Djurriket

DJURRIKET.

Nyssnämnda förstörelseanda, som uppenbarat sig mot de vackra trädslagen, har äfven gjort, att flera ädlare djurslägten äro helt och hållet tillintetgjorda. I äldre tider var godt förråd. Konung Johan III afsände i Juni 1576 sin drabant Olof Larsson till Westergötland och Dal, att der med folkets tillhjelp låta fälla 50 stycken elgar, hjortar och rådjur, hvilkas kött borde insaltas för hofvets behof (1). I det tillgränsande Westersysslet af Wermland var tillgången på elgar så rik, att 1581 ensamt i kronouppbörden, i stället för spannemål, levererades af allmogen 113 elghudar. Man kan anse för säkert att tillgången ingalunda var mindre på Dal. 1599 utsändes från Stockholm en hakeskytt att annamma alla elghudar (2), som i Wermland och Dal fallne voro. 1606 utsändes en annan i samma ärende. Hudarne begagnades till krigsfolkets beklädnad, kyller, som motstod ett sabelhugg. Med sådana och andra djurs skinn drefs mycken handel. Gustaf II Adolf inskränkte den, på det kronan skulle erhålla hvad hon behöfde. Han anbefallde 1614 den 7 Febr. fogden på Dal hafva noga tillsyn deröfver, att ingen, hvarken ryttare, knektar eller andre, finge köpa dessa så kallade villvaror, innan de först hembjudits kronan hos fogden. Skedde annorlunda, skulle säljaren och köparen förverka varan. 1632 funnos elgar, hjortar, dofhjortar, rådjur, bäfrar (3). De äro längesedan utrotade. Spår efter gropar, hvari högdjuren på några ställen fångades, synas ännu vid Krokfors i Wårvik. På 1720-talet var det ej ovanligt i Walbo härad att få se 8 a 9 elgar tillsammans (4). 1696 funnos ännu hjortar och elgar uti skogarne inom Tösse socken (5). Hjortarne och rådjuren lära blifvit tidigare utödde än elgarne. Elg sköts på Rålundens skog i Ödeborgs socken 1769 (6). Sedan den tiden torde knappt någon elg blifvit sedd. Enligt anmälan af Landshöfdingen Axel Roos, funnos endast 5 gamla och 2 unga hjortar på de fredade kronoparkerna Halle- och Hunneberg 1744. Följande året, den 27 Febr. tillät Konung Fredrik att äfven dessa fingo skjutas. Det är således mycket sannolikt, att sådana djur redan förut försvunnit på Dal.

Vild skogsfogel, tjäder, orre, hjerpe samt sjöfogel är äfven ansenligen förminskad. Den nyssnämnda Göteborgstidningen förmäler, att en skytt på 1720-talet kunde på en morgon hemkomma med 6 a 8 tjädrar eller orrar. Nu är sådant omöjligt. Han torde på de flesta ställen få använda mer än en dag för att få en enda sådan fogel. Våren 1810 gick jag bittida en morgon öfver fjället från Ör till Jerbo och hörde med förtjusning spelet af tusentals skogsfoglar, isynnerhet orrarnes, hvilket så jemnt genomdallrade luften under ett par timmar, att det icke var tyst en sekund. Få röster af detta slag låta numera höra sig. Man har äfven gjort den iakttagelsen, att hus-svalorna till antalet betydligt förminskats under de sista 10 a 12 åren. Enahanda anmärkning är likaledes gjord i södra Wermland, men orsaken härtill är okänd.

Gräfsvinet förekommer temligen allmänt, synnerligen i Walbo härad. Der träffas ock igelkotten, ehuru sällsynt. Lodjuret är allmänt på vestra Dal. Utter finnes äfven. En vinst af skogens utödande - sannolikt den enda - är att björnen nästan alldeles försvunnit och vargarne märkbart aftagit. För 40 år sedan var alls icke ovanligt att få se vargar vintertiden, stundom öfver 10 tillsammans, ströfva fram på Slättdal. Nattetid hördes deras tjut och gnisslande. Någon gång hände, att de bröto sig in uti mindre väl förvarade uthus, då de förmodade något der vara att vinna mot hungern, till och med fanns exempel på att de uppåto hvarandra. Bäfver (Bjur) måste i äldre tider förekommit flerestädes, derom namnen Burhult, Bjurhem, Bjurviken, Bjurkärn o. s. v. påminna. Det intygas desutom af domböckerna i Walbo på 1600-talet, der tvister förekommo om intrång i annans egande Bjurhus.

Fiskslagen äro de samma, som i angränsande bygder. Ål skall, enligt fleras uppgift, aldrig blifvit fångad i de till Wenern afgående vattendragen förr, än efter den 14 Aug. 1800, då Trollhätte kanal öppnades. Deremot har han i alla tider förefunnits i de vattendrag inom Walbo härad, som afrinna genom Bohuslän till hafvet, och der tagits på ref med småfisken alkufvor eller alkytt till agn, hvilka uppehålla sig i bäckarne till myckenhet. Wimba (Coregonus Wimba), som fiskas uti Ånimen och Näsöl, är berömd för sin godhet. Röding fångas höstetiden uti Bogsjön eller Boksjön, belägen i nordligaste delen af Töftedals socken. Finnes äfven i Spjutkärnet på N. Hedans mark i Dalboredden och i den derintill gränsande Silleruds socken af Wermland, å hemmanet Tegens mark i Hasselbacka-kärnet.

Granskad 1995-06-18,