och en, kallad Sältet, vid hemmanet Bäcken i Bäcke socken (13).

2. MINERALKÄLLOR, HELSOKÄLLOR,

finnas flerestädes, såsom i

Sundals härad   och Grinstads socken vid Rud.
                Frendefors socken vid Dykälla.

Nordals härad,  Skålleruds socken vid Bränna.
                Gunnarsnäs socken vid Hällan, den så kallade Råstocks
                brunn, som är mycket begagnad och väl bebyggd.  Denna
                mineralkälla har, sedan flera år tillbaka, förvärfat sig
                stort anseende såsom välgörande och verksam mot kroniska
                digestions-lidanden, kronisk rheumatism, skrofler, mask,
                hemoroider, bleksot, flera nervösa åkommer samt
                menstruations-rubbningar.  Har äfven gyttja.

Walbo härad,    Högsäters socken vid Skallsjö och Höghus.

Wedbo härad,    Eds socken vid Prestegården, kallad Storängsbrunn.
                Ärtemarks socken vid Bön.
                Steneby socken vid Näfverlösa.
                Ödskölds socken vid Backen.

Tössbo härad,   Tydje socken vid Tydjebyn, Hälekällan.
                Hesselskogs socken vid Hult.
                Åmåls socken vid Årbol.

3. ANDRA KÄLLOR.

Vid Alltorp, vester om gästgifvaregården nära landsvägen och foten af den ansenliga grusvall, på hvilken Ödskölds kyrka är uppförd, är en källa, som skoftals (intermittent) ger vatten och deremellan är torr. Denna hennes egenskap är af ålder iakttagen. Hesselgren omtalar den jemte folkets tro, att hon flödar mot ett förestående krig, men icke under fredstid. Sedan 1823 har hon gifvit vatten endast 2:ne år vårtiden, 2 a 3 månader, och då rikligt, så att det flödat öfver landsvägen. Orsaken härtill torde ligga uti större snösamling vissa vintrar ofvanpå den stora grusvallen, jemte det att den underjordiska vanliga afloppsrännilen från försänkningarne på vallen genom sandras stundom täppes och åter andra år af vattnet upprensas.

Omkring 1/8 mil vesterut från detta ställe äro, på hemmanet Stommens mark, 2:ne andra källor. Deras rännil har banat sig väg till sjön Iväg förbi gården Ödsköld genom ett dervarande djupt sandlager af flygsands finhet, som här kallas hvitfimma och rödfimma, efter dess olika färg. Rännilen har bildat en dal i denna sandvall från 60 till 90 alnars bredd samt mellan 30, 40 alnars djup. Uti denna dal äro 2:ne små qvarnhus med öfverfallshjul anlagda, det ena nedanför det andra, hvartdera med 1 par tullqvarnstenar om 1 3/4 alns diameter, hvilka hafva sitt driftvatten från dessa källor och aldrig lida af vattenbrist.

På hemmanet Ödskölds utmark, Flyskogen kallad, äro några starka källsprång, hvilka rinna söderut öfver Ödskölds moar till Kraksvadet och utgöra början till Walboån. I samma skog är en vattendam, benämnd Hamneflagen, hvilken icke har synligt utlopp. Dammen erhåller sitt vatten från några kärn. Ifrån Hamneflagen anses vattnet gå underjordiskt till de nyssnämnda källorna i Flyskogen.

Mossar.

Dessa bildas der skogen uthugges, och intaga dess plats. För ej längesedan varseblef jag, under en resa i orten, ofvanpå en bergrygg, der regnvattnet kunde afrinna åt alla sidor, att hvitmossa växte på ett litet jemnt ställe ända till alns höjd. Omkretsen var allenast ett par famnar, och derutanför kala berget. Förhållandet syntes mig anmärkningsvärdt, hvarföre hvitmossan borttogs helt och hållet, då derunder stod en mindre furu-stubbe jemte några qvistar, hvilka blifvit alldeles öfverväxta af mossa, som eljest saknades i det skogbeväxta grannskapet. Lika beskaffad har troligen den ringa början varit till de flesta mosstrakter här i landet och annorstädes, och naturligtvis lättare der regnvattnet haft trögare aflopp. I torfmossarnes botten träffas också alltid stubbar af furu och ek samt andra qvarlefvor af löfträn, såsom qvist, näfver och nötter, äfven blad af gräsväxter och ljung; ett säkert bevis att trakten för längre tid tillbaka burit gagneliga växter af flera slag. Det fordras troligen flera århundraden innan en mosse är mogen till torftägt. Under det han tillväxer i höjden, så att han på midten kan vara 8 fot och derutöfver högre, än i de sumpiga kanterna, är han mindre tjenlig, stundom alldeles otjenlig till bränntorf. Har han upphört att tillväxa, blifvit brun eller äfven svart på ytan, der ingen växt trifves, är torfven, som der hemtas, desto bättre till bränsle. Antalet af de odugliga, för de odlade fälten skadliga mossar härstädes är ganska betydligt och uppgår säkert till flera hundrade, större och mindre. De största, omkring 1/2 mil långa, äro Trone mosse i Frendefors socken; Öna, Ljuse, Ringelanda och Härslätts mossar i Högsäters pastorat; Tingvalla mossar i Eds socken, Bredmosse i Jerbo och Bäcke socknar; Brurmosse i norra delen af Mo socken.

Deremot äro bränntorfs-mossarne få. De flesta och bästa äro belägna i Sundals härad, der skogarne till största delen försvunnit, nemligen Skee mosse i Frendefors, Kärrs i Ryr, Skåkeruds i Erikstad, Backens och Ö. Jerns i Grinstad, Skerruds i Gestad. I Nordals härad, Holms socken, vid Sunnanå, Engenäs m. fl. I Walbo härad, Ödeborgs socken och Rådanefors bruk, der torf användes i hammarsmedshärden. I Wedbo, Töftedals socken, mossen vid Tobaksklefven. I Tössbo, Ånimskogs socken, vid Bolet, och Prestmossen vid Åmål. Troligen äro några flera mossar mogna till torftägt, men ännu ej begagnade.

Af de uppräknade utmärka sig Skåkeruds, Ö. Jerns och Skerruds genom sina nakna, svarta ytor. Den förstnämnda var redan 1718 till utseendet sådan som ännu i dag, enligt Hesselgrens uppgift, och troligen hade länge så varit, emedan Hesselgren berättar en saga om orsaken till markens ofruktbarhet. En person ville tillegna sig detta skogbeväxta fält, tog af egen jord och lade i sina skor samt aflade sedan ed, att den jord var hans, på hvilken han stod, och begärde derjemte ett tecken från himmelen, om så icke vore. Mossen skall derefter blifvit svart. Mossens yta, omkring 175 tunnland, är i torka så fast, att den bär både hästar och kärror. Är betäckt af ett svart pulver, som i storm sprides omkring. Endast några mindre tufvor på densamma bära ljung och några få andra växter. Man afskottar det svarta pulvret och tager lagret derunder till bränntorf, hvartill det är ganska tjenligt. Detta lager är i norra delen endast omkring 1 aln djupt, i södra delen 5 a 6 alnar. Derunder är 1 tums lager, till färgen liknande ljus-ockra. Näst derunder åter bottenlagret, som utgöres af en fin mjellhvit lera, hvilken begagnas att hvitmena spisar och skorstenar. En del af bottenlagret består af fin gjutsand och klappersten. Några stenblock ligga uti sjelfva mossen. Regnvattnet, som samlar sig afgår till Holmså i Holms socken och till en del genom en rännil vesterut under landsvägen till Dalbergså. Jorden vid dessa afloppsrännor är i deras botten och på sidorna alldeles svart. Ur mossen uppgräfvas vid torftägt icke sällan grova furu-stubbar och rötter, äfvensom förmultnade qvarlefvor af björkträn, bark, nötter och halfmultnade bladväxter. I anseende till det mindre vanliga förhållandet med denna mosse, har jag insändt prof af de olika lagren till Kongl. Landtbruks-Akademien, anhållande att de måtte kemiskt undersökas. Akademiens Sekreterare, Herr J. Th. Nathorst, har benäget meddelat det yttrande, som Professoren L. Svanberg, hvilken låtit anställa en sådan undersökning, till Akademien inlemnat. Enligt detsamma innehåller hvartdera följande i procentiskt förhållande:


                     Den öfversta   Bränn-   Det gula     Alfven eller
                     svarta, lätta  torfven  lagret un-   det hvita
                     flyjorden               der torfven  bottenlagret


Kiselsyra  ........  1,7464         0,3518     0,3883       64,6442

Jernoxid  .........  1,2588         0,7962     0,4000        4,5412

Lerjord  ..........  0,5053         0,4444     0,3410       16,2845

Kalkjord  .........  0,5777         0,2259     0,3570        1,5528

Talkjord  .........  0,5230         0,0370     0,3030        2,0997

Alkalier  .........  0,2482         0,1185     0,2210        4,9909

Chlor  ............  0,0531         0,0137     0,0440        0,1093

Svafvelsyra  ......  0,0709         0,1000     0,1420        icke

Fosforsyra  .......  0,0354         0,0148     0,0530        0,0733

Organiska ämnen  .. 95,0000        98,0000    98,0000        4,8900


                   100,0188       100,1023   100,2493       99,6782

Då man i vårt land uti åkerjorden i allmänhet funnit, att de organiska ämnena ingå till icke mer än 2 a 4 procent, och i den derpå rika trädgårdsjorden icke mer än 10 procent, så lärer uti Skåkeruds-mossen öfverflödet af dessa vara förnämsta orsaken till dess närvarande ofruktbarhet samt egentliga hindret för växternas utveckling.

Granskad 1995-06-25