Fromma stiftelser.

Fromma stiftelser

och större gåfvor till kyrkor, fattiga, boställen för prester och skollärare, m. m. på Dal under endast de sista 80 åren.

Kr. Risells till Bolstads fattiga
J. Dahlborgs till Grinstads fattiga, kyrka och boställe
Ax. Aminoffs till Gestads fattiga
C. J. Engelkes d:o och Löfås-godsets underhafvande
C. G. Mentzers till Erikstads kyrka
A. Jonssons till Erikstads fattiga
H. Stenbergs till Frendefors kyrka
Konung Carl XIV Johans till Örs kyrka
Fryxell-Langensköldska till flera fromma ändamål
Langensköldska till komministersboställe
J. Larssons till prestboställe.
A. Utterholms till Skålleruds kyrka.
Upperuds bolag till d:o d:o
Ch. Ribbings till Holms kyrka
Nödhjelps-kommittens i Carlstad till Ryrs fattiga.
Konung Carl XIV Johans till Torps fattiga
El. Svenskes till d:o.
M. K. Hedrens till fattiga i Högsäters pastorat.
J. J. Hedrens till Rännlanda kyrka.
G. Holmdorffs till d:o fattiga
Ol. Jonssons till prestboställe.
Ol. Hanssons till d:o.
T. Wills till Nössemarks kyrka.
C. F. Ugglas till folkskola.
N. Kihlgrens till prestboställe.
A. Olssons till d:o
L. M. Ugglas till kyrka och prestbol.
C. F. Ugglas till 2:ne folkskolor.
H. Janssons till Hesselskogs kyrka.
Samme mans till Mo kyrka.
A. M. Åbergs till Skeviks underhafvande.
J. Åbergs till Åmåls kyrka och socknens folkskola.
Samme mans till Åmåls fattigvård.
M. K. Hedrens till d:o.
N. Stecksenius till arbetsinrättning i Åmål.
J. K. Reiman till fromma ändamål och Åmåls kyrka.
J. H. Askenstedt till flickskola i Åmål.
L. G. Högdahl till orgelnistlön i Åmål.

Oaktadt bemödandet att samla underrättelser om allt hit hörande, torde möjligen någon större förläning icke kommit till min kunskap och således saknas i denna beskrifning. Emellertid kan sannolikt antagas, efter hvad urkunderna för äldre tider gifva vid handen, att dessa här uppgifna gåfvor i fastigheter och annat närma sig i värde till enahanda beskaffade under hvilken 80-åra period som helst af katolska tiden, samt ganska betydligt öfverstiga gåfvorna under dess sista period. Men också hade den föregående katolska tiden varit så frikostig, att dess uppoffringar ej blott voro tillräckliga för den återstående delen af samma tidehvarf, utan gagnat intill närvarande stund, och skulle gjort det i än högre mått, derest icke en stor del af denna orts inköpta eller skänkta fastigheter m. m. blifvit olagligen inkräktad. Denna gifmildhet, sådan den här visade sig, hörde, - lika visst som gifmildheten i våra dagar, - icke till katolicismens lyten. Hon hade likväl flera verkliga sådana och var derföre 1527, så i Sverige som annorstädes, af den bättre tidsandans män ansedd fullmogen till sitt fall. Hon föll äfven fort hos oss i det yttre, handgripliga, för lystnaden mest begärliga. Till sitt inre kunde hon, enligt sakens natur, endast småningom falla samt lemna rum för ett bättre. Äran af sträfvandet till detta rena, ädla mål tillhör icke en, utan många, hvilkas namn äro till en del antingen förgätna, eller ställda mer eller mindre i skuggan bakom en enda personlighet. Det var likväl icke hos denna personlighet, som tanken på en sådan djupt inåt gående förändring i vårt land först uppstod, blef varmt och oegennyttigt omfattad och af egen sannings drift fördes närmare sin utveckling. Deremot befinnes, enligt historiens vittnesbörd, den yttre omstörtningen bland hans första, fortfarande förnämsta, om just icke enda syften. Onekligen var detta också det indrägtigaste. "Sköflingen väckte i hög grad folkets missnöje." Klandret öfver denna sköfling är således icke en sednare tids foster. Tvärtom är det samtidigt med händelserna, uttaladt af mer än en man, låt vara stundom i grofkorniga ord, men också öfver alltför grofkorniga handlingar.

Om en envåldsmakt utfärdade befallning till sina tjenare dels att insmyga i kyrkorna för att derifrån åt henne hemföra deras redbarheter, "så hemligen att presterna der intet af veta skola," dels utsände ombud, som öppet borttogo sådant gods, dels oåtspordt och obetaldt fråntogo församlingarne och hela denna ort de fastigheter, som man antingen lagligen köpt, eller lagligen fått till skänks för allmänna, nyttiga ändamål; så skulle, - äfven om andra närskylda våldsgerningar icke förefunnos, såsom under första reformationstiden, - sådana maktens grofva missbruk svårligen af den moraliska känslan, eller af någon kristen kyrkas eller sekts trosbekännare kunna urskuldas, än mindre skrifvas in i räkningen bland Guds nådeverk. Hvarje fråga om laglig eganderätts öfverflyttning måste af laglig domstol afgöras, icke genom dens beslut, som har verkställande makten eller det tillfälliga våldet i sin hand. Detta har, alltsedan kristendomens anda fick intränga i samhällsordningarne och lagstiftningen, varit erkändt, under reduktioner före 1527 äfven öfligt. Det häremot stridande, godtyckliga, sådant det vid och efter reformationens början visat sig, eller kan komma att visa sig, torde således af samtid och efterverld aldrig böra öfverstrykas med harfoten, eller omgifvas med blomsterhäckar, emedan dessa skulle kasta en mörk och oförtjent skugga öfver allmänna moralen och kristendomen. Reformatorn, - han må röra sig åt hvilket håll som helst, - måste ovilkorligen lemna den lagliga eganderätten oantastad af godtycket, så länge han ej kan uppvisa någon paragraf i den gällande lagen, hvilken stadgar den Jesuitiska läran att ändamålet helgar medlen. "Derigenom sörjer han för den rättvisa lagskipning och den aktning för lag och rätt, som äro vilkor för samhällets bestånd, trefnad och lycka."

Man har äfven nyligen af allmänna tidningarne sett, att Orleanska prinsarne på detta skäl vågat i allvarsamma ord besvära sig öfver injurier och plundring af deras egendom, ehuru rofvet i Frankrike icke nu, såsom fordom i Sverige, till större eller mindre del ingått i den maktegandes egen kassa. Det bör ej förmodas (ty magis amica veritas), att någon historieskrifvare skall tyda dessa deras uttryck såsom smutskastning, eller uppföra de klagande på listan bland smädare derföre att högsta maktens innehafvare är starkare än mången genom allmänna folkrösten och armeen, och åtminstone hittills lyckats uträtta det ovärderliga goda att qväsa landets hydra, - eller om samma makt äfven förmådde qväsa den för en eller flera mansåldrar.

Må alltid fullkomlig rättvisa ske och loford gifvas en hvar, så länge han verkar inom laglighetens område till mensklighetens väl, men också i motsatt fall ett lika öppet, osockradt klander! Ty om ock genom Guds milda försyn något godt stundom kommer i följe med en omoralisk gerning, så är detta hvarken en slik mensklig gernings eller gerningsmannens förtjenst och berättigar oss icke att öfverskyla eller urskulda dem.

Såsom slutord har jag tagit mig friheten hänvisa till en jemförelse mellan sednaste katolska och sednaste reformationstidens gifmildhet mot fromma stiftelser, för att fästa uppmärksamheten på menskliga intresset härstädes i denna rigtning, hvaraf det vill synas att detta intresse icke afsvalnat, än mindre upphört. Jag har äfven dristat uttala det visserligen icke obehöriga eller fördömliga deruti att, vid bedömandet af till och med stora historiska personers handlingssätt, oskrymtadt, oförtäckt och allvarligt ogilla deras uppenbara, otvetydiga afsteg från den moraliska, kristeliga och medborgerliga lagens bud. Chacun le sien, ce n'est pas trop.

Kila den 3 Maj 1852.

A.L.

Inlagd 95-12-18,