När D F H för flera år sedan började söka kontakt med dalborna i utlandet, låg det nära till hands att för detta ändamål få till stånd samarbete med Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. Denna förenings ledning i Göteborg visade sig vid hänvändelse dit också intresserad, och frågan om samarbete mellan svenskhetsrörelsen och den svenska hembygdsrörelsen har sedan dess allt emellanåt kommit på tal i Riksföreningens tidning "Allsvensk Samling". När det bestämdes, att Riksföreningen skulle fira sitt 25-årsjubileum i fjol med ett allsvenskt ting i Chikago, beslöt man också att där ta upp till diskussion frågan om samarbete mellan svenskhetsrörelsen och den svenska hembygdsrörelsen hemma och i Amerika.
När jag förra året förverkligade min sedan flera år närda plan att besöka Amerika, så var den närmaste och utlösande orsaken just förhoppningen att genom min närvaro vid det allsvenska tinget i någon mån kunna bidraga till ett närmande mellan den svenska hembygdsrörelsen i Amerika och hemma i Sverige. För Dalslands och D F H:s vidkommande var min avsikt att söka utvidga och fördjupa det samarbete, som redan existerat i flera år.
Det nämnda allsvenska tinget i Chikago hölls den 28 - 30 juni 1933 under tillopp av svenskar från skilda delar av världen, alldeles särskilt från Amerikas Förenta stater. Det var många för svenskhetsrörelsen viktiga frågor som dryftades. Diskussionen rörande samarbetet mellan svenskhetsrörelsen och den svenska hembygdsrörelsen, som inleddes av ordf i Landskapsföreningens centralstyrelse direktör Carl Festin, Chikago, och förf vittnade om livligt intresse och utmynnade efter kommittébehandling i följande av tinget enhälligt antagna resolution: "Kommittén föreslår, att Riksföreningens expedition i Göteborg och styrelsen för Svenskamerikanska Hembygdsförbundet (Landskapsföreningen) uppmanas att stå till tjänst vid åstadkommande av förbindelse mellan svenskamerikaner och svenskamerikanska föreningar å ena sidan samt rikssvenska hembygdsföreningar å den andra sidan. Dessa båda böra även i övrigt stå till tjänst med upplysningar rörande hembygdslitteratur och andra hembygdsfrågor och vid behov förmedla inköp av hembygdslitteratur. Meddelande härom bör allt emellanåt införas i Allsvensk Samling, och nyutkommen hembygdslitteratur bör lämpligen också anmälas där". Sedermera har ledningen för Riksföreningen för sin del bekräftat detta beslut av allsvenska tinget i Chikago, varför vi här hemma - liksom våra landsmän ute i världen - vid behov kunna vända oss till Riksföreningens för svenskhetens bevarande i utlandet expedition, Avenyen 3, Göteborg. Jag har nämnt om detta beslut, emedan det har betydelse även för oss dalbor.
I samband med det ovannämnda allsvenska tinget anordnades en del festligheter för deltagarna. Tinget inleddes med en ståtlig bankett på Drake Hotel, där vi blevo föremål för ett i dubbel mening varmt mottagande. Juni månad var nämligen ovanligt het i Amerika detta år. Omkring 400 svenskar hade samlats, och banketten präglades av en stark svenskhetskänsla och hembygdsstämning. Det var också egendomligt att sitta tillsammans i ett främmande land med så många landsmän, av vilka många redan förut voro mig bekanta till namnet. Alla enades de av stark och ihållande kärlek till det gamla Sverige, fastän många ej hade återsett det på årtionden och kanske aldrig skulle återse det.
Ett uttryck för denna alltjämt starka samhörighetskänsla med hemlandet hos svenskamerikanerna är den svenskamerikanska hembygdsrörelsen, som just under senare år tagit ökad fart, sannolikt påverkad av det ökade intresset för hembygdsrörelsen hemma i Sverige. I Chikago finnas för närvarande icke mindre än 23 svenska hembygdsföreningar, och antalet i hela Amerika måste vara avsevärt större. Dessa anordnade en supé på Café Idrott för deltagarna den 29 juni. Där var publiken en annan än kvällen förut på Drake Hotel, men intrycket av samhörighetskänsla med Sverige var detsamma. Man fick ett bestämt intryck av att dessa hembygdsföreningar som arbeta inom de bredare lagren bland svenskamerikanerna, redan betyda mycket och i framtiden komma att få en ännu större betydelse för bevarandet av sambandet mellan svenskarna i Amerika och i Sverige.
På detta samkväm fick jag nöjet att sitta tillsammans med redaktör Jakob Bonggren, dalbornas främste företrädare i Amerika. Snart 80-årig har han en växlande och framgångsrik bana bakom sig och har nu namn om sig att vara Svenskamerikas främsta skald. För sina förtjänster om svenskheten i Amerika hade han nyss tilldelats vasaorden, och för några år sedan blev han som bekant hedersledamot i DFH. Hans intresse för den dalsländska hembygden är alltjämt lika levande, och det var för mig en upplevelse att få träffa samman med denne idealdalbo, som ännu sprakar av livskraft. Betecknande för hans vitalitet är att han en kort tid senare skrev ett par dikter till general Balbos ära, när denne passerade Chikago på sin flygning runt jorden, och därför av Mussolini fick en italiensk förtjänstmedalj.
Jämte redaktör Bonggren hade många dalbor kommit till Café Idrott. Emellertid skulle jag träffa ännu flera ett par dagar senare. Den 1 juli anordnade nämligen Dalslands Vänner i Chikago en picknick, till vilken jag blivit inbjuden. Denna förening hade genom sin ordförande gjort sig påmind redan vid min ankomst till New York den 26 juni. Jag nåddes nämligen då av en skriftlig välkomsthälsning till Amerika och inbjudan till denna picknick. Ordföranden, Mr John Anderson, var även med och tog emot oss svenskar vid vår ankomst till Chikago. Under tinget och efter detta ställde han sig till mitt förfogande och var med sin stora älskvärdhet och välvilja till ovärderlig hjälp för mig. Mr Anderson, som är född i Ör, har varit föreningens ordförande ända från dess bildande 1925 och har nedlagt ett synnerligen förtjänstfullt arbete på dess utveckling. Hittills har föreningen haft omkring 400 medlemmar och utövat en omfattande filantropisk verksamhet. Som bekant var redaktör W Skoglund i Bengtsfors sekreterare i Dalslands Vänner tills han flyttade över till Sverige för ett par år sedan.
Denna förening var det som jag sammanträffade med den 1 juli i en skogsbacke i Chikago. Många av medlemmarna voro borta från staden på grund av årstiden, men ganska många hade kommit tillstädes. Så många dalbor på en gång träffar man säkert eljest inte någonstädes utanför Dalsland utom i Dalslands Gille i Göteborg, som samlat en del av de till några tusen uppgående dalborna i denna stad. Det var ett sällsamt och minnesrikt möte detta. Jag stod inför landsmän, som från Dal flyttat över Atlanten och låtit omplantera sig i den amerikanska jordmånen. Under en ofta hård kamp för sin utkomst ha de i den stora republiken fört Sveriges och Dalslands talan. Att deras känslor för hembygden under alla årens kamp och mödor ej svalnat, därom påmindes jag åter och åter under mitt samtal med dem, och därom vittnade deras anletsdrag, när jag talade om det nutida Dalsland och dess livskraftiga hembygdsrörelse. Många dalbor tecknade vid detta liksom vid andra tillfällen sina namn och födelseplatser i min besöksbok. Dessa äro återgivna i ortspressen efter en manmlista jag bifogade min reseberättelse till D F H.
Liksom i Chikago finns det mycket svenskar i den väster därom liggande staten Minnesota. Där finnas två dalslandssammanslutningar nämligen i Duluth och Eveleth, ett par städer på 102,000 resp 8,000 inv. Då tiden var knapp, fick jag ej tillfälle att besöka dem men införskaffade upplysningar om dessa föreningar för att kunna komma i skriftlig kontakt med dem. Hoppas att de komma att ansluta sig till D F H, och att detsamma blir fallet med de dalslandsföreningar, som kunna komma att bildas i Minneapolis, St Paul m fl städer, där det finns gott om dalbor.
Vid ett besök i Detroit, Mich, träffade jag också samman med dalbor, men då det där inte finns någon dalslandsförening, förbigår jag detta besök. Återresan till New York skedde över de historiska svenskplatserna i Wilmington, där de första svenskarna landstego 1638, och Philadelphia, där prof Amandus Johnson rest ett svenskmuseum för Amerika, efter den kanske främste svenskamerikanen, kallat John Morton Memorial Museum. Här förvaras i John Ericsonrummet allt som är ägnat att belysa svensk ingenjörskonst i Amerika, i Jenny Lindrummet allt som belyser svensk sång och musik i Amerika osv. Samlingarna äro naturligtvis ännu ganska ofullständiga, men prof Johnson hoppas ha det färdigt, när svenskar från alla delar av världen på hans inbjudan 1938 samlas dit för att fira 300-årsminnet av de första svenskarnas landstigning i Amerika.
I New York finnas givetvis många svenskar fast ej procentuellt så många som t ex i Chikago. Under mitt besök där fördes jag samman med ett antal dalbor, och då intresse för en dalsländsk sammanslutning fanns, samlades man den 22 juli för att höra en rikssvensk tala om den dalsländska hembygden. Resultatet blev, att en förening bildades, som vid ett senare konstituerande sammanträde kallades Hembygdsföreningen Dalsland. På sammanträdet sjöngos två dalsländska hembygdssånger författade av medlemmar i föreningen. Jag citerar begynnelse- och slutstroferna i den av Anna Christina Anderson från Färgelanda skrivna sången "Min hembygd":
O Dal, o Dal, vår hembygd kär,
där som vi lag och lydnad lärt,
att älska syskon, far och mor
samt tro på Den i höjden bor.
Om långt från dig vi skola gå,
vi hålla dig så kär ändå.
Om än vi var i furstlig sal,
vi älska dig, o Dal, vårt Dal.
De präglas av religiös känsla och enkel, rättfram kärlek till hembygden,
och det är just vad man så ofta finner bland landsmännen i Amerika, såväl
bland dalborna som bland övriga svenskar.Tyvärr ha vi hemmasvenskar ej tillräckligt tänkt på vikten av att uppehålla förbindelsen med våra landsmän därute. En ändring i detta avseende skulle vara till nytta för båda parterna. Låt oss till att börja med bli flitigare med brevskrivningen till släkt och vänner i Amerika och annorstädes ute i världen. Dessutom böra vi dalbor söka åstadkomma en intimare förbindelse mellan landsmännen och deras föreningar därute samt hembygdsrörelsen här hemma. Dalbor i Amerika, som ej äro anslutna till någon dalslandsförening, kunna genom direkt hänvändelse till Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbunds expedition, Åmål, eller till förf (adress. Centrallasarettet, Eskilstuna) erhålla medlemsskap och därmed årsskriften "Hembygden".
Till sist må det tillåtas mig att framföra ett varmt tack för senast till landsmännen i Amerika och tillönska dem en snar och kraftig ljusning på det ekonomiska området samtidigt som jag hoppas på en mera allmän och innerlig kontakt med det gamla Sverige och den dalsländska hembygden.
Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.