De följande historierna äro upptecknade i augusti 1910 dels i Åmåls och dels i Tydje socknar. Sagesmännen, som voro barnfödda i dessa trakter, hade alla överskridit halvsekelgränsen.
Olov A-n, som vistats i Amerika i flera år och verkade jämförelsevis erfaren och förståndig, berättade följande, som han tydligen själv trodde på. Hans broder, som var bosatt i Åmåls landsförsamling, såg en gång en vit, skinande orm, som rann fram utan slingrande rörelser. Han försökte att fånga ormen men misslyckades. Om man har turen att döda en sådan orm och sedan kokar soppa på honom och äter därav, blir man vis. Att det förhöll sig så, fanns exempel på. En gumma hade sålunda en gång lyckats döda en vit orm. Hon anrättade ormen så som redan nämnts och skulle sedan äta därav. Emellertid smakade hennes gosse på spadet, innan gumman fick tillfälle att göra det. När han därefter träffade sin moder, sade han till henne: "Jag skall säga dig, att vår ko har en rödbrokig kalv i sig." "Jaså", genmälte gumman, "du har således varit framme." Hon förstod nämligen då, att pojken ätit av ormsoppan.
En annan gång upptäcktes en vit orm vid Tösse kyrkogård. Han lyckades emellertid gömma sig i kyrkogårdsmuren. Medan man letade efter honom, hördes plötsligt en röst från muren säga: "Den som skall bli vis av mig, är inte född än."
Den vita ormen är sällsynt och uppehåller sig på samma ställe som "skrea" (obest form: "e skre", best form: "skrea") Denna har skepnaden av en orm, men är sammansatt av ett otal små vita maskar.
Samme man, som sett den vita ormen omtalade även ett par osvikliga botemedel. Vid bleksot blev man säkert frisk, om man förtärde uppkok på unga asprötter. Dålig matsmältning, kronisk diarré och tarmkatarr botades av dekokt på läkeblackor (Plantago major). Han kände en person, som ej kunnat botas av läkare men som fort och säkert botats av denna senare behandling.
Vid en begravning i Åmålstrakten hände sig, att kyrkklockan slog, just när liket lyftes av vagnen för att bäras till graven. Detta väckte en smula förstämning bland begravningsgästerna, emedan det var ett dåligt tecken, som förebådade ännu ett dödsfall i familjen. I denna tro styrktes man ytterligare därav, att en av begravningsgästerna på hemvägen råkade välta sin kärra, när han skulle vattna hästen i en damm vid vägen.
Bland äldre lantmän är det en mycket vanlig uppfattning, att "löxa" (rågloska, Bromus secalinus) uppkommer av råg. Man föreställer sig, att den är dåligt utvecklad råg. Som bevis för denna uppfattning framdrogs, att en lantbrukare i Åmåls landsförsamling av misstag sått råg, som innehöll riklig mängd "löxa", men likafullt fått skörda så gott som fullständigt ren råg. Däremot ha andra, vilka sått råg, som varit absolut fri från "löxa", fått skörda väldiga mängder därav i sin råg.
För länge sedan bodde i Skållebyn, Åmåls s:n, en elak grevinna, som hade ett stort gods med ett vackert slott. En gång kom en vandrare dit och bad henne om en dryck mjölk. I stället för att villfara hans begäran gick grevinnan med en mjölkskvätt till källan, hällde den däri och sade: "Detta skall bli alle mans blandning." Med tiden vart utav den källan en tjärn, och hela godsets mark förvandlades till moss- och myrmarker. Tjärnen kallas ännu i dag Blandtjärnet eller Blandningstjärnet.
Z E-n berättade följande: Store Sven i Tomasbol, som hade rykte om sig att vara både ovanligt stark och begåvad - han kunde bl a nästan hela bibeln utantill - men även hemfallen åt spritmissbruk, befann sig en kväll i ett dryckeslag, där stämningen hade blivit hög. Då föreslog någon, att Sven skulle gå in i den bredvid liggande Tydje kyrka och hämta ut den stora kyrkbibeln. Sven samtyckte till detta förslag, gav sig iväg till kyrkan gick in i densamma och trädde fram till predikstolen. Då han ej såg bibeln där, fortsatte han till altaret, där han fann den. När han återkommit till sina kamrater med bibeln, frågade dessa honom, hur han kände sig till mods inne i kyrkan. Härpå svarade Sven: "Det kändes allt lite kusligt, men när jag fått Guds heliga ord under armen, kände jag mig säker."
Vid ett annat liknande tillfälle övertalades en av laget att gå till benhuset invid Tydje kyrka (uppgrävda ben samlades där) och hämta ett ben. Han gick för att utföra uppdraget, men under tiden skyndade en spjuver bland kamraterna i förväg till benhuset och satte sig på benhögen. När vår man kom fram och fattade ett ben i högen, hörde han till sin häpnad en gravlik stämma säga: "Rör inte det, det är min fars ben." Han kastade då benet och tog ett annat i stället. Nu hördes emellertid ånyo den hemska rösten, som sade: "Rör inte det, det är min mors ben." Förskräckt fattade han tag i ett tredje ben. Åter hördes samma röst: "Rör inte det, det är mitt ben." Nu hjälpte emellertid ej längre röstens varnande ord, ty mannen blev vred och ropade: "Jag ger f-n i vems ben det är" och sprang därifrån med sin fångst. Mannen i benhuset följde efter, och en vild kapplöpning uppstod. När mannen kom instörtande till sina kamrater, kastade han benet på bordet och utbrast: "Här är ett ben, och den, som äger det, kommer strax efter."
En tid såg man alltid om nätterna ett spöke i form av ett benrangel, på Tösse kyrkogård. När prosten och några vänner en kväll voro tillsammans, kom samtalet snart in på spöket. När detta diskuterats en stund, kallade prosten upp sin dräng, som var känd för sin oförskräckthet, och lovade honom en riksdaler, om han ville gå och hämta spöket. Drängen tvekade, men efter en stunds övertalande gick han för att uträtta ärendet. Om en stund kom han tillbaka med benranglet och ställde upp det framför de förskräckta herrarna. Prästen bad då spöket i Guds namn att avlägsna sig. Då detta ej hade någon påföljd, vände han sig till drängen och besvor honom under löfte om två riksdaler, att han skulle ge sig av med spöket. På drängens bön förklarade sedan spöket, att det skulle dra sina färde, om drängen lovade att gå till altaret i kyrkan och bedja en kvinna, som låg där med sitt barn, om förlåtelse, för att han (spöket) hade förbrutit sig mot henne. Drängen gjorde så, och efter den natten syntes ej spöket vidare.
Under orostider hände det en gång, att en fientlig ryttare passerade Tösse kyrka under gudstjänsttiden. Prosten stod just på predikstolen och lade ut texten. Ryttaren steg av, gick fram till dörren, satte bösspipan i nyckelhålet och sköt. Prosten föll död ned på predikstolen. När det bestörta kyrkfolket hunnit hämta sig från skräcken och skyndade ut ur kyrkan, såg man en ensam ryttare rida bort över kullarna.
Ett par pigor gingo en kväll till Tydje gamla kyrka för att se på ett ljus, som brukade brinna där inne om nätterna. Anlända dit togo de mod till sig och gingo in i kyrkan. Där varseblevo de en hel mängd avlidna. En av dessa, som var en nära anförvant till den ena flickan, vände sig till henne och uppmanade henne att ej se sig om, när hon gick ut, ty eljest skulle hon komma i olycka. Flickan hörsammade emellertid ej uppmaningen utan vände sig om med det resultat, att hon blev plockad i små bitar, så att endast små rester av hennes kläder voro kvar.
Vid ett tillfälle, då några män i påsketid arbetade ute på gärdet, sågo de en hel rad påskkäringar komma farande i luften. En stund därefter kom en ensam gumma flygande på sin sopkvast. Då utropade den ene av gubbarna: "Kors, se där är ju mi käring. Ho kommer efter, för ho ä låghalt."
Fru S B berättade efter sin far, att en gubbe, när han en gång under påsken kom in i sin stuga, fann en halmkärve i sängen och gumman flaxande i spiseln, ideligen ropande: "Upp å ner, upp å ner." Hon kom ingen vart utan stötte huvudet emot spjället, därför att hon läste galet. Hade hon blott sagt: "Upp å ut, upp å ut", så hade hon utan svårighet kunnat ta sig ut genom skorstenen.
Samma berättares far, som var bonde i Tydje socken ett stycke in på 1800-talet, plägade vid påsk stryka ett tjärkors på ladugårdsdörren. Därigenom skyddades kreaturen, så att den onde eller någon av hans anhang ej skulle kunna få makt över dem och nyttja dem vid sina äventyrliga färder. Uttalades under strykningen av korset ett Guds namn, blev verkan så mycket kraftigare. På ett ställe - i Fröskogs socken - förfor man ungefär på samma sätt, men dessutom sattes en kniv i ladugårdströskeln med eggen riktad utåt. Detta skulle ske under påsknatten.
Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.