Intresset för släktforskning har gamla anor. Det är ju också naturligt, att man vill lära känna sin släkt. Redan i gamla tider hade man blicken öppen för sambandet mellan individen och släkten. Det har emellertid blivit vår tid förbehållet att bringa mera klarhet över detta samband. Vi veta sålunda nu, att alla såväl kroppsliga som själsliga egenskaper ytterst bero på från fäderna nedärvda anlag. Genom yttre inverkan kan väl utvecklingen av dessa anlag främjas eller försvåras, men å andra sidan kan miljön, hur förträfflig den än må vara, icke skapa nya egenskaper. Om vi vilja lära känna oss själva riktigt, så måste vi följaktligen också utsträcka våra studier till släkten och särskilt till våra förfäder. Den gamla grekiska maningen: "Känn dig själv" kan därför i vår tid även uttryckas sålunda "Känn dig själv och din släkt".
Inom adeln ha sedan lång tid tillbaka anteckningar förts om varje släkts medlemmar. På grund därav finnas numera jämförelsevis fullständiga släkttavlor över samtliga adelssläkter. Även prästerna lade sig ofta vinn om att föra anteckningar om sina släkter, varför goda släkttavlor finnas över åtskilliga av våra gamla prästsläkter. Samma är förhållandet med flera borgarsläkter. Bland allmogen ha uppgifter om de olika släkternas medlemmar sällan bevarats åt eftervärlden. Någon nedteckning skedde i allmänhet ej. I följd därav glömdes de äldre släktmedlemmarna bort, i den mån nya släktled kommo till och de gamla försvunno.
Under de senare åren har intresset för släktforskning fått ett kraftigt uppsving. Detta torde sammanhänga med det uppblomstrande intresset för hembygdsforskning, i vilken släktforskningen kan betraktas såsom ett led. Märkligt nog är det inte så mycket på landsbygden utan fastmera i städerna, som intresset för släktforskning börjat skjuta fart. Emellertid har man anledning att i fortsättningen räkna med ett allt större intresse för släktforskning även på landsbygden. De, som flyttat till städerna, ha liksom ryckts upp ur den grund, vid vilken släkten varit bunden. Lantbefolkningen åter bor i regel kvar på den trakt, där förfäderna verkat. Man kanske innehar och brukar den jord, som brukats av förfäderna århundraden igenom. Av huru stort intresse skulle det inte vara att närmare lära känna dessa förfäder? När inga släktanteckningar förts förut och gamla papper och handlingar för länge sedan blivit förstörda är det emellertid ingalunda lätt att få någorlunda tillfredsställande uppgifter om släktens medlemmar i gångna tider.
Lyckligtvis finns det en del offentliga handlingar, ur vilka vi kunna hämta kunskaper om våra förfäder och andra släktmedlemmar. Främst bland dessa handlingar böra kyrkoböckerna nämnas. Av dessa äro församlingsböckerna, som förut kallades husförhörsböcker, de mest givande. I dessa finnas sammanförda anteckningar om familjens samtliga medlemmar, när och var de äro födda, när de flyttat in i eller ut från församlingen, och ev när de dött, ävensom uppgift om familjens adress. Genom att studera serien av församlingsböcker kan man sålunda få fullständiga data om samtliga familjemedlemmarna. Har familjen även bott i en annan socken, måste man naturligtvis på samma sätt studera ifrågavarande församlings församlingsböcker. Sådana församlings- eller husförhörsböcker ha i vårt land i allmänhet förts i åtminstone 150 år. I utlandet har det i regel ej funnits sådana böcker. På grund därav, men även av andra orsaker, äro vi svenskar ovanligt gynnsamt ställda, när det gäller släktforskning. De äldre husförhörsböckerna äro emellertid ej alltid så omsorgsfullt förda, varför man även bör anlita de andra slagen av kyrkoböcker i största möjliga utsträckning. I dopböckerna finnas sålunda anteckningar om samtliga barn, som fötts och döpts i församlingen. Om de dogo späda, försummade prästerna i äldre tider ej sällan att föra in dem i husförhörsböckerrna, varför de ej alltid återfinnas där, utan måste sökas i dopböckerna. I vigselböckerna finnas uppgifter om lysning och vigsel, och i dödböckerna får man exakta uppgifter, när och var dödsfallet inträffat. Kunde prästen uppge dödsorsaken, antecknade han den. Då läkarattest ej erfordrades förr, blev emellertid följden den, att i ett stort antal fall inga dödsorsaker antecknades, eller att många av dem, som antecknades, voro i hög grad osäkra. Numera äro dödsattester obligatoriska för städer (sedan 1860) och andra tättbebyggda samhällen (sedan 1911), och på landsbygden skall dödslängden granskas av vederbörande provinsialläkare (sedan 1911), varför uppgifterna om dödsorsakerna äro jämförelsevis tillfredsställande även på landet. Vid in- resp utflyttning kan man i in- och utflyttningslängderna få uppgift om varifrån den flyttande kommit eller vart han farit.
De nu nämnda böckerna innehålla i regel intet, som är ägnat att belysa vederbörandes personlighet. Sådana uppgifter kan man i en del fall få i sockenstämmo- och skolrådsprotokoll m fl, vilka också tillhöra kyrkoböckerna. Dessutom kunna kanske domböcker o dyl ge upplysningar om en eller annan släktmedlem. De yngre kyrkoböckerna finnas i kyrkoarkiven, de som äro mer än 100 år gamla finnas i regel deponerade i landsarkiven (för Dalslands vidkommande i Göteborgs landsarkiv) och äro där tillgängliga för studier. Kyrkoböckerna äro offentliga handlingar. På grund därav kan en forskare ej vägras tillgång till desamma. Naturligtvis är det absolut nödvändigt, att släktforskaren iakttager nödig grannlagenhet beträffande ev mera ömtåliga upplysningar, som kunna komma i hans väg, så att han ej åstadkommer förargelse eller skada genom sin släktforskning.
Om nu en person på detta sätt studerar sin släkt och gör en möjligast fullständig förteckning på släktmedlemmarna, släktled efter släktled, skall det säkert bli till stor båtnad och glädje för åtskilliga medlemmar av släkten och inte minst för honom själv. Har han förmånen att få hänvända sig till någon gammal släkting, som ännu finns kvar i livet, så kan han erhålla en hel del värdefulla upplysningar om de äldre släktmedlemmarna. Ofta nog kan man genom förståndigt utfrågande av sådana gamla minnesgoda personer få ganska fullständiga levnadsteckningar om talrika släktmedlemmar. Man bör då söka få med allt av värde för bedömandet av personen i fråga, sålunda uppgifter om hans karaktär och övriga egenskaper, hans anlag i olika riktningar, hans utseende och sätt att vara, hans olika intressen, framgången i yrket, hans sociala insatser. Detta och åtskilligt annat t ex om sjukdomar, om bostaden och egendomen osv nedtecknas i biografien. Fördelaktigt är naturligtvis att få sådana uppgifter från mer än ett håll, så att man kan utmönstra mera personligt färgade uttalanden och få största möjliga garanti för att biografierna äro verklighetstrogna och sanna.
En släkttavla kompletterad med samvetsgrant upptagna levnadsteckningar har emellertid icke blott ett rent personligt intresse för ifrågavarande släkts medlemmar utan lämpar sig utmärkt såsom grundval för medicinsk ärftlighetsforskning. För det vetenskapliga studiet av kroppsliga och själsliga egenskapers och sjukdomars nedärvning äro sådana släktutredningar en nödvändig förutsättning. Om rasbiologen skall kunna använda dem, måste de emellertid fylla vissa vetenskapliga krav. Oeftergivligt är, att man håller sig hårt till sanningen. Naturligtvis kan berättaren minnas fel och lämna oriktiga uppgifter om ett och annat. Detta hör emellertid till den mämskliga ofullkomligheten och kan ej undvikas. Lämpligen bör man anteckna berättarens namn och meddela, om han är känd för sanningskärlek och har ett gott minne. Är sagesmannen opålitlig, duger han naturligtis inte för detta ändamål. Alla uppgifter, som kunna kontrolleras, måste kontrolleras dels i kyrkoböckerna, dels genom förfrågningar hos andra omdömesgilla och minnesgoda personer. Vidare måste man eftersträva fullständighet och likformighet, i den mån detta låter sig göra. Det är av vikt, att t ex samtliga familjens barn tas med, även de som dött späda, kanske blott någon timma gamla. Likaså måste man vid uppgörandet av stamtavlan följa icke blott sönernas utan även döttrarnas avkomma, enär kvinnan naturligtvis fortplantar egenskaper av den ena eller den andra arten i lika hög grad som mannen. En stamtavla, som blott upptager de manliga släktmedlemmarnas avkomlingar, kan icke utan nödig komplettering användas för vetenskapligt ändamål.
I socknar, som ej äro allt för stora, och där in- och utflyttningen är eller varit ringa, skulle det vara jämförelsevis lätt och på samma gång av stort värde att söka ta till stånd släkttavlor med små levnadsteckningar för hela socknen, eller rent av för flera angränsande socknar. Därigenom skulle ett synnerligen värdefullt material kunna erhållas för en rasbiologisk befolkningsundersökning. Sådana komma säkerligen att verkställas i framtiden. Om de släkthistoriska undersökningarna äro gjorda, bör det sedan bli så mycket lättare att sätta i gång med de rasbiologiska forskningarna. Vad Dalsland beträffar, som hyser den rasrenaste befolkningen i vårt land, så vore det av alldeles särskilt intresse att få till stånd sådana släkt- och befolkningsundersökningar i relativt stor skala. Det torde därför vara en tacksam uppgift för släktforskande dalbor att sätta i gång med släktutredningar av nu nämnt slag.
Det kan givetvis ej bli tal om att den egentliga rasbiologiska utredningen skulle kunna anförtros åt en icke medicinskt utbildad person. Även för en läkare bli ofta svårigheterna betydande. Men han har i allmänhet långt större möjligheter att övervinna dem, än lekmannen har. Emellertid är det av betydelse för lekmannen-släktforskaren att känna till något om vilka sjukdomar som äro ärftliga och hur dessa nedärvas. Då det numera finns en del utmärkta svenska populära skrifter i ärftlighetslära, skall jag fatta mig kort och för övrigt hänvisa till dem. Däremot skall jag litet utförligare omnämna de sjukdomar etc, som äro ärftliga.
Man skiljer på härskande (dominanta) och vikande (recessiva) sjukdomar och missbildningar. De förra utmärkas av att sjukdomen uppträder i varje generation utan överhoppning av något släktled. De friska släktmedlemmarna ha felfri arvsmassa och få därför uteslutande friska barn. Är en av föräldrarna sjuk och den andra frisk, uppträder sjukdomen hos alla barnen eller hos hälften av dem, allt efter som den sjuka av föräldrarna har sjukdomsanlaget i dubbel eller enkel uppsättning. Äro båda föräldrarna sjuka, bli alla barnen sjuka (om åtminstone endera av föräldrarna har dubbel uppsättning av sjukdomsanlaget) eller tre fjärdedelar av dem (om båda föräldrarna ha enkelt sjukdomsanlag). Vikande sjukdomar utmärkas däremot av att sjukdomen kan hoppa över ett eller flera släktled. Ofta finns den hos andra släktingar än i rakt upp- eller nedstigande led. För att sjukdomen skall komma till synes fordras, att sjukdomsanlaget skall förefinnas i dubbel uppsättning. En person, som har sjukdomsanlaget i enkel uppsättning, ter sig sålunda som en fullt frisk person, men råkar han gifta sig med en person, som på samma sätt är bärare av ett enkelt anlag, får något av barnen anlaget i dubbel uppsättning och drabbas följaktligen av sjukdomen. Om två medlemmar av en släkt, där någon vikande sjukdom finns, gifta sig med varandra, föreligger en relativt stor risk, att något av barnen (en fjärdedel) blir sjukt, även om föräldrarna äro friska. Då måste enkelt sjukdomsanlag finnas hos bägge föräldrarna. Är en av föräldrarna sjuk och den andre frisk men bärare av enkelt sjukdomsanlag, uppträder sjukdomen hos hälften av barnen. Är den friska av föräldrarna ej bärare av sjukdomsanlaget, sjuknar intet av barnen. Om båda föräldrarna äro sjuka, bli alla barnen sjuka. De anförda siffrorna gälla blott för större statistiker. I den enstaka familjen är barnantalet så litet, att tillfälligheterna få allt för stort spelrum. Ingifte är i sig självt ej farligt. Om släkten är av god beskaffenhet, borde ingifte rent av vara fördelaktigt. Inom släkter med vikande sjukdomar är ingiftet däremot alltid riskabelt. Då man i allmänhet ej känner så noga till om vikande sjukdomar finnas i släkten, måste det anses försiktigast att undvika giftermål inom släkten, åtminstone kusingifte. Liknande verkan som släktgifte får naturligtis ingifte i en släkt med samma vikande sjukdom som den egna släkten.
Om många sjukdomar vet man både att de ärvas och hur de ärvas; om åtskilliga andra har man ännu alltjämt inga säkra uppgifter. De mera kända ärftliga sjukdomarna och missbildningarna skall jag här uppräkna. Dock bör påpekas, att åtskilliga undantag och modifikationer finnas. Full klarhet rörande ärftlighetsgången kan erhållas först genom ingående släktundersökningar i stor skala. Härskande (dominanta) sjukdomar: Flera hud och hårsjukdomar t ex iktyos (fiskfjällsutslag), urtikaria, dålig hårväxt, klent utvecklade naglar; ärftlig sockersjuka och diabetes insipidus (riklig urinmängd), ärftlig gulsot: vissa ögonsjukdomar såsom grå starr, grön starr, den vanligaste formen av nattblindhet, en form av ärftlig nystagmus (oavbrutna ryckningar i ögonen) och troligen närsynthet; en form av kronisk bensvullnad, ärftlig darrning m fl. En del missbildningar och andra abnormiteter såsom vitfläckighet, korta, för många eller för få fingrar och tår, klyvhand och klyvfot, sammanväxta fingrar och tår mm nedärvas också härskande (dominant). Dessutom härska bruno ögon över blå (som äro vikande), mörkt hår över ljusare, lockigt och krusigt hår över slätt osv. Vikande (recessiva) sjukdomar och abnormiteter: Albinism (vitt hår, ögonen lysa röda, synen dålig), vissa former av hårlöshet och av dvärgväxt, medfödd urledvridning av höftleden, klumpfot, harmynthet och kluven gom, blödarsjuka, ett slag av muskelförtvining, vissa fall av synrubbning, t ex färgblindhet, en form av dövhet, ärftlig dövstumhet, fallandesjuka och en del andra former av närv- och sinnessjukdomar m fl.
Ännu känna vi allt för litet till de olika ärftliga sjukdomarnas ärftlighetsgång, och ännu mindre veta vi om normala kroppsliga och särskilt själsliga egenskapers nedärvning. Det är av vikt, att ljus sprides häröver genom noggranna släktundersökningar. I den mån som vår kunskap på hithörande område vidgas, skall det med tiden bli möjligt att vidtaga verksamma åtgärder för förebyggandet av de svårare ärftliga sjukdomarnas uppkomst och utbredning och för stödjandet av de rasbiologiskt mera högvärdiga befolkningselementen.
----
Såsom handledning vid släktforskning kan rekommenderas "Kort handbok i Svensk Släktforskning" av Johan Wretman (Stockholm 1916, 2 kr). Förf går in på de olika genealogiska begreppen och termerna, redogör för hur släkttabeller uppgöras och omnämner tillgängliga källor för svensk släktforskning. I "En svensk bondesläkts historia" ger Lundborg en kortfattad orientering i den vetenskapliga släktforskningens teknik. Förefintliga släktkalendrar (Örnberg, Elgenstierna, Anrep, adelskalendern) kunna naturligtvis också ge en fingervisning om släkttavlornas uppställande. En handledning i släktforskning med särskild hänsyn tagen till dess betydelse för rasbiologisk forskning torde vara att motse under de närmaste åren. I Tidskrift för det svenska folkbildningsarbetet, årg X, 1922, häfte 1, finns en instruktiv uppsats av arkivarie Ernst Nygren om "Våra kyrkoarkiv", däri han redogör för tillkomsten av kyrkoböckerna i de olika delarna av vårt land.
Av populära böcker i ärftlighetslära och rasbiologi lämpa sig någon eller några av följande böcker till studium:
Malmberg, Ejnar: Ärftligheten och dess lagar. Stockholm 1915 1 kr.
v Hofsten, N: Modern ärftlighetslära. Stockholm 1920. 2,75 kr. Federley, H: Ärftlighetsforskningens resultat tillämpade på människan. Stockholm 1918 1 kr.
Hultkrantz, J V: Rashygien. Dess förutsättningar, mål och medel. Uppsala 1919 1 kr.
Lundborg, H: Rasbiologi och rashygien. Stockholm 1922. 2:dra uppl 3,80 kr.
---: En svensk bondesläkts historia, sedd i rasbiologisk belysning. Stockholm 1920. 1,25 kr.
---: Degenerationsfaran och riktlinjer för dess förebyggande. Stockholm 1922. 65 öre.
---: Rasfrågor i modern belysning. Stockholm 1919. 5,50 kr.p De, som äro intresserade av att på lediga stunder syssla med släktforskning efter här angivna linjer, kunna vid behov hänvända sig till förf av dessa rader, som gärna står till tjänst med de ytterligare upplysningar, som kunna behövas. (Adress: med dr E Bergman, Akademiska sjukhuset, Uppsala).
Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.