Namnet på vårt landskap och dess invånare har under tidernas lopp undergått förändringar, och för närvarande användas vid sidan av varandra uttrycken Dal och Dalsland, dalbo och dalslänning. Även vårt landskaps vapen har växlat utseende. I det följande skola vi närmare ingå på dessa för vår provins ej alldeles oviktiga frågor.
I norska och isländska historiska källor alltifrån 1200-talets början möta vi benämningen Markerna i samband med omnämnandet av vår provins. Denna benämning avsåg emellertid endast den nordliga (och västliga), skogbeväxta och kuperade delen av det nutida Dalsland, vartill kommo några mindre, angränsande delar av Norge och Värmland. Vittnesbörd härom bära ännu i dag de norska namnen Aremark och Ödemark samt de svenska socken- och gårdsnamnen Nössemark, Ärtemark, Bomarken, Klevmarken och Rävmarken i Dalsland, ävensom Nordmark, Töcksmark, Skillingmark och Strömsmark i Värmland. Marker betyder gränsmarker, skogsmarker(1). Den omständigheten, att namnet Markerna ej synes förekomma i den äldre svenska litteraturen utan blott i den norska och isländska, talar måhända för att det ursprungligen är norskt.
Den södra delen av Dalsland eller dalboslätten, som ursprungligen skall hava befolkats från Västergötland, kallades ifrån början Dal, tydligen emedan den bredde ut sig såsom ett slättland eller en dalslätt. På den, som kommer från bergsbygden i norr och väster, gör denna södra del av Dalsland intryck av en vidsträckt dal. Till grund för namnet har enligt Svenska Akademiens ordbok sannolikt legat just betydelsen "dalslätt" och ej betydelsen "en enstaka dal". Anmärkningsvärt är, att man säger "på Dal" (fornsvenska a Dali) och ej "I Dal" men väl "i Dalsland". I stället för det senare uttrycket säger och skriver man ej sällan "på Dalsland", tydligen genom påverkan av uttrycket "på Dal" eller kanske snarare den bakom detta uttryck liggande föreställningen om en utbredd slätt. (Jfr "på Gotland", "på Öland".) Småningom blev Dal den gemensamma benämningen på hela det nutida Dalsland.
Namnet Dal förekommer i norska historiska skrifter så tidigt som omkring 1200, således ungefär lika tidigt som namnet Markerna. I svenska källskrifter påträffas namnet något senare eller i slutet av 1200-talet. I ett på latin skrivet diplom från år 1281 förekommer uttrycket "de Dal". I Erikskrönikan, som anses vara skriven omkring år 1320, fastän den äldsta handskrift vi ha kvar är från 1457, omnämnes vår provins på flera ställen. De här använda namnformerna äro "dal", "dala" och "dahl". I ett brev av konung Håkan Magnusson 1366 bortskänker denne "Hafvitzfors uppa Dal". I handlingar från denna tid och ända fram till 1600-talet påträffas uttrycken "dal", "daal", "dall", "dael", "dhaall". "daall" m fl. Konung Kristofers landslag av 1442 talar om "dall j westergötland". Den vanliga latinska benämningen på dal är "Dalia". Ibland ha emellertid förekommit uttrycken "Dala" eller rätt och slätt "Dal" (i det ovannämnda diplomet av 1281). Rhyzelius omnämner i sitt år 1743 skrivna arbete "Sviogothia munita" fästningen Dalaborg såsom belägen "på Wäst-Göthadal". Tuneld använder benämningen Dal men talar även om Västgöta-Dal. I sitt år 1741 utkomna arbete "Inledning til Geographien öfwer Swerige" säger han om Dal, att det "har bekommit namn theraf, at thet med Dalar är upfylt. Plägar också kallas så wäl Wärmelands som Wästgötha-Dal, althenstund thet fordom lydt, undertiden til thet förra, undertiden til thet senare. Thet blifwer äfwen kalladt Dals-Land."
Fram på 1700-talet började även benämningen Dalsland att användas jämte Dal(2). I Tunelds ovan citerade geografi (1741) och i Kalms "Wästgötha och Bahusländska resa Förrättad År 1742" (1746) talas sålunda om Dalsland, ehuru benämningen Dal är den oftast förekommande. Denna längre namnform, som tydligen uppkommit under påverkan av andra landskapsnamn såsom Västergötland, Värmland och Halland, fick en allt större användning särskilt frampå 1800-talet och hotar nu att alldeles undantränga den äldre och kortare namnformen Dal. I förordet till sin år 1851-52 utkomna "Beskrifning öfver Grefskapet Dal" klagar Lignell över det enligt hans förmenande oriktiga skrivsättet Dalsland eller Dahlsland. Man har icke, säger han, förändrat Dalarne till Dalarnesland, Skåne till Skåneland och Blekinge till Blekingeland, och lika litet bör man förändra Dal till Dalsland.
De män, som bodde i Markerna, kallades markmän. Samtidigt med att namnet Dal vinner burskap i litteraturen börja inbyggarna i denna landsända att benämnas dalbor. Jämte denna namnform förekommo även uttrycken dalboar och (mindre ofta) dalboer(3), vilka båda former även användas av Lignell. I äldre tider förekom benämningen dalbönder. Detta uttryck användes även av Linné i hans Wästgöta-Resa (1747). Magnus Ladulås kallade dalborna "wæstgøtom wæstan wænir" eller på mera modern svenska "västgötar västan Vänern" (Diplomatarium suecanum, Vol I, pag 668). Alltefter som namnformen Dalsland vunnit spridning har uttrycket dalslänning också fått en vidsträckt användning. Däremot har dalsländare, som använts av Dybeck, aldrig slagit igenom. Förr användes uttrycket dalbofolk, särskilt om krigsfolk från Dal. Den dalsländska kvinnan benämnes dalsländska eller kvinnlig dalslänning resp dalbo. Mindre vanligt är uttrycket dalbokvinna, och detsamma gäller uttrycket dalska i denna betydelse.
Det språk dalslänningarna tala kallas dalsländska, dalslandsdialekt, dalbomål eller dalbospråk (dalbodialekt är mindre brukligt). Andra ord, som hava samband med Dal och Dalsland, äro dalformation, även kallad dalslandsserie eller dalslandsgrupp, dalslandsdräkt, dalbohund, dalboko osv.
Skola vi nu hålla fast vid de äldre namnformerna och följaktligen säga och skriva Dal och dalbo, eller skola vi låta det gamla fara och använda de nyare benämningarna Dalsland och dalslänning? Med den utbredning, som dessa senare namnformer redan fått, torde det vara utsiktslöst att kämpa emot dem. Även de ha ju för övrigt en ganska respektabel ålder. Bättre användning kunna våra krafter få i hembygdsarbetets tjänst än så. Det är väl ingenting, som hindrar, att både de äldre och de yngre formerna finnas bredvid varandra. På det viset möjliggöres bl a en finare nyansering, än som eljest skulle varit möjligt att åstadkomma. Allt efter den personliga läggningen eller den stilart, som för tillfället nyttjas, kan lämpligen den ena eller den andra namnformen komma till användning. Vårt språk är ej så rikt, att vi ha råd att avsiktligt avhända oss något av dess tillgångar.
____
I likhet med de flesta övriga svenska landskap fick Dalsland sitt vapen under senare hälften av 1500-talet, sannolikt redan under Gustav Vasas tid. Vilket år vapnet kom till, känner man således ej. Anledningen till att landskapen fingo sina egna vapen känner man ej heller med säkerhet. Tydligen har emellertid vapnens tillkomst stått i samband med att landskapen under Gustav Vasas och hans söners tid fingo karaktären av grevskap och hertigdömen. Vad Dal beträffar, så fick det jämte några andra landskap titeln grevskap. Numera räknas det emellertid i likhet med alla övriga landskap såsom ett hertigdöme.
Dals vapen har ända från första början utgjorts av en oxe. Sannolikt skall denna erinra om boskapsskötselns forna betydelse för detta landskap. I detta sammanhang må nämnas, att dalbokon och dalbohunden nått ryktbarhet även utanför provinsens gränser. Oxens färg har alltid varit röd. Däremot har hans form växlat mycket, i det tecknarna tagit sig stora friheter vid vapnets återgivande. I äldre avbildningar är den ofta mycket klumpigt och otympligt ritad. I det följande skola vi lämna en översikt av de viktigare kända avbildningarna och beskrivningarna av Dals vapen, särskilt i äldre tid, och därtill foga en redogörelse för det nu fastställda vapnet.
I trenne handskrifter, härrörande från senare hälften av 1500-talet och förvarade i Kungl Bibliotekets handskriftssamling (i ett band signerat D 47) förekommer en redogörelse för de svenska landskapsvapnen. För dessa har H Hildebrand lämnat en ingående redogörelse. (Heraldiska studier. II. Landskapens vapen. Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 1905. IX. nr 1). Den första handskriften, som av Hildebrand beteckans med A, är försedd med titeln "Insignia et arma ducatuum et comitatum Regni Sueciae" och har skrivits av Rasmus Ludvigsson, möjligen före mitten av 1561. Denne, som först tillhörde Gustav I:s kansli och sedan var Erik XIV:s och Johan III:s sekreterare, dog år 1594. Den andra handskriften, som av Hildebrand betecknas med B, bär titeln "Om Sueriges Riickes ått skillige Land skapp Medt sina besönderlige våpn" och är skriven av Olov Åkesson Skåning 1597. Till grund för densamma har emellertid säkerligen legat en förteckning, som är ungefär samtidig med handskriften A. Den tredje handskriften, som av Hildebrand betecknas med C, bär titeln "Sweriges Riikes Furstendömers och Greffwedömers wapner" och torde hava tillkommit under tiden 1583-1595.
Om grevedömet Dals vapen säger handskriften A, att det utgöres av "en röd oxe med tw förgyllte horn vdi hwijt field". Handskriften B säger, att Dals vapen "förer enn förgylltt oxe medt thw förgylltta hornn", och enligt handskriften C för vapnet "enn rödh oxe vdi försölfrett fiell". Denna sista handskrift anses av Hildebrand såsom tillförlitligast och bäst överensstämmande med verkligheten.
Vad vapnens färger beträffar, så har oxen enligt handskrifterna A och C röd färg, medan sköldens fält är av silver. Den mindre tillförlitliga andra handskriftens (B) uppgift, att oxen skulle vara av guld, är ur heraldisk synpunkt orimlig om fältet var av silver. Enligt handskrifterna A och B äro oxens horn av guld, medan C ej ger dem någon särskild färg. De i det följande omnämnda målade vapnen ha silverfält med röd oxe.
Första gången Dals vapen omnämnes torde vara i samband med Gustav Vasas begravning 1560. I liktåget, som den 17 december utgick från Stockholm med Uppsala domkyrka som mål, befunno sig bl a 24 vapendragare, som förde landskapens vapen. Dals vapen fördes av Erich Bärtilsson (Slang). Någon beskrivning av dessa vapens utseende finns emellertid icke.
Den äldsta avbildningen av Dals vapen och svenska landskapsvapen över huvud daterar sig från år 1563. Detta år uppfördes av hertig Magnus porten till Vadstena slott, och på densamma ses hertigens vapen, vaseskölden lagd på en fyrdelad sköld, som visar 1. tre kronor, 2. lejonet över tre strömmar, 3. Östergötlands vapen och 4. Dals vapen (se bild 1)(4).
I en handskrift av Laurentii Petri Svenska krönika (från 1563), som tillhör Kungliga biblioteket, finnas färglagda, i ganska stor skala utförda avbildningar av 26 svenska, finländska och baltiska landskapsvapen, bl a Dals. Vapnen överensstämma i allmänhet med beskrivningarna i handskriften C (Dals vapen se bild 2.)
En av Jonas Klint år 1567 inköpt och sedermera av honom med anteckningar och bilder försedd avskrift av Olai Petri krönika, som tillhör universitetsbiblioteket i Uppsala (sign E 6 i handskriftssamlingen), innehåller 25 färglagda avbildningar av (svenska och finländska) landskapsvapen. Bredvid Dals vapen (bild 3) står: "Daall. Daall Comitatus. En rödh Oxe medh förgyltt Horn, i Huit fieldh." I samma bok förekommer även en serie beskrivningar av landskapsvapen utan avbildningar (16 rent svenska landskapsvapen). Där står om Dals vapen: "Daal enn röd Oxe med tu förgylte Horn vti itt huidt field."
I Uppsala universitetsbiblioteks handskriftssamling finns en annan handskrift (E 133), som innehåller diverse uppteckningar, bl a en serie beskrivningar av 24 (svenska och finländska) landskapsvapen (13 hertigdömen och 11 grevskap), vilken torde kunna återföras till 1560- eller 1570-talet. Om Dals vapen står det: "Dal Comitatus. En rödh oxe medh tw forgylt horn wty itt huitt fiäld."
Konung Johan III, som intresserade sig för och delvis ändrade våra landskapsvapen, lät prägla några minnespenningar och mynt, försedda med landskapsvapen. Då avbildningarna av vapnen givetvis äro mycket små, framträda vapenbildernas detaljer mindre väl. År 1576 präglades ett mynt i guld, som bär konungens bild, ringformigt omgiven av 23 landskapsvapen, varibland grevskapet Dals (bild 4). Johan III lät också slå ett par minnespenningar i guld och silver av olika vikt, vilka i likhet med det nämnda myntet hade en krans av 23 landskapsvapen. Enligt Brenner(5) fick Sigismund, när han 1587 avreste till Polen för att mottaga dess krona, med sig ett stort antal av dessa konung Johans praktmynt för utdelning bland sina nya polska undersåtar. Ett sådant avbildas här (bild 5). Dalslands vapen ses längst ned (under O i SWECORVM). Mynt med landskapsvapen präglades även längre fram. Konung Karl IX slog sålunda 1606 (bild 6) och Gustav II Adolf 1617 ett silvermynt med 29 landskapsvapen, ordnade i tvenne ringar, och drottning Kristina lät prägla en minnespenning med 30 landskapsvapen, ordnade i en enkel ring. Dals vapen finns på alla dessa mynt och minnespenningar.
I "Fru Margareta Grips book", en handskrift från senare hälften av 1500-talet (troligen 1570-1586), som förut tillhört arkivet på Sjö gods i Uppland, men som nu tillhör Trolleholms arkiv, finnas 18 väl tecknade och färglagda avbildningar av (svenska och finländska) landskapsvapen. Dals vapen framställes där med en stående, mot höger vänd oxe, som har snedlagt huvud. Ingen färgbeteckning.
Drottning Katarina Jagellonicas på 1580-talet uppförda gravvård i Uppsala domkyrka är försedd med 16 avbildningar av dåtida svenska provinsers vapen. Några av dem äro numera betydligt skadade, men enligt en av Peringskiöld år 1696 gjord teckning av detta gravkor finns Dals vapen ej där (se Monumenta uplandica). De uphängda sköldarna synas hava varit avsedda endast för hertigdömenas vapen.
På en i Peringskiölds Monumenta uplandica (1710) förefintlig gravyr av H Nützel från år 1593, föreställande Johan III:s bisättningsprocession, ses nedtill under konungens öppna kista 28 landskapsvapen (16 hertigdömen, 12 grevskap), ordnade i en rad, bland dem greveskapet Dals (bild 7). I allmänhet förefinns överensstämmelse med vapenbeskrivningarna i handskriften C.
Ett i Kungl livrustkammaren förvarat baner, som sannolikt förfärdigats till konung Sigismunds kröning år 1594, och som torde vara det enda bibehållna nordiska baner, som med säkerhet kan föras tillbaka till 1500-talet, är försett med riksvapnet och 28 landskapsvapen (17 hertigdömen, 11 grevskap). Dessa vapen överensstämma särdeles väl med dem i handskriften C. På Dals vapen, som numera är så illa medfaret, att det ej lämpar sig för fotografering, är oxen röd med förgyllda horn. Här meddelas en bild hämtad från en avbildning av baneret i del 9 av Antiqvarisk tidskrift för Sverige (bild 8).
Från samma år - 1594 - daterar sig en i riksarkivet befintlig handteckning, som dit inlämnats av Erik Dahlberg år 1689. Denna föreställer konung Johan III:s likprocesssion. I processionen gå adelsmän, bärande var sitt landskaps baner och ledande en häst, på vars täcke (av svart taft) landskapets vapen är broderat. Först komma 12 grevedömens vapen, däribland Dals (bild 9), och sedan 15 hertigdömens. I huvudsak överensstämma dessa vapen med dem i handskriften C.
På ett porträtt av hertig Karl, stucket i koppar av Hieronymus Nützel år 1596 och återgivet i "Svenskt Pantheon" (utg av F U Wrangel 1906), finnas 14 hertigdömens vapen ordnade i rad längs den övre kanten och 12 grevedömens längs den nedre kanten. Vapnen på detta porträtt liksom det följande runalfabetet stämma i allmänhet överens med beskrivningarna i handskriften C. (Dals vapen, se bild 10).
År 1599 graverade Johan Bureus i koppar en plansch till förtydligande av runalfabetet (kallad Runakänslanäs lärä-spån). På den äro bl a landskapsvapnen tecknade och landskapens namn återgivna med runor. Hur grevedömet Dals vapen där tager sig ut, visar bifogad bild (nr 11), som återger en fotostatisk reproduktion av vapnet i G E Klemmings nyedition (1881) av Bures runalfabet. Inskriften lyder med vanliga bokstäver: "Dalaboam i V." (in Vestrogothia) och betyder "till dalborna i Västergötland". (jfr uttrycket "Dal i Västergötland" i konung Kristofers landslag.)
I den Rålambska donationen av handskrifter, som 1886 införlivades med Kungl biblioteket, finns en laghandskrift (fol 151), i vars början färglagda avbildningar av 23 svenska, finländska och baltiska landskapsvapen (Dals, se bild 12) återfinnas.
Uti de Palmskiöldska samlingarna, vilka till stor del utgöres av under 1600-talet utförda avskrifter av sedermera vid eldsvåda förstörda originalhandlingar i riksarkivet och sedan ett par århundraden förvaras i Uppsala universitetsbibliotek (Palmskiöld nr 256), förekomma ett par kopparstick med avbildningar av landskapsvapen. De på dessa stick förekommande avbildningarna av Dals vapen återgivas här (bild 13 och 14). Det förra sticket, som upptager 30 landskapsvapen (14 hertigdömen och 16 grevskap), återfinnes i ett år 1637 tryckt arbete av P Pachius(6). Det senare sticket innehåller 24 landskapsvapen (12 hertigdömen och 12 grevskap) och torde förskriva sig från Karl IX:s tid. Härför talar närvaron av denne konungs vapen ävensom det ringa antalet provinsvapen.
I själva texten finnas icke mindre än fem olika serier beskrivningar av landskapsvapnen. Dals vapen beskrives på följande sätt: 1. "Daal Comitatus. En Röd Oxe med tu förgylte Horn uti hwit fiäld" (efter manuskript av Rasmus Ludvigsson)(7). 2. "Daal hafwer en rödh oxe på itt hwijt fiäll" (avskrift av "Herr Larses Crönica i Turinge 1641"). 3. "Daal Comitatus. En Röd Oxe med tu förgylte Horn udi hwijt field" (förteckningens rubrik är: Insignia et arma Ducatum et Comitatum Regni Sueciae). 4. "Daal Commetatus. Een Rödh Oxe medh 2 förgylte horn udj hwijtt fiäld" (originalet skrivet före 1611). 5. "Daall hafwer een Rödh Oxe, på it huitt fiäll (orignalet skrivet före 1641)(8).
I det av Johannes Messenius år 1612 skrivna arbetet "Specula Thet är Sweriges Rijkes Skådhetorn" beskrivas även de olika landskapens vapen. Om Dal står det: "Daal een röd Oxe vthi hwit fiäld".
En mycket sällsynt ungdomsbild av Gustav II Adolf, utförd av Christopher van Sichem (född 1580) sannolikt ungefär vid tiden för konungens tronbestigning och återgiven i Svenskt Pantheon (1906) är omramad av 30 landskapsvapen (15 hertigdömen och 15 grevskap). Dals vapen meddelas här (nr 15).
I början av "Sweriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapenbook" (Stockholm 1652) finns en plansch (med årtalet 1650) innehållande 38 landskapsvapen (20 hertigdömen och 18 grevskap), varibland Dals (bild 16).
Avbildningar och beskrivningar av landskapsvapnen från 1600-talet, vid vilken tid dessa vapen hunnit vinna stadga, framställa Dals vapen såsom under 1500-talet. Hornen äro på de broderade vapnen i Kungl livrustkammaren regelbundet av guld. I Svecia antiqua et hodierna har Erik Dahlberg avbildat de svenska landskapsvapnen. Dals vapen (bild 17) är graverat av holländaren Swidde år 1697. Dahlberg, som tidigare tecknat en plansch över konung Karl X Gustav, innehållande sannolikt mycket tillförlitliga avbildningar av de då använda landskapsvapnen, har här mindre brytt sig om de heraldiska formerna och i stället anlagt mera konstnärliga synpunkter vid vapnens återgivande. På grund härav äro de emellertid ur heraldisk synpunkt alldeles förkastliga. Då Dahlbergs arbete utövat ett stort inflytande på senare tiders framställningar av landskapsvapnen, bär det skulden till en hel del oriktiga avbildningar. Understundom har man synbarligen tecknat på måfå utan att bry sig om att taga del av äldre framställningar.
Bland vapenframställningar i senare tid må nämnas Liljeblads år 1878 utgivna "Svenska Rikets jemte landskaps, städers och läns vapen", vilket av Hildebrand betecknats såsom "ett i högsta grad underhaltigt arbete". Landskapsvapnen äro försedda med ett slags fantasikronor och en underbar, tydligen fullständigt hemmagjord inramning. Detta arbetes vapen kunna följaktligen ej godtagas. Övriga i senare tid gjorda avbildningar av vårt landskaps vapen kan jag ej här ingå på. Sammanförda förete de en ganska brokig anblick.
Med anledning av det självsvåld beträffande återgivandet av landskapsvapnen, som undan för undan utvecklat sig, måste till slut åtgärder vidtagas för åstadkommandet av enhetlighet på detta område. Sådan har också i viss mån ernåtts genom Kungl Majts nådiga brev av den 18 januari 1884 och den 20 februari 1885. Enligt dessa kungliga brev är det fastställt, att Dals vapen skall utgöras av en i silverfält gående, röd oxe. Liksom övriga landskapsvapen skall det föra en hertiglig krona. Däremot är ingenting bestämt om sköldens och oxens utseende, varför i detta avseende ett visst utrymme lämnas åt den enskilda företagsamheten. Orsaken till saknaden av dylika detaljerade bestämmelser är tydligen den, att framställningen måste växla, allteftersom vapnet anbringas på ett föremål, som går i den ena eller den andra stilen. Härvid bör dock ihågkommas, att detta liksom andra landskapsvapen oftast förekommer i tryck och då är det en påtaglig olägenhet förbunden med att bestämmelserna om vapnets utseende endast gälla oxens och sköldens färg. Det var tydligen därför, som dåvarande riksheraldikern C A Klingspor år 1885 publicerade avbildningar i färg av de olika landskapsvapnen. Dessa avbildningar ha följaktligen en officiell prägel. Över lag kan man säga, att sköldarna ej äro tilltalande. En större enkelhet i formen skulle säkerligen varit att föredraga. Mot framställningen av oxen i Dals vapen (bild 18) har den anmärkningen gjorts, att han är för klumpig, och att teckningen för övrigt är illa utförd. Att det är en tjur, som avbildats, trots att Kungl Majts brev i anslutning till alla äldre uppgifter talar om en oxe, torde däremot ej hava något att betyda, alldenstund på vapen förekommande djur i regel ej äro berövade sin manlighet.
På initiativ av grosshandlare Hakon Dahlén, vars stora intresse för det dalsländska hembygdsarbetet är väl känt för dalborna, blev en ny vapentyp (bild 19) fastställd av Riksheraldikerämbetet den 19 april 1920. Detta vapen torde därför också få betraktas såsom officiellt. Emellertid kunna nog anmärkningar göras även emot det. Med skölden har man utan tvivel lyckats bra. Den är enkel och tilltalande. Riktigt detsamma kan man ej säga om oxen. I enlighet med heraldikens fordringar har denna svansen uppåtböjd. För vanligt folk kan det se ut, som om han står i begrepp att "tjesa" för "klägg", som ansätter honom, men då Riksheraldikern försäkrar, att djuret ej kan misstänkas för dylika avsikter, är det väl bäst att böja sig för sakkunskapen. Personligen skulle förf helst vilja ha oxens svans böjd framåt utefter sidan, vilket Riksheraldikern ej har något att invända emot, ehuru han för sin del föredrager den uppåtböjda svansen, emedan den ger oxen ett morskare utseende. Den slappt nedhängande svansen kan däremot enligt hans mening ej försvaras.
På det av Dalslands Gille i Stockholm begagnade vapnet (bild 20) är svansen onaturligt lång och olämpligt placerad. Man har dessutom intryck av att oxen står stilla, trots att det vänstra benet sträckes fram såsom vid gående. Det av Dalslands Gille i Göteborg nyttjade vapnet (bild 21), som även förekom i Hembygden 1923, har en oxe med alltför litet liv i sig. Dessa båda vapen ha dessutom en fantasikrona i stället för den påbjudna hertigliga kronan. Dalslandsgillena i Uppsala och Lund ha icke upptagit något vapen ännu.
Om man kastar en blick på den äldsta avbildningen av Dalslands vapen (bild 1), skall man finna, att konstnären där lyckats få fram just vad det senast fastställda vapnet saknar. Oxen - eller rättare tjuren - är full av liv, och svansens uppåtböjda ställning verkar i detta fall naturlig. Med en del smärre ändringar skulle denna bild, som ju också har ålderns företrädesrätt, förträffligt lämpa sig för Dalslands vapen. Då borde dessutom vapenskölden på bild 10 och naturligtvis den hertigliga kronan komma till användning. Det kan vara skäl att taga detta förslag i övervägande. Någon brådska förefinns emellertid ej, eftersom vi ha det år 1920 av Riksheraldikerämbetet godkända vapnet för Dal att tillgå. Såsom redan är påpekat, går detta icke fritt från anmärkningar. Likväl vore det önskvärt, att enighet om detsammas användande nu kunde ernås. Skulle det ovan föreslagna vapnet (med utnyttjande av den äldsta kända avbildningen av Dalslands vapen) befinnas vara att föredraga, så är det ju ingenting som hindrar, att det kan komma till användning längre fram. Tillsvidare böra vi kunna ena oss om vapentypen av 1920 (bild 19). "Hembygden" kommer hädanefter att föra detta vapen, och en uppmaning att göra detsamma riktas till de föreningar eller företag, som av ena eller andra anledningen begagna sig av vårt landskaps vapen (9).
___
Denna uppsats förra del har granskats av professor Adolf Noreen och hans son, docent Erik Noreen, dess senare del av riksheraldikern greve Adam Lewenhaupt. Härför och för erhållna goda råd och upplysningar ber jag att till dem få framföra mitt varma tack.
___
NOTER
1. Om Markerna se f ö Gösta Bergman: Dalslands ortnamn, sid 4 i denna årsskrift för år 1919.
2. Skrivet i två ord (Dals land) förekommer det långt tidigare. I ett den 22 oktober 1678 daterat köpebrev på Liien (Lidan) i Tisselskog, som förf haft tillfälle se, förekommer sålunda uttrycket "Dals Landh". På en i Universitetsbiblioteket i Uppsala förvarad karta över Dal från 1600-talet står det "Daals Landh".
3. I sin Dissertatio academica de Dalia" (1718) anför Lars Hesselgren formen dalbuar såsom en äldre benämning.
4. Bilden är hämtad från Frej Klemmings uppsats "Vadstena slott", specialupplaga av "Svensk arkitektur", årg 1918-1919 (Sthlm 1921).
5. Thesaurus Nummorum sveo-gothicorum Thet är En Skatt af Swenskt Mynt (1690-91).
6. Illustria, illustrium ,,, Svecae Regni Heroum, Comitum ... insignia cum brevi eorundem explicatione a Petro Pachio. Holmiæ 1637. - En av Trautman gjord försättsplansch i "Swerikes Rijkes Stadz Lagh ..." (1617) innehåller Gustav II Adolfs bild omramad av 30 vapen (14 hertigdömen och 16 grevskap). Dals oxe liknar här i det närmaste den på bild 13.
7. Innehåller en beskrivning av landskapsvapnen, vilken tillkommit på begäran av Johan III:s konstexpert Villem Boy, när denne skulle förfärdiga dylika för Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka, vilket utfördes i Antwerpen under tiden 1562-1583.
8. Antalet landskapsvapen, som omnämnas i dessa beskrivningar, är följande:
*1. 10 vapen (8 hertigdömen och 2 grevskap).
*2. 29 vapen.
*3. 24 vapen (13 hertigdömen och 11 grevskap).
*4. 24 vapen (13 hertigdömen och 11 grevskap).
*5. 27 vapen.
9. Klichéer kunna beställas hos Kemigrafiska Aktiebolaget Bengt Silfversparre, Stockholm.
Artikeln har 21 bilder av vapen. Dessa är ej medtagna här.
Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.
För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.
Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89, 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.