Vårt lilla landskap på västra sidan av Vänern har under de senaste decennierna trätt ut ur sin forna obemärkthet och isolering. Den förbättrade samfärdseln har gjort sitt till för att rycka dess invånare med i den allmänna utvecklingen. Till en början yttrade detta sig tyvärr huvudsakligen i en massutvandring till Amerikas förenta stater, varav Dal ännu lider. I den mån den av utvandringen förorsakade bristen på folk tillåtit det, har emellertid jordbruket stadigt förbättrats. Likaså har en kraftig industri arbetat sig fram. Den livligare beröringen med yttervärlden har gjort dalbon mera vaken och intresserad icke blott för den materiella förkovran utan även för den andliga odlingen. Ånnu gör måhända en viss yrvakenhet sig gällande, men uppvaknandet är obestridligt. Utvecklingen i Dalsland försiggår nu med rask art.
De moderna kommunikationerna, som förde en ström av den egna befolkningen ut ur landet, ha också lett talrika främlingar till de dalsländska bygderna. Genom öppnandet av Dalslands kanal på sin tid fingo svenskarna ögonen öppnade för de stora skönhetsvärden, som Dalsland gömmer på. Någon större tillströmning av turister blev det dock ej då på grund av landskapets relativa otillgänglighet. I samma mån, som förbindelserna förbättrats och bekvämligheterna för de resande ökats, ha emellertid allt flera turister styrt kosan mot Dal. Framför allt har det varit vattenvägarna, Dalslands kanal och Stora Le, samt de natursköna platserna Dals-Ed och Rostock, som tilldragit sig främlingarnas uppmärksamhet. Nu, när alla avstånd minskats tack vare automobilerna, öppnas landsvägarna i allt större utsträckning för den långväga samfärdseln. Därigenom bliva allt flera natursköna nejder av Dalsland tillgängliga för våra turister. En färd genom dessa dalsländska bygder i sommartid är särdeles intressant och givande. I allmänhet befinner sig den resande i gammal kulturbygd, och ger han sig tid och vill komma till tals med befolkningen, särskilt de gamla, skall han få till livs skildringar från forna århundradens många gränskrig samt talrika sägner och berättelser, som vittna om de framfarna släktledens starka sinne för mystik och fallenhet för övertro. Man förstår så väl, att de gamlas sinnen måste påverkas i sådan riktning av denna natur.
I vårt landskap finnas flera sådana med bil framkomliga färdevägar, utmärkta av omväxlande och ofta underbart vacker natur och med minnesrika historiska platser. Sommaren 1924 företog jag i bil en tur tvärs genom norra Dalsland. Den följande framställningen anknyter sig till denna resa. Flertalet bilder (ej här) äro också tagna vid detta tillfälle.
Utgångspunkten för resan var Åmål, om ännu är Dalslands enda stad och i ålder tävlar med västkustmetropolen. Det har sagts och skrivits åtskilligt elakt om staden vid Åmålsälven utlopp i Vänern. Den är dock långt bättre än sitt rykte. Den har ett läge, som i naturskönhet överträffas av få svenska städer. Från Kungsberget, dvs den gamla Galgåsen, har man en härlig utsikt över såväl staden som dess omgivningar till lands och sjöss. Från Kyrkobergen har man en icke mindre hänförande utsikt över Vänern med dess närliggande skärgård. Åmål är en hälsosam plats med ringa dödlighet och stor barnrikedom. Örnäsparken med det härliga läget invid Vänern erbjuder barnen en omtyckt tummelplats. I general Björlin har denna stad fått en pietetsfull och sakkunnig skildrare. Hans bok "Från en gammal svensk småstad" bjuder på en särdeles underhållande framställning om Åmål och dess borgare i gångna tider.
När man lämnar Åmål med Dals-Ed som mål, tar man helst vägen västerut över Korsbyn och Forsbacka, men man kan också ta en nordligare väg med passerande av Mo kyrka. I Mo församling föddes Dalslands främste politiker, bondeståndets talman Hans Jansson, vars dotter Betty Jansson bor i Åmål och är en särskilt inom frireligiösa kretsar känd och skattad författarinna. Om gården Sköllerud i Mo socken förtälja gamla handlingar, att den 1810 såldes för 2 r:dr 8 sk, medan nuvarande taxeringsvärdet är 20.000 kr. Således en kraftig värdestegring på 100 år. Från Mo kyrka kommer man förbi Forsbacka herrgård och Hanefors sedan lång tid tillbaka nedlagda trämassefabrik in på den från Åmål i rakt västlig riktning utgående vägen. Den väg man nu färdas är rik på vackra och omväxlande scenerier och ibland verkligt praktfulla utsikter. Skog, sjö och äng avlösa varandra i rask följd. Bräcketorp, där talmannen Hans Jansson bodde i sin krafts dagar, passerar man förbi utan att se. Det ligger nämligen ett stycke från vägen. Strax därefter nå vi Bräcke ängar, ett kärt tillhåll för botanister. Båda dessa platser ligga i den på minnen rika Edsleskogs socken, som är en bland de äldsta socknarna på Dal. Snart äro vi framme vid Edslekogs kyrka och prästgård. Den förra har en modern prägel och uppfördes för ej fullt 20 år sedan efter det Edsleskogs gamla minnesrika tempel förstörts genom eldsvåda. Dess murar raserades och användes till uppbyggandet av den nya kyrkan. Av den gamla kyrkan finns således intet kvar. Kyrkogården med den gamla portalen minner ännu om svunna tider. Samma är förhållandet med den alldeles intill liggande prästgården. Under Gyldenlöwefejden härjades denna plats av norrmännen. År 1679, när prosten Laurentius Hesselgren var kyrkoherde i Edsleskog, plundrade nämligen norrmännen kyrkan, togo kalken och patenen och brände upp prästgården. Enligt en sägen skall ett silverhorn, som tagits från en jätte boende i dessa trakter, hava förvarats i Edsleskogs kyrka och rövats av norrmännen samtidigt med det övriga kyrkosilvret. Mest känd har väl Edsleskogs prästgård blivit genom att hävdatecknaren Anders Fryxell är född där. Det är meningen att den byggnad, där han föddes, skall restaureras och användas till ett Fryxellmuseum. Nu är den ganska förfallen.
Vägsträckan mellan Edsleskog och Bengtsfors är måhända ännu vackrare än den nyss befarna. Man tröttnar icke på att låta blicken glida över landskapet, som ständigt bjuder på nya intryck. Anblicken av den vackra och efter det nyligen inträffade regnet friskt doftande naturen skänker en behaglig ro och tillfredsställelse åt den resande. Efter passerandet av Laxarby gamla korskyrka utbreder sig den för sin fägring beprisade Laxsjön nedanför våra fötter. Vägen går ett gott stycke utefter sjön, varför vi ha tillfälle, att övertyga oss om att ryktet talat sanning. Om vi så önska, kunna vi fortsätta söderut till Billingsfors, som förut tillhört den i hela västra Sverige kända och inflytelserika släkten Wærn, och som bl a har en gammal sevärd brukskyrka, liggande alldeles invid Laxsjön. Vi fortsätta emellertid västerut mot Bengtsfors, en av huvudorterna i norra Dalsland. Läget är vackert mellan Lelången och Bengtsforshöljen, men tyvärr inkräktar industrien alltför kraftigt på naturen. Närvaron av en sulfitabrik både syns och känns, när man nalkas Bengtsfors. Den sprider en elak lukt långt ut i omgivningarna och träden i närheten hålla på att dö ut. Lyckligtvis äro sådana pesthärdar en ovanlig företeelse på Dal. Vi lämna emellertid det framåtsträvande Bengtsfors åt dess öde och fortsätta upp genom Årtemarks socken mellan Lelången och Ärtingen. Ärtemarks kyrka har ett särdeles vackert läge vid spetsen av en i Ärtingen utskjutande halvö. Man har tydligen avsett att göra den lätt tillgänglig för sockenborna sjöledes.
När vi närma oss Håbol, blir vägen mera vild och ödslig. Det börjar bli långt mellan människoboningarna. Vi färdas genom vidsträckta skogsmarker. På ett ställe skymtar ett gammalt härbre. Framemot Håbols kyrka blir bygden åter tätare befolkad och naturen mera leende. Vi äro nu i full fart söderut med Ed som närmaste mål. Åkrarna bli mera jämna och sammanhängande, och före ankomsten till Ed passera vi igenom en jämförelsevis stor slättbygd. Vägen mellan Bengtsfors och Ed är betydligt backig och ganska besvärlig att taga sig fram på. Det är besynnerligt med de gamla vägarna, ty de sökte sig gärna upp för alla kullar, som funnos inom räckhåll, och fingo därigenom ofta betänklig likhet med nutida berg- och dalbanor. Tydligen fruktade våra förfäder, mera den vattensjuka moss- och myrmarken än backarna, även om dessa senare voro nog så svåra att klara. I vår tid går man mera hänsynslöst fram emot dylika hinder, i det man ej drar sig för att schakta undan backarna, spränga bort bergen och fylla ut de låglänta delarna av vägsträckningen. Just nu bygges en ny väg mellan Bengtsfors och Ed. Den är redan delvis farbar, och snart nog torde den kunna öppnas för biltrafik. Sedan bör sträckan Åmål-Edsleskog-Bengtsfors-Ed bliva en mycket använd bilväg för turister.
Ed eller DalsEd, som det också kallas till förebyggande av förväxling, är alltför väl känt för att tarva ett närmare omnämnande. Det är en omtyckt turistort och har ett förtjusande läge mellan Stora Le och Lög. Bland de många historiska minnena äro de från Karl XII:s tid förhärskande. Under kriget mot Norge 1716-18 besökte denne konung ofta dessa trakter. Många äro de sägner och berättelser från Karl XII:s dagar, vilka ännu leva på folkets läppar. I själva Ed finnes rester av skansar kvar från denna tid. Turisthotellet Carl XII har förut varit ett spannmålsmagasin, enligt sägnen uppfört i samband med Karl XII:s norska fälttåg. Vidare ha vi en Karl XII:s ek, Karl XII:s källa osv. Karl XII:s hus i Ed, där denne konung skall hava bott, är förfallet men skall inköpas och sättas i skick av Eds fornminnesförening.
Omkring en mil i nordlig riktning från Ed, djupt in i skogen ligger ett ställe, som heter Klevmarken. Denna gård är vida berömd med anledning av Karl XII:s besök där, när han vistades vid den norska gränsen. Klevmarksbonden Halvord Bryngelsson gjorde såsom konungens budbärare genom sin djärvhet och förslagenhet konungen och landet stora tjänster. Han fick därför Klevmarken av Karl XII till arv och eget, och mottog där besök av konungen. Det finns ännu i dag många berättelser och sägner på Dal med dessa båda såsom huvudpersoner. Om dem kan den intresserade finna uppgifter i denna årsskrift för år 1918.
Den 13 augusti 1916 var en sällsam dag i Dalslands historia. Då uttågade från Ed en skara på väl två tusen själar med Klevmarken som mål. Några gingo, andra åkte på cykel eller efter häst. Deltagarna representerade olika åldrar och kön, skilda samhällsklasser och nationaliteter. Då hade många av Halvords ättlingar på denna och andra sidan Kölen samt stora skaror av Dals befolkning stämt möte vid Klevmarken för att fira minnet av den folkkäre Karl XII och bonden Halvord. Det var en mäktig och underbar stämning, som sent skall förgätas, när denna skara skred fram genom de djupa skogarna, på den väg där Karl XII:s här 200 år tidigare dragit fram. Den långa tidrymd, som skilde oss åt, liksom krympte samman, och de historiska händelserna och gestalterna fingo nytt liv på denna klassiska mark. Bland dem, som vallfärdade till denna plats, voro som nämnt en hel del norrmän. Även de voro gripna av stundens stämning och lyssnade med andakt och rörelse till vad som sades av landshövdingen och de andra talarna, bland vilka även befunno sig ett par ättlingar av Halvord. Vid detta tillfälle avtäcktes en minnessten, på vars framsida följande inskrift läses: "På detta hemman hos Halvord Bryngelsson hade konung Karl XII år 1716 sitt fältqvarter under sin sista strid mot rikets fiender. Klefmarkens byamän och fosterlandsvänner i orten reste stenen år 1908." På baksidan står: "Kring denna sten samlades den 13 augusti 1916 i en ny allvarstid Länets Hövding och Dalslands Allmoge för att fira Hjältens minne manande till trogen vakt om fosterlandet efter tappra fäders föredöme." Platsen är värd ett besök. Man kan numera även taga sig dit med en mindre bil.
Ed har goda förbindelser med yttervärlden, varför vi därifrån lätt kunna återvända till utgångspunkten eller, om vi så önska, med tåget fortsätta resan till andra trakter av Sverige. Ha vi tillräckligt med tid till vårt förfogande, kunna vi med fördel fullfölja bilfärden till Åmål och därvid taga en sydligare väg. Även här bjuder Dal på en vacker och tilldragande natur. Vi kunna då resa i sydostlig riktning över Ödsköld, där vägarna äro jämna och goda. Trakten är emellertid ej alls vacker utan erbjuder en ganska enformig anblick av myrar och moar. Först efter passerandet av Ödskölds kyrka, blir det större omväxling i landskapsbilden. Vid sjön Iväg få vi göra förnyad bekantskap med den dalsländska naturens fägring. Bäst är att först taga samma väg, som vi kommo, men sedan fortsätta utefter Vångsjön förbi Högkil. På den sistnämnda platen har Petter Andersson, en av Dalslands mera betydande politiker, bott. Därifrån går den ganska backiga vägen söder om sjön Grann och fortsätter sedan på sjön Ivägs norra sida till Steneby, vars gamla stenkyrka ligger vackert inbäddad i en lummig grönska. Vi fara emellertid vidare i nordlig riktning omkring en halvmil, varefter vägen går åt öster mot Laxsjön för att slutligen följa utefter denna sjö med dess leende stränder ned till Långbron. Denna ovanligt vackra stenbro, som förut fägnade ögat, när man reste i dessa trakter, döljes nu så gott som av Mellerud-Arvikabanans järnbro, vilken löper parallellt med och nära intill Långbron. Härifrån är vägen ej lång till Baldersnäs, Wærnarnas gamla herresäte, med dess natur och konst skapade, en gång underbart vackra parkområde, som sköljes av Laxsjöns vågor. Under svår nödtid på Dal hava många dalslänningar sysselsatts med arbete på förskönandet av denna plats, på vilken naturen själv så ymnigt slösat med sina gåvor. Med berättigad stolthet kunde ägaren av detta paradis inrista i berget: "Främling, när denna halvö ler emot dig, så låt sorgen fara" (inskriften är på latin). Baldersnäs storhetstid är förbi, men ännu har det mycket av skönhetsvärde att bjuda främlingen, och kanske förmår det skänka honom en stunds glömska av bekymren.
Vägen från Baldersnäs till Fröskog är icke den minst tilltalande. Backig är den men vacker, och i närheten av sjön Ärran bjuder den på särdeles vackra utsiktspunkter. Vid norra ändan av denna sjö ligger Fröskogs gamla intressanta träkyrka med fristående klockstapel och gammaldags takmålningar, som av platsens komminister skildrats i Hembygden 1924. Strax intill ligger Kristinedal, släkten Sahlins forna stamgods. Härifrån har bl a filosofen Y Sahlin utgått. Nu finns en stor barnkoloni vid Kristinedal. Barnen äro fördelade på ett stort antal stugor med var sin "mamma" och barn i olika åldrar. Denna idé att skänka hemlösa stadsbarn sådana hem på landet och där låta dem växa upp till dugliga medborgare är onekligen mycket tilltalande och förtjänar efterföljd, om också erfarenheten visar, att ärftliga dåliga anlag ej sällan gäcka alla uppfostringsförsök. För tuberkuloshotade barn skulle säkert vistelse vid dylika kolonier vara av stort värde.
Från Fröskog går det jämförelsevis lätt att taga sig fram till Tösse, varifrån man kan komma med tåget till Åmål eller söderut. Eller också kan man fortsätta med bil till Åmål antingen över Tösse eller också på en mera besvärlig men också mera omväxlande och intressant nordligare vägsträcka.
Det nämndes ovan, att filosofen Yngve Sahlin var dalbo. Egendomligt nog härstamma våra tre främsta i senare tid levande filosofer från Dal, Pontus Wikner var nämligen född i Valbo-Ryr på sydvästra Dal och Vitalis Norström i Åmål. I denna stad är f ö ännu en filosof av betydenhet född, nämligen lektor Nils Vilhelm Ljungberg (1818 19/4-14/7 1872). Måhända har den dalsländska naturen, i vilken de vuxit upp, bidragit att inställa dem på filosofiskt tänkande.
En stor målare har Dalsland skapat, nämligen Otto Hesselbom. Det är just från Fröskog och det närgränsande Ånimskog, som han hämtat motiv och inspiration till sina bästa dukar. Han har såsom ingen annan förstått att återgiva svensk och speciellt dalsländsk natur. Sent trädde hans konst i blomning, men den gav fullmogen frukt. Han förtröttades aldrig att med penseln återgiva det dalsländska landskapets skönhet. För honom var hembygden en aldrig sinande källa till konstnärlig njutning. Han brann av nitälskan för sina landsmän och önskade av hela sitt hjärta, att även de skulle kunna tillgodogöra sig samma glädje- och skönhetskälla.
Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.