Den moderna detektivromanen går tillbaka till Edgar Allan Poes novell ”Morden på Rue Morgue” som kom ut år 1841. Den första romanen med en professionell detektiv som huvudperson ”Månstenen” av Wilkie Collins kom ut 1858 och blev, liksom Arthur Conan Doyles ”En studie i rött” år 1887, betydelsefull för den fortsatta utvecklingen. Till Sverige kom den första utländska detektivromanen i översättning år 1890, en roman med Sherlock Holmes. Den första svenska detektivromanen ”Stockholmsdetektiven” av Prins Pierre kom strax därefter. Handlingen var förlagd till Eskilstuna. Sedan dess har många detektivromaner publicerats här i landet, år 2002 kom 80 svenska, 3 finlandssvenska och 77 översatta ut. Böös konstaterade att svenska detektivromaner är mycket uppskattade i utlandet och där säljs i stora upplagor.
År 1971 bildades Svenska deckarakademien med syfte att medverka till genrens utveckling och att värna om dess kvalitet. Akademien har 21 ledamöter. Den har en vänförening och ger ut en tidskrift, som kallas Jury - fyra nummer om året. För att stimulera skrivandet av nya deckare arbetar man med årliga priser och utbildning. Bl a har man haft Polonipriset för att stimulera kvinnliga författare och har nu Flintyxan för att stimulera till detektivromaner byggda på historisk grund.
Akademiens bibliotek har en lång historia. Flera försök gjordes att få plats för böcker på olika bibliotek, bl a biblioteket på Medborgarplatsen i Stockholm och Sigtunastiftelsens bibliotek. Dessa kunde visserligen tillhandahålla plats i bokhyllor och erbjöd sig även att damma böckerna (Sigtunastiftelsen) men något deckarbibliotek blev det inte. En blänkare i Jury 1986:3 om ett forskningsbibliotek för kriminallitteratur i Paris gjorde att Böös for dit 1988 som stipendiat. Biblioteket visade sig vara inrymt i ett avgränsat utrymme i ett kommunalt stadsdelsbibliotek med begränsat tillträde - endast vissa tider och endast med särskilt legitimationskort. Man fick sina böcker som depositioner från andra stadsdelsbibliotek. I magasin förvarades alla skönlitterära alster och det krävdes två bibliotekarier med var sin nyckel för tillträde. Rapporten från resan (Jury 1988:3) mottogs med stor entusiasm hemma i Sverige. Här ville man ha ett presensbibliotek - alltid tillgängligt för forskning - att användas av journalister, forskare, förläggare m fl. Något läckte ut till pressen och en löpsedel dök upp med ”Eskilstuna får deckarbibliotek?”. Snabbt gjordes ett besök på kultur- och fritidsförvaltningen i Eskilstuna. Frågetecknet försvann i och med beslut 16 februari 1989. Invigning ägde rum den 7 maj.
Inköp av Otto Holms nästan fullständiga samling svenska deckare gav en god start för biblioteket. Man har sedan fått samlingar genom donationer och depositioner och får idag från förlagen fortlöpande alla nya svenska deckare och översättningar av utländska. Facklitteratur köps in av kommunens bibliotek och placeras på deckarbiblioteket. Vänföreningen gör en insats bl a genom att bistå vid utgifter som normalt inte betalas av någon annan.
I dag har man i stort sett alla utkomna svenska deckare från 1893 i original och alla till svenska översatta kriminalromaner från 1989. Till detta kommer facklitteratur, avhandlingar, bibliografier, essäsamlingar, författarbiografier etc. Dessutom har man ett antal tidskrifter på olika språk som behandlar genren. I biblioteket finns också recensioner med början 1939. Där finns också böcker om kriminologi, vari ingår det referensbibliotek som tillhört de två svenska förnyarna inom genren, Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Från Sundsvalls stadsbibliotek har Jörgen Elgströms samling erhållits i deposition. Den omfattar kriminalromaner, facklitteratur, sherlockiana och en omfattande småtryckssamling. I donation har erhållits framlidne apotekare Börje Alms samling engelska och amerikanska kriminalromaner, som omfattar ca 2.700 titlar.
Böös berättade engagerat om den första svenska deckaren som han först i samband med 100- årsjubileet kom att läsa noggrannare. Han kunde därvid konstatera att handlingen verkligen utspelade sig i Eskilstuna, som vanligen var omnämnd som Ea, men på ett ställe var Eskilstuna utskrivet. Några gatuangivelser kände han dock inte igen men efter en del funderande kom han fram till att Wallongatan i romanen måste vara Smedjegatan och Hjulgatan Rademachergatan. En eldsvåda omnämns gälla den Danielssonska fabriken. Någon sådan har inte funnits men däremot den Eilitzska fabriken som brann vid samma tidpunkt som i romanen. Det har visat sig att den som först larmade polisen och sedan tidningen hette Danielsson. En borgmästare Ek omnämns, borgmästaren vid den här tiden hette Alm. Detektiven heter Fridolf Hammar och var väl författaren själv. Brottet som begicks gällde försäkringsbedrägeri. Skurken anställde ensamstående män med klen hälsa, tog en livförsäkring på dem med sig själv som förmånstagare, tvingade dem sedan arbeta under så vidriga förhållanden att de snart dukade under. Han kunde sedan kassera in försäkringspengarna. Ett liknande brott uppdagades i Eskilstuna några år senare och Böös ställde frågan om det kunde vara denne brottsling författaren hade i tankarna när han skrev, eller om sådant försäkringsfiffel var vanligare vid denna tid än man idag känner till.
Författaren till den första svenska deckaren var Prins Pierre, pseudonym för litteratören (journalisten) Fredrik Lindholm (1861-1938). Han kom från Stockholm till Eskilstuna 1888, fick med sin hustru en son i Eskilstuna 1892 och flyttade till Landskrona i november 1893. Han hade samma adress i Eskilstuna som sin arbetsgivare Eskilstuna-Posten.
Den första svenska deckaren finns i biblioteksväsendet endast i två exemplar, ett i Eskilstuna och ett i Stockholm (KB), men har talats in på kassett som finns på flera bibliotek. En faksimilupplaga var planerad till jubileet 1993 men projektet fullföljdes ej.
Ett 25-tal medlemmar hade slutit upp till midvintermötet, gamla bekantskaper återupplivades och nya gjordes. Några var resande men många var eskilstunabor. Där sågs föreningens ordförande och kassör samt Agneta Askenbom (student 60) och hennes syster Anne-Charlotte Langemar-Patzer (student 64), alla från Stockholm. Från Eskilstuna kom Ante Kansell (student 55), Kerstin Ljungdahl (student 47), Knut-Axel von Schoultz (student 49), Lars Eriksson (student 50) med fru och Torsten och Gösta Lindblom (student 44 resp 40). Midvintermötet hade ordnats av Roger Husblad (student 89).
Underlag: mötesanteckningar samt för komplettering/kontroll Åke Isberg ”Fransk deckarkultur eller Jury på plats i Paris” Jury 1986:3, Thomas Böös ”BILIPO i Paris - deckarforskarens himmelrike” Jury 1988:3 s 25-29, Thomas Böös ”Press- Stopp! Det blir ett deckarbibliotek! Jury 1989:1 s 58, Johan Wopenka ”När det smällde till i Eskilstuna 1989:2 s 22-23, Nils Palmborg ”Prins Pierres Stockholms-detektiven” Jury 1993:1, Thomas Böös ”Stockholms-detektiven - realism i Eskilstuna” Jury 1993:4, ”Belönad bibliotekarie” (om Böös) Jury 1993:4, Eddie Jaurinder ”Dags för årets Eskilsgala” (om bl a Böös) Eskilstuna-Kuriren 2003-03-04. Nationalencyklopedin: detektivroman.
Per-Olov Bergman
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på denna sida är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: po@abc.se.