Dalslands vapen

Dalslands vapen

av Emanuel Bergman

Under de senare åren ha våra landskaps- läns- och stadsvapen blivit föremål för revision av Riksheraldikerämbetet i samband med deras fastställelse av Kungl Majt. Samtidigt har man kunnat påvisa ett allt större intresse för dessa vapen hos det svenska folket. Ännu ha ej alla de topografiska vapnen fått den kungliga fastställelsen, men då detta numera är fallet med Dalslands vapen, finns det anledning att taga upp frågan om vårt landskaps vapen till behandling. För nitton år sedan eller närmare bestämt i "Hembygden" 1924 skrev jag en artikel om "Dalslands namn och vapen", som innehöll flera delvis förut ej publicerade vapenavbildningar, men sedan dess har hithörande litteratur riktats med en del värdefulla arbeten, som kastat nytt ljus över kunskapen om våra landskapsvapen. I någon mån beröres även det dalsländska vapnet därav.

De svenska landskapsvapnen tillkommo genom ett kungligt dekret och ha sålunda ej någon längre utveckling bakom sig. Det var nämligen konung Erik XIV, som fastställde dem för att de skulle ge ökad glans åt hans faders, kung Göstas, liktåg 1560. Av de då komponerade 23 vapnen blevo 8 ändrade mot slutet av samma årtionde, men bland dem var ej Dalslands vapen. I allmänhet torde väl dessa vapen ej ha avbildat något för vederbörande landskap särskilt karakteristiskt. Undantag härifrån bilda emellertid bl a Upplands och Västmanlands vapen, och om Dalsland ej varit ensamt om att bedriva boskapsskötsel, så är det väl dock mycket möjligt, att - såsom landskapets hävdatecknare Anders Lignell (Litt 8) säger - grevskapet Dal fått en oxe i sitt vapen på grund av dess i forna tider högt uppdrivna boskapsskötsel.

Dalsland eller Dal, såsom landskapet sedan gammalt kallats, fick jämte flera andra landskap titeln grevskap eller grevedöme (Comitatus Dalia), medan de övriga landskapen nämndes hertigdömen (Ducatus). Dals vapen kröntes därför med grevekrona. I en berättelse om den pommerske ståthållaren Henrik Normans resa till Erik XIV:s kröning 1561 (1) förekommer följande passus om Gustav Vasas gravkor i Uppsala domkyrka: "På väggarna omkring grafven sitta ofvantill 24 fanor med deras vapen, hvilka hvart och ett beteckna ett furstendöme". Om man får ta denna uppgift efter orden, skulle alla landskapen hava varit hertigdömen vid tiden för Gustav Vasas likfärd. Denna tolkning måste dock vara oriktig. Prins Magnus (1544-1595), som var Gustav I:s andre son med drottning Margareta Leijonhufvud, blev nämligen vid konungens död 1560 "Sveriges arfhertig, hertig till Westanstång, samt grefve till Dal och Vadsbo", och enligt Lignell (Litt 8) kallade Erik XIV i brev den 28 nov 1561 sin broder Magnus "Hertig till Westanstång i Östergötland och grefve till Dal samt Wadsbo". Av allt att döma har sålunda Dalsland varit grevskap och använt grevekrona oavbrutet ända till den 18 januari 1884, då Kungl Majt medgav alla de svenska landskapen rätt att använda hertig - eller furstekrona, som den rättare bör kallas, på sina vapen.

Dalsland har ända från början haft en oxe i sitt vapen. Såsom redan nämnts, sammanställer Lignell (Litt 8) detta med att landskapet i forna tider haft en högt uppdriven boskapsskötsel. Därom vittnar även den omständigheten, att dalbokon och dalbohunden nått ryktbarhet utanför landskapets gränser.

Egentligen har Dalslands vapen varierat mycket obetydligt under de gångna århundradena. Oxen har alltid framställts röd i vitt fält, men formen på oxen har växlat betydligt, vilket framför allt torde hava berott på tecknarens större eller mindre skicklighet. Särskilt i äldre avbildningar är oxen ofta klumpigt och otympligt tecknad, så att han kan vara svår att känna igen.

Dalslands vapen möter oss för första gången i samband med Gustav Vasas begravning i Uppsala den 21 dec 1560. I liktåget, som den 17 dec utgick från Stockholm med Uppsala domkyrka som mål, befunno sig bl a 24 vapendragare, vilka redo före liket på hästar i svarta schabrak och med svarta fanor, som buro landskapens vapen. Såsom nr 14 i ordningen fördes enligt Peringskiöld (Litt 17) Dals vapen av Erik Bertilsson Slange, sedermera ståthållare på Kexholms slott i Finland. Någon beskrivning av dessa vapens utseende finnes emellertid ej, och var denna första serie av de svenska landskapsvapnen, som uppställdes i Gustav Vasas gravkor, slutligen hamnat, är okänt.

Den äldsta bevarade skulpterade avbildningen av Dalslands vapen förekommer på portalen till Vadstena slott, som uppfördes av hertig Magnus år 1563. Detta vapen, som åtföljes av årtalet 1563, utgöres nämligen av en fyrdelad sköld med vasavapnet som hjärtsköld och i de fyra fälten 1) tre kronor, 2) lejon överlagt tre strömmar, 3) Östergötland Västanstångs vapen och 4) Dals vapen, vilket senare visar en livfull tjur med svansen kastad över ryggen. Se bild 1. Detta vapen förekommer även på hertig Magnus gravvård i Vadstena klosterkyrka, stammande från slutet av 1500-talet. Magnus förblev givetvis hertig ända till sin död 1595, men när han blev sinnessjuk 1563, övertog konungen sin broders förläningar, vilka 1569 upphörde att ha egen förvaltning.

I en 1887 skriven uppsats om de svenska landskapsvapnen har Hans Hildebrand (Litt 6) gjort en första sammanställning av de äldre källorna till våra landskapsvapen i skrivna förteckningar med eller utan vapenavbildningar men även på kopparstick, mynt, medaljer, fanor och gravmonument, och sedan ett par år föreligger en modern sammanställning av Ivar Schnell med titeln "De svenska landskapens vapen under 1500-talet" (Litt 19). Den senare upptecknar ej mindre än 33 sådana källor från tiden 1560-1618. På grund av dessa båda arbetens grundläggande betydelse för kännedomen om de svenska landskapsvapnen hänvisar jag ofta till dem i den fortsatta framställningen.

Äldst av Schnells källor anses nr 1 (S 1) vara, vilken motsvarar Hildebrands handskrift A. Den bär titeln "Insignia et arma ducatuum et comitatuum Regni Sueciae" (Märken och vapen för konungariket Sveriges hertigdömen och grevskap), innehåller 24 vapenbeskrivningar och har skrivits av Rasmus Ludvigsson, möjligen under första halvåret 1561. Skrivaren tillhörde först Gustav I:s kansli, var sedan Erik XIV:s och Johan III:s sekreterare och dog år 1594. Den nämnda handskriften förvaras numera i Kungliga bibliotekets handskriftssamling i ett band signerat D 47.

I samma band (D 47) finns även Hildebrands handskrift B, som motsvarar Schnells nr 2 (S 2) och bär titeln "Om Sueriges Riickes: ått skillige Land skapp Medt sine be sönderlige våpn:". Den är skriven 1597 av Olov Åkesson Skåning och innehåller 24 vapenbeskrivningar. Till grund för densamma skall ligga en förteckning, som är ungefär samtidig med Schnells nr 1 (Hildebrands A).

I band D 47 finns slutligen en tredje handskrift med titeln "Sweriges Riikes Furstendömers och Greffwedömers wapner", som av Hildebrand betecknas med bokstaven C (av Schnell med nr 22) och torde hava tillkommit under tiden 1583-1595. Handskriften C, som innehåller 28 vapenbeskrivningar, anses av Hildebrand tillförlitligast och bäst överensstämmande med de verkliga förhållandena, medan handskriften B är mindre tillförlitlig. Ingendera av dessa tre handskrifter innehåller några avbildningar.

Om grevedömet Dals vapen säger Hildebrands handskrift A (S 1), att det utgöres av "en röd oxe med tw förgyllte horn vdi hwijt field". Handskriften B (S 2) säger, att Dal "förer enn förgylltt oxe medt thw förgylltta hornn", och enligt handskrift C (S 22) är vapnet "enn rödh oxe vdi försölfrett fiell". Oxen har enligt handskrifterna A och C (S 1 och S 22) röd färg, och sköldens fält är av silver. Den mindre tillförlitliga handskriften B:s (S 2) uppgift, att oxen skulle vara av guld, är ur heraldisk synpunkt orimlig, om fältet är av silver. Färg och metall, till vilken senare höra guld och silver, måste nämligen omväxla. Enligt handskrifterna A och B (S 1 och S 2) äro oxens horn av guld, medan handskriften C (S 22) ej anger någon särskild färg för beväringen (horn mm), som ej är underkastad den nyss anförda regeln, att färg och metall skola växla.

Manuskript E 6 i Uppsala universitetsbiblioteks handskriftssamling innehåller en av kyrkoherde Johannes Petri Klint (död 1608) i Ö Stenby socken i Östergötland år 1567 inköpt avskrift av Olaus Petri krönika, som han försåg med anteckningar och bilder. Där förekommer bland anteckningar om händelser på 1580-talet en serie av 16 beskrivningar av svenska landskapsvapen utan avbildningar. I denna handskrift, som är nr 6 i Schnells förteckning, står om Dalslands vapen: "Daal enn röd Oxe med tu förgylte Horn vti itt huidt field".

I samma manuskript (E 6) finnes även en handskriven förteckning "Insignia et arma ducatum et comitatum Regni Suetiae", som omfattar 4 sidor med 25 illustrerade beskrivningar av svenska(2) landskapsvapen. Dessa bilder äro mycket valhänt gjorda, förmodligen av ägarens hand. Denna handskrift, som är nr 14 i Schnells förteckning, är jämte nr 9 i samma förteckning den första illustrerade vapenförteckningen. Bredvid Dalslands vapen läses: "Daall. Daall Comitatus. En rödh Oxe medh förgyltt Horn, i Huit fieldh." Se bild 2 (jfr bild 3 i Litt 1).

I Uppsala universitetsbiblioteks handskriftssamling, fol 68, finns en annan handskrift (E 133), som innehåller "Allehanda upplysningar rörande Svenska historien", varibland befinner sig en serie beskrivningar av 24 svenska landskapsvapen. Denna handskrift, som bär titeln "Insignia et arma ducatuum et comitatuum Regni Swecie"", torde kunna återföras till 1560- elleer 1570-talet. Om Dalslands vapen står: "Dal Comitatus. En rödh oxe medh tw forgylt horn wty itt huitt fiäld". Är nr 7 i Schnells förteckning.

Som nr 9 upptar Schnell "Fru Margareta Grips book", i vilken ägarinnan förde anteckningar ända från sitt giftermål med Sten Banér 1570. Hon avled 1586. I denna handskrift, som tillhör Trolleholms arkiv, finnas 18 ganska väl tecknade och lätt färglagda avbildningar av svenska landskapsvapen. Dalslands vapen framställes där med en stående, mot höger vänd oxe, som har huvudet lagt på sned och svansen placerad utefter vänster sida av kroppen. Se bild 3.

Som nr 12 upptar Schnell i sin förteckning Riksarkivets konvolut "Genealogi" nr 66, som innehåller en förteckning över 24 landskapsvapen. I sin redogörelse för denna källskrift, som han betecknar med R, meddelar Carl Nordenfalk (Litt 16), att dr Sjödin daterar denna skrift till 1560-talets början, och att Messenius torde haft den att tillgå, när han sökte utreda landskapsvapnens historia i sitt verk "Specula". I denna handskrift beskrives Dalslands vapen sålunda: "Mädt en rödt oxa påå en huit fell".

Nr 16 i Schnells källförteckning är en laghandskrift i folio nr 151 tillhörande den rålambska handskriftssamlingen i Kungliga biblioteket, vilken i början innehåller ett uppslag med 26 urklippta, ganska bra ritade och målade avbildningar av svenska landskapsvapen. Se bild 4.

Nr 18 i Schnells förteckning är en gouache, som förvaras på Borrestads slott och föreställer Gustav Vasas anträd, inneslutande riksvapnet och de svenska landskapsvapnen, 23 till antalet. Denna är reproducerad i färg av Karl Erik Steneberg i hans "Vasarenässansens porträttkonst" (1935). Se bild 5.

Konung Johan III, som intresserade sig för och gjorde några ändringar av våra landskapsvapen, lät prägla några minnespenningar och mynt, försedda med landskapsvapen. Då dessa avbildningar givetvis äro mycket små framträda vapenbildernas detaljer mindre väl. År 1576 präglades ett mynt i guld, som bär konungens bild, ringformigt omgiven av 23 landskapsvapen, varibland grevskapet Dals. Se bild 6. Denna källa är nr 19 i Schnells förteckning.

Nr 20 i samma förteckning omfattar ett par guld- och silvermynt, som Johan III lät slå till och med år 1587. De ha likaledes en enkel krans av 23 landskapsvapen, som emellertid äro mycket tydligt graverade, och de äro i övrigt lika med konung Johans förut nämnda mynt. Enligt Brenner (Litt 3) fick Sigismund, när han 1587 avreste till Polen för att mottaga dess krona, med sig ett stort antal av dessa konung Johans praktmynt för utdelning bland sina nya polska undersåtar. Se Bild 7, där Dalslands vapen ses längst ned (under O i SWECORUM).

Ett i Kungliga livrustkammaren förvarat baner (inv nr 55), som förfärdigats efter 1583 och sannolikt sytts för Johan III:s begravning men sedan ändrats till konung Sigismunds kröning år 1594, har från början haft 29 vapensköldar i en ring runt riksvapnet, men nu saknas en. Dessa vapen överensstämma särdeles väl med dem i handskriften C. På Dalslands vapen, som numera är så illa medfaret, att det ej lämpar sig för fotografering, är oxen röd med gyllene horn. Se bild 8, som är tagen från det av Mejborg (Litt 15) avbildade baneret. Bild 9 visar dess nuvarande utseende. Detta baner torde för övrigt vara det enda i Norden, som bevarats från 1500-talet till våra dagar. Det upptas av Schnell som nr 21.

Nr 23 i Schnells förteckning är en serie av 27 svenska landskapsvapen jämte svenska riksvapnet och storfurstendömet Finlands vapen, som upptar 10 sidor i början av manuskript D 400 i Kungliga biblioteket, innehållande en avskrift av Laurentius Petri svenska krönika. Vapnen äro tecknade i stor skala och målade, vilket enligt Schnell utförts med stor heraldisk och konstnärlig bravur. De överensstämma i allmänhet med beskrivningarna i Hildbrands handskrift C. Dalslands vapen visar en stående, mot höger vänd oxe med snedlagt huvud. Ingen färgbeteckning. Oxen verkar däst och slaktfet. Enligt Nordenfalk (Litt 16) har han såsom tillhörande den yngre serien av landskapsvapen lånat formen från offerdjuren på antika monument och därmed präglats av renässansens nya stilideal, medan den äldre serien mera fått prägel av den då härskande sengotiken. Se bild 10.

Ett kopparstick av Hieronymus Nützel från 1593, föreställande Johan III:s bisättningsprocession 1592, avbildar 28 landskapsvapen, ordnade i rad nedtill under konungens öppnade kista. Bland dem befinner sig även grevskapet Dals vapen, som återges i bild 11. I allmänhet finns överensstämmelse mellan vapenbeskrivningarna i handskriften C och vapenbilderna på detta stick, som är nr 24 i Schnells förteckning.

I Riksarkivet förvaras en 7 m lång pappersrulle, varpå Johan III:s begravningsprocession 1594 är ritad, förmodligen av H Nützel. Denna rulle, som är nr 25 i Schnells förteckning, överlämnades dit av Erik Dahlberg 1689. I processionen gå adelsmän bärande var sitt landskaps baner och ledande en häst, på vars täcke (av svart taft) landskapets vapen är broderat. Först komma 12 grevedömens vapen och sedan 15 hertigdömens. I huvudsak överensstämma dessa vapen med dem i Hildebrands handskrift C. Dalslands vapen återges i bild 12.

På ett porträtt av hertig Karl, stucket i koppar 1596 av Hieronymus Nützel, finnas 14 hertigdömens vapen ordnade i rad längs den övre kanten och 12 grevedömens längs den nedre kanten. Vapnen på detta porträtt, som upptas under nr 26 i Schnells förteckning, stämma i allmänhet med beskrivningarna i handskriften C. Porträttet återges i bild 13, och en svag förstoring av grevskapet Dals vapen återfinnes i Litt 1, bild 10.

Ett porträtt av Gustav Vasa och hans söner, stucket i koppar omkring 1597 av Hieronymus Nützel och avsett som titelblad i en bok, är omramat av 24 landskapsvapen. Detta är nr 27 i Schnells förteckning.

Som nr 28 i nämnda förteckning upptar Schnell ett kopparstick från 1598 av Hieronymus Nützel, föreställande hertig Karls anträd. I ramarna till de båda kartuscherna avbildas 24 landskapsvapen, vilka i allmänhet överensstämma med beskrivningen i handskriften C. Dalslands vapen befinner sig i den högra kartuschen. Se bild 14.

År 1599 graverade Johannes Bureus i koppar en plansch till förtydligande av runalfabetet, "Runakänslanäs lärä-spån". På vardera sidan äro bl a 21 dåtida svenska landskapsvapen avbildade, och landskapens namn äro återgivna med runor. Även dessa vapen överensstämma i allmänhet med handskriften C. Se bild 15. Dalslands vapen återges i bild 16 efter G E Klemmings nyedition (1881) av Bures runalfabet. Inskriften lyder med vanliga bokstäver: "Dalaboam i V" (in Vestrogothia) och betyder "till dalborna i Västergötland" (Jfr uttrycket "Dal i Västergötland" i konung Kristoffers landslag.) Denna plansch upptas som nr 29 i Schnells förteckning.

Som nr 30 i sin källförteckning upptar Schnell Karl IX:s 20- marksmynt från 1606-1607, som på frånsidan har två ringar av tillsammans 29 vapen. I den yttre ringen befinna sig 13 hertigdömen och storfurstendömet Finland, i den inre 15 grevskap. Bild 17 återger ett mynt från 1606. Dalslands vapen återfinns som nr 4 från vänster under Smålands vapen.

I Karl IX:s likfärd den 18-21 april 1612 mellan Nyköping och Strängnäs fördes 28 landskapsvapen, av vilka de flesta beskrivas, dock utan att avbildas, av Loenbom (Litt 11). Som nr 4 i ordningen omnämnes "Dal, en röd Oxe: Fanan bär Anders Classon Ekelöf, Hästen leder Hans Dyker".

En mycket sällsynt ungdomsbild av Gustav II Adolf, som är skuren i trä av Christopher van Sichem (f 1580), troligen 1617, är omramad av 28 namngivna landskapsvapen och två utan namn. Av dessa ha 15 hertigkrona och lika många grevekrona. Detta porträtt är nr 32 i Schnells förteckning. Se bild 18.

Sist och med nr 33 i Schnells förteckning över källor till våra landskapsvapen (Litt 19) omnämnes kopparstickare V Trautman, som under Gustav II Adolfs regering graverade ett flertal blad med landskapsvapen. Sålunda förekommer konungens porträtt omramat av landskapsvapnen i 1617 års stadslag och 1618 års bibel. Grevskapet Dals vapen förekommer som nr 2 nedifrån till vänster bland de 30 landskapsvapnen. Se bild 19.

I "Specula Thet är Sweriges Rijkes Skådhetorn", skrivet 1612 av Johannes Messenius, beskrivas även landskapsvapnen. Om Dalslands står det: "Daal een röd Oxe vthi hwit fiäld".

Under Gustav II Adolfs regering präglades 1617 ett silvermynt med 29 landskapsvapen, ordnade i tvenne ringar, och drottning Kristina lät slå en minnespenning med 30 landskapsvapen, ordnade i en enkel ring. Grevskapet Dals vapen förekommer på alla dessa mynt och minnespenningar.

I början av "Sweriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapenbook" (1652) finns en plansch, som bär årtalet 1650 och innehåller 38 landskapsvapen, varav 20 tillhörande hertigdömen och 18 grevskap. Bild 20 visar grevskapet Dals vapen.

Under 1600-talet blevo vapenavbildningarna allt vanligare i tryck, och V Trautmans vida spridda vapengravyrer verkade normgivande för avbildning av landskapsvapnen ända intill vår tid. Dalslands vapen har i stort sett bibehållit sitt utseende från 1500-talet. Oxens horn äro på de broderade vapnen i Kungliga livrustkammaren regelbundet av guld. I "Suecia antiqua et hodierna" (Litt 4) har Erik Dahlberg avbildat de svenska dåtida landskapsvapnen. Dalslands vapen är graverat 1697 av holländaren Swidde. Se bild 21. Då Dahlberg tidigare tecknat en stor plansch över Karl X Gustavs likprocession med sannolikt mycket tillförlitliga avbildningar av de då förekommande landskapsvapnen, har han här frigjort sig från de heraldiska kraven och anlagt mera allmänna konstnärliga synpunkter på vapnens återgivande. I föjd härav äro dessa ur heraldisk synpunkt alldeles förkastliga. Då Dahlbergs "Suecia" utövat ett stort inflytande på följande tiders framställningar av landskapsvapnen, bär den skulden till en hel del oriktiga avbildningar.

Bland vapenframställningar i senare tid må nämnas Liljeblads år 1878 utgivna vapenbok (Litt 9), vilken av Hildebrand (Litt 6) betecknas som ett i högsta grad underhaltigt arbete. Landskapsvapnen äro försedda med ett slags fantasikronor, och sköldarna äro över lag dekorerade med en bård. Följaktligen kunna detta arbetes vapen ej godtagas som mönster, vilket ej hindrar, att de i stor utsträckning använts som sådana. Övriga i nyare tid gjorda avbildningar av våra landskapsvapen äro så talrika, att jag ej här kan gå in på dem. I själva verket förete de en brokig anblick, vilket framgår bl a av min redogörelse för vapnen på lasarettens årsberättelser (Litt 2).

Med anledning av det tilltagande självsvåldet vid återgivandet av lanskapsvapnen måste till slut åtgärder vidtagas för ernående av större likformighet på detta område. Detta syfte vanns också i viss mån genom Kungl Majts nådiga brev den 18 januari 1884 och den 20 februari 1885. Genom dessa kungliga brev har fastställts, att Dalslands vapen skall utgöras av en i silverfält gående röd oxe. Likaså fastställdes att till samtliga landskapsvapen skulle få nyttjas hertigkrona. Däremot är ingenting bestämt om sköldens form och oxens utseende bortsett från färgen, vilket har sin grund i att vapnet måste kunna anpassas efter den ena eller den andra konststilens krav. Emellertid är det för allmänheten av stort värde att ha tillgång till en bildförlaga, och därför publicerade dåvarande riksheraldikern C A Klingspor år 1885 avbildningar i färg av de olika landskapsvapnen. Tyvärr voro emellertid dessa vapenbilder mindre lyckade. Vad Dalslands vapen beträffar, var oxen alltför naturligt framställd, och svansen var placerad utefter sidan, vilket erinrar om en heraldisk ko. En heraldisk tjur har nämligen svansen kastad uppåt, medan oxen har den slakt nedhängande och kon svängd utefter sidan av kroppen. Skölden var också mindre lämplig. Se bild 22. På initiativ av grosshandlare Hakon Th Dahlén i hans egenskap av ordförande i Dalslands gille i Göteborg godkändes en ny vapenbild för Dalsland av Riksheraldikerämbetet den 19 april 1920. Denna vapenbild (bild 23), som följaktligen hade fått en officiell prägel och därför använts som omslagsbild på "Hembygden" sedan 1924, var avgjort bättre, i det att skölden var av god, äldre typ och oxen hade blivit mera stiliserad. Svansens ställning angav en tjur, men djurets utseende erinrade mera om en beskedlig kviga. Skölden kröntes av en lagom stor hertig- eller furstekrona. Dalslands gille i Göteborg, som givit anledning till den nya vapenbilden, började sedan använda denna i stället för den gamla vapenbilden med en spak oxe, som har en nedhängande svans (Litt 1, bild 21). Den senare bilden förekom även på omslaget till "Hembygden" 1923. Något morskare är det djur, som förekommer i det av konstnär Carl Oscar Borg tecknade dalslandsvapnet på omslaget till den festskrift, som utgivits 1943 med anledning av av dalslandsgillets i Göteborg 35-åriga tillvaro. Dalslands gille i Stockholm har i sitt vapen ett oxliknande djur, vars långa svans bildar ett S ovanför ryggen. Se bild 24. Dalslands vänner i Amerika har använt den klingsporska vapenbilden (bild 22), såsom framgår av tre bilder till min uppsats "Bland dalbor i Amerika" i "Hembygden" 1934. Enligt bilden på sid 158 i "Hembygden" 1941 användes ett vapen med en tjur den 25 maj 1941. De övriga dalslandsgillena torde ej använda något vapen. Dalslands konstförening har intill förra året haft Svecians dalslandsvapen (bild 21) på sina utställningskataloger.

Min uppsats om Dalslands namn och vapen (Litt 1) avslutades med en uppmaning att tillsvidare nyttja den efter framställning av dalslandsgillet i Göteborg fastställda vapenteckningen i förhoppning att vi så småningom skulle få en riktig tjur i stället för den mindre lämpliga oxen som sköldemärke. Jag kunde då ej motivera min ståndpunkt på annat sätt än att det på många områden - ej minst på hembygdsrörelsens - energiskt framåtgående Dalsland borde ha ett morskare vapendjur än en trög oxe. Tanken på oxens ersättande med en tjur återvände sedan alltemellanåt, och för några år sedan kom jag att tänka på att 1500-talets oxe ej kunde betyda ett snöpt djur utan en tjur. Vi använda ju alltjämt oxe i sammanställningarna uroxe och bisonoxe, varvid oxe betyder detsamma som tjur. Vid hänvändelse till professorn i nordiska språk Erik Noreen i denna fråga i maj 1940 godkände han detta resonemang och menade, att ordet oxe i äldre språkperioder hade betydelsen "hane av vissa djurarter såsom nötkreatur". Som ytterligare stöd därför meddelande han, att "okse" i Norge fortfarande är det vanliga ordet för tjur, medan "tyr" ej användes i talspråket.

Följande år eller 1941 innehöll Riksheraldikerämbetets meddelande IX (Litt 14) ett par värdefulla uppsatser om landskapsvapnen, som även hade intresse för den nu avhandlade frågan. Den ena var Schnells redan ofta omnämnda arbete (Litt 19), vari han även för fram ovan nämnda språkliga synpunkter på Dalslands vapen, och i den andra uppsatsen redogör Carl Nordenfalk för en svensk vapenbok från 1562, som han träffat på i Paris nationalbibliotek (Manuscrit latin 18410). Den är ett av våra allra äldsta dokument på hithörande område, emanerar direkt från Erik XIV och innehåller utmärkt väl och synbarligen även sakkunnigt tecknade och målade vapenbilder, varför denna källa måste tillmätas den allra största betydelse för kännedomen om våra landskapsvapen och på ett lyckligt sätt komplettera Schnells sammanställning. I denna vapenbok, som innehåller 29 blad med bl a 24 landskapsvapen, har Dalslands vapen fått en livfull tjur, om vars bibehållna mandom intet tvivel kan råda. Till yttermera visso har djuret svansen högt till väders. Se bild 25. Grevskapet Dals vapen med en likadan tjur förekommer även på ett annat ställe i denna vapenbok nämligen i hertig Magnus vapen. Se bild 26.

Redan har jag omnämnt den dalsländska tjuren på hertig Magnus vapen på Vadstena slott, vilket är den äldsta bevarade skulpterade bilden av Dalslands vapen. Han står knappast efter den ungefär jämnåriga nordenfalkska tjuren i manlighet. När härtill kommer det språkliga beviset, som nyss anförts, framstår det klart, att Dalslands vapen bör ha en heraldisk tjur, såsom det haft från början. Detta blev också fallet, när Dalslands vapen på förslag av Riksheraldikerämbetet med ändring av beslut den 18 januari 1884 fastställdes av Kungl Majt den 5 september 1942. Det nya vapnet visar nämligen i fält av silver en gående röd tjur med beväring (och nosring) av guld, därest dylik skall komma till användning. Se bild 27. Ordet oxe har sålunda utbytts mot tjur. Denna heraldiska beskrivning tarvar kanske en förklaring. Nosring anses i likhet med den upplyftade svansen höra till en heraldisk tjur, och till beväring (eller beväpning) räknas tjurens horn, klövar och tunga. Den bifogade vapenbilden är avsedd att tjänstgöra som mönster och måste sålunda ej under alla förhållanden följas. Skölden får variera efter behov, och samma är förhållandet med tjuren inom ramen av den heraldiska definitionen på detta djur. Vid avbildning i färg kan guld utgbytas mot gul färg och silver mot vit. Om krona skall användas, krönes skölden med en furstekrona. Krona behöver sålunda ej användas.

När Dalsland nu fått ett vapen, som bör kunna tillfredsställa alla parter, är tiden inne för oss att utbyta de förut använda vapentyperna mot det nu fastställda vapnet. Därvid bör all försiktighet iakttagas, så att vapnet ej på ena eller andra sättet förvanskas. Säkrast är att vid anskaffning av vapen vända sig till Riksheraldikerämbetet för godkännande.

___

Till sist får jag framföra mitt varma tack till Riksheraldikerämbetet, som ställt ett stort antal klichéer till förfogande och därigenom möjliggjort den rikliga illustreringen av denna framställning.

Noter

1. Se Historisk Tidskrift 1885, s 281-282.

2. Som svenska räknas i det följande alla landskap inom det svenska väldets dåvarande gränser.

Litteratur

1. Bergman, Emanuel: Dalslands namn och vapen. Hembygden 1924 s 7-17. Med 21 bilder.

2. Bergman, Emanuel: Vapnen på lasarettens årsberättelser. Sv läkartidningen 1942 s 2477-2486. Med 13 bilder.

3. Brenner, Elias: Thesaurus nummorum Sueo-Gothicorum. 1691. En ny och betydligt utvidgad upplaga utgavs 1731 av Nils Keder.

4. Dahlberg, Erik: Suecia antiqua et hodierna. 1716. Har sedan utkommit i flera upplagor, av vilka den från 1899-1900 kommer närmast originalupplagan vad bildåtergivningen beträffar.

5. Fleetwood, Harald: Svensk heraldik. Stockholm 1917.

6. Hildebrand, Hans: Heraldiska studier. II. Landskapens vapen. Antiqvarisk tidskrift för Sverige, del 9, h 1-2, s 1-82. 1887.

7. Klingspor, C A: Sveriges riks- och landskapsvapen jämte Stockholms stads vapen. Stockholm 1885. Innehåller avbildningar av de 1884-1885 fastställda landskapsvapnen. De äro tyvärr ej invändningsfria.

8. Lignell, Anders: Beskrifning öfver Grefskapet Dal. I-II. Stockholm 1851-52.

9. Liljeblad, F: Svenska rikets jämte landskaps, städers och läns vapen. Stockholm 1878. Heraldiskt otillfredsställande vapenbilder, som tyvärr ofta efterbildats.

10. Lindhult, Niklas A: Svenska länsvapnen. Sv kommunalbladet 1931, årg 5 nr 10-12, s 23-26. Är en promemoria till Riksheraldikerämbetet från förste kanslisekreterare N A Lindhult.

11. Loenbom, S: Historiska Märkwärdigheter, II, s 92-97. 1767.

12. Läffler, L Fr: De svenska landskapsvapnen i nyare framställningar. Personhistorisk tidskrift 1909, årg 11, s 93-98. Tillägg i årg 12, s 41-42. 1910.

13. Läffler, L Fr: De svenska landskapsvapnen ännu en gång. Personhist tidskr 1912, årg 14 s 114-115. Innehåller liksom föregående en kritisk granskning.

14. Meddelanden från riksheraldikerämbetet I-IX, 1933-1940 (1941). Här förekomma bland mycket annat heraldiskt värdefullt avbildningar och beskrivningar av fastställda vapen.

15. Mejborg, R: Nogle Oplysninger om svenske og danske Faner, Flag og Felttegn i det 16:e Århundrede. Antiqvarisk Tidskrift för Sverige, del 9, h 3 s 1-48, 1891.

16. Nordenfalk, Carl: En svensk vapenbok från år 1562. Ett nytt dokument till de svenska landskapsvapnens äldre historia. Litt 14, IX s 78-120. Flera vapenbilder.

17. Peringskiöld, Johan: Monumenta Uplandica, I-II. 1710-1719.

18. Rasmusson, Nils Ludvig: Nytt heraldiskt källmaterial. Nordisk numismatisk årsskrift 1937, s 109-112. Borrestadsgouachen med landskapsvapnen avbildas.

19. Schnell, Ivar: De svenska landskapens vapen under 1500-talet. Litt 14, IX s 5-74. Med talrika avbildningar och en omfattande källförteckning.

20. Stenbock, Carl Magnus: Gustaf Vasa på lit de parade och hans griftefärd. Lucas Uphalls berättelse meddelad av C M S. Personhistorisk tidskrift 1916, årg 18 s 104-110.


Artikeln var införd i Hembygden 1943 s 33-61. Den finns även återgiven separat som nr 12 i serien Dalia utgiven av Dalslands Fornminnes- och hembygdsförbunds förlag, Vänersborg 1943.

Artikeln har 27 bilder av vapen. Dessa är ej medtagna här.

Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.

För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.

Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89, 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.


Inlagd 2000-03-03,