Överläkaren med doktor Emanuel Bergman avled på Eskilstuna lasarett den 2 september 1948.
Om Emanuel Bergman såsom den samvetsgranne forskaren och vetenskapsmannen och den ansvarsmedvetne och varmhjärtade läkaren ha många av hans kollegor och patienter givit gripande vittnesbörd i samband med hans bortgång.
I denna minnesruna må huvudbetoningen läggas på hans personlighet i övrigt och hans relationer till oss dalbor. Såsom vår årsskrifts medarbetare och mångårige redaktör stod han oss närmast. Han var en boren kännare av Dal och dalborna och en kulturpersonlighet, som på olika områden under flera decennier sträckte sitt inflytande vida både inom och utom vårt lands gränser. Han hedrades bl a med att utnämnas till RNO och R Finlands Lejons Orden.
Emanuel Bergman föddes den 11 augusti 1887 i Göteborg. Både på fädernet och mödernet härstammade han från Dal, där båda föräldrarna voro födda. Liksom så många dalbor hade dessa i unga år flyttat till Göteborg för att där få sin utkomst. På äldre dagar återvände de till hemlandskapet och bosatte sig på gården Järnbacken i Tjuke utanför Åmål.
Fädernesläkten var en gammal känd dalsländsk bondesläkt, Tomasbolssläkten, som är en gren av Klevmarkssläkten, med starkt tillskott av ämbetsmannablod från bl a släkten Bergman från Västergötland, av vilken medlemmar i flera generationer varit verksamma på Dal. Mödernesläkten var ävenledes en dalsländsk bondesläkt, som i tidigare släktled var befryndad med hans fädernesläkt.
Såsom fastighetsägare i Göteborg kunde föräldrarna ge sina barn - av vilka Emanuel bland sex syskon var den näst yngste - ett gott hem samt en omsorgsfull uppfostran och utbildning. Sönerna åtnjöto undervisning i stadens läroverk för att sedan utbilda sig vidare till olika befattningar. Emanuel Bergman avlade sin studentexamen våren 1907 vid Göteborgs högre latinläroverk, varefter han ägnade sig åt medicinska studier i Uppsala, där han tillhörde Göteborgs nation. Sedan med kandidatexamen avlagts år 1911, förlades hans utbildning till Stockholm. Därefter återvände han till Uppsala för vidare studier och förordnanden. År 1916 blev han med lic. Medicine doktorsgraden förvärvade han år 1918 med en avhandling om "Barns utsättande för tuberkulös smitta". På hösten samma år anställdes han på medicinska kliniken i Uppsala såsom amanuens och sedan som underläkare. År 1925 kom han till Göteborg som läkare på vårdhemmet Gibraltar.
Samma år ingick han äktenskap med barnavårdslärarinnan Hanna Elisabeth Burén, dotter till kyrkoherde Jöns Burén i Örkelljunga och hans maka Pauline Persson. Hemmet kom att välsignas med tre barn, av vilka dock det äldsta, en dotter, dog i späd ålder. De kvarlevande två sönerna, numera studenter, ägna sig för närvarande åt vidare utbildning, den äldre, Per Olov, till civilingenjör och den yngre, Halvar, till läkare.
Under 1925 företog Emanuel Bergman en medicinsk studieresa till Tyskland, Tjeckoslovakien och Österrike. År 1926 fortsattes denna till England, Frankrike, Tyskland, Belgien och Holland. För dessa resors vetenskapliga del har han redogjort i tryckta reseberättelser. År 1930 deltog han såsom hembygdsman i en arkeologkongress i Lettland, om vilken han berättar i sin skrift "Lettiska dagar". En studieresa till Amerikas förenta stater företog han år 1933. Denna resa var icke blott i medicinskt avseende mycket givande utan även för hembygdsarbetet mycket betydelsefull genom de många sammanträffanden med svenskar, speciellt dalbor, som då skedde, och de initiativ, som då gjordes.
Sin tjänst som medicinöverläkare vid centrallasarettet i Eskilstuna tillträdde han 1931. Denna befattning innehade han till sin död, ehuru han den sista tiden åtnjöt tjänstledighet för en svårartad förlamningssjukdom, som ändade hans liv. Emanuel Bergmans dödsdag inträffade tre veckor efter hans födelsedag, då han fyllde 61 år.
Denna nu i korthet tecknade ram för Emanuel Bergmans yttre levnadsbana rymmer inom sig ett ovanligt rikt och mångskiftande innehåll. För hans stora begåvning och arbetsförmåga skulle betydligt mer än det egentliga yrket komma att fylla hans levnadsdag. Sitt läkarekall satte han dock alltid som den främsta plikten. Sina övriga intressen odlade han såsom sin bästa rekreation på fritiden, vilken han såsom nykterhetsman och målmedveten idealist icke ansåg det vara moraliskt rätt att bortslösa på mindervärdigt sätt. I denna livsföring visade sig även hans starka ansvarskänsla både för den tid, människan av en högre makt fått sig tillmätt, och för de andliga och materiella värdena i livet. Om Emanuel Bergmans höga andliga resning gåvos gripande vittnesbörd vid hans frånfälle. Hans barndomsvän och skolkamrat pastor primarius Olle Nystedt yttrade bl a: "Han var en man, för vilken rätt och rättfärdighet, sanning och hederlighet, barmhärtighet och godhet betydde mer än ära och karriär. Mångsidiga var hans intressen, och det han gav sig i kast med, gjorde han aldrig till hälften. Han ville gå rakt fram och rakt in i kärnan i allt. Främst gällde detta hans vetenskap och hans kall som läkare. Men den saklighet, som var utmärkande för honom, blev aldrig opersonlig. Därtill hade han för varmt hjärta. En patient kunde aldrig för honom bli blott ett nummer, det var en människa, som hade rätt till hjälp, andligen såväl som lekamligen. Därför står ock i dag bredvid hans närmaste en stor skara - alltifrån oss, som en gång var hans klasskamrater, till dem, som han nyss hade i sin vård - och vill tacka honom för vad han gjort och varit.
Det största, som kan vederfaras en människa, är om det finns någon, som tackar Gud för hennes skull. Jag tror det är många, som tackar Gud för Emanuel Bergman.
Fyllt av arbete och intressen har hans liv varit. Så kom sjukdomen och tog honom ifrån alltsammans. Utan klagan var han redo, och han såg alltfort vägen rak framför sig - ända hem.
Han älskade sin hembygd här på jorden. Nu har han gått till det hemland, där hans tankar på sistone alltmera dvaldes."
Professor Josua Tillgren skrev i Svenska Dagladet någon dag efter hans död: "Med dr Emanuel Bergmans bortgång avslutades en ovanligt målmedveten, samvetsgrann och stiltrogen läkargärning och kulturprestation. --- Hans publikationer uppgå till över hundratalet, och man såg honom under senare år på eftermiddagen flytande i ett hav av papper i sitt stora bibliotek, de sista åren bunden av en uppstigande förlamning, men ivrig och outtröttlig, ännu när jag för en vecka sedan besökte honom, att fullborda återstående delar av sitt livsverk. Han var kanske litet tung i sin framställning och bunden av den strängt schematiserande Uppsalaskolans klassiska förebilder, men umgänget med konsten ingöt en hälsosam ådra i det noggrant sovrade materialet, vare sig det gällde en kritisk granskning av arvsgången för darrning på handen, ett underfundigt exlibris, nykterhet, hygien, röda korsverksamhet eller ett kollegialt decorum."
Barndomsvännen och skolkamraten med doktor Hjalmar Andersson skriver: "Ytan var väl ibland litet kantig och sträv, men de, som kommo honom närmare in på livet, fylldes snart av respekt, beundran och sympati. Och han var i själva verket inte alls svårtillgänglig. Delade man blott något av hans mångsidiga intressen, byttes snart den reserverade betänksamheten i iver och värme. --- Som han framstod i skolan, sådan förblev han genom livet: viljestyrka, järnhård självdisciplin, outtröttlig flit voro hans karakteristika, men därjämte rymde hans väsen djupa fonder av värme, som möjliggjorde ett ovanligt lyckligt familjeliv, trots det myckna arbetet. En av hans värdefullaste egenskaper har dock förblivit onämnd: den orubbliga trofastheten. Trohet mot de idéer han en gång omfattat och trofasthet i vänskap. --- Därför känns det tomt, då vännen från ungdomsåren, den särpräglade, ovanligt värdefulla människan Emanuel Bergman är borta."
Journalisten och hembygdsvännen A G Bördh skrev i Elfsborgs Läns Annonsblad bl a "Han var en auktoritet och har vidgat gränserna för en hel del idealister" och: "En av hembygdsrösterna med den vidaste våglängden har tystnat för alltid. --- Att den synnerligen lyhörde hembygdsvännen saknas, är obestridligt".
Emanuel Bergmans speciella intressen ha flera gånger omnämnts här. I sina självbiografiska anteckningar har han själv yttrat: "När jag ser tillbaka på mitt liv, framstår det allt tydligare att jag haft flera starka intressen, vilket försvårat för mig att hålla mig till ett enda av dem och inlägga all energin på det. Hur livet gestaltat sig, om jag hänsynslöst kopplat av biintressena, kan jag ej veta, men troligen hade det inte då blivit så rikt, som det faktiskt gestaltat sig för mig."
För utomstående kunde dessa intressen synas alltför skilda från varandra. Men för den, som lärde känna honom närmare och fick tillfälle att sätta sig in i hans egna synpunkter, blev det lättare att se det samband, som förenade dem alla. Det ena intresset gav det andra i logisk följd och utvecklade sig vidare. Raden av sina intressen på fritiden angav han själv så: Personhistoriskt intresse och släktintresse - Hembygdsrörelsen - Svenskhetsrörelsen - Heraldiken - Medicinsk symbolik och exlibriskonst - Sociala intressen - Humanistiska intressen - Religonen.
För varje intressesfär kunde han ge intressanta motiveringar och redogörelser.
Redan i barndomen gjorde han uppteckningar först om den egna släkten, sedan om befryndade dalslandssläkter. Över sina egna förfäder utarbetade han längre fram en i ovanlig grad fullständig antavla, och sedermera upprättade han för andra släktmedlemmar och för personer, för vilka han fann anledning därtill, antavlor till ett sammanlagt antal av omkring 1200. När han valt läkarbanan, blev det naturligt, att hans släktforskning även blev medicinsk ärftlighetsforskning, och att han även intresserade sig för rasbiologi och rashygien.
På senare år utarbetade han icke mindre än fyra stora verk, utgörande i möjligaste grad fullständiga ättartavlor över de med honom befryndade dalslandssläkterna Bergman, Solton och Silfvertelning samt Eskekärr-Tomasbolssläkten. Vid hans död förelågo manuskripten till dessa i det närmaste tryckfärdiga. Men förhandlingarna om deras tryckning ha i och med dödsfallet måst avstanna tillsvidare.
Före sin bortgång instiftade Emanuel Bergman en institution, som anförtroddes att taga ansvaret för och förvalta hans stora samlingar av släktarkivalier och manuskript. Denna institution gav han namnet "Eskekärr-Tomasbolssläktens på Dal släktförening". Han upprättade även vägledande stadgar för denna förenings verksamhet. På så sätt komma hans samlingar och resultaten av hans livs genealogiska forskningar att stanna inom släkten och hemlandskapet i möjligast betryggande förvar till fromma för släktmedlemmar och ev andra intresserade, så länge släktföreningen existerar. Skulle släktföreningen upphöra, skola samlingarna deponeras i lämplig offentlig institutions förvar, till dess ev en ny släktförening bildas, som kan återupptaga den förras verksamhet.
Dessa arkivalier torde representera ett stort kulturhistoriskt värde, då mycket av dem är frukten av en strängt vetenskaplig arbetsmetod och i följd härav måste betecknas som avgjort vederhäftig släktkunskap.
Av en fackman på genealogiens område har Emanuel Bergman betecknats som en av de kunnigaste släktforskarna i vårt land. Han har också från trycket utgivit en rad större och mindre vägledande arbeten om rationell släktforsknings mål och arbetssätt.
I samband med sitt deltagande i det dalsländska hembygdsarbetet knöt Emanuel Bergman även kontakter utåt med de ledande inom hembygdsrörelsen i de övriga landskapen. Han besökte gärna Samfundets för hembygdsvård sommarmöten. I Västsvenska hembygdsnämnden i Göteborg, som bildades 1923, var han under något år sekreterare och medverkade så i de västsvenska landskapens hembygdsrörelse.
Denna artikel kom att leda till kontakt med en representant för riksheraldikerämbetet, hovkamrer Arvid Berghman, vars anhållan om särtryck gav uppslag till en mångårig vänskap. Denna väckte då förslag om ett borgerligt släktvapen såsom symbol och medel till sammanhållning för medlemmarna i den yngre grenen av den bergmanska släkten, till vilken Emanuel Bergman hörde. Att borgerliga släkter äga samma rättighet som adliga att föra av riksheraldikerämbetet fastställt vapen, gjordes nu mera känt. Sedan Emanuel Bergman accepterat detta förslag, följdes exemplet av ett flertal andra borgerliga släkter här i landet.
Genom sin doktorsavhandling om "Barns utsättande för tuberkulös smitta" ägde han särskild förutsättning för att kunna stödja det profylaktiska antituberkulosarbete, som Nationalföreningen mot tuberkulos, Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund (SSUH) och Sveriges Goodtemplares Ungdom (SGU) genom barnkoloniverksamhet bedrevo i många år. Genom en rad artiklar och föreläsningar ville han väcka den studerande ungdomens håg till tidig inlevelse i problemen, så att den sedan såsom män och kvinnor i staten skulle kunna äga förståelse för detta arbete och aktivt intresse för de sociala frågorna.
Han fick sin huvudsakliga skolutbildning vid Göteborgs latinläroverk, där han fann sig synnerligen väl till rätta. På hans tid började undervisningen i latin långt tidigare än nu, vilket säkerligen bidrog mycket till en djupare förtrogenhet med detta ädla språk än vad som vanligen är möjligt nu, då det blott i gymnasiet ingår som läroämne. Emanuel Bergman fann en glädje i att väl kunna behärska latinet och gav ofta i senare år prov på sin kunnighet däri både i tal och skrift. Att det numera förutsättes för läkarbanan, att studentexamen i allmänhet skall vara avlagd på reallinjen, ansåg han leda till en sänkning av bildningsgraden hos vår läkarkår, en försämring, som han mycket beklagade.
Under skoltiden ägnade han sig gärna åt extra studier i botanik, ett ämne, som han blev mycket kunnig i. Han tänkte en tid att ägna sig åt botaniken såsom lärare. Litteratur i detta ämne läste han även på latin, och för att förstå den botaniska nomenklaturen studerade han även en tid grekiska. Under universitetsåren ägnade han sig även för nytta och nöje åt studier av ryska och kinesiska spåken. För språkliga frågor över huvud taget ägde han stor håg och fallenhet.
Hans estetiska sinne var starkt utpräglat. Den klassiska diktkonsten tjusades han av, och han hörde även gärna modern god poesi läsas. Den, som skriver desssa rader, bevarar i ljust minne bilden av hans livs sista söndag, då han med märkbar inlevelse lyssnade till en dikt av Gunnar Mascoll Silfverstolpe, där släkt- och hembygdskänslan starkt framlyste i det lyriska inslaget i klart igenkännbara anknytningar till hans fäders hemlandskap. I tidigare släktled har nämligen denne skald sin härstamning från Dal i prästsläkten Hesselgren från Edsleskog och Rölanda, på 1700-talet befryndad med den Bergmanska släkten.
Även amatörpoesi, tillkommen i hans egen omgivning och i hemlivets värld, kunde han glädjas åt och uppmuntra, i all synnerhet om den hade motiv, som tangerade hans hembygds- och släktintresse.
På sista tiden försakade Emanuel Bergman dock gärna den profana litteraturen för att hellre höra stycken ur bibeln eller någon andaktsbok, som han gillade.
Ej blott det sköna i språk och dikt utan även i färg, form och toner skänkte honom glädje och tillfredsställelse. Han älskade att se värdefull tavelkonst, och han ägde i sitt vackra hem Bergabo förnämliga samlingar av tavlor och andra konstverk. Med flera av våra goda konstnärer umgicks han som personlig vän. Hans stora bibliotek - minst 6000 band - rymde utom vetenskaplig litteratur, speciellt medicinsk sådan, även en imponerande samling humaniora. Till god musik lyssnade han gärna, ehuru han icke mycket själv trakterade något instrument.
I självbiografiens sista kapitel, som han givit överskriften SUB FINEM VITAE, skriver han bl a: "Ofta, men tyvärr ej så ofta som jag bort, har jag vänt mig till Gud med bön om hjälp i de enskilda fallen, antingen det gällt diagnosens ställande eller åtgärder för patientens återvinnande av hälsa. Att jag skulle göra så i mitt eget fall, är för mig självklart. Det ser emellertid ut som om Gud har en annan uppfattning än jag angående lämpligheten av ett direkt ingripande från Hans sida. För mig återstår då blott att acceptera detta och att utbedja mig nåden att kunna bära de bördor, som komma att läggas på mig, samtidigt som Han hugnar och hjälper min familj. Jag tackar också Gud för ett relativt lugnt och lyckosamt liv, för en god maka och för goda barn och innesluter oss alla helt i Hans beskydd."
-----
Emanuel Bergmans levnadsbana bär prägeln av en ovanlig helgjutenhet och konsekvens i alla skiften. Hans medfödda förutsättningar gav utvecklingen sin bestämda stil och riktning. Hans begåvning var mångsidig. Med viljestyrka, målmedvetenhet och ansvarskänsla förvaltade han de givna punden. Hans läkargärning, utförd med vederhäftighet och oavlåtligt ansvar, blev välsignelsebringande. De kulturella insatser han gjort på flera områden, ha sin givna stora betydelse för samtid och eftervärld. Genom sitt hängivna arbete i den dalsländska hembygdsrörelsen och sin mångåriga gärning såsom årsskriftens redaktör har han skapat grundläggande värden, som utgöra en solid bas för efterföljare att bygga vidare på.
REQUIESCAT IN PACE.
A.O.
Inlagt 1999-03-14,