Redan för omkring ett århundrade sedan bildades våra första fornminnes- och museiföreningar, vilka togo till sin uppgift att samla och beskriva gammalt och fornt. Först ett stycke in på vårt århundrade framträdde hembygdsrörelsen i modern mening. Den gav anledning till uppkomsten av ett allt större antal smärre hembygdsföreningar, som ofta skaffade sig gammelgårdar och samlade äldre föremål av intresse för den egna hembygden, men som dessutom allt mera målmedvetet arbetade för ökad kännedom om hembygden och dess historia samt för dess rationella utveckling under nödigt hänsynstagande till den gamla bygden och omsorgsfullt tillgodogörande av det myckna goda, som alltjämt fanns kvar. Denna verksamhet, som snart artade sig till att bli en verklig folkrörelse, fick en ökad slagkraft genom att de många lokala hembygdsföreningarna erhöllo en gemensam organisation för varje landskap eller län. Tyvärr lät riksorganisationen alltför länge vänta på sig.
Dalsland hade fått sin fornminnesförening år 1874, och i samband med avtagande intresse inom denna mot slutet av förra århundradet och kring sekelskiftet bildades den 13 mars 1918 Dalslands Hembygdsförbund (DHF). Det nya hembygdsintresset på Dal gav emellertid redan den 5 dec 1925 anledning till sammanslutning av Dalslands Fornminnesförening (DFF) och Dalslands Hembygdsförbund till Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund (DFH), vilket sedan dess under landshövding Axel von Sneiderns ledning stått för den dalsländska hembygdsrörelsen och utecklat denna på ett föredömligt sätt.
Vid uppbyggandet av den dalsländska hembygdsrörelsen under 1920-talet lades en mycket stor vikt vid åstadkommandet av förbindelse mellan dalborna hemma på Dal och utanför detta landskaps gränser. Därför inbjöd man de då existerande utomdalsländska föreningarna att ansluta sig till DFH på liknande villkor som för lokalföreningarna på Dal. De fingo alltså sända röstberättigade ombud till DFH:s årsmöten och erhöllo förbundets årsbok "Hembygden" mot en ringa årlig avgift. Detta erbjudande accepterades så småningom av dessa föreningar eller dalslandsgillen, som de vanligen kallades, och i den mån nya bildades, brukade även de ansluta sig till den dalsländska hembygdrörelsen. Framför allt har förmånen för dessa dalsländska hembygdsföreningar i förskingringen att erhålla årsboken varit av stort värde. Tack vare den ha medlemmarna kunna hålla sig underrättade om den dalsländska hembygdsrörelsen hemma och ute i världen samt göra sig förtrogna med den dalslänska hembygden och dess folk i nutid och gången tid. De i denna årsbok regelbundet återkommande redogörelserna för de dalsländska sammanslutningarnas ledning och verksamhet under det gångna året ha också bidragit till sammanhållningen mellan dalborna hemma och borta. Det sammanlagda antalet dalslandsföreningar utanför Dal, som undan för undan bildats, uppgår till sexton, vilket måste anses mycket med tanke på att Dal är ett litet landskap med blott omkring 64.000 invånare. Några gillen befinna sig alldeles i närheten av hemprovinsen, nämligen de i Vänersborg, Uddevalla och Karlstad (seminarieförening), medan gillena i Göteborg, Stockholm och Lund befinna sig på ett betydligt större avstånd. Längst bort befinnas sig emellertid de i Amerika verkande dalslandssammanslutningarna, och det är dessa, som skola bli föremål för närmare omnämnande i denna artikel, vilken föranletts av att den äldsta och största av dem i slutet av förra året firade sitt 20-årsjuileum.
Emigrationen till Nordamerika har fört talrika svenskar över Atlanten, och Dal är ett av de svenska landskap, varifrån emigrantströmmen har varit som stridast. Detta gör, att man i våra dagars Nordamerika finner dalbor och dalboättlingar litet varstans, mest dock i de mellersta staterna, vilkas natur man funnit mest erinra om det gamla Sveriges. Där bildades också den första transatlantiska dalslandssammanslutningen. I Chikago hade tanken på en sådan förening småningom mognat, och den 19 nov 1925 blev Föreningen Dalslands Vänner i Amerika verklighet. Initiativtagaren Mr JOHN ANDERSON (1865-1942) var sedan denna förenings ordförande och allt i allo under tolv år. Född på Åsen i Örs s:n emigrerade John Anderson till Chikago år 1882 och kom att under ett långt och verksamt liv betyda ofantligt mycket för sammanhållningen mellan dalborna i Amerika och särskilt i Chikago. Vid tvenne tillfällen återsåg John Anderson, sin fädernejord nämligen 1888 och 1926. Det sistnämnda året besökte han bl a Kroppefjälls tuberkulossanatorium och föramförde sin förenings hälsning. Även passade han på att se midnattssolens land och vallfärdade därvid till den dalslandsfödde disponenten Hjalmar Lundbohms (1855-1926) sista vilorum i Kiruna. Minnet av denne Dalslands store son, som för sin gärning fick hedersnamnet Lapplands okrönte kung, lever alltjämt kvar bland dalbor och dalboättlingar i Amerika. Föreningen Dalslands Vänner anslog vid sitt stiftande ett belopp av 800 kronor till de sjuka vid Kroppefjälls sanatorium, och under de tre följande åren ökade detta belopp till ej mindre än 2,000 kronor. Det sagda vittnar gott om John Andersons och hans förenings levande intresse för sin hembygd. Detta intresse kom honom även att åta sig posten som föreningens korresponderande sekreterare, när han på grund av tilltagande ålder ansåg sig ej längre kunna stå kvar såsom ordförande. Såväl från vår långvariga korrespondens som från mitt besök i Chikago 1933 har jag hedersmannen John Anderson i ett angenämt minne. Han förde mig samman med sin förenings medlemmar och var outtröttligt verksam för att jag skulle få största möjliga utbyte av min vistelse i den amerikanska metropolen vid Michigansjön. Därom har jag emellertid berättat tidigare i "Hembygden", varför jag hänvisar den intresserade dit (1).
En annan dalbo, som var med från föreningens stiftande, är redaktör WALDEMAR SKOGLUND, vilken föddes år 1883 av dalsländska föräldrar i Halden, Norge, men som i späd ålder kom till Dalsland och växte upp i Bengtsfors. Därifrån emigrerade han år 1912 till Chikago, varest han verkade som tidningsman tills han år 1931 återvände till Bengtsfors, där han sedan dess är ägare av och redaktör för tidningen Dalslänningen. Redaktör W Skoglund var föreningen Dalslands Vänners förste sekreterare, och övriga medlemmar i den första styrelsen voro C H NELSON, som var finanssekreterare, och pastor OTTO HÖGFELDT, som var kassör.
Föreningen Dalslands Vänner har under de gångna åren idkat mycken välgörenhet både mot dalbor och mot andra behövande landsmän. Intresset för Sverige och den dalsländska hembygden har alltid varit till finnandes och ofta tagit sig starka uttryck. Betecknande för denna hembygdskärlek är att föreningens årsberättelse för 1929 inledes med bilden av en liten svensk stuga i en skogsglänta och orden:
"Fjärran och nära
med oss vi bära
minnet av hemland,
minnet av Dalsland.
Må vi det ära
och godhet oss lära."
Belysande är också firandet av föreningens tioårsjubileum 1935. Då läste
bl a författaren JAKOB BONGGREN upp sitt poem "Om Dalebo och Dalaborg", och
d:r ELOF K JONSON skildrade på ett gripande sätt sina intryck från en resa
i hemlandet under sommaren 1935. Det var enligt ett tillgängligt referat
en lovsång till Sveriges ära om ock på prosa. Sist sjöngs "Du gamla, du
fria" och "Amerika".När jag ett par år tidigare eller 1933 besökte Chikago och dalborna där, hade jag nöjet att på ett av stadens svenska hembygdsföreningar anordnat möte träffa samman med den frejdade landsmannen JAKOB BONGGREN (1854-1940), som var en av de allra främsta svenskamerikanska skalderna och tidningsmännen. Han föddes i Håbols s:n och kom över till Chikago år 1882, där han sedan var verksam vid tidningen Svenska Amerikanarens redaktion tills han såsom pensionerad flyttade över till en son i Kalifornien. Han var sedan 1927 hedersledamot i Föreningen Dalslands Vänner och sedan 1929 i DFH Jakob Bonggren donerade sin för kännedomen om Svensk-Amerika ytterst värdefulla boksamling till Riksföreningens för svenskhetens bevarande i utlandet bibliotek i Göteborg.
På Föreningen Dalslands Vänners 20-årsfest den 10 nov 1945 upplästes en dikt om Dalsland av pastor OTTO HÖGFELDT, föreningens förste kassör. Ur denna dikt återger jag följande rader såsom karakteristiska för amerikadalbornas tänkesätt och känslor för sin hembygd:
O, ljuvliga Dal!
O, ljuvliga Dal, jag vill sjunga en sång
om grevskapets skönhet och ära.
I stjärnor, som vandren en väg, som är lång,
o sågen I landet det kära!
Du sol, som går upp uti öster,
o såg du det blåögda Dal!
O hem i de eviga skogarnas famn,
stig fram i en syn för mitt öga.
Där har du funnit din älskade hamn,
där ser du ock fjället det höga,
och där kan du se hur det strålar
och lyser och vinkar från Dal.
Där ligger mitt hem i morgonens ljus
i Högelund, Tisselskogs socken.
Då Föreningen Dalslands Vänner i Chikago från början vänt sig till dalbor
och dalboättlingar över hela Förenta staterna, har den kunna glädja sig åt
ett jämförelsevis stort medlemsantal nämligen mellan två och tre hundra,
och det betyder givetvis, att ett ännu större antal dalbor stått under
påverkan av denna förening, som icke blott velat främja kontakten med
hembygden utan även har arbetat för bibehållandet av det svenska språket.
Självklart är, att detta intresse och denna verksamhet för fädernas bygd
och land äro väl förenliga med ett gott medborgarskap i det nya hemlandet.
Något annat önska vi rikssvenskar ej heller, antingen vi äro dalbor eller
från andra delar av Sverige.För tretton år sedan eller den 22 juli 1933 hade jag nöjet att sammanträffa med ett antal dalbor i New York och för dem tala om Dal och den dalsländska hembygdsrörelsen. Vid detta möte bildades en förening, som sedermera fick namnet Hembygdsföreningen Dalsland i New York, och som med undantag för krigsåren varit i livlig verksamhet och räknat ett femtiotal medlemmar. Särskilt julfesterna, som firades på svenskt vis, samlade fullt hus och voro efterlängtade även av icke-dalbor. I anslutning till redogörelsen för en sådan fest heter det emellertid: "Vår förnämsta uppgift har dock varit att göra vårt landskaps historia och litteratur kända och älskade av våra dalsländska ättlingar och på så sätt bevara detta arv åt eftervärlden". Vid mitt möte med dalborna i New York 1933 uppträdde några av damerna i dalsländsk hembygdsdräkt. Därvid omnämnde jag, att DFH hoppades snart kunna utreda frågan om dalslandsdräkten och redogöra för resultatet i en artikel i "Hembygden". Tyvärr har denna utredning ännu ej slutförts, men med tanke på dess stora värde för den dalsländska hembygdsrörelsen hemma och ute i världen, få vi innerligt hoppas, att de svårigheter, som kommit i vägen för lösningen av frågan om den dalsländska hembygdsdräkten, snart skola kunna övervinnas.
Chikago, världsstaden där så många svenskar och helt säkert även dalbor finnas, fick förra året en ny dalslandssammanslutning, i det Dals Hembygdsförening i Chikago bildades den 29 jan 1945 på initiativ av Mrs AUGUSTA KINHULT. Om orsaken till denna förenings tillkomst och om dess verksamhet hittills har jag ännu ej erhållit närmare upplysningar. Antalet medlemmar var i novemer 1945 något över ett hundra.
Särskilt under de senare åren har frågan om förbättrad kontakt mellan hemmasvenskarna och svenskarna i USA blivit alltmera brännande, och det ligger stor vikt uppå att denna fråga får en snar och lycklig lösning. Härvidlag synes mig samarbetet mellan hembygdsrörelsen här i landet och den svenska motsvarigheten i USA vara av mycket stort värde. Fosterlandskärleken bottnar ju ytterst i kärleken till den egna hembygden, där man fötts och fostrats, eller där förfäderna levat och verkat. För våra landsmän ute i världen är det säkert på samma sätt. Det vore därför önskvärt, att ej blott den alldalsländska hembygdsrörelsen vinner ytterligare i styrka och omfång utan även att övriga landskaps hembygdsrörelser slå in på samma väg. I Chikago finns ett svenskt hembygdsförbund omfattande där existerande svenska landskapsföreningar. På det allsvenska tinget i Chikago 1933 åtog sig dess dåvarande ordförande att från amerikansk sida förmedla samarbetet mellan hembygdsföreningarna där och här hemma i Sverige, där Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet skulle göra motsvarande clearingtjänst. Det klickade emellertid betänkligt redan från början på den amerikanska sidan, varför tingets beslut blev utan verkan. Tiden var kanske inte heller riktigt mogen då. Nu synes den däremot vara det, och därför hoppas vi, att en ny framstöt kommer att göras från hemlandet inom en snar framtid, och att resultatet denna gång blir bättre. I samband därmed bör även svensk hembygdslitteratur kunna placeras på lämpliga platser (bibliotek) i USA, så att svenskarna där skola kunna få bättre tillgång till den rikssvenska hembygdslitteraturen än de nu ha. För ett gott resultat fordras emellertid en noggrann förberedelse. Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet står alltjämt till tjänst som förmedlande instans mellan de svenska hembygdsföreningarna hemma och ute i världen. Den har ett stort kartotek med biografier och porträtt över svenskar i utlandet och uppgifter om deras föreningar. Upplysningar lämnas beredvilligt på Riksföreningens för svenskhetens bevarande i utlandet expedition i Göteborg (Teatergatan 4), som även ombesörjer sändandet av hembygdspublikationer o dyl till svenska föreningar i utlandet.
Här nedan följer en lista över namn och adresser till ledarna för de amerikadalsländska föreningarna samt data för dessas tillkomst i syfte att det skall stimulera den mycket viktiga privata brevväxlingen mellan dalborna hemma och i USA. Tyvärr äro adresserna blott delvis kända, men vi få hoppas, att det skall bli möjligt att redan nästa år få fullständiga uppgifter i Hembygden om namn och adresser till de dalsländska sammanslutningarnas ledare både i Sverige och i Amerika.p> 1.
Dalslands Vänner i Amerika, bildad 19 nov 1925, CHICAGO, Ill, USA.
Vice ordförande: Mr ALF LINDWALL, 5634 Magnolia st, CHICAGO, Ill, USA.
Finanssekreterare: Mr CHR. GUNSTRÖM, 1211 Grant st, EVANSTON, Ill, USA.
Kassör: Mr GUST. LARSON, 1739 Juneway Terrace, CHICAGO, Ill, USA,
2.
Hembygdsföreningen Dalsland i New York, bildad 22 juli 1933, NEW YORK, NY, USA.
Ordförande: Mr LARS P. LARSON.
Vice ordförande: Miss ASTRID LÖFGREN.
Protokollsekreterare: Mr JOSEPH BERGMAN, 412 East 65 St, NEW YORK 21, NY, USA.
Korresponderande sekreterare: Mr CHARLES GUSTAVSON.
Finanssekreterare: ELEANOR ABRAHAMSON.
Kassör: Mr CARL H PETERSON.
3.
Dals Hembygdsförening i Chikago, bildad 29 jan 1945, CHICAGO, Ill, USA.
Ordförande: Mr HERBERT A GUSTAFSON, 413 W. 62nd st, CHICAGO, Ill, USA.
Vice ordförande: Mr ANTON ANDERSON.
Sekreterare: Mr ERNEST OLSON, 804 Hinmans Ave, EVANSTON, Ill, USA.
Kassör: Miss HILDUR KINHULT, 729 Englewood Ave, CHICAGO, Ill, USA.
3.
Dalslandsföreningen, bildad 3 jan 1946, MINNEAPOLIS, Minn, USA.
Hedersordförande: Mr C A ANDERSON, 2615 Park Ave, MINNEAPOLIS, Minn, USA.
Ordförande: Mr C H WÄRME, 148 Meadow Lane, MINNEAPOLIS 5, Minn, USA.
Sekreterare: JUDITH KLARSTRÖM, 912 Mount Curve Ave, MINNEAPOLIS, Minn, USA.
Finanssekreterare: Mr WALFRED AUGUSTSON, 894-21 ST. AVENUE S.E. MINNEAPOLIS, MINN, USA.
Kassör: Mr JULIUS KULLANDER, 2315-26th Avenue S., MINNEAPOLIS, Minn, USA.
Not.
1. Bland dalbor i Amerika, Hembygden 1934.
Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.