Våra katter
1997 fick vi vår första katt, Våfflan. En rödvit hankatt. Vi fick ha
honom i mindre än ett år. Sommaren 1998 försvann han.
Här är några kort på honom. Klicka för att förstora:
Sedan hösten 1999 har vi en ny katt, Titza. Den här gången satsar vi
på en honkatt. De lär ha mindre revir och på så sätt kan vi kanske få
behålla henne. Eftersom vi bor på nedre botten är det svårt att ha innekatt.
Visserligen skulle vi kunna hägna in balkongerna med hönsnät men jag tror
inte att grannarna skulle gilla det. Vi släppte inte ut Titza förrän hon var
ett halvår men hon vande sig snabbt och vill gå ut ofta och länge. Titza är
en försvenskning av det ungerska ordet för Kisse, nämligen Cica. Cica uttalas
med ett ljud som är svårt för svenskar att uttala så vi försvenskade det
redan från början.
Här är en bild på Titza som liten: 
och en till:
Tillsammans med sina syskon och mamma:
Här är en söt bild när hon leker: 
Här är vuxna Titza som kan klättra i träd och som lyckas se betydligt
intelligentare ut än vad hon är:
Efter ett missfall i oktober 2000 blev Titza mamma till fyra små söta
ungar i slutet av april 2001. I början låg ungarna i lådan som de har till bo och sover eller äter. Efter c:a 1,5 vecka
öppnade de ögonen och busar lite med varandra. Den kan knappt gå ännu utan
kravlar sig mest fram. Den äldsta är också den som är störst och mest
framåt. På kortet till vänster är de bara några dagar (jämför med
linjalen). På kortet till höger är de lite äldre och kryper ihop i en hög
för att värma varandra när mamma är borta:
Strax före tre veckors ålder började de lämna sin låda
ibland. Inte långt i början men nu efter några dagar går de ett par meter,
på darriga ben som halkar på golvet. Här är det försiktiga steg på ett
"halt" golv:
I början var Titza orolig om man tog upp
dem men nu accepterar hon det. Ungarna verkar också tycka att det är mysigt
med människor. När de hör våra röster så kommer de fram. Vid fyra och en
halv vecka är de väldigt busiga och slåss med varandra. Två av dem har
börjat äta lite mat och går på lådan. De andra går också på lådan men
eftersom de än så länge bara dricker mjölk är jag inte säker på att det
blir något i lådan. På korten nedan är de mellan fyra och fem veckor.
Det är fyra ungar, tre flickor - en helsvart, en kopia av sin
mor och en vit/gråspräcklig - och en pojke - vit med gråsvart rygg och panna.
Klicka här för en sida med bildspel.
Snart är de sex veckor och det är full fart hemma. Alla går
på lådan och alla äter mat. Den gråspräckliga föredrar att äta burkmat
med mamma medan de andra håller sig till kattungetorrfodret. De hoppar,
skuttar, klättrar och busar. Skuttigast av dem alla är "lill-Titza".
Hon är inte lika söt som sin gråspräckliga syster men det kompenserar hon
med dubbel charm.
Här är bilder på kattungarna fem till sex veckor:
Vid åtta veckors ålder
är de helvilda och gör allt för att få i sig lite av mammas mat. Fisk, kött
allt går ned, t.o.m. kakor. De gör allt för att kunna smita ut på balkongen.
Egentligen har de inte utvecklats så mycket på ett par veckor. De utvecklar de
färdigheter de har men något nytt har egentligen inte tillkommit.
Nu, efter tolv veckor, har alla
ungarna flyttat hemifrån. De två första saknade vi men när det bara var två
kvar längtade vi efter att bli av med dem. Här är några fler kort på
ungarna, lite större. Musen fångade mamma Titza och bar in så att ungarna
fick något levande att öva på, kattungen dödade den själv. Äckligt tyckte
vi men har man en mus inomhus måste man ju låta någon ta hand om den. Även när man
är stor vill man gärna sova ihop med syskonen, då kan man se ut som en
siamesisk tvilling.
Lejonungar är också söta. De här föddes i Borås djurpark 1995.
Till slut Lina och Nelson, barnens morfars och farföräldrars katter: 
Lina
Nelson
Kattbilder m.m. till din hemsida hittar du här:
SiteRing by Bravenet.com
