"Sof roligt, forntid! Fåfängt Iduna mer
Drar dina bragder, som rostade svärd, utur grafven"
Tegner.
Innan skrifkonsten med kristna läran inkom i vårt land, innan denna lära
vunnit stadga, blifvit allmännare spridd, och innan klostren uppkommit, som
voro odlingens första plantskolor, kan någon inhemsk, historiskt
tillförlitlig underrättelse icke finnas om Sveriges tillstånd i det hela,
eller om dess särskilda landskap. Landets nordliga, från Greker och Romare
långt aflägsna, äfven från det mellersta Europa afsides läge innebär också
giltiga orsaker, hvarföre man hos den klassiska fornålderns författare
finner så få, ofullständiga och förvirrade underrättelser om norden. Ingen
Cæsar, Plinius eller Tacitus hade satt sin fot på Svensk grund. Men deras
berättelser om Englands och Tysklands invånare i århundradet före och efter
Kristi födelse låta oss med någorlunda visshet sluta till den råa vildhet,
som måste herrskat bland Skandinaviens folk vid samma tid och ännu långt
derefter. Det är först genom vikingatågen, från omkring 753, hvilka
fortforo i mer än 300 år, som Skandinaverna blifva närmare kända i öfriga
Europa, samt deras roflystna framfart blifvit med fasa tecknad till boks.Men om man inom Sverige saknar skriftliga urkunder från hedenhös, så finnas deremot många andra minnesmärken, hvilka hänvisa forskaren till den grå fornåldern. Dessa vid första påseendet ofta obetydliga qvarlefvor äro hos oss de enda från samma tid, hvilka vittna om förgångna slägten, de enda inhemska ledsagare man eger, att närmare lära känna de folk, hvilka i ett aflägse fordom lefvat i de nejder vi nu bebo. De tala ej, det är sannt, om dessa folks säkra ursprung, slägtleder, regenter, bragder och öden, men de antyda deras lefnadssätt och färdigheter i viss måtto, som väl ock förtjena ett rum på historiens första blad. Kan man ej af deras efterlemnade grafvårdar och andra qvarlefvor leda sig till någon närmare kunskap om den väg, de framtågat och de orter hvarifrån de kommit, - på annat sätt, genom andra medel låter det sig än mindre göra. Dessa minnesmärken efter de äldsta invånarne kunna i allmänhet ej vara annat än oansenliga, jemförda med sednare tiders storartade menniskoverk. Dock, ehuru ringa de ofta förefalla, är det likväl af djup betydelse, att menniskan på de lägre bildningens trappsteg förmått lemna minnen efter sin uppfinnings- och verkningsförmåga, hvilka trotsat årtusenden. För forskaren äro de alltid af rent vetenskapligt värde och af stor vigt för kunskapen om fornåldern. De böra således omsorgsfullt skonas från förstörelse, och de lösa fornsakerna öfverlemnas till museerna, der de icke blott fredas, men äro tillgängliga för vetenskapsidkare, som derigenom sättas i tillfälle att anställa jemförelser och draga slutsatser till närmare upplysning om längst förflutna tider (1). För sitt lands forntid, lika litet som för dess nutid och framtid, bör ingen med lefvande känsla af mensklighetens värde vara likgiltig.
Med Fornsaker (antiqviteter) förstås de lösa bohagsting, vapen, smycken, mynt, m. fl. i äldre tider menniskan tillhörande, eller af henne tilldanade, som icke sällan träffas i jorden. De förekomma af ben, sten, metaller, glas m.m. Fornlemningar (monumenter) deremot äro fasta minnesmärken, resta, liggande eller hoplagda stenar, jordhögar, hällristningar (2). Det är en längesedan gjord iakttagelse, att menniskan i olika verldsdelar, utan beröring med andra folk, under odlingens barndom påfunnit likartade utvägar och medel för sin bergning och beqvämlighet, så vidt landets läge och naturliga tillgångar, der hon vistats, sådan medgifvit. En vild jägare i Amerikas skogar och en lika rå i en annan verldsdel hafva enahanda behof samt använda enahanda bemödande att tillfredsställa dem. Deras göromål, seder och bruk måste derföre blifva i det närmaste lika. Deras färdigheter och öfningar bero af deras belägenhet och det ofullkomliga samfundstillstånd, hvari de lefva. Således föga skiljaktighet i deras husgeråd och vapen (3). Häraf omöjligheten att ensamt af dessa sluta till den mennisko-race, stam eller gren, som de egentligen tillhört. Det är i odlingens första frö, det så kallade naturtillståndet, som menskligheten öfver allt är sig temligen lik i detta fall och flera andra. Men när odlingen så att säga är född, samt under dess fortgång och tillväxt, skilja sig folken allt mer så väl i enskilda som offentliga förhållanden. De bära hvar för sig stämpeln af sitt lands läge, egendomliga beskaffenhet, af sina historiska minnen, sina vanor, seder, lagar och sin själsutveckling. Efter gemenskapen med främmande folk söka de väl efterapa hvarandra i språk, lefnadssätt och samhällsordning, men skola deruti aldrig fullkomligt lyckas, emedan det strider mot naturen, som älskar mångfald och satt en lag före, att hvarje utbildning måste vara egendomlig för att blifva varaktig och välgörande.
Sent kommo fornsaker och fornlemningar på Dal att tilldraga sig någon allvarligare uppmärksamhet. Denna provins har så i detta som flera andra fall länge lemnats obesökt och obeskrifven, samt derföre intill sednare tider förblifvit ett nästan "okändt land". Hesselgren nämner visserligen något litet om fornlemningar, men detta är till en del oriktigt (4). Ur hans afhandling har Tuneld, Ekman i Wermlands-beskrifningen och Sjöborg i sin nomenklatur hemtat. Professor Brunius färdades 1838 alltför hastigt härigenom för att hinna anställa forskningar (5). Omsider kom R. Dybeck att besöka Dal 1843. Frukten af denna resa är en berättelse (6), som är det fullständigaste man hittills haft i detta hänseende.
Fornsaker af gneis och flinta och af flera former hafva i mängd blifvit funna i Dals alla socknar, dock sparsammare i de nordliga och nordvestliga, d. ä. de bergigaste trakterna. Men största delen deraf är längesedan förskingrad eller förstörd. I min ungdom hörde jag ofta omtalas fynd af åskviggar, hvarmed allmogen förstod alla fornsaker af sten, dock förnämligast af flinta. Dessa sednare undgingo nästan aldrig förstörelsen, utan sönderslogos till bruk för elddonet och skjutgeväret, emedan man trodde denna flinta gifva säkrare och starkare eld, än hvarje annan. Märkligt är, att denna tro på flintredskapens uppkomst af åskan, äfvensom benämningen åskviggar, är så allmänt och vidt utbredd öfver jorden. Plinius berättar, att Persernas vise omsorgsfullt uppsökte sådana, dem de tillskrefvo kraftiga egenskaper. Åskviggar (coriscos) benämnas de af nutidens Brasilianare, ehuru icke synnerligt lång tid förflutit sedan de voro i dagligt bruk hos landets invånare. Nästan allestädes i Europa hafva stenverktygen blifvit begagnade att dermed bestryka sjuka kroppsdelar i gikt och andra krämpor, eller hafva andra öfvernaturliga verkningar blifvit dem tillagda (7). Så äfven på Dal och i Wermland, der tron på deras helande egenskap, särdeles i kramp, ännu icke upphört. En bonde förvarade för några år sedan en flintknif bland säden i magasinet, der han förmentes göra stor nytta.
Stenverktygens och stenvapnens former på Dal äro de samma, som allmännast förekomma i Sveriges vestliga och sydliga orter, i Danmark och Tyskland, enligt afteckningar uti Sjöborgs "Samlingar för Nordens fornälskare", i Nilsson "Skandinaviska Nordens Ur-invånare", i "Tomsens Udsigt over Steen Oldsager" (8), i "Handbuch der Germanischen Alterthumskunde" (9), i "Grundzuge der Böhmischen Alterthumskunde" (10), så att en hänvisning till tabellerna i dessa arbeten torde vara tillfyllest.
Nu till de särskilda slagen.
b. Thorviggar, kilar, yxor, mejslar, stridsklubbor. Se Nilsson Pl. 1. fig. 6; Pl. III. fig. 24; Pl. X. fig. 129. Tomsen, Pl. III. fig. 35. Sjöborg, Band II. fig. 142, 164.
c. Väfskyttelformade. Nilsson, Pl. VII. fig. 90.
d. Urnor af täljsten och ler. Formen, dock utan öra, lik fig. 17. Pl. V. uti "Annaler for Nord. Oldkyndighet", 1844-1845 (11).
Hällekistorna (Jättegrafvar, Jättesängar) likna, såsom namnet utvisar, kistor, ställda i riktning från norr till söder, med någon dragning åt sydvest eller sydost. Undantag från denna riktning gör den ena, 5 alnar långa hällekistan vid torpet Brannerud under Töresbyn i Holms socken, hvilken är anlagd i öster och vester, nära nog i rät vinkel mot den större, 9 1/2 alnar långa kistan, samt endast omkring 8 alnar från denna sednare. Det andra undantaget visar sig med en hällekista vid Holmen i Frendefors socken, hvilken är anlagd vid ett lågt berg, så att berget utgör kistans norra långsida. Kistornas längd är från 4 1/2 till 9 1/2 alnar, bredden från 1 1/2 till 2 1/2 alnar, allt invändigt. Sidohällarne en eller flera på hvarje sida, gafvelhällarne, en, högst två för hvardera ändan. Der locken äro qvar, ehuru rubbade ur sitt första läge, bestå de antingen af en, två eller flera hällar. Alla hällarne i sidor och gaflar äro från 5 till 16 tum tjocka, från 1 1/2 till 2 1/2 alnar breda, resta på kant, utanför omskolade med klappersten och grus, i form af en liten kulle, oftast blott 1/2, högst 1 1/4 aln hög, gräsbeväxt. Stundom är kistan utan häll för södra gafveln. Stundom saknas klappersten i omskolningen, hvilken i stället består af annan sten, grus, eller endast af sand. Kistan är vanligen något afsmalnad eller trångare åt söder. Tre eller fyra alnar från kistkanten äro stenar, 11 till antalet, ej alnslånga, nedsatta i jorden, 2 eller 3 alnar mellan hvarje, i en oval omgifning, så att de endast äro några tum ofvan jord. Men sådan vårdprydnad träffas endast vid några af dessa grifter. Vid södra gafveln äro de med en häll på hvardera sidan, i sned riktning inåt, gjorda smalare, blifvit hoptagna, så att öppningen ej utgör hälften af kistans verkliga bredd. Vid en sådan - tydligen för att stänga öppningen i söder - ligger, i stället för upprest gafvelhäll, en klumpformig sten. De hafva i plan följande utseende: (bild). Stundom finner man dubbla hällrader i långsidorna, den ena raden utanför, alldeles intill den inre raden, när hällarne varit tunna, hvarigenom väggarne blifvit förstärkta att bära locket. Norra ändan af kistan är på några djupare försänkt, än den södra. Alla äro anlagda dels på jemna marken, dels i någon mindre försänking mellan smärre bergupphöjningar, - ingenstädes ofvanpå uppkastad jordkulle eller stenrör, ej heller af jord eller sten betäckta. Tvärtom alla i dagen, med hällarne några tum ofvan jord. Professoren N. H. Sjöborg yttrade 1822: "Till egenheter i Sverige torde vi äfven kunna räkna hällekistor på jemna fältet eller på små högar". Så beskaffade, nämligen på jemna fältet, äro de i denna provins befintliga. Han synes likväl icke känt någon på Dal. Så väl Sjöborgs (1) som Wallmans teckning af hällekistor har föga likhet med de härvarande. Deremot äro dessa sednare likartade med Bohusläns och med dem temligen öfverensstämmande (2). De ega sålunda ett slags syskontycke med en del bland de i hela norra Tyskland, Holland och flerestädes förekommande Jättegrafvar (Riesenbetten, Hunengräber) (3), och än mer med hällekistorna i Danska staterna (4). Vid ingen finnes vårdhållare.
Stenrören, griftrören, jättekasten äro runda, i midten någon gång upphöjda samlingar af större eller mindre runda stenar, någorstädes af kantstenar, der andra ej varit att tillgå i närheten. Omkretsen från 20 till 80 alnar. Höjden sällan öfver 2 alnar, oftast blott omkring 1 aln. De äro anlagda antingen på berg, helst vid en afsluttning, och hafva då merendels en kista i botten af liggande smärre hallstenar. Denna är mellan 2 och 3 alnar lång samt från 1/4 till 3/4 aln hög, nära 3/4 aln bred. Der hallstenen varit mycket tunn, har man, såsom på Greaön i Lelång, lagt flera på hvarandra, att kistan på detta ställe fått 3/4 alns höjd. Kistorna ligga allmännast från öster till vester. Eller ock äro griftrören anlagda på stenbunden jordgrund, rullstensvallar, grusmoar, och sakna då kistor i botten. Några äro ovala. Knappt finnes här något enda större stenrör, som icke i äldre tider varit undersökt och derföre uppkastadt i midten. Enligt de underrättelser jag på mångfaldiga efterfrågningar inhemtat, har man i dessa grafvårdar aldrig funnit något annat än bitar af kopparvapen eller kopparprydnader, - uti ett en större kopparknapp, på inre sidan skålformig, på den yttre, såsom det sades, förgyld. Men dessa fynd äro längesedan förstörda, och berättelserna om deras beskaffenhet så orediga, att något säkert begrepp om deras verkliga utseende svårligen låter bilda sig.
Grafhögarne, af grus, jord, sand, inuti af sten, äro af samma beskaffenhet ut- och invändigt som grift- och ättehögar annorstädes i riket. Högar med kullerstens fotkedja äro mycket sällsynta. Ingen med bälte eller krona. Ganska få med toppsten (5). Några få äro ovala.
Frågas nu, till hvilken tid dessa grifter och i dem funna fornsaker böra hänföras, och hvilka folk de tillhört, så kommer man onekligen lättast från svaret med den förklaringen, att grifter, hvilka endast innesluta fornsaker af sten, äro de äldsta och tillhört stenåldern eller stenfolket; de som innesluta bronssaker ensamt, eller stundom med tillägg af något annat, tillhört bronsåldern eller bronsfolket (6), d. ä. efter stenperioden; samt slutligen jernåldern eller jernfolket de grifter, som innehålla jernredskap eller vapen. Utan tvifvel hafva längre öfvergångstider funnits mellan dessa åldrar, under hvilka fornsaker skola förekomma från 2:ne eljest olika benämnda tidehvarf. Dessa tidrymder kunna ej anses strängt begränsade, lika litet som annan indelning af tiden, t. ex. i hög- och brännåldern, eller i hedniska, katolska och reformationstiden. Man kunde ej på en gång bortkasta stenverktygen samt antaga andra af brons, ej heller dessa och antaga andra af jern, emedan det nya råämnet ej på en gång var tillgängligt för alla i hvarje del af landet, ej heller kunde konsten att förarbeta det hastigt spridas, synnerligen under en rå hedendom, då det icke blott låter tänka sig, utan är ådagalagt, att invånarne uti vissa trakter af Skandinavien på samma tid öfvervägande nyttjat brons, då man i andra trakter nyttjat jernet. Det synes äfven sannolikt, att under brons- och jernåldrarne fornsaker af flinta blifvit nedlagda i grifterna jemte de aflidne, antingen såsom af dem i lifstiden eröfrade af öfvervunna fiender bland ett annat folk, och således segertecken, eller ock, synnerligast under sista hedendomen, såsom skyddsmedel (amuletter), hvilka man tillskrifvit hemliga krafter, emedan man icke känt deras tillkomst; en öfvertro, hvilken ännu icke försvunnit, såsom kändt och ofvan förmäldt är (7). Ehuru denna indelning af tiden har många och för närvarande, såsom det synes, giltiga skäl för sig, samt fornkunskapen derigenom gjort ett steg närmare till målet, så återstår likväl allt för mycket outredt, innan svaret med full visshet kan utsägas, i händelse sådant någonsin inträffar. Derom vittna de många äldre och nyare förslagsmeningarne samt sednaste tidens lärda undersökningar mer än tillräckligt. Våra äldsta inhemska skrifter sysselsätta sig icke med sten- och bronsfolken, ej heller omförmälas dessa folk uti Isländska sagorna, hvilka åtminstone ej nämna andra verktyg och vapen än af jern, utom på Grönland hos Skrälingarne eller Eskimoerna, de der sägas nyttjat stenredskap (steinsmithi) (8). Hvad svarta och ljusa Alfer, Jotnar, Thursar, Jättar m. fl. angår, som förekomma i dessa sagor, liksom trollkarlen hos Sturleson, hvilken på kongl. befallning förvandlade sig till hvalfisk och sedan samm öfver från Norge till Island att hemta underrättelser (9), samt mycket annat thesso likt, hvaraf Isländska skrifterna hafva stort öfverflöd, så lära underrättelserna härom, utan fara för misstag, kunna hänföras till samma klass af vetande, som sagorna om skogsrån, sjörån, tomtegubbar, löfjerskor och mera sådant, hvarmed barn och äldre i mer än 100 år gjorde bekanskap uti Ol. Svebilii katekes (10). Att på Eddans, Isländska sagornas samt de lefvande folksägnernas fabler om Alfer, Älfvor, Jotnar, Jättar, m. fl. af inbillningen tillskapade väsenden, vilja grunda kunskapen om invånarne i Skandinavien eller deras inflyttningar före Götarne, synes vara en för historien härom spilld möda. Kännedomen om dessa fabler, i förening med dermed sammanhängande skrock, signerier eller vidskepelser i allmänhet, kan dock blifva fruktbar i annat hänseende, nämligen för skildringen af den tid när, och det folks odlingsgrad samt poetiska skapelser hos hvilket de funnits eller finnas, - ehuru sådant träffas i hvarje tid och hos alla folk, i gröfre eller finare form samt i oändliga färgskiftningar. Då nu hvarken Svenska, Norrska eller Isländska skriftställare i äldre tider, ej heller folksägner lemna någon den minsta underrättelse om förhistoriska stenfolket och bronsfolket, deras härkomst, ankomst eller försvinnande; då kunskapen om dem ännu stödjer sig på mer eller mindre sannolika förslagsmeningar, hvilka synas afbida ytterligare forskningar, bevis och bekräftelser, för att blifva öfvertygande: så inskränker jag mig till blotta antecknandet af deras i denna ort qvarlemnade minnesmärken. Dessa utvisa deras boningsplatser och geografiska utsträckning åt detta håll.
Sundals härad, Gestads socken: N. Timmervik 1, Rörvik 1.
Frendefors socken: L Löfnäs 1, Ö. Kallserud 1, Holmen 2
Fjällsökla 1.
Nordals härad, Holms socken. Töresbyn 3, vid torpet Brannerud.
Skålleruds socken: Åsen 1, Ryr 1, Korndaln 1.
Tössbo härad, Ånimskogs socken: Säby 1, Orrebol 1, Näs 1, Vikan 1,
Annolfsbyn 1.
Tydje socken: Stommen 3.
Tösse socken: Strömberg 1, Kroken 1.
Hesselskogs socken: Björkheden 1.
Åmåls socken: söder å stadens jord 1, Jakobsbyn 1,
Knötkärr 1, Segersbyn 1, Östby 1.
Mo socken; Stommen 1, Kroken 3, Barkerud 1.
Dalboredden: Ödebyn 1.
Walbo härad, Ferglanda socken: Skriketorp 1, Baggetorp 1.
Rännlanda socken: Härslätt 1.
Lerdals socken: Torgerdsbyn 1.
Torps socken: Höghult 1.
Råggerds socken: Steneryr 1, Hugeryr 1.
Jerbo socken: Hult 2, Yttre Skällsäter 1.
Wedbo härad, Rölanda socken: Bön 1.
Håbols socken: Wägne 1
Nössemarks socken: Sämb 1, Daln 1, Nolby 1.
Wårviks socken: Hökenäs 1.
Torrskogs socken: Gummenäs 1.
Hällekistor lära icke finnas annorstädes i riket, än i de vestra, närmast
Kattegat liggande orterna, och torde der ej träffas på längre afstånd, än
omkring 12 mil från hafskusten. Så vidt jag kunnat utröna, har Dal för
närvarande de flesta, så att knappt någon provins, ehuru större kan
uppvisa flera. Oaktadt mångåriga forskningar, har jag ej erfarit, att de
finnas längre upp i Wermland, än i det till Dal angränsande Näs härad,
Svanskogs socken i Gilbergs härad, Silleruds, Blomskogs och Trankils
socknar i Nordmarks härad. I södra delen af Norge lärer äfven träffas en
och annan.
Sundals härad, Bolstads socken: Kårebyn 1, kalladt Järborös.
Gestads socken: S. Timmervik 2, N. Timmervik 3, Rörvik 1,
Åsteboberg 3, Gällnäs udde 4, Löfås 7.
Frendefors socken: Åreberg 5, Södra Flicksäter 6,
Rösebo 7, N. Binäs 2, Stufveryr 5.
Ryr socken: omkring 20 på bergen vid socknens vestra del.
Nordals härad, Örs socken: Hagen 4.
Holms socken: Töresbyn 2, Westerråda 2, Linnerud 1,
Hålsungebyn 7.
Gunnarsnäs socken: Linstorp 13, Lottsbyn 3, Sandviken 1.
Tössbo härad, Ånimskogs socken: Rotön och å fasta landet midt för
densamma 6, Harholmen 1, Möviksnäset 1, Näs 1,
L. Mossen 2, Nedre Kilane och Slätta 5.
Tydje socken: Rolfsbyn 10, Stommen 15, W. Sjögar 4, Gatan 1.
Tösse socken: Wänsberg 1, Sotebyn 5, Prestegården 3.
Åmåls socken: Jakobsbyn 2, Säter 2, ön Svega 3, Knöttkärr 3,
Skevik 6, Nygård 1.
Hesselskogs socken: Grimsheden 2, Bräcketorp 2.
Bräcke flera, stora.
Dalaboredden: Källtegen 1, Ödebyn 3.
Walbo härad, Torps socken: Boda 5, Ellne 5, Stufveryr 14, Högen 15.
Ödeborgs socken: Kläppe 1, Dagsholm 1, Kasslerådane 3.
Ferglanda socken: Horntveten 1, Baggetorp 2.
Högsäters socken: Jolsäter 4, Edstena 3, Guthem 3.
S. Brasäter 1, Önne 4, Rösäter 3, Kråxerud 2.
Rännlanda socken: Häre 5, Härslätt 1.
Jerbo socken: Ljusebråten 1, kalladt Döfveröset, 1
på Lorrekulle, Tvetane 1.
Råggerds socken: Brene 2, Bodane 1, Stommen 1, Balltorp 8,
S. Steneryr 1, Starlanda 6.
Wedbo härad, Gesäters socken: Djupedaln 1.
Rölanda socken: Bön 1, Högen 1, Presthökesäter 1,
Ulldaln 1, Daln 1.
Töftedals socken: på fjället 3.
Eds socken: Klefmarken 1, Bälnäs 4.
Nössemarks socken: på Strandön 1, Daln 1.
Håbols socken: Stommen 1.
Ödskölds socken: Kroken 1.
Tissleskogs socken: på Brurfjället 17, Högsbyn 3.
Steneby socken: St Hafden 32, deraf 7 större,
Asslebyn 1, Bergane 4, Ballnäs 1, Grimmerud 2,
Taxviken 21, deraf 2 stora, Höljerud några.
Ärtemarks socken: Grea 2, N. Herrenäs 3, Gunnesbyn 4,
N. Lund 2.
Laxarby socken: Sannerud 1, Kasene 8, Solvik 1,
i Öfversidans skog omkring 20.
Torrskogs socken: på Ribbingeön 1, Barkerud 5.
Wårviks socken: Kråkviken 2, Krokfors 1.
Sundals härad, Bolstads socken: Kårebyn 2 mindre, 1 större,
kallad kong Kåres hög, öfver 100 alnar i omkrets.
Gestads socken: Rågtvet 17, af hvilka en större
kallas Kongshögen, N. Timmervik 2.
Erikstads socken: Berg 1, öfver 100 alnar i omkrets,
kallad Bergskulle. Flera små på detta ställe hafva
användts till vägfyllnad.
Brålanda socken: Söbyn 41 stycken, deraf 2 större.
Tån 1, förstörd, som varit öfver 100 alnar i omkrets.
Vid hemmanet Dyrehög 1 lika stor och 10 mindre,
Höga 1, Dottetorp 1.
Nordals härad, Örs socken: Prestegården 5.
Dalskogs socken: Årbol 5, Korsgården 1.
Jerns socken: Tormansbol 2.
Holms socken: Nordkärr, öster i skogen har varit många,
hvilka i sednare tider användts till väglagning. Vid
Webyholm likaså. Vid Österråda, på en af naturen danad
grushöjd, Österuds-kullen kallad, 68. Mellan Westerråda i
Holm samt Ekholmen i Gunnarsnäs på en rullstens-grushöjd
äro å båda sidor om landsvägen 6 små grifthögar qvar.
Vid Paberg 2, Hålsungebyn 5, N. Östanå 7.
Tössbo härad, Tydje socken: Rolfsbyn 1 liten med bautahall och fotkedja
af 18 stenar, kallas Kungsgrafven. Vid Tydjebyn å
Tydjeberget 53, Signerud 1.
Tösse socken: Sörgården 10 mindre.
Åmåls socken: Årbol 4, Berga 4, Lilla Berga 8, Östby 4,
stadens jord Jungfru-udden 2.
Mo socken: Stommen 3 mycket små.
Dalboredden: Bodane 1.
Walbo härad, Torps socken: Hedenstorp 8, Stufveryr 18, Ellne 18,
Högery-ängen 4.
Ödeborgs socken: Hagen 10, Toresberg 1,
Stora Ödeborg 1, Norra Håfvesten 21, Brötegården 15,
Brattefors eller Mölnerud 5.
Ferglanda socken: Assarbyn 4, Södra Hillingssäter 7,
Norra D:o 1, Håbyn 3, Näsböle 3, Prestegården 42 små,
Wrine 70, Stora Ryk 7, Frendöga 3, deraf en ganska stor,
Kyllsäter 5, Timmervik 5, Dyrtorp 7.
Högsäters socken: den höjd, på hvilken klockstapeln står,
ett stycke norr om kyrkan, har af flera blifvit ansedd
såsom en fornlemning från hednatiden, men är
uppenbarligen af naturen danad under rullstensfloden,
likasom den ansenliga grusvall med inbäddad rullsten,
som sträcker sig i söder och hvaraf han utgör en del.
Nedanför klockstapelshöjden äro ännu 20 små grifthögar
qvar. Många äro förstörda, och samma öder väntar de nu
qvarvarande. N. Tånglanda 8, Säter 6, Åkesäter 1 med
toppsten, Rösäter 44, Guthem 1, Södra Brasäter 1,
Önne 3, Solberg 1, kallad Kungagrafven, Härsängen 6.
Rännelanda socken: vid kyrkan 1, Nyckelbyn 2, Grorud 1,
Gillesbyn 10, Stenstorp 1, Wattneböle 22, Ösby 5, och
flera äro här borttagna. Norra Backen 1, Härslätt 1,
Gunntorp 3.
Jerbo socken: vid kyrkan 1, Runnesäter 6, Töftesäter 2,
N. Torp 21, Grösäter 12, Stora Skällsäter 2, Yttre
Skällsäter 8, Hult 1 oval med toppsten. Skarfvan,
på mon 2 runda, 1 oval.
Råggerds socken: Stommen 26 större och mindre,
deribland tre ovala, Bön 3.
Wedbo härad, Gesäters socken: Gesäter 7, Östra Kålsäter 7,
Westra D:o 8, Stommen 3.
Rölanda socken: Tveten 3, Tvålstad 5, Ulldaln 3,
Daln 1, Ökna 1, Bergstorp 1, Fullska 3, Hästhagen 4,
Koppardaln 5, Näsbön 1, Gillanda 30, deraf en aflång,
Rostorp 3, Bön 2, Mellbyn 1 rund och 1 aflång.
Töftedals socken: Norane 5, deraf några äro skadade
vid nya väganläggningen. Andra alldeles förstörda.
Bäcke socken: på Bäckemon 9.
Ödskölds socken: Hängesten 10, Wången 44 spridda
på moarne, deribland några ovala. Berg 3, Stommen 6.
Tissleskogs socken: Gullungebyn 2.
Steneby socken: Westra Högen 1, Stora Hafden 1,
Asslebyn 2, deraf den ena aflång. Skuggetorp 3,
Prestegården 7.
Håbols socken: Stommen 7, deraf två aflånga,
Norra Böle 3, Södra D:o 5, Rämne 4.
Eds socken: Hindalebyn 15, Kårslätt 1, Prestegården
40 runda, bland hvilka den största kallas kong Rings
hög, 2 aflånga. Lerbäck 3, Tingvalla 3.
Nössemarks socken: Stora Strand 6.
Ärtemarks socken: Norra Grea 1.
Laxarby socken: Alsbyn 3, Furunäs 4, Solvik 8,
Bottnane 2.
Tössbo härad, Tydje socken: Rolfsbyn 1, hvilken måhända snarare bör
hänföras till vårdhållare.
Walbo härad, Ferglanda socken: Wrine 1, Årbol 1, Skriketorp 1,
Horntveten 2, Näsböle 2, Hillingssäter 1, Norra D:o 3.
Rölanda socken: Gillanda 1.
Wedbo härad, Ödskölds socken: Hängesten 1, Wången 1.
med stenar i cirkelrund, resta eller liggande.
Nordals härad, Jerns socken: Tormansbol 1, med 7 resta stenar i
ringen. En annan ring nära derintill, men mindre, med
7 låga, liggande stenar.
Örs socken: Hagen vid Långebräcka, 2:ne intill hvar-
andra resta tingsbanor, något rubbade, med 7 stenar
i hvardera.
Holms socken: Paberg, en bana med 7 liggande stenar.
Nordkärr, en förstörd bana. N. Östanå 1 med 7 stenar.
Gunnarsnäs socken: Låttsbyn 1 med 7 resta stenar.
Tössbo härad, Tösse socken: Gustafsberg, en genom grustägt
förstörd tingsbana, som haft 12 lagda stenar.
Walbo härad, Ödeborgs socken: Håfvesten, en med 9 liggande,
grofva klumpstenar.
Jerbo socken: Stora Bön, med 7 resta stenar och
derutanför 3, resta i triangel; kallas Domarestenarne.
Wedbo härad, Rölanda socken: Gillanda, en med 9 liggande stenar.
Ödskölds socken: Orsbyn, en med 9 liggande stenar.
Hängesten och Wången hafva hvardera på moarne 3:ne
banor med 9 liggande stenar i 4 af dem, 10 uti en
och 7 uti en.
De flesta banorna på östra Dal hafva 7 stenar i kretsen, då deremot
på vestra Dal 9-talet är det rådande.
2. Tingshög.
Wedbo härad, Steneby socken: Prestegården vid Tingsbräckan 1 låg.
Den raserades 1847, och på platsen är socknens
skolhus uppfördt. Underlaget i densamma, som utgjordes
av små rullstenar, är användt till stengård för
skoltomten.
3. Offer- eller Tillbedningshällar.
Walbo härad, Ödeborgs socken: Håfvesten, å en ljungbeväxt grus-
höjd, sträckande sig från norr till söder, äro vid
södra sluttningen 2:ne vackra hällar uppresta. Den
ena 5 1/2 alnar lång ofvan jord, 2 1/4 alnar bred,
7 a 8 tum tjock. Den andra, 9 alnar från den förra,
står ej på samma linie, utan något norr om, är 3
alnar hög, 2 alnar i största bredden, 8 tum tjock.
Båda vända flatsidorna åt söder och norr. Ett stycke
från dessa har förr stått en tredje hall, 4 alnar
hög, som i sednare tider blifvit bortflyttad. Namnet
Hof- eller Håfsten jemte Ödeborg, namnet på kyrkan,
som ligger nära till, synes utvisa, att i forntiden
ett heligt och märkligt ställe varit på denna plats.
4. Stenbanor,glesa stenrader med åtskilda stenar.
Walbo härad, Ferglanda socken: Södra Hillingssäter 4, resta i
halfcirkel: kallas Grytfötterna.
Wedbo härad, Laxarby socken: Gröfvan 5 stenar, resta nästan i cirkel.
5. Stenplaner,stenläggningar, jemna såsom en stenlagd gata, men stundom lägre än yttre raden.
Wedbo härad, Tissleskogs socken: vid Högsbyn har funnits en sådan,
hvilken numera är förstörd genom upplöjning.
6. Stengårdar,som innesluta något rum.
Nordals härad, Holms socken: Östanå, 1 cirkelrund af vid pass 90
alnars omkrets.
Wedbo härad, Tissleskogs socken: Högsbyn, 2:ne murar i jemnbredd
med hvarandra och en öppen väg dem emellan. Är för
några år sedan förstörd.
Borgar.
Nordals härad, Örs socken: Wrångebäck, några lemningar på ett berg.
Tössbo härad, Fröskogs socken: Östersby, på ett berg, lemningar
och dubbel mur vid ingången. Kallas Slottet.
Tösse socken: Wänsberg, på en klippa vid Wenern,
lemningar efter Helga Gråkollas borg.
Walbo härad, Ödeborgs socken: Hofsten, lemningar efter en större
borg på Borgåseberget.
Ryr socken: Wärhult.
Högsäters socken: Landa, på Slottskullen.
Lerdals socken: Höghult på Ramsdalsberget.
Wedbo härad, Rölanda socken: vid Torp på ett berg. Rostorp
likaledes.
Håbols socken: Wägne på Slottskullen vid sjön Grann,
en för sådan anläggning mycket tjenlig klippa. Dubbel-
muren vid ingången är ännu till en del i behåll, och
märke efter 2:ne portöppningar.
Nössemarks socken: vid Daln å Borrekulle.
7. Hällristningarfigurer inhackade uti berg.
Wedbo härad, Tissleskogs socken: Högsbyn, på en liten udde i sjön
Råvarp äro en myckenhet ristningar, äfven några fram-
me vid gården Högsbyn. En liten del af dem finnes
aftecknad i "Skandinaviens Hällristningar" af A. E.
Holmberg, 1848, tab. 41.
8. Tomter efter byggnader.
Sundals härad, Gestads socken: Löfås och dess beteshage Murängen.
Der äro tomter af gråsten efter 6 särskilda byggnader.
Den största, 2 alnar tjocka grundmuren är öfver 30
alnar lång; byggnadens bredd har varit 14 alnar. Tre
andra tomter äro nära lika stora, tre mindre, alla i
rektangelform.
Bolstads socken: Gillesbyn i Aneskogen äro 2:ne än
större tomter. Den ena 54, den andra 47 alnar lång.
Den enas bredd 18, den andras 12 alnar. Men grund-
murar för östra gaflarne saknas.
Nordals härad, Örs socken: Prestegården, på ön i Örssjö 2:ne grund-
murade tomter. Den ena 39 alnar lång, 12 alnar bred,
delad i 3 afdelningar. Den andra 40 alnar lång, 12
alnar bred, i 4 afdelningar. Kallas kung Bores slott.
Tössbo härad, Tydje socken: Stommen, en mindre tomt.
Walbo härad, Ödeborgs socken: Håfvesen å Borråsen en lika be-
skaffad.
Högsäters socken: S. Skallsjö äfvenledes.
Rölanda socken: vid Gilanda och Fulska.
Wårviks socken: vid Krokfors.
Osannolikat är icke, att några bland dessa förskrifva sig från medeltiden.
9. Fotangelformer.
Wedbo härad, Ödskölts socken: Wången. På dess mo finnas 2:ne, de
enda på Dal. Hvarje arm är 17 alnar lång på den ena
fornlemningen och 11 alnar på den andra. Armarnes
bredd mellan 2 och 3 alnar.