Bergverksnäringen.

Masugnar, Silfver och Kopparhyttor

Historien om bergshandteringen under början af kristna tiden är insvept i mörker. Rinman antager att jernhandteringen bedrifvits under hedendomen, samt då och allt fort till Gustaf I:s tid genom luppsmältning, troligen först med myr- och sjömalmer och sedan med bergmalm, hvaraf bereddes osmund, d. ä. små bitar, 24 stycken på viktualiepundet. Detta jern omsmältes sedan i klensmedshärd (1). Att någon jerntillverkning skett under medeltiden äfven i detta landskap, der myr- och sjömalm finnes, synes troligt, helst namnet Jernbo eller Jerbo socken, hvarest tillgång varit både på myr- och bergmalm, tyckes häntyda på denna handtering.

Någon längre tillbaka gående upplysning i detta ämne har jag icke funnit, än hertig Carls bref den 11 April 1593 (2) till Erik Stake till Hönssäter, att, jemte Harald Bengtsson, Olof Stake, Anders Gudmundsson till Hedåker och Erik Kristoffersson, begifva sig till Dal, för att undersöka det malmberg, som der var funnet, taga stuffer deraf till undersökning, - likasom hertigens öppna bref för välbördig Peder Bengtsson, den 15 Nov. s. å., att på behaglig tid njuta all tionden, som årligen falla kan i Frendefors gäll, för det han uppsökt ett malmberg på Dal. Men hvarest detta berg befanns och af hvad slag malmen var, är osagdt. Sannolikt jern och i Ånimskogs socken. Vidare fick ståthållaren på Leckö och öfver Dal, Michel Pedersson, af Carl IX den 16 Mars 1610 (3) befallning att samtala med guldsmeden Peder Olsson i Uddevalla, som skulle veta utvisa 2:ne silfverstreck på Dal, söka förmå honom omtala hvar de voro belägna (jag förmodar vid Hillingssäter och Horntveten i Ferglanda), hvarföre han skulle erhålla nöjaktig betalning. Ytterligare konungens fullmakt den 1 Sept. s. å. för hans lakej, Anders Fhelise, att resa till Dal, bränna och bryta i de nyuppfunna malmstrecken, dertill fogden i orten skulle lemna ved och arbetsfolk.

Sedan saknas underrättelser till 1625. Enligt en räkning i kammar-arkivet började fogden på Dal, Erik Andersson, samt proberaren Johan Bergendinck samma år, på konglig befallning, anställa arbete i några jerngrufvor inom Ånimskogs socken, hvilka i många år legat öde. Denna räkning utvisar följande förhållanden: grufvan n:o 1 befanns, sedan vattnet var utvinnadt, vara 6 famnar djup, 2 famnar bred, 6 lång. I norra ändan var strecket på botten 2 alnar bredt. N:o 2 var 1 1/2 famn djup, 1 famn bred, strecket 1 1/4 aln bredt. N:o 3, 2 famnar djup, 1 famn bred, strecket 1 1/2 aln bredt. N:o 4, 2 alnar djup, 20 famnar lång, strecket 3 qvarter bredt. N:o 5, 2 1/2 famnar djup, 7 famnar lång, strecket 2 alnar bredt. Deruti fanns "Bischemalm". N:o 6 var en nyupptagen grufva. Vid n:ri 1, 3, 5, 6 säges, att en hop malm låg i förråd. På hvilka hemman dessa malmådror voro belägna, nämnes icke. Arbetet började i Mars 1625 och fortfor i 37 veckor med 8 man vanligen i veckan. Kostade inalles 555 daler, 6 öre. Största utgiften var i och för dagsverken och vedkörning, emedan grufarbetet, så här som annorstädes, skedde genom bränning med stockeld, ty sprängning med krut var ännu icke känd. Man hade vid detta arbete begagnat 2:ne Tyska berggesäller. Räkningen utvisar derjemte, att man sommaren 1625 påfunnit följande nya jernmalmsanledningar: vid Gyltungebyn 2:ne streck, vid Björbyn 1, vid Östensbyn 1, vid Glyxhult 1, i hvilka man brännt något och funnit malmen god. Det bifogade gruf-inventarium ådagalägger, att redskapen var både enkel och fåtalig.

Enligt handlingarne i bergskollegium, skall vid Slättäng i Jerbo socken grufva varit upptagen och den första masugn samt stångjernsbruk i detta landskap anlagda 1640 af en, som kallas Petter Tusendaler. Blefvo öde kort derefter. Samma grufva upptogs ånyo 1650 af ett bolag, med handlanden i Göteborg, Johan Ellers, i spetsen, hvilken uppfann ett nytt malmstreck 1/2 mil från det gamla, och lät arbeta äfven der. Men både grufvan och den av bolaget åter upprättade hyttan nedlades några år derefter. Detta allt upptogs åter, med 6 års frihet och privilegium, den 9 Juli 1673 af rådmannen Hans Krabbe i Wenersborg. Dock lärer verket icke länge bibehållit sig.

Å Jordsäters mark i Högsäters socken, upptogs en jerngrufva af prosten L. Rolander i Ferglanda, med flere, 1643 (Walbo, dombok 1649), samt anlades masugn vid Öxnäs, hvarpå erhölls privilegium den 30 Okt. 1646. Men emedan bolaget, enligt anmälan i bergskollegium, icke fortsatte arbetet, så transporterades privilegiet på professorn i Upsala Bengt Hedræus samt hans bröder Tomas Kristiernsson, markscheider i bergsamtet, och Lars Kristiernsson, med 6 års frihet den 19 Mars 1649. Förra och sednare bolaget förenade sig till ett gemensamt. Men tvist uppkom dem emellan, dels i bergskollegium, dels vid Walbo häradsrätt 1653, och kollegium tillskref Hedræus 1656 att antingen sjelf drifva bruket, eller öfverlåta det åt andra. Professorn dog 1659 och arbetet nedlades. Upptogs ånyo 1776 af baron von Cahman, men upphörde inom kort. Inmutades slutligen 1830 af Upperuds bruksegare.

På grund af riksdagsbeslutet 1655 borde en jemnkning göras i kongl. resolutionen 1649, deri bergslagerna blifvit upptagna. Bergskollegium inkom derföre den 27 Nov. 1656 med förteckning på de socknar, hvilka ansågos böra bibehållas under bergslagen, samt de, hvilka ytterligare borde dertill läggas. Af denna förteckning inhemtas, att största delen af Dal den tiden ansågs förtjent att förvandlas till bergslag, nämligen hela Walbo, Wedbo och Tössbo härader; hvilket likväl aldrig kom till verkställighet. Emellertid voro malmanledningarne både många och i början lofvande. Detta föranledde till flerfaldiga inmutningar och försök, hvilket kan synas af hvad jag ofvan anfört under titeln geognostiska och mineralogiska iakttagelser.

Efter långa mellantider hafva dels enskilde, dels bolag försökt jernmalmstillgångarne på mångfaldiga ställen härstädes, nedlagt mycken kostnad, haft god förhoppning i början att företagen skulle lyckas, men alla samtelige slutat med förlust. Bland enskilde må i första rummet nämnas bruksegaren Samuel Kock, hvilken från 1772 i 8 år med all flit, möda och kostnad försökte och med arbete belade åtskilliga jernmalmsanledningar, ehuru utgiften vida öfversteg fördelen. I Fröskog och Klapperud upptogos omkring 900 tunnor malm, hvilken godtgjordes dels vid kammarherren Stedts masugn, Strömfors på Dal, dels vid Qveggshyttan i Carlskoga. Sedan en infallande lersköl afskar malmgången, slöts arbetet. Vidare lät han arbeta i Rolfsbyns (och upptog der 700 tunnor malm 1772), Dalns, Kingebols och Brötels grufvor, hvilka gåfvo vacker och gångbar malm, som försöktes vid Strömfors och Kungsskogs masugnar; men som gångarne märkligen aftogo i mäktighet, måste arbetet inställas. Vidare fortsatte han i Skålleby, Ödegårdens och Wikens grufvor, alla 3 i en malmsträcka, i fält öfver 1/4 mil i den så kallade Roteskog, der han bröt från 3 till 9 famnars djup. Anlade tillika skärpningar vid Glyxhult, Säviken, Skuggetorp och flera andra ställen (4). Vid Östensjö upptog han sjömalm ur Wenern; vid Kåred i Bäcke socken myrmalm ur betydliga lager.

Omkring 1805 och följande åren arbetade ett bolag, bestående af brukspatronerna L. M. Uggla, Ekermann och C. Sahlin, gruf-fältet vid Wiken m. fl., som dock om några år derefter nedlades. Upptogs ånyo vid år 1820 af öfverfältläkaren Kewenter. Sednare hafva Upperuds bruksegare m. fl. andra mindre bolag gjort försök på dessa och andra ställen.

Grufbolag på silfver och koppar.

Omkring 1740 bildades en förening, kallad Dals bergsbolag, som, under ledning af en bland intressenterna, bergsrådet Anton v. Svab, hufvudsakligen från 1742, bearbetade flera af honom uppfunna silfver- och kopparmalmstreck. Detta intressentskap dref isynnerhet Wassviks grufva i Ånimskog, Slädekärrs samt Nötöns i Tydje, jemte en del andra skärpningar och försök. Till början af 1750 utgjorde tillverkningen af detta bolag 153 1/2 marker silfver, 8 skeppund koppar, som innehöll 37 marker 11 lod silfver, hvarjemte uti de till den tiden uppbrutna malmförråden påräknades 100 marker silfver samt någon koppar. För detta arbete var silfverhytta anlagd vid Rolfskärr. Men grufbrytningarne minskades och afstannade under missväxtåren 1747, 1748. Daglönerna stegrades 1749, och de flesta arbetarne bortgingo, när de i orten icke kunde få köpa spannemål. Dessutom var brist på medel och förlag hos en del af intressenterna till fortsättande af grufdriften, hvilken blef kostsammare, emedan grufvorna, som lågo nära Wenern, kommit under sjöns yta och ledo af tillströmmande vatten. Således upphörde grufdriften, ehuru, efter de berättelser som då afgåfvos, och deribland geschwornern Henr. Ekwalls den 16 Mars 1750, malmen ej var utbruten i de arbetade grufvorna samt ganska många anvisningar dessutom uppfunnits, hvilka dels icke, dels allenast med ringa brytning blifvit öppnade (6).

Bergskollegium lät hösten 1773 gå i förskott till upptagande af Slädekärrs och Nötö grufvor, på det dessa sedermera så mycket lättare kunde arbetas af något bolag, hvilket vore hugadt att för egen räkning bedrifva arbetet och återbetala den första kostnaden. Nötö grufva, som befanns 7 famnar djup, länsades fri från vatten genom hästvinn. Någon brytning börjades. Malmen höll öfver 20 % silfver på centnern, jemte 20 % koppar. Vid Slädekärrs grufva, 10 famnar djup, skulle början ske med vattenlänsning i Dec. 1774. Den 8 Dec. s. å. utgaf kollegium en underrättelse till allmänheten för inbjudning till ett bolag på grufdriften af silfver- och kopparmalmer i Ånimskogs, Tydje, Tösse, Ferglanda, Torrskogs, Ärtemarks, Hesselskogs och Fröskogs socknar, beskref malmernas lägen och beskaffanhet samt meddelade förslag till bolagsreglor. 1775 den 4 Maj anmälde den utmärkte, för sitt karteverk öfver Sveriges landskap allmänt kände och högst förtjente assessorn i bergskollegium, friherre Sam. Gust. Hermelin, att ett bolag bildat sig med anledning af kollegii inbjudning. Delegarne hade öfverenskommit om följande vilkor: 1:o bolaget delas i 100 lotter, med 200 daler silfvermynts insats på hvarje lott, och lotten delas i fjerdedelar; 2:o om mer penningar behöfdes skulle de tillskjutas; 3:o lotterna finge fritt säljas och transporteras; 4:o förvaltningen blifver under de personer, som kollegium dertill förordnar; 5:o auskultanten i kollegium, Aug. Nordensköld, skulle mot 400 daler i lön hafva inseende öfver arbetet; 6:o begärdes 2 års anstånd med betalning af de medel kollegium utgifvit.

Detta allt gillades. Bolaget kallade sig Dals Bergssocietet. 1778 voro delegarne inalles 32, bergsråden Schröderstjerna, Sandels, Lefebure, assessorn Hermelin, kanslirådet Alströmer, kommerserådet Alströmer, generalen v. Strussenfelt, arkiatern Bäck, grefve Gust. Sparre, hofmarskalken Gyllenkrok, expeditionssekreteraren Sam. af Ugglas, direktörerna König och Grill, Sala bergslag, direktör Hulphers, brukspatronerna Joh. Hall & C:nie, Carlos Grill, Carl Arfvidsson, B. Sandel, J. A. Grill, A. Barchæus, J. C. Pauli, Knigge, advokatfiskal Lithander, fabrikör Damm, herrar A. Tottie, Christ. Arfvidsson, Beijer, P. S. Bagge, Casp. Sasse, Gjörloff och N. Sahlgren. Några delegare tillkommo sedermera, andra sålde sina lotter och afgingo.

Detta bolag, tillvägabragt af den driftige Hermelin, hvilken ock, - utom ett par år då han gjorde en resa utrikes, - under hela tiden var den förnämste styresmannen, bestod således af flera män med kunskaper och erfarenhet i bergs- och brukshandteringarne samt många med betydlig förmögenhet, så att få föreningar lära i dessa hänseenden öfverträffa denna. Bolaget företog äfven åtgärder, som svarade deremot, men kom att nedlägga stora summor på ett högst otacksamt fält. Man arbetade i Wassvikens, Knollens eller Förhoppnings, Nötöns, Slädekärrs, Eskekärrs eller Liljenbergs och Hafsåsens grufvor, utom flera skärpningar. Vid Hensbyn och Hynån i Fröskog uppfördes bok- och vaskverk 1777 samt smältugn 1778, kallad konung Gustafs hytta, med 32 stampar, 5 slammgrafvar, 3 planhärdar, 1 högugn, 1 garhärd, 1 drifugn. På dygnet kunde bokas och vaskas från 20 till 28 skeppund malm. Vid grufvorna begagnades 28 ständiga grufddrängar, 8 arbetare för malm- och vattenuppfordringen, 3 grufsmeder, 3 blåsgossar, 1 gruffogde. 1,200 kördagsverken användes årligen vid hästvinnarne. Vid hyttan och bokverket var 1 konstmästare, som tillika förde räkenskapen, 4 smältare, 1 rostvännare, 2 hyttedrängar, 1 bokstigare, 2 bokare, 1 handtlangare, 5 slammare, 3 vaskare, 5 upptryckningsgossar. Enligt beslut vid allmänna bolagsstämman den 12 Nov. 1778, inköpte bolaget af brukspatronen Sam. Thorsson Hvitlanda jernbruk, Stenarsby, Hängele och Hindreksholms säterier, med dertill hörande frälse- och skattehemman samt qvarnar, för 41,666 r:dr 32 sk. Bolaget egde 1779 icke mindre än 34 1/4 mantal. Vid den i Mars månad sistnämnda år af bergmästaren i orten verkställda laga besigtning och värdering utröntes, att Knollegrufvan var 7 famnar djup från lafven till sättningsbottnen, 5 famnar lång i dagen samt 7 1/3 famnar i botten; bredden från 2/3 till 2 famnar. Malmgången, lika bred med grufvan, strök i norr och söder. Gången syntes fortsätta i en ansenlig sträckning åt söder. I söder var anlagd Schröderstjernas fältort, till vinnande af ett fördelaktigt stross-arbete. Wassviksgrufvan var 18 famnar djup från lafven till nedersta sänkningsbottnen, längden i dagen 11 1/3 famnar och på större djup uppslagen till 12 2/3 famnar. Bredden från 2 1/2 till 3 famnar. Malmgången, som bestod af qvarts, hvilken var hufvudgångarten, var mellan salbanden af lika mäktighet med grufvans bredd, strök i norr och söder. Var i dagen mest stående, men föll på djupet i donläger åt öster. Uti båda grufvans fält voro fältorter anlagda, nämligen i det norra Alströmers och i det södra Grills ort, hvilka skulle fortsättas till fältets uppslående. I norra fältet voro Alströmers strossar, öppnade till 7 a 8 famnars längd, 4 2/3 famnars djup. I södra fältet Grills strossar af 7 famnars djup och några famnars längd. Man var sinnad att på 14 a 15 famnars djup uti hufvud- eller Svabens sänkning anlägga 2:ne fältorter och framdeles vidare fortsätta sänkningen på djupet. Eskekärrs eller Lilljenbergs grufva upptogs 1779 från ödesmål. Var uppslagen, så på bottnen som i dagen, till 22 famnars längd, mellan 2 a 2 1/3 famnar bred. Största djupet i södra ändan 6 1/3 famnar. Malmgången hvit qvarts med något inbrytande ljusgul kalk. I dessa grufvor kunde, enligt bergmästarens intyg, brytas årligen med nuvarande arbetare 10,080 skeppund malm och berg, hvilka gåfvo 5,040 skeppund sofrad malm. Bolaget hade äfven nu arbetat i Nötö och Slädekärrs silfvergrufvor, hvilka tilltagit i malmfyndighet på djupet. Den sednare hade likväl tills vidare måst nedläggas, till dess en vattenuppfordringskonst kunde blifva inrättad. Värderingsmännen ansågo, att 556 marker 6 lod fint silfver på året kunde här erhållas, att den årliga vinsten borde blifva 1,992 r:dr 13 sk., samt att verket hade ett värde af 16,602 r:dr 12 sk. 4 r:st.

Värderingen synes hafva skett och beräkningarne blifvit gjorda, så här som thyvärr annorstädes och ofta i allmänna lifvet, af äkta optimister, hvilka af okunnighet eller lättsinne, eller af andra bevekelsegrunder, beräknade årliga vinsten på lodet och runstycket till ett belopp, hvilket missledde och i hög grad skadade delegarne. Verkligheten visade helt annat. Den beskrifves i bolagets handlingar, hvaraf jag skall meddela ett kort utdrag.

Geschwornern Olof Naucler, som under nästan hela tiden hade öfverbefattningen på stället, tillkännagaf i sin berättelse till bolagsstämman den 1 Maj 1784, att silfververket årligen drifvits med stor förlust. De utsedda revisorerna visade, att utgifterna för grufdriften, smältningen m. m. 1782 uppgingo till 19,733 r:dr 45 sk. 9 r:st och 1783 till 6,645 r:dr 18 sk. 4 r:st., men att deremot silfver- och koppartillverkningen förra året utgjorde i värde endast 707 r:dr och det sednare 760 r:dr. För alla och en hvar, som tänka försöka sin lycka i silfvergrufvor på Dal, torde det icke vara utan gagn att känna utgången af detta bolags ansträngningar vid de mest lofvande malmstrecken i orten, äfvensom att, för ifrågavarande grufförsök, inhemta hvad nyssnämnda revisorer yttrat. De uttala sin tanka sålunda: "Berättelsen om grufvorna gifver alldeles icke något hopp om den så länge efterlängtade förädlingen, utan innebär, fast beklagligare, att Wassviksgrufvan är i beständigt aftagande och de bästa anbrotten, såsom Svabs sänkning och Sandels ort, alldeles utgångne, samt att malmen, bestående af blyglans och någon kies af ringa kopparhalt, är så spridd i bergarten, att densamma aldrig burit sin omkostnad, eller någonsin lönar mödan att tillgodogöra. De så kallade Alströmers arbeten finnas af samma beskaffenhet. Grufvan är också nu drifven på det djup, att om dess öde fullkomligen bör kunna decideras; och som malmfallen alltifrån dagen varit ostadiga, alltid fattiga, på hvarannan famn utträngda och förtryckta, aldrig öppnade till någon lönande fyndighet, så lärer, efter all bergsmannaprincip, denna grufvan, om hon också försänktes till afgrunden, alltid blifva lönlös och oduglig. Slädekärrs grufva är ännu sämre, och har förut för sin ofyndighet blifvit öfvergifven. Varandes på botten allenast en smal strimma, som ej förtjenar att brytas. På sådana släta utsigter tyckes hr geschwornern Naucler med goda skäl uppställt fråga om silfververkets nedläggande. Framlidne bergsrådet och bergmästaren A. Stockenströms berättelse 1751 innehåller, att flere, som här vågat sina medel, alltid brännt fingren, att kassan för dåvarande intressenter blifvit alldeles uttömd och rörelsen deraf upphört. Varandes han af den tankan, det inger derefter torde förmås att våga sina medel på dessa ädla, men tillika ostadiga anvisningar. Dessa omständigheter sammanlagda, jemte kännedomen om societetens tagna stora förlust på dessa grufveförsök, som vid denna tid helt nära torde uppnå en summa af 30,000 r:dr, styrka revisorerna i det fasta beslut, att silfververket, på närvarande anledningar, alldeles bör inställas och nedläggas." Vid derpå hållen bolagsstämma den 30 Okt. s. å. bifölls revisorernas förslag. Att detta beslut var välgrundadt, lärer ingen neka, när man får veta, att silfvertillverkningen uppgick

   1778, första tillverkningen, till endast  10 marker   8 lod silfver.
   1779  .................................   39   "      1  "     "
   1780  .................................   39   "     15  "     "
   1781  .................................  136   "      5  "     "
   1782  .................................   78   "     10  "     "
   1783  .................................   79   "     12  "     "
   1784  .................................   60   "      6  "     "
   1785  .................................   30   "      -  "     "

                                        S:a 474 marker  9 lödig   "

Vid bolagsstämman den 21 Maj 1787 beslöts sälja landtegendomarne. 1791 den 19 Nov. såldes alla 560 aktierna a 53 r:dr stycket till justitarien Lars Segerström (7), hvilken åter den 1 Juni 1792 öfverlät desamma till brukspatronen Chr. Sahlin, som af Segerström förut, eller den 1 Maj 1792, köpt Hvitlanda bruk, Hängele, Hindreksholm, Stenarsbyn med underliggande, tillsammamns 33 11/16 hemman.

A. J. Keutel i Göteborg och Georg Lord Jakson återupptogo de af Dals bergssocietet ödelagda silfvergrufvorna, hvilka bearbetades 1843, 1844 till Juni månads slut, då man upphörde, emedan icke halfva kostnaden blef ersatt. Första året hade man samlat 27 1/2 skepp., det sednare 22 1/2 skepp. malm, som fördes till Guldsmedshyttan i Linde socken, Örebro län, att smältas och godtgöras.

År 1825 bildades ett bolag på grufförsök efter silfver vid en af majoren och ridd. Adam Berger inmutad, ödelagd blyglansskärpning i Nössemarks socken, kallad Adamsberg. Godtgjorde omkring 40 skepp. malm vid Sala. Arbetade med förlust, hvarföre bolaget upplöstes 1828.

Landtmätaren Wilhelm Kruse uppfann 1714 en kopparmalmsanledning på Bråtenäs egor i Torrskogs socken. Inrättade bolag. Grufdriften fortsattes några år vid denna Höghults grufva. Smälthytta var uppförd vid Näsbo i Ärtemarks socken. Emedan arbetet och afkastningen icke lönade kostnaden, måste företaget öfvergivas och har sedan icke blifvit förnyadt.

För historien om bergshandteringen och förlusten på grufförsöken saknas fullständiga upplysningar, så för äldre som sednare tider. Af hvad anfördt är synes likväl obestridligt, att dessa försök ingenstädes varit vinstgifvande, ehuru lofvande de än kunnat visa sig i början.

Deremot hafva qvarstensbergen i Dalskogs, Skållerud och Tissleskogs socknar bibehållit sig längst och gagnat sina egare. Hvad som hugges får afsättning icke blott inom orten, utan äfven annorstädes. Så äfven skifferhuggningen. Dock anses skiffern på många ställen vara slut. För närvarande arbetas icke allvarligt mer än i skifferbrottet vid Hällan i Gunnarsnäs socken.

Täljstensbergen arbetas föga. I Ärtemarks socken hugges något, på beställning, till bakungnsbottnar.

Kalkstens-tillgångarne äro så obetydliga, att de icke ens motsvara ortens behof till murbruk.

Masugnar, Silfver och Kopparhyttor.

2. Öxnäs masugn i Högsäters socken. Ett bolag erhöll privilegium att uppföra densamma 1646 den 30 Okt. Redan inom 10 år var den öde. Direktören Joh. Dassau och rådmannen Jöns Kock fingo tillstånd den 30 Juni 1726 att ånyo anlägga masugn härstädes jemte en blåsugn för myrmalmers smältande. Huru länge dessa begagnades är okändt. Många år gamla blefvo de icke.

3. Glyxhults masugn i Skålleruds socken uppbyggdes 1657 af Åmåls stads invånare, som 1658 den 6 Mars derpå erhöllo privilegium med 6 års frihet. Ovisst när den nedlades, men begagnades ej länge.

4. Näsbo kopparhytta i Ärtemarks socken anlades omkring 1720 af W. Kruse. Hade kort varaktighet.

5. Nygårds kopparhytta i Åmåls socken för smältning af malmen från Kingebol och Kesebols grufvor, den förra i Ånimskogs, den sednare i Fröskogs socken, blef troligen anlagd vid år 1718. Begagnades föga och förföll snart.

6. Rolfskärrs silfverhytta i Tydje socken. Anlagd omkring 1742. Var redan om 6 år öfvergifven.

7. Strömsfors eller Räfmarkens masugn i Eds socken privilegierades den 27 Jan. 1756 för lagmannen Stedts enka, Anna Maria Linroth, och kammarherren Lars Henr. Stedt, att uppföras vid öfra fallet nedanom Husekärn till uppbrukning af den jernmalm, som på Räfmarkens egor och deromkring var uppfunnen. Njöt 9 års frihet. Var ännu på 1770-talet begagnad, men lärer ej långt derefter förfallit.

8. Konung Gustafs silfverhytta vid Hensbyn i Fröskogs socken. Anlades af Dals bergssocietet 1778. Tillåten genom bergskollegii utslag den 3 Juni 1777. Nedlades 1785.

9. Billingsfors masugn i Steneby socken, den enda för närvarande på Dal, måhända äfven den sista, privilegierades den 29 Nov. 1830, med 9 års frihet från 1831 års början, för Upperuds och Billingsfors bruksegare. Malmen hemtas dels ur grufvor på Dal, dels i Wermland och dels från Taberget i Småland. Genom kongl. brefvet den 22 Jan. 1841 erhöllos ytterligare 6 frihetsår. Genom utslag den 1 Sept. 1846 hafva kammar- och bergskollegierna fastställt afgiften af tackkjernstillverkningen härstädes till 10 lisp. 6 pund tackjern för hvarje blåsningsdygn, de vanliga kalldygnen dock oberäknade, att årligen från och med 1846 utgöras till kronan. Enligt kongl. brefvet den 25 Jan. 1848 är denna afgift så till vida efterskänkt, att ytterligare 6 års skattefrihet från och med 1846 är beviljad. Således inalles 21 frihetsår. Af bergskollegii handlingar och landshöfdingens femårsberättelser inhemtas, att tillverkningen af tackjern uppgått:

                                  
   1834 under 158 blåsningsdygn till  2,531 Skepp.
   1836  ...........................  2,200   "   
   1837  ....  56  .................    771   "   
   1838  ...........................  1,698   "   
   1839  ...........................  1,350   "   
   1840  .... 226  .................  2,282   "   
   1841  ...........................  2,604   "   
   1844  ...........................    909   "   
   1848  ...........................  2,009   "   

År 1836 skola 1,500 Skepp. jernmalm blifvit upptagna ur grufvorna på Dal.