(1) Premier-ingeniören Nils Marelius fann yt-innehållet vara 35 mil. Vetenskaps-Akademiens handlingar 1774. Uti Palmskiöldska samlingarne i Upsala bibliotek, tom. 42, sid 547, uppgifves längden till 34 och bredden till 15 mil. Bättre kände man icke denna ort för 150 år tillbaka.
(2) Ericus Olai öfversätter Dal på latin med Dala, icke Dalia. Scriptores Rerum Suecicarum, T. II. Sect. I. p. 80, 87.
(3) Höjderna af Gölkullen och Hins-knatten utrönte jag med Sefströmska afvägnings-instrumentet d. 17 Juli 1848. Alla höjdmått, som härefter förekomma i boken, äro räknade öfver Wenerns yta. Denna är ansedd ligga 143 a 147 fot öfver hafvet. Uppgifterna derom äro icke lika. Uti beskrifningen öfver Trollhättan och dess slussverk, 1817, är den upptagen till 168 fot.
(4) Det är 192 hela och 8/10 fot. Vattenhöjderna öfver Wenern äro antecknade efter C. P. Hällströms och D. W. Lilljehööks otryckta afvägningar, sednare än Carl af Forsells stora karta öfver Skandinavien 1826, och från siffertalen å densamma något afvikande.
(5) Har sin källa i Bohuslänska bergen ej långt från Gullmarsfjorden, rinner genom Hästefjorden till Wenern och gör 26 fots fall vid Rådanefors. För några mansåldrar tillbaka hade Långhalmen ännu ett utlopp, emellan hemmanen Kallserud och Mellanrådane, till Ellnesjön och vidare till hafsviken vid Saltkällan, som numera genom mossbildning är igengånget.
(6) Har sitt namn af den ädelt verksamme brukspatronen Lennart Magnus Uggla, hvilken till allmän saknad af döden bortrycktes 1846.
(7) Hallefors omnämnes 1582 i ett gränsregister mellan Dal och Wermland, som finnes i Riks-arkivet. Utloppet derstädes är således icke i sednare tider tilldanadt, såsom någre förmenat.
(8) Måttet på vattenfallen är hämtadt utur handlingar i Styrelsen för allm. väg- och vattenbyggnader arkiv i Stockholm.
(9) Landsh. Sandelhjelms femårsberättelse 1832, sid 4. Herr W. Hisinger har begått ett misstag, då han i sina Anteckningar i fysik och geognosi, 4 h. s. 53, yttrat, att "Slättdal synes merendels vara af nog mager och föga fruktbärande beskaffenhet." Förhållandet är helt annorlunda. Denna trakt afyttrar mycken säd, och kunde med skäl kallas provinsens kornbod.
(1) Troligen Tössbo och möjligen äfven Nordmarken.
(2) Nordmarken nämnes icke i Westgötalagen, der eljest Dals härader uppräknas, i fråga om andel i böter, utom Tössbo och Walbo. I en förteckning, i slutet af 1400-talet, på kyrkorna i Wermland och Dal, som är skrifven i ett exemplar af Westgötalagen, förekommer Nordmarken mellan Nordal och Tössbo, men de öfriga häraderna på Dal saknas der. Deremot i ett bref af Magnus Ladulås, 3 Maj 1287, nämnas Sundal, Nordal, Ordhenæ, Wæboahæred, Thyssi, Nordmarchæ och ej flera härad i Wermland, hvaraf man kunde sluta att sistn. härad hörde till Dal, derest icke andra vittnesbörd stridde deremot. Diplomatarium 2: 1. s. 25. Uti registraturet å ärender under Sten Sture d. ä. (Handl:r rör. Skand. hist. 18: s. 184) heter det "Nordmarken i Westergötland", som troligen är liktydigt med: i Skara stift. Nordmarken kallas "kronones län" i ett originalbref 1471, då ärkebiskop Jakob bekom räntan deraf. Se nedan om Styrelsen öfver landet.
Ehuru Gerh. Schöning uti sitt "Försög til de Nordiske Landes, serdeles Norges Gamle Geogrpahie", åberopar Olof Haraldssons saga, yttrar han likväl, och detta utan något slags bevis, "att riksgränsen varit Göta elf från hafvet upp till Wenern, sedan denna sjö till Nerike, derpå den stora skog, der Wermland nu ligger, det mesta af Dalekarlia, och den största och vestliga delen af Helsingeland, förbi hvilken gränsen gick ut till Botniska bugten." En uppgift utan allt historiskt värde.
(3) Annaler for Nordisk Oldkyndighet, Köpenhamn 1845, s. 160; 1846, s. 150. Härtill komma mina upplysningar i samma Annaler 1849, sid 146.
(4) Lika bristfällig är en uppsats på kyrkorna i orten, som äfven åtföljer samma lag, och tros vara skrifven vid slutet af 1400-talet. Deri förekomma endast 17 kyrkor, neml. 9 i Nordal, 8 i Tössbo, liksom ingen enda funnits hvarken i Sundal, Walbo eller Wedbo, eller att dessa härader vid samma tid icke varit bebodda af christne, som haft kyrkor, ehuru man der har namn på kyrkoherdar före samma tid.
(5) Enligt v. Dalin och Rühs. Deremot har Celsius d. 24 Maj och Hvitfeld d. 25. Jon Skrifvare och Nils Börgesson befalldes 1553 att begifva sig till gränsen och taga reda på gränsmärken. De biträddes i hvarje socken af 12 a 16 de äldste bönderna, som lemnade upplysningar. Handl:r rör. Skandin. hist., 29 del. sid. 73.
(6) Intaget i Walbo härads dombok d. 13 Febr. 1781.
(7) Ur Nordinska samlingarne i Upsala. 4:o N:o 187.
(1) För dessa och flera här förekommande uppgifter har författaren begagnat Herr W. Hisingers Samling till en mineralogisk geografi öfver Sverige, 1808; Mineralogische Geographie, 1826; Anteckningar i fysik och geognosi, 1828, 1837; Geognostisk karta öfver mellersta och södra delarne af Sverige, med dertill hörande upplysningar, 1834; samt Handbok för mineraloger, 1843. Det är skada att dessa, eljest så förtjenstfulla, arbeten besväras af skrif- eller tryckfel i afseende på ställens lägen och namn. Östmarks socken, i öfra Wermland, förlägges på Dal, Huggarnäs, Wermbu o.s.v. äro namn, som ej finnas i orten. Samma fel förekomma i 3:ne särskilda af dessa arbeten, det ena aftryckt efter det andra. Sådana misstag träffas också icke sällan i äldre och nyare handlingar rörande bergverken och jernbruken.
Dessutom har man rådfrågat Rinmans Bergverks-lexikon och Jernets historia, m. fl. samt Bergmästare-relationerna i K. BergsKollegium, jemte andra handlingar derstädes.
(2) Handlingar i Kammar-arkivet för 1625. Relation 1780.
(3) Handlingar i Kammar-arkivet för 1625. Relation 1780.
(4) BergsKoll. resol. 18 Mars 1657.
(5) Bergs-Koll. privileg. 30 Okt. 1646.
(6) Om rullstens, sandåsars, bergkittlars och räfflors uppkomst erhålles nödig upplysning i vår oförgätlige Berzelii förträffliga uppsats: Om beskaffenheten af Sveriges berg och mark, uti skriften: Läsning för folket, 1840, 5:te årg. 4:de h. sid. 310 följ., hvilken icke bör vara obekant för någon, som kan läsa i bok.
(7) Dissertatio de Dalia. 1718.
(8) Petrificata Sveciæ af Hisinger, 1837, samt hans Anteckningar i Fysik och Geognosi, 1840, 7:de häftet.
(9) Hit hör den så kallade Holtane sten i Jerns socken, aftecknad i Runa 1845, sid. 6.
(10) K. Vetenskaps-Akademiens handl., 1748, sid 238.
(11) Iman. Kants Phys. Geographie, 2: 2:te Abth. s. 227. Mainz 1803.
(12) Bergs-Koll. protokoll, 1728.
(13) Hesselgren i sin disputation omnämner en saltkälla vid Östebyn i Grinstad, hvilket är misstag och troligen densamma, som är vid Svalhede.
(1) Wahlenberg. Hartman. Larsson.
(1) Registraturet i Riksarkivet s. å.
(2) Årets räkenskap i Kammararkivet.
(3) Blutherus, Oratio encomiastica de Dalia.
(4) Göteborgs tidning: Hvad nytt, hvad nytt, 1776, N:ri 67, 68.
(1) Ol. Tryggv. saga, 175, i Oldnord. Sagaer, 2 b. Köpenh. 1827.
(2) Hans saga är måhända den första historiskt tillförlitliga af de Norrska konungasagorna, så vida man kan sätta tro till hennes egen uppgift, att hon icke blifvit förfalskad genom muntlig öfverlemning (ma tvi eigi thetta mal i munni gengizt hafa), utan författad efter de underrättelser Sverre sjelf meddelat historieskrifvaren.
(3) Hällristningar äro vidt utbredda. De förekomma i alla verldsdelarne. Enligt Pallas finnas flera mil fortgående klippor i Siberien, nordost om sjön Baikal, som äro betäckta med hällristningar. Alex. von Humboldt träffade dylika år 1800 talrikt vid Orinokos stränder, inhackade så högt på bergväggarne, att de icke kunde åtkommas annorlunda än genom långa stegar. Deras ursprung var Indianerna obekant, men Humboldt ansåg dem vara minnesmärken efter en längst för detta förgången högre odling. N. Hortsmann såg hällristningar 1749 vid Esseqvibo i Guyana, och R. H. Schomburgk, under sin resa 1836-1839, en myckenhet deraf i S. Amerikas granitberg, från 1 grad sydlig till 7 grader nordlig bredd, intagande ett stort bälte från öster till vester af denna verldsdel, hvilka liknade dels dem han sett på S:t Juan bland Virginska öarne, dels dem i Siberien vid Irbits och Pischmas källor, dels dem vid Dighton, 12 Franska mil söder om Boston i Förenta Staterna. Sådana träffas ock i Hottentotternas land och, hvad man minst kunde förmoda, i granitbergen 60 Engelska mil inuti Australien. Hunter i sina minnesteckningar öfver Indianerna i N. Amerika omtala, att desse utgräfva hieroglyfiska tecken i stenar. I Sverige finnas de flerestädes, men talrikast i Bohuslän. Se Verldsomseglaren; Antiquitates Americanæ, 1837; Bresil, par M. Ferdin. Denis, Paris 1839; Schomburgks Reisen, Leipzig 1841; Holmberg, Skandiaviens hällristningar, 1848; Pallas, Hunter, m. fl.
(4) Tryckt af Hadorph 1687 efter Björköa-rätten, äfven i Sv. Diplomatarium.
(1) Se Kongl. Förordningen om forntida minnesmärkens fredande och bevarande d. 17 April 1828, som finnes i kyrkorna.
(2) J. H. Wallmans Nomenklatur för Svenska fornlemningar uti Vitterh. Hist. o. Antiqv. Akad. handl. 14:de delen, 1838.
(3) S. Nilsson, Skandinaviska Nordens Ur-invånare. Lund 1838-1843.
(4) Dissertatio de Dalia. Upsala 1718.
(5) Antiqvarisk och arkitektonisk resa. Lund 1839.
(6) Runa, 1845, sid 1-15 och flerestädes.
(7) K. v. Jäthenstein, Böhmens heidnische Opferplätze. Prag 1836.
(8) Nordisk Tidskrift for Oldkyndighed, 1 b. 1832.
(9) Af G. Klemm. Dresden 1836.
(10) Af J. E. Wocel. Prag 1845.
(11) En sådan af täljsten, groft urgröpad eller urhackad,
och bitar af en annan lika beskaffad, lemnade jag, jemte 12 andra
fornsaker, 1846 till de kongliga samlingarne i Stockholm. Till
Stifts-museum i Carlstad har jag 1839 och 1846 gifvit 131 nummer af
särskilda slag. 1850 till Kongl. Museum ytterligare 40 nummer.
(1) Samlingar för Nordens fornälskare, B. III. s. 167. B.I.Pl.I.C.
(2) P. Tham, Götiska monumenter, Tab. XI. Holmbergs
Beskrifn. öfver Bohuslän, 2 b. Pl. II. fig. 1.
(3) S. C. Wagener, Handbuch der vorzüglichsten, in
Deutschland entdeckten Alterthümer aus heidnischer Zeit. Weimar. 1842.
(4) Antiqvariske Annaler. Köpenhamn 1812-1827.
(5) Se Wallmans öfversigt af Svenska fornlemningar, uti
Vitterh. Hist. o. Antiqv. Akad. handlingar, 14 d. fig. 104, 105,
136, och sid. 26.
(6) Utom äldre intyg, att kopparn begagnades förr än jernet,
vitsordar Lucretius i århundradet före Kristus: "Et prior æris erat quam
ferri cognitus usus."
(7) Annaler för Nord. Oldk. 1848, s 348.
(8) Are Frodes Schedæ.
(9) Ol. Tryggvasons saga, kap. 37.
(10) Lika liten historisk trovärdighet hafva visserligen
till största delen Ynglinga-sagan samt andra Isländska sagor om hednatiden,
hvilka utförligt, ofta till små biomständigheter, omtala personer och
händelser, som skola lefvat eller tilldragit sig flera hundrade år förr,
än dessa sagor i 12:te och 13:de seklet sattes i skrift efter föregifna
muntliga berättelser och folkvisor. Ynglinga-sagan ensam har omkring 80
geografiska namn och 150 namn på personer, ända från Oden, jemte deras
slägtskap och öden. Och detta allt skulle kunnat bibehållas oförfalskadt
i minnet under århundradens lopp bland ett obildadt folk, som icke kände
skrifkonsten, - bibehållas såsom trovärdiga historiska underrättelser till
omkring 1230, då denna saga först skrefs af Sturleson!. Andra sagor, såsom
Silfverstolpe visat å en tabell vid sin historia om förhållandena mellan
Sverige och Norge, Stockholm 1823, upptaga icke mindre än vid pass 450
Norrska småkonungar med deras öden och bedrifter, till det mesta blott
genom minnet bibehållna, icke i Norge, utan på Island, och der först
uppskrifna, tillika med sagorna om en oräknelig mängd enskilda personer,
hvilka sagor utgöra ett ansenligt bibliotek. (Se innehållsförteckningen i
Sagabibliothek af P. E. Müller, Köpenh. 1817-1820). Norges förste
inhemske historieskrifvare, Theodorik, börjar deremot sitt arbete med
Harald Hårfager vid år 861, och tillstår öppet, att han före denna tidpunkt
saknar annat än dunkel, ehuru han rådfrågat Isländare, hos hvilka man
ansåg att minnet om Norges öden bäst bibehållit sig i deras folksånger.
Hos honom sökas förgäfves de uppgifter, hvilka finnas i Ynglinga-sagan.
Han känner så litet om Hårfager, att hela dennes historia inrymmes på 12
rader, hvaremot hon hos den 60 år sednare skrifvande Sturleson växt till 27
tryckta blad i stor oktav. Se Langebeks Scriptores rerum Danicarum,
tom. V. sid. 311. Öfvertron på Isländarnes historiska trovärdighet,
som hos oss varit nog allmän och länge herrskande, har på sednare tider
börjat något gifva efter, sedan flera lärde, såsom Adelung, Rühs och andra
öppnat ögonen på den läsande allmänheten. Deras anmärkningar finnas nu
öfversatta i Forn-nordiskt bibliotek af J. G. Wahlström, Upsala 1847,
1848.
(1) Enligt Konungens Befallningshafvandes femårsberättelse
den 26 Maj 1843, utgjorde folkmängden 1840 efter mantalslängderna 1,624
personer mera, än efter tabellverket. Orsaken härtill ligger till
väsendtlig del deruti, att mantalslängder och tabeller icke afslutas vid
samma tid på året, hvarigenom summan efter de samma omöjligen kan blifva
lika. Pastorernas tabeller afslutas enligt förhållandet den 31 December.
Mindre noggrannhet hos den ene eller andre embetsmannen är naturligtvis
äfven bidragande till skillnaden.
(2) Näringarnes mångfald ger godt tillfälle att välja
sådant, som för hvarje orts egenheter och hvarje enskild persons fallenhet
är bäst passande. Hvad företagsamheten och fliten kunna uträtta till
folkets bergning och välmåga synes så inom som utom fäderneslandet, och
gränsar stundom till det otroliga. Tyskarnes bräckliga barnleksaker
sysselsätta tusentals personer, som deraf finna sin utkomst, och dessa
småsaker spridas öfver hela verlden. I Tyrolen finnas trakter, ensamt
bebodda af bildhuggare. I byn Sand uti biskopsdömet Bamberg, som hvarken
har åkerjord, äng eller skogsmark, sysselsätta sig alla invånarne - icke
mindre än 300 hushåll - endast och allenast med korgmakare-arbete.
Savoyarderna kunna draga ut ända till Hartz med råttfällor till afsalu, och
hemta tillbaka på Rammelberget den brunsten, hvarmed Venetianerna göra sitt
gröna spegelglas hvitt. Tyskarne skicka träskedar till Westindien, väggur
af trä till Asien och Amerika. Ueber National-industrie und
Staatswirtschaft, von Lueder. Berlin 1900. I. s. 61.
(1) Det torde jemväl förtjena anmärkas, att vissa ting och
begrepp under medeltiden betecknades med samma ord i Götalands provinser
och i Norge, hvarpå exempelvis må anföras: Utlæghr, fredlös; Laupr, löp,
löb, ett mått för smör och salt; Laupsbol, hemman, som betalde i ränta en
löp smör, - benämningar, hvilka, så vidt jag känner, icke förekomma norr om
Kolmorden och Tiveden, men deremot i Norge. Se Glossarium till
Westgötalagen af Schlyter; Gulatingslagen, Köpenh. 1817; Bergens
Kalfskinn, Christiania 1843; Kalmare stadga 20 Juli 1397; Jordebok för
Skara Domprosteri, m. fl. diplomer i de Kongl. samlingarne; N. Jonge,
chorogr. Beskr. over Norge 1779, enligt hvilken då ännu i Söndmöre fanns
en skatt, som kallades Löbsmör.
Att Wermland från Götaland erhållit sin första befokning, hvilken der
anlagt nybyggen utefter Wenerns stränder och sedan utbredt sig efter
vattendragen, synes belägenheten vester om de vilda, oländiga, höga och
breda Tiveds- samt Kilsbergen och Dalfjället utvisa, jemte den nära
slägtskapen mellan dialekten i Wermland och i Götaland. Visserligen är
möjligt, att delar af de vidsträckta urskogarne i Elfdals, Fryksdals och
Jösse härader blifvit upptagna af nybyggare från Svealand, men bevisadt
eller ens med sannolikheter understödt är det ännu icke. Att Nordmarken
blifvit befolkad från Wedbo, har jag ofvanför antydt. Beträffande
Sturlesons uppgift, att Olof Trätelja först bebyggde Wermland, så är den,
såsom grundad på muntlig sägen, hvilken skulle kunnat bevaras oförändrad
fulla 400 år innan den uppskrefs af Snorre, likaså otrolig, som den är för
våra äldre Svenska historieskrifvare alldeles okänd. Isländska
konungalängden för Sverige, Catalogus regum Sveciæ, Registrum Upsaliense,
Gamla Svenska Krönikan, Lilla Rimkrönikan, Erici Olai Krönika, Olai Petri,
Johannis Magni, Laur. Petri Krönikor, korteligen alla våra inhemska
underrättelser från äldre tider intill 1620, då Ynglinga-sagan synes först
blifvit bekant i Sverige, veta alls intet om Trätelja såsom småkonung i
Wermland, utan nämna både honom och hans son Inge såsom Svea konungar i
Upsala. Dessa inhemska vittnesbörd böra kunna påräkna lika mycket
förtroende, ja vida mer, än en, om också utmärkt, sagosamlare på den för
händelsernas skådeplats aflägsna ön Island, hvilken samlare, enligt egen
uppgift, hemtat sin saga af der boende kunnige män, de der svårligen egde
bättre kunskap om Sveriges regenter under förflutna århundraden, än
Svenskarne sjelfva. Messenius söker sammanjemka Ynglinga-sagan med våra
Svenska källor. Likaså J. Loccenius och Örnhjelm. Ol. v. Dalin är den
förste, hvilken icke drog i betänkande att flytta Trätelja från Upsala
thron till Wermlands skogar, i enlighet med Ynglinga-sagan, hvarvid
sednare författare låtit bero. Wermlands topografer hafva derefter, säkert
i all välmening, flyttat Gaulum i Norge till Gilberga i Wermland, Atleön i
Wilnes socken, Bergens stift, till Glasfjorden, på papperet uppfört
afgudatempel vid Gilberga, gifvit Trätelja kungsgårdar vid Wermskog,
Gilberga, Hjelskata och Säffle, samt slutligen låtit hans aska få sin plats
i grifthögen vid Säfflebron! Sålunda hafva Thiodolfers 12 versrader i
Ynglinga-sagan, i hvilka Wermland icke ens nämnes, fått en utsträckning, som
den hedersmannen säkert aldrig anade. Svensken har en öfvervägande lust
att tillegna sig eller efterapa det utländska, äfven det orimliga, det
bakvända, samt förkasta sitt egna fosterländska, förnuftiga.
(1) Detta medgifves nu helt öppet af Danska lärde. Se t.
ex. Historiske Fortællinger om Isländernes Færd hjemme og ude, I. s.
318, och andra skrifter. Jfr Forn-nordiskt Bibliotek af J. G. Wahlström,
och Urda, Bergen 1837, I. sid. 305 följ.
(2) Underrättelsen härom förekommer äfven nästan ordagrannt
lika i 2 kap. af Olof Tryggvasons saga, enligt redaktionen uti Oldnordiske
Sagaer, I. sid. 5.
(3) Ej lång från Glommens utlopp. Borgen anlades af Olof d.
helige, afbrändes 1657 af Svenskarne. Fredrik V grundlade derefter
Fredriksstad närmare till hafvet.
(4) Öfversättning af Sturlesons Konungasagor, sid. 240.
(5) På en pennritning af Rasmus Ludvigsson i Riksarkivet, å
hvilken, mellan Wassändan och färjstället, han skrifvit: "Her utöffver kan
man graffve". Man tänkte således på kanal derstädes en rund tid innan Carl
IX lät företaga arbetet.
(6) Ovisst om det är Hammar i Wäse, Hammarö, Grums eller Bro
socknar. Det sista är sannolikast, då man afser den korta tid, som sagan
angifver för hans tåg till Sörbo.
(7) Son af Norrske jarlen Håkan Galin och konung Sverres
dotter Kristina, hvilken efter Håkans död blef gift med Westgöta-lagmannen
Eskil. Junker Knut var hos denne sin andre fader, då han af Ribbungarne
valdes till höfding.
(8) Se företalet till Johannes Magni Svea och Göta krönika.
(9) Messenius skref derom d. 1 Aug. 1632 uti dedikationen
till Gustaf Adolf framför 15:de tomen af Scondia illustrata: "Coenobia
instructissimas possederunt bibliothecas. Qvarum interitum, qui
religionis novatoribus imputatur, magnopere lugent nostro ævo viri
doctiores tam theologi quam chronographi. Præsertim porro deplorant
librarii vastationem Alvastrensis, Warnhemensis, Stockholmensis &
Wisbyensis, quod binis codicum optimorum vetustissimorumque millibus
abundabat."
(10) Scriptores rer. Suecic. II, sid. 80.
(11) Hvitfelds Krönika. Köpenhamn 1652. Fol. sid. 326.
(12) Lagerbring, III. sid. 77 följ.
(13) Ericus Olai. Script. rer. Sv. II. sid. 91.
(14) Diplomatarium, III. 1. sid. 227.
(15) Olaus Petri >Script. rer. Sv. 1. sid. 274.
(16) Wisby annaler, derst. sid. 45. Ericus Olai, derst.
sid. 113. Olaus Petri, derst. sid. 275.
(17) Hvar valet skedde är ej utsatt, men var troligen i Lödöse.
(18) Hvitfeld, sid. 583.
(19) Hadorph, Rimkrönikans 2 del, sid. 51.
(20) Derstädes (Hadorph, Rimkrönikans 2 del) sid. 67.
(21) Stora Rimkrönikan, sid. 71.
(22) Stora Rimkrönikan, sid. 138.
(23) Historiska handlingar i Riksark. 1520-1560.
(24) Geijer, II. s. 28.
(25) Fant, Sylloge litterar. hist. svec. illustr., Upsala, 11 Apr. 1803.
(26) Fant, Accessiones ad hist. svec., Upsala, 26 Nov. 1806.
(27) Riksregistraturet.D. fol. 246.
(29) Riksregistraturet X. fol. 33.
(30) Riksregistraturet K. fol. 16.
(31) Riksregistraturet K. fol. 56.
(32) Riksregistraturet fol. 165.
(33) Riksregistraturet fol. 212.
(34) Riksregistraturet 1559, fol 94.
(35) Efter riksregistraturet för dessa åren.
(36) Till Ramstad och Bro i Näs härad af Wermland.
(37) Med torp i denna tidens handlingar och ännu långt fram
förstås enstaka gård under 1/2 hemmantal.
(38) Eller Carlsborg vid Röe, Bro socken, Stångenäs härad.
Anlades af Tord Bonde under Carl Knutsson omkring 1456. Intogs och ödelades
af Kristian II 1531.
(39) Den 18 Maj hade konungen erfarit, att hvarken Karsborg
eller Olsborg blifvit intagne och befästade, hvarföre Erik Gustafsson
befalldes att befästa Gullbergs klippa.
(40) Efter riksregistraturet och räkenskaperna i kammar-arkivet.
(41) Widekindi, Gust. Ad. hist. 1691, s. 101.
(42) Jahn, Historie om Calmarekrigen. 1820.
(43) Julien Peleus, L'histoire de la derniere guerre de
Suede, 1622. Antalet 2000 oxar, hvilket Jahn antager för godt, synes
likväl vara öfverdrifvet och lärer svårligen kunnat sammanbringas inom
dessa härader, isynnerhet som de föregående året blifvit plundrade.
(44) Fryxell, Berättelser i Sv. hist. 7. s. 222 följ.
(45) Huru detta gick får man snart se.
(46) Ur riksarkivet, likasom allt öfrigt om detta krig, för
hvilket ingen annan källa är angifven.
(47) Han fick pardon den 7 Augusti.
(48) Märklig är, att man af en öfverlöpares berättelse i
Göteborg om ställningen vid Bohus tog sig anledning betvifla uppgiften om
förhållandet vid Magnor, i hvars grannskap Stake befann sig.
(49) J. H. Bæclerus, Hist. belli Danici 1643-1645.
(50) Fernows Werml. beskrifning, s. 825.
(51) Samlinger til det Norske Folks og Sprogs Historie. 1834. 2b. 3h.
(52) I Wermland ansågs styrkan vara 7000. Se Fernow, s. 831.
(53) Fryxells Berättelser i Sv. hist., 7b., sid. 256.
(54) Räkenskapen i kammar-arkivet.
(55) Handlingarne i kammar-arkivet.
(56) Sv. hist., 5 b., sid. 97-102.
(57) Generalguvernements-handlingar i riksarkivet.
(58) Riksregistraturet och Holmbergs Hist. om Bohuslän, I.
sid. 136. Underrättelsen att Gyldlenlöve gått tillbaka öfver Svinesund
erhöll konung Carl i Göteborg den 11 November.
(59) Konungens Dagbok i Loenboms Samlingar i Svenska hist.,
2. s. 82.
(60) Peringskiölds Monumenta. Handskrift i kongl.
biblioteket. Såsom exempel på den tidens saknad af nödiga topografiska
hjelpredor må nämnas, att konungen i bref den 21 Nov. 1675 till
landshöfdingen Abr. Lejonhufvud i örebro begärde få låna den karta med
tabeller, hvilken konungen hade sett hos honom förliden vinter, och som
förefallit Hans Maj:t mycket exakt. Det var en ritad karta öfver Wermland
af simplaste och ofullständigaste art, så vida det är densamma, som ännu
ligger i riksarkivet.
(61) Cösters öfversättning, s. 205.
(62) M. G. de la Gardies bref och rapporter 1672-1686.
Folioband i riksarkivet, hvarutur denna uppgift och åtskilligt af det
följande är hemtadt. Vidare äro Hans G. Mörners bref och rapporter
rådfrågade.
(63) Tössbo härads dombok, Mars 1677.
(64) Handlingar rör. Landtdagarne i Westergötland, 1676.
Stockholm 1848.
(65) Under aristokratiens ännu lysande tid ordar en grefve så
inför sin konung till bondens bästa, medan de, som nyligen utur menigheten
uppsutit på hästryggen till allmogens värn, blifvit allmogens plågare.
(66) Original i kammar-arkivet, benäget anvisadt af herr
kamereraren Carl Sandberg. De la Gardieska ark., 10 b., sid. 153.
(67) Landshöfdingarnes underd. skrifvelser i riksarkivet.
(68) Stjernman, Riksdagsbeslut, 2. sid. 1829.
(69) Fryxell, Handlingar ur utrikes arkiver, 4:de del.
(70) Landshöfd. skrivelser i riksarkivet.
(71) Ennes, Biograf. minnen, 1 delen.
(72) Nordberg, Carl XII:s hist., 2. sid. 141.
(73) Gabr. Brinck hade varit i Ryska kriget och följt med
till Bender. Befordrades 1717 till öfverste. Adlades 1718 med namnet
Lejonbrinck. Var tapper, men tillika en bondeplågare. När de, som omgåfvo
Carl XII:s person, fästade underdånigst konungens uppmärksamhet derpå,
ansåg Carl detta icke väl, utan erinrade, att ingen bör tala illa om någon
inför sin konung. En besynnerlig grundsats, enligt hvilken en konung icke
skulle får lära känna sina brottsliga undersåter. Nordberg, 2. sid.
229. Tessmar afled i Moss 1716. Hans enka, friherrinnan Katrina Kristina
Fägerskiöld, blef sedan gift med kapten Svinhufvud.
(74) De la Gard. arkivet, 13 b. sid. 235. På en dag,
säger Fant i Utkast till föreläsningar i Sv. hist., 5. sid. 108. Att
resa från Ystad till Carlstad med hästar på en dag, var dock omöjligt.
(75) Hos borgmästaren And. Åbergh. Den 7 Mars fick prinsen
besök af sin gemål, som qvarstannade i Åmål till den 31 Mars. Allmogen,
som nästan hvarje månad kallades till möte och vapenöfning, höll vakt för
de furstliga personerna under deras vistande i staden, enligt protokollet
vid extra tinget i Tössbo den 3 April 1717.
(76) Från katolska tiden fanns på nästan alla prestgårdar ett
spannemålsbelopp, under namn af inventarium, som en afliden kyrkoherde
efterlemnat till efterträdares fördel, så att hvarje nykommen pastor alltid
fann detta belopp för sig på stället och måste lemna det vid afgång från
sysslan, förbättradt och icke försämradt. Detta inventarium innehöll
derjemte på flera ställen diverse kreatur och lösören. Allt måste nu lemnas
till krigsbehofven.
(77) Handlingarne i riksarkivet. Nordberg, Rühs, Lagerbring,
Fant, Fernow, m. fl. tryckta källor.
(78) Så uppgifves i riksdags-besvären.
(79) Icke 1715, såsom det uppgifves i Iduna, 6. sid. 125.
(80) Tryckt i Wenersborg 1833 hos Joh. Qvist.
(81) Berättelsen härom hos Modee, 3b., sid. 2055. Handlingar
rör. Skandinaviens hist., I. sid. 205; IX. sid. 275.
(82) Handlingar i riksarkivet.
(83) Sundelius, Norrköpings minne, sid 173.
(84) Källor: Protokoll och handlingar i riksarkivet; Gustaf
III:s historiska handlingar (Gustavianska papperen) i Upsala, tom. 46;
landshöfdingen Lilljehorns tryckta kungörelser till kyrkorna på Dal;
Memoires sur la campagne de 1788 en Suede par le Prince Charles de Hesse,
Copenhague 1789; G. v. Schantz, Hist. öfver kriget 1788-1790; Posselt,
Gustaf III:s hist., Hemliga handl. till Sv. hist. efter Gustaf III:s
anträde till regeringen; G. M. Armfelts berättelse uti Handl. rör.
Sveriges äldre, nyare och nyaste historia; De la Gardieska arkivet.
(85) Källor: Bulletiner under kriget; E. v. Vegesack, Sv.
armeens fälttåg 1805-1808; Handl. rör. Sver. äldre, nyare och nyaste
hist.; Landshöfdingens underdån. skrifvelser i riksarkivet; dess tryckta
allmänna kungörelser till kyrkorna.
(86) Det norske Feldtog i Aaret 1814, s. 12. Författaren
till samma lilla skrift är en både rolig och tapper föreläsare i
krigskonsten. Hade hans råd för tillfället varit kända och följda, så
skulle Norrska armeen eröfrat Bohuslän, Dal, Wermland, Westergötland,
Göteborg, Dalarne, Nerike, Westmanland, och gått rakt på Stockholm, då
Svenskarne måst anhålla om fred. Men sidan 6 förråder han sinnesstämningen
hos generaler och stabsofficerare, som allvarligt afstyrkte ett
anfallskrig; och sid. 47 säges, att Norrska soldaten nu såg ut snarare som
et Pakæsel, än en man. Under många oblida förhållanden är det märkligt att
varsna sådana insigter och mod, som denne författares. Hans löfte var väl
icke så vidsträckt som Lövendals 1711, - hvilken lofvade Fredrik IV att
eröfra hela Sverige - men den skarpsynta fältherreblicken synes varit hos
båda lika stor.
(87) Landsh. L. Hiertas kungörelser till kyrkorna i länet.
(1) I diplomer skref sig Magnus för Dux ännu den 22 Juli 1275;
men Rex Sveorum den 11 Sept. s. å. Ej förr än den 9 Juni 1279 kallade
han sig Rex Sveorum Gothorumque. Se Lilljegrens Diplomatarium.
(2) Hadorph, Bih. till Rimkrön. sid. 41.
(3) Messenius, Scond. illustr., 3 tom. sid. 26.
(4) Hadorph, Bih., sid 62.
(5) Messenius, 4 tom. sid. 56.
(6) Riksregistraturet s. å. fol. 18, 84, 85.
(7) Riksregistraturet 1606. fol. 55.
(8) Riksregistraturet 1607. fol. 172.
(9) Riksregistraturet 1608. fol. 260.
(10) Efter handlingen i kammar-arkivet.
(11) Diplomatarium, N:o 937.
(12) Kongl. permebrefs-samlingen samt ännu i behåll varande
originalbref i hemmanet Glumserud, Wäse socken.
(13) Handl. ur von Engeströms bibliotek, Stockh. 1819, 3 h.
sid. 42.
(14) Historiska handskrifter för Gustaf I:s tid i riksarkivet.
(15) Riksregistraturet och v. Stjernmans Höfdingaminne.
(16) Handskrifter i Linköpings bibliotek. Genealogierna i
riddarhusark. Riksregistr. 1601, fol. 141.
(17) Hvad här om fogdarne är anfördt har blifvit hemtadt ur
kommar-arkivets handlingar samt domböckerna.
(18) I kammar-arkivet finnas handlingar för äldre tider,
hvilka ådagalägga, att länsmännen endast förmådde teckna sina bomärken.
Sjelfve fogden Karths räkenskaper derstädes visa, att han eller hans
kontorister icke gjort stora framsteg i skrif- och räknekonst. År 1540
textades titeln på räkningen rätt. Men nästföljande år hjelpte man sig
fram på det sättet, att man först textade 1540 och sedan en etta näst
derefter. Således 15401 för 1541.
(19) Se Elfsborgs läns kalender 1845.
(20) I riksarkivet förvaras en förteckning på lagmän och
häradshöfdingar af Johan Pering. För Dal upptager den endast några, och
som det vill synas nästan alla hörande till andra orter än denna. Endast
en deribland hörer med visshet hit, näml. Foborg.
(21) "Eodem hoc anno 1747 Ordines Regni altera vice primo eum
loco ad munus senatoris commendarunt. Supplex vero ipse apud Regem
obtinuit, ne illo condecoraretur. Qua magnanimitate Rex ita commovebatur,
ut eodem die eum liberum Baronem creaverit die 12 Dec. ejusdem anni".
Parentation af filos. prof. Lars Laurel i Lund den 5 Maj 1770, sid. 23.
Detta samtida intyg afviker något i denna punkt från uppgiften i en sednare
biografi öfver Löwenhjelm.
(22) Hesselgren i sin bok Dissertatio de Dalia 1718, och efter
honom Lindskog i Beskrifningen öfver Skara stift, 5 h. sid. 9;
Biografiskt Lexikon, 11:te b., s. 214, m. fl. författare uppgifva, att
hertig Johan af Östergötland skulle hafva förenat Dal med den
superintendens, han inrättade 1610, 1612 eller 1615 öfver de härader i
Westergötland, hvilka hertigen innehade, och hvarest han insatte Sylvester
Phrygius till superintendent. Mig förekommer detta högst otroligt, helst
hertigen under ifrågavarande år hvarken var furste öfver Dal, ej heller
deröfver egde någon slags befattning. Detta upplyses af registraturet i
riksarkivet för 1608, fol. 280, der följande kongl. bref af den 14 Juni
1608 finnes intaget.
"Carl &c. &c. Göre veterligt, att eftersom emellan oss och den högborne
furste, hertig Johan &c. &c. vår älskelige käre broderson, nu näst
förgångne d. 12 April uti Örebro så vardt afhandladt, aftaldt och
förlikt, att hans kärlighet skall afstå med desse efterskrifne slott, län,
härader och socknar, som hans kärlighet uti Norrköping af menige riksens
ständer tilldelt blef, nämligen Dal i Westergötland (här uppräknas alla
socknarne) såsom ock Leckö slott med Kinna härad, deruti Källby, Broby,
Haglösa &c. &c. socknar; item Kålland med Råda, Åsaka &c. &c. socknar,
och vi återigen skole inrymma hans kärlighet Stegeborgs slott och dess län,
med Hammarkinds härad, Bierkekinds härad, Löstrings härad, Oskinds härad
(socknarne uppräknas), så hafve vi fördenskull skickat dit neder till
förbemälte Stegeborg denne oss älskelig, välbördig Göran Ulfsson till
Nårnäs, och honom i befallning gifvit, att der låta inventera hvad som på
samma slott är, både en ting och annan, och sedan alltsammans både rörligt
och orörligt, löst och fast, slottet, länet och ladugården tillställa hans
kärlighet eller hans kärlighets fullmäktige".
Ett så beskaffat bref eller fullmakt utgafs d. 15 Juni s. å. för Mickel
Pedersson att på lika sätt af hertigen eller dess ombud emottaga Leckö
slott, Dal m. m., deröfver Mickel Pedersson på samma gång sattes till
befallningsman och förman.
(1) Förmodligen jägmästaren Er. Krabbe, som afled den 13
Aug. 1634, enligt Stjernmans Adelsmatrikel.
(3) Handlingarne i kammar-arkivet.
(4) Landshöfd. femårsberättelse 1836.
(5) Riksregistraturet s. å. fol. 277.
(6) Efter originalet uti Fernows Archivum Vermelandicum i
Carlstads gymnasii-bibl., 2 tom. s. 754.
(7) Riksregistraturet s. å. fol. 266.
(8) Riksregistraturet 1610, fol. 74, 520.
(9) Landshöfd. kungörelse s. å. N:o 442.
(11) Hertig Carls registratur i riksarkivet s. å. fol. 6.
(12) Hertig Carls registratur i riksarkivet 1587, fol. 50.
(13) I kongl. landtmäteri-kontoret portföljen D. Der
förvaras likaledes: Karta öfver Kroppefjäll 1773 af Beckman; Rågångskarta
öfver kronomastskogen 1785 af Lindskog; Karta öfver en kronopark vid
Hästefjorden samt karta öfver rågången emot kronoskogen Kroppefjäll eller
Bollungsskog 1800 af Dalin.
(14) Af medeltidsordet Tjældra, råmärke.
(15) Riksregistr. s. å. fol. 251.
(16) Riksarkivet. Utdrag af utrikes expedionens handlingar,
om hvad som blifvit vidtaget till förekommande af de Norrskes olofliga
utpraktiserande af Svenska skogsprodukter.
(17) Original uti privilegiiboken i Åmåls rådhus-arkiv.
(18) Landshöfd. kungörelse s. å. N:o 145.
(19) N. G. Sefström, Åsigter i frågan om fri kolhandel och
skogshushållning i Sverige, Stockholm 1846. En liten skrift, som kostar 40
sk. och förtjenar allvarligen studeras.
(20) Dessa kapell voro troligen Östanå, Jern, Skållerud och
Dalskog.
(21) Noreby, Tissleskog och Bäcke.
(22) Thyselius, II. s. 1; som ock bevittnas dels af
Bolstads gamla kyrkobok, hvari omtalas inköp af rökelse, crismalier, m. m.
på 1530- och 1540-talen, dels af kyrkoordningen 1571.
(23) Thyselius, I. s. 15.
(24) Bergfalk i Skandia, 6 h. s. 75.
(25) 1690 års verifikationsbok för Elfsborgs län i
kammar-arkivet.
(1) Sv. Rinman, Jernets historia, 1782. E. T.
Svedenstjerna, Om Svenska jernhandteringen. Tal i vetenskaps-akademien,
1810.
(2) Registraturet i riksark. 1593, fol. 84, 223.
(3) Registraturet i riksark. 1610, fol. 80, 344.
(4) Bergmästaren C. Leijels relation i bergskoll. 1772,
1774, 1780. S. Kock inrättade äfven, genom öfvermasmästaren J. C.
Garney, luppsmältningsugn vid Dingelvik. Rinman, Jernets historia, I. del.
sid. 375, der denna inrättning beskrifves.
(5) Bergskoll. underd. relation d. 8 Nov. 1666, fol. 42.
(6) Bergskoll. underd. berättelse den 25 Okt. 1774.
(7) Bolagsstämmo-protokollen i bergmästare-arkivet, till
hvilka jag haft tillträde genom hr bergmäst. och ridd. Franz von Scheeles
välvilja. Alla handlingar före 1761, som funnos i bergmästarekontoret,
förstördes i Filipstads brand 1775, enligt bergmästare-relationen 1785.
Således saknas upplysningar om berg- och jernverken alltifrån 1656, då
bergmästaredömet här inrättades, till 1761.
(1) Tillverkningsbeloppet för Kållerud eller Kollerö
manufaktur, som vanligen hänföres till Dal, är i denna tabell uteslutet;
emedan denna manufaktur-inrättning är belägen i Ryr socken, Wäne härad,
således utom gränsen för Dal.
(1) Magnum dei gracia rex swecie norwegie & skanie omnibus
presens scriptum cernentibus salutem in domino sempiternam Cum ad nostram
noticiam ex certis relatibus deuenerat quod prepositi ecclesie scarensis
quicunque fuerunt omnes et singulas emendas pecuniarias apud ecclesiam
ethlaskogh nundinis ibidem in festo sancti johannis baptiste durantibus
prouenientes ab antiquo generaliter levasse noscuntur et ad vsus suos
specialiter ordinasse, quanquam pro nunc in hac parte aliter processum sit
per aliquos nescimus qua temeritate emendas hujusmodi sibi indebite
usurpantes, sub obtentu gracie nostre inhibemus firmiter per presentes, ne
qvis advocatorum nostrorum seu officialium aut alius cujuscunque status
fuerit, dominum prepositum nunc est, seu eum qvi pro tempore fuerit aut
officialem suum in perceptione emendarum premissarum quoguo modo impetere
seu de ipsis se ingerere de cetero presumat prout indignacionem regiam
duxerit evitandam. Ceterum districte prohibemus tentoria quecunque seu
mansiunculas dictas bodher, aut equos cujuscunque infra sepes agrorum vel
pratorum fundi presbyterialis ibidem quomodolibet haberi, stantibus nundinis
memoratis, prout quilibet in contrarium veniens penam amissionis trium
marcharum denariorum voluerit evitare. Datum ludosie anno domini
M°CCC°XLIX° sexta feria proxima post Mathei apostoli et ewangeliste."
Efter afskrift i Skara domprosteribok, n:o 26; Örnhjelms Diplomatarium, 4
b. sid. 33, och Peringskiölds Dipl., tom. 7.
(2) Enligt biskop Brynolfs bref, Skara d. 15 Aug. 1308.
Diplom. Svecanum, n:o 1594.
(3) Riks-registraturet s. å., fol. 32.
(4) Riks-registraturet 1598, fol. 163.
(5) Post- och Inrikes Tidningarne 1850, n:o 56.
(6) Riks-registraturet s. å., fol. 80.
(7) Riks-registraturet 1640.
(8) Men Sulviks marknader vår och höst funnos qvar 1747, Ja
ännu 1772 upptages en marknad der den 11 Juni, enligt almanackan. Den
lärer likväl också dermed upphört.
(9) Original uti Oxenstjernska samlingen i riksarkivet.
(10) Riks-registraturet, s. å. fol. 32.
(11) Efter en afskrift i kammar-arkivet.
(12) Riks-registraturet s. å., fol. 91.
(13) Walbo härads dombok 1643.
(14) Efter riks-registraturet, f. 269.
(16) Kongl. brefvet d. 21 Juli 1825 uti landshöfd.
kungörelse s. å. n:o 242.
(17) Hertigens brefkoncepter och registratur i riksarkivet.
(18) Generalguvernements-handlingar 1649 i riksarkivet.
(19) Hertig Carls registratur 1585, fol. 87, i riksarkivet.
(20) Riksregistraturet s. å., fol. 109.
(21) Eckles. handlingar i presteståndets arkiv, 1:a tom. n:o 98.
(22) Så äfven enligt fullmakt för tionde-inspektoren Mårten
Jönsson, den 22 Juli 1591, uti eckles. handlingar i presteståndets arkiv,
1:a tom. n:o 127.
(1) Riks-registraturet s. å., fol 269. Kameralister och en
del historieskrifvare hafva uppgifvit, att taxan haft annan anledning.
Detta är misstag. Ser man uppmärksamt på kameralhandlingarne,
undervisningen om riksens ränta 1530-1533 m. fl., samt hvad Hallenberg i
Gustaf II Adolfs historia, 1 b. sid. 210 o. f. anfört, så lärer
befinnas, att det här uppgifvna upphofvet till densamma är det rätta.
(2) Registraturet s. å., fol. 57.
(3) Registraturet förvarar många exempel, att denne konungs
försäkringar voro af sådan beskaffenhet. "Qvis nescit, primam esse
historiæ legem, ne quid falsi dicere audeat? deinde ne qvid veri non
audeat? ne qua suspicio gratiæ sit in scribendo? ne qua simultatis?"
Cicero, DeOr. 2:15. Jag åberopar detta såsom en skälig ursäkt för det här
och annorstädes anförda.
(4) De la Gardieska arkivet, 12 b. sid. 26.
(5) Handlingar i kammar-arkivet.
(6) Stadganden rörande rotehållaren och soldaten vid
Westgöta-Dals regemente, af C. D. Forsberg, Stockholm 1847, sid 45.
(7) Handlingarne i kammararkivet.
(8) Original uti Oxenstjernska samlingen i riks-arkivet.
(2) Walbo dombok 1671.
(3) I kongl. landtmäteri-kontoret.
(4) Lindskogs beskrifning öfver Skara Stift, 1816, 5 h. s. 186.
(5) Så vida landshöfdingens utslag den 20 Juni 1848,
hvarigenom detta hemman anordnas till gästgifvaregård, vinner
fastställelse.
(6) Endast vintertiden, då sjöarne kunna köras.
(7) Öfver sjön Lelång med en liten klen stockfärja,
oanvändbar i annat än lugnväder, och då blott för ett mindre åkdon.
(8) Endast till sjös på stora Le med mindre roddbåtar.
(9) Forsells statistik, 1844, s. 225.
(10) Man vill gerna ha kommunal-inrättningar, men då de icke
kunna åstadkommas utan utgifter, tror man sig göra bäst att få dessa
utgifter förflyttade på riksstaten. Samlade der för hela riket växa de
till en betydlig summa, hvilken väcker den okunniges förvåning och blifver
ämne för de kitsliges högljudda klander. Men statsmachineriet i alla dess
utgreningar kan lika litet hafva en säker och gagnelig gång utan
tillräckliga medel, som plogen kan gå utan tillräcklig dragkraft. Det
sednare begripes af alla, - till det förra hafva högst få förvärfvat
fullständiga insigter.
(11) Landshöfdingens underd. skrifvelse den 10 Okt. 1769, i
riksarkivet.
(1) Stjernman, Riksdagsbeslut I. 137.
(2) Handlingar rörande Skandinaviens historia, 29:de del. s.
83.
(3) Riks-registraturet s. å., fol. 28.
(4) Riks-registraturet 1550, fol. 60.
(5) Handlingar rörande Skandinaviens historia, 27:de d. s. 27.
(6) Riks-registraturet s. å., fol. 239.
(8) Per Jonssons räkenskap i kammar-arkivet.
(10) Riks-registraturet 1540, fol. 83.
(11) Såsom det inhemtas af Ax. Oxenstjernas fullmakt den 17
April 1613. Kornskäppans förvandling i penningar var väl i början ingen
vinst för de skattskyldige, men blef det så mycket mer i tidens längd, då
penningevärdet fallit.
(12) Dessa obestridliga förnuftsskäl äro tillämpliga på flera
förhållanden, än de förevarande.
(13) Registraturet s. å., fol. 112.
(14) Tidningen för samma riksdag, n:o 150, den 15 Juni 1771.
(1) Skånes konsthistoria af C. G. Brunius, Lund, 1850.
(2) Adami Bremensis libellus de situ Daniæ. Stephanii upplaga
1629, sid. 20.
(3) "Primitus fuit ædificata sacra ædes Örensis 1219, qvod ex
reperto latere patuit, cui inscriptæ erant hæ siffræ". Anteckningen är af
prosten Eurelius, under hvars embetstid kyrkan ombyggdes 1663.
(4) Celcius, Gustafs historia, 2. sid, 263.
(5) Murberg, Vitterh. Hist. o. Antiqv.-Akademiens
handlingar, I, 1789. Författaren synes hafva företagit en mödosam och
noggrann forskning att erhålla de bevis han önskade, men icke funnit annt
än obetydligheter och småsaker.
(6) J. E. Rietz. Skånska skolväsendets historia. Lund 1848.
(7) Stiernman, I. sid. 624 o. f.
(8) Stiernman, I. sid. 246.
(9) Se Statuta synodalia veteris eccles. sveogoth., utgifna
af H. Reuterdahl. Lund 1841.
(10) P. Wieselgren, Svenska kyrkans sköna litteratur. 2:dra
uppl. 1846, s. 107 o. f.
(11) Stjernman, I. s. 92.
(12) I 300 år har den ene författaren efter den andre upprepat: "katolska presterskapet sörjde välbetänkt derför, att allmogen skulle hållas i mörker och råhet." Hårda ord, men icke sanna. Och ungefär lika orimliga, som om evangeliskt lutherska presterskapet nu finge samma beskyllning, emedan allmogen icke kan läsa bibeln på grundspråken. För att sprida högre upplysning än den traditionella, muntligen meddelade, till massan af folket, fordras nödvändigt undervisningsböcker. Men huru åstadkomma dem i erforderligt antal, då boktryckerikonsten icke uppfanns förr än omkring 1440, och länge var i ofullkomligt skick? Att skrifva abc-böcker för hvarje hushåll, och sedan läse- och läroböcker, då papper antingen icke fanns eller var en stor sällsynthet, samt alla landets kalfskinn blifvit för ändamålet otillräckliga, lärer böra anses hafva varit omöjligt. Det var till och med icke möjligt att hvarje prest, före 1440, kunde hafva hela bibeln i afskrift, troligen voro de högst få som egde den, emedan en sådan skulle upptagit många års arbete och kunde knappt åstadkommas annorstädes än i klostren, oberäknadt den betydliga kostnaden för pergamentet. Dessutom vittna ju de historiska urkunderna att odlingen gick framåt, visserligen långsamt, men dock så fort, som det med tidens otillräckliga hjelpmedel var möjligt. Det synes icke gått bättre, eller föga bättre under de första 50 a 150 åren efter reformationen, ehuru både biskopar och andra anlade tryckerier. Det är just ingen lätt sak hvarken för prester eller annat folk, äfven i vår tid, att skingra okunnighet och råhet till och med hos dem, som kunna både skrifva och läsa samt ega flera slags böcker, äfven bibeln på modersmålet, hvilken, dess värre, dock är den minst lästa boken. Den som önskar sig en på urkunderna hvilande kunskap om medeltidsförhållandena uti förevarande ämne, hänvises till Svenska kyrkans historia af H. Reuterdahl, Lund 1838-1850, ett arbete, hvars uppgifter äro hemtade ur tillförlitliga källor, samt förtjenar läsas af lekmän så väl som af prester.
(13) Landshöfdingens kungörelser 1847, n:o 270; 1848 n:o 161; 1845 n:o 45.
(1) Svenskt Diplomatarium, n:o 2, 106.
(2) Hadorph, Bihang till Rimkrönikan, s. 62 o. f.
(3) Hadorph, Bihang till Rimkrönikan, s. 207.
(4) Stiernman, Riksdagsbeslut, I., s. 56 o. f.
(5) Under sådana omständigheter hade man att välja den, enligt förra tiders exempel, gamla åtgärden att indraga hvad som emot landslagen kommit under andeligt och verldsligt frälse sedan 1454, och dertill bevilja särskilda gärder. Gustaf begärde endast de andeliga godsens indragning, som även ständerna biföllo. Men icke tänkte de på, än mindre biföllo, att räfsten skulle sträckas utöfver ifrågavarande år. Detta hörde till "den statskonsten att sjelf blifva den störste jordegare i Sverige" (Geijer, 2. s. 231), och var väl ännu en hemlighet för ständerna.
Nu var kronans ränta för ringa till hvarjehanda behof. Men Gustaf måtte ansett den dertill öfverflödig när han sedermera delade riket i flera furstendömen bland sina söner, hvarigenom både konungamakten och kronans räntor ännu mer förminskades.
(6) Men Sverige hade förut haft kungliga hof.
(7) Sådana händelservoro tillförne icke obekanta, och Svenska folket fick äfven efter kyrkogodsens indragning lära hvad bröllopsgärder betydde.
(8) Uti sin framsättning till ständerna förklarade Gustaf, "att kronan och ridderskapet näppeligen hafva tillhopa tredjeparten emot det prester och munkar, kyrkor och kloster hafva." Det säkra är likväl, att konungen då omöjligen kunde känna förhållandet, emedan fullständiga jordeböcker öfver rikets fastigheter ej funnos i kronans ego och register öfver kyrkogodsen ej kommo kungen i handom förrän omkring 20 år derefter (se Handlingar rörande Skandinaviens historia, del. 22, s. 336). Emellertid har denna konungens obestyrkta uppgift blifvit tagen för god af de flesta författare i Svenska historien, och synes ännu vilja hålla sig qvar, oaktadt ingen, så vidt jag kunnat utröna, företagit sig att efter jordebokshandlingar reda förhållandet, det enda sättet att komma till sanning. För Carlstads stift har jag gjort en liten början dermed. I detta stift utgjorde de andeliga godsen icke en åttondedel emot det kronan och ridderskapet egde. (Om kyrko- och prestegodsen i Carlstads stift. Bihang till Carlstads Stiftstidningar 1848). Man har satt ifråga om jag gjort afseende på huru många sådana gods ifrån 1527 till 1560 af enskilde personer blifvit återbördade. Derpå är visst afseende så mycket hellre fästadt, som, enligt jordeboks-metoden vid den tiden, böckerna upplysa dels genom jordeboks-räntornas belopp, hvilket var olika för andeligt, äfven indraget frälse mot beloppet af andra hemman, dels genom den titel, hvarunder hemmanen upptogos, om dessa före reformationen varit andeligt frälse eller icke. Detta ränteblopp och denna titel bibehöllos oafbrutet i många år efter Gustafs död, sedan godsen varit ej blott i en, utan i flera enskildas händer. Så kallas Nordkärr klostergods ännu 1583. Se vidare konung Johans bref den 7 Mars 1582 om bördesrättens försäljning, som här nedan meddelas, hvaruti flera då brukliga hemmanstitlar uppräknas, i fall man ej är i tillfälle bese de äldre jordeböckerna. Det är derföre icke så osäkert som det är mödosamt att, der de gamla jordeböckerna finnas qvar, komma till full visshet i detta fall. Man har äfven anfört de stora förläningar, biskoparne hade före Gustafs tid. Dessa voro stora, det är sant, ehuru icke så ansenliga, som efter en eller annan nu för tiden uppgjord beräkning, men de voro också löner för biskoparnes tjenst såsom riksens råd. När denna befattning upphörde, upphörde ock helt naturligt förläningarne. De öfverflyttades deremot på andra. Ärkebiskopen hade haft räntan af Nordmarks härad i förläning. Gustaf Wasa gaf denna ränta i förläning till fogden öfver Dal, hvarigenom kronans inkomster icke ökades, men en konungens gunstling blef frikostigt hugkommen. Andre sådane erhöllo rundeliga förläningar annorstädes, såsom Hemming Pedersson räntan af Fryksdals och Elfvedals härader; Nils Olsson Åse och Wiste härader; Jakob Krumme Sundals härad; Nils Krumme Walbo härad o.s.v., hvilket kan inhemtas af registraturet och kameral-handlingarne.
(9) Sedan man lagligen dels pantsatt, dels testamenterat, dels sålt sin fastighet, vill det synas underligt nog, att man begärde hjelp af kronan eller ersättning för det man sålunda afhändt sig.
Af justite-statsministerns berättelser är kändt, att Svenska adeln under de sednast förflutna 30 åren sålt flera fastigheter till bondeståndet, än detta stånd sålt till adeln. Hvad skulle samtid och efterverld väl tänka om en konungs vishet och aktning för sin ed samt medständers rättvisa, om den förre gjorde framsättning (proposition) att dessa fastigheter borde till adeln återlemnas på lika sätt, som efter Westerås recess och så som den utfördes, samt de sednare med honom instämde: emedan bondeståndet försvagat ridderskapet, så borde bondeståndet upprätta ridderskapet igen? SÅ yttrade borgerskap och bergsmän 1527. Veterligen är ingen samhällsklass, som af kronan emottagit och ännu innehar större gåfva i fastighet än borgerskapet. I Forsells statistik upptages beloppet till 779 hela hemman, hvarmed kronan således, efter Gustaf Wasas och dåvarande borgerskaps stats- samt rättslära, är försvagad.
(10) Huru de fingo sitt redliga uppehälle kan slutas deraf, att konungen den 29 Febr. 1541 gaf konfessor, abbedissan och konventet i Wadstena ett formligt tiggare-pass eller öppet bref att upptaga allmosor, testament och gåfvor, som den kristeliga allmogen kunde gifva dem till deras nödtorftiga upehälle. Thyselius, 2. s. 160. Man må tänka om klosterväsende huru som helst, men aktning och loford är omöjligt att skänka den, som först tager klosterfolkets lagligen förvärfvade egendom, sedan bryter förbindelse att redligen underhålla dem och sist skickar dem ut på landet att tigga. I full öfverensstämmelse med sådana regeringshandlingar står en samme konungs befallning redan 1526 till Erik på Gripsholm, att oförtöfvadt skicka till Stockholm den silfverkistan, som stod der i klostret, "dock så hemligen, att klosterbröderna der intet af veta skola." Flera tillgöranden af liknande art under Gustafs regering äro synliga i riks-registraturet. Man behöfver ej vara katolskt sinnad för att ogilla så beskaffade reformations-åtgärder.
(11) Geijer, 2. s. 99.
(12) Strinnholm, Svenska folkets historia, 3 b. s. 249.
(13) Geijer, 2 b. s. 63, 123 och flerestädes. Thyselius, 1 b. s. 30; 2 b. s. 305 och flerestädes.
(14) Hertig Carls registratur i riks-arkivet s. å., fol 23 o. f.
(15) Handlingar rörande Skandinaviens historia, 22 del. sid. 404.
(16) Hist. 2. s. 123. Oaktadt öfverflöd af bevis i detta och flera likartade fall, hafva dock de fleste, som skrifvit Gustafs historia, antingen icke kännt eller icke velat framlägga dem, hvarigenom hans historia kommit ej sällan att sakna den sanningens prägel, som är förnämsta egenskapen i alla historia.
(17) Brefven härom, det förra efter originalet, det sednare efter Peringskiölds afskrift, äro följande:
Alla thøm thætta breff høra ælla see helsar iak birgitta bryniolfs dotter æuærdhelica med gudhi . kænnis iak med thæsso mino opno brefwe . haua vnt oc stadhfæst, ok til æuærdhelica ægho oplatit varfru klostre i vazstenum . alt thet testament oc gafwor som vælborin quinna frw katerina knwtz dotter gudh hænna siæl haue . thy förscrefna klostreno lifwandis lifwe hafdhe gifwit, Ok ther med oplater iak nu ok anduardhar fran mik ok minom arfwom ælla æptekomandom . alt thet arff som mik til rætta ærfwa burdhe . æpter forsagdha fru katerine knwtz dotter thy fornæmpda klostreno til æuærdhelica ægho . swa som ær nordhankær . haraldz thorp - ok flere annor gooz med alla thera gozanna tillaghom hwat nampnom the hælzt næmpnas kunno . i væstergøtlande oc oppa dal liggiande . hulkin gooz hon endels siælff lifwandis lifwe vnte ok gaff, ok endel af thøm æru mik med arff rættelica æpter hona tilkomin . Thæssin forscrefno gooz . oc hwart thera vm sik . afhændir iak nu mik som forescrefwat star . ok minom arfwom . ok tileghnar iak thøm nu thy fornæmpdo klostreno i vazstenum . til æuærdhelica ægho . ok gifwer iak hæridzhøfdhinganom . i thøm hæridhom som gozin liggia med thæsso sama brefwe fulla makt. thøm klostreno fastfara til æuærdhelica ægho . Til mere visso ok stadhfæstilse later iak mit eghit incighle hængia fore thætta breff . Ok bedhis iak til vitnesbyrdh . værdox herra oc andelix fadhers . biscops bryniolfs . biscops i scara . ok ærlica oc vælborna manna incighle herra algot magnussons herra gøstaf magnussons riddara . benkt lafrinzsons væpnara . ok herra tosta kirkioherra i vazstenom med mino eghno . Scriptum vazstenis Anno domini M°cdix . die beati dominici confessoris. (Sig. n:o 1, 2, 3, 4 och 6 i behåll.)
Wij Christoffer meth Gudzs nadhe &c. &c. göre vitherlikt alle men ath aar effter Gudzs byrdh MCDXL tertio daghen conceptionis beate virginis tha var skickat fore oss i Watzstene kloster renlivedhe ok gudheleghe mæn confessor generalis ok alle brdhr i sama stadh ok lotho oss see et dombreff som verdughe fadher meth Gudh Biscop Sven i Scare, herra Karl Ormson riddare vor embetzman uppa axvold ok Benct Gylta vor laghman i Westergöthland, thöm giffwit hade uppa en gardh som hether Nordhenkær uppa Dall liggiandis hvilkin gardh forscriffne Watzstena closter medh all sin tilliggilse ok rettichet tildömpd ær meth forscriffna dombreff hvilken dom vij fulbordhe ok stadhfeste meth thetta vort opne breff ok velie ath conventit i forscriffne vatsstena closter skule forscriffne Nordhenkær gardh nytie bruke ok beholde medh all sin tilliggelse ok rettichet i alle mothe som han thöm tildompd ær ok forscreffne dombreff therum ythermer uthviser swo lenge ath vij ellis vare eptekomare konunge i Sverighhe nokre bætre breff ok bevijsning uppa then sama Nordhenkær gardh finna kunno uppa krononna veghna Thy forbiuthe vij alle eehoo the hælst ære ok sönderlegha herre Jöns laur. pose forscreffne convent i Watzstena closter ellis there embitzman i noghre mathe ath hindra eller hindra lathe qvæliæ eller uforetta uppa then sama Nordhankær gardh eller sin tilliggilse swo længe som for scriffvith staar under vor konungxlegha hæffnd ok vredhe. Til ytermere bevisning her um tha have wij lathit vort secret ath hengies for thette vort opne breff Datum anno die et loco qvibus supra. (L.S.)
Konung Kristoffer hade således icke skänkt Nordkärr till Wadstena, såsom det orätt uppgifves af författaren till boken: Wadstena förr och nu.
(18) Originalbrefvet, som förvaras i riks-arkivet, lyder sålunda:
Alle the thette breeff see eller høra læsas helsar iak Amwnd stake hæradzhøffdinge pa daall kerliga med gud kungør iak at thenne min hæradzboo Arne biørnsson haffuer med frii wilia oc beradna modhe oc sine barne samtickio kerligha wnt oc giffuit til warfrv oc sancte birgitte closter i wastenom thesse ødhetompther i østenaa sokn paa dall, som er waglen snarastiig, smedzbood oc swa mangha æghor som min fader gaff sine frelsse penninge foree, min fiske wand takir jak wndan, swa mang som ther til ligher, alt annet vndher jak oc giffuer skog oc mark for min fadher oc forældræ siæla, Thet forscripne loffuer han fast oc staduct at bliffue skolande wid sine godho troo oc sannenda Thy aff hendher jak fornempde jorde parte fraa mik och minnom ærwinghom, oc tiil fornempde sancte Birgitte closther j wastenom til euerdelig ægho Tiil ythermere wisso ock høgra forwarelsse hengher jak mit insegle for thette breff epther ty at han ey sielffuer incigle haffuer Som scriffuit er i bergh wm sancte Margarete dag Anno domini M quingentesimo II° (Sigill.)
(19) Wadstena klosters jordebok i kongl. biblioteket. Se bilagan vid slutet af detta arbete.
(20) Den utgjordes i vissa löper smör. Hvarje löpr synes motsvarat 8 pund.
(21) Skara domkyrkas jordebok i kongl. biblioteket. Diplom. svec. 2. b. s. 553, 557. Se bilagan.
(22) Bergfalk, Skandia, 6. h. s. 75.
(23) Handlingar rörande Skandinaviens historia, 22. del. s. 336.
(24) Det var således icke någon rättvis ersättning för hvad som indrogs, när det berodde af prestgårdens tillfälliga läge vid allmän väg eller icke.
(25) Registraturet 1547, fol. 151. Äfven aftryckt hos Thyselius, 2. b. s. 307.
(26) Månne icke detta är öfverdrift? Eller var tillståndet i sjelfva verket så bedröfligt i den kraftfulle Gustaf Wasas tid, sedan han innehaft högsta makten i 26 år, så var också alltför litet tillgjordt för medborgerlig säkerhet och lagarnes handhafvande, men deremot för mycket tillgjordt med ingripande i kyrkans lagliga eganderätt, att sköflingsbegäret från högsta ort utbredt sig öfver hela riket.
(27) Redan 1285 aflyste Magnus Birgerson den fria gästningen och förvärfvade derigenom sin äretitel Ladulås, samt anbefallde, liksom flera hans efterträdare, taverner der resande skulle få mat och härberge för betalning. Konsten var, att den verkställande makten höll sin vaksamhet och kraftfulla arm öfver verkställigheten. Den tiden var jordegaren icke, såsom i våra dagar, besvärad af tusentals sysslolösa, liderliga och lättjefulla vandrare på vägarne, hvilka icke lefva af annat än fri gästning. Blefve detta onda afhjelpt, om kronan sloge under sig fastigheterna?
(28) Ifrågavarande jord på Dal och i Wermland hade aldrig förut varit kronohemman. I Svenska diplomsamlingen och kameralhandlingarne sökes förgäfves efter ett enda, än mindre flera exempel, att kronan före Gustafs tid bekostat eller skänkt något enda bland dessa gods. Kyrko- och prestelandbönderne kunde således här icke med någon rimlighet begära, att de skulle komma under kronan igen. I Westerås 1527 uppgaf konungen att de kommit från adeln, som derigenom blifvit försvagad. Nu 1547 häntyder han på att de kommit från kronan. Sådant hörer till Gustafs vältalighet. Att skattejord blifvit gifven till kyrkor af ofrälse personer och af ofrälse såld är bekant. Hvad som gafs i denna ort bestod af smärre jordstycken, ängar, ödetomter, öde torp o.s.v.
(29) Kameralhandlingarne öfverflöda af exempel på skatte- och kronojord, som kommit i ödesmål, ehuru egarne hade "kungligt försvar och kände det hufvudet de sig fulleligen efterrätta och tillhålla kunde."
(30) Så skedde likväl icke.
(31) Ej heller denna konungaförsäkran gick i verkställighet. 1570 beviljades väl af gunst och nåde presterna i Skara stift två stommar vid ridkyrkorna uti hvart prestegäll, förutan prestgårdarne, till en behaglig tid. Denna blef ej långvarig. Uphörde 1572. Äfven vederlaget var underkastadt sådan gunst och nåd. 1579 tog konung Johan ifrån presterna i hela Skara stift all deras vederlags-spannemål. 1581 den 6 Juni i bref till fogden Göran Torstensson lät konungen gunsteligen dem återfå deras vederlag för deras ödmjuka bön skull. Från landsprosten togs 1580 tre fjerdedelar af hans spannemål, hvarmed fogden aflönades. 1603 annammades hälften af vederlaget samt en tredjedel af vinsäden. Carl XI förordnade, att, om någon brist befanns i kyrkohärberget, borde kontraktsprosten och kyrkoherdarne för vederlaget vidkännas den, under det andra löntagare fingo sitt fullt ut. Kongl. brefvet till kammarkollegium den 28 Maj 1696 uti P. Abrahamssons anmärkningar vid Landslagen, sid. 140. Att hvarken lärare eller åhörare voro belåtna med det rättslösa förfarandet vid reformationens början och fortsättning torde förefalla helt naturligt för en hvar, som icke blott för egen del vill njuta lagarne och eganderätten till godo, utan äfven unnar samma förmån åt alla andra. Uppfattningen af en personlighets karakter måste kunna bekräftas genom denna personlighets handlingar. Äro dessa stridande mot det rätta, så skall ingen rättsinnig kunna uppträda såsom loftalare öfver desamma, ej heller uppfatta ifrågavarande karakter såsom god och ädel.
(32) Originalförordningar i riks-arkivet, fol. 155. Äfven helt och hållet aftryckt af Thyselius. 2 b. s. 312.
(33) Af Botin, om Svenska hemman, 1. s. 39; Geijer, 2. s. 254, och af Bergfalk, om Svenska jordens beskattning.
(34) Det var således liksom fideikommiss inom slägten.
(35) Detta gällde för hela och halfva hemman. Men andra, som denna tid kallades hela och halfva torp, samt utjordar såldes för mindre, ända till 1 1/2 daler, såsom det synes af Rasmus Ludviksons i kammararkivet förvarade redogörelse för denna handel och uppbörd åren 1582-1588.
(36) Under denna allmänna förordning gjorde konung Johan några år derefter vid köpebrefvens utfärdande så till vida en förändring, att kronan förbehölls återlösa hemmanen för samma pris. Ett ännu qvarvarande originalbref af denna beskaffenhet lyder sålunda:
Wij Jahan then Tridie &c.&c. Göre vitterligitt att vij af ynnest och nådhe hafve undt och efterlatidt, som vij och nu här medh unne och efterlathe här Erich Birgeri, Ett vårtt och Cronones hemenn Tydie stompn benämptdt, liggende udi Tydie sochnn i Tösbo häredh på Daal, Till att besitie, bruke och beholle för sigh och sijne efterkommende Erffvinger till evärdelig äghe, Dogh medh så skäll att hann och dhe skole utgöre oss och Cronone åhrligen aff samme Hemmen all thena Rännte, utskylder och Rättigheter som ther nu afgår eller här efter afgå kann, Teslichesth holle samme hemmen medh bygninger, häfdningh och bruchningh väll vidh machtt, Skole och samme hemen ingenn af adelenn eller Frälssett sällie, pantsättie eller bortbythe, utann thenn udi theris nödtrångh siuckdom eller ålderdom, sällie och oplathe våre och Cronones egne landboor, som oss och Cronone all Ränte och Rättigheter af samme hemenn åhrligenn utgöre, förmåghe och kunne, Hoo här emott gör skall ther öfver till thet högzste straffed blifve, Och för thenne vår nådige tillåtelse hafver förb:te här Erich underdånigest Oss Fyre Daler Penninger och Två Oxer lefvere latidt, them vij och bekommidt hafve, Dogh vele vij här medh hafve Oss förbeholdet att löse för:ne gårdh för samme värde igenn när oss synes, Thet alle som för vår skuldh vele och skole göre och lothe, besynnerligh vår Camererer, Fougter och Befaldningzmänn vette sigh efter rätte, icke görendes oftebe:te her Erich eller Hans efterkommede Erffvinger här emott hinder eller förfångh vidh vår onådhe, Och tess till visse late vij trycke vårt kongelige Cecrett här nedenn före, Giffvedt på vårt Slott Callmer thenn 24 Decembris Anno 1585 Udi vår Regemänttz tijdh på thett Adertonde. (Sigill.) Ex mandato Regiæ Maiestatis D:ni n:ri clementissimi proprio Erasmus Ludovici. Henr. Madz:n Hugguth. Olof Sverkersson Elffkarll.
Om några år dugde detta och dylika salubref till intet. 1593 den 10 Mars (registraturet, fol. 37) skrefs till fogden, att de bönder, som köpt bördesrätten till hemman och på dem ej hade folk och afvel, eller hafva sådane, som hemmanen ej rätt sköta kunna, skola få sina penningar, utdrifvas och fogden sätta andra i stället. 1595 den 18 Sept. (registraturet, fol. 265) gafs befallning att återbetala 2 oxar och 2 daler till den som köpt Halfvardsbyn i Ör, hvarefter hemmanet skulle blifva fogdeboställe.
(37) Registraturet fol. 212. I brefvet till fogden erinras han, att om orsakerna till denna förhöjning "och annat slikt allmogen fliteligen undervisa och förehålla."
(38) Registraturet fol. 159.
(39) Registraturet fol. 59.
(40) Gustaf hade redan 1524 börjat dermed på ett annat ställe. Huru det upptogs af folket synes af Troils handlingar i Svenska reformations-historien, 1. b. s. 342. Ehuru fattigtionden var indragen till kronan, blef allmogen allvarligen erinrad att gifva undsättning till de fattige i hospitalerna d. 1 Mars 1576. Hert. Carls registr. f. 21.
(41) Se bilagan om klockskatten.
(43) Thyselius, 2. b. s. 157.
(44) Man har trott, att Norman, mot kyrkosilfvret, skulle lemnat bibeln till kyrkerna. Detta lät sig väl icke göra, då bibeltryckningen ej fullbordades förr, än året efter Normans visitation. Man har ock uppgifvit, att konungen utdelat bibeln till alla kyrkor i riket. Om så skett, synas flera än 5 biblar vid 42 kyrkor, hvilka uppräknas i Gustafs testamente, bordt vara qvar vid visitationen 1583.
(45) Diarium i Scriptores rer. Svec., tom. 1. s. 223.
(46) Joh. Messenii Scondia illustrata, tom. 15, uti dedikationen till Gustaf Adolf den 1 Aug. 1632.
Inlagt 1995-12-27.