Sedan Lignell i mitten av förra århundradet utgivit sitt stora arbete "Beskrifning öfver grefskapet Dal", ha denna provins och dess invånare endast obetydligt varit föremål för vetenskaplig forskning. Dals intressanta växtvärld och geologiska formationer ha redan tidigt lockat till undersökningar på dessa områden. Genom Kungl. ortnamnskommitténs nu avslutade undersökning rörande "Ortnamnen i Älvsborgs län" ha ortnamnens på Dal betydelse och ursprung fått en sakkunnig belysning, vilket helt säkert kommer att fördelaktigt inverka på hembygdsforskningen. Bland dalborna själva har intresset för Dal och dess inbyggare egentligen först under de senaste åren fått mera påtagliga uttryck. En och annan dalbo har nog tidigare nedlagt arbete på utforskandet av hembygden. Så har general G Björlin under en lång följd av år genom mödosamma och samvetsgranna forskningar insamlat ett värdefullt material till Åmåls historia. Det har delvis offentliggjorts i Åmåls-Posten och torde i en tämligen nära framtid kunna föreligga färdigt i bokform. Desutom har han gett oss kulturhistoriska bilder från Dal, som vittna om stor pietet mot och intim kännedom om de skildrade personerna och förhållandena. Bidrag till Dals kulturhistoria ha även lämnats av rektor Henriksson och några andra.
Den sista tiden har emellertid detta hembygdsintresse spritt sig till allt vidare kretsar. Redan i bildandet av dalslandsgillena, först i Göteborg och sedan i Stockholm, måste vi se ett utslag av detta intresse, som sedan helt naturligt lett till uppkomsten av Dalslands hembygdsförbund, vilket stiftats för att möjliggöra ett målmedvetet arbete för hembygden, och vars första synliga resultat denna årsskrift är. Av allt att döma ha vi att motse en blomstringstid för den dalsländska hembygdsforskningen. Därför borgar utom den fastare form arbetet nu fått och det ökade intresset bland dalborna icke minst den omständigheten, att det finns dalbor, som, besjälade av verkligt intresse för sin hembygd, icke tvekat att offra tid och krafter för densamma. En märkesman i detta avseende är Gustav Bergman, vars liv i det följande skall skildras. Han rycktes bort av döden, medan han stod mitt uppe i arbetet, och medhann därför blott en obetydlig del av vad han tänkt utföra. Det är att hoppas, att hans fallna mantel skall upptagas av någon annan, som har hans begåvning och hans energi samt är besjälad av hans oegennyttiga kärlek till hembygden.
Gustav Engelbrekt Bergman föddes den 1 jan 1853 i Slommerud, Tösse socken. Föräldrarne voro lantbrukaren Nils Fredrik Andersson (f 21 jan 1828, död 5 okt 1908) och Ingegärd Sofia Engelbrektsdotter (f 8 aug 1821, död 21 april 1864). På fädernet tillhörde Gustav Bergman den släkt, som han själv kallat "Skepparesläkten", och på mödernet "Tomasbolssläkten" eller - såsom han själv gärna kallade den - "Domareläkten". B:s morfar var häradsdomaren Engelbrekt Olsson i Västanå (f 3 juli 1782, död 16 febr 1856), som var en av sönerna till den omtalade riksdagsmannen och häradsdomaren Olov Svensson i Tydjebyn (f 8 febr 1748, död 8 nov 1833). Genom dennes maka Ingegärd Engelbrektsdotter (f 1 nov 1750, död 17 april 1820), kallad den fagra, härstammade Gustav Bergman från den ifrån Karl XII:s krig med Norge 1716-18 kände bonden Halvord Bryngelsson (f 1672, död 24 april 1753), som av konungen för sina tjänster erhöll 1/2 kronohemman Klevmarken i Eds socken i gåva, och genom sin mormor, Maria Bergman (f 7 jan 1789, död 2 mars 1882) härstammade han från den gamla Bergmanssläkten på norra Dal.
Äldst av 6 syskon (den yngste är riksdagsmannen lektor Johan Bergman i Stockholm, en syster är lärarinna i Bohuslän, en syster och två bröder bo kvar i sin födelsebygd) kom Bergman tidigt ut i livet. Redan 1869 hade han skaffat sig kompetens att sköta en småskola. Emellertid fick han år 1871 inträde på folkskoleseminariet i Karlstad, där han avlade examen den 31 maj 1875. Efter att under sin seminarietid ha vikarierat i Gillberga (sommaren 1873), i Tösse (sommaren 1874) och i Lungsund (vintern 1874-75) hade B efter avlagd examen plats som ordinarie folkskollärare vid Gustavsbergs barnhus invid Uddevalla åren 1876-77, i Svarteborg, Bohuslän, 1877-80, i Lövsjön, Dalarne, 1881-84, i Gunnarsnäs på Dal 1884-1901 och i Våmhus, Dalarne, 1901-11. Även efter inträdet i pensionsåldern har B varit verksam som skolman. Sålunda finna vi honom som vikarie i Uringe skola i Södermanland vårterminen 1913. Under år 1914 var han vice rektor vid Mariannelunds praktiska skola, vårterminen 1915 vikarierade han vid Rönninge folkskola och höstterminen 1916 i Salems folkskola (liksom den föregående i Södermanland). B dog efter ett par veckors sjukdom i rosfeber på Södertälje lasarett den 9 april 1918.
Dessa torra data bilda ramen för ett synnerligen verksamt liv. För B:s begåvning och stora energi var skollärarens verkamhetsområde för trångt. Han var outtröttlig i att genom bevistande av populärvetenskapliga studiekurser söka fördjupa och utvidga sina kunskaper. Härigenom blev han en duglig lärare och erhöll särdeles goda vitsord som sådan. Emellertid syftade han längre. Vid dessa studiekurser erhöll han en god allmänbildning och desutom nödtorftig specialutbildning inom de områden, som mäst intresserade honom, nämligen nykterhetsfrågan och hälsoläran. B har uppträtt såsom en framgångsrik och gärna hörd föreläsare, särskilt i dessa ämnen. Blåbandist sedan 1886 och goodtemplare sedan 1889 har B tagit en verksam del i det organiserade nykterhetsarbetet. Som nykterhetstalare har han besökt stora delar av vårt land; några blåbandsföreningar ha stiftats av honom. En kanske ännu större insats i nykterhetsarbetet har B gjort genom sin skriftställarverksamhet. Snart sagt otaliga äro de tidnings- och tidskriftsuppsatser, som härröra från hans penna. B:s signaturer (G.B., G-n, G.-n, Braut Anund m fl) återkommo ofta under uppsatser i såväl bunden som obunden form, särskilt i nykterhetspressen. Även andra kulturella och politiska frågor intresserade Bergman. Åren 1887-89 utgav han sålunda "Tule, illustreradt månadsblad för uppfostran i hem och skola." År 1889 redigerade han Åmåls-Posten, som då ägde av Polheimer. År 1896 blev Bergman vald till folkriksdagsman, och 1902-03 bildade han föreläsningsföreningar i Våmhus, Mora och Orsa i Dalarne. Under en följd av år var han ordförande i Östra Dals skolförening.
När Bergman år 1911 inträdde i pensionsåldern, slog han sig ned i det vackra Rönninge och redde där åt sig sitt Tusculum. Det var emellertid naturligt, att han med sin stora verksamhetslust icke kunde slå sig till ro. Såsom redan är nämnt, släppte han icke kontakten med skolan. Ej heller övergav han sitt gamla intresse för nykterhetsfrågan och övriga kulturella spörsmål. Även under denna tid finna vi honom ofta i talarstolen. Nu träder emellertid ett annat intresse, nämligen intresset för hembygden, i förgrunden. Vid detta skola vi dröja en liten stund. Kärleken till hembygden har alltid varit ett mycket framträdande drag hos Gustav Bergman. Han var visserligen ej bosatt på Dal under de senaste årtiondena av sitt liv, men han talade ofta och gärna om sin hembygd. Talrika voro de tillfällen, då han genom att dra paschaser efter prosten Fryxell i Ör, Bure-Petter och andra original från Dal muntrade upp sin omgivning. I Dalslands-gillets i Stockholm arbete tog B en verksam del. Även där har han med sina paschaser värmt dalbornas hjärtan.
För åtskilliga år sedan samlade och utgav Bergman "Bråna-smedens dikter". Dessa utgåvos sedan - 1908 - av honom och hans broder Johan Bergman i en förkortad billighetsupplaga. Genom utgivandet av den originelle dalsländske allmogeskaldens - Johannes Olssons i Bråna - dikter har denne blivit känd inom vidsträckta kretsar även utanför Dal. På B:s initiativ utgavs 1889 J Henrikssons "Plägseder och skrock bland Dalslands allmoge fordomdags dagar".
Gustav Bergman hade sedan lång tid tillbaka för avsikt att utge ett omfattande arbete om Dal och dalborna och gjorde för den skull under årens lopp åtskilliga förberedande arbeten för detsamma. Bl a hade han samlat en ganska fullständig förteckning över den under tidernas lopp utgivna litteraturen rörande denna provins och dess inbyggare. Denna förteckning gör ett synnerligen vederhäftigt intryck och är genom sin fullständighet - även tidningsuppsatser äro omnämnda - och samvetsgrannhet av stort värde för den framtida vetenskapliga forskningen rörande Dal.
Vid sidan av detta stort anlagda arbete om Dal har Bergman sysslat med en denna närstående uppgift av icke mindre omfattning, nämligen det genealogiska utforskandet av Tomasbols- eller Domaresläkten och Skepparesläkten, till vilka han, som redan är nämnt, själv hörde. För detta ändamål anlitades flitigt kyrkoböckerna, särskilt i Tösse-Tydje församling, och besöktes träget arkiv och bibliotek i huvudstaden. Under detta sitt arbete kom B även in på talrika andra släkter, särskilt från Dal och Värmland, som han bearbetade mer eller mindre fullständigt. Sådana släkter äro Beckeman, Belfrage, Bergman, Hasselrot, Hesselgren, Huss, Mascoll, Risell, Silverstolpe, Silvertelning, Solton, Spak m fl. Med den noggrannhet och samvetsgrannhet, som utmärkte hans forskning, skulle B, om han fått leva, helt säkert skapat arbeten av bestående värde. Nu blev det endast fragment. Han medhann blott att i spridda tidningsuppsatser nedlägga en obetydlig del av sina släktforskningsrön. Gustav Bergmans bortgång innebär följaktligen för vår hembygdsforskning en betydande förlust, som svårligen kan ersättas. Vi dalbor stå i stor tacksamhetsskuld till B för vad han gjort och för vad han tänkt göra för vår hembygd. På samma gång som vi nu ge uttryck åt vår tacksamhet mot honom, uttala vi den förhoppningen, att hans föredöme av träget och osjälviskt arbete för hembygdens fromma skall mana till efterföljd, så att dalborna i full förståelse för sina plikter mot den bygd, som fostrat dem, och det folk, vars ättlingar de äro, skola veta att efter måttet av sina krafter göra sin insats i arbetet för hembygden.
Till sist må några ord nämnas om Gustav Bergmans mera rent personliga egenskaper. Med hans rika begåvning parades en betydande energi. Han inhämtade därför vetande på vitt skilda områden och tillägnade sig en utpräglad uppfattning rörande flera av tidens stora frågor. Sin mening stack B aldrig under stol med. Detta vållade honom ej sällan obehag och motgångar. Likväl föll det honom aldrig in att vika för vad han ansåg vara rätt. Trots motigheter och bristande förståelse, som mötte honom från en del håll under utövandet av hans lärargärning, förlorade B aldrig modet. Han var alltid gladlynt och optimistisk. Tron på det godas seger behöll han orubbad till sin död. I ett poem, som B skrev vid sin faders död, säger han om denne följande ord, vilka i lika hög eller ännu högre grad gälla honom själv.
"En glimt av humor glödde i hans öga,
som höstsol smilar över löv och blad,
och denna skatt kom även från det höga,
ty man är god, helt visst, när man är glad."
Träffande och sant säger Johan Bergman i den vackra och stämningsfulla dikt
han skrev vid broderns frånfälle:
"Stor tack för goda gåvor
i verk och ord,
för solskenslynnets håvor
i mulen Nord,
för våra fäders minne
bevarat väl därinne
i sällsynt hemkärt sinne."
Framställningen skulle bli alltför ensidig, om jag ej med några få ord
omnämnde Gustav Bergmans hustru, Hanna Bergman. Man glömmer allt för ofta
den andel hustrun har i mannens framgång. I detta fallet har hustrun i
sällspord grad delat mannens intressen och hjälpt honom att bära hans
bördor. På de populärvetenseskapliga fortbildningskurserna var hon alltid
med och följde föreläsningarne och övningarne med samma allvar och
forskarglädje som mannen. Många av skatterna i hemmets stora och
värdefulla boksamling har Gustav Bergman tillägnat sig på det viset, att
hustrun om kvällarna läst högt för honom. I många mörka och brydsamma
stunder har hennes insats varit ovärderlig. Den innerliga intellektuella
gemenskap, som präglat detta äktenskap, har helt säkert utövat ett stort
inflytande på Gustav Bergmans livsgärning.Gustav Bergman efterlämnar minnet av en helgjuten personlighet, som satte idealen högt och på allvar sökte att i sitt liv förverkliga dem. Ännu länge skall han genom sin personlighet och sitt verk tala till oss, som leva efter, och ägga oss till ett ständigt fortsatt arbete för rätt och sanning.
_________
1. Bråna-smedens dikter. (Författaren: Johannes Olson från Bråna i Jerns socken på Dal). 5 häften 8:o, 216 sidor. Gunnarsnäs & Mellerud, Gust. Bergman. Tryckt i Åmål 1892-96. Pris häft. 5 kr, inb 6:50. Senare samlingen. 1:sta häftet. Åmål 1899 64 sid. Pris 50 öre.
2. Kantat som borde sjungas vid Högädle Herr Kaptenen och Riddaren af Blåa Bandet C A Lundahls Silfverbröllop med sin ädla maka Augusta Johnsson den 13 april 1898. Av en vän i Viken. Göteborg 1898. John Antonssons Boktryckeri. 8:o. 8 sidor.
3. Från Rostock. En samling sånger av badgäster vid den intill Rostocks anhalt belägna hälsobrunnen utgifvna af Braut Anund. Åmål 1900. Wilhelm Rahmns boktryckeri. 8:o 16 sid. Pris 10 öre.
4. Dalsland. Av Gust. Bergman. Stockholm 1907. Magn. Bergvalls förlag. Liten 8:o. 16 sidor. Pris 25 öre. Är häftet 8 av "Text till Svenska Turistföreningens geografiska bilder".
5. Bråna-smedens dikter. Ny upplaga, i urval utgifven av G och J Bergman. Med ett förord af J Bergman och utdrag ur en inledande studie af O Fryxell. Stockholm 1908. Björck & Börjesson. 8:o 159 sidor.
6. Vid Nils Fr. Anderssons graf den 15 okt 1908. Av G-n (son till den avlidne). I Elfsborgs läns tidning(?)
7. Ett gif akt för äppletjufvar. Av G-n. Åmåls-Posten 23 aug 1911. (Ett poem som skildrar ett ungdomsminne från Tydje). (Även i Åmåls-Posten 18 jan 1893, då under rubrik "Botemedel mot äppletjufvar)
8. Klefvemarkssläkten på Dal. Aftonbladet.
9. Klevemarkssläkten, nytt uppslag. I-II. Göteborgsposten 23 nov 1912. Sign G-n.
10. Klefvemarkssläktens 200-årsdag. En vidtutgrenad och minnesrik Dalslandsstam. Av G Bgn. Svenska Dagbladet 27 juli 1916. Avtryck i Elfsborgs läns tidning 4 aug 1916 och Åmåls-Posten 2 aug 1916.
11. Klefvemarksbonden och Karl XII. När Halvard Bryngelson var kunglig vägvisare. Ett apropå till minnesfesten i Klefvemarken. Av G-n. Stockholms Dagblad 12 aug 1916. Avtryckt i tidningen Upsala 12 aug 1916.
12. Karl XII:s-minnet i Ed. En släktfest på Klevmarksgården. Av G-n. Aftontidningen 14 aug 1916.
_______
1. En biografi över Gustav Bergman av H. Västra Sverige, organ för Västra Sveriges Blåbandsförbund. 1. årg N:r 6; juni 1901.
2. Riksdagens protokoll 1902. Andra kammaren. N:o 38 (lördag den 26 april). Sid 1-4, 7-15, 22-30, 34, 45.
3. Bihang till Riksdagens protokoll 1902. 3 Saml. 4 Häft (N:o 4). Konstitutionsutskottets memorial N:o 4. Sid 8-20. Talrika intyg om B:s lärarskicklighet äro bifogade.
4. En bortgången hedersman. Folkskolläraren Gustav Bergman. Stockholms Dagblad 11 april 1918.
5. Gustaf Bergman in memoriam. Av E B (Emanuel Bergman). Åmåls-Posten 12 april 1918.
6. Vid Gustaf Bergmans graf (å Salems kyrkogård den 14 april 1918). Av J B (Johan Bergman). Åmåls-Posten 19 april 1918.
Inlagd 1997-10-19,