Den 18 augusti 1951 avled hedersledamoten i DFH, professor emeritus Johan Bergman i sitt åttioåttonde levnadsår.
Hans långa livsgärning såsom läroverkslektor, akademisk lärare, vetenskapsman, det antika kulturarvets vårdare, vitterlekare, historisk författare, politiker, riksdagsman och förkämpe för folknykterheten har omvittnats av många andra i olika sammanhang och nu senast vid tiden för hans frånfälle. Om hans data, ställning, verksamhet, litterära produktion mm ge för övrigt våra uppslagsböcker besked. Dessutom har man i hans självbiografi en god samlad bild av hans liv.
För oss dalbor återstår dock en sida hos den bortgångne att närmare uppmärksamma. Nämligen hans egenskap av dalslandsättling.
Johan Bergman var son till hemmansägaren Nils Fredrik Andersson i Tydjebyn i Tydje socken (1828-1928), och hans hustru Ingegerd Sofia Engelbrektsdotter (1821-1864).
Han härstammade på fädernet från bondesläkter, som i många led brukat den dalsländska jorden men även varit skutskeppare på Vänern under de gamla järnbrukens tid, då järnprodukterna fördes sjöledes från Karlstad till Göteborg och vidare.
Hans mödernesläkt är mera allmänt känd. Genom sin morfar, häradsdomaren Engelbrekt Olsson i Västanå, härstammade han från Klevmarkssläkten, vars äldste kände stamfader var karolinen Halvard Bryngelsson i Klevmarken (1672-1753). Bland hans förfäder i denna släktlinje märkas två av Dals riksdagsmän ur bondeståndet, nämligen Engelbrekt Halvardsson i Klevmarken (1715-1800) och dennes måg Olof Svensson i Tydjebyn (1748-1833). Flera nämndemän vid Tössbo häradsrätt under 1700- och 1800-talen kunna också nämnas såsom hans förfäder: Sven Hansson i Tomasbol (1701-1776), hans son, ovannämnde riksdagsmannen Olof Svensson samt dennes son (Johan Bergmans morfar) Engelbrekt Olsson i Västanå (1782-1856). Dessa tre nämndemän buro alla titeln häradsdomare.
Hans mormor Maria Bergman (1789-1882) som var prästdotter i Tösse, tillhörde en ämbetsmannasläkt, som i många generationer haft medlemmar, som verkat i Dalsland såsom ämbetsmän i olika befattningar, och vilkas namn ofta förekommer i landskapets äldre urkunder. Bland hans förfäder på denna linje finna vi namnen Bergman, Beckeman, Hesselgren, Micrander, Risell och Rolander.
Själv föddes Johan Bergman i Tydje socken den 6 februari 1864 i ett bondehem, vars ekonomiska förutsättningar att hjälpa honom vidare fram i världen voro mycket små. Men ett visst, måhända medärvt, kulturmedvetande fanns dock. Detta visade sig kanske mest däri, att hans moster Maria Engelbrektsdotter (vilken han för övrigt ägnat ett äreminne i den kända publikationen "Min mor"), helt resolut tog hand om den snart efter födelsen moderlöse gossen och med sina egna besparingar beredde honom uppfostran och utbildning i Åmåls, Karlstads och Uppsala skola och gymnasium.
Johan Bergman visade också en begåvning, studieflit och karaktär, som motsvarade hennes uppoffringar, fastän han av vissa samvetsbetänkligheter icke kom att ägna sig åt prästämbetet, vilket varit hennes käraste önskan.
I djupet av sitt hjärta vårdade Johan Bergman alltid ödmjukt bilden av sin hembygd och de människor, från vilka hans väsen hade sitt ursprung. I en liten dikt, som han skrev 1929, betitlad "Hembygden och fäderna", visar han detta:
Långt bort från världens larm
vi undangömda bo,
vår jord är karg och arm,
och ödslig är vår mo.
Men majestätisk står
i väster fjällets mur,
i öster vågen slår
mot strand av gran och fur.
Årtusendenas mark
med forntidskummels mängd!
Din folkstam, seg och stark
av nöd och mödor trängd,
den fyllde här sin plikt:
en hård natur betvang,
dess dröm, dess bikt, dess dikt
fick helgd vid klockors klang.
En släkt förutan flärd
begär ej ärepris,
men ära är den värld,
giv den på värdigt vis!
Sjung ingen skrytets sång!
Man gick sin stilla stig
i tysta seklers gång:
tag hatten av och tig!
Hans sinne för den dalsländska hembygden kom många gånger tillsynes under
årens lopp. År 1916 höll han ett av varm känsla och djup inlevelse buret
anförande med ämne ur dalsländsk historia vid den minnessten, som avtäcktes
på Klevmarkens gård med anledning av 200-årsminnet av Karl XII:s vistelse
där, då Halvard Bryngelsson genom kungligt gåvobrev tillerkändes gården för
sig och sina efterkommande.Under senare år hade Johan Bergman glädjen att sommartid dagligen kunna umgås med sin äldre broder Gustaf Engelbrekt Bergman, vilken vid sin pensionering som lärare byggde sitt hem strax intill hans egen sommarvilla i Rönninge. Där tillbringade de båda bröderna mången trivsam stund under upplivande av minnena från barndoms- och ungdomstidens Dal.
I Dalslands gille i Stockholm, vars hedersledamot han var, medverkade gärna Johan Bergman vid högtidssammankomsterna. Vid jultiden år 1949 deltog han där för sista gången. Han mottog även med glädje och gästfrihet de fränder och vänner från hembygden, som vid olika tillfällen besökte hans hem.
I sin krafts dagar gjorde han gärna resor till Dalsland och besökte då med stor minnesgodhet släkthem och minnesrika platser. Samma sommar han fick lämna det jordiska, hade han tänkt sig att göra en bilresa till sin hembygd. Denna resa blev tyvärr icke förverkligad på grund av försvagade kroppskrafter. Han syntes emellertid tillfredsställd av att under de sista levnadsdagarna få besök och hälsningar från dalsländska anförvanter.
Den 23 augusti 1951 gravsattes Johan Bergmans stoft bredvid hans tre år tidigare bortgångna makas på den idylliskt belägna Salems kyrkogård i Södertörn, där även hans ovan nämnde broder fått sin sista vilostad. En stilren enkel minnesvård utmärker platsen.
Bland mängden av blommor vid hans bår syntes även en krans bunden av blommande ljung och markens örter. Den kom från Dal och var samlad från hans barndoms marker. Det var en anspråkslös och enkel men innerlig hälsning från hans kära hembygd.
Några strofer ur den dikt, som han själv skrev vid sin broder Gustafs jordafärd 1918, torde nu av oss kunna anföras såsom minnesord även vid Johan Bergmans eget vilorum:
Här susar björken sakta
sin stilla sång,
och milda genier vakta
här natten lång.
Till Salem fick Du fara
vid vattnets spegel klara
här är dig gott att vara!
Stor tack för goda gåvor
i verk och ord,
för solskenslynnets håvor
i mulen Nord,
för våra fäders minne,
bevarat väl där inne
i sällsynt hemkärt sinne.
Tag mot av oss, o broder,
vår kärleks ord!
Sov sött hos allas moder,
vår moder Jord!
Ej störas mer skall blunden,
den långa vilostunden
i stilla Salemslunden.
Signe Olsson.
Inlagt 1999-03-15,