Vestra Dal är af en alldeles motsatt naturbeskaffenhet. Invandring från Bohuslän uppefter dalarne och vattendragen i Ryrs, Lerdals och Gesäters socknar samt flerestädes, kunde utan svårighet gå för sig. Småkullarne i södra delen, synnerligen i Torps och Ferglanda pastorat, egde en bättre jord, som borde låcka till bosättning. För ett folk, som älskade upphöjda boningsplatser, var just här rätta trakten att slå sig ner vid de många småsjöarna och kärnen, omgifna af löfskogar, hvilka hyste vildt af flera slag. Så skedde äfven, såsom det vill synas, tidigare och med lättare tillfälle att utbreda sig. Af den nedan meddelade torra förteckningen öfver landets fornlemningar inhemtas, att ett betydligt större antal sådana förekomma i Walbo härad samt södra delen af Wedbo till och med Ödskölds moar, än i den öfriga orten, ja utgöra mer än hälften af alla hedna minnesmärken inom provinsen. Likväl är denna vestra trakt i vidd föga mer än 1/4 af Dal. Af dessa omständigheter i förening tyckes man kunna draga den slutsatsen, att Walbotrakten varit tidigare bebyggd, än någon annan härstädes, och troligen äfven under hedna-tiden mer befolkad, än de öfriga häraderna. Märkligt är äfven, att de få ovala griftrören och grifthögarne på Dal finnas inom samma trakt, endast med undantag af en liten oval hög i Brålanda socken, äfvensom de enda i landet upptäckta hällristningarne (3). Detta allt synes icke otydligt hänvisa på Bohuslän såsom stamort för Walboar och Wedboar, eller de egentliga Markmännen. Der är ock mycket sannolikt, att desse vidare utbredt sig först efter de långa sjöarne samt befolkat Nordmarken i Wermland, som i öster är begränsad af samma bergkedja, hvilken skiljer vestra Dal från det östra, och sedan öfvergått till Norge. Lägges nu härtill den i flera hänseenden påfallande likheten i folklynnet i dessa orter samt tonvigten i uttalet och flera gemensamma ord i språket, så bekräftas än vidare denna förmodan.
Östra Dal är, så väl till ortens natur, som till invånarnes lynne, mer likt Westergötland än Bohuslän, antingen nu denna likhet må anses betingad af inflyttning från Wenerns östra strand, eller bero af den hos slättboer vanliga öfverensstämmelsen. Uti Skenninge stadga 1285 (4) samt Landslagen 1442 kallas folket Westgötar vestan Wenern, som väl närmast har afseende derpå, att Dal sedan hedenhös lydt under Westgöta lagsaga. Hällekistorna och måhända äfven stenrören synes gifva vid handen, att de äldsta inflyttningarne kommit från Bohuslän. Möjligen hafva de anländt dit från Jutland. Från Skagerns udde till Marstrand är icke längre, än från Kinnekulle till Åmål. Men det torde ännu vara för tidigt, att i så dunkla ämnen fatta en bestämd öfvertygelse. Sannolikheter böra likväl framläggas, till det afseende de pröfvas förtjena. I öfrigt lära väl frågorna, hvarifrån de första inflyttningarne ursprungligen kommit, af hvilken folkgren de varit, snarare tillhöra Skandinaviens allmänna, än detta landskaps enskilda befolknings-historia.
Granskad 1995-06-22,