Emanuel Bergman.
I samband med det undan för undan ökade hembygdsintresset har i vårt land intresset för släktforskning helt naturligt också ägnats ökad uppmärksamhet i allt vidare kretsar. Det är människorna, som skapar bygdens historia, och därför måste studiet av hembygden även inriktas på de personer och de släkter, som varit verksamma där. I första hand vill man naturligtvis utreda den egna släkten och dess öden, men de många släktförbindelserna leder forskaren in på studiet av många andra släkter inom bygden eller kanske utanför densamma. Redan tidigare har släktforskare ägnat sig åt studiet av en hel bygds släkter men i vår tid har man sökt genomföra mera systematiska sådana bygdeundersökningar, varvid man även föreslagit nya beteckningssätt, avsedda att underlätta överblicken av de utforskade släkterna från en och samma ort och på samma gång underlätta möjligheterna att snabbt återfinna den enskilda släkt man vid ett visst tillfälle vill ägna uppmärksamhet åt. Vi befinner oss sedan länge i maskinteknikens tidevarv, då de enskildas insater samordnas i en bestämd riktning för åstadkommandet av ett gott resultat. Detta förhöjes givetvis i hög grad genom tillkomsten av maskiner, som sättes i händerna på dessa arbetande människor. Därigenom har vi under de senare årtiondena fått uppleva en utomordentlig teknisk utveckling, som tillfört kulturfolken betydande ekonomiska värden och ökade bekvämligheter på snart sagt alla områden.
När det gäller hembygdsrörelsen, har den enskildes studier väsentligt underlättats av de många hembygdsföreningarna och särskilt av de olika landskapens eller länens fornminnes- och hembygdsförbund, som utger värdefulla årsböcker, i vilka småningom samlas ett helt hembygdsarkiv. Släktforskningen har hembygdsrörelsen ej gjort så mycket åt ännu, vilket kanske i någon mån beror på att vi redan har flera släktforskningsföreningar. För hembygdsrörelsen skulle det emellertid ligga nära till hands att söka rationalisera både hembygdsforskningen och släktforskningen. När den enskilde vill söka utforska sin egen släkt och därvid tar kyrkoböckerna till hjälp, så stöter han förr eller senare på hinder genom att dessa förstörts i större eller mindre utsträckning. Som bekant förvaras numera de över 100 år gamla kyrkoböckerna och andra arkivalier i landsarkiven. I regel börjar husförhörsböckerna först ett gott stycke in på 1700-talet, medan dop, vigsel- och dödböckerna började föras mot slutet av 1600-talet . När man kommit så långt tillbaka, får man ta till jordeböcker och domböcker m fl handlingar, men särskilt de senare blir det tidsödande att dra igenom. Vida rationellare vore, att vederbörande hembygdsförbund toge initiativ till genomgående av dessa böcker och ordnande av släktuppgifterna för varje socken och gård. Så har en dalsländsk hembygdsforskare gjort med de dalsländska domböckerna från 1600-talet och ett stycke in på 1700-talet. När det hela blir färdigt, har han skapat möjligheter för dalsländsk släktforskning ända tillbaka till medeltiden. Så borde alla de olika landskapens fornminnes- och hembygdsförbund göra och placera anteckningarna i vederbörande landsarkiv eller på annan plats, där de kunna komma till största nytta.
Ännu svårare är det att fortsätta släktforskningen in på medeltiden. Även här borde en samforskning ske, så att den enskilde släktforskaren kan utnyttja de vunna resultaten. För kontroll av och komplettering till de medeltida riddarhusgenealogierna torde Riddarhuset komma att genomföra systematiskt utforskande av de medeltida handlingarna med genealogiskt innehåll, och säkert skall även detta komma den borgerliga släktforskningen till godo. Tyvärr har Elgenstiernas Svenska adelns ättartavlor ej blivit den vägledare vid den äldre släktforskningen, som man hade hoppats, men vi vill tro, att Riddarhusets fortsatta undersökningar skall i form av tryckta supplement meddelas allmänheten, när man kommit så långt. Förutom medeltida handskrifter finns det en rad utländska genealogiska arbeten över adliga släkter, som ha mycket att ge även de svenska släktforskarna, varför de föreslagna supplementen även bör innehålla tillskottet från dem.
Under det senaste världskriget mikrofotograferades en massa viktiga handlingar i de krigförande länderna, och även hos oss förfors på samma sätt fastän inte alls i samma skala. Man borde fortsätta därmed och mikrofotografera eller på annat sätt reproducera åtminstone våra kyrkoböcker, så att kopior kunna fördelas på flera håll, lämpligen även någonstans i landskapet för underlättandet av den hembygdsbetonade släktforskningen. Tänk om våra större städer hade blivit bombade under det sista kriget! Då hade vi förutom all annan ödeläggelse måst bevittna, att stockholms- och landsarkiven med deras dyrbara innehåll förstörts, och därigenom hade vi förlorat möjligheterna för vidare efterforskning av våra förfäder och deras gärningar. Denna gången slapp vi liksom genom ett under ifrån allt detta. Skulle en ny hemsökelse komma och då drabba även oss, bör vi ha berett oss även på släktforskningsfronten, så att hembygds- och släktforskningsmaterialet under alla förhållanden finns kvar. Det är viktigt att leva, men det är också viktigt för den mänskliga kulturen att de överlevande kunna uppehålla kontakten med sina förfäder.
Alldeles oavsett dessa åtgärders förmåga att bevara forskningsmaterialet för eventuella olyckor så är de i hög grad ägnade att befrukta intresset för släktforskning. Man förstår dalaprästerna, som inte vill släppa de gamla kyrkoböckerna ifrån sig trots de större risker, som dessa löpa i de perifera kyrkoarkiven, men den frågan löses på ett ur alla synpunkter tillfredsställande sätt genom skapandet av flera fotografiska kopior, som t o m kan göras i så stort antal, att varje kyrksocken kan få ett exemplar. Här har hembygdsrörelsen uppenbart stora intressen att bevaka, och vi bör stödja den i dess arbete på detta och andra områden genom att gå in som medlemmar, om vi inte redan är det och har den årligen utgivna hembygdspublikationen.
Åtminstone hittills har släktforskningen varit så speciell, att den givit anledning till uppkomsten av flera genealogiska föreningar. Det kan vara en styrka men också en svaghet, att vi ha så många sådana föreningar. Enighet ger som bekant styrka. Ibland är det emellertid så, att uppkomsten av en ny konkurrerande förening betyder ny entusiasm och nya uppslag. Nytt vin skall ju inte fyllas på gamla läglar. Detta är tydligen förutsättningen för den sista "Föreningen för släktforskning", som bildades den 6 febr. 1946, och vars ombudsman för Södermanland är läroverksadjunkt O Övden, Södertälje. På den korta tid, som denna förening varit verksam har den hunnit med att ge ut flera nummer av sin nya publikation "Genealogisk Tidskrift" samt förbereder nyheter i form av borgerliga ättartavlor och antavlor (anlistor), som för släktforskaren säkert kommer att få stort värde. Framläggandet i tryck av sådana är också en form av samarbete, i det läsaren ofta både har nytta för egen del av de lämnade uppgifterna och kan lämna kompletteringar i många fall. Vad tidskriften beträffar har den redan gjort god nytta genom att den påpekat Elgenstiernas relativt nya stora bok "Svenska adelns ättartavlor" samt utsänt som bilagor rättelse- och kompletteringsblad med massor av uppgifter till denna för släktforskningen så viktiga bok.
Det är roligt, när det börjar blåsa friska vindar på olika områden av kulturlivet. För att de nya, goda idéerna skall kunna förverkligas fordras det emellertid en god anslutning av de intresserade. Få de nya idéernas män blott tillräckligt med luft under vingarna, så kan de uträtta stora ting, och därför får den hembygds- och släktintresserade ej nöja sig med att ansluta sig till hembygdsföreningen, utan han måste också gå in i den målmedvetet arbetande släktforskningsföreningen, så att den får visa, vad den duger till. Själv har man den bästa valutan därav, och därtill får man tillfredsställelsen att hjälpa släktforskningen framåt. När den nya föreningen varit verksam några år och kunnat uppvisa goda resultat, torde de personliga motsättningarna ha hävts och tiden vara mogen för en sammanslagning, varvid den nya föreningen tillföres en fond av insiktsfull företagaranda till fromma för den svenska släktforskningen, som i våra dagar behöver bedrivas så rationellt, att alla intresserade skall kunna utan större svårigheter utforska sin släkt. När detta genom de här antydda åtgärderna blir fallet, kommer släktintresset att bli alltmera allmänt, vilket behövs i vår oroliga tid. Vi känner oss ej då rotlösa längre utan har en levande känsla av kontakt med släkten, även om vi kommit långt ifrån våra förfäders hembygd. Detta ger trygghet och säkerhet i vår dagliga gärning och ger oss kärlek till vårt eget land, samtidigt som vi förstår främmande folks kärlek till sin torva och sitt land. Den släkt- och hembygdsintresserade bör därför även vara en god fredsvän.
Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.