Borglägersknektarne, adelns rytteri och fotfolk samt de krigare civile embetsmännen underhöllo af sina förläningar, jemte presternas taxa och extra borgläger, voro dock otillräckliga när en talrikare fiende hotade. Allmogen uppbådades då derjemte, stundom mycket talrikt och nära mangrant, hvilket synes af den ofvan intagna krigshistorien. Att dessa uppbåd eller utskrifningar voro ganska tryckande, lärer vara otvifvelaktigt. I detta lilla landskap utskrefvos, t. ex.
år 1627 ....... 376 man.
1630 ....... 291.
1631 ....... 324.
1633 ....... 282.
1639 ....... 203. 1,476 man på 13 år.
1676 ....... 200.
1678 ....... 319.
1681 ....... 302. (4) 821 på 6 år.
Vill man se tillbaka här ofvan på folkmängden under dessa tider, eller
summan af både man- och qvinkön mellan 15 och 60 års ålder, och anställa
jemförelse, så kan ej nekas, att de uppoffringar, som i vår tid göras för
landets försvar, äro lindriga emot dem våra förfäder måste vidkännas.
Jemte utskrifningarne värfvades manskap under olika tider i alla orter, så
äfven här. Dessa fingo antingen hemmansräntor sig anslagna till underhåll
och lön, eller ock vissa afgifter af hemmanen, redan 1619, som kallades
rotepenningar, hvilket var en början till roteringsverket. Hvarje sådan
karl borde 1620 vara mellan 18 och 30 år. Samma år funnos på Dal 262
gemene knektar (5).Omsider tröttnade både konungarne och folket vid det besvärliga och, som det ofta med rätta kallades, odrägliga sättet att genom utskrivningar anskaffa krigare. Krigstjensten var mången bondedräng så motbjudande, att flera exempel förekommo på utskrifne, som hellre stympade sig på fingrarne, än gingo i fält. Anbudet af den ständiga roteringen mötte således nära nog inga svårigheter. Upland och 6 andra landskap gjorde början dermed redan 1682. De öfriga landskapen följde småningom exemplet, och Dalboarne med Westgötarne antogo det vid sammanträdet i Alingsås den 17 Juli 1684, der kontraktet afslöts med fullmäktige från hvarje härad samt stadfästades den 10 Dec. 1685 (6).
Vargeringsmanskapet, som uppkom under konung Carl XII:s tid (soldater i survivance), inrättades att fylla lediga knektenummer, på det konungen alltid måtte hafva regementerna fulltaliga, och rotarne, utan stegring i legorna, kunde uppställa karlar i de afgångnes ställe. Huru detta manskap ordnades i denna landsort 1789 och 1808, är redan ofvanför uppgifvet vid historien om Danska krigen 1788 samt 1808.
Landtvärnets uppkomst och slutliga öde finnas omförmälda på samma ställen.
Förstärkningsmanskap uppsattes 1811 till följd af rikets ständers beslut 1810. Dervid togos i beräkning alla manspersoner mellan 20 och 45 års ålder, med undantag af gemenskapen vid indelta och värfvade armeen. Det utgjorde för hela länet 961 man. Upplöstes genom beväringens antagande 1812.
Extra roteringsmanskapet, som samma år inrättades, är ofvan anfördt vid militära indelningen. Det inmönstrades den 7 Nov. 1811, och voro karlarne då af sina rotar beklädde.
Allmänna beväringen antogs vid riksdagen i Örebro 1812. Efter mantalslängden under de 6 åren 1845-1850 har beväringen uppgått i medeltal till 3,393 man årligen. En högst betydlig del deraf har likväl, för en eller annan orsaks skull, blifvit kasserad och ej undergått vapenöfning.
För krut-tillverkningen hade kronan under konung Johan III saltpeterverkstad i Wäne härad i Westergötland. Det ålåg Dalboarne att till densamma föra aska och jord, med det mera som behöfdes. I anseende till den långa och svåra vägen anhöllo de hos konungen genom utskickade att hellre få upprätta en verkstad inom provinsen, hvilket bifölls genom kongl. brefvet den 15 Mars 1585, då invånarne förpligtades att med första uppbygga densamma. Den blef dock ej snart färdig. Konungen ålade dem den 4 April 1588 derföre att i stället utgöra saltpeterpenningar (7), 5 öre af hvarje skattehemman, 4 öre af kronohemman, 2 1/2 öre af frälsehemman, 1 öre 16 penningar af torpare. Vid 1604 års riksdag anhöllo de om förskoning från saltpeterbruket, hvilket skulle byggas, men fingo derpå den 22 Mars s. å. ett nekande svar. Någon tid derefter kom en sådan verkstad i stånd. Johan Månsson Ulfsparre hade 1613, bland annat, i uppdrag tillse, att undersåtarne utan undantag, så i Finland som Sverige, försågo dessa verkstäder med jord, halm, aska m. m. Verkstaden härstädes hade kommit i förfall, men återupprättades 1614, då sjudningspanna anskaffades. Dalboarnes ansökning hos rådet att slippa saltpeterbruket, den 2 Aug. 1613 (8), kunde således icke bifallas. De klagade deruti, att de voro utarmade, så af eget krigsfolk som af fienden, samt hotades nu af svår missväxt.
De borgar, efter hvilka ännu några spår finnas från hednatiden, äro ofvan, under titeln fornlemningar, anförda; Daleborgs slott i medeltiden likaledes i krigshistorien näst före Gustaf I, samt skansen vid Westra Ed i krigshistorien under Carl XII. Andra förskansningar, som förtjena anmärkas, finnas icke.
Ödskölds moar voro öfningsplats för landtvärnet 1808. Der hölls ock ett större öfningsläger 1822, då flera Svenska och Norrska regementen till häst och fot jemte artilleri dit sammandrogos. Konungen bevistade sjelf detsamma. En kongl. pavillon med 4 rum, jemte 10 andra byggnader, voro uppförda på den höga grusvallen nära landsvägen och Kraksvadet. Dessa anläggningar begagnades dock endast detta år. Försåldes på auktion 1833. Fråga förevar att af moarnes egare inköpa en större trakt för kronans räkning till framtida ständig lägerplats för krigsfolkets vapenöfningar, men saken mötte hinder och uteblef.
Granskad 1995-06-12