Att kristna läran var känd på Dal och äfven af flera antagen omkring år 1072, då Adam af Bremen skref sin kyrkohistoria och sin lilla bok om Danmark, lärer icke med skäl kunna betviflas. Han säger: "Mellan Norge och Sverige bo Wermlänningarne, Finvederne och andra, som alla nu äro kristna, hörande till Skara stift" (2). Men förhållandena med kristendomens uti och från Westergötland ådagalägga, att Adams ord ej få tagas så, som skulle läran varit allmänneligen antagen vid denna tid. Det gick säkerligen icke fort att få hedningarne omvända, kyrkor byggda och lärare i tillräckligt antal spridda till alla trakter. Att hedendomen ännu icke var utrotad i Westergötland på 1120-talet, då Sigurd Jorsalafarare lät bygga kyrka i Konghäll, vill synas af 23:dje kap. i denna konungs saga hos Sturleson.
Inom provinsen har jag fruktlöst sökt underrättelse om kyrkornas första anläggning. Endast i Ör finnes antecknadt i en kyrkobok från 1652, att kyrkan der först anlades 1219 (3). Innan kyrkor blefvo byggda hölls gudstjenst på öppna fältet vid ett upprest kors. Möjligen äro följande namn på Östra Dal minnen efter denna sed: Korshamn i Grinstad, Korsbyn i Ånimskog, Åmål, Laxarby socknar, Korsängen i Ånimskog, Korsgården i Jern och Dalskog, Korserud i Skållerud. Har denna förmodan någon grund, så tyckes äfven kristendomen spridt sig öster ifrån hit, från Westergötland och ej från Norge. År 1219, då Örs kyrka uppgifves vara först byggd, gjorde Sturleson besök hos vår orts lagman, Eskil i Westergötland, och förmäler i 76:te kap. af Olof den heliges saga, att Skara stift, innefattande Westergötland, Wermland, Markerna samt hvad derintill var beläget, hade 1,100 kyrkor. Deraf skulle således Markerna, eller Dal, hafva sin andel. Summan förefaller visserligen, såsom mycket annat hos Isländarne, öfverdriven för denna tidpunkt, men otvifvelaktigt lärer väl vara, att kristendomen då var allmän i detta landskap, och redan var det 1177 och 1178, då konung Sverre 3:ne gånger genomtågade Wermland och Dal, emedan i hans saga icke något nämnes om hedendomen härstädes, såsom uttryckligen förmäles om Dalarne, hvilken landsort Sverre förstnämnda år äfven genomvandrade.
Emedan ingen domkyrka eller kloster fanns på Dal, måste under medeltiden en hvar, som önskade högre kunskaper än dem landtpresterna i allmänhet meddelade, begifva sig till någon Westgötaskola. Skolorna lära under samma tid varit allmännare besökta, än man vanligen nu förmodar. Gustaf Wasa uppgaf åtminstone sjelf, att, före hans regeringstid, skolor funnos med 200, ja 300 lärjungar. Vid universitetet i Upsala, som på ärkebiskop Jak. Ulfsson förslag till Sten Sture d. ä. inrättades 1477, voro 6 lärare.
Med reformationsverkets början 1527 synes som hela undervisningsverket i Sverige blifvit försämradt. Klosterskolorna upphörde med klostren. Universitetet gick äfven öfver ända. Dess byggnader blefvo, enligt Geijers uppgift, nedrifna efter en eldsvåda, och stenen användes af Gustaf till uppförande af Upsala slott. Vissserligen fingo rikets invånare i allmänhet denne konungs uppmaning att skicka sina barn till skolorna, som då, hvilket han ej döljde, icke hade en fjerdedel så många lärjungar som tillförne, - och biskoparne fingo emottaga för sin del skarpa bannebref för den ofullständiga kunskap de personer egde, hvilka borde i statens tjenst antagas. Men till detta ondas afhjelpande fordrades andra åtgärder, än så beskaffade bref. Man har väl sagt, "att studierna räknade sin bättre period från Gustaf I:s tid" (4), och troligen åsyftat, att han var den kraftigt verkande orsaken dertill. Vi ega jemväl ett loftal "om Gustafs vård om allmänna undervisningen" (5); men då flera skolor jemte universitetet under hans regering alldeles upphörde, inga nya stiftades, ej heller de qvarstående i någon väsendtlig del utvidgades eller förbättrades, så saknas bevis för en sådan lofordad omvårdnad och bättre period. I Danmark och Skåne indrogs också kloster-egendom såsom i Sverige, men användes der hufvudsakligen på annat sätt än hos oss, eller till förbättring af skolväsendet, som stadgades i kyrko-ordinansen 1537 (6). Gustaf Wasa deremot, som icke hade mindre skickliga reformationsbiträden än konungen i Danmark, låg redan i grafven, och hans efterträdare, Erik XIV, hade lemnat spiran till sin broder, innan Sverige fick sin första kyrko- och skol-ordning af Laurentius Petri 1571, således 34 år sednare än i Danmark. Gustafs söner Johan och Carl vårdade den andeliga odlingen på ett verksammare sätt än fadern, äfvensom hospitals-inrättningarne. Carl inrättade skola i Carlstad 1584. Likaså hospital. Af sina fursteliga inkomster, som visserligen voro mindre än faderns kungliga, anslog han nödiga medel. Hospitalet fick på sin lott 150 tunnor kronotionde och sju skatte-oxar årligen, enligt räkenskapen i kammar-arkivet. Detta, med flera anordningar, bekräftades i testamentet den 12 Aug 1605 (7). Hans höge fader slutar sitt testamente med följande ord: "Till Guds ära, ungdomens upptuktan och skolorna här i vårt rike, der lärde män skola uppfödas, gifve vi uti en summa ... mark. Desslikes till alla spetaler och sjuke-stugor här i vårt rike, de arme fattige och förlamade menniskor till en trogen och lika utskiftning uti en summa ... mark. Och dermed vele vi denna vår yttersta vilja och åminnelse beslutit hafva" (8). Men rummet, som skulle innehålla gåfvornas belopp, var och förblef tomt.
Genom den store Gustaf II Adolf kom läroverket i allmänhet på en bättre fot. Han skänkte också de få qvarlefvorna af sin höge farfaders i Sverige både förr och sedan oerhörda fasta egendom till Upsala universitet, och gjorde således det ädlaste bruk af återstoden af den både snart förvärfvade och af sönerna till största delen snart förskingrade förmögenheten, hvaraf intet hann till tredje arfvingen.
Landskapet Dal hugnades icke med någon skola förr än 1643, då staden Åmål anlades och en barnskola der stiftades, egentligen endast till stadens fördel. Denna utvidgades till lägre lärdoms-skola 1836, hvarom mera nedanför vid Åmål.
Allmänhetens kristendomskunskap under medeltiden kunde ej hafva stöd af utanlexor i katekes eller genom läsning i andaktsböcker, emedan sådana voro okända. Boktryckeri fanns icke i riket förr än 1483 samt tryckta böcker till allmogens bruk först omkring 50 år derefter. Säkert fordrades lång tid innan dessa hunno spridas samt allmännare begagnas. Skrifkonsten öfvades under påfvedömet hufvudsakligen af de andelige för kyrkliga behof och historiska uppsatser. De uppsatte jemväl för det mesta den tidens köpe-, gåfvo- och bytesbref. Andra voro väl likaledes skrifkunniga, såsom lagmän och häradshöfdingar och en eller annan i öfrigt, hvilka erhållit sin bildning i domkyrko- eller kloster-skolorna, men utan tvifvel vida mindre öfvade i skrifkonsten än presterna. Kristna tron och sedoläran, efter den då rådande kyrkans lärobegrepp, föredrogos muntligen af presterskapet, som dertill hade bättre tid än någonsin sedermera. Sann ånger var vilkoret för all syndaförlåtelse, hvilket äfven uttryckligen intogs i aflatsbref, när sådana utfärdades. Presterskapet var ålagdt undervisa folket, att, utan sann ånger och bättring, skrift och aflösning tjente till intet. Andaktsöfningarne voro äfven flera än nu. Folket kom oftare till kyrkan. Men emedan folkets kunskap icke var boklig, utan endast genom muntlig undervisning meddelad, följde också deraf, att orediga och falska begrepp lättare vunno insteg och voro svårare att utrota, än sedan tryckta religionsböcker kommo i bruk samt öfning i läsning blifvit spridd, att dessa böcker äfven i hemmet kunde begagnas till vägledning. Altartjensten skedde på Latin, efter den stadgade ordningen i katolska kyrkan; det öfriga på Svenska. Prestmötena reformerade småningom åtskilligt till folkets bästa (9). Tron, Fader vår m. m. lästes på Svenska alla sön- och högtidsdagar. Evangelium och predikan också på modersmålet (10), och ingen fick stå fadder vid dop, enligt Dale- eller Westmanna-lagen, som ej kunde trosbekännelsen och Fader vår utantill. Vid kyrkomötet i Örebro 1529 öfverenskoms af det ännu till största delen katolska presterskapet, att Fader vår, Tron och Ave Maria skulle förklaras för ungt och enfaldigt folks skull i hvarje predikan. Tio Guds bud en eller två gånger i månaden (11). Sannolikt var kunskapen hos äldre folk under sednare medeltiden, om än bristfällig, dock bättre, än man efter reformationen varit böjd att medgifva (12).
Oaktadt flera skickliga och nitiska reformationens kämpar med deras lärjungar funnos under Gustafs och hans söners tid, synes likväl reformationsverket hafva gått långsammare här än i Danmark. Orsakerna dertill lågo väl, bland annat, förnämligast deruti, att Gustaf beträdde en annan bana och hufvudsakligen riktade sin verksamhet mot kyrkans egendom. Sedan han borttagit största delen af det man i århundraden varit van att använda för heliga ändamål, - hvarom mera längre fram, - sedan icke mindre än sju kyrkor i denna lilla landsort blifvit öde, de öfriga dessutom till stor del förföllo, så att all yttre väckelse aftynade på ställen, der det andeliga lifvet borde erhålla den vigtigaste delen för sin näring och tillväxt, så måste ett tillstånd af slapphet, liknöjdhet och råhet, måhända äfven förtviflan hos fromma sinnen, deraf blifva en följd. Af den ofvan nämnda Bolstads kyrkoboken från 1451 synes, att vigd olja, rökelse och ljus vid gudstjensten bibehöllos ännu 1540 och inköptes för kyrkans medel. Anmärkas bör måhända, att någon utgift i samma kyrkobok för messevin lika litet förekommer efter, som före reformationen, under Gustaf Wasas regering. Men 1541 började man i samma kyrkobok intaga beloppet af kronans tionde, hvilken står der till 1577, då boken slutar. Ett icke ovigtigt tidens tecken.
I hvad skick religionskunskapen befanns, upplyser till en del kyrkoordningen 1571, i hvilken presterna förmanas att - (då 44 år efter reformationens början) - vid gudstjensten läsa Fader vår, Tron samt budorden långsamliga, på det menigheten desto snarare måtte lära sig dessa stycken. Men hvilken andakt och framgång man här i provinsen hörde och lärde sig något i kyrkor, der väggar och tak voro färdiga att nerfalla, eller der tak på många år icke funnits, är lätt begripligt. Om kyrkornas tillstånd skall vidare snart förmälas. Okunnigheten och vidskepelsen fortforo, såsom kändt är, under den store reformatorns lifstid och ännu ganska länge efter hans död. Han kunde med sin kraftfulla arm, ehuru icke utan mycken möda och strider, krossa påfvedömets yttre välde, men att sätta en högre bildning, en bättre anda i stället för den katolska, blef omöjligt på den väg han framgick. Om han, efter föredömet i Danmark, och ännu hellre derutöfver, användt den indragna egendomen, eller åtminstone någon betydligare del deraf, till upplysningens befordran, huru helt annat hade icke tillståndet bordt blifva under den kommande tiden och jemväl under hans egen 39-åriga regering.
Egentligen är det först genom 1686 års kyrkolag och de på biskop H. Spegels förslag då anbefallda flera förhören samt husförhörs-böckernas upprättande, som allmogens innanläsning i bok och kristendomskunskap togo en lycklig och verksam början. Utom allt tvifvel är, att denna lag och dessa förhör hufvudsakligast bidragit till den bildning Svenska folkets talrikaste medborgsmannaklass för närvarande innehar. Att färdigheten uti innanläsning samt kunskapen i kristendomen förut stodo på en mycket låg punkt, är obestridligt. Ett exempel: I Dalskogs kyrka fanns 1814 ännu qvar en husförhörsbok för år 1688, således den äldsta och första af det slaget. Deruti var hvarje persons kunskapsmått tydligen utsatt. De fleste af socknefolket kunde icke läsa i bok, mången icke mer utantill än Fader vår; andra dertill den apostoliska tron eller något annat mindre stycke; ingen hela Luthers lilla katekes. Husförhörsböcker, biskops- och prostvisitations-handlingar visa deremot, att, efter en half mansålder, tillståndet var väsendtligen förändradt och förbättradt i hela denna landsort. År 1814 kunde alla öfver 12 år i Nordals härad, hvilket jag sjelf erfor under min presterliga tjenstgöring derstädes, icke blott läsa i bok, största delen väl, utan ganska många voro skrifkunniga. Vid prestmötet 1831 vitsordades allmänneligen från alla församlingar, att antalet af dem bland allmogen som, utom ren bokläsning, äfven kunde något räkna och skrifva, var i betydlig tillväxt. Sålunda var allmogen förberedd innan kongl. stadgan om folkundervisningen utkom 1842 och innan sockneskolor funnos.
Sedan folket efter 1686 allmänneligen kommit till färdighet uti innanläsning och fullständigare kristendomskunskap, har också under de sistförflutna 100 åren knappt något hushåll här funnits, äfven bland fattiga, der man icke egt någon religionsbok. Svenska bibel-sällskapet, stiftadt 1809, och det här i stiftet år 1817 af presterskapet inrättade bibel-sällskapet hafva verksamt bidragit att den Heliga Skrift i sin helhet och än mer Nya Testamentet blifvit spridda i stort antal inom hvarje församling. I många år har äfven en kollekt blifvit upptagen i hvarje kyrka, enligt presterskapets beslut vid jubelfesten 1830 och församlingarnes begifvanden, till inköp och utdelning av Nya Testamentet bland nattvards-ungdomen. Fruntimmers-bibelsällskaperna i Stockholm och Carlstads stift hafva medverkat till samma ändamål. Det förra har utdelat helbibeln i praktband inom alla pastorat. Det finnes nu rik tillgång på bibelordet allestädes.
För nödige böcker vid gudstjensten och allmänna undervisningen stiftade presterskapet vid prestmötet 1831 ett psalmboks- och katekes-sällskap, isynnerhet till tjenst för den fattigare klassen. Från detsamma har en myckenhet exemplar af psalm- och evangelii-boken samt katekesen utgått till menigheterna mot lågt försäljningspris. Sådana finnas i alla hus. Dessutom äro många hushåll egare af postillor och andra andaktsböcker, såsom Arndts och Schartaus arbeten m. fl. Äfven Lunds missionstidning och bibelvännen finnas på ett och annat ställe i flera socknar.
Till spridande af nyttig folkläsning stiftades i Carlstad den 16 Febr. 1835 en förening, hvars verksamhet kommit äfven denna del af stiftet till godo. Följande församlingar förklarade 1836, i anledning af föreningens allmänna inbjudning, att de anlade socken-biblioteker till allmänhetens begagnande, dels utan dels mot en ringa afgift: Åmål, Dalboredden, Tösse med Tydje, Ånimskog, Ör, Högsäter och Ed. Så uppstodo socken-biblioteker på dessa ställen. Föreningen lemnade frikostigt många tryckta arbeten af blandat innehåll, och deribland den förträffliga tidskriften Läsning för folket. De första åren lånades flera skrifter äfven begärligt, såsom det syntes, utur dessa bokförråd. Men hågen dertill har numera mycket aftagit, om icke nästan upphört. Af hedervärda bondeståndet på Dal hafva 5 ingått i denna förening såsom ledamöter. Hos allmänheten har tidningsläsning ännu icke slagit rot. Några hålla dock veckobladet i Wenersborg eller Åmål.
Folket bivistar i allmänhet gerna gudstjensten och samlas talrikt till kyrkan. En del af de så kallade läsarne uppgifves kunna gå flera mil för att få höra den prest, som är i deras tycke, äfven om han befunnes i annan provins. Dervid är intet annat att önska, än att ledningen och trösten, som sökes, måtte gifvas i full öfverensstämmelse med det uppenbarade ordets anda och innehåll i sin helhet, hvilket bör grundlägga det enda, rätta läseriet, som är skiljdt från Fariseisk sjelfkärlek och sektväsende.
Folkets sagor, gåtor, ordspråk och sånger äro samtliga, endast med något undantag hvad de förstnämnda angår, alla från äldre tider bibehållna samt gemensamma med andra provinser. Man författar numera inga sånger, gåtor och ordspråk. Den tiden sådant skedde är längesedan förbi, i fall någon bland allmogen skulle vara upphofvet till mer eller mindre af de för hand varande. Annars förhåller det sig merendels så, att det som nu är sång och saga på allmogens läppar, fordom varit de högre ståndens och jemväl hofvens. Af de Svenska äfventyr, som Hylten-Cavallius och Stephens utgifvit, äro åtminstone följande kända och berättas på ett och annat ställe, men icke sällan oredigt sammanblandade: Pojken, som åt kapp med jätten; Jättestugan, hvars tak bestod af bara korfvar; Halftrollet eller de 3 svärden; Den förtrollade grodan; Prinsessan i jordkulan; Ulfprinsen och De 2 skrinen. Några fornsånger bland dem Arvidsson låtit trycka äro likaledes kända. Dybeck har i tidskriften Runa intagit åtskilligt i denna väg från Dal. Allt sådant berättas numera nästan uteslutande endast för barn och ungdom, hvilken sednare stumdon köper af det slag bland bokpressens alster, som kallas visor, hvilka sjungas, enligt uppgift på titelbladet, efter sin egen behagliga melodi, samt sagan om Hobergsgubben m. fl. "tryckta i år".
Såsom barn hörde jag många sagor, hvilka till stor del voro hopsatta af berättarne sjelfva, ehuru hvilande på gammal grund. T. ex. om skogsrån, som de sjelfva sett stå med ryggen vänd åt kolmilan för att värma sig, alltid vändande framsidan åt åskådaren. Hon var skön som den vackraste qvinna. Men då kolaren kastade en eldbrand mot henne, for förförerskan upp i luften öfver eller mellan skogstopparne. Hennes långa hästsvans och man blefvo då synliga, och man fick höra hennes tjut och hvinande eller hemska skratt. Det var då angeläget att se väl efter milan under natten, så att den ej slog hål och tog låga. Mången hade hört necken och sjörån sjunga i elfmynningen. En hade under vårfisket nattetid med ljustring träffat sjörån, som var nyfiken att se törblosset, hvarpå han stötte ljustren uti henne, då hon med ett förfärligt väsen i vattnet och stark fart ilade öfver sjön. Ljustren följde med, så att fiskaren var redlös, rodde i land, men kunde ej hitta hem förr än vid dagsljuset. Hvarje smed visste berätta flerfaldiga obehagliga upptåg i stångjerns-smedjan af den nästan alltid ondsinte strömkarln, hvilken hade sitt tillhåll i hjulbäcken. Noga borde aktas att man ej sårade hans retliga lynne. I annat fall kunde med visshet väntas att något gick galet i härden, eller att stämbolet uppdrogs natten till söndagen, under det smederna sofvo, och hammaren började slå sina tunga slag. Detta inträffade äfven om intet driftvatten fanns i sumpen. Ibland hördes han kila hjulnålarne, hvilket var ett fult förebud att någonting skulle gå sönder. Det är ej längre än 3 a 4 år sedan en smed-dräng blef af strömkarln så illa skrämd, att han sjuknade och var nära vansinnig. Man lossade skott öfver den sjuke och använde flera lika grundliga kurmetoder, men fruktlöst. Läkare måste tillkallas, som också botade det kroppsliga lidandet, men det dröjde länge innan föreställningen om den förfärlige strömkarln öfvergaf patienten. Många äro de, hvilka ej våga sig ensame till smedjan nattetid, lika litet som till kyrkan eller begrafningsplatsen. Än tomtgubben? För 40 år sedan taltes ofta om den lille mannen, att han fanns i hvarje gård, men höll helst till i stallet. Der var han nyttig att ha, blott han fick vara i fred om natten. Då trifdes hästarne och fingo godt hull. Men gjorde man honom emot, särdeles med buller torsdagsqvällen, kunde man ej göra sig säker att icke få ett slag vid örat när hästen gafs ottefoder. Svordom och stoj tålde han alls icke, och var af en helt annan art och blidare lynne än alla andra osynliga väsenden. Ibland höll han till eller gjorde besök med sin hustru och barn i sjelva boningsrummet i någon vrå eller under sängen. Till och med hördes han någon gång sjunga psalmer ur psalmboken. Så välartade voro icke påskkäringarne. De hade likväl det goda med sig att icke gerna besvära mer än en gång på året, påskafton. Då borde man om qvällen lossa skott upp åt luften, antingen ensamt med löst krut eller helst med en hagelsvärm. Träffade den, så var det godt, men de blefvo i alla fall skrämda af smällen. Dertill borde ett kors af tjära strykas på fähusdörren. I annat fall kunde en af resenärerna till Blåkulla taga en kalf eller annat klöfdjur, som begagnades i stället för ridhäst. Detta djur blef väl ganska riktigt återlemnadt, men var då antingen knäckt i ryggen eller hade under resan fått någon annan obotlig åkomma. Tjärkorsen på fähusdörrarne sitta ännu mångenstädes qvar. Numera hafva väl dessa osynliga och synliga väsenden till stor del dött ut ur folktron, sedan de uteslötos ur katekesen. Der stodo de från 1688 då ärkebiskopen Ol. Svebilius utgaf sin af konungen gillade förklaring öfver M. Luthers lilla katekes, tills densamma aflades 1810 och nya katekesförklaringen af ärkebiskop Jak. Lindblom blef i stället lärobok i församlingen. Visserligen vore det groft orättvis beskyllning mot den ärans mannen Ol. Svebilius och konungen, om man nu ville påstå att de läto inflyta i katekesen om skogsrån, sjörån, tomtegubbar m. m. sådant af välbetänkt omsorg att folket skulle hållas i mörker och råhet. Hvarje tid bör bedömmas efter då rådande begrepp och föreställningar. Sent, om någonsin, kommer den tid, då icke finnes något mått af fördomar, vidskepelse eller öfvertro hos både högre och lägre bildade.
Det bör då icke förundra, om här, såsom öfver hela verlden, ännu någon vidskepelse skulle finnas bland de minst upplysta. Följande meddelas, utan anspråk på fullständighet. Också är förhållandet icke allestädes lika inom alla häraderna. Frågar man hvarföre legohjon icke flytta i sin tjenst på måndag eller torsdag, så svaras: "en må inte". Man "må" icke heller begära lysning till äktenskap under fullmåne, utan i ny. I dymbelveckan "må" ej något bullrande arbete förehavas. Qvinnorna flytta derföre ut sina spinnrockar. Så länge ett spädt barn är odöpt, släckes icke elden, hvarigenom barnet skall fredas från onda makter. För samma ändamål lägges stål öfver dörren och fästes en synål på barnet då det föres till dop. Vid samma tillfälle lägges en bit bröd och ost i lindan, hvilka vid hemkomsten gifvas åt en hund, på det de sår snart må läkas, som barnet i en framtid kan erhålla. I samma ändamål bör en hund vara det första husdjur, barnet får vidröra. När barnet första gången badas, göres med stål ett kors öfver badvattnet. När det första gången lindas. viftas kläderna först i fria luften, på det barnet ej må blifva fruset av sig i framtiden. Ingen, som kommer utifrån, får taga i ett spädt barn, innan han med handen vidrört eld. Skola gosse- och flickebarn vid samma tillfälle döpas, framlemnas alltid flickan först till presten, på det hon ej må få skägg och bli lösaktig. - Det vore önskeligt att föräldrar vidtoge försiktighetsmått med sina fullväxta döttrar för sednare händelsen, hvilka bättre befordrade sedligheten och skyddade qvinnans ära. Vid jemförelse mellan vigsel- och dopböckerna här i landsändan befinnes, att mer än hälften af brudarnes antal nedkommer för tidigt efter bröllopet. Också är den oseden och osedligheten ganska allmän, att friaren, när han infinner sig att af föräldrarne begära deras dotter till hustru, får ligga jemte henne i samma säng, såsom vore de redan äkta makar, antingen hon ännu gifvit sitt samtycke till äktenskapet eller ej. Efter ömsesidigt äktenskaps-aftal förnyas ett sådant umgänge vid hvarje fästmannens förnyade besök. - Om man tvättar sig i dopvatten, skola vårtor derigenom gå bort. Förr var det allmänt, numera sällsamt, att den, som kom hem från kyrkan, tog en hvar af de hemmavarande i hand och dervid sade messe (missa?). När en ko kalfvat, lägges stål i mjölk-kollan första gången hon mjölkas. Mjölk bäres ej gerna ur huset till annan gård, utan att deri läggas några saltkorn, eller helst ett glödande kol. Detta att skydda kon för trolldom. Den som utlemnar mjölken bör ock säga tre gånger: du skall akta dig för djureslag (spår af rofdjur). Om våren, då boskapen utsläppes första gången på mulbetet, skall ett ungt kreatur namngifvas, hvilket sker under meddelade 3:ne slag af en rönnqvist. I allmogens logar på väggen eller dörren finnes mångenstädes med knif inskuret (bild av en femuddig stjerna), men betydelsen deraf har gått förlorad. Om samma figur ritas med en knifspets under hofven på den häst, som har kastet (kolik), skall det göra god verkan. Vid skoning iakttages att, när hästskon är fästad, ett kors ritas under hofven. Vatten, som är hemtaget efter solens nedgång, användes icke gerna förr än ett glödande kol blifvit deruti släckt. En död persons hand, förd och struken öfver vårta eller oxel, skall göra att de småningom gå bort. Att sålla efter stulet gods var fordom mycket brukligt och är ej ännu fullkomligen aflagdt. Enligt uppgift skedde det sålunda: i grynsållet lades en psalmbok och en borste. I sållets skymme sattes en ullsax, hvilken den sållande höll löst med fingerspetsarne, samt under sållningen nämnde flera misstänktas namn, tills han träffade tjufvens, då sållet af sig sjelft vände sig åt motsatt håll. Vid Walbo häradsrätt dömdes 1729 tvänne personer för slik sållning till 20 marks bot, eller i saknad deraf till två par spö. Mjölk, drucken utur pipan på kyrknyckel, skall bota kikhosta. Spån af kyrko-ringklocka har mycken kraft i flera åkommor.
Nu några ord om skol-inrättningarne. Äldsta folkskolan är den vid Billingsfors, inrättad 1761, sedan Upperuds bruksskola 1779, i hvilka vexelundervisningen infördes 1823. Derefter grundades vexelundervisnings-skolor i Dalboredden af Svanskogs socken 1826, vid Bäckefors bruk 1829, i Fröskogs socken 1833, vid Hvitlanda bruk och i Tösse socken 1834, i Tydje och Ånimskogs socknar samt vid Baldersnäs 1835, i Eds socken och i Åmåls stad 1836, i ör 1843.
Till understöd för skol-inrättningar inom Elfsborgs län fick man i 3:ne år bidrag af följande anledning. Länets invånare hade åren 1816-1820 gjort ett sammanskott af en skilling banko årligen af hvarje mantalsskrifven person till en arbetshus-inrättning. Genom hvarjehanda hinder kom den likväl icke till stånd. Landshöfdingen Sandelhjelm föreslog derföre, att medlen måtte få användas till uppmuntran och hjelp vid folkskolors inrättande. 1838 den 4 Maj fastställde Kongl. Maj:t reglemente, hvarefter detta borde ske. Hvart 3:dje år skulle länets pröfnings-kommitte utdela 5 särskilda bidrag, ett på 600, ett på 500, ett på 400, ett på 300 och ett på 200 r:dr b:ko, som också skedde åren 1838, 1841 och 1844. Deraf fick Rölanda socken 500, Fröskog 200 och Nössemark 300, summa 1,000 r:dr för Dal af de 5,400 r:dr som utdelades. Men sedan rikets ständer 1841 och 1845 anslagit medel till folkundervisningens befrämjande, hemställde landshöfdingen till Kongl. Maj:t, om icke, - med hänsigt till ifrågavarande fonds första bestämmelse och det med hvarje år allt mer trängande behofvet af ökade förbättringsanstalter för vanartiga och sysslolösa äldre och yngre personer, - vidare utdelning af denna fond till understöd för folkskole-anläggningar i socknarne finge upphöra, till dess Kongl. Maj:t funne för godt besluta om medlens användande i och för det först afsedda ändamålet. Härtill lemnades nådigt bifall den 5 Dec. 1845. Vid 1849 års slut utgjorde fonden 17,025 r:dr 10 sk. 11 r:st. banko (13).
I följd af kongl. stadgan den 28 Juni 1842 angående folkundervisningen i riket. är denna anstalt numera öfverallt i gång inom landskapet, med undantag af Torrskogs och Wårviks socknar för brist på lärare.
Antalet af barn inom skolåldern, hvilken beräknas olika, från 7, 8 a 9 år utgjorde i Juni 1850:
Gossar .................................... 4,603.
D:o i Torrskog och Wårvik torde de vara .. 200.
4,803.
Flickor ................................... 4,325.
D:o i Torrskog och Wårvik, förslagsvis ... 200.
4,525.
Summa 9,328.
Af dessa voro i folkskolor ............ Gossar 3,300.
Flickor 2,822.
I allmänna läroverk ................... Gossar 44.
I enskilda undervisnings-anstalter .... Gossar 21.
Flickor 37.
I hemmet undervisade .................. Gossar 1,404.
Flickor 1,628.
Saknade undervisning uppgifvas utgöra . Gossar 34.
Flickor 38.
Summa 9,328.
Undervisningen i folkskolorna för 6,122 barn meddelades af 41 lärare,
deraf 2:ne voro prester. Verkligen fasta skolor äro egentligen endast 4,
nämligen vid Billingsfors, Bäckefors och Upperuds bruk samt i Åmåls stad.
De öfriga måste vara ambulatoriska, derest de skola verka det åsyftade
gagnet lika för alla, således äfven för de aflägse boende barnen, hvilka
omöjligen kunna samlas på ett ställe dagligen under läsetiden, utom i 3 a 4
bland de minsta landtförsamlingarne.
Granskad 1995-06-12,