Tiondelängder kan bli av särskilt intresse för släktforskningen för tiden före kyrkböckerna, jämsides med andra källor såsom domböcker, mantalslängder och jordeböcker. Tiondelängderna är i jämförelse med domböckerna systematiska i den mening att man får uppgifter år efter år medan domböckerna endast ger uppgifter vid särskilda händelser. Björn Helmfrid framhöll som en fördel för tiondelängderna framför jordeböckerna att de förra alltid var aktuella. Hade en bonde dött eller flyttat från sin gård, kom detta omedelbart fram i tiondelängden medan det kunde dröja upp till 20 år innan han blev avförd från jordeboken. I den senare skrev man ofta bara av föregående års uppgifter. I tiondelängden efter 1638 finns vidare inte bara jordägare med utan även knektar och ryttare samt torpare, dvs alla som brukade jord. Man får även med tjänstemännens namn, prästen var skyldig skriva under och - sedan sexmännen införts 1638 - får man ibland med även deras namn. Tiondelängden ger således betydligt fler namn än jordeboken.
Tiondet infördes i Sverige redan på 1100-talet. De äldsta redovisningarna är summariska. Endast totalsiffror för prosterier lämnas. Först på Gustav Vasas tid börjar redovisningar, som går ned på gården. Vid 1527 års riksdag i Västerås beslutas att 2/3 av tiondet skulle föras över till kronan, 1/3 till biskopen och 1/3 till övriga kyrkliga ändamål, bl a helgeandshus och skolor. Endast sockenprästen fick behålla sin 1/3. Överföringen till kronan av 2/3 av tiondet medförde svårigheter med underhåll av domkyrkor och andra kyrkliga byggnader, svårigheter att driva vissa skolor, svårigheter med underhåll av fattiga mm, vilket medförde viss återgång, varför kronans andel aldrig blev avsedda 2/3. Som exempel visades en redovisning från 1638, där som avdrag bl a angavs prosttunnan - prosten var garant för mätningen -, som även kronan utnyttjade - och mulspannen - till de som uppmätte kronans del i tiondet, vilket ofta var kyrkvärdarna.
Taxeringen av tiondet tillgick i stort sett ända fram till 1638, som stod i Östgötalagen och Upplandslagen. När säden var avskuren sattes den upp i kärvar på gärdena. Sedan gick en kommission ut på fälten, räknade och tog undan var tionde kärve, som sedan skulle särskilt tröskas av bonden. Detta tog ibland så lång tid att kärvarna hann fuktskadas. Johan III utfärdade 1583 en förordning enligt vilken man kunde ta en provkärve - normalkärve - ute på fältet och provtröska. Sedan fick bonden leverera tröskad säd motsvarande 1/10 av alla sina kärvar. Varje bonde måste gå ed på att han inte fuskat. Härigenom förenklades taxeringen och kunde snabbare genomföras.
År 1638 kom en ny tiondeförordning. Denna var lång - den omfattade 30-40 punkter. Den lästes upp i kyrkan på söndagarna aktuell tid. En ny organisation infördes, där kyrkoherden, kyrkvärden och sexmännen skulle svara för taxeringen och uppbörden av tiondet. Tiondeinspektörer tillsattes i varje län. I Östergötland blev det två, en för östra och en för västra delen. Man angav också ett sista datum för uppbörden - Thomasmäss, dvs 21 december.
Nästa förändring inträffade efter förslag av landshövdingen Stålarm i Östergötland omkring 1678. Man ville komma ifrån provtröskningsförfarandet och i stället få tillstånd en överenskommelse med bönderna om leverans av en viss kvantitet varje år. Detta skulle också medföra att kronan slapp stora variationer i sin inkomst, betingade av varierande skördeutfall. Överenskommelser träffades också successivt med enskilda bönder. År 1727 gick hela härad över till det nya systemet. För att bestämma kvantiteten fick kommissionslantmätarna gå igenom åkrarna. Fina beskrivningar av gårdar har av denna anledning framkommit och återfinns nu i lantmäteriarkiven.
För kontroll av tiondelängdernas siffror kan man bl a jämföra med utsädeslängderna från 1630-talet. De senares siffror kommer igen på de äldsta lantmäterikartorna från 1630-talet. Gjorda jämförelser hade givit rimlig överensstämmelse.
Svedjeland kunde vara en felkälla för kvantitetssiffrorna. Svedjelanden låg vanligen i utkanterna och kunde ibland hemlighållas. På 1600-talet minskade tiondeuppbörden bl a genom att säterierna inte behövde lämna tionde och att gårdar inom en mil från ett säteri kunde bli frikallade. Rika adelsmän hade möjlighet att för varje son avsätta ett säteri, vilket utnyttjades.
Tiondet gällde inte bara säden utan även annat såsom husdjursskötsel, fiske och tackjärnstillverkning och som sålunda kan ge kompletterande uppgifter.
Tionderäkenskaper återfinns före 1634 i landskapshandlingarna och senare i verifikaten till länstyrelsernas räkenskaper. Mikrofilmsrullar finns i Linköpings bibliotek för domprostarnas tionderäkenskaper (mitten av 1500-talet), boskapslängder (1620-33) och lanskapshandlingar (1539-1634). I övrigt får man gå till landsarkivet i Vadstena och Riksarkivet i Stockholm.
Mera om tiondelängder kan läsas i föredragshållarens bok "Tiondelängder, som källa för byalagens ekonomiska historia", vilken utkom 1949 på LTs förlag. Den är numera tyvärr svåråtkomlig.
Vid efterföljande samkvämet - till vilket våra släktforskardamer här i Linköping bakat gott bröd - träffade jag en från Stockholm tillresande dam, som kunnat finna några av sina förfäder i tiondelängder från Östergötland (Bankekind). Uppgifterna hade inte fört hennes anor längre bak i tiden, men hade givit ytterligare bidrag till beskrivningen av dessa förfäder.
Finns någon bland Linköpingstraktens släktforskare, som kunnat utnyttja tiondelängder i sin forskning?
Är tiondelängden en försummad källa i våra forskningar?
PO
Texten var införd i Till "Första onsdagen i varje månad - gruppens" träff onsdagen den sjunde november 1979 sid 7-8.
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsrätt.
Ansvarig för innehållet på denna sida är P O Bergman, Hjortronvägen 89, 590 54 Sturefors - epostadress: po@abc.se.