Den 15 mars 1940 avled i Eskilstuna folkskollärare Gustaf Adolf Heselbom, och därmed har, såsom redaktören för en av stadens tidningar uttryckte sig, Eskilstuna och Södermanland blivit en begåvad och originell man fattigare.
Gustaf Adolf Hesselbom föddes i Anneberg, Ånimskogs s:n, den 21 febr 1870. Hans fader Johannes Magnus H (1834-1916) var kusin med konstnären Otto H och sonson till de på antavla 4 i Hembygden 1927 upptagna Isaac H (1773-1810) och Stina Olsdotter (1772-1843), vilken senare tillhörde Tomasbols- och Klevmarkssläkterna.
Efter att ha genomgått seminariet i Karlstad och där avlagt folkskollärareexamen 1889 kom Hesselbom först till Väse i Värmland och därpå till Eskilstuna, där han var verksam som folkskollärare från 1900 och för några år sedan avgick med pension.
Inom godtemplarorden, där han fick inträde i logen Olof Stake i Åmål 1891, har Hesselbom beklätt flera viktiga poster och gjort vägande insatser. Bl a var han ordförande i Södermanlands distriktsloge åren 1900-1907. Medlem av Tempelriddarorden har han varit sedan 1931. En tid var han ordförande i Nykterhetsnämnden i Eskilstuna. Som frisinnad politiker har Hesselbom intagit en framskjuten plats i Södermanland. Intresserad sångare var han i flera år ordförande i Allmänna Sången i Eskilstuna och blev vid sin avgång dess hedersordförande. När det blev fråga om att skapa en dalsländsk utpost i Eskilstuna tog Hesselbom en intresserad och verksam del, och allt sedan bildandet av Föreningen Dalborna i Eskilstuna 1934 har han varit dess sekreterare. Som sådan gav han på många sätt uttryck åt sin varma hembygdskärlek. Han reageraade kraftigt, när kända dalbor offentligen framfördes såsom värmlänningar, vilket som bekant ej sällan inträffar. Protokollen präglades av hans stora noggrannhet och samvetsgrannhet. Hesselbom berättade ofta om gamla tider och kunde då tack vare sitt sällsynt goda minne och sin stora grundlighet in i minsta detalj skildra tilldragelser han varit med om ända från barndomen. Berättelsen fortlöpte lugnt och säkert, ofta med en hel del avvikelser, men han återkom alltid till berättelsens tråd. Hesselboms nära nog osvikliga minne var förbundet med en logisk skärpa och en slagfärdiget, som gjorde, att det inte var gott att få honom till motståndare i en debatt. I sina strävanden drevs han av en omutlig rättrådighet och trohet mot sina idéer. I vänskapen var han trofast.
Såväl på 70-årsdagen som på den föga mer än en månad därefter inträffade begravningen betygades från olika håll en enig uppskattning av Hesselboms redliga vilja och uppoffrande gärning. I kampen för vad han ansåg vara rätt hade han aldrig sparat sig, aldrig sträckt vapen. Ännu i det sista hade han med stigande harm följt underrättelserna om ryssarnas omänskliga framfart i Finland. I många avseenden var Gustaf Adolf Hesselbom en god exponent för dalsländskt kynne. Må han nu efter slutad gärning få vila i frid.
Emanuel Bergman
Inlagd 1997-10-22,