Språket.

Utbyte af vokaler.

Konsonanter och stafvelser bortfalla.

Substantiver.

Adjektiver.

Pronomen.

Verber.

Partiklar.

Några dopnamn.

                       "Sproget synes engang at have været omtrent
                       det samme i alle tre nordiske Riger."

                                      Ivar Aasen.     

Tager man för sig "Dialectus Vestrogothica" af Sven Hof 1772, så finner man der det hufvudsakligaste af det från skriftsvenskan afvikande ordförrådet inom landskapet Dal. En stor del är äfven samlad af Joh. Ihre uti Dialekt-lexikon 1766. De af E. A. Holmberg, uti beskrifningen öfver Bohuslän 1842, upptagna provinsord, när derifrån undantagas sjötermer, hvilka begagnas af skärgårdsfolket i och för dess näring, återfinnas till största delen här på Dal. Så förhåller sig äfven med ordförrådet i Westbo härad af Småland, enligt J. Allvins beskrifning 1846. Det är det gemensamma språket i Götalandskapen, likväl med smärre artförändringar i olika orter, som bredt sig nordvest ut till gränsen af Dalarne samt vidare öfver Norge. Likheten mellan Norrska allmoge-språket samt allmoge-språket i Götaland ända till Östersjön sträcker sig icke endast till en myckenhet sakord, benämningar på naturföremål, på handlingar, egenskaper o.s.v., utan äfven till böjningssätten, att det synes vara alldeles otvifvelaktigt, att Götarne i Götaland befolkat största delen af Norge, så vidt nämligen man till en sådan bosättning i den grå fornåldern kan och får sluta af det språk, som kolonisterna eller inkräktarne qvarlemnat. En noggrann pröfning af de nyssnämnda dialekt-samlingarne, jemte närmare bekanskap med det ännu brukliga språket bland allmogen i Götaland samt anstäld jemförelse med Iv. Asens "Det norske Folkesprogs Grammatik", Christiania 1848, och Lor. Hallagers norske Ordsamling, Köpenhamn 1802, skall, såsom jag förmenar, undanrödja all tvekan i detta fall. Än vidare bekräftelse härpå erhålles, då man vänder uppmärksamheten på ställens namn i de båda rikena, hvarvid P. A. Munchs histor. geogr. "Beskrivelse 1849 over Kongeriget Norge i Middelalderen" lemnar förträfflig handledning. Troligen skall mången Svensk, som genomläser denna bok, förundra sig öfver att i Norge återfinna en sådan myckenhet ortnamn, som han förut känner Sunnanskogs i Sverige. Den naturligaste förklaringen öfver denna likhet är väl den, att dessa namn öfverkommit till Norge af samma orsak och på samma sätt, som de många Skandinaviska ortnamn, hvilka träffas i England, och de Europeiska ortnamn, hvilka öfverflyttats till Amerika och andra länder af utvandrare, hvilka der i vildmarkerna nedslagit sina bopålar (1).

Hvad Dalbodialekten beträffar, meddelas här endast så mycket som skäligen kan väntas i detta arbete, hvilket icke har till föremål grammatikalisk eller lexikalisk fullständighet. Här upptages således endast en ringa del af det väsendtliga. Men svårt, ja nära omöjligt förblifver det alltid att bestämdt förklara: detta ord och uttal hörer till dialekten ensamt inom denna provins, detta till dialekten i en annan; emedan till hvarandra gränsande landskap, ja äfven från hvarandra vidt aflägsna, hafva åtskilligt gemensamt, så i ord, vokalförändringar, som böjningssätt och uttal.

Bokstafsljud.

O har dubbelt ljud. Först det vanliga, slutna, som dess namn i alfabetet angifver samt höres uti orden ogräs, ogunst, ofeg, osa, orda. Sedan ett mellanljud af o och å, såsom i orden offer, sofva, soffa. Detta sednare ljud är härstädes det allmännaste i andra och följande stafvelserna. För att skilja dessa ljud, är det sistnämnda i ordlistan utmärkt med fetstil O, o. Det förekommer allmänt i Norrskan, enligt Aasen, sid 12.

L har likaledes dubbelt ljud. Ett lenare, det i Svenskan vanliga, som bildas genom tungans förande mot öfra tandraden. Det igenfinnes i bokstafvens namn och i alla ord, som börjas med konsonanten l. Ett annat hårdare, som tillvägabringas genom tungspetsens böjande mot gomen, utan att vidröra öfra tandraden, en rörelse nästan så, som då r uttalas. Detta l-ljud är mycket allmänt inuti och vid slutet af orden, synnerligen efter lång vokal. Det förekommer i flera Götalandskap samt i Akershus stift och Nordanfjälls i Norge. För att skilja detta från det lena l, har jag tecknat det med fetstils l. Man säger icke Öl utan Öl.

R är icke gombokstaf såsom i Skånskan, Danskan och flera syd-europeiska språk, utan tungbokstaf, såsom i Svenskan, Norrskan samt Jutländskan. När någon uttalar r på Skånska sättet, säges han skorra, eller tala som om han hade gröt i munnen, och tros detta härleda sig från något fel i talorganerna. Ett sådant skorrande är likväl högst ovanligt att få höra af infödda Dalboer.

Utbyte af vokaler.

A för u. Waksen, vuxen.

E för i. Deg, dig.

E för ä. Sega, säga

E för ö. Bleja, blöja.

I för ö. Tivär, töväder.

O för u. Ongdom, ungdom, Onge, unge, Bonke, bunke, Ommen, ugnen.

O för u. Hofve, hufvud, Jomfru, jungfru.

O för å. Ot, åt. Fole, fåle, Hog (Hoj i Mo socken), håg.

O för ö. Folje, följe. Bola, böla.

U för o. Ku, ko, Su, so, Bu, bod.

Y för u. Ly, ljud. Lysebroten, Ljusebråten.

Å för a. Wåkenhus, vapenhus.

Å för e. Hås, hes.

Ä för a. Äftan, afton, Lämma, lamma.

Ä för e. Mä, med. Ätterot, efteråt.

Ä för ö. Gära, göra.

Ö för i. Sölver, silfver.

Ö för u. Tönga, tunga, börda.

Ö för y. Söster, syster, Mö, mycket, Löckta, lykta.

Ö för å. Döna, dåna, dundra.

Konsonanter och stafvelser bortfalla.

N i den bestämda och obestämda artikeln vid feminina. E mar, ett sto. Kona ä gala, qvinnan är galen. Respa, rispan. Nössemarka, Nössemarken.

De i aktiva imperfektet. Packa, Timra, Kasta, packade, timrade, kastade.

I öfrigt försvinna bokstäfver och stafvelser på snart sagdt oräkneligt sätt, eller förändras de olika inom olika härader af provinsen, såsom: Gra'n, grannen; Hal, hård; Jola, jorden; Kara, karda; Hal, half; Lo, loge; Sa'n, sade han; Ge'n, gif honom; Ge'na, gif henne; Ta fråna, tag från henne; Råka'n, råkade honom; Ommen, om honom. I sammansättning med fadersnamnet säges sa för son: Per Olsa, Per Olofsson. En egenhet förekommer å ett och annat ställe i Walbo och Wedbo, att h i vissa ord borttages framför första vokalen, tillägges deremot framför första vokalen i andra ord, der h icke borde vara: Äst, häst; Ök, hök; Öna, höna; Ampåker, hampåker; Age, hage; Arre, herre; Håka, åka; Höga, öga; Höra, öra. Så är förhållandet i en del af Östergötland vid Östersjökusten samt i en del af Småland, jemväl i Norge, Bergens stift, Söndmör, Söndfjord och Nordhordlän. Och likasom på Dal och i flera Göta-landskap n af ns bortkastas i genitiva ändelsen, så äfven inom Norge: has, hans; barsöl, barnsöl, o. s. v. Andra egenheter inhemtas af följande ordregister. Hvad detta angår hade det kunna betydligt förökas. Jag har uteslutit de ord, som på Ihres tid, d. ä. för 80 år sedan, ansågos för privincialismer, men sedan ingått i skriftspråket och intagits i ordböcker. I öfrigt brukas, såsom kändt är, flera af efterföljande ord i andra provinser så väl som här.

Substantiver.

Adjektiver.

Ändelsen et, ete.

Ändelse leg, le, a.

Ändelsen sam, samt.

Ändelsen volen, volet.

Ändelsen all, allt.

Andra adjektiver.

Pronomen.

Ja, Jaj, Jak, Jä, Jäg, jag.

Mäg, Mäj, Mäk, mig.

Däg, Däj, Däk, dig.

Seg, sig.

Ho, Hu, hon. Henna, henne. Hennas, hennes.

Has, hans.

Dä, det. Eran maskul., Era, femin., eder. Eras, eders.

Mi, Di, Si, femin, min, din, sin.

Mett, Dett, Sett, mitt, ditt, sitt. Wånn, vår.

Åkken, Håkken, hvilken ? Åkka, Håkka, femin., Håkke, neutr.

Hor, hvarje, Hors, hvars? Hort, hvart?

Horan, Horanna, hvarannan. Hordera, hvardera.

Sjol, sjelf, Are, andre. Bå, Båa, Båas, båda, bådas.

Somle, somlige. Enra, endera.

Nåkra, några. Dendäriga, den der.

Verber.

Partiklar.

Till undvikande af vidlyftighet har jag allenast vid ett och annat ord hänvisat till medeltids-svenskan. En stor del af ordlistans innehåll återfinnes likväl i fornspråket, detta må nu kallas Fornsvenska, Fornnorska, Forndanska, Gözka, Norræna, Dönsk tunga eller Isländska, allt efter särskilda åsigter och förkärlek till den ena eller andra. De äro samtelige endast artförändringar af ett och samma moderspråk, hvilket utan tvifvel från äldsta tider hade sina, ehuru då mindre skilda, dialekter, helst knappast ett folk funnits utan sådana, så snart det förökat sig öfver några familjer samt spridt sig till aflägsnare håll. Detta är liksom en naturnödvändighet för menniskan öfver hela klotet, hvilken icke en gång den högre odlingen förmått utplåna, utan tvärtom synes hafva befordrat, så att på den sednare tiden dialekt-skilnaderna blifvit mera framstående. Deröfver är icke att beklaga sig; men väl deröfver, att nutidens skriftställare i allmänhet täfla att inympa i språket för detsamma alldeles främmande ord och talesätt. Huru olik sig är icke Svenskan nu, mot för 100 år tillbaka, med sina sedan dess till öfverflöd upptagna romanska ord, icke alltid af behof, eller i saknad af motsvarande Svenska, utan ofta blott och bart af ett barnsligt efterhärmningsbegär! Detta kan med tiden förvandla vårt manliga språk till en äkta rotvälska, helst de, hvilka under den sjelftagna förmyndarevården öfver allmänna tänkesättet, i rikaste mått allmängöra sina egna meningar, göra det på ett språk - hvad det ock må kallas - åtminstone icke är ren Svenska. Allmogen deremot, så snart den icke illfänas att gå utom sin bildnings gränser, har den stora förtjensten att i de skilda landskaps-språken egendomligt utbilda det gemensamma modersmålet.

Några dopnamn.

Mansnamn.

Qvinsnamn.

Af dessa namn hafva en del hemmansnamn uppkommit i de äldsta tiderna, sannolikt efter gårdarnes förste anläggare, T. ex. Anolfsbyn af Anolf, Efvensäter af Efven, Kårslätt, Kårebyn af Kåre, Salebo af Sale, o. s. v. Men de flesta hemmansnamn äro bildade dels af by, bo, bol, rud (rödja), torp, säter, dels af deras belägenhet vid olika naturföremål, och således förekommer berg, näs, vik, hult, backe, dal, hed, kärr, strand, hög, skog, ås, äng, lund, bäck, fjäll, bräcka, lid, fors, sjö, myr, o. s. v., hvilket allt af hemmans-förteckningen i socknarne närmare inhemtas.