För åtskilliga av denna årsskrifts läsare är detta namn obekant. För långt flera är det emellertid välkänt och aktat. Dess bärare har nämligen varit en av förgrundsfigurerna inom den andliga verksamheten i vårt land. B A Carlsons historia är historien om hur ett barn från ett fattigt dalsländskt hem genom sin begåvning och sin energi arbetar sig fram, övervinnande de talrika hinder, som resa sig i hans väg, och slutar sina dagar efter ett synnerligen verksamt och framgångsrikt liv såsom en av metodistkyrkans banbrytare i Sverige.
B A Carlson föddes i Tydjebyn, Tydje socken, den 25 nov 1833. Eter en bristfällig skolutbildning måste han tidigt ut för att skaffa sig sitt uppehälle. Han kom först till Göteborg och arbetade där under några år på en mekanisk verkstad. Emellertid ville B A Carlson liksom så många av hans landsmän söka sin lycka på andra sidan Atlanten. Även lockades han av det amerikanska inbördeskriget, som då brutit ut. Där kom hans utveckling dock att länkas i andra banor, än han själv tänkt sig. B A Carlson hade ej länge varit i Amerika, innan han genomgick en andlig kris. Han anslöt sig då till metodistkyrkan och kom i fortsättningen att allt mer sysselsätta sig med religiös verksamhet. Efter några års intensivt studiearbete, som bedrevs på lediga stunder, kunde han år 1866 absolvera prästerlig examen och verkade sedan som metodistpastor i Amerika.
År 1869 sändes B A Carlsson av sin kyrkas biskop över till Sverige för att där verka för metodistkyrkans utbredning. Här i vårt land har han också utfört det mesta av sitt livsverk. Han var under många år s k presiderande äldste och genomreste såsom sådan hela landet upprepade gånger. Under några år (1844-1891) var B A Carlson superintendent i Finland och införde under denna tid metodistkyrkan i Ryssland. När han på gamla dagar skrev ner sina levnadsminnen, kunde han se tillbaka på en synnerligen omfattande och framgångsrik verksamhet. Under sitt långa och växlingsrika liv hann B A Carlson att samla stor erfarenhet och levnadsvisdom. Genom sin gedigna personlighet och sitt hjärtliga sätt vann han vänner över allt där han drog fram. När han som åldring ej längre kunde vara i aktiv tjänst, var hans hem en samlingsplats för metodistpastorerna men även för många andra såväl inom som utom metodistkyrkan. Han hade alltid intresse för dem, när de kommo, och han delade frikostigt med sig av sin rika erfarenhet. Vid B A Carlsons död den 4 december 1920 sörjdes den gamle vördade hövdingen allmänt av dem, som haft förmånen lära känna honom.
Fastän B A Carlson under större delen av sitt liv var skild från sin hembygd, upphörde han aldrig att älska den. Han talade ofta och gärna om densamma och kunde tack vare sitt goda minne berätta mycket om de gamla, som han kommit i beröring med under sin uppväxttid. Betecknande är, att han, som vid nedtecknandet av sina minnen skjuter sin egen person åt sidan och i stället ger ett gott stycke av metodistkyrkans historia i vårt land och i Finland, likväl i ett par inledande kapitel skildrar sin släkt - Tomasbolssläkten - och därvid rätt ingående redogör för vad han vet om sina förfäder. Därefter ger han en gripande skildring av det fattiga hemmet, som modern med sina många barn efter faderns död måste lämna, och hur han sedan själv ger sig ut på egen hand för att tjäna sitt uppehälle.
Det är tyvärr alltför ofta man nödgas bevittna, att den vuxna ungdomen på landet lämnar sina hem och kanske sitt land för att inom kort ha glömt bådadera. Föga känner denna ungdom sambandet med släkten och hembygden. Utan tvivel beror detta missförhållande till en väsentlig del på bristande kunskap. Här föreligger en stor och tacksam uppgift för hembygdsarbetet. Genom sin stora och varma hembygdskärlek må B A Carlson framstå såsom ett värdigt föredöme för den dalsländska ungdomen.
E.B.
Inlagd 1997-10-20,