Vi hava förmånen att få leva i en tid, som genom kulturens framsteg gjort sig tämligen oberoende av sådana naturens nycker som missväxt. Vad som nu brister i den inhemska produktionen av brödsäd kan nämligen i allmänhet lätt ersättas genom import av sådan från trakter som hugnats med goda skördar. Det är vår tids högt utvecklade samfärdsel, som möjliggör detta. Att vi ej kunna känna oss alldeles säkra, visar emellertid erfarenheten från världskriget, då den starka inskränkningen av samfärdseln på flera håll frammanade hungersnödens spöke.
I äldre tider var situationen en annan. Människan var i alla avseenden mera beroende av naturen. Förbindelserna icke blott mellan skilda länder utan även mellan olika delar av samma land voro, särskilt vad de nordiska länderna beträffar, föga utvecklade. På grund av jordbrukets låga ståndpunkt inträffade missväxt ganska ofta, och då måste varje ort på grund av svårigheterna att få hjälp utifrån söka klara sig själv. Följden blev en mer eller mindre förödande hungersnöd, som dessutom gärna förde andra olyckor i släptåg.
Ända från äldsta tider finnas meddelanden om missväxt och hungersnöd i vårt land, men även längre fram hör man ofta talas därom. Av v Friesen har framhållits (The swedish nation. Stockholm 1921) den stora betydelse missväxt och hungersnöd haft för de tid efter annan förekommande utvandringarna från vårt land under vikingatiden. De svåraste av missväxt orsakade nödåren i vårt land i nyare tid äro 1696-97, 1771-73, 1783-84, 1812, 1837-38 och 1868-69. Särskilt från hungeråren 1697 och 1771-73 finnas fruktansvärda skildringar. Det förstnämnda året skola 80.000 människor i vårt land hava hungrat ihjäl.
Lignell säger sig vid sina efterforskningar hava funnit, att svårare missväxt inträffat på Dal under åren 1620, 1635, 1644, 1648-50, 1652, 1660, 1666, 1672, 1675, 1686, 1689, 1690, 1693, 1719, 1747, 1748, 1772, 1781, 1782, 1785, 1798-1800, 1803, 1807, 1808, 1812, 1817 och 1826 samt nära missväxt år 1837. Han tillägger, att under sådana år barkbröd måst anlitas i Vedbo samt delvis i Valbo och Tössbo härad. Efter denna tid (Lignells bok Grefskapet Dal utkom 1851-52) har svårare missväxt ej inträffat på Dal mer än år 1868. Detta lyckliga förhållande ha vi säkerligen att tacka framför allt den långvariga fred vi fått åtnjuta, och den ständiga förbättringen av kommunikationerna i vårt vidsträckta land, vilka knutit dess olika delar närmare till varandra. Ehuru det skulle vara av stort intresse att uppehålla sig litet närmare vid de missväxtår, som vårt landskap tidigare fått dragas med och som ofta stått i direkt samband med de talrika krigen i äldre tider, skola vi här inskränka oss till en redogörelse för nödåren 1868-69 (orsakade av missväxten 1868), som ligga oss till tiden närmast och som ännu hos mången äldre dalbo frammana dystra minnen.
Redan åren 1861 och 1865 hade skörden varit tämligen dålig. Sedan kommo slag i slag tre svåra år, nämligen 1866 med ett intensivt regnande, 1867 med en ovanligt sträng köld och 1868 med stark hetta och ihållande torka. Följden härav vart upprepad missväxt i flera delar av vårt land. Bland de svårast drabbade landskapen var Dal.
I det följande lämnas en skildring av nödåren på Dal, huvudsakligen på grundvalen av samtida tidningars uppgifter. Det hade varit av intresse att anföra en del uttalanden i dessa tidningar, dels emedan de giva en levande föreställning om de svåra förhållanden, under vilka befolkningen då levde, dels emedan de samtidigt äro intressanta kulturdokument. Därmed får emellertid anstå. Vid bedömandet av desamma får man hålla i minnet att sådana uttalanden ej alltid få tagas efter orden. Framställningen kan ibland vara medvetet tendentiös. Detta har t o m varit fallet med landshövdingarnas officiella berättelser. I sin omsorg om det egna länet läto de ej sällan förleda sig att utmåla tillståndet sämre än det verkligen var, i det de på det viset hoppades kunna utverka lättnader i de dryga pålagor, som befolkningen fick dragas med. Beträffande nöden på Dal föreligga emellertid enstämmiga vittnesbörd från så många håll, att man ej gärna kan betvivla, att skildringarna i allt väsentligt äro överensstämmande med verkligheten.
Årsväxten i riket 1867 var enligt länsstyrelsernas berättelser under medelmåttan. I Älvsborgs län var den medelmåttig, medan det i Värmlands län delvis var missväxt, särskilt i norra Värmland, där man under den påföljande stränga vintern kunde tala om verklig nöd. Enahanda var det i Norrland och flerestädes utomlands, varom tidningarna hade åtskilligt att förtälja.
Vintern 1867-68 var både långvarig och sträng. Under januari och februari 1868 körde man flitigt över isen mellan Värmlandsnäs och Åmål. Ännu i slutet av mars låg vänersisen så långt man kunde se, ehuru man då ej längre vågade färdas på densamma.
Sjukligheten och dödligheten i Åmål var påfallande stor under vårmånaderna 1868. På grund av de dyra livsmedlen och bristen på arbete var det en hård tid för arbetarna, som eljest under de närmast gångna två årtiondena haft en gyllene tid.
För bönderna började nu ockå en prövningens och lidandets tid. De löften om en god skörd, som det gynnsamma vårvädret gav, blevo aldrig infriade. Redan i slutet av april började en svår, ofta med blåsig väderlek förbunden torka, som med få smärre avbrott höll i sig ända till september. Härtill kom en synnerligen besvärande hetta. Det dröjde icke länge innan följderna härav visade sig. Vårsäden och gräsväxten tvinade. Även potatisen växte dåligt. Ännu vid midsommaren hade man ej upphört att hoppas på skörd, men den brännande heta och torra väderleken fortsatte. Lantbrukarna måste åse, huru säden och gräset till stor del alldeles vissnade bort. Det lilla, som återstod, måste inbärgas i förtid. Boskapen, som plågades svårt av hetta och törst, fick otillräcklig föda på de brunbrända betesmarkerna. Den knappa skörden tvingade sedan på hösten till nedslaktning av en hel del boskap. Även en mängd hästar fingo stryka med. Lika fullt började foder och spannmål att tryta vid jultiden. Då dessutom en del måste sparas till utsäde påföljande vår, fanns det icke längre någon annan utväg än att tillgripa nödfoder. Detta bereddes av agnar, halm, kreatursben, lavar, linfröhylsor, blåbärsris, bark o s v. Så drogo jordbrukarna sig med knapp nöd fram under vintern och våren 1869.
För de fattiga tedde sig situationen naturligtvis ännu mörkare. Deras små förråd av spannmål togo snart slut, och då måste fattigvården ta hand om dem. Socknarnas fattigvårdsstyrelser gjorde nog vad de kunde för att lindra nöden, men på grund av de hjälpsökandes stora antal förslogo de tillgängliga medlen knappast till att avhjälpa mer än den allra mest skriande nöden. Då återstod för de hungrande intet annat än att gripa till tiggarstaven. Bygderna översvämmades formligen av bettlande människor. Unga och gamla, män och kvinnor, vandrade bleka och tärda från gård till gård för att stilla den värsta hungern. Kunde de få något mer, än som täckte stundens behov, stoppade de det i medhavda matknyten. De, som något hade, måste med eller mot sin vilja dela med sig till dem, som intet hade. Fick man ej vad man behövde, tog man det. Nöden har ju ingen lag. Det hungrande stackarna hade ingenting att förlora mer än friheten, och från den avstodo de ofta utan saknad, blott de sluppo att svälta. Många tröstade sig med ett stadigt rus, när de kommo över brännvin. På det viset uppkom en allmän osäkerhet i bygderna.
De svårast hemsökta pastoraten på Dal voro Tösse, Blomskog, Ör, Frändefors, Högsäter, Rölanda, Torp och Färgelanda. Värst däran var måhända Brålanda socken. Av dess 2,400 invånare voro 600 fattiga och måste underhållas av socknen. Jorden, som består av styv lera, kunde ej uthärda torkan, utan skörden blev alldeles förbränd. Resultatet blev fullständig missväxt. Kommunalstyrelsen utdelade - så långt tillgångarne räckte - varje vecka 20-25 tunnor spannmål av råg och havre, som sedan av de behövande drygades ut med diverse mer eller mindre matdugliga ämnen. I stället fingo de fattiga sysselsätta sig med stenhuggning och spånad, till vilket senare åtgingo hela 2,500 skålpund hampgarn. Från Dalskogs socken erhöll Göteborgs Handelstidnings redaktion några prov på nödbröd, som användes av en stor del av befolkningen. Ett av dessa nödbrödsprov bestod av mjöl av långhalm, ett annat av långhalmsmjöl och potatis och ett tredje av bark och något råg.
Det är naturligt, att ett sådant nödtillstånd föranledde extraordinära åtgärder. Såsom redan nämnts, gjorde de lokala myndigheterna vad i deras förmåga stod. Genom lån från landstinget och staten fingo de medel att finansiera sin hjälpverksamhet. En del av lånen från staten erhölls utan återbetalningsskyldighet. Emellertid räckte de på detta sätt erhållna medlen ej alls till för ett effektivt bekämpande av nöden. Så många var det, som behövde hjälp, och så stort var behovet. I de ovan nämnda pastoraten såg man sig nödsakad att vädja till det svenska folket. I en böneskrift, som undertecknades av prästerskapet och ett antal kommunala förtroendemän, redogjordes för den iråkade svåra belägenheten och riktades en bevekande maning till lyckligare lottade likar att "räcka en allmosa, om än aldrig så liten, att lindra vårt elände". I början av skriften hette det: "I vår nöd anropa vi ej allenast vår barmhärtige Fader i himmelen utan vi nödgas äfven anropa hans barmhärtiga barn på jorden". Insamlingen förmedlades av några tidningar, och åtskilligt med penningar inflöt, bl a från Göteborg, vars innevånare beredvilligt räckte en hjälpande hand åt de hungrande dalborna.
Allting har emellertid en ända. Så ock här. År 1869 blev ett i skördehänseende gynnsamt år, och detsamma kan sägas om det därpå följande året. Genom dessa båda års goda skörd sattes äntligen en gräns för hungerårens ogynnsamma verkningar, och 1870-talet betecknade för vår hemprovins en återhämtningens och uppgångens tid.
_______
Till avslutning på denna uppsats meddelas ett brev från en i Australien boende dalbo, som däri delger sina minnen från Skålleruds socken under de nyss skildrade nödåren. Den i brevet omnämnde Teodor Wohlfahrt, brevskrivarens fader och en bland undertecknarna av den ovannämnda böneskriften, föddes 1812 och dog 1885 såsom godsägare på Henriksholm i Ånimskogs socken, där också farfadern brukspatron Gustaf W bott. Brevskrivaren själv, som föddes år 1858, är farmare i Australien, dit han utflyttade för 40 år sedan. Den i brevet omnämnde mjölnaren Gustaf Bergman föddes 1833 och dog på Tjärkil (i Skålleruds socken) 1872. Han var son till byggmästaren Abraham Bergman (1809-1879) och hade med sin hustru Anna Stina Bock 5 barn, av vilka två ännu bo i Tjärkil. Brevet tillhör Västsvenska Folkminnesföreningens samlingar (Acc n:r 819). Avskriften är ordagrann.
Jag menar nu ej att det maldes detta slag en och annan gång, nej det var dagligen det året om, och var det mera sällan någon kom med ren säd för att malas. Att min fader ej hade stor vinst, och den hjertegode mjölnaren och tusenkonstnären Gustaf Bärgman och hans familj ej blefvo feta av tullen från sådan mäld, säger sig sjelv men de ansågo det för sin mänskliga pligt att hålla kvarnen igång, hvilket det ju ock var. Man skulle ju kunna tro att folket under sådana omständigheter skulle vara nedslaget och tungsint, men så vitt jag kan komma ihåg var så ej fallet utan togo de saken lugnt, ty bortskämda av något överflöd hade de nog ej varit förut och troligen ej sednare år heller. Många av de unga hade att taga säcken på ryggen och ge sig ut på bygden för att tigga och var det knappast en dag som det ej var 3 a 4 gamla kärringar eller pojkar som i min faders kök önskade mat. Mången tyckte nog de hade en viss rätt att få sig en vällingeskvätt medan de väntade på mälden att bli malen. Dagligen besök af luffare var der också, gesäller som de då kallades, och var det högst sällan att de hade att gå utan att ha fått något att äta, men bad en gesäll min fader om nattlogi, då fingo de ett dräpande avslag. Det vuxna manliga folket tröstade sig, under dessa svåra tider, med att taga sig ett lindrigt rus, sådär en gång under veckan. På den tiden kunde bränvin fås hos lanthandlarna om der köptes 15 kannor på en gång och priset var 24 skilling halfstopet eller deromkring. Naturligtvis var det ingen som hade råd att köpa 15 kannor på en gång, men detta hjelptes med att folket möttes på Lördags f m då de salade ihop, som det kallades.
Detta tillgick så att en skrivkunnig man, vanligen en gammal soldat, eller skeppare som för sin talförhet gick under namnet Prästen, tog emot pengarne och skrev ned på en lista huru mycket var och en ville ha. När de så hade fått ihop till 15 kannor, så gick mannen in till handlanden och betalade för detta och bränvinet minuterades ut inne i handelsboden enligt den uppgjorda listan. Min fader, som var en ganska hetlevrad och myndig man, var slätt icke nöjd med, att folket kastade bort sina fattiga slantar på fylla, så när gubbarna i anledning av regn eller snöyra tog sin tillflykt till kvarnen eller en närbelägen tvättstuga för att göra upp sin lista, så var far straxt der och körde dem flux ut; för i något af honom tillhörigt hus fick det ej ske.
Ehuru folket var ganska begivet på fylla minns jag icke jag såg någon nedbruten derav, utan var de alla muntra, friska och arbetsföra och aldrig hörde jag talas om slagsmål eller oordningar av något slag.
Slutligen vill jag nämna att min fader lät baka bröd av omskrivna nödmjöl och minnes jag att bröd från halm och lindbark just ej smakade någonting och blev man ganska torr i mun vid ätandet, men bröd från renlave var fränt och illasmakande.
År 1884, samma år jag lemnade Sverige, vet jag han hade prov af nödmjöl i en låda; det vore nu värt att plaseras i en av Dalslands ortsmuseum, för att visa vad folket förr i tiden hade att nöja sig med.
Till sist sänder jag härmed en helsning till alla goda Skålleruds-bor och önskar dem Lycka till.
Enar Wohlfahrt.
Longwarry, Victoria, Australia.
Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.