Emanuel Bergman.
Föreningen för dendrologi och parkvård anordnar varje sommar utfärder i något svenskt landskap för studium av dess trädgårdar och parker. Ett par år har resan utsträckts till främmande land, nämligen England och Danmark, men som regel förläggas studierna till vårt eget land. I fjol hade Värmland och Dal fått den äran. Följaktligen samlades ett 70-tal deltagare från hela landet med föreningens ordförande, prof Robert Fries, i spetsen den 17 juni i Karlstad för en tre dagars utflykt i de båda landskapen. Den första färddagen ägnades till största delen åt vårt landskap, och det är om denna exkursion, som jag skall berätta för Hembygdens läsare.
Vid anträdandet av dalslandsturen på morgonen den 18 juni från Karlstad var det en representativ samling av botanister och dendrologer, som äntrade bussar och bilar. Förutom ordföranden, som är chef för Bergianska trädgården i Stockholm, och hans fru såg man sålunda professorn vid skogshögkolan i Stockholm Torsten Lagerberg med fru, föreningens mångårige skattmästare och färdledare friherre Sven Hermelin och sekreteraren fil doktor Nils Sylvén i Svalöv, vilken vet snart sagt allt om träd och örter och sakkunnigt noterar allt av intresse, som under utflykten kommer inför hans forskande ögon. Naturligtvis voro även ortens märkesmän på detta område företrädda. Länsarkitekt Allan Berglund i Vänersborg, till vars område Dalsland hör, hade tagit verksam del i planerandet av dalslandsturen.
Färden gick närmaste vägen över Säffle till Åmål, Dalslands alltjämt enda stad, som utan vidare passerades. Dagens resetur omfattade besök vid många långt från varandra belägna platser, och därefter gällde det att skynda på. Efter att hava passerat Slängom i Tösse socken fick vi göra ett nödtvunget uppehåll, emedan en del av de resande kört fel och fortsatt vägen söderut mot Tydje och Ånimskog. Vi andra, som måste invänta dessa, begagnade tillfället att kliva ut ur våra åkdon och njuta av det dalsländska landskapet, som tedde sig till sin fördel denna vackra försommardag. Tösse imponerande kyrka lyste emot oss på ett litet avstånd, och runt omkring oss bredde de bördiga åkerfälten ut sig i den gassande solen. Vi befunno oss i ett sydligare landskap än det vi lämnat, och det märktes fuller väl på den yppigare växtlighet och den mera leende natur, som mötte oss här i Tösse.
Sedan de vilsekomna återförenats med oss, fortsattes resan västerut mot Fröskog, där slättlandskapet invid Vänern övergår i ett mera kuperat, mestadels skogsbeväxt landskap med ett antal vackra sjöar. Det är i dessa trakter, som Dalslands store målare Otto Hesselbom målat "Vårt land" och flera andra av sina mest inspirerade arbeten. Som bekant anordnade Nationalmuseum i höstas en mycket uppmärksammad minnesutställning över denne dalslandsfödde målare. Under färden förbi Kristinedal, där den dalsländske filosofen Yngve Sahlin föddes, och Fröskogs kyrka ha vi tillälle att i fulla drag njuta av det dalsländska landskapets skönhet. Kring gårdarna se vi ej sällan ekar, lindar och almar. Askarna äro ganska vanliga, och deras blad användes förr till mat åt korna, när det var brist på annat foder. Bland lövträden äro björkarna vanliga, och aspar och rönnar ser man naturligtvis också här. Särskilt litet längre söderut i Skålleruds socken träffar man på vilda oxlar, hagtorn i trädformat, lärkträd osv. Tack vare kalkgrunden kan denna del av Dalsland även uppvisa en yppig blomsterflora.
Färden går vidare på smala, backiga och slingriga vägar mot väster. Det märks, att vi kommit längre ifrån de stora färdevägarna. De mötande ha blivit allt färre, och därför går det rätt bra undan. Laxsjön öppnar sig plötsligt för oss, och vi äro framme vid Baldersnäs, det första målet för vår resa.
På detta minnesrika gods har natur och konst ingått en lycklig förening. Gamla brukspatron Carl Fredrik Waern (1787-1858), som för ett sekel sedan åstadkom detta, fann med skäl, att hans verk var gott och lät rista i en tvärbrant bergvägg vid ingången till parken följande ord: "Hospes, peninsula haec cum amoena tibi ridit curas omitte". Uttryckt på svenska blir det "Gästvän, halvön som skönt mot dig ler bjuder dig sorgerna glömma". Det var också ett jättearbete, som hade utförts. Inte mindre än 121 olika ädla lövträd planterades i parken, 14 km gångar anlades, och lusthus, tempel, grottor, broar m m skapades, allt under Waerns intresserade personliga ledning. Anläggningarna blevo föremål för mycket uppmärksamhet även i utlandet, och många äro de, som kommit dit för att bese dem. Hänförda uttalanden ha gjorts även av fackmän, som kommit på besök hos den gästfrie patronen. Men också i litteraturen har Baldersnäs uppmärksammats och blivit föremål för mer eller mindre ingående skildringar. Den sista och väl fullständigaste är av Ingeborg Waern-Bugge och Carl G Dahl i praktverket "Svenska trädgårdskonsten", utgivet av Arkitekturminnesföreningen genom Hakon Ahlberg och Harald Wadsjö 1930. De som önska mera ingående redogörelse för parkanläggningen vid Baldersnäs, hänvisas till denna bok. Här måste vi inskränka oss till att omnämna ett och annat av intresse.
Man lägger märke till alléer av gamla ekar, lindar och lönnar. Även popplar och en del andra lövträd ha kommit till användning som alléträd. Bland dessa ekar finnas sådana med ett stamomfång av över 5 meter. Närmast omkring boningshuset påträffas ovanligt många olika trädslag såsom lindarterna Tilia platyphyllos och T. euchlora, olika sorters hagtorn (Crataegus oxyancantha m fl), almarna Ulmus hollandica och U. montana pendula, sykomorlönn (Acer pseudoplatanus), kanadapoppel (Populus canadensis) och andra popplar (Populus alba, P. laurifolia och P. balsamifera), tysk silvergran (Abies pectinata) jämte en del andra barrträd såsom Pinus Cembra, Picea pungens f glauca, Abies sibirica och A. concolor. I "ädelträdsparken" har den falska akacian (Robinia pseudacacia) hållit sig kvar trots det hårda klimatet. Vidare finna vi där amerikansk rödek (Quercus rubra Duroi) av för vårt land ovanlig storlek, en amerikansk sockerlönn (Acer dasycarpum), blodbok, avenbok och flikbladig lind (Tilia platyphyllos var. laciniata)., Anmärkningsvärt är, att äkta valnöt (Juglans regia) är representerad i Baldersnäs arboretum, låt vara blott genom ett enda exemplar. Flera intressanta buskar och örter finnas i parken och trädgården, men dem måste vi gå förbi.
Vi få ej dröja oss kvar alltför länge på denna intressanta plats utan måste fortsätta till nästa hållplats, nämligen Skåpafors, som ligger vid norra ändan av Laxsjön. Efter en relativt kort resa utefter den vackra sjöns västra strand äro vi framme och välkomnas av disponent och fru Gösta de Verdier i deras vackra hem. Efter en orienterande föreläsning av disponent de V. besågs anläggningen. Villan, som färdigbyggdes 1934, och den följande år påbörjade trädgårdsanläggningen ligga på en sydsluttning ned mot sjön. Det utmärkta läget i förening med berggrunden, som utgöres av breccia med fragment av kalkhaltig lerskiffer, förklara den yppiga växtligheten. Hassel, lind och ek växa vilt, och på marken frodas blåsippor, liljekonvalje, hasselört (Asarum europaeum), backsöta (Astragalus glycyphyllus), olvon (Viburnum opulus), try (Lonicéra xylosteum), hässleklocka (Campanula latifolia), vårlök m fl. Vid anläggningen av trädgården 1935 sattes först fruktträd samt en del andra träd och buskar. Följande år kom turen till stenpartier, rosor, övriga rabatter samt buskar. Trädgården är anlagd i terasser efter ritning av trädgårdskonsulent Jacobson. Vid vårt besök företedde den en mycket vacker anblick och vittnade gott om sina ägares omsorger och stora hortikulturella intresse. Ett par exemplar av Cotoneaster divaricata dra uppmärksamheten till sig, likaså några exemplar av Anemone pulsatilla och de många vackra rosorna, som trivas bra i den gynnsamma jordmånen och övervintra väl. Det är tydligt, att man kan vänta sig mycket av denna trädgårdsanläggning, när den fått ännu några år på sig under makarna de Verdiers intresserade och kärleksfulla hägn.
Nästa hållplats var Bengtsfors, där lunchen väntade på Gammelgården. Efter maten besågs som hastigast denna värdefulla skapelse av stationsinspektor Hj. Rådström och hans många intresserade medhjälpare. Att man vederbörligen avnjöt den vackra vidsträckta utsikten från Gammelgården är självklart. Stationsinspektor Rådström var fullt upptagen av anordningarna för vårt mottagande, och därför blev det inte så många ord, vi fingo tilllfälle att växla med varandra. Det är med vemod jag tänker på, att han snart därefter skulle ryckas bort från oss och den dalsländska hembygdsrörelsen, som han med så stort nit och intresse tjänat under en följd av år och där han fått tillfälle att göra en så stor insats. Vi vill så gärna hoppas, att hans verk ändock skall få bestå och utvecklas vidare till fromma för Dal och dalborna.
Från Bengtsfors bar det av vidare mot norr på allt smalare och ödsligare vägar, tills vi vid Gustavsfors nådde landskapets nordgräns. Ännu på den östra sidan av Dalslands kanal hade vi Dalsland, men överkomna till andra sidan av kanalen voro vi inne i Värmland, där Lennartsfors och Töcksfors besöktes, innan vi sent på kvällen anträdde den långa färden tillbaka till Karlstad, därmed avslutande den första dagens givande dalslandstur.
Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.