Omöjligheten att tillfredsställa så betydligt mot hvarandra stridande åsigter, utan att stöta någondera, är lätt insedd. Den som alltför mycket fästade sig dervid, skulle säkert icke fatta pennan. Emellertid har författaren vågat sig ut på företaget, i den förhoppning att det, oaktadt sina brister, må vara bättre än ingen beskrifning, och att han möjligen med denna skulle undan tidens vanliga härjningar rädda en och annan underrättelse, hvilken, åtminstone för ortens invånare, torde hafva något värde, och tillika genom detta förarbete gagna den, som framdeles kan blifva sinnad fullständigare bearbeta ämnet.
De tryckta skrifterna, särskildt öfver Dal, äro följande:
1. Studenten, sedermera kyrkoherden i Ör och prosten öfver Dal, Gunno Brynolphi Blutheri "Oratio encomiastica de Dalia", Upsala 1632, 4:o, 34 sidor.
2. Studenten, sedermera kyrkoherden i Sunne, kontraktsprosten Lars Hesselgrens "Dissertatio de Dalia", Upsala 1718, 8:o, 88 sidor.
3. Den af mig, såsom komminister i Ör, utgifna ekonomiska "Beskrifning öfver Dalskogs socken", Carlstad 1814, 8:o, 32 sidor.
4. Kollega, magister Sven Hardins gradual-disputation; "Formatio Schisti cloritici in Dalia, quam respectu praesertim vegetationis breviter adumbravit", Lund 1838, 8:o, 15 sidor.
5. "Carlstads Stifts Herdaminne", af framlidne kyrkoherden i Ferglanda, prosten Johan Hammarin, Carlstad 1848, 3:dje delen.
Handskrifter om provinsen saknas, utom det af studenten, sedan kyrkoherden i Steneby, Nils Hesselgren författade "Encomium Hesselskogiae Dalensium, qvod Upsaliae 1672 in collegio privato orationis loco proclamavit", upptagande ett ark bland Palmskiöldska samlingarne i Upsala bibliotek.
Att jag begagnat så väl dessa, som andra genom trycket bekantgjorda upplysningar, hvilka här och der träffas i utkomna skrifter, jemte landshöfdingarnes femårsberättelser, inhemtas af boken, der källorna äro anförda. Dessutom har jag rådfrågat
inom orten:
handlingarne vid härads-rätterna, i Åmåls rådhus, i häradsskrifvare- och fogde-kontoren samt i kyrkorna;
utom orten:
handlingarne i riks-arkivet, hvars registratur jag noggrannt, blad för blad, genomgått de första 100 åren, för hvilka det finnes, eller från och med 1523, öfver 150 folioband, och efter 1622 delvis, der underrättelser varit af nöden, jemte andra dokument-samlingar uti samma arkiv; kongl, vitterhets- historie- och antiqvitets-akademiens och kongl. bibliotekets diplomer, m. m.; kongl. kammar-arkivets jordeböcker och räkenskaper; kongl. bergskollegii handlingar, hvaribland alla bergmästare-relationerna blifvit sorgfälligt genomgångna; handlingarne i kongl. styrelsen för väg- och vattenbyggnader; kartsamlingarne för provinsen i det hela uti kongl. landtmäteri-kontoret, i kongl. topografiska korpsens arkiv; flera af riddarhusets genalogiska tabeller; handskrifterna i Upsala, Linköpings och Carlstads bibliotek, samt Carlstads konsistorii handlingar. Dessutom har jag sökt underrättelser från Skara, från riks-arkiven i Christiania och Köpenhamn, och från det sednare erhållit några dokumenter i afskrift för äldre tider.
För den utmärkta beredvillighet, som mig blifvit visad på dessa ställen af herrar embetsmän i verken, och för det biträde jag erhållit inom orten af både presterskapet, civile embetsmän och enskilde, anhåller jag att här få nedlägga min varmaste tacksägelse. Jag har varit många till besvär, men framför alla amanuensen i riks-arkivet, kongl. sekreteraren, magister C. G. Styffe, hos hvilken jag står i största förbindelse så väl för anvisning på afdelningar i de rika arkiv-samlingarne, der något ansetts vara att hemta för mitt ändamål, som för afskrifter af flera historiska dokumenter inom riket och i Köpenhamn.
Det väsendtligaste af hvad jag sålunda under mer än 20 år antecknat, har här influtit, jemte mina iakttagelser under många, i och för denna beskrifning, anställda resor i ortens alla socknar. Och likväl saknar jag, - troligen äfven läsaren, - åtskilligt. En stor del af bristen måste jag sjelf vidkännas, men också bör en icke ringa del skrifvas på räkningen af den förstörelse, som öfvergått detta landskap, hvarigenom mångfaldiga vigtiga handlingar gått förlorade. Genom eldsvådor tillintetgjordes landshöfdinge-arkivet i Wenersborg, norra fögderiets härads-skrifvare- och fogde-kontor samt flera kyrko-arkiv. Under fiendens täta härjningar med rof och brand försvunno en myckenhet handlingar vid härads-rätterna, i kyrkorna och hos enskilde, och reformations-nitet i Gustaf I:s och hans söners regeringstid for lika skoningslöst fram mot alla handlingar för medeltiden. Det bör då icke förundra, om i arbetet finnas betydliga luckor för äldre tider. Dessa kunna, enligt min öfvertygelse, genom hvilken forskning som helst, numera icke fyllas, åtminstone icke fullkomligt.
Under sednare tiden har det kommit i bruk att säga och skrifva Dalsland och Dahlsland. Båda oriktigt och det sednare sämst. Landet heter ursprungligen Dal, sedan namnet Marker i början af medeltiden upphörde. Bör således skrifvas och kallas Dal. Man har icke förändrat Dalarne till Dalarnesland, icke Skåne till Skåneland, icke Blekingen till Blekingeland. En egenhet, som gerna kan bibehållas, är att man från äldsta tider skrifvit på Dal, liksom orten vore en ö. Vid ingen annan Svensk provins å fasta landet sätter man prepositionen på, utan i eller uti.
I bilagorna, så på Latin som Svenska, är originalens stafningssätt bibehållet, äfvensom i en eller annan handling, intagen i sjelfva boken. Men i öfvrigt är för tydlighets skull för dem, som äro ovane vid gammaldags stil, gamla stafningssättet förändradt till det nu brukliga. Då detta arbete icke är skrifvet ensamt eller hufvudsakligen för språkforskare, utan egentligen för andra läsare, hoppas man, att denna förändring icke måtte ogillas.